"Rött ingen bebisfärg"

Apropå regionala skillnader i förra inlägget.
Jag har hört av en bekant att i Madrid kan bebisar ha kläder och saker i rött. För mig i Sevilla låter det otroligt, men hon bor där och borde ju veta. Hon berättade dessutom att svärmodern, inför barnets ankomst stickade en röd filt, till Sevillatjejens mammas förtvivlan.
Rött!
Till en bebis!
En tjej!


Själv har jag fått kommentaren, när jag nämnde att jag ville ha en röd spjälsäng till lillan (vilket naturligtvis inte finns att få tag på) att så starka färger inte är bra för bebisars ögon.

Regn och kyla det farligaste för sydspanska barn

Jag läser Colombia-Annikas inlägg om barnuppfostran och säkerhet i Colombia, och ler inlägget igenom, igenkänningsfaktorn är hög. Speciellt den här meningen:

"I Colombia är det egentligen bara två saker som är farliga: kyla och regn. Det är å andra sidan absolut och fullkomligt livsfarligt för barn."

Nu känns spanska föräldrar rätt ängsliga överlag, här är det inte tal om fri lek, utan ständig, ständig påpassning så att barnen inte ramlar och slår sig.
Men det här med vädret alltså...

Jag visste att det skulle bli en kulturkrock redan innan Disa föddes, och nu märker jag att jag blir mer och mer provocerad av det.
"Fota i parken?? På förmiddagen? Det går inte, då är det för kallt för bebisen, vi måste vänta till eftermiddagen."
"Ut och åka idag? Går det, för Disas skull? Det är ju mulet."
Här är folk livrädda för regn och kyla. Jag har tidigare skrivit om det (här och här till exempel), att när det regnar i Sevilla stannar samhället. Det blir kaos i trafiken, Konserter och evenemang ställs in, barnen får inte gå ut på rast eftersom de kan bli blöta och göra sig illa på paraplyerna (nej, ingen unge har regnkläder).
Att råka ut för ett regnväder är samma sak som att bli förkyld, för de flesta
.
Kylan är lika farlig.
Du milde vad Disa har svepts in i filtar av släktingarna. Jo, det stämmer att hon föddes i juli, då filtar är det sista m... öh, svenskar har i tanken.
Svärisarna förbjöd oss att sätta på fläkten och luftkonditioneringen och öppna fönstren så det blev tvärdrag eftersom ungen då kunde bli förkyld. Nu gör vi ju som vi vill hemma, och det är jobbigt när temperaturen stiger över 35 grader, vilket den gör dagligen på sommaren här.
Oavsett temperatur skulle ungen svepas in i en filt eller två om hon till exempel skulle lyftas upp från vagnen och sättas i bilen.
25 grader på kvällen? Bekymrad, allvarlig släkting med Disa i knät svepte in barnet i dubbla filtar och täckte huvudet noga så att hon inte skulle bli sjuk.
Nu då, på vintern? Fick häromveckan en menande undran om vi inte har ett sådant där plastskydd till vagnen. Regnskydd om vi talar klarspråk. Här sätter många på det när det är kyligt för att bebisen inte ska andas "kall" luft. Jag fick nog och förklarade att det skyddet sätter vi på om det regnar, inte för att det är kallt ute, det är inte FARLIGT att andas bara för att temperaturen har sjunkit till 13 plusgrader, min unge kommer INTE att bli sjuk av det!

Folks regnskydd till barnvagnen ligger annars mest och samlar damm, för om det regnar går man överhuvudtaget inte ut med bebis.

Jag blir tokig på det här. Jämför gärna (tyst i alla fall) med Sverige.
Om svenskar tänkte på samma sätt skulle vi inte vara utomhus mer än 20 dagar om året, de dagar då det varken regnar, blåser, är mulet eller kyligt ute.
Men man behöver ju inte gå så långt i tanken som till Sverige. Vi kan ta norra Spanien till exempel, med ett helt annat klimat än Sevilla. Eller varför inte Madrid? Vad tror sevillaborna att deras landsmän norrut gör? Hur tror de att ungarna klarar sig? Bebisarna i norra Europa? Mellersta Europa? Alltså hur tänker de???

Min unge kommer att vara ute i alla väder, även om hon blir helt ensam regniga dagar. Men då har hon en mamma som gräver kanaler och hoppar i vattenpölar med henne.

Bilder från Sevilla

I går åt vi lunch på en boliviansk restaurang. Den ligger vid sjukhusområdet så omgivningen är lite deppig, men här bor många sydamerikaner och muslimer så det är rätt roligt utbud av barer och livsmedelsbutiker.

