tisdag 5 oktober 2021

Empati och medmänsklighet sällsynt i spansk sjukvård

 På universitetssjukhuset i Sevilla ligger en liten sjuåring på en avdelning. Han känner gång på gång på det som var hans öga, och gråter och vill åka hem. Sjuåringen är Disas kompis, och hans mamma är vår vän Goretti. I fredags var pojken med om en cykelolycka och föll så olyckligt att benen runt ögat är sönder på tre ställen, och ögat, som inte går att öppna, ser ut som något stort, tungt i olika mörka färger. Ingen vet om pojken kommer att kunna se på ögat igen. Nu väntar man bara på att svullnaden ska gå ner så att ansiktet ska kunna opereras.

Det här upptar det mesta av mina tankar nu.

Igår kom Goretti hem till Aracena för att ta hand om sin femåring, de skulle sova hemma tillsammans. Jag åkte över med en stor påse med färg, penslar, glitter och saker att måla, en pysselpåse helt enkelt, och kanelbullar och lite annat. Pojken behöver saker att förströ sig med, han kommer nog bli kvar på sjukhuset ett tag, och en spansk sjukhusvistelse är sannerligen inte rolig. Jag minns när jag själv låg inlagd tre veckor som nioåring, när jag fick diabetes. Det hade kunnat vara tråkigt att minnas, men jag minns den roliga lekterapin, dit jag fick gå och pyssla så mycket jag orkade varenda dag, och så det där paketet som kom från Erikshjälpen, som skickades ut till barn som fick ligga länge på sjukhus. Jag minns snälla sköterskor, och att jag hade det riktigt bra där. Den här pojken kommer knappast ha samma minnen.

Någon lekterapi finns naturligtvis inte. Det finns dock en sjukhusskola, samt en liten vagn med böcker som barnen får låna ifrån. Om man betalar kan man också få titta på tv. Och om man träffar på en vänlig människa i personalen är det enbart tur. 

Spansk sjukvård tycker jag är fantastisk. Man får alltid hjälp, och det tas prover och anlitas specialister tills en diagnos går att fastställa. Den medicinska delen fungerar för det mesta utmärkt. Men sjukvård handlar inte enbart om medicin, utan om psyket också, och här brister det så att det skriker om det. Nu har jag haft ganska mycket med den spanska sjukvården att göra. dels som diabetiker md många kontroller, men också då Disa var inlagd en vecka som nyfödd och alla hennes efterföljande kontroller, och när jag själv har varit inlagd de båda gångerna efter barnens födsel. Och det som verkligen har satt sig efter alla besök och sjukhusvistelser är en enorm frustration och ledsnad över bemötandet, bristen på empati och medmänsklighet.

En av många händelser, som jag inte vill minnas, var i slutet av graviditeten med Runa. Tredje trimestern, jag sov uselt, alla sovställningar värkte, och dessutom hade min diabetesläkare gett mig en sensor som mätte blodsockret hela tiden. Resultaten skickades till insulinpumpen, och varje gång resultatet steg över eller under en mycket, mycket snäv gräns pep pumpen och larmade mig så att jag skulle ha koll på vad som hände, och var tvungen att stänga av larmet. Den här blodsockergränsen var så snäv att det sällan gick mer än tio minuter utan ett larm. På dagen kan man bli frustrerad, på natten är det fruktansvärt att ständigt, ständigt väckas av larmet, när man redan har så svårt att sova. Det är som en tortyrmetod. Jag var så trött och ledsen av sömnbristen vid nästa kontroll hos diabetesläkaren, men hon tyckte att det var fullkomligt oviktigt, för blodsockret hade ju blivit bättre!

När nu Goretti berättar om hur hennes son blir bemött av sjukvårdspersonalen blir jag så förfärligt arg! Hon tycker att sjukvårdspersonal borde få kurser i hur man bör bemöta människor under sin sjukvårdsutbildning, och jag kommenterar att det inte borde behövas, empati och medmänsklighet borde finnas naturligt hos var och en.

