Varning för suddbart bläck

Ni vet, sådana där korsordspennor? Bläckpennor med bläck som man kan sudda bort.
Min elev har en sådan, och det visade sig att pennan inte är så bra som det verkar.
Han hade suttit en stund med anteckningsblocket uppslaget, ena sidan hängde över bordskanten.
Precis under stod elementet.
Gissa om vi blev förvånade när han vände upp sidan igen, och det visade sig att allt han hade skrivit hade försvunnit av värmen!

Om kemikalier i våra hem

UnderbaraClara har skrivit ett mycket bra inlägg om kemikalier i våra hem.
Hon och några andra bloggmammor blev ombedda av Naturskyddsföreningen att skicka in damm från barnrummen för analys.
Nu har resultaten kommit.
Läs, det är intressant.

Här kan man läsa lite mer om kemikalieprojektet, och går man in här finns en kort film om det.

Damernas detektivbyrå

Jag tycker om att få post, rolig post, och bokpaket hör absolut till den kategorin.
Om jag nu beställer böcker förstår var och en att det inte bara är pluggböcker, utan några underhållande också. Jag hade sådan tur att den senaste om Damernas detektivbyrå (Alexander McCall Smith) precis har översatts och kommit ut i handeln, med dagars marginal bara, så just den var en av böckerna i kartongen.
Alltså, dessa böcker.
Dessa genomsnälla, roliga, vänliga, filosofiska böcker. Man kan inte bil annat än glad när man läser en sådan.
Den här, Limpopos akademi för privatdetektiver, är en av de bästa i serien.
Stora problem; barnhemsföreståndaren Mma Potokwani har blivit avskedad, och Fanwell, den fattige bilmekanikerlärlingen, har blivit anhållen. Samtidigt händer det otroliga; Mma Ramotswes husgud Clovis Andersen, han som skrev detektivboken som hon alltid rådfrågar, har kommit på besök. Och det märkliga är, att denne Clovis Andersen kommer in i handlingen som en vanlig person, från det vanliga livet som vi lever, in i Mma Ramotswes värld, och det blir en liten krock.
Förvånande.
Men så bra.

På rullskridskor i Sevillas centrum

Nikki fick en så himla bra julklapp av de tre vise männen: ett par rullskridskor!
Så nu när jag har någon att åka med blir det mer åka av.
Ja, det är väl främst den där händelsen i Las Pajanosas, premiärturen, som fått mig att låta bli.
Varje måndag klockan 21 åker Nikki, Marta, Jesús (inte min, en annan) och ett par till i centrum, med utgångspunkt Las Setas.
Dit tar även jag mig, och tack vare det har jag lärt mig att bromsa.
Mycket användbart.
Det var i måndags som det lossnade. Vi skulle ta en liten tur på de ganska folktomma centrumgatorna, men det visade sig att en gata lutade nedåt. Man ser det inte om man går, men om man står på hjul och inte har lärt sig att stanna märks det mycket väl.
Jag märkte det.
- Akta er nu, jag kan inte stannaaaa.....
Jesús fick fart på sina hjul, satte efter mig och fångade in mig samtidigt som jag sträckte ut armarna om ett träd som jag klängde mig fast i.
När Jesús slutat skratta (det tog ett tag) började han envist att undervisa mig i bromsteknik, och efter någon timme bara hade jag fattat grejen.
Jag är helnöjd med min insats, men kan inte låta bli att snegla på de andra, experterna, som gör rena rama cirkuskonster på sina rullskridskor.

Spanskt papperstrassel

Åh, så enkelt och smidigt en del saker fungerar i Sverige.
Jämfört med i Spanien.
Nu ska jag ta ett exempel.
Jag har på något sätt halkat ur sjukförsäkringssystemet och behövde aktivera mitt gröna kort igen.
Jag började före jul.
Herregud.
Jag har varit på vårdcentralen i omgångar, varit på sjukförsäkringskontoret, på ett inskrivningskontor för att registrera min nya adress, i stadsdelens distriktlokal för att skriva in mig på min nya adress där också och få ett officiellt papper, tillbaka på sjukförsäkringskontoret med pass, utlänningspapper och boendebevis, fått nytt papper tillbaka som ska lämnas till vårdcentralen, kommit ut från vårdcentralen med ett nytt papper som ska fyllas i samt med order om att utlänningspapper med NIE-nummer och sjukförsäkringspapper ska kopieras och tas med, och jag kommer att ta med körkort, pass, kopia av passet och alla andra viktiga papper som jag kan komma på också för säkerhets skull, för alltid är det något som saknas.

Kommer jag någonsin att få läkare på nya vårdcentralen?

Vandring i Santa Olalla

Det blev inget besök i Aracena, vi åkte till Santa Olalla istället, där det skulle finnas en fin led att gå.
Mycket riktigt.

Förbi stenbrott och hagar gick vi, solen värmde så skönt på armarna, vid kanten växte små gula blommor och sådana där som ser ut som små prästkragar.

