fredag 1 augusti 2014

Tack!

Tack för alla fina kommentarer!!!
Mer om Disa och förlossning och alltihop kommer, men det verkar som om internet försvinner i några dagar. Snart tillbaka!

Hemma

Det var så skönt att komma hem från sjukhuset att det kan ni inte tänka er.
Eller jo, en del av er som inte har fått barn i Sverige kan säkert det.
Men det kommer. I ett annat inlägg.

Det var så skönt att bara vara vi tre. Tisdagen, första dagen hemma (det är som en ny tideräkning, tiden började när vi kom hem) gjorde vi ingenting egentligen.
Jesús spelade en massa musik för Disa, han väljer noga ut skivor efter tillfälle och vid matningen blir det lugn, klassisk musik. Han spelade gitarr coh sjöng för henne, och vi upptäckte att hon inte tycker om ljudet av munspel (jag misstänkte det) så munspelet åker bara fram när vi måste väcka henne, vilket är näst intill omöjligt.
Vi gick vår första promenad. Upptäckte att J satt ihop lånevagnen fel, men den går att köra även med de små hjulen bak, även om det blir lite bökigare. Vi kom inte förbi rockhängaren så J ställde den i köket och jag skrattade och fick ont så jag trodde att jag skulle bli tvungen att stanna hemma, att skratta är ingen bra ié så snart efter kejsarsnitt.
Promenaden gick till fiskaffären. J längtade ihjäl sig efter vanlig mat efter att ha ätit på sjukhusbaren sedan i torsdags, och han ville att Disa skulle lära sig den bästa doften som finns, enligt honom, så här på ett tidigt stadium. Sedan blev det besök i mataffären intill där Disa blev ordentligt beundrad av kassörskan som har väntat nästan lika länge som vi på att tösen skulle födas.
Pipen hämtades hem.

Onsdagen: Beundrad av apotekstjejerna. Besök på vårdcentralen. Hämtning av papper inför registrering. Inköp av bröstpump. Besök av Lidia och Nikki.

Torsdag: Nu gick det inte att vänta längre. Senast åtta dagar efter födseln måste barnet registreras. Jesús mamma kom tidigt och vi åkte för att registrera Disa och räknade med att det skulle ta hur lång tid som helst. Sådana saker gör det. Men det krävdes inte mer än en timme av att fylla i nya papper, gamla papper (födelsebeviset från sjukhuset) och träff med registreraren (jag fick lova att J är pappan eftersom vi inte är gifta). Vi kom därifrån med den värdefulla familjeboken; Libro de familia, och med den i handen kunde vi åka till nästa registreringsställe så att hon ska ha rätt till sjukvård.¨

Här kommer en liten bild på tjejen. Även om hon för det mesta är omöjlig att väcka är vi väldigt trötta.
Minnet har slutat fungera, J är värst som inte kom ihåg ens vilket år det är.



tisdag 29 juli 2014

Vi fick Disa

Nu är vi hemma igen, alla tre.
På fredagseftermidagen föddes Disa med kejsarsnitt.
Tre och ett halvt kilo, 49 centimeter lång och det sötaste, roligaste gnyendet man kan tänka sig.
Hon hade den längsta navelsträng som barnmorskan sett lindad många varv runt sig.
Nu sover hon och Jesús.
Jesús är alldeles slut efter andra vaknatten med henne, och efter fem dagar på sjukhuset. Det är ingen plats att vila på, så att säga.
Skönt att vara hemma.

fredag 25 juli 2014

Vecka 38 - utvärdering

Ett inlägg som redan borde ha publicerats, men har inte haft tid. Så här kommer det nmedan vi är på sjukhuset. En liten utvärdering av graviditeten.

Vecka ett (med besked första advent) - Chock.
Första trimestern. Fysiskt mådde jag finfint. En spya bara. Mycket lätt illamående några gånger, så lätt att jag undrade om det var inbillning. Lite känslig för vissa lukter i mataffären, tålde inte godis, sötsaker och annat onyttigt. Längtade ihjäl mig efter svensk mat. Mådde egentligen finfint, men var konstant livrädd för missfall.

Andra trimestern. I ungefär en månad mådde jag helt fantastiskt. men här började smärtan. Först i en inflammerad fot, hade visst med graviditeten att göra. Sedan började benet.

Tredje trimestern: Förfärligt. Ont, ont, ont. Hade aldrig anat att en graviditet kan vara så smärtsam. Blir också extra känslig för värmen, svettas, och det är dessutom sommar i Sevilla. Svullna fötter, svårt att sova, men inget är egentligen problem utom smärtan.



