Konstiga ljud

Det kommer så konstiga ljud från katten.
I förrgår lät det som om han drog ut toalettpappret från hållaren.
I går lät det som om han knaprade i sig en kackerlacka, men det var bara kungakronan från tomtandet som han tuggade på.
I förmiddags blev han skrämd av en duva som flög över pation. Stackars misse blev så rädd att han började stamma. Han satt helt stel, stirrade i luften och liksom stakade fram ett jam. Jag trodde att han skulle spy upp något, men han blev bara skrämd.
Nyss krafsade det konstigt bakom ryggen, och det var pipen som klättrade upp på Jesús cello.
Det tror jag att vi ska hålla tyst om.
Nu ligger han i mitt knä och slår så hårt med svansen på tangentbordet att det knapprar lika ljudligt som när någon skriver på riktigt..

Lördag i stan

Åkte tidigt med Jesús till stan. Han hade genrep i kyrkan där konserten skulle hållas.
Åt frukost, serranoskinkmacka och limonada i Maria Luisa-parken, denna härliga park. Ett rejält bildsvep kommer snart.
Gick tillbaka till centrum efter ett par timmar. Hamnade i en protestmarsch mot det nya lagförslaget.
Mötte Jesús på Fnac där han skulle köpa bröllopspresent. Vi ska på bröllop i Cádiz nästa helg!
Lunch hos svärföräldrarna, puchero. Lång siesta på soffan.
Köpte kattsand.
Nä, det gjorde vi inte, det var det vi borde ha gjort för det är kris, men vi sov istället, och när vi väcktes med te och kex var det bara att rusa vidare, för vi hade plötsligt bråttom. Jag ringde till Sverige från ett locutorio och letade sedan rätt på kyrkan där Jesús konsert var. Där hänger el christo de la buena muerte. Konstigt namn. Titta vad nöjd han ser ut, skojade José Alberto och nickade mot kristusfiguren som hänger på korset.
Efter konserten hämtade vi Loren som slutade sent. Hon gav oss en stor påse med bakverk, säkert ett kilo, och sedan gick vi och åt falafel. Det var förbannat kallt.

I eftermiddag åker vi till Cádiz för konsert i katedralen. Jesús ska öva men jag får några timmars promenad i den mysiga staden.
Havet.
Det ser jag fram emot.
God söndag på er!

Promenad på landsvägen

Jesús hade återigen två övningar på raken. Jag hade ingen lust att följa med in till Sevilla, så jag hoppade av i Guillena för att promenera hem därifrån.
Man går förbi stora fält där det snart kommer att växa vattenmeloner.
Jag drömmer om att stjäla en vattenmelon. Vet inte varför, men det är en sådan där grej som jag skulle vilja förverkliga. Vi får se om det blir av längre fram...
Förmodligen är jag för feg.
På vägen till Las Pajanosas går man förbi djurparken. Det är en deppig syn, från utsidan åtminstone, jag har aldrig varit inne. Men jag tycker inte om djurparker.
En påfågel jamade därinifrån, annars prasslade det bara i träden.
Det var så skönt att gå. Alldeles ljummet i luften. Gick i kortärmat.
När jag kom tillbaka till byn hördes barns tjoanden, och det lät precis som det låter en varm sommardag vid en långgrund sandstrand, men det var inte den allmänna bassängen som hade öppnat (den öppnar inte förrän i juli tror jag) utan en fotbollsmatch.
På huvudgatan hade folk vaknat till efter siestan. Gamla stod ute och pratade och utanför baren satt två äldre män på sina hästar och drack öl.
Jag gick in och pussade på pipen, gjorde macka och drack apelsinjuice. Som vanligt. Kan man få i sig för mycket c-vitamin?
Idag blir det Sevilla hela dagen. Ikväll har Jesús konsert, och sedan ska vi ut på stan och härja!
Tjo!

Att sluta med pulver

Tårtan som jag nämnde igår, hur gick det med den?

