fredag 28 maj 2021

Halmbalen och det olagliga hålet i väggen

Klockan var halv nio på kvällen, jag skulle ha hämtat Disa hos kompisen för en timme sedan, men istället hade jag kört runt i Aracena för att köpa ficklampa, mat som inte behöver tillagas eftersom strömmen var borta och gips att täppa till ett olagligt hål i väggen med. Dessutom hade jag köpt en halmbal som var så stor att den inte fick plats i bakluckan. Istället hade jag fått hjälp med att pressa in den i baksätet, och nu, när det slog mig att Disa också måste få plats i bilen, trots att det låg en stor halm-bal på hennes bilbarnstol, började jag skratta galet och trött. Det hade varit en mycket lång dag.

Strömmen hade försvunnit redan på morgonen. Elen i vårt nygamla hus verkar vara något hemmabygge, det finns ingen logik alls. Lösa kontakter och sladdar finns överallt och då och då blir det strömavbrott, ofta i köket. Spisen slutar fungera om något pöser över så att den blir blöt. Men nu var hela huset strömlöst. Efter två timmar utan el bad jag Disas lärare att få sätta mig i skolan och jobba undan det mest akuta medan barnen hade gymnastik.


Vårt slitna hundraårshus ser ännu mer slitet ut bredvid grannarnas nybyggda.


Min stress släppte eftersom jag ändå inte kunde göra något åt mitt eget jobb utan ström och internet. Jesús fick ställa in sina digitala föräldramöten och lärarmöten. Disa följde med en kompis hem och Jesús och jag åkte till Santa Ana för att äta lunch på en bar, eftersom vi inte kunde laga mat utan el.

Jesús ringde en elektriker som kom efter någon timme och konstaterade att strömmen nådde elskåpet, men att det där tog stopp. Något hindrade strömmen från att gå vidare in i huset. Han kunde fixa felet, men fick inte, det måste elbolagets egna elektriker göra. Då tänkte jag att det var dags att köpa ficklampa och färdig mat, för om vi måste vänta på elbolaget skulle vi nog vara strömlösa till nästa dag, så jag åkte till Aracena, passade på att köpa nämnda halmbal till min jordgubbsodling och presenter till mig själv i favoritaffären (såg, vinkeljärn och en ny tumstock efter att Runa brutit sönder min gamla). Under tiden hade faktiskt elbolagets elektriker kommit hem till oss, de knackade sönder ytterväggen och plockade ut elskåpet, i vilket de fann gamla sladdar som knutits ihop med plastpåsar, och jag vet inte vad. Någon som bott här tidigare har kopplat in el utan att betala för den. Vanligt förekommande här i bergen, sa elektrikerna, som förstod att vi faktiskt var oskyldiga, tack vare att de olagliga sladdarna var så gamla och smutsiga. 

De förklarade att detta verkligen inte ingick i deras arbetsuppgifter och att de inte borde röra elskåpet alls, men tyckte synd om den strömlöse Jesús och lilla Runa som stod bredvid, och trixade tillbaka elen med stränga order om att Jesús måste gipsa igen hålet i väggen, där de satt in elskåpet igen, samma kväll, för nästa dag skulle nya elektriker från elbolaget komma och installera ett nytt elskåp, och de fick inte veta vad som redan gjorts, för vår skull och för dessa båda elektrikers skull.

Jesús ringde mig stressat och bad mig köpa gips, och jag undrade var sjutton man får tag i gips i Aracena klockan åtta på kvällen, chansade på den nya, stora kinabutiken och hade tur!

Jag hämtade Disa i Fuenteheridos, drog förtvivlat i halmbalen och befriade barnstolen. Hela golvet i baksätet täcktes av trasig halm (baksätet kunde jag inte se för där låg balen), och jag försökte få bort så mycket halm det gick från barnstolen, där Disa skulle sitta, fick in min trötta unge, och kände att jag började ta slut där på den slingriga skogsvägen hemåt.



Jag gav Runa mat medan Jesús blandade gips som han försökte fylla hålet i väggen med. Det gick så där. Han personifierar motsatsen till orden hantverkare och händig, men vem som helst skulle ha svårt att fylla igen ett så stort hål med bara ett kilo gips.



Till sist fick jag äntligen lägga mig bredvid min lilla pärla. Så trött jag var. Den evighetslånga dagen tog slut till sist.