Jag tar upp det med Jesús på kvällen, när jag kommit hem.

- Vi brukade ju prata om att de som jobbar på barer och restauranger och i butiker är så fruktansvärt otrevliga i Spanien, men det gäller ju sjukvårdspersonal också! Hur är det möjligt? Hur kan någon som jobbar med sjuka och utsatta människor vara så otrevlig?

- Ja, och så är det alla otrevliga lärare, säger Jesús, som vantrivdes på skolan han jobbade på förra året, på grund av att kollegorna, framför allt de yngre lärarna, var så otrevliga och empatilösa mot barnen.

Sedan har vi alla andra offentliganställda, alla som har det minsta makt, om det så gäller att stämpla en usel blankett. Man är i deras våld, kryper och protesterar inte, för får man inte den där usla stämpeln är det kört.


Behöver jag skriva att detta inte gäller alla i Spanien? Nej, det förstår ni. Jag har mött guldkorn, den belgiske barnmorskan, Disas lärare, en tidigare läkare som var så rolig, registreringsdamen i Aracena, för att bara nämna några, men ta mig sjutton, chansen att träffa på de vänliga är inte så stor. Och jag kan inte begripa hur detta kommer sig. Finns det fler länder där arbetande människor är lika otrevliga som i Spanien?

Nu är Goretti tillbaka på sjukhuset, hon blir borta i ett par dagar, och femåringen ska bo hos en klasskompis under tiden. Vi väntar på besked om pojken, och jag beundrar den här mamman som låter så lugn och positiv i telefon när pojken är bredvid, samtidigt som hon på ett otroligt sätt döljer raseriet hon känner över den som hon menar bär ansvaret för olyckan.

18 kommentarer:

  1. Så fruktansvärt med en cykelolycka? Hur gick den till? Hade han hjälm? undrar man... Har mamman polisanmält den hon anser bär skulden till olyckan? Herregud! Så fruktansvärt hemskt! (Här tänker jag också på vikten av att ha olycksfallsförsäkring.)

    Spontan tanke: Du borde skriva en debattartikel om detta, på spanska, och skicka till media! Ta upp jämförelsen med svensk vård och beskriv hur du tycker det borde gå till. Finns det överhuvudtaget någon debatt om detta fenomen med otrevlig vårdpersonal i media? Hur försvarar sig i så fall vårdpersonalen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fruktansvärt med en cykelolycka! (menade jag)

      Radera
    2. Jag har aldrig hört någon alls tala om vårdpersonalens attityder till patienterna. Det verkar vara en ickefråga. Jag ska fundera på det med debattartikeln. Kanske någon känner igen sig?

      Jesús har mycket obehagliga minnen från vårdpersonalen när hans mamma var döende och sedan avled, det är en av de saker som har märkt honom mest.

      Radera
  2. Jag har haft liknande upplevelser i Paris. Jag tycker att det kanske blivit en smula bättre. Jag tror att jag vant mig, och har mer insikt i hur man kommunicerar, typ att det känns bryskt, men inte alltid är elakt menat, och att det ofta hjälper att vara vänlig tillbaka. Anledningen som jag uppfattar det är att hela samhället genomsyras av en aggressivitet, barn, föräldrar, äldre, men att ibland om man är vänlig, uppskattas det. Det kan även fungera att vara formell. Jag har även lärt mig att välja mina läkare mer noga, och har bara fantastiska läkare nu. Jag ser även att debatten finns här, och skulle helst inte träffa en okänd läkare utan min sambo. Jag skulle även säga att jag varit med om "övergrepp" (fysiskt och verbalt). Inte som jag lider av alls, men som jag anser var tydligt över gränsen, och som jag aldrig varit med om i andra länder. Men tänk dig även in i hur patienter beter sig, jag tror tyvärr här i Frankrike att lärare, butikspersonal, brevbärare, läkare och poliser utsätts för ganska mycket ilska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant det du skriver, om hur patienter beter sig. Jag kan nog hålla med om att folk överlag, även i Spanien, är mer aggressiva än i Sverige. Men det är olika vem de beter sig illa mot. Jag har själv inte märkt bryska uppträdanden mot vårdpersonal, även om det alldeles säkert förekommer, precis som i Sverige.

