Midsommarafton i Fuengirola

Svenskt chokladbollfika!

I slutet av kursen på Ålands folkhögskola arrangerade friluftseleverna Den långa marschen; tre dagar med vandring, paddling, sova i skogen, för oss på Naturfotolinjen. Det här var inte min grej alls. Ändå var jag en av få som tog sig i mål. Jag var så slut att jag inte ens kunde känna mig glad över att ha kommit fram, men senare kom jag på att jag nog är en rätt seg person. Ger inte upp så lätt.

Det tänkte jag nu också, efter midsommarhelgens äventyr.

På midsommaraftons morgon, efter ännu en usel natt, sömnmässigt, ångrade jag resan innan jag ens hade kommit iväg. Åka själv med båda barnen, en bilresa på fyra timmar, för att fira midsommarafton? Är jag helt dum i huvudet? Men boende var bokat, kompisträffar också, och jag vill ju att Disa ska få uppleva så mycket svenskt som möjligt, vilket totalt sett redan blir väldigt lite. Jag måste ta mig till svenska kyrkan i Fuengirola, igen. Själv. Jesús kunde inte följa med.

Bilresan gick oväntat bra. Runa somnade snart, och Disa somnade i höjd med Venta del Alto, och båda sov ända till strax innan Málaga. Först vaknade Disa, och sedan Runa, som gallskrek ända tills jag hittade en rastplats att stanna på och amma. Där åt sedan Disa och jag korv och pasta och baguette, och efter en timme kunde vi fortsätta till Fuengirola och det sämsta boendet jag varit på (en familj hyrde ut ett mycket litet rum i sin lägenhet. Köket visade sig vara deras privata och kunde inte användas av mig som jag trott, lägenheten renoverades och alla möbler hade staplats på varandra, och badrumsspegeln var prickig av tandkrämsfläckar. Bara en kudde fanns, och den var utan örngott. Men det var ganska billigt.).

Ingenting går fort med två barn, och jag skulle kunna gräma mig över att vi kom för sent för att klä den lilla midsommarstången, och att vi kom fram precis när Små grodorna dansats färdigt, men istället är jag glad att vi kom fram överhuvudtaget! Jag föste fram Disa och ställde henne i ringen bredvid min kompis Johanna och hennes son Samuel som åkt från Sevilla och hade likadana blomsterkransar i plast som vi (alla blommor i naturen är vissna nu, på grund av värmen och torkan), och Disa dansade med i både sånger hon kan och sådana som var nya för henne, och hon såg så himla glad ut när hon för första gången gjorde raketen! Nu vet hon vad midsommar är! Det var värt besväret.

Det blev midsommarmat, och det var massor av folk, och nästan alla pratade svenska. En mycket konstig känsla. Disa, som var i Svenska kyrkan på nationaldagen också, kände till lekhörnan och tog återigen på sig den fina blå prinsessklänningen som hon tyckte så mycket om, hittade glittriga genomskinliga skor med klack och fick äntligen en jämnårig kompis att leka kung- och drottninglekar med. Samuel och hon lekte i flera timmar. Vid 22-tiden hade nästan alla gått och vi bröt upp. Vårt billiga, dåliga boende låg en tjugominuterspromenad bort. Det var varmt, vi blev törstiga, Disa och jag, och gick in i en kvällsöppen kinabutik och köpte en stor flaska iskallt vatten och ett par glittrande kattöron på diadem som Disa blev förtjust i. Hon var så glad!

Även om vi hade åkt hem nästa morgon hade det varit värt resan, men någonting ännu bättre väntade då. Otroliga crossianter på ett belgiskt bageri, lördagsgodis i svenskaffären, och sedan mötte vi Carin och Iván på en verklig pärla, som jag definitivt vill åka tillbaka till! Mer om det kommer i nästa inlägg...