måndag 22 augusti 2016

Svensk tystnad gör Jesús galen

Sista hela veckan i Sverige.
Jag frågade Jesús om han längtar tillbaka.
Både ja och nej, sa han. Som jag själv, alltså.
Det Jesús längtar efter är framför allt två saker. Att repa med gruppen, och... att se och höra folk.
Stillheten i den här småstaden håller på att göra honom tokig. Häromdagen sa han att han saknar oljudet i Spanien, och med det menar han alla högljudda människor. Det som han blir irriterad på där, på gatorna, barena, butikerna, bussarna, men som han nu saknar. Den här svenska tystnaden tycker han är onaturlig. Man hör ju inte att det finns folk i närheten. Ser inte heller. Min egen hemstad är som död efter klockan sex på vardagarna. Inte en kiosk öppen i centrum, inte en människa ute. Här där vi är nu är det otroligt nog ännu mer folktomt.
- De enda man ser ute är invandrare. De är de enda normala människorna här, tycker Jesús, som inte fattar hur svenskar kan leva så stor del av sitt liv inomhus, eller ensamma i sina trädgårdar, de som har det. Han är tacksam varje gång han går förbi fontänen vid busstatinen, för där samlas alltid många invandrare som sitter och pratar med varandra. Tecken på normalt liv och umgänge.
- Man ser inte folk i fönstren ens. Och bostäderna är släckta. Inga tecken på mänskligt liv. Inga barn på lekplatserna. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många personer jag har mött på den här gatan in till centrum, under de fem veckor som vi har bott här, säger Jesús.
Tystnaden och bristen på folk i staden, där det borde finnas folk, håller på att göra Jesús galen.
Jag öfrstår precis vad han menar, emn störs itne som han gör. jga är van, är uppväxt med det. Liksom han inte störs lika mycket som jag av att bo i lägenhet, även om han föredrar något annat, för han är uppväxt i lägenhet.

onsdag 17 augusti 2016

Busschauffören

Dag fyra i busspendladet träffade jag på en bekant busschaufför. Det var Lille Rolf, som mamma brukade kalla honom. Kompis med mina släktingar. En personlighet med långa, hängande mustacher.

Jag såg inte när han tog fram den, men medan vi pratade, någonstans efter att vi konstaterat att jag bor i Spanien och innan han beklagade mina föräldrars bortgång, såg jag honom plötsligt med en lång bit tandtråd i handen. Han bad om ursäkt, men det hade fastnat en brödbit mellan tänderna, och det värsta han vet är att ha något som fastnat mellan tänderna. Det kan sitta där i flera timmar utan att det lossnar. ”Och det irriterar mig så! Då är det bättre att ha en rulle tandtråd i fickan. Den tar ju ingen plats. Det är bättre än att gå runt och reta sig. Det finns så mycket annat som retar en ändå”, sa han.
Och jag kan inte annat än att hålla med. Blev inspirerad till att själv skaffa tandtråd att alltid ha med, kanske inte i fickan men i Disas skötväska, för det är fruktansvärt irriterande när något fastnar.

Lille Rolf är motorcyklist och ger sig iväg på roliga resor på somrarna. Förra året åkte han och kompisarna till Tyskland och Holland. Holland var inget vidare att köra i, aldrig mer, vilket mc-ovänligt land det var. Och lite ofrivilliga omvägar blev det, det är inte alltid lätt att hitta. Lille Rolf försöker inte ens, han kör bara efter mc-kompisen.
”Jag har blivit helt förstörd av linjebusstrafiken” sa Lille Rolf och syftade på det enformiga i att bara köra samma sträcka fram och tillbaka.
”Om man inte är dum i huvudet innan så blir man det av linjetrafiken”,


Det var lite synd att bussresan inte varade längre. Men jag kanske stöter på honom igen.

tisdag 16 augusti 2016

Busskortet

Nu ska jag busspendla i en vecka, så då kan jag ju publicera de inlägg jag skrev i början av juli på temat buss!