Sedan gick vi in mot centrum.

Det var så varmt så till och med sevillaborna hade tagit av sig jackorna.

Medan vi väntade på att bilderna skulle bli klara i fotoaffären satte vi oss och fikade och gav Disa mat. Mittemot hade vi det här skyltfönstret, och påmindes om att ferian närmar sig.

Sedan fortsatte vi genom centrum...

För att gå över bron till Triana. Jesús skulle vara hos sina föräldrar medan jag trollade.

Nattmatningen

Disas nattmatning är så jobbig att jag hellre förlorar sömntimmar och håller mig vaken tills det är dags, än att jag ställer klockan på mitt-i-natten och tvingas gå upp efter en eller några timmars sömn. Dessutom minskar risken kraftigt att jag stänger av väckarklockan och sover vidare, så att Disa missar en måltid. För finge Disa själv bestämma skulle hon lugnt sova vidare till morgonen, men bestämma får hon inte, för just nu är det bara nattflaskan och tidiga morgonflaskan hon äter, de andra vägrar hon. Nattnappflaskan är alldeles för viktig för att den ska missas.

Trots att jag varenda natt öppnar dörren till sovrummet med mysbelysning och lockande gult täcke, ser Jesús och Disa sovandes gott i sängen, blir irriterad på Jesús för att han sover så många timmar och får sova bredvid Disa, (hon somnar där, jag bär över henne efter nattmatningen, så själv sover jag aldrig med henne!), och gäspar och har grus i ögonen och är trött så det tjuter i öronen, så har varenda natt sin fina stund också.
- Disa. Diiisa, det är dags för mat och medicin nu gumman, säger jag lågt, stryker henne över kinden, håret, magen, ruskar försiktigt med handen om axeln.
Att få ha det här sömndruckna, vingliga, varma lilla barnet i famnen, som sitter och lutar sig mot mig halvsovandes, gnuggar sig i ögonen, gråter lite av att ha blivit väckt... den här fina, fina lilla ungen, att få ha henne i famnen en extra stund. Lättnaden när hon äter och får i sig näring, se henne sluta ögonen, och när hon har ätit klart, hur hon somnar där hon sitter i min famn. Jag lyfter upp henne, känner hennes huvud mot min hals, jag bär henne till spjälsängen, det är bara två meter dit, men jag lägger inte ner henne utan blir ståendes en stund, lyssnar på det varma, sovande barnets andetag mot mitt ansikte, för läpparna mot det mjuka håret, jag står där en stund och håller om henne innan jag lägger ner henne, för det är enda gången hon är stilla i min famn, nu när hon sover, och jag står där och andas och känner och njuter, med henne i famnen, min älskade unge.

Ingeborgar och fingerborgar

Jag pratar med Disa.
Hela tiden.
Så mycket att jag känner att jag måste förklara om jag är tyst en stund. Jobbigt för henne, att aldrig få tänka ifred.

Så här kan det låta under påklädningen till exempel:
"... men först ska vi köpa en fingerborg i affären vid busshållsplatsen. Jag tror att de säljer fingerborgar där. Mamma måste ha en att trolla bort förstår du. Fingerborgar sätter man annars på fingret för att inte sticka sig när man syr. Fingerborg är ett namn också, ett kvinnonamn. Du kunde ha hetat Fingerborg om vi hade, tja, velat det... Eller vänta... Ingeborg var det visst, just det ja, Ingeborg hade du kunnat få hetat om vi hade velat. Men det var ingeborgar vi pratade om, nä fingerborgar..."

Och jag tror inte att Disa fattar vad jag säger, men lustigt nog började hon faktiskt skratta här!

Inte låsa bilen på grund av bombrisk...

Jag: - ...och nu tar vi med den FÖRBANNADE bildnyckeln och sätter i ETT NYTT JÄVLA BATTERI, för kan du gissa? Kan du det? Va? I går hände det IGEN!
Jesús: - Uhm... vad då?
- DET GICK INTE ATT LÅSA BIL-FAN!  Det är TREDJE gången det händer, och alltid på samma ställe! På den där stora parkeringen vid Parque de Los Principes. Det är helt otroligt. Det händer ingen annanstans, bara just där.  Bilnyckeln bara lägger av. Jag trycker och trycker och trycker på knappen men det GÅR inte! Och det går inte att låsa mer än en dörr manuellt, alltså står bilen olåst. Där! I Sevilla! Första gången var ju när vi skulle fixa Disas pass på polisstationen. Nästa gång var på första trolleriet. Och så nu. Man kunde tro att Sevillas trollkarlar vore inblandade, de håller ju till där.

