Det händer så vansinnigt mycket hela tiden, vad ska jag berätta när jag nu sätter mig vid datorn en stund? Om idag, kanske?
Det har varit en så himla fin dag! Vi firade min födelsedag idag, tre veckor för tidigt! Jag fyller 40 i slutet av juni, men då är jag borta, missar traditionsenlig födelsedagslunch i Portugal och kalas med alla bästa vännerna här, så kalas och avskedsfest inför sommar i Sverige hade vi idag. Det här huset är som gjort för roliga sammankomster, det sitter i väggarna. Ungar som springer nakna, badar i poolen, klappar kattungar och äter plättar. Vuxna som sitter runt bordet på terrassen, under det gröna tak som vinrankan ger, äter av allt roligt och gott som tagits med, eller tillagats i vårt kök. Bara snälla, glada ansikten runt om, goda vänner. Presenter fick jag också, trots att presenten för mig var att ha vännerna hemma på kalas. Tre växter, en necessär inför resan, två fjärilar från Mexico, en hängmatta och en enorm korg med ägg i olika former och storlekar. Födelsedagssång på svenska, spanska, portugisiska och engelska. Chokladtryffelkaka och persikopaj med marängtäcke.
Det är människorna som gör det så roligt att bo här. Hur hade det varit om vi bott i Sevilla? Komplicerat. Vi som inte är födda i bergen har inga släktingar som kan hjälpa till för att få livet att fungera, vi hjälper varandra istället. Med barnvakt, utlåning av bil, köra till veterinären, fixa dunderkur mot outhärdlig värk i inflammerad kindtand, eller köra en omväg efter skolan och lämna barn för att en förälder ska kunna ta ett jobb med besvärliga arbetstider. Eller tänk Helder som körde runt med mig en hel förmiddag för att hitta någon som kunde sälja däck till min punkterade bil, när han egentligen borde ha varit hemma och förberett för sin avskedsfest innan han åkte till Mexico, han kom hem knappt en timme innan gästerna började komma, men hade telefonkontakt med snäll särbo som lagade mexikanska rätter enligt hans instruktioner.
Jag är stammis i färgaffären i Cortegana, och äntligen har jag sett färgförsäljaren med den behagliga rösten utan ansiktsmask. Jag stannar och får bilen tankad utanför Jabugo, pratar med den äldre på macken som vanligt, och hejar på brödpoetens kompanjon som stiger ur sin bil när jag ska åka. Pratar katter med kassörskan i snabbköpet och träffar holländskan, vars citronsaft jag säljer på marknaden, på en lekplats. På Los Vasquez vet de att jag fortfarande inte kan skillnaden mellan olika styckdelar på grisen. Nästan alltid något bekant ansikte när man är iväg och ska göra ärenden.
I lördags var det alternativa marknaden. Det är så roligt! Jag sålde en massa bullar, drömmar, toscakaka, laxpaj, kycklingpaj och piroger., jag ska köpa sommarkort på äventyrsbad till Jesús och barnen för pengarna, och mat på vägen till Sverige. Men roligast med marknaden är alla som är är. Alla bekanta och vänner som kommer och pratar. Den där marknaden är en otrolig träffpunkt. Alla är där, alla i den alternativa gruppen, som vi har råkat att tillhöra.
Om några dagar åker jag mot Sverige. Buss till Sevilla, sova en natt i Sevilla, morgonen efter går tåget till Madrid, sedan tåg till Avignon i Frankrike. Sover en natt i Avignon, åker vidare mot Mannheim, byter till tåg mot Hamburg, spenderar några timmar i Hamburg i väntan på nattåget till Sverige. Framme i Malmö lördag morgon. Lite längre bytestid där för att hinna ta in att jag är i Sverige för första gången på tre år. Gå in på Pressbyrån, köpa svensk tidning, äta svensk frukost någonstans... Sedan tåg till Göteborg, Herrljunga och till sist Lidköping där jag landar på lördagseftermiddagen, en och en halv dag innan jag börjar jobba.
