lördag 5 september 2015

Dåligt humör efter släkttillställning

I Jesús familj planeras ingenting i förväg.
- Passa katten nästa månad? Njaä, vi kanske får lust att åka någonstans.
- Ta hand om Disa en dag om två veckor? Njaä. vi kanske kommer att vara upptagna.
Samma med födelsedagar.
- Imorgon fyller jag år, vi tänkte ha en födelsedagsfest, kommer ni?

Vi hade ingenting för oss, så i går, fredag var vi på födelsedagskalas. Alltid roliga, informella tillställningar, släktens födelsedagsfester. Kött, chorizo, paprika, champinjoner och makrill lades på grillen, delades i små bitar och var och en gick och tog med bitar av bröd.

Men som i princip alltid numera när jag kommer från familjetillställningarna var jag på dåligt humör när jag åkte hem med Disa. Jesús hade åkt tidigare för att repa med gruppen.
Det finns några i den spanska släkten som är oerhört oroliga och överbeskyddande när det gäller Disa. Det är av allra största omtanke om henne, och det är bra människor, men det blir så mycket tillsägningar och oro att det nästan alltid når min gräns för hur mycket jag kan ta.
Småsaker alltihop. Disa som inte borde vara barfota för då blir hon förkyld. Som inte får vara ute med oss andra för då blir hon förkyld. Som ska akta sig för hunden, för kusinerna, för leksakerna, för hängmattan, för marken hon står på (förkyld eller smuts?), som inte ska äta det ena med det andra, som inte ska bita i leksaken, som måste sitta i knät på någon som värmer hennes (redan varma) fötter. Det blir till slut för mycket. Så när Disa satt på golvet och roade sig med att plocka gusanitos (en slags snacks) ur en påse, stoppa i munnen och äta, tappa på golvet, plocka upp från golvet och äta, och en av de oroliga släktingarna såg det och upprört sa till... så sa jag:
- No pasa nada.
Det betyder ungefär, det gör inget, det spelar ingen roll.
Det borde jag inte ha sagt.
Äta något som legat på golvet!

Det är ju inte så att jag struntar i Disa! Jag vill bara att hon ska få upptäcka världen själv, som hon vill. Titta, känna, upptäcka, smaka, lära sig. Inte ska jag hänga över henne ständigt och hindra henne. Däremot är jag väldigt vaksam och håller koll på henne hela tiden så att ingenting farligt händer, men försöker göra det så att hon inte märker det.
Det kanske är dags att bestämt lära henne att man inte äter saker från marken? Jag tyckte väl inte att det är det ultimata att sitta på golvet och äta snacks från det, men kära nån, det är ju inte FARLIGT om hon får ett hundhår eller något smutskorn i sig!

16 kommentarer:

  1. Jaa du.. Det verkar inte lätt! Jag förstår att det blir en ny sorts konfrontation med alla kulturella skillnader när man har barn. Jag kan ju tycka massa om hur spanjorer gör med sina barn i Spanien (utan att säga nåt.. typ) men jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om de sa nåt till mig om mitt barn.. om jag får nåt... Jag skulle nog också fått nog och råkat säga "no pasa nada" eller "jag bestämmer" eller liknande.. eeh. Ja. Fast då tycker ju dom att man är dum i huvet. AAAhhh.. Jag har inget vettigt att säga känner jag. Men ja. Hoppas du inte måste vara med dom jämt iaf.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi träffas ofta men inte varje dag.
      Det är knepigt.

      Radera
  2. Du gör rätt. De låter jättejobbiga. Men de är inte vana vid småbarn. Du känner disa och vet vad hon kan. Men det är säkert välmening. Det du beskriver tycker jag är det svåraste med att bli mamma. Att släkten lägger sig i. På olika håll kan vår familj ha motsatt uppfattning... Jag vet inte hur man orkar. Ibland måste man säga ifrån. Annars försök tänka att de inte alls vet vad de pratar om. Låt de prata på. De vet inte bättre än dig. De känner inte disa lika väl. De har antagligen inte småbarn själva. Som småbarnsförälder tycker jag att det är roligast att umgås med andra småbarnsföräldrar. Som fattar hur det är och bekräftar istället för att lägga sig i. Jag tror inte att det bara är kulturskillnader. Mina föräldrar lägger sig i mitt föräldraskap en hel del...

    SvaraRadera
    Svar
    1. De har småbarn...
      Men jag kan förstå nu hur lätt det är att lägga sig i. Jag blir själv frestad när jag ser ungar som har på sig alldeles för lite kläder, eller tvärtom, till exempel.
      Jag känenr inte många småbarnsföräldrar, men vi är några stycken som träffas ibland, och det är roligt att dela erfarenheter, de är så lika!

      Radera
  3. Rädslan för att bli förkyld känner jag ju mer än väl igen från tyskar. Men jag tror spanjorer tar priset än då. Här paketeras barnen också alltid in i flera lager kläder så att de sitter illröda i ansiktet och svettas. Mitt svar om någon kommenterar att jag har klätt på barnet för lite kläder är "Hur är du själv klädd?". För varför ska barnet ha flera lager kläder, mössa, täcke osv. när det är så varmt att vi själva sitter i t-shirt och fläktar oss i skuggan?
    En gång när jag skulle hämta på förskolan blev en mamma sur på förskolepersonalen för att hennes femåring fått leka med vatten utomhus, nu kunde han bli förkyld. Det var 27 grader ute. Jag blir SÅ trött.
    Men det är ju en annan sak att säga det till släkten än någon som sitter på bänken bredvid på lekplatsen. Vad säger Jesus om det? Tycker han likadant?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jesús tycker som jag, tack och lov! Han säger bara att jag inte ska bry mig, inte lyssna på dem, och det har han rätt i. Han struntar i de där kommentarerna.
      Visste inte att tyskar också är rädda för förkylningar. Så tröttsamt. Bäst är väl att använda lite sunt förnuft, och om man blir förkyld är det inte hela världen.

      Radera
  4. Jag tror att de flesta föräldrar kan känna igen andemeningen i dina ord Annika. Oavsett vilket land man bor i eller kommer från. Små (eller stora) pekpinnar från omgivningen, välmenande eller ej, angående barnuppfostran. Det är lite som en fortsättning på alla dessa förlossningshistorier folk berättar för en då man är gravid. När barnet väl är fött tar pekpinnarna och råden vid. Jag förstår din irritation över det men istället för att låta det ta över och få dig på dåligt humör tycker jag att du ska låta det rinna av dig. Känn dig trygg med att du och Jesús är världens bästa föräldrar åt just Disa och att ni vet vad som är bäst för henne. Tvivla aldrig på det. Och fortsätt visa hur ni vill ha det och att det är ni som bestämmer och ingen annan. Är det någon/några som absolut inte backar måste ni självklart säga ifrån men låt det annars bara rinna av dig och inte ta onödig kraft. För oftast handlar det antingen om ren välmening eller så ligger problemet hos personen som kommer med pekpinnen. Att något provocerar för att de själva absolut inte skulle ha gjort detsamma och att de inte riktigt kan hantera det. Jag minns det ramaskri jag och min man fick utstå från andra föräldrar då vi valde bort välling till våra barn. Att våra barn inte fick välling berodde på att jag ammade och sedan introducerade vi gröt och mat steg för steg. Och eftersom de älskade både mat och gröt så tyckte inte vi att det var någon poäng med välling och därför fick de aldrig någon välling. Du anar inte hur idiotförklarad jag blev av andra mammor. Så kunde man inte göra. Till slut kollade jag med BVC om jag var helt fel på det och hon skakade bara på huvudet och sa att vi absolut inte gjorde något fel. Meningen är ju att barn ska lära sig att äta mat och att gröt och välling dessutom fyller samma funktion. Men det var så oerhört provocerande för några att vi gjorde på ett annat sätt än vad de gjorde. Därför vidhåller jag, tvivla aldrig på att ni är de bästa föräldrar åt Disa.

    Kram på dig♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära nån. Här finns inte ens välling.
      Visst handlar det om välmening. Välmening och omsorg om Disa, hur kan man bli irriterad på det? Men det blir jag. Jag ska försöka låta det rinna av mig. Jesús gör ju det. Jag ska ta med mig det till nästa sammankomst. Jag vet ju vad som väntar. Men det är svårt. Det är så många, så många sådana kommentarer bakom, jag har samlat på mig en irritation som är svår att göra sig av med.

      Radera
  5. Spanjorerna är sådär oroliga av sig, och de vill bara väl. Men bra av dig att säga ifrån, så de märkte att det är du som är Disas mamma och du bestämmer :)


    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de vill bara väl! Men suck! Det vill ju jag också!

      Radera
    2. Ni gör alldeles rätt, Annika och Jesús! Eftersom potatis, kål, bär, svamp med mera växer väldigt nära/i marken- för att inte tala om var ägg kommer ifrån- så vore det ju en hälsokatastrof att äta detta!!! Jag åt ju daggmaskar som pytteliten och överlevde...:-)Stå på er och fina Disa kommer att bli en fantastisk nyfiken människa. Med vänlig hälsning PiaFia.

      Radera
    3. Daggmaskar :-D Disa har ätit flugor och en halv fjäril, och inget har hänt. Förstås. Ägg är en stor hälsorisk, enligt vissa i familjen och svamp är det bäst att inte nämna när hon får (mycket rädda för svamp).
      Men vi kör på ändå!

      Radera
  6. Ville bara skriva att det är inte konstigt om du inte alltid klarar av att låta kommentarerna rinna av dig - även om någon "menar väl" kan man väl ändå få kräva lite eftertanke av folk. Det kan vara väl jobbigt att först stå ut med oförskämdheter och sedan dessutom vara så ädel att man bara skakar av sig dem... men men, det där är ju individuellt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är nog individuellt. Min irritation lagras och växer. Inte bra, för då är det lätt att det sipprar ut vid fel tillfälle.

      Radera
  7. Åhhh vad jag känner igen mig!!! Jag gör precis som du, kör mitt eget race och avfärdar coolt och bestämt alla oroliga kommentarer med "No pasa nada", eller "Déjale"... Folk får tycka vad de vill, det är vi som bestämmer! Ánimo ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Det är vi som bestämmer! Äntligen får jag göra det jag tycker är rätt och riktigt istället för att bara irriterat se på familjer där barnen aldrig fått en enda bok läst för sig eftersom föräldrarna inte gillar böcker, eller där de inte behöver äta om de inte har lust utan kan gå och ta kex när de blir hungriga och där de inte får smutsa ner sig och och och...

      Radera

ny gadget

ny gadget