Elbolagets elektriker har ännu inte kommit med det nya elskåpet, vi får el utan att betala för den, och jag hoppas att de inte kommer förrän Jesús är hemma från jobbet, för jag har ingen aning om vad jag ska säga om de ifrågasätter den nygipsade väggen eller elskåpet därinne. Jag tror att bästa alternativet är att låtsas att jag inte förstår spanska.

onsdag 26 maj 2021

Fredagskraschen

Redan på måndagen börjar jag längta till nästa helg, nästa lördag och söndag, då jag äntligen får fortsätta mina projekt i denna underbara trädgård! För på vardagarna hinner jag ingenting, knappt vattna. Jag har så många bilder att visa! På det nya jordgubbslandet, på blommande vindruvsklasar i mängder, på spanska odjur... Jag skulle ha visat dem i helgen, jag hade bestämt mig för att skriva ett helt knippe av alla väntande inlägg, aviserade Jesús att jag skulle sitta vid datorn, men så blev det inte, jag kraschade in i fredagen, en och en halv timme innan jag skulle sluta jobba, då var jag totalt slut och somnade på sängen, det gick inget annat. Jag var väck hela lördagen också. Orkade inte sitta, inte ordna mat till barnen, inte ta bort smutsiga glas från bordet. Inte ens trädgården gjorde mig gott, jag var så trött. Inget besök blev det på handelsträdgården i Aroche, det var mig övermäktigt att köra bil. Det var väl en förkylning tillsammans med väldigt lite sömn under veckan som gjorde sitt. Hela måndagens arbetsdag försvann när vi blev strömlösa, och de timmarna behövde tas igen... På söndagen hade den värsta tröttheten gått över, jag började fungera igen, så då kunde jag börja jobba (!) ikapp kommande måndag, eftersom Disas skola plötsligt skulle hålla stängt på grund av någon lokal helgdag.

Det blev inte mer än en timme i trädgården på söndagskvällen. Och nu är det onsdag, jag väntar på lördag då jag får vara ute i trädgården hela dagen, men jag är så hemskt trött redan, tänk om det inte blir någon trädgårdshelg den här veckan heller?



onsdag 28 april 2021

Spänning framför radion

 Vi satt så tysta och koncentrerade vid radionyheterna igår kväll, att jag föreställde mig hur folk följde krigsrapporteringen vid radioapparaterna under andra världskriget. Nu gällde det inget krig, utan det hade utlovats lättnader i corona-restriktionerna. Jesús önskade så förtvivlat att provinserna i Andalusien skulle öppnas igen. När de stängdes i mitten av januari trodde nog ingen att stängningen skulle vara så länge, och nu är trycket hårt från hotell- och restaurangbranschen på ett återöppnande.

Jag har väntat på ett öppnande för att kunna åka till Ikea i Sevilla och köpa en säng och kaviar. Vi löste det tills vidare med sängplatser, Jag och Runa sover i 135-sängen och Jesús och Disa i en 90-säng som hade lämnats kvar här. När jag är vaken efter att båda barnen har somnat (sällan) bär jag över Disa till stora sängen så att Jesús får plats med sin inflammerade arm. Det funkar, säng är inte akut. Nu känns det viktigare att spara sängpengarna till att eventuellt kunna installera pelletsbrännare och tillhörande element i höst. Vintern är mycket kall i det här huset, vi gick med täckjackor nästan in i april, och soffan i vardagsrummet gick inte att använda alls, eftersom det var för kallt att sitta där ens med tjocka filtar. Samtidigt behöver alla pengar sparas för att kunna köpa loss huset om två år. Tänk om vi inte har tillräckligt då, när den här hyresperioden är slut? Men att frysa i sex månader...? Jag jobbar mer än jag orkar och hinner för att få pengar att spara.

Nu är det handelsträdgården i Sevilla som jag väntar på att kunna åka till. Och Ikea.

Provinsstängningen har tärt mycket på Jesús den här gången. Det har varit för mycket nytt för honom. Flytt, en ny bostad. Nya vänner, nya samtalsämnen, sammanhang, rutiner. Han vill åka till Sevilla och spela med sin grupp, träffa gamla vänner, träffa sin pappa, vara sig själv, eller den han brukade vara, för en dag. Jag fattar, det är som när man flyttar utomlands.

Provinsstängningen har inte hindrat våra vänner och bekanta från att åka till Sevilla. Folk hittar anledningar, får intyg. Utfärdar giltiga intyg. Chansar. Jesús har nu intyg på att få åka till en sjukgymnast i Sevilla på fredag och har planerat dagen - åka direkt efter jobbet och äta lunch med sin pappa, som har fått båda sprutorna, sjukgymnast, sedan träffa en barndomskompis som nyligen förlorade sin mamma. Och så hem, innan utegångsförbudet börjar gälla kl 23. Och så ska han ta med mitt paket från Finland, som väntat hemma hos pappan i ett par månaders tid nu.