Det är inte så lätt att byta liv för flera månader. Jag har sovit uselt, ännu sämre än jag brukar, vaknat upp många gånger på nätterna och varje gång tänk på något problem som måste lösas. Men nu är alla biljetter köpta, boende klart i Sverige (rum för mig i juni, studentlägenhet när Jesús och barnen kommer i juli), vi har lyckats hyra ut vårt hus till två olika familjer, en i juli och en i augusti, de ska dessutom vattna och ta hand om katterna. Vovven Iris ska på sommarlov hos en kompis. Chovais kattungar har fått nya hem. Återstår att hitta hem åt hittekatten Pelle och hennes kattungar, men ungarna är bara ett par veckor gamla...
Nej, ett stort problem återstår. Diabetesrelaterat. Det har varit enormt omständligt att få ut tillräckligt mycket insulin så att jag ska klara mig i Sverige. Det löser sig enbart för att Jesús åker några veckor senare, så han hinner gå till apoteket var femte dag och få ut ett nytt paket med insulinpennor, som jag laddar insulin från till insulinpumpen. Blodprovsstickor tror jag att jag har lyckats få tag i tillräckligt av, också. Annars kan Jesús köpa fler innan hans avresa. Men man blir ju förvånad över att det inte är möjligt att bara skriva ut insulin en gång, så mycket så att det ska räcka till flera månader utomlands. Återstår problemet med insulinpumpen. Den är lite sönder så insulinampullen åker ur ibland. En felgjord modell, som bytts ut mot en annan av företaget, i alla fall för användare som har fått gå kvar hos sin diabetesläkare under pandemin. Jag ringde nödnumret till företaget som tillverkar den, och kom fram först på fjärde dagen. De lovade att skicka en ny, den ska vara framme senast idag, måndag. Det litar jag inte alls på att den kommer att vara. Min gamla diabetesläkare måste ringa till företaget och förnya försäkringen på pumpen, och det vet jag inte om/när hon kommer att göra, vi har inte haft kontakt på mycket länge. Jag har väntat och väntat och väntat på en ny diabetesläkare, men kommer inte att få någon förrän efter sommaren.
Jaja. Det är invecklat och problematiskt, och jag drabbades av en sådan där enorm trötthet och frustration över hur dåligt Spanien fungerar i vissa avseenden. Men tema insulin och insulinpump är livsviktigt. Varför funkar det så dåligt? Nej, vi lämnar det ämnet, det är ett för stort orosmoln så här dags.
Det ska bli roligt att åka till Sverige, och samtidigt synd att missa en sommar här. De första plommonen har just börjat mogna, Jag missar fikonen, att ta hand om alla mängder av plommon, de sista citronerna, vitlöksskörden, och allt roligt som händer här i bergen under sommaren. Det ska bli roligt att komma hem till vårt hus igen, efter sommaren. Då börjar vi med försenat födelsedagskalas för Disa, som är besviken för att hon kommer att fylla år i Sverige, långt från alla kompisar.
Men Sverige är Sverige. Det blir fantastiskt att komma dit.
.jpg)
Lustigt, jag har visst trott att jag inte gillar Madrid...? Jag tar tillbaka allt! Vilken toppenresa det blev, när jag åkte för att förnya passet! Jag önskar att jag hade kunnat stanna ett par nätter till i den roliga staden!
Jag och svärfar lämnade tillsammans båda barnen i skolan på måndagsmorgonen, Runa skulle få vara med Disa i skolan, trots att hon var för liten. Därefter visade jag svärfar runt i byn där vi bor, och lämnade honom sedan själv i huset. Det var fortfarande tidigt när jag åkte. Jag tog en del pauser efter vägen, och körde visserligen lite fel en gång, men den där tidsberäkningen på google maps är inget värd, det tog flera timmar längre än så att komma fram! Museibesök? Nej, det närmade sig stängningsdags!
Jag är van att köra i storstaden Sevilla, har inga problem med det, men Madrid... Jag trodde att google maps skulle hjälpa mig att komma fram till parkeringsgaraget mitt i centrum, men idiotkartan var ofta tyst!
- Prata med min din jävel! vrålade jag åt den idiotiska apparaten som inte fungerade när vägar delade sig och jag inte visste vart jag skulle åka. Det var nästan mörkt när jag till slut körde in i parkeringsgaraget, och mina ben skakade faktiskt. Att köra i centrala Madrid går, på Gran Vía mitt i centrum, bland hundratusen bilar, cyklar, bussar och fotgängare, men det är inget nöje.
