onsdag 20 mars 2019

Snart är bebisen här!

Det här skrev jag på onsdagen, men hann inte publicera eftersom Jesús kom hem med feber. Här kommer det ändå!

På tisdagen var sista läkarbesöken. De låter mig inte föda i Riotinto, på det humana sjukhuset med den snälla barnmorskan och hans fru, jag måste till Sevilla, igen. De menar att det kan vara större risk för komplikationer med en bebis till en diabetiker, och att det finns mer resurser för det i Sevilla.  Att säga att jag är besviken är en underdrift.

Det bestämdes att barnet ska tas ut med snitt, eftersom hon är stor. Jag tycker att deras beräknade 4 200 gram inte är så mycket att bråka om, samtidigt är jag bara i v 38.

På torsdag (det är alltså i dag) läggs jag in på sjukhuset, för att ställa in insulin i droppställning och få kortisonspruta för att bebisens lungor ska vara fullt fungerande när hon tas ut på fredagsmorgonen. Det kom lite plötsligt, det här beskedet, tid för snitt tre dagar efter läkarbesöket, och det stressar mig något.

Saker som stressar:

Måste packa väska till BB, till Disa samt fixa boende för Vargen. Vad var det man behövde på spanskt BB? Tvål ja, men skulle man ta med handduk också? Saker att fördriva tiden med måste jag ta med, innan måndag kommer jag definitivt inte hem.

Disa har blivit sjuk. Sedan igår har hon pendlat mellan 39 och 40 graders feber. Så dålig tajming, nu när hon ska bo hos farfar, och jag riskerar att bli smittad. Hosta med kejsarsnitt?!?

Sprutor, nålar, bedövning på sjukhuset.

Smärtan efteråt, och allt som kommer med den. Jag läste en svensk undersökning där man genom att minska den upplevda smärtan för kvinnor som förlösts med kejsarsnitt  från sex till tre på en tiogradig skalan, genom att bland annat ge morfin i samband med bedövningen, också minskade risken för förlossningsdepression, tiden för återhämtning samt att många fler kunde amma efter snittet. Efter förra snittet hade jag satt den upplevda smärtan till en nia på den skalan, och om det verkligen var smärtlindring i de tabletter jag fick märktes det inte ett dugg. Jag nämnde det för narkosläkaren som jag fick träffa förra veckan, inför eventuellt snitt, och hon sa att hon skulle skriva upp att jag önskar något starkare. Hoppas det funkar. Hon skrev också att jag förmodligen behöver blod också, eftersom jag har en sådan blodbrist. Hm. Det kände jag inte till. Trots alla blodprov så har nog någon glömt att nämna det?

Ammandet. Jag vill prova. Det gick inte förra gången. Funderar på hur jag ska få dem att förstå att bebisen inte ska ha nappflaskor direkt när hon kommer ut medan jag ligger på uppvaket.

Det stressar mig att inte få vara med barnet under tiden som jag ligger ensam på uppvaket i flera timmar.

Jesús får ju inte följa med in i operationssalen, och den här gången har jag inte heller min barnmorska. Finns det någon där som sitter bredvid och pratar, eller kommer jag att vara själv när kirurgerna står lutade över min uppsprättade mage??

Barnvaktandet. Jesús familj, liksom hela övriga Spanien, tycker att det är fullkomilgt galet att vi lägger Disa mellan kl 20 och 21, när andra spanska barn inte ens får middag förrän kl 22. Okej för att han kommer att lägga D senare (om han ens lägger henne och inte bara låter henne somna i soffan av sig självt mitt i natten?), men Disa vaknar alltid mellan 8 och 9 på morgonen, oavsett vilken tid hon somnat. Hon kommer att vara så fruktansvärt trött! Och kommer farfar att respektera hennes middagstid vid 19? Eller kommer han att ge henne mat när han själv äter, framåt 22-23? Hur mycket kommer Jesús systers familj vara där? De har, trots småbarn, lika sena tider som Disas farfar. Det oroar mig en hel del. Kanske är det en fördel att hon är sjuk, då tror jag att de lever efter andra regler.



Efter tisdagens läkarbesök plockade jag upp Nikki och så åkte vi till Ikea. Påsen med skruvar till spjälsängen har försvunnit i flytten, så i går köpte vi en ny spjälsäng. Det stressar mig lite att jag inte har hunnit montera den. Måste göras innan vi åker till Sevilla. Tur att Nikki följde med, jag hade inte kunnat lyfta den kartongen. 

Vi har inte kommit överens om namn, och det bör man ha klart när barnet föds i Spanien. Vi har två fina att välja mellan.

Jag har inte fotat magen. Jesús försökte ta ett par snabba bilder i lördags, men han är så dålig på det så jag har inte vågat se dem än. (Uppdatering: ett par av dem funkar.)


Det har varit en ganska bra graviditet, jämfört med den med Disa. Visserligen var jag säker på att barnet skulle dö ända fram till femte månaden, och sista trimestern har inte varit rolig. Det blir värre för varje dag, men alla graviditeter kanske är smärtsamma? Nätterna är jobbiga, varje försök till rörelse i sängen är långsam och plågsam. Vill helst inte lägga Disa, eftersom jag får så ont av att lägga mig, vända mig mot henne, sträcka mig efter en ny bok, får sura uppstötningar, och så vidare. Mornarna går bäst, men framåt eftermiddagen sätter det in, och vid sextiden gör magområdet så ont att det känns som om det gamla ärret från förra snittet håller på att gå upp. Men jag har inte ischias den här gången! Det räcker med att tänka på det vidriga, som är det mest smärtsamma som jag har upplevt (där kommer man lätt upp till tio på en tiogradig smärtskala) för att inte klaga över det här.

Folk är så hjälpsamma här när man är gravid! De reser sig alltid på bussen och varhelst det behövs, hjälper att bära saker, ett par gångee har jag fått hjälp att plocka ur korgvagnen i mataffären, och vid ett tillfälle, längst ner i sjukhusets parkeringsgarage, gick en man ur den fulla hissen och gick upp för trapporna tre våningar, för att jag skulle få plats!



Det jobbigaste, förutom att jag trott att bebisen ska dö större delen av graviditeten, har varit stressen som alla läkarbesök har inneburit. Det är helt galet. Det är fler i Spanien än i Sverige under en vanlig graviditet, jag är ju dessutom diabetiker. Jag har fått åka till Sevilla var och varannan vecka för läkarbesök. det har varit diabetesläkare, ögonläkare, högriskläkare med ultraljud, vanliga ultraljud, husläkare samt sjuksköterskebesök för att mäta blodtryck och kolla vikt en gång i månaden. Det enda som inte har ingått är besök hos barnmorska eftersom det inte har funnits någon barnmorska i Aracena, jag snek ju till mig ett eget barnmorskebesök istället. Mitt jobb är flexibelt, men de timmar som jag har varit borta på läkarbesök har jag fått kompensera vid andra tillfällen istället. Tills slut har varje vaken "ledig" halvtimme på dagen gått åt till jobb. Och innan jul var ju Jesús dålig i foten och med blodpropp dessutom... Jag slutade i princip att träffa Disa, annat än på helgerna och en kort stund vid läggning. Det gick så långt att hon tycktes börja glömma svenskan. "Qué?" frågade hon över de mest enkla saker som jag sa på svenska, som har varit vårt språk sedan hon föddes. Till slut gav jag upp. Jag mådde inte dåligt av graviditeten, inte bebisen heller, men alla läkarkontroller tvingade mig att gå ner i arbetstid. Och tänk så det märktes! Disa har varit mycket gladare sedan dess, och svenskan har kommit tillbaka, ja, ännu bättre, nästan varje dag förvånar hon mig med något svenskt ord, och till och med försök till mening, på svenska!

Förra veckan gick jag på föräldraledighet, men jobbade en del ändå, gick på läkarbesök och tog hand om sjuk Disa, så veckan var inte särskilt ledig, jag som trodde att jag skulle få tillfälle att fixa inför bebis ankomst, laga god mat, ta igen förlorad sömn efter de jobbiga nätterna och sätta upp hängmattan i skogen och ligga och läsa böcker, det kom ett paket med 13 kilo svenska böcker förra måndagen till mig och Disa. Så blev det ju inte riktigt, jag har fortfarande inte hunnit med den där ledigheten som jag hade sett fram emot.

Och nu är vi sista dagen hemma, utan bebis. I kväll åker vi till Sevilla och sover, och tidigt i morgon ska vi till sjukhuset.

Nej, dags att sätta fart. Mycket ska göras innan vi kan åka. Nu kom Jesús hem, och han verkar också ha blivit sjuk. Disa ligger och sover, hon fick en dos febernedsättande när termometern visade 40 grader. och jag vaggar omkring som en... Ja, som en mycket höggravid person som har ont. Och ska skruva ihop den nya spjälsängen. För nästa gång vi kommer hem har vi lilla I eller lilla R med oss! Helt overkligt!

Uppdatering: Pga Jesús sjuk och yr åkte jag och lämnade Vargen sent på onsdagskvällen hos en av J:s elever. Vi blev klara sent, kom till Sevilla vid midnatt. Jag sov drygt fyra timmar innan det var dags att gå upp och D vaknade, efter lika lite sömn, av feber. Satt i soffan och sa med feberröst "Te vas?" och ajajaj vad det kändes i hjärtat att lämna henne sjuk hos farfar för jag vet inte hur många dagar, jag gömde mig på toa när tårarna kom och kunde inte säga hej då, bara vinka när vi gick.

Nu är J med henne efter att ha spenderat en superlugn dag med mig på sjukhuset, och imorgon bitti körs jag iväg för operation! Vi hörs!

lördag 16 mars 2019

Husköp i Spanien

Här skulle jag gärna bo.


Jesús skrattar och påstår att det är boandet innan förlossningen. Jag håller inte med. Men kanske det är det?

Det är inte vår bostad det handlar om, vårt radhus där vi bor tills vi hittar något bättre. Den struntar jag i, även om jag så gott det går försöker städa i sovrummet, där snart en liten nyföding kommer att sova med oss, och vi har inte städat under sängen på två år, så det känns viktigt.

Nej, jag tänker på en framtida bostad, som jag skulle vilja köpa. Inreder och tar hand om den. Det roar mig rätt mycket.

För ett par år sedan lades ett riktigt drömhus ut till försäljning. Dröm var ordet, men det såldes aldrig, och för någon månad sedan dök det upp för uthyrning. Vi var snabba, men inte tillräckligt. Ägaren sa att hon hade ändrat sig, att hon inte tänkte hyra ut det utan att hon ville sälja det istället, detta sades på ett ganska bryskt sätt. Dagen efter ringde hon upp igen, för att be om ursäkt för tonen, och sa att hon precis hyrt ut huset till en som inte krävde att komma och titta på det först. Det går till så här, den som är först på plats, och enklast, får hyra, ingen koll om personen har jobb och kan betala bostaden, till exempel (Det har vi varit med om tidigare, vi skulle komma och titta på ett hus, men dagen innan ringde ägaren och sa att han hyrt ut huset. Tre månader senare blev vi uppringda igen eftersom personen som hyrde inte betalade hyran, men då hade vi hyrt det här som vi bor i nu.).


En del av "mitt" hus.

Det här grämer mig. Egentligen vill jag köpa huset, vilket ägaren tycker är intressant eftersom hon vill sälja det, inte hyra ut det, men nu är det som det är. Hon vet ändå inte hur lite pengar vi har sparade till handpenningen. Jag håller koll på annonserna och ser om det hyrs ut igen. Under tiden planerar jag hela bostaden, hur jag vill ha den. För detta är den typ av hus som vi skulle vilja ha. På landsbygden, med utsikt över bergen, träterasser och fruktträd. Nu ingår visserligen nio hektar mark här, och vad ska vi med det till, men ändå, att gå ut och plocka granatäpplen på morgonen, citroner, odla potatis, göra olivolja av de egna oliverna... Vilken dröm!




Den allra vackraste väg kantad av stenekar och korkekar leder fram till huset. Fem minuters gångväg till närmsta by, en populär vandringsled går precis utanför och längre bort åt vägen går man över en bäck och kommer till Calabacino, en alternativ by. Drä kan Disa springa iväg själv och träffa sina kompisar.




I fantasin har jag hängt upp en korgstol på den ena träterassen, den med hängmattan, köpt en studsmatta till Disa, gjort en gunga till henne och byggt koja i ett träd. På den här terassen har jg satt upp lampslingor som lyser på kvällen, och här läser jag böcker i hängmattan, och ställer fram hemgjord lemonad med isbitar när barnmorskan kommer och hälsar på efter hemförlossningar i grannbyn, eller med sin yngsta dotter som kommer för att leka med Disa.




Jag har ändrat om köket, som är så himla litet, skaffat ett ordentligt kylskåp, och placerat ett vitrinskåp där mitt eget porslin från Sverige finns. Satt upp köksskåp och hyllor på väggarna. Där nuvarande ägare har en liten soffhörna har jag ställt vårt stora köksbord, här är husets hjärta, här ska vi inte bara äta utan opckså pyssla, spela spel och läsa. Annars är spanska matbord placerade i en separat matsal, eftersom de aldrig får plats i köken.




I badrummet har jag skaffat badkar och ändrat det smutsvita kaklet till ett lite mer färgglatt. I sovrummet har jag ställt in vår egen säng, de röda sängborden och mattorna som följt med sedan första hyreslägenheten i Sevilla för tolv år sedan.




Barnens rum under en trappa ser litet ut, kanske har jag det som arbetsrum, eller så ställer vi in en våningssäng där. Jag har placerat ut massor av bokhyllor till alla mina böcker som jag snart kommer att ta hit från Sverige, och vi har en mysig vardagsrumsdel under trätaket med läsfåtöljer och en bäddsoffa till vänner som kommer och hälsar på...

Och så vidare.


Det finns andra vackra hus i närheten, ännu lite dyrare än "mitt" (230 000 € kostade det för två år sedan) så de känns än mer orimliga än "mitt" hus, som är lite enklare och verkar mer rimligt för oss. Men se så fint!
















Ja, de här drömmarna roar mig, men är det boande? Jag har nämnt tidigare att vi båda vill båda två skulle vilja köpa ett hem, ett som känns som hemma, och inte bara en tillfällig bostad som vi kommer att flytta från inom ett par år. Men det är så mycket pengar som ska sparas! Hur stor kommer Disa att vara då, när det lyckas? Tonåring? Jag önskar ett hus där hon och hennes syster växer upp, istället för att flytta mellan olika bostäder, ett ställe som är vårt, där vi kan sätta upp bokhyllor och laga varmvattenskåpet, så att vi kan duscha varmt även regniga dagar. Ett ställe där vi vet att vi kan och vill stanna, ett ställe som känns som Hemma!

Det har inte precis gått framåt på den fronten. Det är så svårt här i Spanien att jag undrar hur någon överhuvudtaget kan köpa en bostad (svaret är ofta med hjälp av föräldrar och släktingar). Efter den ekonomiska krisen blev det mycket, mycket svårare att få banklån. Man behöver ha ungefär 30 % av köpesumman sparad på kontot; 20 % till handpenningen, ytterligare 10-15 % till skatter, notarie, avgifter och grejer. Med min tidigare spanska inkomst har vi inte kunnat spara något alls, det har gått jämnt upp, men med mitt "nya" jobb går det äntligen att spara. Samtidigt är bostäderna så dyra! Jag jämför med mina hemtrakter i Sverige, där man kan köpa en fullt fungerande bostad för en fjärdedel av priserna här. Här går det visserligen att hitta hus under 100 000 euro (ungefär en miljon) men då är de ofta knappt beboeliga. Mycket behöver göras med husen. Köken är sällan en kul historia...


59 000 €

175 000 €


Något rum har rivits ut helt och består av sten.


38 000 €

Bostäderna är sällan stylade inför bildtagningen, utan snabba mobilbilder har tagits av ägaren själv.


59 000 €
Eller av mäklaren, som inte heller kan fota.


118 000 €

118 000 €

190 000 €

Alla hus är givetvis oisolerade, som de är här i södern (utom "mitt" hus, som både är isolerat och har solenergi på taket!).


98 000 €, vardagsrummet
67 000 €

De allra flesta husen är i behov av renovering.


98 000 €
67 000 €
32 000 €, det pyttelilla stenhuset i mitten, som endast har ytterväggar.

Från 150 000 euro kostar ett bra hus som funkar att flytta in i. Jag kan berätta att vi inte har en halv miljon på sparkontot, än mindre de uppåt 700 000 som skulle behövas för att köpa "mitt" hus :-) Jag kan också berätta att de flesta husen här i våra trakter brukar ligga kvar länge på annonsplatserna, bland annat eftersom det är så svårt att få pengar till en bostad...


Vad säger ni? Att leta bostad här är inte riktigt lika inspirerande som att kolla på svenska Hemnet!

tisdag 5 mars 2019

Jesús - den minst händiga person jag känner

- Åh gud! Vad var det!?
Jag stirrade på Vargen, som precis som jag ryckt till av det plötsliga oljudet, där han låg på skrivbordet bredvid mig när jag jobbade.

Oväsendet fortsatte. Det lät faktiskt som... Men det kunde det inte vara, det var för osannolikt...

Jag gick ner för trappan, och jo, där låg nu borrmaskinen på soffbordet och Jesús var arg. Även det mest osannolika sker, vet ni. Det finns ingenting som Jesús avskyr mer än att använda borrmaskinen. Vi undviker till och med att prata om den, för husfridens skull. Ett enda borrat hål i väggen och Jesús är på dåligt humör resten av dagen. Men nu hade han gett sig fan på att sätta fast tv:n på väggen.

- Hålen är för små! Borret är för litet! Skruvarna kommer inte i! sa han.
- Men kollade du inte storleken på dem innan du borrade? undrade jag, dumt nog.

Ni som har hängt med från början minns kanske att Jesús inte är någon händig person. Han är väl den minst händiga jag känner. När vi lärde känna varandra visste han inte ens att det finns olika glödlampor, utan trodde att en och samma sort funkar till alla lampor. Han gjorde en meterlång spricka i väggen när han skulle sätta upp en tavla, och det var när han började frosta av frysen halv tio på kvällen en gång, som jag förstod att han aldrig hade frostat av en frys tidigare... Inte för att jag är någon fena på sådana här grejer jag heller, men lite hum har jag ju, med alla far- och morbröder som bygger hus, möbler, bilar, reparerar sina bostäder, en pappa som grejade och fixade allt i den välutrustade verkstaden...

Jesús var arg hela dagen. Han gick till Sparbutiken för att köpa nytt borr (varför han nu trodde att de skulle ha betongborr där?!), vilket de naturligtvis inte hade. Han åkte till järnaffären med Disa på eftermiddagen och fick hjälp att köpa ett borr i rätt storlek, kom hem, borrade, men så kunde han inte hitta skiftnyckeln, som sedan behövdes för att sätta fast tv-ställningen, och letade surt i byrålådor och  på andra märkliga ställen. Jag hade jobbat undan det värsta och erbjöd mig att åka till järnaffären och köpa en ny skiftnyckel, men nej, han skulle ha vår. Till slut fick han ta något slags Ikeaverktyg, och fick fast ställningen.

När jag hade jobbat klart och kom ner igen satt tv:n faktiskt på väggen.
- Går det att sätta den rakt? undrade jag, som tänkte att vi kommer att börja luta på huvudena åt höger allihop för att få en vettig bild, och har Jesús hört talas om vattenpass, tumstock och att ta mått över huvud taget, eller gör han allt på känn?
- Då måste jag borra nya hål, svarade han, och därmed var saken utredd.

Så nu har vi en tv på väggen som hänger snett, åtta sladdar i olika färger som hänger ner från den, och dessutom fungerar inte tv:n just nu, eftersom Jesús har dragit ur några sladdar och inte kan sätta tillbaka dem... Men apparaten sitter i alla fall fast på väggen.

torsdag 21 februari 2019

Hembesök av barnmorskan från Belgien

Han droppar en väldoftande arom i den långa, mjuka sjalen, och virar den sedan hårt runt mitt huvud. Jag ser ingenting. Med lugn röst intill mig får han kroppsdel efter kroppsdel, ja till slut varenda muskel i mig, att slappna av, och mitt huvud slutar äntligen att tänka. Jag skulle gärna stanna därinne i sjalen, lyssnandes till den vänliga rösten, eller åtminstone stoppa ner mannen bredvid mig i en liten ask och ta fram honom när jag behöver.

Mannen bredvid är vår husgud, ängeln till barnmorska som var med när Disa föddes. Av en otrolig slump har även han lämnat Sevilla och flyttat till de här bergstrakterna, som jag har berättat om tidigare. Han jobbar som barnmorska på sjukhuset där jag ska föda. Han tillhör den stora hippiegruppen här i bergen, hjälper till vid hemförlossningar och håller förberedande samtal och kurser inför förlossningar, och därför har vi honom nu här hemma i ett par timmar. För trots att jag går på otroligt många läkarkontroller, så många att jag har blivit tvungen att gå ner i arbetstid, är det ingen av alla läkare som talar om vad som är på gång att hända. Jag är som en behållare för bebisen i magen, det mäts blodryck, jag vägs, får mediciner, kollas upp, får instruktioner som är omöjliga att genomföra för en person som jobbar och har familj med allt vad det innebär, och noll förståelse när det inte går. Jag försöker förklara för diabetesläkaren att jag sover så fruktansvärt lite nu, hela kroppen smärtar när jag ligger ner, jag vaknar hela tiden av den, och när jag lyckas somna till tjuter insulinpumpens larm av den nya blodsockermätande sensorn som sitter i magen, den väcker mig åtminsone tio gånger per natt och tvingar upp mig för att ta blodprov och trycka på knappar och jag ORKAR inte detta mer, det är tortyr, jag vill slänga ut den jäveln genom fönstret, när jag ska sova egentligen?! Förstår du att jag var rädd att köra de nio milen hit till mottagningen för att jag var så trött att jag hade kunnat köra av vägen?! Kan vi inte stänga av något av larmen? (Ingen respons) Och hur ska jag kunna promenera en timme om dagen, varifrån ska jag ta den timmen? Från nattsömnen, som redan är så kort, eller ska jag sluta äta frukost-lunch-och-middag för att frigöra en timme, eller kanske låta bli att ge Disa mat?).

I Sverige, har jag förstått, pratar man mer om hur det känns att bli förälder, farhågor och funderingar. Här finns ingenting sådant. Är jag fortfarande en person? En blivande tvåbarnsmamma? Eller ett medicinskt objekt som ska hanteras och instrueras? Hur kan man sitta vid ultraljudsskärmen och titta på barnet i magen och rabbla obegripliga siffor till den skrivande sköterskan, utan att visa skärmen för den blivande mamman?


Denne belgiske barnmorska vet hur det fungerar i Spanien, han förstår. Han fick min ledsamma gamla förlossningsberättelse i sina händer, eller på mejl rättare sagt, som han bad om, han vet vad jag önskar ska bli annorlunda den här gången.

Han är hemma hos oss, pratar smärtlindring, instruerar Jesús hur han ska hjälpa mig när det är dags för förlossning, svarar på alla frågor och berättar hur sjukhuset i Riotinto är. Det är så olika, vilket sjukhus man föder på. De flesta jag känner föder på det största sjukhuset i Sevilla, Virgen del Rocio. Det är grymt, där måste kvinnan vara ensam under värkarbetet, partnern hämtas från väntrummet utanför först kvinnan förs in i förlossningsrummet och ska föda.

På Macarenasjukhsuet, där jag födde, får man ofta egna rum att vara i tillsammans med partnern, men igångsättningen är ganska brutal, en kraftig tablett som ska göra jobbet så snabbt som möjligt (vilket ofta resulterar i kejsarsnitt, som för mig)  för att genomströmningen av patienter ska ske snabbt.

På det lilla sjukhuset i Riotinto är det återigen annorlunda. Här finns visserligen ingen neonatalavdelning, så barn som föds för tidigt körs till Sevilla. Men här är igångsättningen mer skonsam och långsam, man får äta och dricka under värkarbetet, vara tillsammans med partnern, bebisen får ofta vara med mamman när hon ligger på uppvaket efter kejsarsnitt, och syskon får komma och hälsa på på sjukhuset. Inte alls som på de stora Sevilla-sjukhusen.


Den belgiske barnmorskan och hans fru, som också är barnmorska ska försöka se till att minst en av dem jobbar när jag blir inlagd för igångsättning.

Jag är i vecka 34 nu och har haft sista besöket hos den otrevliga läkaren på högriskmottagningen. Högriskläkaren vill ha till en igångsättning om bara två eller högst tre veckor, eftersom bebisen är så stor. Om jag inte minns fel var jag i samma vecka med Disa när jag kom hem gråtandes efter ett högriskbesök (med samma otrevliga läkare) för att jag inte hade fått datum för igångsättning. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera den outhärdliga ischiassmärtan fler dagar, utan ett slutdatum.

Tack och lov har jag ingen ischias den här gången. Problemen har varit andra, framförallt mentala kanske, och denne belgiske barnmorska vill försöka få mig att minnas, och känna, att jag har ett barn i magen, som snart kommer ut till oss.

Jag ska försöka göra som han säger.

Efter besöket är jag lugn inför förlossningen i alla fall. Det ordnar sig. Och om han eller hans fru är där kommer de ta hand om mig, det känns tryggt. Det är nästan så att jag glömmer att det kommer att göra ont också.

fredag 1 februari 2019

Spansk vabbruari

Jag har haft någon princip om att inte skriva förrän jag lagt in bilderna till det sedan länge skrivna trettondagsinlägget... En kortläsare kom med posten, men tiden för bilderna har ännu inte kommit, så nu kör vi ändå. Det har hänt så himla mycket i januari!

Men varför inte börja med det som är aktuellt just nu, för en gångs skull? Sjukdomsmånaden så klart. Vabbruari kan väl lika gärna börja i januari?

Nä, vi slipper inte sjukdomar i Spanien heller. Men som jag nämnt tidigare, här kör vi vabbruari utan vabb. Spanien är ju uppbyggt på att far- och morföräldrar ska rycka in när föräldrarna jobbar, men vad gör man när det inte finns far- och morföräldrar att ta till? Kanhända har man tillgång till en barnvakt? Och har man inte det... Återigen fick Disa gå till skolan med febernedsättande. Febern hade inte varit hög den här morgonen heller, men hon har haft feber flera dagar i veckan, från och till i ett par veckors tid nu. Kommer på kvällen, ibland kvar på morgonen. Hosta och snuva på det. Gång på gång sa jag till Disa att hon måste säga till läraren om hon får feber i skolan, så kommer jag och hämtar henne. (Det gjorde hon, berättade hon senare, men fröken sa att D måste stanna tills skoldagen var slut. Jag hoppas att hon kände på ungen och konstaterade att hon inte hade någon feber.) Och kände mig fullkomligt usel och så ledsen att behöva lämna henne i skolan, trots att hon inte är frisk.

I morgon börjar Jesús sent och ska ta med Disa till vårdcentralen.

Själv blir jag nästan aldrig sjuk, men i måndags hände det ändå. Kände mig trött hela dagen, sov en stund istället för att äta på lunchrasten, och vid fyra fattade jag äntligen att jag hade feber. Tog mig till barnvakten för att hämta hem Disa vid 17-tiden, tog mig hem med henne, hämtade en sked åt henne i matrummet, och sedan gjorde jag inget mer. Kunde inte. Skrev ett meddelande till Jesús, som skulle jobba till 20, och undrade om han kunde komma hem tidigare. Som tur är fick han lov till det (trots att vi inte är gifta eller har registrerat samboskap), för efter den där korta stunden i matrummet landade jag i soffan med filten över mig, och kunde inte ens sätta mig upp för att dricka vatten på sex timmar. Febern var inte så hög, men jag har aldrig blivit så dålig av feber förut, förutom för 13 år sedan när jag hade drygt 40 grader. (När jag tänker efter kanske den var hög ändå. Nu när jag kollar och vet att jag inte har feber, så visar termometern på 35,7 grader, så den verkar inte gå riktigt rätt...)

Jesús åkte till vårdcentralens akutmottagning, utan mig eftersom jag inte kom upp, för att fråga hur mycket paracetamol jag, som gravid, kunde ta, den första tabletten hade inte gjort någon effekt.

Nästa morgon hade jag redan tid med min allmänläkare, skulle fråga något om graviditeten, men mådde så uselt och hamnade på hans brits eftersom jag inte orkade sitta upp någon längre stund. Efter en massa kontroller ringde han akutläkaren, som kom med ett par sjuksköterskor och ett gäng apparater i stora väskor. De kollade hjärtat med små elektroder, det slog alldeles för fort vilket min läkare redan hade konstaterat, så jag kördes iväg i rullstol och fick dropp tills jag mådde bättre, enligt apparaterna de hade kopplat till mig. Sedan dess har febern bara återkommit en gång, nu är det snor och hosta och det där istället, och jag är så orimligt trött hela tiden. Konstigt alltihop.

Bebisens hjärta kollades också, men lillan i magen mår bra. Hon var ganska stillsam medan jag mådde som sämst, men det har hon tagit igen de två senaste dagarna!

Ja, något ska man väl ha, när man nu blir sjuk så sällan.

Har ni hunnit bli sjuka än det här året?

fredag 4 januari 2019

Nyår med musslor, bakverk, kusiner... och ett syskon till Disa

Vilken skillnad det blev! Den här fina nyårshelgen, jämfört med förra årets, som är den värsta jag har varit med om, då när graviditeten höll på att blöda ur mig. Jag kom att tänka på det, och nämnde det för Jesús, som hade tänkt på det mycket hela helgen. Otroligt nog har jag just nu ett nytt litet barn i magen, en liten flicka som sparkar hejvilt och beräknas komma om bara tre månader.


På söndagen, dagen innan nyårsafton åkte vi till Portugal för lunch, igen. Den här gången tog vi vägen söderut, till O Infante i Castro Marim där vi mötte upp med José Alberto, Loren och deras Gael som kört från Sevilla. Den här restaurangen blir man aldrig besviken på! Vi beställde enorma musslor i champagnesås, deras otroligt goda Bacalau a Bras, samt en stor gryta fullproppad med skaldjur i buljong, med ris. Åh, så gott det var alltihop! Men vi lyckades inte äta upp allt!

Efteråt körde vi en liten bit till, västerut, till lilla Cacela Velha, yttepyttebyn som är så fin. Vi gick ner tusen trappsteg ner till stranden där barnen lekte i vattnet och plockade stora snäckor. Vägen ner kantades av kaktusar, och jag tänkte läskiga tankar om hur det skulle kännas att ramla in i dem, när José Alberto berättade om sin bror, som råkat ut för just det nr han var barn. Det blev ilfärd till sjukhuset.

Efter dessa trevligheter åkte Jesús Disa och jag vidare till Tavira för att handla lite gott i en stor mataffär där.

Nyårsafton: Dagen började lite brådskande. Vi skulle övernatta i Sevilla och packade väskan snabbt, vi hade en tid att passa. Vi lämnade av Disa hos Jesús syster, sedan fortsatte vi själva till Sevilla centrum, där jag skulle få min julklapp; massage. J tyckte att jag behövde det. Jag är otroligt ovan vid massage och att någon tar i mig, och det blev en märklig upplevelse. Massören var inte van vid gravida, och ingen av oss visste om jag kunde ligga på mage. Jag testade och upptäckte att jag kunde andas, stannande i den ställningen ett tag, med tvångstankar om att jag höll på att krossa bebisen, samtidigt som jag förnuftigt försökte tänka att ingenstans läser man att bebisen dör om kvinnan ligger på mage. Men efter ett tag började jag känna svimningskänslor, svettas ymnigt och må illa, och fick vända mig om. Det fortsatte en stund, och jag läste sedan att den stora livmodern kan göra att någon stor blodådra kan komma i kläm och orsaka de känslorna.

Det var avslappnande också, ska jag väl erkänna, när jag inte mådde dåligt :-)

Det var roligt att vara ute på egen hand igen. Jesús och jag åt först en liten tapa på stan innan det här, sedan åt vi på thaistället på Calle Reyes Católicos, så himla gott! Därefter tog vi en promenad i centrum, men det var visst på gränsen till vad vi klarade. Jesús som fortfarande går dåligt efter blodproppen, jag med stora magen som inte tål snabb eller lång gång utan att krampa och göra ont.

På kvällen var vi hos Jesús brors familj. Det dukades upp ett otroligt bord med tapas, men på grund av graviditeten kunde ajg bara äta räkor och bröd. Får ta igen det nästa år. Sedan serverades carrillada med en urgod sås samt ris och klockan tolv åt vi traditionsenligt vindruvor, en druva för varje klockslag, för att få ett lyckosamt nytt år. Bara en av elva personer klarade det. Men druvorna var goda. Disa lekte och lekte utan stopp med sina kusiner och sysslingar. Det blev karaoke, vilket lät kul innan det satte igång, men det var bara var gamla spanska låtar och jag kände inte igen mer än en av dem. De som sjöng, sjöng så uselt att jag inte förstod melodin heller. Jesús och jag försökte stå ut enbart för att Disa skulle få leka så mycket som möjligt, hon hade så roligt, men strax innan tre på natten gav vi upp. Disa var ganska trött då också.

Nyårsdagen. Disa och jag sov till klockan tolv. Jag vaknade många gånger av att jag hade drömt om Roscón de reyes med trufa; chokladkräm, och kunde inte sluta tänka på detta när jag gick upp. Jag behövde en roscón de reyes med trufa! Jesús protesterade, man kan inte äta roscón innan den traditionella dagen, på trettondagen! Hur skulle det se ut om man åt sånt året runt?! Då förlorar bakverket sin magi!

Jesús pappa var på min sida och tyckte att vi kunde äta roscón till efterrätt. Jesús systers familj skulle komma över på lunch, en otrolig gryta med revben och potatis, för övrigt), och Jesús, Disa och jag gick ut på jakt efter roscón. Till slut blev det ett annat bakverk, bullar med grädde i form av en jättelik vindruvsklase, samma deg som roscón men i annan form, vilket Jesús kunde gå med på. Dessutom köpte jag en liten roscón med chokladkräm bara till mig. Så liten är den egentligen inte, den måste vara gjord för två personer, men jag smög i mig hela innan lunch :-) Och så tre (stora!) vindruvebullar på det efter maten. Sedan var det totalstopp. Jesús pappa hade också handlat bakverk, bland annat en ask med friterade sockerringar, som visade sig vara någon slags kaka av det slag som jag avskyr i vanliga fall och nu, i detta tillstånd, inte ens kan tänka på. Jesús syster är inte särskilt inkännande och lyssnande och det hjälpte inte hur jag försökte stoppa henne, så skulle hon prompt förklara i detalj hur man gör dessa vidriga kakor hemma. Till slut fick jag gå därifrån, illamående, och Jesús pappa hittade mig i sitt kök där jag knaprade på en morot för att glömma den äckliga kakan som jag fått beskriven för mig.


Allt som allt har det varit en väldigt fin nyårshelg. För en gångs skull har det varit svårt att komma tillbaka till jobbet, där det dessutom är massor att göra. Men det går snart över. Snart väntar skojigheter igen då de tre vise männen kommer med julklappar, då vi ska se reyes magos-parader, fånga karameller, äta paella hos Jesús pappa, och då det blir mer kusinlek för Disa!

fredag 28 december 2018

Trist julafton, men de andra juldagarna blev fina!

Julen då?

Jo, på kvällen den 23 slog Jesús och jag in paket till Disa. Det var så roligt så jag undrade om julen var rolig överhuvudtaget innan Disa kom. Det blev mycket pyssel till henne; en vävram och garn, gips, glitterlim, krympplast och lite annat.

Julafton hade kunnat bli toppen, men... Istället för att vara med Disa och leka med de nya julklapparna, ägnade vi hela dagen åt att stressat städa huset. Så trist! Vi skulle få besök på onsdagen och skulle vara borta tills dess. Det blev en framstressad jullunch, vi såg Kalle, eller mest jag, J tycker att det är urtrist och la sig på soffan istället, och D hade väldigt roligt åt flera program, men tröttnade sedan.

Nästa år: ingen städning. Lugn. Julmys. Vara med D.

På kvällen när Disa och jag var så trötta att vi somnade ståendes, nästan, var det dags att fira jul med spanska släkten. D och jag sov i bilen till Sevilla, sedan firade vi jul med Jesús systers familj och hans pappa till kl 2 på natten. Disa gick allvarligt och lyckligt och bar på Elisas pyttelilla hundvalp.

Sedan var det juldagen, och den blev kul! Tydligen har familjen slutat träffas på juldagen (?!) men vi åt ändå lunch med samma personer som kvällen innan. Sedan... gick Jesús och jag på bio! För första gången på fyra år gick vi på bio tillsammans! Disa lekte med kusin Elisa, och vi tog bussen till stan. Vi njöt varje minut av upplevelsen att vara iväg själva och gå på bio. Vi valde noga bland biogodiset och köpte biljetter till Yuli. Den här spansk-kubanska filmen visade sig vara alldeles fantastiskt bra. Den är baserad på en verklig historia om den kubanske dansaren Carlos Acosta, som tvingades att bli professionell balettdansare. Otroligt bra gjord!

När filmen var slut ringde J sin pappa för att höra hur det gick med Disa, och hon hade, otroligt nog, somnat i soffan. Så vi stannande ute ett tag till, gick till en restaurang i närheten. Vi var egentligen mätta efter allt biogodis, men när vi nu hade en möjlighet att äta middag ute, utan barn, var vi tvungna att ta vara på den!

Kort sagt, det blev en väldigt bra juldag.





Annandag jul startade med ett tidigt läkarbesök i Sevilla, därefter åkte vi hem för att ta emot Milagros, min fina vän som flyttade till norra Spanien i somras. Med sig tog hon Disas bästa vänner. Kort sagt, de personer som hade utgjort Disas andra familj var på besök!

Det har varit väldigt roligt att ha dem här. De sov över en natt och åkte sedan tillbaka till kusten där barnens farföräldrar bor. Jag oroade mig rätt mycket över hur Disa skulle ta avskedet, nu när hon till slut har förstått att de inte kommer tillbaka för att bo här (hon har frågat så många gånger, och väntat i nästan sex månader på att de ska komma tillbaka till sitt hus. Aj, mitt hjärta). Men det gick bra. Jesús tog med henne till barnferian här borta, med hoppborgar och grejer, och jag hade förberett henne på att de bara skulle stanna ett litet tag innan de skulle åka igen. Det funkade.


Jag verkar helt ha förlorat rutinen på att lägga in bilder. Måste bli bättre på detta, en blogg utan bilder ser ju inte så kul ut. Men jag försöker tänka att hellre inlägg utan bilder än inga bilder alls. Nästa inlägg kräver dock bilder, så det ska jag fixa!

Ha en fin helg!

måndag 24 december 2018

Juliga saker som hänt den senaste tiden

Varje år tjatar jag bittert över den spanska julen, som inte känns ett dugg julig. Men inte i år, jag fick en fin juldos i Sverige och ser bara fram emot allt roligt som händer här i Spanien nu. I fredags gjorde jag den sista jobbdagen innan mellandagarna, och var på så gott humör över allt jobb jag stökade undan och den stundande ledigheten, att jag satt och mös och småskrattade och spelade julmusik hela dagen, jag kände mig som om jag vore tomten själv.

Den här lyssnade jag på många gånger. Vem blir inte på gott humör av något så vackert? Så mörk är natten i midvintertid i folkmusikversion.


Den 13 december var skolans julfest för alla barn, med ballongfigurer, ansiktsmålning, lekar och en massa grejer, men den missade vi, för samma kväll var vi traditionsenligt bjudna till luciafirandet på Ikea. Det är alltid lika roligt. Vi är ju ett litet gäng svenskar utspridda i och runt Sevilla och vi träffas bara en gång om året; på den här luciafesten. Disa och jag sjöng i luciatåget och sedan var det mat och prat tills de stängde.

Jag var rejält stressad över det här, för Disa ville vara stjärngosse. Lucialinnet var fixat, men när sjutton skulle jag hinna göra stjärngossestrut och stjärna på pinne?!? Det var så mycket jobb, det fanns inga minuter över på dygnet. Varför kunde inte ungen vara tärna istället, eller lucia? Bara att sätta en glitterkrans eller en krona på huvudet på henne. Då kom Jesús och sa att han kunde fixa munderingen, han är ju ändå sjukskriven och hade tid under dagen. Jag misstrodde honom i det tysta, han har aldrig sett hur en stjärngosse ser ut ens, men han tittade på bilder, köpte material i Spar-butiken, och häpp! så fanns en hög, fin stjärngossestrut att sätta på Disas huvud! Stjärnan på pinnen hade Jesús förmodligen inte googlat fram, för det var en mycket liten stjärna som hamnade på den blomsterpinnen, men vad gjorde det? Disa blev den sötaste stjärngosse jag någonsin sett!




Jesús satte upp julkrubbelandskapet, med berg och himmel och jord och hus och blinkande brasa och alla figurerna på ett bord i hallen. Detta blev Vargens nya favoritplats, och hela tiden ville han hoppa upp där och lägga sig, så efter en vecka med rasade figurer och jord på golvet gav Jesús upp och plockade ner krubban.
Disa och jag byggde pepparkakshus med min nya kompis Goretti och hennes ene son, klasskamrat med Disa. Eller, barnen lekte och åt godis, Goretti och jag byggde hus. Hon hade aldrig gjort det förut.
Luftfuktigheten är inte så hög här som i Sevilla, men nu när det har gått en vecka sedan bygget buktar väggarna ändå utåt, och det huset kommer inte att stå upp många dagar till.


Så var det granen. Jag har försökt vänja mig vid plastgran, men vill så gärna ha en levande. I Spanien har man inte levande gran. Ja, traditionen med att ha en gran hemma är ju överhuvudtaget ny här. Hur skulle vi fixa gran? Var kan man få tag i en levande gran?!

Efter en del övertalning från min sida frågade Jesús  sin bekant på handelsträdgården här i bergen, och hon sa att hon kunde ta hem en gran. Jesús tyckte att det var så pinsamt att han måste berätta för henne att det var jag som ville ha en och att det är för att jag är svensk. Här tycker spanjorerna att det är ett fullkomligt obegripligt slöseri att såga ner ett levande träd att ha som prydnad i några veckor, och sedan bara slänga bort.
Handelsträdgårdsdamen åkte till någon butik i Sevilla och köpte med en levande julgran, och Jesús åkte och hämtade den hos damen i torsdags, och blev samtidigt förälskad i hennes handelsträdgård, inredd i en gammal skinkfabrik med världens vackraste utsikt.

I fredags hade Disa julavslutning i teatergruppen. Alla barnen som går i någon av Franciscos olika teatergrupper var på stora teatern i Aracena för att spela upp pjäserna som de förberett. Disa var stjärna i spelet om hur granen blev en julgran, och vi hade bara ögon för henne, och var så stolta! Disa, med sina fyra år, är en av de minsta ungarna, men allihop där är så modiga!

I lördags skulle Disa och jag klä granen. Jag hade funderat en del på julgransfot. Var köper man en stabil julgransfot här, där det bara säljs plastgranar? Jag oroade mig onödigt mycket, för när granen kom, liten och torr och barrande, satt den stora rotklumpen fortfarande kvar. Och vi har ingen såg. Vad skulle jag göra? Jag tog en plasthink och fyllde den med blomjord, där nu granen står. Den ser lite konstig ut, grenarna börjar rätt högt upp, men som någon sa, då är den ju kattvänlig. Och sant är att Vargen mestadels låter granen vara i fred.




Jesús var på konsert i Sevilla, Disa och jag ensamma hemma. Efter allt ståhej med granen hann vi inte med någon ischoklad. Men när hon hade somnat satte jag mig i soffan, den plats som jag varit minst på i huset de senaste månaderna, njöt av värmen från brasan, öppnade en iskall julmust och en sparad påse ostbågar och ville inte vara någon annanstans just då. Det finns ett ställe på Costa Blanca som säljer en del svenska varor via postorder, och jag har beställt bland annat julmust och ostbågar därifrån. Detta var min stund, ensam och med både en bra mysbok att läsa ut och en fin tv-serie att följa.

Så kom dan före dan. Disa och jag gjorde ischoklad och sedan kom Jesús hem med idén att åka till Portugal och äta lunch. Vem säger nej till lunch i Portugal?
Det blev lite överraskningsmat, för till och med Jesús, som fattar så mycket portugisiska annars, missförstod. Vi hade tänkt beställa några räkor till Disa, men fick in ett stort fat med enorma ugnsgrillade jätteräkor, så stora så jag nästan undrar om de tillhör samma familj, och en korg med rostat bröd med smör. Räkorna hade en skir sås av smält smör, citron och vitlök. Servitören hade frågat hur många räkor vi ville ha. Sex-sju stycken, sa Jesús, och med tanke på att man betalar kilopris på det här stället vågade jag knappt tänka på vad detta skulle gå på (ett halvt kilo vägde de i alla fall, de här sju räkorna), men åh, så goda de var! Jesús bläckfisk var precis lika god som han hade väntat, och sedan kom min roliga lunch in; en het sten och fyra råa nötköttsskivor som jag själv skulle få steka på stenplattan. Små skålar med olika såser, färsk ananas, sallad och friterad potatis i form av tjocka, mjuka chips.




Och nu är julafton här, och jag har mer att berätta... Men det får bli lite senare!

God jul så länge!

onsdag 12 december 2018

Ineffektiva Spanien stressar mig mer än något annat nu

Den senaste tidens, och framför allt dagens, händelser i det fruktansvärt ineffektiva Spanien fick mig sänkt. För visst är det ineffektivt? Visst har jag väl rätt? Kommentera gärna, ni som orkar läsa igenom hela inlägget. Det handlar om läkarbesök.

Vecka 1:

Torsdag, besök hos specialisten i Sevilla: "Du får en ny tid om två veckor,. Du ska ta de här proverna tills dess", säger hon och ger mig en bunt papper på allt som ska analyseras.
"Det är långt för mig att åka till Sevilla. Kan jag ta proverna på vårdcentralen i Aracena?"
"Javisst."

Fredag. Vårdcentralen i Aracena, jag ska beställa tid för provtagning.
"Vi tar bara prover på tisdagar här."
"Jaha, då vill jag ha en tid på tisdag."
"Hahaha, det går inte, det är fullt! Men du kan komma den 8 januari, då finns det tid."
"8 januari!? Men läkaren måste ha resultatet den 12 december!"
"Varför kom du inte tidigare då?"
"För att läkaren beställde proverna i går!"
"Då får du åka till sjukhuset i Riotinto."

Vecka 2:

Måndag, sjukhuset i Riotinto, en halvtimmes körtid hemifrån, samt tjugo minuter för att hitta parkering. Väntsalen för provsalen är smockfull. Jag tar nummerlapp. Ger upp efter en timme, kön rör knappt på sig. Jag måste hem, första eleven ringer om en timme, och jag måste dessutom lämna bilen till Jesús, som har SITT läkarbesök här på sjukhuset i Riotinto om två timmar.

Tisdag. Tillbaka i väntsalen i Riotinto. Kalendern avbokad, inga elever ringer i dag. Jag kan stanna tills provet är taget. Lika mycket folk i väntrummet, och det rör inte på sig alls. På en timme får tre patienter komma in, och jag förstår att personalen har gått för att frukostfika.
    Klockan tolv är allt klart och jag köper en baguette i brödaffären innan jag kör hem för att jobba, jag får äntligen äta frukost.
    Just det, en påminnelse från damen som stack mig i armen: "Eftersom det är en läkare i Sevilla som har beställt provet och inte din allmänläkare, så kommer provet inte att synas i deras dator. Du måste beställa tid hos din allmänläkare för att hämta resultatet och ta med det till Sevilla själv."


Vecka 3:

Onsdag. Direkt efter provtagningen förra tisdagen beställde jag tid hos allmänläkaren för att få den första tiden på förmiddagen. Eftersom det har varit två helgdagar emellan ville jag ha tid samma dag som jag skulle till Sevilla, så att resultatet verkligen hinner komma.
    Märkligt nog är jag ensam i väntrummet klockan nio.
    Efter 17 minuter, utan att läkaren har synts till, går jag och frågar i receptionen.
    "Nä, José Luis är inte här i dag. Du ska gå till en annan läkare. Han sitter på fyran, i andra korridoren."

Jag väntar utanför mottagningsrummet. När läkaren ropar in nästa patient sticker jag in huvudet, förklarar att min läkare inte är på plats och att jag har blivit hänvisad hit istället.
    "Ja, jag har ropat på dig två gånger."
    "Men jag satt ju i ett annat väntrum och väntade. Jag visste ju inte att jag skulle hit."
    "Sätt dig igen, så ropar jag upp dig om en stund."

Efter 40 minuter får jag komma in. Läkaren hade hunnit glömma bort mig.
    Jag berättar att jag behöver provresultaten från sjukhuset i Riotinto.
    "Det går tyvärr inte. Deras dataprogram ligger nere, har gjort det sedan i går. Om det hade varit din allmänläkare som hade beställt provet hade jag kunnat se resultatet, men inte om det är Sevilla som har beställt det."
    "Men vad gör jag då? Jag har ju tid om två och en halv timme i Sevilla, och då måste jag ha med mig provresultatet!"
    "Mhm... Följd med här."
    Jag föjer efter till andra änden av vårdcentralen, blir avsläppt hos en dam. Hon och en kollega börjar ringa till labbet i Riotinto för att få dem att faxa över resultatet. Lönlöst. Jag ser på klockan och förstår varför: de frukostfikar vid den här tiden. Och statligt anställda som frukostfikar kan göra det mycket länge. Efter en halvtimmes ringande måste jag åka, om jag inte ska komma försent till Sevilla.
    "Här har du telefonnumret om du vill fortsätta ringa på egen hand. Annars kan du åka förbi sjukhuset i Riotinto och få resultatet därifrån."
    Jag tänker på omvägen det skulle bli. Inte en chans. Jag skulle bli så himla försenad till Sevilla då.

Åker hem först, tar en snabb macka, hade inte hunnit äta frukost innan jag åkte förut. Åker sedan till Sevilla.

Egentligen tar det inte mer än en timme och en kvart att åka till Sevilla, men om man kommer efter kl 9.30 finns ingen plats i sjukhusets parkeringsgarage, och man måste parkera mycket långt ifrån, så man behöver åka ca två timmar innan läkartiden.
    Jag hinner i tid, 12.20 är jag på plats. Men som vanligt har läkartiden på lappen ingen betydelse, och jag kommer in 13.50. Utan blodprovsresultaten, naturligtvis.

Jag stannar på bensinmacken i Las Pajanosas. Utomhus och inne på macken skrålar en rockig verson av Stilla natt på så hög volym att jag inte hör vad tjejen säger, hon som kommer fram för att tanka min bil. Jag köper en chipspåse och parkerar under ett citronträd och läser en stund för att börja andas normalt igen. Chips och mysbok, det hjälper för stunden.

Klockan är halv fem när jag äntligen är hemma, kan äta lunch och börja jobba. Jag som borde ha varit igång sedan 8 på morgonen.
    Det här stressar mig kolossalt. När ska jag ta igen all den här tiden?!
    Att säga att jag kände mig trött och missmodig när jag kom hem är en grov underdrift.


Ja, det här är en berättelse utan slut. Det är bara en glimt ur vardagslivet i Spanien, hur det kan se ut. Åsikter om detta? Visst är det enklare i Sverige, jag minns väl inte fel?

fredag 7 december 2018

På fantastisk resa i Danmark och Sverige!

Lilla D och jag är på äventyr! i Danmark och Sverige!

Egentligen skulle vi ju ha åkt alla tre, denna spanska långhelg, men blodproppen satte stopp för Jesús, vilket i sin tur satte stopp för min överraskning att ge honom en biljett till Wagners Rehnguldet på Göteborgsoperan, som han hade älskat...

Men men. Disa och jag är iväg!

Vi åkte halv två på natten från Sevilla. Jesús körde oss till Malaga så att jag kunde sova. Och det gick så himla bra! Inga problem med bagaget, ingen lång, tröttsam väntetid på flygplatsen (vi blev tydligen bland de sista som gick ombord?!) lite folk på planet, D och jag sov nästan hela vägen... Otroligtsmidigt alltihop. Och D hann inte ens undersöka allt i ryggsäcken. Inför flygresorna preparerar jag hennes blå Pippiryggsäck med små leksaker som hon kan greja med på planet, pch olika sorters godis, typ tuber och pulver som sprakar.

Vi landade i Aalborg i Danmark, tog buss till centrum, åt korv och köpte saltlakrits, alla var vänliga, till den grad att en tant på bussen betalade min biljett eftersom det inte gick att betala med kort och min sedel var för stor. Disa pekar på varenda juldekoration, och vår busschaufför bar tomteluva. Sedan tog vi buss till Fredrikshamn.

Där åt hamburgare på ett helmysigt hamburgerställe och checkade sedan in på vårt badhotell, Scandic The Reef. Och där testat alla pooler utom utomhuspoolen (den tog vi nästa dag) under fyra timmar, och Disa sover som en sten nu. Hon älskar att bada, men i Spanien finns bara inomhuspooler för motionssim, där kan man inte gå ohc bada med sina barn för nöjes skull. Så trist! Och när vi sov på ett hotell med en liten poolavdelning (i Spanien) fick vi varken bada bastu eller bubbelpool på grund av någon löjlig policy att barn kan bli yra av värmen(!?). Men här var det ingen som körde bort oss! D är så förbannat modig, hon kan inte simma men gör det ändå, trots att hon bara är under vattnet, simmar fram och tillbaka mellan olika kanter utan att kunna lyfta huvudet och hämta luft. Hon älskar att vara under vatten! I stora pollen blev det ändå simpuffar, så klart.

I dag har vi ätit frukost på hotellet, badat en stund och sedan gick vi till hamnen för att ta båten till Göteborg. Det var många år sedan jag gjorde den resan!

Det är så roligt alltihop! Vi lämnade väskor och tjocka jackor i garderoben och gick sedan till caféet och beställde mat. Det spelades julmusik och Disa uppmärksammar varenda juldekoration. Vi har köpt godis i butiken och Disa har fått ett blått halsband med en liten häst, hon älskar det. Nu leker hon i ett superroligt lekrum medan jag äter dillchips (mmmmm!) och finsk choklad. Det är varmt och gott och julmysigt, och så mörkt att man inte längre ser skummet på vågorna, tänk att det är mörkt redan klockan fyra på eftermiddagen!

I Göteborg blir vi mötta av moster och sedan tar vi in på ett vandrarhem. I morgon kommer bror med sambo med nattbuss från Uppsala, vi ska gå på julmarknad och jul på Liseberg och jag ska tanka mig full av svensk jul. På söndag träffar vi Tove innan vi tar flyget tillbaka till Malaga på kvällen.

Vilken fantastisk resa! Det är ju lätt att bli besviken, att något inte uppnår förväntningarna när man har sett fram emot det mycket, och gissa om jag har sett fram  emot den här resan, under de förfärliga månaderna som har varit... Men det kan inte bli bättre än så här. Vilken julklapp till mig själv!

Nåja, om det hade snöat istället för att regna hade det blivit en gnutta ännu bättre ändå :-)


ny gadget

ny gadget