Andalusiens regionalpresident Juanma Moreno börjar prata. Han är så teatralisk, använder så många ord. Han ägnar flera minuter åt att tala om vaccineringen, att omkring 25 % av de vuxna i Andalusien har fått minst en spruta, att Andalusien är bäst i Spanien, att fjärde vågen inte alls blev så illa som befarat, att vi alla längtar efter att få resa, träffa barn och föräldrar, åka till stranden, åka till sommarbostaden ("vi", tänker jag, som läst om hur just Juanma Moreno har rest genom jobbet mellan Andalusiens olika provinser)... Och äntligen. Provinserna... Ska öppnas! Från och med natten till torsdag!

Här slutade Jesús att lyssna och jag kunde inte längre höra vad Moreno sa, för Jesús började genast göra upp planer. Han är ledig på måndag - kanske kan han ta med barnen till Sevilla då? Jag hade inte ord för hur gärna jag vill att han ska göra det. En hel dag ensam i huset, jag kan jobba precis så mycket jag behöver utan att bli störd. Kanske, kanske, om jag får undan riktigt mycket jobb då, kanske skulle jag själv kunna åka till Sevilla någon dag nästa vecka, åka till handelsträdgården...? Hoppas!

lördag 24 april 2021

Världsbokdagen, trädgårdsfynd och 3 000 corona-regler

Världsboksdagen! Visst är den värd att uppmärksammas! Ge en bok till någon man tycker om, kanske? Jag minns när jag brukade få en bok av en kompis varje världsboksdag, det var roligt.

I Disas skola uppmärksammade de dagen igår med att läraren hade gått ut tidigt på morgonen och gömt böcker i skogen. Sedan tog hon med barnen ut, och så fick de leta rätt på böckerna. För varje bok som de hittade satte hon sig på marken och läste högt ur den.

I byn El Campillo är det bokbytardag idag. Lämna en bok - ta en annan. Våra kompisar ska uppträda med dockteater, så då ska vi åka dit och titta. Träffa Goretti och barnen, ta med smörgåslunch (det är en utomhusaktivitet, vi håller avstånd). Jag skickade ett meddelande till Noelia för att fråga om hon och barnen ville följa med, men hon svarade att de skulle hälsa på kompisar i Almonaster... Om det nu gick, eftersom Almonaster är i perimeterkarantän. Här blev jag förvånad, måste jag säga. Vi bor ju i Almonasters kommun. Är vi i karantän? Sedan när då? Får vi inte åka någonstans? Har jag kört omkring olagligt? Jag tittade på Andalusiens covid-karta. Vi är på nivå 2 av smittoläget, precis som alla andra kommuner runt omkring, men till skillnad från dem befinner vi oss faktiskt i perimeterkarantän.

Det är inte lätt att hänga med i alla covidregler. Det är nästan omöjligt. För ett tag sedan meddelades det att reglerna kring munskydd skärps, det måste bäras i precis alla situationer utanför ens egen ytterdörr, till och med på stranden om man ligger helt ensam och solar på en handduk utan andra människor i närheten. Det sista ändrades efter vilda protester, och man behöver inte heller bära munskydd när man går i badvattnet för att bada, eller vandrar ensam i skogen, men vad jag vill komma till är att jag trodde att de här reglerna redan gällde, sedan i höstas. Vid vilket tillfälle ändrades reglerna, för att nu återinföras?

Jag läste att Spanien har haft mer än 3 000 olika regler under corona-året, alla autonoma regioner har ju också sina egna regler, så det är inte konstigt om det är svårt att hänga med.

Nu ska jag, om en en stund, trotsa perimeterkarantänen och åka till järnaffären i Aracena och köpa en ordentlig, långskaftad sekatör. Det finns bara ett litet hörn med björnbärssnår kvar, och de ska bort! När trädgårdshjälpen var här i tisdags hittade de en fin, låg mur bakom snåren, ett okänt fruktträd, som fortfarande väntar på att befrias från taggbuskarna, samt en gammal vinstock som ligger på taket till det lilla huset med brunnen. Det ska vi stödja upp och låta växa som ännu ett grönt tak som skuggar. Kanske sätta en bänk under, eller så. Och det lilla avokadoträdet i samma hörn, som har sett så ledset ut, har fått nya löv sedan jag började dra bort hundratals ekollon som slagit rot och börjat växa upp som mini-stenekar runt det lilla trädet. I helgen ska jag dra bort de sista ekollonen, strö lite aska runt träden och slå på ett par hinkar med vatten. Mycket att pyssla med. Vad jag tycker om den här trädgården!