Jag gick på Calle Hortaleza och letade efter hotellet, och kände mig som när jag bodde på internatskola på åländska landsbygden och en dag reste till Stockholm. Det var så många intryck! Så många människor, butiker, skyltfönster, menyer att titta på!
Hostal Gaudí hittade jag också, jag fick nyckel till rummet samt busskort, la in mina saker och gick ut igen. Jag hade sett en stor bokhandel när jag kört på Gran Vía tidigare, och dit tänkte jag gå. Jag behövde ett par böcker om Portugal, och någon bra trädgårdsbok. Casa del Libro är en fantastisk bokhandel för den som tycker om böcker (på spanska). På tredje våningen hittade jag reselitteraturen, och sedan blev jag visad till trädgårdsböckerna, och jag blev kvar närmare en timme och gick ut nöjd, med en tung tygpåse och 83 euro fattigare. Det är dyrt att vara i Madrid, konstaterade jag.
De roliga restaurangerna som jag sett på Calle Hortaleza, som är en riktigt kul gata, hade stängt, men det fanns ett marockanskt ställe som verkade vara populärt, och inte dyrt, så där satte jag mig och läste mina böcker och åt spännande mat.
Det var underbart att vara ensam på hotellrummet. Inga barn, katter, hund eller Jesús som störde mig, bara jag, helt ensam. Tystnaden. Jag kunde göra vad jag ville. Ja, inte för att det fanns så mycket att göra, men tiden var bara min. Jag läste och gick sedan och la mig och vaknade inte så många gånger, trots att sängen var ovan.
Morgonen därpå skulle jag leta rätt på svenska ambassaden. Jag drog iväg upp på samma roliga gata, och sög i mig alla intryck. Slamrande, röda drickabackar på gatan, föräldrar som drog småbarn i barnvagnar på väg till förskolan, ungdomar i skoluniform, smällande klackar mot asfalten, dofter från en blomsteraffär på hörnet, surrande kaffemaskinger, prassel från papperspåsar från bagerierna där kunder betjänades. Lufter av målarfärg, kaffe, crossianter, avgaser. Ljud av fåglar, biltutor och människor.
Ambassaden var så stängd att jag letade efter en annan ingång, en med fönster. "Det ser ut som dörren till en nattklubb", kommenterade Åsa i Portugal senare, när jag visade henne bilder.
Jag fick vänta ute medan personen före mig blev klar, när det var min tur gick jag in, lämnade ifrån mig papper och dokument, hade en mängd extradokument i mappen för säkerhets skull, bor man i Spanien lär man sig att inte lita på någon om var man måste ta med sig, det ändras alltid. Men här räckte det som stod på webbsidan. Jag blev fotograferad av en maskin, som tryckte ihop bilden av mitt ansikte så mycket att det såg ut som en skämtbild, fick sitta ner en stund och läsa en två veckor gammal Dagens Nyheter (känslan av att hålla i en svensk nyhetstidning!), betalade 154 euro för passet och var sedan klar.
Utanför låg fortfarande det dyra ryska bageriet som jag var inne på sist som jag behövde förnya passet. Jag tittade i skyltfönstret och kände ett stort behov av att köpa små runda chokladbitar att lägga på ett fint fat, men höll mig.
Istället blev det frukost på Manolo Bakes, minicrossiant med avokado och kyckling, och stor crossiant med kyckling och curry.
Kvällen innan på rummet kom jag på att det ju borde finnas en massa roliga butiker i Madrid. Det är ju ändå en rätt stor stad. Så jag började söka på nätet. Och titta! Bolivianska restauranger, flera ställen som säljer salteñas! Bagerier med baklava! En second handaffär! En fantastisk leksaksaffär! Stanley Kubrick-utställning, kanske skulle jag kunna hitta en present till Jesús, som snart fyller år, där? Ja, av någon anledning tänkte jag bara på vad jag skulle vilja ta med hem till barnen och till Jesús, och något till Disas lärare som tog hand om Runa i två dagar. men det är ju så man ska upptäcka en stad! Leta efter något, så hamnar man på de mest oväntade platser!
Första stoppet var den fantastiska leksaksaffären, Lobo Feliz. En mycket liten butik, men alla leksaker är fantastiska. Här stannade jag i en timme. Tittade på allt. Till slut blev det en trollerilåda till Disa, och badkarskritor till Runa.
Därefter hämtade jag ut väskan på hotellet, och fick träffa Jesús musikkompis som driver stället. Han har haft det tufft under pandemin med den uteblivna turismen. Jesús berättade om när de pratade i telefon en dag, och Gerardo inte hade råd att gå till posten och skicka ett brev ens, för att han hade så ont om pengar. För lokalerna skulle ju betalas ändå, trots att ingen bodde på hotellet. och här fick jag sova utan att betala något. Jag hade dåligt samvete, och var samtidigt enormt tacksam över all hjälp; att jag fick sova över där, att Disas lärare tog Runa, att Jesús pappa kom och hjälpte till med barnen.
Äventyret fortsatte. Nu gick jag över Gran Vía, gick in i en makalös godisaffär, Captain Candy, och köpte verklighetstrogna godisormar till barnen och några smågodisbitar som jag inte var sugen på, men som jag snart behövde äta upp eftersom blodsockret sjönk så kraftigt.
Gick sedan förbi det tråkiga Puerta del Sol, och mot ett riktigt roligt område; La Latina med en massa små kul butiker. Till slut begrep jag att jag var i det stora loppmarknadsområdet där marknaden El Rastro hålls på söndagar, och där låg second handaffären som jag hade sökt, men det var inte så roligt.
Vidare mot baklava-bageriet Pastelería Salamat, där jag köpte med godsaker till Jesús och Disas lärare, och drack te med ägaren. Kubrickutställningen hanns inte med, jag hastade mot parkeringsgaraget för jag hade många timmars körtid hem. Nya roliga gator med småbutiker och otroliga restauranger som alla lockade, och ett snabbt besök in i en sockaffär, som var som en godisbutik, jag har aldrig sett en sådan sortering med roliga strumpor! Det blev ett par konststrumpor med ett av Jesús favoritverk till honom.
På vägen till Madrid bad bilen mig att jag skulle fylla på olja. Jag köpte en liter på en mack, men fick inte upp motorhuven. Skruvgrejen som ska klicka till inifrån bilen satt stenhårt fast. Det här stressade Jesús något enormt, eftersom han trodde att jag skulle bli kvar i Madrid resten av veckan på grund av att jag inte kunde fylla på olja. Gerardo på hotellet tipsade mig om en bilmekaniker på väg till Toledo, och jag körde dit. körde visserligen fel i Madrid, men kom till slut ut ur stan, och blev allt mer orolig. Tänk om inte mekanikern heller kunde fåt upp motorhuven, vad skulle hända då? Jag kunde ju inte köra hela den långa vägen hem utan olja!
Jag vet inte hur han gjorde, men mekanikern fick upp huven med ett lätt knäpp, och lättad fyllde jag på oljan, köpte kex till det låga blodsockret, och påbörjade hemfärden. Även här tog det många timmar längre än beräknat, men jag lyssnade på en fantastiskt underhållande ljudbok under tiden. Men det var skönt att till slut komma hem till det sovande huset, där katterna kom och mötte mig i dörren.
Otroligt rolig resa, jag hade så gärna stannat längre i Madrid! Hurra för ensamresor!
Varje gång som jag tittar ut genom ett fönster, eller genom dörren, behöver jag nästan gnugga mig i ögonen för att se om det är mina ögon det är fel på. Men nej, hela landskapet är inbäddad i ett grågult ljus. Bergen har svepts in i en slags tjock dimma, även den i den här gulaktiga färgen. Det är så märkligt att till och med lilla Runa blev stående på en pall och tittade ut över landskapet.
Det kallas calima. Luften är fylld av små, små sandkorn från Saharaöknen, och ljust nu ligger detta fenomen över hela Spanien. I Almería rekommenderas befolkningen att stanna inomhus för att inte andas i sig sanden. Här finns inga sådana rekommendationer, men visst känns det på läppar och i näsa att luften inte är ren.