Inte illa faktiskt.

Jag kommer från en fiskpinne- och pulvermosfamilj.
Även om jag blivit min egen kock för längesen var det här i Spanien som jag tog det sista steget, så att säga.
Innan jag flyttade hit använde jag vissa... hjälpmedel.
Färdig mandelmassa till exempel (ingen dum idé).
Färdigmald kardemumma.
Pulversås! Det hade jag fortsatt med om det bara fanns pulversås att få tag i! Jag har försökt och försökt vispa ihop en hollandaisesås, och det går inte! Jag kan inte! Såsen skär sig så mycket som en sås bara kan skära sig!
Och bearnaise har jag inte försökt mig på. Det är väl ungefär samma metod. Men gud vad gott det hade varit med en klick bearnaise...

Vaniljsås på pulver.

Jag fattade inte att man kan göra egen vaniljsås förrän jag pratade med en matlagningsintresserad präst en midsommarafton. Jobb förstås, ett av de vanliga midsommarracen för tidningen.
Jag och prästen i fråga har träffats i många sammanhang men aldrig riktigt närmat oss varandra. Har känts spänt ända sedan jag för en massa år sedan kom försent till hans julotta (hade tre stycken att gå på på förmiddagen, någon måste bli lidande) och tog fel ingång i kyrkan. Där stod prästen och predikade framgör en fullsatt kyrka, och så kom jag inklampandes bakom ryggen på honom. Snöig som en snögubbe, stelfrusen och skärrad efter att ha halkat av den isiga lilla landsvägen med tidningsbilen.

Men vaniljsås var det ju.
Ja.
Eftersom det inte finns pulversås att få tag i, och en födelsedagstårta med grädde och jordgubbar kräver sin vaniljsås, fick jag vispa ihop den själv. Med vaniljstång och allt. Och den blev helt okej. De ljusbruna brända flagorna syntes inte när såsen väl var på plats mellan sockerkasbottnarna. Som jag brände rejält på ovansidan efter bara en kvart i ugnen. Men jag skar bort det svarta med en kniv och gömde den fula ytan under ett tjockt laget med grädde, och summa summarum så blev den riktigt bra, tårtan!
Grattis på 70-årsdagen, svärmor!

Den misslyckade premiärturen

Herregud.
Vad har jag gjort?
Köpt rullskridskor?
Toka!

Igår kväll smög jag ut för att öva i hemlighet. Övertalade Jesús att följa med. Klockan var närmare elva på kvällen och bygatan tom.
Bra.
Jag ville inte att någon skulle se mina första stapplande skär.
Satte mig på trottoarkanten och bytte skor mot rullskridskor.
Jesús dröjde sig kvar inne.
Jag ville inte vänta.

Ställler mig upp med hjulen fastspända. Tar ett teg framåt. Jävligt dålig asfalt här. Hjälp! Får tag i ett apelsinträd just innan fallet.
Skakig.
Ljuslyktor. En bil på väg. Står kvar vid apelsinträdet och försöker se upptagen ut när bilen kör förbi. Bilen svänger. Bilen parkerar precis bakom mig, där mina skor står.
Vänder inte om för att flytta på skorna, eftersom jag är rädd att ramla om jag rör mig, och vad pinsamt om jag skulle ramla mitt framför grannen!