onsdag 7 april 2021

En trädgård växer fram ur björnbärssnåren

Ända sedan vi flyttade till vårt mysiga hus har jag velat sätta igång med trädgården. Men när det akuta flyttröjet var undanröjt insåg jag att trädgården var mig övermäktig. Här handlar det inte om att plantera växter eller klippa gräset, nej, trädgården var ju en djungel! Hur gör man en trädgård av en djungel? Hur får man bort de taggiga björnbärssnåren som har invaderat en tredjedel av tomten? Hur räddar man träd som antingen aldrig beskurits, eller fått  de tjocka, bärande grenarna avsågade?

Det visade sig att Disas kompis Noras mamma inte bara är expert på medicinalväxter, örtmedicin och grönsaksodling, och jobbar också delvis som trädgårdsmästare!

Cristina kom på måndagen. Vi gick igenom varenda träd. "Du behöver skyddsglasögon, skyddande kläder och trädgårdshandskar", sa hon. Jag köpte de kraftigaste trädgårdshandskarna som fanns i järnaffären i Cortegana morgonen därpå, och klockan 16.50 på eftermiddagen kom hon tillbaka tillsammans med en kompis som hade motorsåg. Jag hade inte jobbat klart än, pratade med en elev samtidigt som jag vinkade fram de båda mot köket där Jesús var. Samtalet med eleven var obehagligt och drog ut på tiden, motorsågen utifrån trädgården dånade så att jag stängde in mig, och när jag var klar steg rökmoln bakom lagerbladsträdet. När jag kom ut brann en stor brasa mellan mandarinträdet och smultronträdet, och de hade tagit bort så mycket björnbärssnår att jag såg en vacker stenmur som jag aldrig sett förut, och ett äppleträd som de hade befriat ur taggbuskarnas grepp.

Så fortsatte det till klockan åtta. Vi svettades, hackade, knipsade, stack oss, hällde vatten på träden för att de inte skulle fatta eld, bar nysågad ved till vedboden, fällde flera döda träd, tog hand om misshandlade fruktträd och diskuterade återuppbyggnad av hönshuset till eventuella framtida hönor. Under tiden hade barnen en toppendag, Nora och henens pappa hade följt med, Uma var hemma, tjejerna lekte lyckligt nonstop och Jesús diskade och pratade musik med Lincoln, som är musiker och spelade både på min födelsedag i somras och på Runas för ett par veckor sedan. Han ska ge Jesús lektioner i jazz på elbas.

När de gick var jag helt slut. Med de absolut sista krafterna öste jag hinkar med vatten över brasan som fortfarande pyrde, och betraktade den helt nya trädgården som hade uppstått.

Nästa vecka kommer de tillbaka för att ta resten av björnbärssnåren, de som växer intill den lilla skogsvägen nedanför tomten. Trädgården ser redan mycket större ut, undrar hur stor den kommer vara om en vecka? När man kan gå fram till staketet?

Cristina har en fröbank med gamla spanska sorter, och hennes inkomst kommer i stort från att hon anlägger ekologiska grönsaksodlingar på övergivna tomter och säljer grönsakerna till familjer runt om. Hon har fått tänka nytt sedan marknaderna förbjöds under pandemin, och hon inte längre kan sälja sina tvålar och krämer. Hon ska hjälpa mig att anlägga trädgårdsland, vara bollplank för de otroligt vackra, överväxta utrymmen som finns och fundera på trevliga medicinalväxter till den konstiga slänten nedanför poolen. Det kommer att bli fantastiskt.

lördag 3 april 2021

En lycklig helg



 Det har varit mycket död de senaste dagarna. En av mina bästa vänner har förlorat en närstående, Jesús bästa vän också, och dessutom ett dödsfall i min omedelbara närhet. Ovanpå det skrivs det nu om att fjärde vågen är på gång i Spanien, och att en ny virusmutation har upptäckts i Andalusien. Men vad är det för start på påskafton 2021? Nej, låt oss tala om något roligare.


Jag är glad över varje dag i det nya huset, och de eldiga dagarna vankar jag upp glad med en gång, tänkandes på vad för roligt som kommer att hända just den dagen (utom i morse, för Runa väckte mig så hiskeligt tidigt). Helgerna är det bästa som finns, och jag har fått en liten helgrutin. Låt oss kika på förra helgen!