Efter de senaste dagarnas regnskurar var det ganska blött på vägen. Då och då doldes den i i vatten, och vi, som bara hade kängor på fötterna, klängde på stenmurar och grindar för att ta oss förbi någorlunda torra om fötterna.

Vi satt på var sin sten och åt matsäck; nybakade baguetter med massor av serranoskinka, drack cider och delade på en mini-rosco de reyes som bageriet härnere sålde.
Det var så gott att komma ut. Jag tror inte att vi är skapta för att bo i städer.

Jag är inte det. Jag bor i ett höghus och är omringad av andra höghus och trafik, och jag har det bra här, men  jag ser lägenheten som ett tillfälligt boende, jag vill inte bo i stan.

Söndagen spenderades på bästa sätt.
Vi lagade kikärtsgryta, tortilla och blåbärsrulltårta till svärföräldrarna som kom på besök.
De hade med sig mitt efterlängtade bokpaket.
På kvällen gick vi till en tetería med ett par goda vänner som vi inte har träffat på länge.
Jag drack ett lakrits-te som smakade mycket gott, men som luktade... avlopp.
Kul att testa något nytt:)

Lördag i Aracena-bergen

Äntligen!
Dagen som vi har väntat på!
Då menar jag inte att det är lördag idag, även om jag är glad över det, utan att det är lördag OCH uppehållsväder!
Redan igår kväll fyllde vi tvättmaskinen för att hänga tvätt tidigt på morgonen. Förhoppningsvis torkar den innan regnet i morgon.
Och direkt efter Jesús rep (fan ta lördags-repen) med gruppen åker vi mot någon by i Aracena för en vandringstur. Med serranoskinkbaguetter och, förhoppningsvis, sådana där goda marängbullar från la pastelería i Aracena där vi brukar stanna till.
Trevlig lördag på er!

Historisk arbetslöshet

Arbetslösheten i Spanien har nått historiska nivåer. Senaste siffran, från sista kvartalet 2012, är 26,2 procent. Sex miljoner personer utan jobb.
Jag vet, det är bara siffror. Är man inte här så hisnar man lite, men glömmer igen.
Andalusien är den näst värsta regionen med sina 35,86 procent (förstår ni?). Bara Ceuta är värre med 37,84 procent.
Ungomsarbetslösheten ligger på mellan 50 och 60 procent (utom på Kanarieöarnba och i Ceuta där den har överstigit 70 procent), och Angela Merkel tittar lite bekymrat åt Spaniens håll.
Det pratas också om hur många som har emigrerat. Särskilt ungdomar.
Var det inte en miljon som hade lämnat landet, sa de inte det före jul?

Jag ska inte trötta ut er med detaljer, jag har skrivit många inlägg om krisens Spanien, försökt ge en bild av den hopplöshet som råder.
Ni måste känna till det här som sker i Spanien nu, ni som läser den här bloggen. Jag vill att ni gör det.

HÄR är en länk till tydlig statistik över läget i olika regioner.

HÄR är en länk till en riktigt deppig spansk artikel om läget i Spanien.

Halka i Spanien

Spanjorer som har funderingar över Sverige undrar ibland hur det är att gå på is. Ni vet, vinter, isgator, halka.
Och jag tycker att det är precis som att gå på spanska gator en regnig dag. Samma teknik liksom.
Här läggs snygga plattor av olika slag att gå på. Små, stora, platta, glatta, vita, och cykelvägarna har målats gröna.
Alla de här gångplattorna, golven utanför bostadshusen och cykelvägarna blir livsfarliga är det kommer vatten på dem. Det blir glashalt!
"Men det regnar ju inte så mycket hos er", kanske någon invänder.
Det är si och så med det. Nu har det regnat flera dagar i veckan sedan början på oktober.
Det är som att säga att vi inte behöver isolerade hus eftersom vintern är så kort.
Visst, men de tre månaderna är det förbaskat kallt, säger jag bara.

Om kött och skållade kaniner

Jag kände mig jättemesig när vi var på Mercadona och handlade. Äter man kött ska man stå för det.
Att gömma köttet i fåniga namn som nöt och sånt, som gör att man slipper tänka på vad det faktiskt är, är bara löjligt. Köttet görs i ordning och paketeras snyggt för att ytterligare ta ett litet steg från vad det faktiskt är. Dött djur.
Kött ska inte likna kött för mycket, det är så vi vill ha det, eller hur?

Jag äter kött.
Inte varje dag, men varje vecka. Och då, för det mesta, kött från djur som har behandlats någolunda hyggligt.
Hellre vilt än fabriksdjur, tycker jag. Och fram för att äta alla delar av det döda djuret, inte bara de finaste bitarna.
Det är jag dålig på.
Spanjorer är bra på det.