Kliver ut i vägen istället.
Här är asfalten bättre. Åker en liten bit. Vingligt, men det går rätt bra.
Vänder mig om. Ser att Jesús kommit ut. Vinkar och börjar åka mot honom.
Märker att vägen lutar nedåt. Man ser det inte, men rullskridskorna får eget liv. Och jag kan inte stanna! Rullar nedåt, fortare och fortare mot Jesús. Gör en slalomsväng över båda filerna för att minska farten. Funkar inte. Livrädd. Svänger tvärt in åt vänster mot parkeringsgatan och den hackiga asfalten. Hjäääälp! Övertygad om att jag ska fastna i ett hack med ena foten, men klarar mig ända tills jag kör emot en mur.
Måtte inte grannen har hört.
Jesús springer fram.
Jag okej, men nervös. Vill inte åka mer, men säger det inte till honom.
Med Jesús hjälp tar jag mig tillbaka till den slätare asfalten på vägen.
Åker återigen uppför. Tar fart. Åker fort uppför. Skoj.
Stannar vid en container. Vänder mig om. Börjar rulla nedåt. Klamrar mig fast i containern.
En liten tjock tax springer fram till mig. Hoppas att han inte är hemlös. Vill inte ta hand om honom. Hundar är inte min grej.
Tittar på taxen medan jag håller fast i containern med båda händerna.
Vad ska jag göra? Jag vågar inte åka tillbaka. Har åkt långt. Försöker vinka efter Jesús men han ser mig inte.
Börjar vissla efter honom. Han hör inte
Jo, till slut!
Står kvar med containern och taxen och fortsätter att vissla ända tills Jesús fattar att han måste komma och rädda mig.

"Titta vad det lutar", säger jag när han är nära. Släpper taget om containern för att bevisa lutningen. Rullar nedåt med tanken att Jesús ska ta emot mig. Han fattar inte det utan försöker gå åt sidan. Får tag i hans jackärm i sista stund och drar i farten med honom en liten bit innan han får stopp på oss.
"Håll i den här handen istället", säger Jesús som har ett klämsår på vänsterhanden. Släpper taget om mig så att jag börjar rulla igen innan jag livrädd får tag i honom.
Sedan försöker han inte mer. Jag håller hårt i hans arm och rullar bredvid när han går.
Taxen springer efter.
Snavar i den skraltiga parkeringsasfalten men når fram till skorna utan att falla.
Tittar efter taxen när jag byter till skor, men ser honom inte. Glad för det.

Blir inget mer åkande förrän i Sevilla. På släta vägar. Utan backar.

Rullskridskorna

Hurra, jag fick lön igår!
Och vad tror ni att jag gjorde med pengarna?
Skaffade spanskt bankkonto och satte in pengarna där?
Klippte mig?
Köpte de fina skorna på Nice Things?
Bjöd Jesús på middag?
Kastrerade pipen?

Nixnixnix!
Jag köpte rullskridskor!
Ett par som fungerar utmärkt till hopp och slalom tydligen. Men det är inte min nivå.
Tänk förresten att de fortfarande säljer sådana där man hade när man var liten, med två hjulpar istället för fyra hjul på rad. Varför då ?

Nu ska jag försöka rädda födelsedagstårtan till svärmor (tveksamt om det går, men om vaniljkrämen blir bra kanske man inte lägger märke till det brända), sedan ska jag ta en provtur.
Är lite skeptisk till att åka här i byn. Det är så backigt runt omkring, och jag vet inte hur man stannar... Mot El Garrobo är uteslutet, då tar jag livet av mig. Genom byn mot bäcken är lika uteslutet, det stupar ju rakt nedåt. En liten bit mot Guillena går, och gamla landsvägen mot Gerena och Sevilla tror jag skulle funka, för den vägen är ganska plan.
Men jag kommer nog att ta med mig rullskridskorna till stan och åka där. I Sevilla finns det finfina ställen att åka på!