I ett par veckor bor vi på landet, på ett underbart ställe, min hemtrakt. Jag går förbi vajande sädesfält och betande hästar på vägen till bussen. Det ligger några mil från mitt jobb.
Jag har sedan gymnasietiden busspendlat, och jag gillar det. Nu hade jag hade med ett nyladdat rabattkort och en bok (lästid!) till första resan till jobbet. Och jag njöt, ända tills jag såg hur mycket resan kostade. Över 50 kronor enkel väg! Det skulle bli en dryg hundralapp om dagen, i två veckor! Var det möjligt??
Det bekymrade mig ganska mycket. Jag kom direkt från Spanien och hade inte så mycket pengar, och svensk lön skulle jag få först i slutet av månaden. Fanns det någon lösning? Jag hade ingen lust att komma hem med sådana tråkiga nyheter. Över tusen kronor på två veckor. Betalar folk så mycket förr att komma till jobbet? Jag frågade en av mina bästa vänner, också busspendlare, på samma jobb men på en annan redaktion. Är det här ett normalt pris?
!Nej! Det är det inte! Det är inte normalt och det är inte okej nånstans! Må deras skägg växa inåt! Jag ska fixa det här! Jag ska pyssla om dig!" svarade hon.
Själv använder hon ett månadskort som egentligen inte kostar mycket mer än vad mina två veckor med rabattkort skulle kosta.
Jag grubblade över det här ända till lunch. Då kom min nya kollega fram och sa "Nu låtsas vi att jag är Åsa. Hon har bett mig ge dig det här som en försenad födelsedagspresent."
Jag fattade ingenting. Men kollegan räckte, i egenskap av min vän Åsa, fram... ett busskort! Ett månadskort! Min vän hade pratat med kollegan, fått henne att gå ut på lunchen och köpa busskort och ge det till mig!
Min reaktion var kanske att ta i, men jag blev så lättad. Så himla lättad.

måndag 15 augusti 2016

Vi ska flytta!

Jo, det blir flytt!
Jesús har fått jobb i Aracena! Hurra!
Och nu är jag, förutom väldigt glad, väldigt stressad. Inte över flytten i sig, utan över att jag hittat DRÖMHUSET på nätet, och vi är inte där och kan åka och titta på det. Vi kan inte åka och titta förrän om drygt två veckor, och då kanske det är försent, då kanske det redan är uthyrt!
Det är inte bara drömhuset utan egentligen det enda fina huset som annonseras just nu. Det andra som jag tyckte om har just hyrts ut. Så klart, det är nu alla lärare får jobbesked inför skolstarten, och de andra som kommer nya till Sierra de Aracena, hur många det nu kan vara, letar förstås också bostad.

Överhuvudtaget är det en ganska stressig sommar. Mycket jobb och lite tid för att träffa dem jag vill träffa. Varenda helg och ledig dag är uppbokad, och ändå går det inte att hinna med alla. I lördags skulle vi ha åkt på en liten släktträff, men Disa blev sjuk så det gick inte. Tråkigt, och samtidigt skönt att plötsligt ha en helt ledig dag, bara så där. lite tid för återhämtning, att hinna ikapp, att göra inget särskilt, att vara vi tre.
Sista vardagsveckan i Sverige försöker jag hålla öppen. Just nu har vi måndag till torsdag för oss själva, och då hoppas jag att vi kan åka någonstans och bara ha lite semester ihop. Det känns som om jag knappt har träffat Disa och Jesús i sommar, och ännu mindre har jag hunnit att plocka blåbär, fotografera, gå på biblioteket och sådant som jag vill göra i Sverige.
Nåja. Först ska jag jobba en vecka till.

lördag 6 augusti 2016

Skräckreportaget med de dumpade bilarna

Mitt under morgonmötet kom det in en man.
Kände vi till de dumpade bilarna i Norra Lundby?
Dumpade bilar? undrade vi.
Jo, det pågår något märkligt. Mitt ute på en åker strax innan Norra Lundby, när man kommer från Axvall, står ett par dumpade bilar. Det verkar vara någon som kör ut dem mitt på åkern och sedan lämnar dem där. Kanske är de stulna? Men då borde någon i Norra Lundby vara den skyldige, någon som kan gå hem från platsen. Det har varit ett tiotal olika bilar. Just nu står två där.

