måndag 22 augusti 2016

Svensk tystnad gör Jesús galen

Sista hela veckan i Sverige.
Jag frågade Jesús om han längtar tillbaka.
Både ja och nej, sa han. Som jag själv, alltså.
Det Jesús längtar efter är framför allt två saker. Att repa med gruppen, och... att se och höra folk.
Stillheten i den här småstaden håller på att göra honom tokig. Häromdagen sa han att han saknar oljudet i Spanien, och med det menar han alla högljudda människor. Det som han blir irriterad på där, på gatorna, barena, butikerna, bussarna, men som han nu saknar. Den här svenska tystnaden tycker han är onaturlig. Man hör ju inte att det finns folk i närheten. Ser inte heller. Min egen hemstad är som död efter klockan sex på vardagarna. Inte en kiosk öppen i centrum, inte en människa ute. Här där vi är nu är det otroligt nog ännu mer folktomt.
- De enda man ser ute är invandrare. De är de enda normala människorna här, tycker Jesús, som inte fattar hur svenskar kan leva så stor del av sitt liv inomhus, eller ensamma i sina trädgårdar, de som har det. Han är tacksam varje gång han går förbi fontänen vid busstatinen, för där samlas alltid många invandrare som sitter och pratar med varandra. Tecken på normalt liv och umgänge.
- Man ser inte folk i fönstren ens. Och bostäderna är släckta. Inga tecken på mänskligt liv. Inga barn på lekplatserna. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många personer jag har mött på den här gatan in till centrum, under de fem veckor som vi har bott här, säger Jesús.
Tystnaden och bristen på folk i staden, där det borde finnas folk, håller på att göra Jesús galen.
Jag öfrstår precis vad han menar, emn störs itne som han gör. jga är van, är uppväxt med det. Liksom han inte störs lika mycket som jag av att bo i lägenhet, även om han föredrar något annat, för han är uppväxt i lägenhet.

16 kommentarer:

  1. Det är sant att det är något ödlsligt över svenska småstäder som måste te sig onaturligt och skrämmande för folk från "livligare länder". Minns en väninna från Peru som kom som flykting till Sverige och trodde att det hänt något otäckt, tänkte utegångsförbud och katastrof. "Typiskt när jag lyckats ta mig hit!" tänkte hon. Vet inte om hon vant sig nu..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Vilket första möte med Sverige!

      Radera
  2. Håller med i detta. Tråkiga att folk är så dåliga på att umgås i Sverige och att allt är så dött efter kl 18.00 eller en söndag. Livet på gatan är något jag gillar starkt med Spanien.

    SvaraRadera
  3. Jag förstår honom! När jag var i Sverige senast - och det var ändå Göteborg, det var sommar och vi cyklade eller gick genom stan (inte centralt då men en bit utanför) om kvällen - kändes det så otroligt, nästan kusligt, tyst och tomt.... sterilt.

    Fast jag skulle nog som du vänja mig tillbaka till det om jag var där ett slag eftersom jag också växte upp så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vande mig mycket lätt. Jesús hade problem.
      Tänk, till och med i Göteborg?!
      Jesús säger att om vi bodde här skulle han vilja bo i Göteborg, för annars skulle han bli knäpp av ösdligheten :-)

      Radera
  4. Åh... tystnaden!

    Mannen min gnällde just på "alla j-a hundar som skäller, och vad står de och gormar om på gatan nu då? Ska inte ungarna gå och lägga sig snart? Måste skrika?" Jag har sagt till honom att han får inte gnälla för han visste om det innan, Spanien ligger ju i topp på buller och oljud. Och tyvärr därmed även på hörselskador.

    Själv hade jag idag nästan kunnat gå ut och skjuta cikadan som lät precis utanför mitt kontorsfönster, det gick inte att föra ett normalt samtal inomhus! :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehehe!
      Jag sitter nu, klockan två på natten, och lyssnar på musiken från stadsdelsfesten några kvarter bort :-)

      Radera
  5. Åh vad jag förstår er båda två. Bor i Italien sen många år och börjar nu reagera som Jesus. Min svenska hemort är en liten kommun i Skåne där livet tycks avstanna efter kl 18. Lite spöklikt är det allt! I min italienska by, med mycket färre innevånare, är det sällskapsliv på centralbaren till minst kl 10 på vintern oc mycket senare på sommaren. Och man ser att vardagsliv pågår i bostäderna: Ljuset är tänt, tv:n är på , man ser folk röra sig inomhus.Stella i Italien.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, vad kul med en som bor i Italien!
      Det låter som Spanien, det du beskriver, förutom att det är folk ute ännu senare. Middagen på barerna, och i hemmen, börjar vid tio på kvällen.

      Radera
  6. Så intressant att höra hur det kan uppfattas av någon utifrån! Jag bor iofs i Stockholm, så det är väl inte så tyst på gatorna direkt. Men alla umgås ju ändå inte jämt. Jag tror oxå att det beror på vad man växt upp med. Jag har stort behov av att vara ensam. I Peters släkt kan man umgås dygnet runt i flera dar. Superjobbigt tycker jag, haha ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, vilken kontrast! Det låter lite jobbigt :-) Men det beror förstås på vad man är van vid!

      Radera
  7. Jag tyckte PRECIS samma sak när jag var i Sverige i somras! Hade det inte varit för invandrarna så hade det varit helt dött på gatorna...
    Jag kan tycka att det är skönt med tystnaden och lugnet, när man är ute på landet... Men är man inne i en stad, t.o.m en småstad så tycker jag att det är tråkigt och lite kusligt att det inte finns en människa ute...

    SvaraRadera
  8. Det är spännande det där med att man efter ett tag kan sakna det som man trodde att man störde sig på. När jag lämnade stan och flyttade till landet höll jag på att bli tokig på tystnaden, mörkret, radioskuggor och avsaknaden av gatlyktor. Jag var ju van vid liv och rörelse. Man till och med går i olika tempo i stan och på landet. Idag kan jag utan tvivel säga att jag har blivit en riktig lantis. Jag älskar tystnaden. Att jag inte hör en enda bil utan bara fågelkvitter. De mörka kalla vinternätterna då vi står utomhus och blickar upp mot den mest fantastiska stjärnhimmel. Något som inte går att göra i tätorter här i Skåne p.g.a. allt ljus. Radioskuggorna har jag inte lärt mig älska och inte heller den dåliga mobiltäckningen. Och nog duckar jag fortfarande när fladdermössen kommer flygande över mitt huvud i mörkret. Men jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Jag hör hemma här på landsbygden. :)

    Jag hoppas att er sista vecka blir fin och att ni får en bra resa hem. :)

    Kram på dig vännen♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha!
      Så roligt, och vilken vacker kommentar. Du har hittat hem. Så glad jag blir.
      Vi har haft det bra, men just nu är jag gladare än jag varit på hela sommaren, för nu ska vi leta efter huset som vi ska flytta till! Bort från stan!

      Radera

ny gadget

ny gadget