onsdag 22 maj 2019

Runa två månader



När jag låg där under den vidriga operationen, när Runa drogs ut ur min mage, då tänkte jag "Aldrig mer!" Men det är väl märkligt hur fort man glömmer? På mindre än en månad var det inte glömt, men kändes definitivt värt besväret om det skulle komma en bebis till (vilket inte är troligt dock). Kära nån, vi har fått en människa att ta hand om! Det kan inte vara lätt att få något så stort!

Jag minns Disa som en lugn bebis, som sällan skrek. Runa däremot, det är en ilsken en. Vi kallar henne Lilla Arg (eller The Angry Baby när jag pratar med Corinne i Holland). Åh, så arg hon kan bli! När hon är på riktigt dåligt humör är hon till och med arg när hon vill amma. Hon hugger som en haj efter bröstet med en grym blick i sina ögon, suger lite, blir arg och släpper och skriker, suger lite, och ingenting hjälper, det rinner mjölk ur bröstet men Runa är inte nöjd. Nu börjar vi märka ett mönster att hon är mest arg på kvällen. Då kan hon skrika i timmar. Det lustiga är att ingen mer än vi har upplevt detta. För när vi träffar folk är vi ute och då sover Runa mest i bärsjalen. Å andra sidan ser hon ofta arg ut till och med när hon sover.




Bärsjalen ja, den gillar hon. Det händer att vi försöker gå ut med henne i vagnen, men då skriker hon tills hon blir upplyft igen. Vi skulle ju kunna ha henne i bärsjalen under skriktimmarna på kvällen, men samtidigt är jag glad att hon är vaken, för då tror jag att hon sover mer på natten.

Med Jesús kan hon numera sova fem timmar i sträck. Vet inte om det är för att hon sover på honom eller tätt intill när han håller henne. Med mig vaknar hon varannan - var tredje timme för att äta. Är det min doft, som hon förknippar med mat? Eller för att jag inte vågar ha henne lika nära mig på natten, utan med en hoprullad filt mellan oss? Ja, spjälsängen använder vi bara till att lägga klädhögar i, att få Runa att sova där försöker vi inte ens med längre. Hon vill vara nära.




Första månaden med henne var tuff. Sömnbristen var fruktansvärd. Vi försökte lära känna henne, och jag försökte lära mig att amma henne. Det gjorde ont. Jag läkte ihop fysiskt och psykiskt, och Disa blev bättre efter några veckor, även om vi vet att det fortfarande inte är helt bra. Senast i går sa fröken Virtu i skolan att det märktes på Disa att hon är påverkad av förändringen hemma, att hon är mycket känsligare än tidigare och gråter om hon får en tillsägning.

När det gäller maten är Runa helt annorlunda jämfört med Disa. Disa var ju heller inte frisk, hon hade reflux och fick ont av att äta, och det påverkar henne fortfarande. Runa har inga problem alls med att äta. Hon ammar och tycks gå upp 200-300 gram i veckan, så jag tror att hon väger ungefär fem kilo nu. Hon känns större också, både i kroppen och i blicken. Och hon kräks inte upp så mycket mjölk längre.




Precis som Disa är hon expressiv. Det är underhållande att sitta och se på hennes ansikte, alla ansiktsuttryck som far förbi! Förvåning, ilska, nyfikenhet, grymhet, tankfullhet, lurighet, nedlåtenhet, och nu den senaste veckan har hon börjat le också! När ett sådant leende kommer över hennes ansikte, ett sådant då ögonen och hela ungen lyser, då är det bland det vackraste jag har sett.

Hon är så go, vår Runa. Magen är rund, låren och armarna tjocka med veck mitt i. Hon är som en nybakad, varm vetebulle! Jag smeker hennes öron, hår, kinder, ögonbryn, armar och ben, rygg, var jag kommer åt. Hon är så go att ta i. När hon har badat står håret rätt upp och är mjukt som bomull. Jag stryker kinden och läpparna mot det, kan inte sluta. Ögonen är fortfarande blå, något ljusare i färgen än när hon föddes, men jag skymtar fler färger i det blåa. Jesús hoppas att de kommer att fortsätta att vara blå. Ögonbrynen är så ljusa att de bara syns som tunna strån i profil, vilket spanjorerna tycker är väldigt lustigt och får dem att säga att hon liknar mig. Även nyfödda spanjorer brukar ha mörka, tydliga ögonbryn. Många tycker också att hårfärgen skiftar lite i rött, men jag vet inte.

När Jesús har burit på henne i bärsjalen länge börjar jag saknar henne. Och när jag har tillbringat hela natten och förmiddagen med henne vill jag vara ensam.




Hon är så stark i nacken nu, även om man alltid behöver ha en hand bakom huvudet. Och det är inte lika ofta som hon stångar huvudet hårt mot bröstet och slår i näsan när jag eller Jesús håller henne i famnen. Ibland tar hon nappen, framför allt om det är Disa som ger henne den. Om det är jag så tittar hon lugnt på mig, och spottar ut den. Men när nappen fungerar, då är den guld värd.

Vi tycker så mycket om det här lilla Runa-barnet! Vi har haft en sådan tur som fått en till liten unge, och att det blev just den här!


14 kommentarer:

  1. Ja jisses, det skiftar fort i humören! Från noll till hundra på en sekund.

    Så skönt att Runa - och ni - slipper reflux-eländet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ingen reflux med den här, hurra!

      Radera
  2. Ja, åh vad fin hon är! Hon verkar vara mycket mer av en person nu och mindre av ett nyfött knyte - som hon var när vi var och hälsade på! Det är roligt att få hänga med i hennes förvandling! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en bra formulering, det är precis så det är! Mer en person än ett nyfött knyte! Det är roligt!

      Radera
  3. Åh, fin! Babysjuk nu! Min yngsta var också en arg en, hon blängde ilsket på folk! (Och bets när hon började på dagis..) Vi kallade henne Generalen! Trodde storasyster skulle få någpn att styra med, men tji fick vi, och hon. Hoppas få träffa Runa och er alla snart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Man vet inte vad man ska få! Ja, hoppas att vi ses snart!

      Radera
  4. Tack för att du delar med dig av dina mamma upplevelser. Tänk att man kan visa så många känslor när man bara är 2 månader! Fantastiskt!
    / Carin

    SvaraRadera
  5. Oh, så fin hon är!
    Ibland blir vi arga och irriterade över att vi glömmer en det en, en det andra, men att glömma gör att vi kan överleva.
    Även om barnen har samma föräldrar med samma gener, så är de ändå egna individer.
    Ha det så härligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Ja, det är så spännande att se vad barn blir för personer!

      Radera
  6. Vilken liten personlighet, redan! Tänk att syskon nästan alltid är så olika...
    Så roliga och gulliga bilder på lilla Runa :). /Annika F

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget