torsdag 25 oktober 2018

Jesús olycka - allas olycka

- Jag har pratat med min chef. Det finns ingen som kan skjutsa hem mig i morgon. Kan du? Vid tre?

De där korta meningarna från Jesús i telefon fick mig nästan att gråta där jag stod mellan brödhyllorna i mataffären. Helst hade jag gått ut direkt till parkeringen och åkt hem till Milagros för att häva ur mig eländet i hennes kök, som vanligt. Och hon hade sagt att hon kunde lämna och hämta Disa i skolan, och sedan kunde Disa följa med hem och leka med pojkarna på eftermiddagarna tills det hade löst sig, tills jag hunnit ikapp lite. Men Milagros är inte här längre. Hon flyttade till andra änden av landet i somras, och det är så oerhört tomt efter henne. Och efter barnen. Disa har blivit mycket ensam sedan de flyttade. De var hennes extrafamilj.

Det är väl bäst att jag säger att inget allvarligt har hänt. Jesús ramlade i svampskogen. Lidia och jag fick med gemensamma krafter tillbaka honom till bilen, ett par kilometer bort, och sedan blev det röntgen och gipsad fot eftersom han fått en spricka i skelettet. Två och en halv vecka med gips och kryckor. Och det håller på att ta knäcken på mig.

I vanliga fall flyter vardagen på bra. Jag jobbar fler timmar än Jesús, så han fixar Disa på morgonen, tar henne till skolan, hämtar henne, lämnar och hämtar på teatern, lagar mat, diskar och grejar. Nu är han oförmögen att göra någonting, och jag har svårt att få ihop det. När jag tar Disa på morgonen försvinner 1,5-2 jobbtimmar, som jag behöver ta igen senare på dagen. Hämta i skolan - 30 minuter, teaterlämning- och hämtning 45 minuter. Ibland behöver jag skjutsa Jesús till vårdcentralen, engelskalektion eller till jobbet. Eller som nu, hämta från jobbet (40 minuter). Jag måste handla, diska, laga mat (vi har ätit väldigt mycket snabbkokta tortellini, hamburgare och pasta med köttfärssås på burk), laga middag till Disa, ge henne mat och lägga henne. Tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ta hand om bajsolyckor och andra typer av olyckor. Försöka ta plocket i huset. Det sistnämnda är mer nu eftersom vi får besök i helgen. Ett mycket välkommet besök, men jag önskar ju att det inte ska ligga en massa smutsiga kläder och leksaker i hela vardagsrummet, ta bort smutsen i badrummet, sopa, ja, få huset att se okej ut åtminstone (inga höga krav här). Men när ska jag göra det? Jag försöker hela tiden ta igen förlorade jobbtimmar, men det finns så lite tid till det. Så jag går upp och börjar jobba tidigare, för det finns ingen annan tid. Men när ska jag sova då? Jag är så himla, himla trött...

Den 31/10 tar de bort gipset. Jesús må vara less på eländet, men han kan inte vara gladare än jag att vardagen och hans rörlighet kommer tillbaka.

10 kommentarer:

  1. Men vad jobbigt! Allt på en gång men så verkar det alltid vara. Skiter sig en sak så skiter sig mer, det kan man nästan räkna med.

    Problemet med alla dessa turer hit och dit är att det tar inte bara tiden som man sitter i bilen. Det är det att man blir avbruten, måste förbereda sig och när man kommer hem igen så ska man komma tillbaka. Och man blir trött. Jättetrött.

    Men sex dagar till, Annika! Sedan blir det bättre igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. EXAKT! Detta att bli AVBRUTEN hela tiden! Jag är väldigt lättstörd när jag jobbar, och behöver tid för att komma in i jobbet igen. Nu är det två hela dagar kvar, bara två dagar...

      Radera
  2. Ja, fy vad jobbigt det måste vara! Jag börjar fatta att du inte hunnit blogga... Jag tänker som vanligt på eventuellt möjliga lösningar: Hur funkar det att lägga Disa? Kan du göra allt för-fix (typ ta på pjamas, borsta tänder osv) och så tar han själva sövandet. Eller hur funkar detta med Disa? För oss med vår lille grabb ligger alltid någon (oftast pappan) bredvid honom tills han somnat, och det tar ju en del tid.

    Kan Jesús hänga tvätt sittandes på en stol? Du kan bära fram tvätten men han kan hänga den?

    Måste Jesús gå på engelskan nu när han är så här orörlig? Kan man hoppa över vissa saker för att få vardagen att funka bättre?

    Hoppas ni står ut tills det tas bort om sex dagar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lösningsinriktdad som vanligt :-) Vi pratade ju om detta på telefon :-)
      Men det är vädigt bra att det finns sådana som du också, så saker blir gjorda!

      Jag lät honom inte gå på engelskan i torsdags, han fick ta Disa (middag, läggning) så jag kunde städa under tiden.

      Radera
  3. Lustigt hur man kan börja oroa sig för en person man aldrig träffat. Du har inte skrivit på över en månad och jag bara ”men undrar om det kan ha hänt Annika något”. Tänker att det är trevligt på något vis, att man bryr sig om människor man aldrig ens träffat. Skönt att det inte var något allvarligare än spricka i skelettet, men förstås tungt att stå så ensam med allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men så snällt!

      Egentligen mår jag väldigt bra och njuter av vardagarna, det är bara så himla mycket att jag inte hinner ta tid för datorn. Och ibland när jag har tid över (inte de senaste veckorna) är jag lite trött på datorn, eftersom jag jobbar med den hela dagen, så det kan ta emot att sätta på den igen :-) Men mest är det bara lite för mycket som händer :-)

      Radera
  4. Stackars din man och jobbigt för dig... Hoppas att era gäster kanske kan hjälpa till lite för att underlätta. Lycka till! /Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. De fick mig att städa nästan hela huset under helgen :-) Och laga riktig mat inför besöket :-)

      Radera
  5. Du kämpar på bra. Hoppas Jesús är kry när gipset åker av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är han säkert! Men han är pessimist och tror det inte själv :-D

      Radera

ny gadget

ny gadget