- Ah, jaha, har jag inte sagt det?
- Va?
- Nä, jag har nog inte tänkt på det.. Ja, du vet, den parkeringsplatsen ligger ju ganska nära polisstationen, så där fungerar inga fjärrkontroller. Mobiltelefoner fungerar sämre också, har du märkt det? De har fixat det på något sätt.

- ...???...
- Så är det ju vid alla polisstationer. Så man inte ska kunna spränga stationerna med bomber som detoneras via fjärrkontroll.
- ...!!!?
- Det är ju det smidigaste sättet, mindre risk att bli upptäckt, bättre kontroll, inte en massa onödigt folk som blir skadade.
- !!!
- Nä just det, du kommer från fredliga Sverige. men glöm inte att ETA har verkat här länge, ända sedan diktaturen fram tills helt nyligen. En av deras vanliga terrorhandlingar, förutom att skjuta politiker och militärer, var ju att spränga polisstationer. De ringde alltid och förvarnade innan sprängattentaten för att inga oskyldiga, förbipassernade skulle ryka med. Men jag tänkte nog att eftersom ETA inte dödar längre skulle det tas bort det där med fjärrkontrollerna.

- Det är kanske därför, att så många bilar står olåsta där, som det jämt cirkulerar en massa polibilar där?
- Ja, kanske,





Det finns något annat otrevligt i närheten av den här parkeringsplatsen. Det är där dumbommarna som lagt i handbromsen vid dubbelfilsparkering får lösa ut bilen för dyra pengar...

Korttricken, kusten, värmen

Trolleriet i fredags... jag var alldeles lycklig när jag gick därifrån på kvällen. Vilken grupp. En nordamerikan var på besök och lärde mig tekniker, någon tog fram en gitarr,, en av de unga killarna sjöng och hade röst som någon i filmen Gosskören, och en äldre sjöng opera. På riktigt. Amerikanen och jag satt och gapade av häpnad.
Jag var inte jätteroad av korttrick innan, men i den här gruppen är alla fanatiker av korttrick och det är svårt att inte smittas av entusiasmen. Får allt större respekt för korttrick.

Tack vare lite ledighet i Jesús skola samt ett sent kvällsjobb för mig nästa måndag så ska vi i helgen åka en tripp mot kusten.
Dessutom väntas det bli 20 grader varmt i veckan!

Picknicklunch en vanlig fredag

Plötsligt kändes det varmt i luften, det anades vår och jag kom på att oj, vad längesedan det är vi hade picknick!
Så nästa dag, på fredagen, blev det picknicklunch.

Jobbet blev klart på förmiddagen, jag packade in filt och mat åkte och hämtade Disa hos hennes farmor och farfar och sedan mötte vi upp Jesús i Alamilloparken där han hade blivit avsläppt av jobbarkompisen.

Vi hade vanlig spansk picknickmat med oss. Filetes empanados (filéer som dragit i citronsaft, vitlök och vatten över natten och sedan panerats och stekts), empanada med tonfisk och tomat samt en härligt tjock potatistortilla. Och bröd, dryck och cookies (inte klassisk picknickmat).

När vi var jättejättemätta flyttade vi över till fitlen alla tre. Jesús och jag lekte med Disa, beundrade Disa, pratade med Disa och pratade om Disa. Tur att vi var själva, för det hade blivit tråkigt för de andra annars!

Overklighetskänslan

Det är alltid jag som håller i kameran, och det är anledningen till att jag är med på väldigt få bilder själv tillsammans med Disa.
Häromdagen bad jag J att ta ett par bilder, och det gjorde han.

Alltså, den känslan. Jag såg mig själv på bild.
Med ett barn i knät.
Ett litet barn. Det är min dotter.
Min alldeles egna unge. Jag har till och med namngett henne.
Jag och egen bebis.
Ofattbart.
Overkligt.

Overkligt...

IKEA - ett lördagsnöje?

- ... och sedan kan vi åka till IKEA och... skojar jag men blir avbruten av Jesús.
- IKEA?!? En lördag?!! Inte om jag så finge betalt för det!
- Det beror väl på hur mycket du skulle få... 20 euro till exempel, skulle du åka för 20 euro?
Jesús blir tyst, funderar en stund.
- Ja, det skulle jag nog. Men jag skulle inte åka för fem euro. Eller tio. För femton vet jag inte...