Kärlek enda anledningen till att flytta

"Det finns bara en anledning som det är värt att flytta för, och det är kärleken" sa Marcelo Camelo i en intervju.
Och någonting ligger det i det.
Sevilla är inte Solkusten. Det fåtal svenskar som bor här har alla, utom två vad jag känner till, flyttat hit efter att ha träffat en spanjor eller en spanjorska.
Jag hade inte bott i en by i södra Spanien om det inte vore för Jesús.
Jag hade varit kvar i mitt Hemma, min plätt i Skaraborg. Förmodligen bott på andra platser då och då, kanske i andra länder, men sedan kommit tillbaka hem där vännerna finns. Släkten.
Jag tror att när man flyttar långt bort, till ett annat land, stannar en del av en själv kvar Hemma. Det känns ibland som om bara halva jag är här i Spanien. Resten, den del av mig som löser melodikrysset på lördagsförmiddagarna, som åker på loppis och lånar boktravar på biblioteket och som trampar i granskogar och som kalasar på smörgåstårta från Hjertbergs, som tar tåget till Göteborg, som väljer alpackagarner till nya pärlmuddar och framför allt har full frihet att uttrycka mig på mitt eget sätt, den delen av mig är inte med här, för det går inte. Och det är detaljer, säger någon, Du klarar dig väl utan att leta pussel på loppisar och att gå på biblioteket, och det är klart att jag gör, men alla de här små grejerna som jag tycker om och som är mina vanor är så många att de blir till en del av mig, och den delen är inte med här. Och den saknar jag ibland.
Men det är värt det.
Det är så värt det. Jag känner det varenda kväll när jag somnar i Jesús famn.

Apelsinfrossa

Det är fortfarande apelsintid, och jag frossar i apelsiner. Köper femkilossäckar för tre euro hos Rocío och dricker färskpressad apelsinjuice varje dag.
Apelsinerna är alldeles perfekta i smaken just nu. Underbart syrliga. Jag avskyr söta kvalmiga apelsiner.
Vi har en liten juicepress som jag tidigare sällan använde på grund av de äckliga apelsinresterna som blir. Jag avskyr att pilla bort fruktköttet från filtret. Avskyr!
Men vi har löst det smidigt med att Jesús tar hand om den saken.

Har inte fått i mig så mycket apelsiner sedan Bolivia.
Där i djungeln brukade vi ta hästen till den lilla apelsinodlingen där Valente höll rent med macheten och plocka tygsäckarna fulla. Blev alltid kvar en bra stund för att prata med söte Valente och äta apelsiner på plats. Tino klättrade upp i trädet och kastade ned frukter till mig. När min fickkniv försvann fick jag skala apelsinerna med macheten. Just då hade den lilla skolan intill rast och alla ungarna sprang ut för att titta på gringan som skalade apelsiner med machete.

Där brukar man äta apelsiner genom att skala bort det orangea i skalet, skära bort toppen och liksom klämma ut saften som man häller rakt i mun.

Jag tänkte att jag kommer aldrig att smaka så goda apelsiner igen, men de här spanska som vi käkar just nu är inte långt efter.
Clementiner däremot... Söker med ljus och lykta efter något som liknar de pyttesmå bolivianska clementinerna som är så starka och fulla av smak att tungan frättes och sved i dagar efter bara ett par stycken.
Godare clementiner finns inte.

Fyllecell - en skam för Sverige?

Dos que duermen en el mismo colchón, son de la misma opinion.
Mitt favorituttryck.
Två som sover på samma madrass är av samma åsikt, om man översätter.
Alltså, par brukar vara av samma åsikt, även om det kan tyckas utåt att de är olika.