På lördagsförmiddagen tar jag bilen till Aracena på förmiddagen, för att uträtta ärenden och lördagshandla nödvändigheter och saker som jag vet att de andra tycker om. Förra lördagen började tillsammans med Runa på den lilla marknaden mitt i stan. Jag skulle köpa jordgubbar och blommor. Det fanns inga Dama de noche den här veckan, men jordgubbarna såg finfina ut, det blev två kilo i en liten trälåda.



Sedan gick vi till bageriet intill och köpte ett lök- och gurkmeja. Runa fick en fralla som hon gröpte ur på det mjuka innehållet.

Nästa ärende var eko- och hälsokostaffären. Vår torkade soja var slut, men där finns alltid annat som lockar. Nu stod det en stor korg med ätmogna avokados för bara 3,50 € kilot. Klart det blev ett kilo! Och ekologiska russin som östes ner i en tunn, brun pappåse.

I järnaffären frågade jag efter smultronplantor, men de hade inte kommit in än, så det blev persilja, basilika och en påse såjord. Curryplanta såg jag, men vad gör man med en sån?

I mataffären blev det makrill att grilla, acedías att steka, räkor, ostbröd till Disa, lördagsgodis, små goda kvisttomater och annat trevligt, och så såg jag så roliga saker till Disa; ett svart skrapblock med fina bilder, en rolig målarbok med detaljerade sagomotiv, och en blåspenna som man blåser ut färg med så det blir en sprayeffekt.

När vi kom hem för att berätta om våra äventyr och de bekanta vi träffat på, var Disa och Jesús uppspelta och trötta efter sitt förmiddagsäventyr. De hade tagit vandringsleden till grannbyn, plockat blommor, ätit glass och druckit öl på den lilla baren på torget och råkat på Jesús gamla munspelslärare.

Det blev plocklunch; avokado, stekt fisk, räkor, snäckor tillagade i olivolja och vitlök och annat trevligt.



Nästa dag var det så- och planteringsdag. Vargen och jag ägnade oss åt fröer.



Vi grillade makrill och hemgjord korv, kokade skrynkliga, salta potatisar och åt ute på stenterrassen. Vinrankorna har fått en massa blad nu. Barnen lekte nakna i trädgården, och så fort Disa hade en stund över satt hon vid poolen och målade eller ägnade sig åt skrapblocket vid köksbordet.



När jag inte sådde frön gick jag runt och studerade de blommande träden i trädgården, funderade på vad det var för fruktträd, hittade fler vinrankor, kollade de knoppande fikonen och mådde bara gott.




Någon som vet vad detta är för träd som blommar?


Grannen hade tagit in ett gäng får i sin trädgård för att de skulle beta av gräset. Jag, som går och funderar på gräsklippare till djungeln på vår sida stängslet, tyckte att det var en bra idé. Mysigt att höra dem bräka. Och helt otroligt vad mycket de åt på bara en dag!



Det bästa som finns är att bara vara här hemma en ledig dag, gå runt och greja och pyssla... Det är lycka. Och nu är det helg igen. Strax tar jag med Runa till Aracena på lördagsärenden, kika på målarfärg, fråga efter smultronplantor, köpa blommor till balkongen och sista godiset till påskäggen, och äta tapas på en bar. Jesús åker senare med Disa och möter upp där, han ska sälja skivor på rockbaren under eftermiddagen och jag ska njuta av att vara hemma. Disa ska leka med antingen Nora eller den franska familjens barn, och jag märker att vi inte hinner med påskfirande idag, vi tar det imorgon istället!

Glad påsk allihop!

måndag 29 mars 2021

Kattpyjamas

Jag sitter i den hemliga skrubben i sovrummet och jobbar, och hör från sängen att Runa vaknar. Jag hör prasslet från täcket när hon rör sig, hör att andetagen låter annorlunda. Jag vet att hon ligger och tittar upp i taket.

- Runa, kom! säger jag tyst från skrivbordsstolen när hon börjar prata, och så hasar hon sig ner från sängen, drar undan draperiet och står där i sin kattpyjamas i ljuset från skrivbordslampan, yrvaken fortfarande, med mjukaste rufset kring ansiktet, rosiga kinder. Jag lyfter upp henne i knät och sitter och håller om henne en lång stund, liten och varm i min famn. Tänk att den här lilla ungen är min.

söndag 21 mars 2021

Flytten och första tiden i nya huset

Hela eftermiddagen tillbringades i Aracena.



Tapaslunch på Noria, spontanträff med spansksvenska familjen, efter fikat med dem gjorde jag ärenden, som att hämta det 17,5 kilo tunga bokpaketet från Sverige och handla, medan Jesús och Noelia hängde med de fyra barnen. Nybakad pizza från pizzakiosken i bilen, sedan åkte vi hemåt. Och när vi körde förbi "vår" gata i Aracena där huset som vi inte längre hyr ligger... Kändes det SÅ BRA. Det där huset och den gatan har jag aldrig tyckt om, och vi behöver inte åka dit mer, vi åker till Aguafría istället. Glädjen över detta!

 

Men flytten har varit jobbig, som flyttar väl alltid är.

Flyttlasset gick lördagen den 27 februari. Men eftersom damen skulle bo var till måndagen, då överlämnande av nycklar skulle ske, fick vi sova två nätter i ett öde, tomt hus i de två hårda sängar som tillhörde inredningen. Vi flyttstädade, slängde och plockade ihop småpryttlar som blivit kvar. Hela måndagen tillbringade tjejerna hos våra nya svenskspanska vänner, efter ett desperat telefonsamtal till dem, medan Jesús och jag gjorde klart. Var gör man av gammal blomjord från blomkrukorna, och all sand i sandlådan? Jesús körde iväg sanden i hinkar i flera omgångar och lastade av den på diskreta platser.

På kvällen var allt äntligen färdigt, gamla huset färdigt att lämnas. Jesús hämtade barnen, jag handlade nödvändiga saker samt en chokladask och sushi, och så kom vi fram till vårt nya hem rätt sent, det var mörkt och regnade och vi ledde in barnen i ett kallt, otrivsamt hus med kartonger upp till taket. Vi ställde fram en stor, lila flyttkartong som bord och satte oss runt den och åt sushi.

Eftersom vi båda jobbar hann det inte bli mycket uppackande den veckan.




Jesús och Runa sov på vår sängmadrass på golvet, Disa och jag på en uppblåsbar madrass i det andra rummet.



På helgen fick vi tid att skruva ihop sängen, matbordet och tid att hitta lådan med barnens kläder. Tornen med lådor minskade till hälften och sovrummet blev så himla mysigt att alla ville sova där och vi trängde ihop oss fyra personer i 135-centimeterssängen och sov uselt. Nu sover jag där med barnen och katten, Jesús sov en vecka på luftmadrassen, sedan åkte han och köpte en madrass till våningssängen som damen lämnat kvar, som vi delade på mitten. Men även om vi bara är tre personer i 135-sängen blir det trångt...



Varje dag möts vi av nya överraskningar. Vill man uttrycka sig lite drastiskt har vi kastats vi mellan lycka och förtvivlan, men det är kanske att ta i. Men det var jobbigt när elektriciteten försvann i hela köket och halva tjejernas rum. En hel förmiddag gick åt till att prata med damen som vi hyrköpt huset av och elektriker. Jag fick tag i en elektriker på egen hand. Firman hade redan en kille i byn som var ute på annat jobb och när han var klar med det skulle han ringa. I samma stund som hans telefonsignal gick fram kom strömmen tillbaka. Ingen idé att leta fel när allt funkar, sa han och åkte hem. Jag drog iväg för att handla till kvällens födelsedagsfirande av Jesús, hade ju inte kunnat laga mat eftersom köket var strömlöst och var beredd att be vännerna att ta med mackor istället, och när jag kom hem var strömmen borta igen. Förste gästen hittade rådigt en enorm förlängningssladd och fick igång både spis och kylskåp och så klarade vi oss till dagen därpå, när näste elektriker hittade en sladd som hade lossnat. Inga kontanter hade jag att betala honom med, men fick veta att vi kunde åka och lämna 30 euro i köttaffären i grannbyn på eftermiddagen.



Så var det spisen som slutade att fungera när den blev fuktig, när min musselgryta pöste över. Jesús fixade det med att blåsa varmluft från hårtorken på undersidan tills allt var torrt.

Den gamla tvättmaskinen med sprucket glas vägrade fungera, tills damen avslöjat hemligheten med den.