Jag åker inte heller gärna till IKEA en lördag. Det räcker med att tänka på den långa, stillastående kön vid infarten från Sevillahållet för att bli avskräckt. Men om jag fick betalt? Självklart. Billig är jag också. Det räcker med en stor Marabou mjölkchoklad som de har börjat sälja i matbutiken.
Kanske två,förresten.

Bebis och tv-tittande - kulturkrock?

Det är inte så att jag är emot televisionen bara för att jag själv inte tittar på tv.
Jag tänker så klart inte förbjuda tv:n. Tv är jätteroligt när man hittar något bra där.
Jag tycker bara att det är onödigt att barn ska sitta och titta flera timmar varje dag. Vill hellre se att ungen gör andra saker; ritar, leker, är ute, klättrar i träd, bygger med lego, läser eller vad som helst istället.

Jag ville bara göra det här klart innan jag berättar om den spanska släktingen som häromdagen blev mycket, mycket förvånad (och lite ogillande?) när hen fick veta att vi inte sätter vår sex och en halvmånaders bebis framför de tecknade programmen på tv varje dag.
Och med det sagt vet jag inte vad jag ska skriva mer. Vad finns det att säga liksom?

Kanske det här; att jag har ingen erfarenhet av barn och tv-tittande (och nu tänker ni att kom igen om några år när Disa är lite äldre, kom tillbaka då med dina principer), mer än att de små släktingarna som när de sattes framför tv.n (Varför? Varför kunde de inte få fortsätta leka med varandra när de träffades, varför måste tv:n sättas på???) förvandlades till zombier, stirrade på rutan och var helt okontaktbara, vad det än var som flimare, reklam eller tecknade filmer. Och jag tyckte inte om vad jag såg.


Är det här en kulturkrock, eller är det just de här släktingarna som tänker så?

Öppet brev till David Batra

David, jag gillar verkligen din indiska kokbok. Det är en ren glädje att bläddra i den, läsa anekdoter, tankar och recept. Vi har provat flera av dem och jäklar så gott det blir! Den kryddiga blomkålen är en favorit.

Du måste förstå hur mycket jag gillar boken när jag säger att jag har lyckats skaffa garam masala. Det är sannerligen ett projekt när man bor i Sevilla. Sevilla är visserligen en av Spaniens största städer, men att hitta en produkt som inte ingår i det traditionella spanska köket är... problematiskt. Man lär sig ju efter en tid, det är möjligt att få tag på färsk jäst, dill (El Corte Inglés för den som undrar), potatismjöl (en gång för sju år sedan, har aldrig hittat det igen) och mald kardemumma om man är envis och inte har någon tidsgräns.
Den fina garam masalaburken fann jag i en ny amerikansk livsmedelsbutik i centrum, och även sambal oelek har jag fått tag i.
Jag räknar inte med att någonsin hitta chiliflakes, färsk chili, osaltade cashewnötter eller svarta linser här, men ingredienser är utbytbara.

Här i Sevilla älskar vi att åka ut på landet och grilla, och det var precis vad vi gjorde i helgen. Förutom köttet som skulle grillas fanns det tre tortillor på bordet, en pisto, morötter i vinägrett, färskt bröd, drycker, hemgjorda minidonuts, oliver och så vidare.

Jag hade gjort den kryddiga blomkålen från din bok, den gjorde succé. Och så hade jag med mig färsblandning till kebabgrillspetten.

Jag fattar ju att du inte kan ägna boksidorna åt långa beskrivningar över tillagningsmetoder, det gör jag ju.
Men en liten hint?
Eller är det sådant man bara vet ändå, allmänbildningen liksom?
Grillspetten gjorde inte succé. Mest för att det bara var en i gänget som provade, och han åt av den råa färsen, efter att den hade ramlat av pinnen (det var ett stort grillgaller med brett mellan pinnarna, så grillspettet fick grillas mellan två tegelstenar) och skrapats upp i en hög på en papptallrik, för att se om det var värt att satsa på, det vill säga om det var värt gå och leta efter en platt sten att steka köttet på i elden. Utan spett.
Han tyckte faktiskt det, en sten hittades och tvättades av, den tappade färsklumpen smetades ut och tillagades i elden, men ingen var sugen på att smaka, trots att den var mer än genomstekt. Mycket mer.

Nu står burken med kryddig färs i kylen. Grillspetten ska göras i ugnen istället.
Men alltså, hur grillar man färsspett?