Det här lät ju märkligt, så nästa dag åkte jag dit för att kolla vad det var frågan om.
Jag såg de båda bilarna på åkern. Körde runt ett tag för att se om jag hittade fler, men nej.
Måste ut och ta en bild på bilarna. Det gick en liten, liten väg mellan denna åker och en annan. Vägen ledde fram mot ett hus. Jag körde in på vägen, men upptäckte snart att den var helt igenväxt av högt gräs, och att det var diken gömda i gräset på båda sidor om vägen. Jag hade tänkt köra fram till huset och vända, men var rädd att fastna.
Ringde till chefen.
- Jag har hittat bilarna. De står på en åker med ett hus bredvid. Men det ser lite läskigt ut...
- Var försiktig, blev svaret.
Försökte få upp bildörren som trycktes mot det höga gräset.
Började gå mot den närmsta dumpade bilen, en bra bit ut i åkern.
Sneglade mot huset. Fönstren var svarta och tomma. Det såg ödsligt ut. Ingen verkade ha kört på vägen heller. Tänk om det stod någon därinne just nu och titade på mig? Personen som dumpat de stulna bilarna? De är säkert kriminella därinne. Gömmer sig för allmänheten. Kanske har de vapen?
Jag blev mer och mer nervös. Försökte låta bli att titta ditåt när jag närmade mig den första bilen.
Jag måste gå och knacka på sen. Göra mitt jobb.
Bilen var det.

Bilen såg också läskig ut. Trasig och dan. Vad hade de gjort med den egentligen? Tänk om... tänk om det låg någon därinne! Någon som lurade på mig, som skulle resa sig upp från bilgolvet när jag tittade in genom fönstret! Eller ett offer! Tänk om det låg en blodig människa där?! Död!
Jag blev mer och mer skärrad. Började fotografera bilen, men med hjärtat i halsgropen.
Sneglade mot huset. Var det någon där?
När jag fotat klart den röda bilen gick jag mot den vita. Med samma otäcka tankar i huvudet. Det var en pärs. Jag tvingade mig själv att titta in genom rutan, men såg ingen.
Jag ville springa tillbaka till tidningsbilen, men försökte gå lugnt och likgiltigt.
Bestämde mig för att inte gå upp till huset. Det var inte värt faran. Bara jag lyckades ta mig oskadd till redaktionsbilen. Var det en för- eller nackdel att vara reporter och fota de stulna bilarna?
Jag kom fram till bilen, tvingade upp dörren mot det höga gräset, förstod att jag inte kunde vända och fick backa hela den långa vägen tillbaka. Guuud, vad långsamt det gick!

Jag var så lättad över att sitta inne i den trygga bilen och vara på väg därifrån att jag hann köra till axvallakorsningen innan jag kom på att jag måste fråga grannarna om bilarna på åkern.
Japp, jag vände tillbaka. Körde in på gården mitt emot åkern.
En skäggig man kom ut. Om han visste vad det var för bilar? Jajemen, det var grannen som hade kört ut skrotbilar på sin åker för att skrämma bort gässen. Sedan den lilla fågelsjön restaurerades förra året har det kommit massor av fåglar, och gässen äter vallgräset som ska bli hö till hästarna, Och bajsar gör fåglarna också, och det är inte bra, för om en häst får i sig sådana bakterier kan den dö! Hade jag sett sjön förresten? Visst är den fin? Här patrullerar en professor på SLU som varit på Sydpolen och studerat pingviner.
Milde tid.
Markägarna har fått hjälp av Länsstyrelsen med att skrämma bort fåglarna; knallskott, flygande rovfågelsdrakar och den så kallade Hulken, en uppblåsbar figur som plötsligt far upp för att skrämmas, men inget är lika effektivt som bilar när man ska skrämma bort gäss.

Jag var tvungen att prata med markägaren också.
Jag körde hem till honom, vinkade in honom och sonen som körde varsin traktor på en åkerlapp, och visst stämde det, att han har skrotbilar som fågelskrämmor. Sonen har bilverkstad så det var lätt att få tag i material. Markägaren hade använt skrotbilar i 50 år för att skrämma bort tranor och andra fåglar, finns inget bättre än bilar, men förr krävdes det fler än två.
Det blev ju en riktigt kul artikel!
Eller hade kunnat bli, men historien slutade lite olyckligt. Samma dag som artikeln publicerades ringde kommunens miljöchef och talade i vänlig ton om, att man får verkligen inte köra ut skrotbilar på en åker! Kommunen skulle åka ut och tala med markägaren.
Jag fick dåligt samvete. Den rare gubben som skrämt fåglar med skrotbilar sedan 1960-talet. Nu skulle han bli tvungen att sluta med det på grund av min artikel.


söndag 31 juli 2016

En dag på jobbet

Klockan närmar sig 23 och vi borde lägga Disa, jag vet att hon är trött, men låt mig sitta vid datorn en liten stund bara och ägna bloggen lite tid!
Alla inlägg som jag inte hinner skriva! För det blir ingen tid över på dygnet.
All datortid tar jag från sömnen. Men hela veckan har jag legat på så många timmar minus ändå, utan att slå på datorn, så det har inte blivit något bloggande.
Vi hyr en etta nu. En jättebra lägenhet, men ett litet bekymmer är att den ligger på tredje våningen utan hiss. Bekymmer eftersom vi inte kan söva Disa på barnvagnspromenad när hon inte somnar på annat sätt. Vilket har lett till att hon har somnat klockan två på natten flera gånger. Och eftersom det är en etta är vi alla vakna så länge hon är det.
Nej, jag klagar inte. Det ÄR en bra bostad, och tack vare att vi kunde hyra den, och att jag jobbar, kan vi stanna här en hel månad till.
I dag har Jesús och Disa varit i skogen och plockat blåbär, hallon och smultron.
Jag jobbade, som vanligt.
En superlugn dag på redaktionen. En hästpremiering och en veteranfordondag. På den träffade jag en gammal bekant. Jag kände igen honom när han kom fram, men mindes först inte varför. Han har sett i tidningen att jag är tillbaka, och kommer ihåg första gången jag intervjuade honom. när Riksmarschen fyllde 40 år. Sedan har det blivit bouletävlingar och allt möjligt. 91 år har han blivit, har haft problem med lungorna men är på benen igen. "Jag hörde av Gösta att du bor i Spanien nu" sa han, och än en gång blev jag förvånad över att någon vet om det. Jag har visst många fler bekanta som har koll på mig än jag trodde.
Redaktionen var helt tom, inte ens sporten var på plats, så jag lyssnade på musik och åt godis när jag la in bilder, åt en pirog framför skärmen och var nästan klar med veteranfordondagen när det ringde.
Nej, inte nu! En olycka! Ett tåg som krockat med en personbil. Fem mil bort.
Det var bara att åka.
Ingen fara, endast chock, totalt stopp i tågtrafiken och 30 resenärer som fick åka buss istället, och så en väldigt stressig fortsättning på eftermiddagen för att bli klar.

I veckan kommer ett par kompisar från Spanien och hälsar på. Det blir roligt.

måndag 25 juli 2016

Bubblan

De första dagarna på jobbet kände jag mig som inuti en bubbla. Det har inte helt gått över än.
När vi har åkt till Sverige tidigare har vi träffat vänner och släktingar, och man pratar vardagssaker, om Disa och vad som hänt sedan sist och sådant.
Jobbet är en annan situation. Jag hamnade mitt i en vanlig vardag. Folk runt omkring mig pratade om saker som folk bruka prata om här. Resor, semestrar, mobilappar, politiker, kändisar, ja, om vad som helst. Det kändes så konstigt. Jag studerade dem och tog in, samtidigt som jag ofrivilligt hela tiden jämförde vad jag såg och hörde med Spanien. I Spanien pratar ingen om sina semesterresor, för folk reser inte.  De flesta har inte råd, och de som har det stannar i närområdet. Och de har inte mycket semester heller. I Spanien äter vi lunch senare. I Spanien i Spanien I Spanien...
Det pratas om någon som kan bli av med jobbet vid nästa neddragning, och jag blir irriterad. Säg inte att han inte kommer att få något jobb! Det här är Sverige, här finns massor av jobb! I Spanien är det 25 procents arbetslöshet, DÄR kan vi tala om svårigheter att få jobb! Kanske får han inte samma tjänst i stan där han bor, men det finns säkert massor av liknande tjänster i andra delar av landet! Annars kan han jobba med något annat, eller gå en utbildning för att jobba med annat. För tusan, här finns alla möjligheter!
Jag säger inget (förutom det med arbetslösheten), för om jag gjorde det skulle det bli väldigt tjatigt med mitt jämförande med Spanien. Så jag är tyst.
Men det känns konstigare än jag trodde att plötsligt leva svenskt vardagsliv igen.

fredag 22 juli 2016

Hemma

Det här var det första jag skrev, men som jag inte kunde publicera, när vi kom till Sverige.

Nu är jag hemma.
Efter en natt då jag aldrig hann gå och lägga mig för allt som måste göras, och 15 timmars resa på det, men så värt det.
Jesús har plockat kantareller, Disa och jag har plockat blåbär som hon äter och äter av. Hon har lekt i vattentunnan och tittat på sniglar och ätit smörbulle.
Disa och jag har suttit på farstutrappan och ätit glass en solig morgon, när Jesús kommit hem med nyplockade kantareller.
Jag går hela tiden och drar in dofter i näsan, lyssnar på träden och fågelkvittren, stryker gräs och trädstammar med händerna. Disas siestapromenad gick mellan odlade fält och hästhagar. Vilken kontrast mot Sevilla.
Vi har varit i stan, köpt brödkaka på bageriet, lånat böcker på biblioteket, sett Ulla Holmstrands utställning, ätit korv med mos i korvkiosken, varit och handlat. Finns det någon roligare affär än Ica? Vi gick runt i över en timme. Vilket sortiment! Så mycket ekologiskt! Så mycket gott att köpa!
Fast fiskdisken hade stängt, så det blev ingen sill.
Vad tidigt allt stänger.
Fast det finns affärer som har öppet på söndagar här. Har svårt att komma ihåg det.
Allt är så snyggt och stilrent, se bara Landvetter flygplats. Rent. Behaglig belysning. Älskar mysbelysning och prydnadslampor.
Ur kranen kommer varmt eller kallt vatten, beroende på vad jag önskar.
Det är tyst, till och med på stan. Folk är tysta. Bilarna åker så långsamt, det känns säkert samtidigt som jag har svårt att anpassa farten när jag kör. Minns att Jesús brukade vara rädd för att köra när vi kom tillbaka till Sevilla efter en sommar här.
Jag kände mig... annorlunda när vi gick på stan. Här är mitt hemma, men jag bor inte här. Har inte gjort det på länge. För ett par dagar sedan var vi fortfarande i den heta, sydspanska storstaden, vilken kontrast. Allt här är både välbekant och nytt, det är spännande att gå in i välkända butiker. Det syns inte på mig, men varenda butikspling, hälsning, ordskifte är en upplevelse just nu. Jag betalade en leksakstraktor på loppis och fick tillbaka växeln i 20-sedlar. ”Åh, vad fina”, slank det ur mig och jag blev stående och tittade på de nya 20-sedlarna med Astrid Lindgrens ansikte. Det känns litegrann som att vara på resa och uppleva en massa nya saker, bara det att det inte syns eller hörs att jag är turist. Folk runt omkring pratar om saker som jag inte känner till, i tidningarna står om personer och händelser som alla utom jag vet om, de tittar på tv-program som jag aldrig hört talas om. Nya kändisar och musiker.
Tre tjejer tittar på bikini i en affär och pratar om att åka till Spanien. Nej, gör inte det, vill jag säga, åk inte dit nu! Jag kommer just därifrån, det är alldeles för varmt.
De tycks höra mina tankar, funderar på att åka i höst istället, och går vidare utan bikini
Inte jag, jag köper en färgrann sak som påminner mig om en mormorstapet. Jag har ångrat i ett år att jag inte köpte en bikini under förra Sverigevistelsen. Den jag har sitter illa efter graviditeten, och i Spanien säljs bara små, små bikinisar anpassade efter små, små spanjorskor.

tisdag 19 juli 2016

Hej igen!

Hej blogg-gänget!
Jag är redan inne i tredje jobbveckan i Sverige.
Vi har bott på landsbygden och har nu flyttat över till småstaden.
I morgon ska vi åka till Göteborg för ett svindyrt synintyg för körkortet. Jag måste gå privat.
Har inte kunnat blogga. Dels för att jag inte har kunnat logga in på bloggen på okända datorer, dels för att jag inte haft internet på andra.
Jag har skrivit lite ändå, så jag tar och lägger ut det.
Kul att vara tillbaka!
Hoppas att ni har en bra sommar!

lördag 2 juli 2016

Veckans gäst hos Freedom Travel

I dag är jag veckans gäst på Freedom Travels blogg!
Jag pratar bland annat om barnuppfostran i Spanien - Sverige, och ger tips till Sevillaresenärer.
Läs här på Freedoms blogg!

Köpa sniglar



Just nu är det snigelsäsong, och alla tapasbarer som serverar sniglar skyltar om det. Sevillaborna älskar att äta sniglar.
(Berätta inte för Jesús att jag skriver det här. Han älskar att äta sniglar men vill inte höra ordet snigel, om ni minns.)
Många kokar själva hemma, och snigelförsäljarnas stånd ser man på gatorna, ofta utanför snabbköp, sjukhus och inte sällan bredvid olivförsljare med egeninlagda oliver. Det är lite faschinerande att se hur sniglarna försöker  krypa ut ur lådan.
Utanför vårdcentralen på Maria Auxiliadora säljs tre olika sorters sniglar i lösvikt. 2,50 - 3 € per kilo kostar det.
I samma stånd kan man köpa de tillhörande krydddorna, samt få recepttips.




ny gadget

ny gadget