Fuktskador på övervåningen från takfönstren som läcker in. Det förstörda golvet som tanten lagt en plastmatta över och som är så svajigt att det inte går att ställa en bokhylla där eftersom den kan välta. Elsladdar och eluttag som går utanpå väggarna istället för inuti, avsaknad av lampor, ljusknappar som sitter på konstiga ställen. Köksdörren mot trädgården som är så dålig att den har en stor springa mot väggen där kalluften kommer in, alla kalla englasfönster, tvättmaskinsläckage, trädgården som är en djungel, och innehöll lastbilen, som välte över huset för många år sedan, gift? Det sanerades, men kan det finnas gift i jorden där vi ska odla? Och varför är nästan alla spanska hus jag bott i så fruktansvärt opraktiska? Varför finns ingenstans att ha badrumssaker mer än på duschhyllan och bredvid handfatet? Var ska vi göra av alla badrumsprylar? Varför finns ingenstans att förvara mat i köket, och varför måste tallrikarna och glasen stå på en hemmabyggd hylla i golvnivå där katten slinker in? Och kylan - hur sjutton ska vi överleva nästa vinter i det här huset??

Men så är det allt det där som väger upp. Världens hemtrevligaste knarr i sovrumsdörren, till exempel, och de små mysiga trapporna upp till de båda rummen.



Det hemliga rummet i anslutning till sovrummet är just nu ett underbart, tyst arbetsrum samt pysselrum för Disa. Det ska bli garderob, och det andra lilla inbyggda rummet får istället inrymma skrivbordet och pysselmaterialen. En snickare har varit och kikat på plastmattegolvet för att lägga ett helt nytt trägolv i barnens rum. Så fint det kommer att bli! Väggarna ska målas och tjejerna kommer att få ett väldans mysigt rum med utsikt mot fikonträdet. Huset ska isoleras med nya fönster och dörrar och längre fram i tiden ska en rejäl pelletsbrännare installeras och sprida värme i alla rum. På övervåningen ska ett trägolv läggas, fönster bytas, fukt saneras, mer ljus ska in, och sedan blir det ett härligt bibliotek/musikrum, trivselrum och gästrum.  Badrumsrenovering och, definitivt, en köksrenovering. Med köksskåp och fläkt ovanför spisen och belysning. Åååh... Men allt det ligger ett antal år framåt i tiden.


I takt med att möblerna och sakerna har kommit på plats börjar huset mer och mer kännas som vårt. Huset är mycket personligt och vänligt, och som gjort att ha besök i och perfekt för ungar att leka i. Och trädgården! Det är någon vecka sedan som jag kunde gå ut i den och se på den med egna ögon, utan att tänka på damen som bott här. Om man tar bort mängden av taggiga björnbärssnår, rishögen, stubbar och misshandlade fruktträd... Hängmatta mellan korkeken och smultronträdet. Gunga och klätterrep i fikonträdet. Det finns plats för höns. Ett litet avokadoträd står i ett hörn. En enorm jasmin växer rakt över den stenlagda terrassen utanför köket! Vinrankorna börjar få blad. Mandelträden har blommat och nu lyser vita blommor från något annat träd, oklart vad. Persikoträdet vid verandan får fler och fler rosa blommor för varje dag, och citronträdet, med flera frukter kvar att plocka, börjar få knoppar. Trädgårdslandet planeras i tankarna, liksom en liten kryddträdgård. Fröer har kommit med posten, här ska sås ätbara saker, och pioner. Pioner ska finnas i min trädgård, liksom fläder och ett svenskt äppelträd, som jag ännu inte vet hur jag ska frakta hit. Två krusbärsbuskar väntar på att grävas ner, hallon ska planteras, blåbär, smultron och jordgubbar ska finnas nedanför terrassen där barnen lätt kan gå och plocka.



Från huset hör vi hästar, åsnor, får, tuppar och en massa småfåglar. En märklig fågel skriade härom natten. En långhårig, svart katt har flyttat in under vårt trädgårdsbord där jag har gjort en bädd åt honom i en fruktkorg. Han verkar ha blivit lämnad.



Utsikten från köksfönstret är hänförande, och lustigt nog ser man rakt mot berget San Cristóbal, som jag har skrivit om tidigare.




Huset är gammalt och behöver tas om hand. Men det är så otroligt trivsamt här. Det är som gjort för att umgås i, lekas i och trivas i. Huset kommer att bli underbart. Varje dag går jag ut i trädgården eller tittar genom köksfönstret och tänker, får vi verkligen bo så här? Har vi haft en sådan tur? Får vi stanna? Detta känns så rätt. Här vill jag bli kvar.



måndag 1 mars 2021

Februarinjut och flytt

 Vad hände med blogglistan? Jo, jag la av och gick ut och fångade februari själv istället. När jag avslutade mitt vikariat gjorde jag det som jag längtat efter i ett år - började gå. Gick en trevlig vandringsled varje förmiddag och kom tillbaka trött och glad och proppfull av energi! Så härligt! Och blommorna blommade, mimosan lyste gul, det var porlande vårbäckar och tuppar som gal och helt ljuvligt

