#Fånga februari: Sällskapssjuk

Är det något jag inte är, så är det sällskapssjuk. Med kombinationen introvert och ansiktsblind är det jobbigt att träffa folk. Jag längtar enormt mycket till vårt hus, där jag kan stänga dörren mot omvärlden, stänga in mig i ett hemtrevligt hus fullt med böcker och gå ut i en härlig trädgård med fruktträd och hängmatta. En gång i veckan åker jag och storhandlar, men i Cortegana, där jag inte riskerar att stöta på någon som jag känner, som i Aracena, där det allt som oftast dyker upp personer som jag borde känna igen och hälsa på; bekanta, tidigare klassföräldrar, körmedlemmar...

Jag träffar gärna vänner som jag tycker om, allra helst hemma, men ute går också bra, om det är en och en, eller kanske två. Om det är en grupp med personer går jag in i tystnad. Att befinna sig i ett sammanhang där det finns många bekanta är enbart plågsamt.

Alla de här barnkalasen i Disas gamla skola, det var hemskt! Jag gick med Disa för hennes skull, men ville bara slippa. Jag passar inte för kalas. Jag passar inte för några gruppträffar alls, inga luncher med Jesús kollegor, inte för mammagruppen, inte för någon sammankomst där man kan behöva prata med folk. Inte små festivaler här i bergen där det kommer att finnas bekanta, inte släktkalas.

Att ha prosopagnosi, ansiktsblindhet, (tack Emil Jensen för att du satte ord på det här) är helt hopplöst när man bor på en sådan här liten ort och stöter på folk man känner (tydligen) varje gång man går ut, och ännu värre på olika sammankomster där man bör känna ett helt gäng med personer, men där man inte känner igen dem. Det är så jobbigt. Jag känner inte igen någon som är tagen ur dess sammanhang; kassörskorna i mataffären som jag ser var och varannan dag, ägaren till huset vi hyr, vår husläkare,  klassföräldrar, Jesús kompisar och kollegor som jag tydligen träffat många gånger...

Jesús tycker att det här är lustigt och testar mig ibland. Som på trettondagen för två år sedan då vi åt middag på restaurangen på vår gata, den mysiga med öppen spis. (Här är det tradition att gå ut och äta efter att man har sett Reyes Magos-paraderna i byarna.) Jesús undrade om jag hade känt igen någon där på restaurangen, och nej, det hade jag förstås inte, förutom att jag tyckte att det var något bekant över servitören. Vad Jesús skrattade åt det! Tydligen var det samma servitör som jobbat där sedan vi flyttade hit för snart tre år sedan (ofta jobbar denne servitör ensam dessutom), som brukar hälsa varje gång vi går förbi (flera gånger i veckan), och tydligen var i nästan alla gäster på restaurangen våra grannar.

Eller när jag var på nycirkusföreställning, gjord av Jesús stora elever (de har ägnat alla gymnastiklektioner under läsåret att förbereda den). Så fort vi kom fram till ingången möttes vi av en clown, och jag bara visste att det var någon jag borde känna igen. Vem var det? Rektorn på Jesús skola? Gymnastikläraren? Någon annan? Fruktansvärt obekvämt. Clownen tog min hand i det varmaste, vänligaste tänkbara grepp och ledde in mig och Disa i teatersalongen, där belgiske barnmorskans fru satte sig bredvid mig, och efter fem minuters pratande förstod att jag att det var hennes man som jag inte hade känt igen under clownkostymen. Barnmorskan som var med när Disa föddes, som hjälpte mig när vi hade fått Runa. Jag är glad att jag kände igen henne i alla fall, däremot kände jag inte igen någon annan av dem som kom fram och pratade med mig, vilka möjligtvis var Jesús kollegor.

Att inte fatta vem jag pratade med på Mercadona var jobbigt, ännu jobbigare när hon förstod att jag inte kände igen henne och förklarade att hon är vår hyresvärd. Och så var det den där gången efter skolfesten på Disas gamla skola. Vi gick till en bar strax intill efter den trista skolfesten, och mötte en svartklädd kvinna i dörren, en som log stort och hälsade på Runa. Jag kände igen henne som Disas klasskompis Danielas mamma, som senast jag såg henne var höggravid. Jag tog chansen att låtsas vara social och trevlig och undrade hur hon mådde, och hur det hade gått. Jag var lite vag i talet eftersom jag vet att jag tar fel på folk ibland. Kvinnan såg lite förvånat på mig, svarade bra, och gick sedan snabbt iväg. När vi sedan fått ett bord såg jag Danielas mamma ett par meter bort. Hon var inte svartklädd utan hade en senapsgul klänning på sig. Och en barnvagn bredvid. Den svartklädda kvinnan var tydligen en pedagog från Disas förskola, som efter två år fortfarande känner igen både Disa och oss. Berättade Jesús, som inte kunde sluta skratta.

Med allt detta sagt... Sällskapssjuk är jag aldrig, men jag skulle gärna träffa mina vänner, framför allt nu under pandemin. Träffas på riktigt, inte genom en dataskärm. De är fina. Så länge de inte är för många på en gång, för då kan jag inte prata med dem.

Är ni som läser sällskapssjuka, eller som jag?

En sådan här liten alternativ marknad är visserligen mysig och roligt, men fruktansvärt jobbigt att hela tiden se bekanta ansikten bland besökarna...