Där i köttdisken, precis bredvid "eko"kycklingen låg det kaniner. På marknaden ser man alltid pälsiga kaniner hänga i bakbenen i kycklingståndet, men här var de skållade och inplastade. Hela djur, med de långa benen nakna och små vita hål där öronen har suttit. Ett litet litet ansikte. Den var oväntat tung, kaninen som jag lyfte upp.
Jag tyckte att det var riktigt obehagligt.

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget?
Vet inte riktigt. Det blev nog lite svamligt.
Vad har ni att säga om det?

Spanjorer kan inte köra bil

Och när vi ändå är inte på ämnet tycker jag att v kan ta upp Bilkörningen.
Spanjorernas bilkörning.
De kör så jäkla illa.

Ni vet det svenska, att ta hänsyn i trafiken, köra säkert, lugnt, underlätta för medtrafikanter, planera sin körning, köra miljövänligt och försöka låta bli att trycka på bromsen...
Allt är precis tvärtom i Spanien.

• Det är regel att köra fort, på alla gator och vägar och i alla sorters trafiksituationer, och bromsa hårt vid trafikljus och andra hinder. Fast trafikljus behöver inte vara ett hinder.
• Gult ljus betyder gasa.
• Även rött ljus, om det just har slagit om.
• Här håller man aldrig avstånd i trafiken.
• Spanorer kör väldigt, väldigt tätt inpå om de är irriterade för att du inte kör fortare. Oavsett laglig hastighetsgräns.
• Väldigt nära.
• Varenda dag jag åker eller kör bil ser jag folk som kör slalom mellan bilar och filer. Varenda dag. Det tog fem år för mig innan jag förstod att blinkers inte används på samma sätt i Spanien som i Sverige. Alltså att förvarna om att man önskar svänga eller byta fil. I Spanien betyder blinkersen ingenting. Börjar du blinka för att byta fil skulle det aldrig falla bakomvarande spanjor in att hen skulle sakta ned och låta dig göra det. Fattar ni? Att man blinkat för att förvarna betyder ingenting. Om man blinkar i god tid och till slut svänger eftersom man måste det blir bakomvarande bilförare förbannade om de kör nära din bil. Och det gör de ju, som sagt skulle de aldrig sakta in och låta dig göra en säker sväng. Eller någon sväng alls faktiskt. Det händer att man missar avfarter eftersom det är för farligt att svänga.
• I Sverige sitter det ganska hårt i oss att har man druckigt så kör man inte. Ska man dricka så har man redan innan en plan för hur man ska ta sig hem. Cykel, taxi, buss, nykter kompis. Inte här. Här dricker man, väntar ett par timmar och tar sedan bilen och kör hem. Aldrig tal om något annat än att man ska köra själv.

Vad händer om man kör på svenskt vis i spansk trafik?
Spanjorerna blir förstås förbannade. Och det visar de. De tycker mycket om att visa hur förbannade de är. Först är det ju tutan, som används flitigt. Mot medtrafikant eller bilkö. Gärna i bilkö för att visa irritation. Sedan är det vanligt att de vänder sig om och stirrar så ilsket de kan när de kör förbi. Om den ilskne bilföraren är bakom din bil kan du se i backspegeln hur hen gör yviga, våldsamma gester med händerna och armarna som visar hur de skulle strypa dig eller vrida nacken av dig om de kunde.
Nej, jag skojar inte, det är sant.
Oerhört löjligt.

Spanjorernas sätt att köra är mycket farligt.

En överjävlig felkörning

Fy fasiken vad det blev fel igår.
Så här var det:
Jag skulle till kommunens distriktskontor för att skriva in mig på min nya adress.
Det är inte särskilt långt, ungefär vid Carrefour, men det är en läskig väg att ta sig över, så istället för att promenera de kilometrarna tog jag bilen.
Den stod på andra sidan gatan, vid kebabstället. Jesús var himla nöjd över att ha kommit på den parkeringen. På kvällarna är vår egen full och då brukar vi parkera borta vid skolan.
Det här är närmare.
Problemet, upptäckte jag, är att det inte går att vända. Bilen står parkerad i fel riktning om man ska åt Carrefourhållet. Och det går inte att svänga runt någonstans. Jag var irriterad, det var jag, hade inte överdrivet mycket tid till förfogande. Körde över järnvägen och försökte svänga i rondellen, men fann att det var förbjudet.
Det var bara att följa vägen. Jag var så arg att jag lekte med tanken att bara gasa i och köra rätt in i framförvarande eller svängande bil. Jag var skitförbannad.
När jag började närma mig flygplatsen (!) begrep jag att det inte längre handlade om att hinna i tid till distriktkontoret, utan att försöka komma hem över huvud taget.

Det blev så fel.
Jag hittar dåligt i den här änden av stan.
Kolla kartan.
Den svarta klumpen är startpunkten.
Det tjocka, ljusa strecket, alltså den lilla pinnen som pekar uppåt, är den sträcka jag skulle ha åkt.
Följ pilarna längs det svarta strecket så ser ni var jag åkte istället.

Herregud vad Jesús skrattade när han kom hem.