Vi hade ytterligare en picknick, en riktig långpicknick tills det blev mörkt, med svenskspanska familjen, och jag tänkte varje dag på hur skönt det ändå är att bo i Spanien istället för Sverige på vintern. Trots att jag saknar snön ÄR det skönt att kunna vara ute så mycket, att inte behöva dra på barnen en massa vinterkläder, att få sol i ansiktet och att kunna ha picknick i februari... Toves blogginlägg bekräftade ytterligare vad jag kände. Sedan drabbades jag av en riktig mansförkylning och det blev slutet på promenaderna. Efter manförkylningen började jag ett nytt vikariat och det var dessutom bara en vecka kvar innan flytten och fullt upp med den.

Och nu är vi här. I lördags tog flyttfirman med sig nästan alla våra grejer, idag är det måndag och vi har sovit sista natten i ett nästan tomt hus, i hyreshusets hårda sängar. Det är en massa småplock kvar på nedervåningen som vi behöver köra iväg till huset, nedervåningen ska flyttstädas och pation har vi kvar att avveckla, sedan är vi klara med det här huset. Fyra och ett halvt år har vi bott här, jag har aldrig riktigt tyckt om huset, men det var den bästa lösningen när vi kom till Aracena, det mesta var uthyrt då. Jag kommer inte att sakna huset, men Disa är inte så glad i att behöva flytta. Detta är hennes hem, det enda hon minns, och hon har lite kompisar här omkring, även om det är ursvårt att få dem att komma ut och leka. Disa har reagerat genom att inte vilja vara hemifrån, inte velat släppa mig för att gå in i skolan, och blivit mörkrädd så att hon inte har vågat gå ut ur vardagsrummet själv för att gå på toan, som ligger intill.

Jesús var med när grejerna lastades av i lördags. Det mesta ställdes i den lilla butikslokalen som tillhör huset. Han berättade att citronträdet i trädgården är fullt av citroner, att vi har ett mandelträd som blommar och en enorm jasmin som måste beskäras eftersom den försöker växa in i huset. Han träffade flera grannar som redan visste att vi ska flytta dit, de hade reda på att Jesús är musiklärare i Aracena och vilken skola som Disa går i, och jag tänkte att i en sådan liten by är det nog en viss händelse att det flyttar in en ny familj. Till Jesús glädje såg han dessutom att vår fiskhandlare stannade till med en fiskbil. Han är jättebra, varje natt tisdag-lördag åker han till Isla Cristina på kusten och köper nyfångad fisk och skaldjur som han säljer i sin fiskaffär i Aracena, och nu fick vi alltså veta att vi kan köpa färsk fisk varenda lördag i byn. Jesús fick telefonnumret för att kunna beställa fisk om det är något särskilt vi vill ha.

Dags att sluta, Jesús och Runa har varit iväg och köpt churros till frukost, dags att gå ner och ät och sätta igång med det sista! Vi hörs på andra sidan flytten!

måndag 8 februari 2021

#Fångafebruari: Sängbekymmer i coronatider

 Nu  är det bara tre veckor kvar till flytten, och fortfarande ingen lösning i sikte. Var ska vi sova i det nya huset?

Vi själva äger en 140-säng. Vi använder den samt en någon mindre säng som tillhör huset vi hyr, vi har ställt in båda i sovrummet, så sover en vuxen med med ett barn i varje säng. Runa vaknar ofta men somnar om när någon finns bredvid henne, och Disa vill inte ligga ensam i ett annat rum.

Att sova fyra personer i en 140-säng funkar däremot inte, så vi har tänkt att köpa en 180-säng till att börja med, en som Jesús inte får ont i ryggen av, och lite längre fram, ett par barnsängar också. Det stora, svenska möbelvaruhuset i Sevilla ska vi åka till för att köpa säng, men på grund av coronarestriktionerna är Sevilla stängt för oss. Vi får inte åka dit. Dels har vi Aracenas perimeterkarantän, men det verkar som att vi återigen får ta oss ut ur staden från och med onsdag. Däremot får vi inte lämna provinsen. Sevilla ligger i en annan provins. Det är inte troligt att den restriktionen ändras innan vi flyttar, alltså får vi klara oss med enbart 140-sängen i början. Kanske kan en vuxen och två barn få plats i den? Och den andre sover i soffan? Kanske sova på en uppblåsbar madrass? Vi får se! 

ny gadget

ny gadget