Fjärde inlägget i Decemberlistan handlar om Disa.
2019 - Året då jag fick mitt andra barn. Jag borde naturligtvis skriva om det under det här ämnet, men... Att få barn var inte det som kändes. Kanske är det annorlunda vid en vaginal förlossning, eller efter ett kejsarsnitt där man får sitt barn efter operationen, men när Runa rullades in till oss, 26 timmar efter födseln, kände jag... Tja, nyfikenhet? Det var liksom att ligga i sjukhussängen och vänta på att de skulle komma med en bebis som skulle bli vår. Vad skulle det vara för en? Hur skulle den se ut? Låta?
Nej, det är Disa som har känts 2019. Alltid Disa. När någon har varit elak mot henne, när hon gjort något omtänksamt, när någon har varit extra snäll mot henne, när jag har varit arg på henne, när hon är glad, dansar, när hon vill vara med mig, mitt ständiga dåliga samvete över henne, allt går under huden. När vi ligger bredvid varandra på kvällen och jag läser för henne, när hon somnar och jag kan ligga och titta på henne ostört, stryka över kinderna.
Men allra starkast kändes hon under förlossningen. När jag lämnade henne ensam och sjuk hos farfar och inte skulle träffa henne på flera dagar. Det kändes att gå ut genom dörren och åka till sjukhuset då. Det kändes att höra om henne i telefon. Att prata med henne hade känts för mycket, så det gjorde jag inte.
Att efter fem dagar på sjukhuset äntligen få komma ut därifrån och träffa Disa igen, det kändes. Att se hennes konstiga blick och leende när hon kom fram till mig där jag satt i soffan hos farfar (orörlig pga smärtande operationssår), märka hennes enorma trötthet efter att ingen av dem hon bott hos hade hjälpt henne att somna i tid någon av de dagar som hon varit själv, utan flera timmar för sent. På egen hand i så många dagar.
Avståndet mellan oss veckorna efter att Runa kom var så stort. Jag kunde inte nå henne. Alla nej, jag kan inte/hinner inte, Runa måste/skriker/behöver...
Det är mycket som har känts det här året, och nästan alltid har det handlat om Disa.
Så fint och känsligt skrivet. Du har verkligen satt fingret på en känsla som är svår att beskriva tycker jag. Att vara mamma. <3 /Annika F
SvaraRaderaTack för den kommentaren, Annika!
RaderaJättefint skrivet! Jag är ändå lite mer nyfiken på varför det känts så svårt med Disa - från dina beskrivningar låter det ju ändå som att hon har en väldigt varm och närvarande pappa och större familj. Är det för att hon är en känslig själ och kämpade speciellt med den här förändringen? Eller ligger det dåliga samvetet och känslorna mer hos dig, i din mammaroll och grejer du jobbar med hos dig själv? (och jag är ju inte mamma, varken till ett eller två barn, så jag kanske inte intuitivt kan relatera till känslan lika bra som en annan mamma men, som sagt, tycker ändå det låter som Disa är ett väldigt älskat och sett barn från alla i hennes familj).
SvaraRaderaKram,
en annan Annika F ;D
Det var en bra fråga! Och så svår att svara på! Att ha barn är att ha en liten person som alltid är viktigare än en själv. Det enda som känns viktigt på riktigt är att ungen har det bra. Alla Disas känslor känns dubbelt så starkt i mig. Hon är fem år och kan inte stå upp för sig själv än. Gud, så rörigt.
RaderaDet dåliga samvetet hos mig handlar främst om att jag inte hinner vara med henne, min unge. När hon är hemma jobbar jag, och vi ses mest bara korta stunder när hon äter och ska sova. Jag hinner aldrig sätta mig och spela ett spel med henne, titta på julkalendern eller en film, rita, bada med henne... Och det enda jag längtar efter är att vara med henne, prata med henne, lära henne saker... Helgerna är heliga. Så att jag blir arbetslös snart betyder inte bara att vi blir av med en inkomst, utan också att jag får tid med Disa, och det ser jag fram emot!
Sorry, det var nog inte riktigt ett svar på din fråga :-)
Hej fina Annika!
SvaraRaderaLängesen jag läste din blogg och skrev nånting. Jag har läst från 11 januari och hit. Åh vad det smärtar att läsa om hur det blev med Disa under Runas förlossning. Jag kan tänka att ni hittat fin kontakt igen men jag förstår att det måste varit jättejobbigt för er. Är så glad att ni har fin gemenskap i den nya skolan och att Disa har kompisar. Barnen är så söta så hjärtat smälter!
Skicka gärna er adress!
Kramar Lisa
Hej Lisa!
RaderaVad roligt att du tittar in!
Tur att jag inte skrev så många inlägg förra året, tyvärr blev många väldigt långa så du fick en del att läsa...
Disa ja, kontakten kom tillbaka, samtidigt är just relationen med henne komplicerad.
Ja, de här ungarna är ljuvliga, jag kan inte förstå att jag har fått dem!
Klart att jag ska skicka adressen :-)
Kram!