Nu: Smärtan är så stark att jag inte riktigt kan tänka på något annat. Att gå funkar, med kryckorna, korta sträckor i taget. Värst är att byta ställning. Från stående till sittande elelr liggande. Helst ligger jag i soffan när jag hittat en ställning som gör mindre ont, och jag läser och ägnar nog timmar varje dag åt att fundera på om jag ska göra något annat eftersom jag är så uttråkad. Jag ägnar tid åt det, för varje sak, om det så är att gå på toaletten, sitta vid datorn, byta bok, innebär en sådan smärta att det för det mesta inte alls är värt det. Där har vi en anledning till brist på bilder i bloggen, det gör för ont att ta dem och lägga in dem. Ändå har J kopplat in datorn i vardagsrummet på soffbordet eftersom jag inte kan sitta vid skrivbordet längre. Efter varje ny rörelse, om det så är att sitta vid matbordet och äta eller sitta i bilen, innebär en tjugo minuter- en halvtimme med benet som i kramp efteråt, smärta som rinner ut som illamående eller tårar, och jag som millimeter för millimeter försöker röra benet och hitta en ställning som gör lite mindre ont, tills efter en det värsta är över. Ibland blir jag sittande utan att kunna röra mig överhuvudtaget för att det gör för ont. En sådan morgon kom J med paracetamol och vatten och så fick jag sitta där tills tabletterna började verka.
Enligt ordboken är det ischias, och det är visst inte ovanligt bland gravida, bara oturligt.

När jag tänker på förlossningen undrar jag hur det ska gå till med benet så här. Om jag kan få något smärtlindrande för det. Jag tänker på förlossningsvärken också. Jag tänker på så mycket smärta att själva syftet med alltihop, att det ska sluta med att vi får en bebis, helt försvinner. Jag kan inte se det framför mig.
Bara smärta.




torsdag 24 juli 2014

Nu ska melonen ut!



På väg till sjukhuset.
När jag går ut därifrån är bebisen ute.

I går kväll hade vi en liten middag med vännerna. För att göra något skoj sådär sista kvällen, tänka på något annat.

Jag vet inte riktigt vad jag kommer att behöva där på sjukhuset. Någon frågade barnmorskan på föräldrautbildningen, han sa Ingenting. Allt finsn där. Och om vi saknar något kan partnern åka hem efter det. Hm.
I ryggsäcken ligger bladvändare till böcker som sparats för det här tillfället, radioprogram, en gammal korsordstidning löst till hälften, en oöppnad, bortglömd resetidning från förra året, tv-serier iladdade i Jesús elektroniska bok, serier som jag fick av min vän Chatrin, ett par spel. Ett par plagg också, till mig och till bebisen.
Vi har blivit tillsagda att det kan ta en jäkla tid utan att något alls händer, så det är bäst att vara förberedd för att inte ha för tråkigt under tiden.

Vi hörs när det är över!




onsdag 23 juli 2014

Den lilla resan före den stora dagen



Tre dagar på kusten, och åh, så skönt!
I söndags var Jesús föräldrar och hans systers familj där, på måndagen blev vi själva.
Vi åkte till Portugal för att äta lunch.






Sista lunchen i Portugal, och sista Portugalbesöket, utan barn.
Vi åkte inte långt, bara till favoritrestaurangen O Infante i Altura, alldeles nära gränsen.
Den är fantastiskt bra.
- Det kommer att bli som vanligt, jag läser igenom hela menyn men tar det vanliga, sa jag.
- Jag också.




Och så blev det. En bacalao a Bras till mig, en ugnstekt bacalao (torsk) till Jesús.
Och herregud så gott det var! Precis perfekt! Problemet är att man får så förbaskat stora portioner i Portugal. Jag hade inte ens ätit hälften förrän jag var mätt och funderade på om man kunde få med sig resterna i en låda. Det var alldeles, alldeles för gott för att lämna. Så jag åt och åt. Och åt. Vi var helt tysta båda två. Otroligt nog lyckades vi äta upp, tillsammans, hela min rätt utom en liten bit, men då var jag så mätt att jag inte kunde dra efter andan ordentligt. Jesús tvingades lämna all potatis och alla grönsaker på sin tallrik. Då hade vi också delat på en skål god grönsakssoppa innan, och ätit av det goda som alltid ställs fram till förrätt; varmt, gott bröd, en hel liten färskost, oliver, smör och ansjovispastej.




Innan vi åkte tillbaka till lägenheten stannande vi till vid ett poortugisiskt snabbköp och köpte kul choklad och spännande drycker.