Det har fallit ett par regnskurar, och som alltid när det råder calima blir ingenting rent av regnvattnet, utan tvärtom. Bilen är täckt av bruna sandstrimmor. Och de två handdukarna som hänger ute på tork är inte längre vita.
Helt vindstilla är det också, och det i kombination med det märkliga, gulaktiga ljuset ger en olycksbådande stämning. Olyckan har också drabbat oss, på sätt och vis. Igår kväll började det droppa in vatten från väggen. Det är inte roligt när det är en bastant, tjock cementvägg, och man dessutom är helt okunnig om vattenledningar och sådant. Men inte borde det väl kunna tränga in vatten genom en cementvägg?
Vattnet fyllde köksgolvet fortare och fortare ända tills Jesús stängde av vattenröret. I eftermiddag kommer en reparatör hit. Enligt händige Pedro, som kom och kikade på eländet, behöver varken huset eller ytterväggen rivas, han tror att det räcker med att knacka hål på en del av väggen och laga ett rör som borde finnas därinne. Jag satte i alla fall igång med att baka drömmar för att tänka på något annat (brände ändå en plåt), och så kom brevbärare med mystiska frön till Jesús, och ett tjockt kuvert från moster till mig. Ett kuvert fyllt med urklipp från lokaltidningen, ett brev samt, lustigt nog, godis som hon tejpat fast på insidan av kuvertet. Två nötcreme, en kexchoklad, en påse saltlakrits och så tio geléhallon uppdelat i tre portioner, allting väl fasttejpat i kuvertet. Jag kände tacksamhet mot Disa, som inte gillar vare sig kexchoklad eller nötcreme, delade med Runa och sparade gelehallonen till Disa.
Igår var det en makalöst rolig lördag! Låt mig berätta lite om den!
Det var alternativ marknad i Las Chinas, som alltid första lördagen i månaden. Jag hade bakat biskvier, snickerskakor, gjort ganache till chokladtryfflar och gjord blåbärsremmar under natten, och gick upp klockan fem för att baka kanelbullar, silviakaka och hasselnötsmuffins. Jag hade ett nytt, stabilt marknadsbord och hade fått bästa platsen bredvid de äldre, roliga, engelska hippisarna Tim och Linda, som säljer hemgjorda ostar och egna alkoholdrycker i små glas. Och så mycket jag sålde! Det var ständigt folk vid mitt stånd, flera som handlat tidigare marknader kom tillbaka, och jag hann aldrig prata färdigt med en innan nästa kom. José Alberto och Loren och deras barn från Sevilla tittade förbi innan de åkte vidare hem till oss, där Jesús födelsedagskalas hade börjat, liksom vår nye kanadensiske bekantskap, som kom förbi med sina barn. Jag led av en grym sömnbrist och kunde inte räkna, men det hjälpte köparna mig med. Frukosten hade jag inte hunnit med, inte heller lunchen, men jag bytte en av mina biskvier mot en stor bit sockerkaka med citronmarmelad hos Filipo, den snygge italienaren som också säljer bakverk, bland annat.
Strax efter fyra började folk packa ihop sina stånd, lite i förtid, och jag hade bara två muffins och en snickersruta kvar. Snickersrutan la jag i en servett att ge till Jesús, det är hans favorit, och muffinsarna gav jag till kompis-Inca, som nu skulle ansluta till kalaset nu efter marknaden, och en äldre man som hjälpte mig att rulla ihop duken. Sedan fick jag stanna kvar en timme till, för jag hade skrivit upp mig i gruppen som hjälper till att montera ner pålarna, taket och allt det andra på marknadsplatsen.
Halv sex var allt klart. Jag hade sagt till Jesús att allt som jag inte sålde skulle jag ta med hem till kalaset, men jag hade inget kvar, så jag svängde in i Jabugo till en liten mataffär och köpte fabrikssockerkaka och chokladkex för pengar som jag hade tjänat på mina bakverk. Och en burk cola blev det, och ett paket salta pinnar, jag behövde få i mig något, men vägen mellan Jabugo och Aguafría är så kort att jag inte hann ändå.
