torsdagen den 24:e april 2014

I Portugal - del två



Efter den goda lunchen tog vi bilen till stranden Manta Rota ett par kilometer bort.
Vi parkerade intill ett gäng engelska husbilar och tog sträspången ut till sanden.
Det var så vackert.




Men det blåste lite kyligt, så inget dopp den här dagen.




Jag träffade på den största manet jag sett. Död. Här vid den altlantiska kusten ser man sällan maneter.




Vi åkte vidare på småvägar, utan mål. Åkte förbi urgamla, silvriga olivträd, fikonodlingar och vita hus mellan kullarna på landsbygden.
Genom små byar fulla med bänkar och stolar längs med gatorna, där byborna sätter sig och pratar med varandra när det blir svalare framåt kvällen.




Sedan ville jag tillbaka till havet, och eftersom det var jag som körde blev det så.
Först hamnade vi i Conseicao som såg lovande ut...




...men så fort vi kommit ner till vattnet blev vi besvikna. Turistshoppar, turistrestauranger, turistturistturist för hela slanten.
Vi stannade inte ens utan åkte vidare mot Tavira, och hamnade, utan att det var meningen, i Santa Luzias hamn.




Vi gick ut och tittade på bruna sjöbodar, bläckfiskburar, fiskande gamla män och färggranna båtar med nät och redskap.
Sådant gillar vi!




I ett inglasat, öppet trähus satt pensionärer och spelade kort, utanför en bar satt ett annat gäng pensionärer och pratade, en bit bort tittade en äldre man ut över hamnen från en röd träbänk. Vi sa till varandra, att Sverige är bra på många sätt, och det skulle vara roligt att bo där ett tag. Men inte som gammal. Ingen av oss vill bo i Sverige som gammal.

I Santa Luzia fiskas mycket bläckfisk och det finns en hel radda med bläckfisk- och skaldjursrestauranger. Det var för tidigt för middag, så vi bestämde att vi ska åka tillbaka på midsommarafton, då planen är att kolla in Taviras firande med alla fina pappersdekorationer. Nyfikenhet från ett besök förra året...




Det började bli sent och vi tog bilen tillbaka till Spanien. Men först gjorde vi ett sedvanligt stopp i en mataffär. Jag hoppades på Snickers Cruncher som slutat säljas i alla länder utom Portugal verkar det som, men hittade ingen (!). Det blev ett hopplock till middagen istället. Bröd, korv, croquetas, kyckling, yoghurt, en liten Galiamelon från Marocko, kycklingempanada och en bit grillad kyckling med citronsås. Och en guaraná-dricka från Brasilien.


onsdagen den 23:e april 2014

I Portugal - del ett

Påskafton.
I dag var planen att åka över en sväng till Portugal, det ligger så nära, så det var precis vad vi gjorde.
Vi hade inte tänkt oss långt från gränsen alls, inte längre än till Tavira, och den enda idén vi egentligen hade var att åka till Cacela Velha, som våra vänner har rekommenderat.




Cacela Velha visade sig vara ett pyttelitet, mysigt ställe. En liten pintoresk by som visst har många besökare på helgdagar. Men det märks inte, tack och lov, den är inte ett dugg anpassad efter turismen.
Man går runt byn på fem minuter.







Där finns bara en kyrkogård, en restaurang och en kyrka med otrolig utsikt över stranden nedanför.




Restaurangen var målet.




Jesús och jag gillar skarpt att äta i Portugal. Det är alltid väldigt god, vällagad mat. Och enorma portioner!
Först får man in en korg med bröd och små fat med en liten färskost, oliver och små förpackningar med smör, tonfiskpastej och i det här fallet även ihoprullade sardeller med kapris i. Kul!




Vi valde mellan fisk och skaldjursrätterna en bra stund.
Det var svårt, särskilt som servitörerna gick runt mellan de andra gästerna med deras hela fiskar, skaldjursgrytor och stora krabbor.
Jag var tråkig och valde min favorit; bacalao dorada (bacalhau a Bras); saltad, torkad torsk som blötts, delats i fina strimlor och tillagats med lök, ägg och potatis.
Jesús valde en inbakad torsk med pisto (en grönsaksröra) och hemgjorda chips till. Suveränt gott!




Medan vi åt fylldes uteserveringen, som var ganska stor,  och det bildades kö. Det gäller att vara här tidigt alltså. Populärt ställe, med rätta.

tisdagen den 22:e april 2014

Jesús känner bebisen sparka!