Tisdagen var bara vila.
Jag satt på balkongen med en bok bredvid mig, tittade på barrträdet och njöt av doften av det och den svalkande vinden. Men läste nästan ingenting, tänkte mest på det som är på väg att hända.
Barnet.
Fick tallrikar med vattenmelon och persika av J.




På kvällen åt vi friterade puntillitas (minibläckfsik), olika sorters friterad fisk och tortillitas de camarones.
Perfekt avslutning på denna lilla miniresa den här konstiga veckan.
Sedan åket vi tillbaka till heta Sevilla, där temperaturen återigen har stigit.


tisdag 22 juli 2014

Ingen bio på grund av trappan

Så irriterande.
Det går en svensk film på bio; Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Jag tror inte att jag hade sett den om jag varit i Sverige, men här är det ju sälllsynt med svenska filmer, så jag ville se den bara för att höra språket, ni vet.
Avenida 5 cines kan man det, Sevillabion med odubbade filmer.

Problemet är att det inte finns hiss på den bion.
Och jag kan inte ta mig upp för trappan med det onda gravidbenet.
Det retar mig.

måndag 21 juli 2014

Sista dagarna utan barn

Redan i julas började vi.
- Det här är, om allt går bra, sista julen som vi firar ensamma, utan barn.
Sedan blev det sista trettondagsafton, sista påsken, sista det-ena-med-det-andra tilsl vi kom fram till sista hela veckan själva.
Sista helgen.
Sista söndagen.
Sista lilla minisemestern utan barn på väldigt länge, förmodligen. Det är visserligen bara ett par dagar vid kusten, men ändå.
Det här är veckan då vi får träffa vårt barn, om allt går bra.

söndag 20 juli 2014

Kusten

Vi åker till kusten i ett par dagar. Det blev inget med det förra veckan på grund av (ännu ett) problem med bilen.
J:s mamma tycker att det är en dålig idé eftersom jag nästan är i vecka 38 och hon tror att vattnet kommer att gå medan vi är där och att vi fastnar i en bilkö samtidigt.
(Det där med bilkö är inte otänkbart, på sommaren åker varenda Sevillabo som har möjlighet till kusten, det gäller att åka rätt tid på dygnet.)
Tyvärr har hennes oro smittat av sig lite på Jesús.

Att jag skulle behöva åka till sjukhuset i Huelva istället för Sevilla är det minsta som bekymrar mig. Jag håller på att dö av tristess. Instängd i Spanien sedan december. Instängd i storstan i månader. Instängd i lägenheten i veckor. Hetta, hetta, hetta.
Låt mig komma härifrån ett par dagar bara.

Besök på förlossningen

Eftersom barnmorskan är ganska opsykologisk gav ett par av er rådet att hälsa på på sjukhuset i förväg.
Vi gjorde så.
Jag ringde den svenska gynekologen som jag fick nummer av under ett besök där, och vi fick komma på lördagen när hon jobbade.
Så himla bra.
Efter en timmes rundvandring och prat känns allt lugnare.

Vi fick veta precis hur allt ska gå till.
Först måste jag in på högriskmottagningen för att kolla barnets hjärtljud och eventuella värkar under en 40 minuter, sedan få kanyl i armen (hu!) och första tabletten för att starta förlossningen.
Där får Jesús inte vara med.
Därefter får vi båda ett rum där vi ska vara medan vi väntar på värkarna. Om ingenting händer på fyra-fem timmar får jag en ny tablett. och ytterligare en fyra timmar senare om inget händer.
Sedan lämnas jag ifred för en vilodag, innan nya försök gör på lördagen. Senast på söndagen kommer barnet ut, och om det dröjer så länge blir det kejsarsnitt.
Med lite tur går det snabbt, men troligare, eftersom det är första barnet, är att det tar tid så vi ska ta med böcker, musik och grejer.
Om jag vill ha sällskap när Jesús sticker iväg och äter kan vi be någon komma, det får bara inte vara mer än en person med mig där.

När värkarna blir outhärdliga körs jag iväg genom den läskiga korridoren och får epidural, där får J inte heller vara med. Sedan tillbaka till rummet.
När det är dags för krystvärkar körs jag iväg igen till det otäckaste rummet som liknar en operationssal, med en hög stol som ser ut som en gynstol (förlossningssäng kallas det väl, men det är sannerligen inte en säng), med en papperskorg under (jo vi hade tid att lägga märke till detaljer). Där ska barnet födas. Där får J vara med, så länge allt flyter på och ingen sugklocka eller andra instrument användas, eller om det blir läge för kejsarsnitt, då får han också vänta utanför.