      När jag bodde i Sevilla förändrade jag mig och var alltid beredd på ett otrevligt bemötande. Här på småorterna i bergen är det annorlunda.

      Radera
  3. Så oerhört ledsamt. Lider med lille pojken och mamma Goretti, som baserat på dina tidigare historier verkar vara en superfin människa.
    Hoppas innerligt att ögat går att rädda.

    Däremot känner jag inte mig i otrevliga spanjorer. Kan spontant inte komma på något bedrövligt bemötande under mina fyra år i Spanien. Det är klart att service och administration stundtals är osmidig, men det skulle jag säga ibland gäller för övriga Europa också.

    /Holger

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Holger!

      Du har rätt, mamman är en otroligt fin person på alla sätt. Vi håller tummarna för pojken.

      Jag är glad att höra att du har positiva erfarenheter av bemötanden, och jag hoppas att det fortsätter så! Jag upplever en stor skillnad mellan stad och landsbygd. Här på småorterna blir man ofta bemött på ett helt annat sätt än i storstaden.

      Radera
  4. Men så fasansfullt med ögat! Hoppas innerligt att det inte blir några men av detta. Så fint du ändå försökt göra för familjen.

    Vår erfarenhet av sjukvården har varit till största del positiv med mycket trevligt bemötande. Men det är ju bara för korta stunder, fasar för om vi skulle behöva mer vård.

    Jag har inte så mycker erfarenhet av svensk vård heller. Bara förlossningen då. Där var de trevliga, det var efteråt som inte var någon höjdare. Mina föräldrar har ju med åren haft mer med sjukvprden i Sverige att göra och de blir så omhändertagna. Men mamma har berättat skräckhistorier också om hur hon behandlats. Så det finns där med...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas att det fortsätter så, att ni bemöts väl! Jag undrar om det är annorlunda på orter där det bor lite fler utlänningar, som förväntar sig att bli bemötta på ett annat sätt? Ingen aning.

      Radera
  5. Jag hoppas verkligen att pojkens öga blir bra och att han inte får men för livet av skadan eller av behandlingen av okänslig och trist personal på sjukhuset! Han ligger väl på en barnavdelning? I så fall borde de veta hur man beter sig mot barn. Annars är det hög tid att gå den kursen! /Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han ligger på en barnavdelning, men det verkar inte hjälpa. Det är obegripligt att många har så svårt att visa vänlighet, till och med där.

      Radera
  6. Hej Annika!
    Jag håller med dig fullständigt! Jag har stor erfarenhet av spansk sjukvård men man törs knappt säga hur man kan bli behandlad. Varit inlagd ett par ggr och varit med syrran,Ignacio ett otal ggr...Tekniskt sett är dom bra, dom räddar liv men empati saknas i stort sett. Skulle kunna skriva mycket om det...
    Det enda man kommer i håg just det...man syns inte ens. Eller dom lyssnar inte. Är man ensam inlagd så blir det jobbigt. Ofta så är det antagligen rädsla för att dom inte kan annat språk än spanska...jag som kan hyfsad spanska blev iaf inte hörd. Nej jag är rädd för att behöva åka in på sjukhus där nere men väljer numera det privata som finns och har försäkring. Trodde jag aldrig skulle behövas. Fler och fler spanjorer har ju numera privata försäkringar...dom som har råd. Jag kommer iaf ihåg 2 killar...nattsköterskor som var snälla mot mig på kardiologen...hierarki sa dom. Berättade om sina dåliga löner mm, skulle inte jobba kvar.
    Stackars lilla kille, hoppas det går bra för honom!
    Kram P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hierarkin ja, den hade ajg också velat skriva om! Men då hade inlägget blivit ännu längre och spretigare.