Äh.
Det blir inte bra när jag försöker förklara.
Och det gör inget, för det här inlägget ska handla om fylleceller, inte om spanska uttryck.
Vad jag vill ha sagt är att jag och Jesús tänker lika om nästan allt.
Men igår diskuterade vi något som vi inte alls tänker lika om.
Fylleceller.
Ja, jag fattade inte att vi inte tänker lika utan trodde att J inte begrep vad jag menade. Var frustrerad över att inte kunna uttrycka mig på mitt eget språk.
Men jag tror inte att det var språket det var fel på fel, utan Jesús.
Han är väldigt förvånad över att det finns fylleceller i Sverige, och att jag tycker att det är bra.
Ska jag rannsaka mig själv har jag aldrig ifrågasatt att det finns fylleceller.
Jesús tycker att det är vansinne att låsa in någon där, och att en del dör (gav exempel på diabetiker som låsts in av misstag eftersom de verkat berusade när det bara är blodsockret som varit för lågt).
Och jag argumenterade för fylleceller, men kände att jag inte gjorde det helt bra. Kunde inte ge några solklara exempel på vem som hamnar i fyllecell, vilket kan tyckas märkligt efter så många år på tidningen, och så många polisringningar, och jag erkänner att det är pinsamt, men som sagt, jag kunde inte ge några bra exempel på vem som omhändertas för att sova ruset av sig.
Eller var det J som inte tyckte att mina exempel var bra?
Han vidhöll fortfarande efter 25 minuter att det är vansinne att beröva någon friheten bara för att denne är berusad, att det måste finnas andra lösningar än att låsa in folk, att staten lika gärna kan förbjuda alkohol, att detta är en skamlig handling i Sverige som ingen utanför landet känner till.

Hittar detta på Wikipedia och konstaterar att det är ungefär det här Jesús kritiskt menar kan hända:

"Lagen har kritiserats för att den tillämpas på ett sätt som är förenat med bristande rättssäkerhet och för att polisen tillåts att tolka och tillämpa lagen på ett sätt som inte överensstämmer med lagstiftarens intentioner."

Kan ni hjälpa mig med argument här, ni som läser?

Att straffas med en gång

Ibland straffas man med en gång, som Caj Karlsson konstaterade i sin moderna klassiker.

Jag hade låst bilen, tog ett snabbt kliv framåt för att sticka Jesús i magen med nyckeln (varför hon nu skulle göra något så fånigt, tänker ni nu). Han backade skrämt varpå jag missade målet, tappade solglasögonen, böjde mig ned för att ta upp dem, då trillade den lilla flaskan med insulin ur fickan och slogs sönder mot marken. Gick för att slänga den trasiga glasflaskan, varpå jag tappade solglasögonen en gång till.

Rättvist?

Levande begravd

Usch, vilket hemskt sätt att dö på.
Läser om 24-åringen på Sri Lanka som ville slå rekord i att vara levande begravd.
Han levde inte så länge som han hade trott utan dog under tiden.
Kommer att tänka på den amerikan som ville bevisa att man kan kommunicera med döda.
Han annonserade i tidningen efter någon som ville vara med på experimentet. En kille svarade och de satte igång. Mannen som hade annonserat tog livet av sig, tror att han svalde gift, och sedan försökte de båda få kontakt med varandra.
Det blev ingen kontakt.

Blixten slog ned i väntrummet

Satt och läste i väntrummet och väntade på att bli uppropad på Centro de Salud i Camas.
Lyfte blicken från boksidan. Det där malandet hade pågått ett tag och mot min vilja hade jag börjat lyssna. Två meter bort stod en skäggig man och pratade, men inte med mig, utan med en äldre karl som också satt och väntade.
- ... jag har 35 års erfarenhet. Jag är bra.
- Det är svåra tider, även för sådana som du. Men jag vill inte.
Den skäggige försökte övertala den äldre att få rita hans porträtt.
Vad konstigt, tänkte jag, att komma in i ett väntrum så här och försöka övertala folk att bli avmålade.
Jag tackade också nej.
Liksom kvinnan bredvid.

- Visst var det konstigt, sa jag till Jesús senare på eftermiddagen, att han kom in i väntrummet för att sälja porträtt. Visst var det? Eller är det vanligt på spanska vårdcentraler? Du har ju större erfarenhet av dem än jag.
- Nej, det är verkligen inte vanligt. Men det händer konstiga saker där i Camas. För ett år sedan slog blixten ned i ett av väntrummen. Den träffade en man i huvudet, gick igenom kroppen och ut genom en tå. Han klarade sig fint, men skon gick visst sönder.

Alltså.
Man kanske skulle söka sig till någon annan vårdcentral?