Sedan blir det så kallat uppvakningsrum ett par timmar, och därefter rummet i en annan korridor där vi får stanna i två tre dagar innan vi får åka hem igen.

På torsdag är det dags...



lördag 19 juli 2014

Lördag

Sitter och ler av alla namnkommentarer efter förra inlägget.
Ska snart svara på dem.
Nu blir det svensk frukost. Kalles kaviar och ägg på rostat bröd. Tänk att det skulle krävas flytt till Spanien och en graviditet innan jag började gilla Kalles kaviar. Tack Ikea.

Efter frukosten sak vi på studiebesök på sjukhuset. Jag har visst nämnt tidigare att det jobbar en svensk gynekolog där. Hon har jour i dag och ska visa runt lite. Hon verkar vara en lugn person.
När vi ändå är där ska vi kanske ta och köpa baklava, goda, arabiska bakverk. Det säljs en massa sådana nu tack vare ramadan, och i området kring vårt sjukhus finns skojiga småbutiker med bland annat arabiska matvaror.

Temperaturen har äntligen sjunkit.
Den senaste veckan har vi mest varit inne med luftkonditionering och fördragna persienner för att hålla hettan ute, men på nätterna har det ändå varit nästan 30 grader både inne och ute. Genom de öppna fönstren har bara varmluft blåst in. Men i går vände det, vinden svalkade lite och temperaturen sjönk. Så skönt.

fredag 18 juli 2014

Namnförslag

En vanlig fråga vi får är om vi har bestämt namn till barnet.
Bestämt och bestämt, nja, men vi har ett par namn som vi gillar.
Men du milde, vad svårt det är att komma överens! Namn är så viktigt. Vilket ansvar - vi ska bestämma den här nya människans namn!
Redan i vecka åtta undrade en av J:s släktingar om vi tänkte ge barnet namn efter oss. Alltså Annika om det blir en flicka, Jesús om det blir en pojke.
Den här traditionen med att ge barn namn efter föräldrarna tycker jag är så makalöst opraktiskt, det är en av de saker i den spanska kulturen som jag verkligen inte kan vänja mig vid.
Tänk bara när J:s mamma skulle ringa maken för att fråga om han skulle bli mycket sen till lunchen, och inte kunde komma på vilken Juan i mobilens telefonbok som var hennes man. Maken, sonen och sonsonen heter nämligen samma sak. Hon chansade på en av dem, vilken råkade vara hennes son.
Så nej. Det blir ingen Annika eller Jesús.

Jesús vill absolut inte att barnet ska få något katolskt namn. Han tycker inte om katolska kyrkan och skulle gå ur om det gick (det går inte). Och därmed går alla spanska namn bort.
Namnet måste gå att uttala på både svenska och spanska.
Namnet måste fungera på båda språken. Och här har vi då kontroverserna.
Jag har listat en massa fina namn, och nästan alla får tvärnej av Jesús, på grund av det sista kriteriet.
Ilse till exempel. Här i Sevilla uttalas L som r i många ord, vilket betyder att Ilse blir Irse - att gå iväg. Så det går inte.
Isa är mitt favoritnamn. Men omöjligt tycker J, för är finns inte Isa. Däremot Isabel, och kortformen för Isabel (som är mycket vanligare än att uttala hela namnet) är Isa, vilket betyder att varenda människa tar för givet att barnet heter Isabel och inte Isa.

Några andra namn som har fått nej av Jesús:

Ebba- b och v uttalas likadant här, vilket i princip betyder att Ebba blir Eva.
Ester - este på spanska, betyder den här
Asta - uttalas som hasta på spanska, betyder tills
Tyra - uttalas tira, vilket är imperativ av dra/kasta.
Tuva - återigen, b och v uttalas likadant, u uttalas o, tuva blir plötsligt instrumentt tuba.
Anja - uttalas Ancha, och det låter inte vackert

Pojknamn listar jag inte, jag kom på precis rätt namn redan i början och J var helt överens. Vi har lite reservförslag förstås, ifall namnet inte passar vår lilla unge. Om det är en pojke.

Det finns förresten en Hector i J:s släkt, ett namn som flera släktingar har varit starkt emot. Eftersom det uttalas eh´to på andalusiska, eh´to - esto, vilket betyder "det här". Ett jäkla namn på en unge, tycker en del.

Jesús då, har inte han några namnförslag? Inte många. Det han kommer med är svåruttalade, konstiga namn ur den grekiska mytologin framför allt, och till det säger jag nej. Hittills. Om han inte drar fram något namn som funkar.

ny gadget

ny gadget