      Skriv du också! Där har du ett bloggämne! Jag vill gärna läsa vad du har att berätta!

      Radera
  7. Har inte behövt ha så mycket att göra med sjukvården, men håller helt med om allt det andra. Det är lite som att det är djungelns lag som råder. Man måste vara svinig på något sätt för att överleva? Otroligt att det ska behöva vara så.

    Under min första tid i Spanien när jag var på jakt efter ett NIE-nummer och seguridad social blev jag runtslussad till alla möjliga. Kunde inte få NIE utan seguridad social och tvärtom. Ingen hade koll. Fanns bara en person (på Plaza de España) som var hjälpsam. Det glömmer man inte bort.

    När Andrés och jag skulle fixa med våra papper till Skatteverket här var han otroligt negativt inställd och trodde att vi skulle möta på alla möjliga problem fastän jag förklarade att myndighetspersoner brukar bemöta en på ett bra och värdigt sätt i Sverige. Han blev oerhört förvånad när skatteverkspersonen var världens trevligaste. Skatteverksmannen blev glad när han hörde att A var från Spanien, visade sin Camino de Santiago-tatuering och berättade om sitt favoritfotbollslag. A kunde knappt tro det. Hade aldrig hänt i Spanien.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu börjar jag förstå varför min man blir så nervös varje gång vi ska söka VAB - även om vi gör det över internet och det tar typ 5 minuter (och ger fler hundra kronor som belöning).

      Radera
    2. Simone, jag förstår! Jag har tänkt mycket på din kommentar om Andrés, jag förstår så väl1 Flera gånger när jag har varit på semester i Sverige har jag blivit otroligt förvånad varje gång någon behandlat mig vänligt, så där så jag har känt mig omskakad av den omvända kulturchocken. Hoppas att han vänjer sig vid vänligt bemötande!

      Tove - ja, lätt att förstå honom!

      Radera
  8. Vilken förfärlig historia! Det var en lokal historia från min hembygd om en liten pojke som också haft vådlig otur i en olycka och som valsade runt mellan sjukhus med en skada som man inte visste om den drabbat ögat eller bara vävnaden runt omkring. Det var väldigt illa skött i den mån att han hänvisades från det ena stället till det andra i mer än ett dygn innan han verkligen fick hjälp, men det slutade i alla fall väl.

    Vi har rätt begränsade erfarenheter av sjukhus, men aldrig att vi har blivit otrevligt behandlade i Portugal. P blev opererad för ett par år sedan, en sådan där operation som i fall man blir opererad på morgonen så får man gå hem på kvällen. Fast P var den sista som blev opererad den dagen, så han fick ligga över natten. Alla var vänliga mot honom, och också mot mig som satt och väntade till dess att han kom tillbaka från uppvaket. Och eftersom jag satt där kunde jag också höra hur vänliga de var mot en äldre man som blev så orolig medan han väntade på sin tur att han inte klarade av att vara kvar. En del särskilt äldre läkare kan vara en aning mästrande, vilket jag inte gillar, men otrevligt bemötande har jag aldrig varit med om.

    Nu är Portugal och Spanien kulturellt inte alls så väldigt lika länder, så det här är kanske inte alls så motsägelsfullt som det kan låta. Även i andra myndighetskontakter har jag nästan alltid blivit vänligt bemött och definitivt aldrig mött någon som varit ovänlig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jag har inte sett din kommentar förrän nu, så märkligt!

      När jag läser om operation och det fina bemötandet som ni upplevde tänker jag, precis som du skriver, att Portugal och Spanien inte är så lika. Jag har inte varit i kontakt med myndigheter eller behövt läkarhjälp i Portugal, men jag slås alltid av att folk är så vänliga där, jämfört med många i Spanien. Undrar varför det är så?

      Radera

ny gadget

ny gadget