Jesús fyllde år i torsdags. Han fick ett par strumpor med sitt favoritkonstverk som jag köpt i en kul sockbutik i Madrid, en utflykt för att titta på förhistoriska stenbumlingar, och så åt vi en massa gott till middag, fisk och skaldjur. Vi gjorde rulltårtebakelser och hade torsdgsmys i soffan med svenska ostbågar och Ahlgrens bilar, och jag mindes födelsedagen ett år tidigare, precis nyinflyttade, utan sängar att sova i, utan köksbord, huset fullt av kartonger och soffan på högkant. Vi åt lunch på en bar i närheten och Jesús var feberglansig i ögonen efter att ha fått första dosen coronavaccin dagen innan. På kalasdagen var huset kaos, elen försvann och jag tänkte att våra kompisar skulel få ta med sig mackor att äta, Jesús var fortfarande halvsjuk efter sprutan men lyckades hjälpa mig att montera köksbordet. Sedan kom våra vänner, och de envisades med att röja så mycket det gick i flyttstöket, och de flyttade runt möbler, bar upp mängder av kartonger och vi fick ett vardagsrum som man kunde vara i, och en soffa som stod vågrätt.
Jesús hade beställt sardiner, räkor och bläckfisk att grilla av fiskbilen, som levererade allt pinfärskt i en frigolitlåda med is. Därefter tog alla som kom med sig drycker och saker att lägga på grillen, eller annat gott att ställa på bordet.
När jag kom hem, trött och med ont i fötterna, var festen i full gång. Att möta alla glada vänner var som att komma in i en varm, snäll famn. De flesta var ute på terrassen, där de åt fisk och champinjoner och pratade och lyssnade på musik, men ett par hittade jag i köket, vår nye kanadensiske bekantskap och pappa Pepe gungade barn under smultronträdet, och på stigen nedanför vårt hus, vid hästhagen, stod Capi, Rocio och Noelia coh pratade, medan de samtidigt höll ett öga på ett gäng barn, tror jag. Ungarna härjade omkring som stormande moln! Disa och Uma lekte på balkongen, någon Nilo var i köket och letade efter ett rent glas för att kunna ta vatten, ett gäng var ute på gatan och kastade upp häxhatatr till Uma och Disa, den minste sov i mammans famn. Jag försökte ta något att äta samt ta in ved och tända brasan, men överallt hejdades jag av folk att prata med, alla snälla och roliga, och jag tänkte igen, att vilken tur vi har som får bo här, med alla dessa människor i närheten.
Jag letade fram tårtljusen och Rocio satte dem i den uppskivade, fula fabrikssockerkakan, och så sjöng vi den spanska födelsedagssången för Jesús. Barnen hade snabbt tuggat i sig alla chokladkex och försvann iväg på nya lekar. Kanadensaren tyckte att vi bodde som i ett museum, med en massa skivor, böcker och monster, och förstod inte att han INTE skulle ge pengar för maten och drycken, att alla som ville och kunde hade bidragit med mat eller dryck, som var för alla att njuta av.
I dörren stod ett plommonträd som Jesús hade fått, och i köket fanns andra presenter, trots att det skulle vara presentfri fest; ett dussin ägg från egna höns, valnötter från egna träd, begagnade sience fictionalbum.
När alla hade dragit sig inomhus, när det var mörkt och kallt ute och brasan tänd inne, dök Goretti upp med en låda ingefärsöl, precis när discolampan börjat blinka och de familjer som var kvar dansade i vårt minimala vardagsrum. Barnen hade vid det laget hittat utklädningskläderna, provade nya kreationer och förbjöd alla vuxna att gå bakom draperiet, där de förberedde en teater.
De droppade av, några åt gången, och vid niotiden var bara Helder och Ro kvar, och jag stekte överbliven korv som Rocio hade tagit med, och vi åt korv och bröt bitar av bröd och satt vid köksbordet och pratade tills vi alla blev för trötta.
Nu på morgonen har jag hittat spännande drycker, majskolvar, chorizokorv och annat kul i kylen, och, vi ska grilla sådant som blev över, och greja i trädgården. Imorgon tar jag med båda barnen till Sevilla, där jag ska hämta mitt nya pass på konsulatet! Pengarna från marknaden tar jag med, och hoppas kunna köpa syrener, miniväxthus och göra ett besök i trolleributiken.
Glad helg på er alla!