Äntligen kom dagen då sparkarna kändes från utsidan också!
I flera veckor har jag känt bubbel och konstigheter i magen, som har varit den lilla bebisens rörelser. Ofta har jag lagt handen på magen för att försöka känna rörelserna från utsidan, Jesús också. Men nej, ingenting. Istället har bebisen stillnat.
Men så i söndags.
Vi satt i soffan, och tjong sa det!
- Oj! Den var kraftig!
Jag tog J:s hand och la den över stället där jag känt sparken.
- Få se nu om du känner något.
 Tjong. En gång till.
- Jag kände något, men vet inte om det var du som ryckte till?
Tjong. Ännu en gång.
- Där var den! Jag kände det!
Jomen visst var det bebisen!
Otroligt ändå. De senaste dagarna har sparkarna blivit kraftigare. I morse kände jag dem själv med handen.
Och nu efter middagen blev det riktigt liv på bebisen. Den hade varit stilla hela tiden, ända tills vi ätit klart och jag reste på mig och Jesús la kinden mot den runda magen. Minns inte vad jag sa, men han skrattade till och tjong! Vilken spark det blev! Inte mot Jesús kind dock, utan längre ner.
- Gör det igen! Skratta! Jag tror du väckte bebisen!
Jag fick kittla honom lite, och det fungerade, men barnet blev så vildsint att det var obehagligt och jag tog ofrivilligt ett steg bakåt.

Häftigt!



Columbus båtar och första doppet

I Spanien är skärtorsdagen röd dag, så vi åkte tillkusten för att tillbringa påskhelgen där, liksom Jesús systers familj. Svärföräldrarna har en sommarlägenhet i El Portíl.
Vi åkte på onsdagskvällen, åt Jesús mammas hemkokta räkor till middag och sov grymt illa på natten (måste vara sängens fel), och på skärtorsdags morgon steg vi upp till ljum luft, havsvind och barrdoft.
Efter frukosten åkte vi till Huelva. Inte för att besöka staden, för den är inget att ha, utan för att titta på Columbus båtar.
Till världsutställningen 1992 i Sevilla tillverkades kopior av de tre båtar som for till Amerika på den öfrsta expeditionen.
De står nu utställda strax utanför Huelva.




Det är intressant att se båtana, gå ombord och föreställa sig sjömännen på dem under den långa färden, de som ville ha ihjäl Columbus eftersom de trodde att han lurat dem i fördärvet.
Men intrycket förstörs av alla dockfigurer, fula träsköldar, ljudeffekter och annat trams som ska locka barnfamiljer. Varje hel timme visas en film som man tror ska ge mer information om expeditionerna, men nix.
Det bästa med stället är den lilla utställningen.
Och att se båtarna förstås.




Vi åkte tillbaka mot stan, och stannande till vid den stora, fina Columbus-statyn.




Sedan var vi hungriga men hade ingen lust att åka tillbaka till lägenheten än, så vi stack in på ett hamburgerställe för att mätta oss med billiga hamburgare.
Och det var där det hände.
Jesús hörde något.
- Jag tror att de bakom oss i kön är svenskar, väste han.
Vad? Svenskar?! Här?
Jag vände mig om men kunde inte avgöra om de var svenskar eller inte.
Vi var klara och gick och satte oss, men jag fortsatte att stirra mot den där familjen som kunde vara svensk.
- Hoppas att de sätter sig här i närheten sa jag till Jesús, för jag ville tjuvlyssna och spana lite på dem, och jag blev löjligt besviken när jag såg att de satte sig utomhus, där det förresten var alldeles för varmt.
Fånigt, eller hur? Men det är så sällsynt att höra nordbor här. Sevilla är en stad med mycket turism, men turisterna kommer från Nordamerika, Tyskland, Frankrike och Japan. Inte Norden. Nordbor åker till Madrid, Barcelona och Solkusten. Man hittar dem inte på Huelvakusten.

Vi tog bilen, körde förbi saltfabriken och ut på Espigón de Huelva, där Jesús pappa stannande och fiskade ibland när Jesús var liten. Längs det långa revet, som jag hört sägas är Europas längsta naturliga sandrev, finns fina stränder, och vi stannande vid en av dem.
Det var skönt varmt i luften och i vattnet också. Vi hade visserligen inga badkläder med, men strunt samma, jag hoppade i.
Underbart.





Nästa dag var vi helt förbi av trötthet efter en ännu mer sömnlös natt. Tre timmar. I Jesús fall berodde det på en film som slutade supersent, i mitt fall på att jag inte heller nu kunde sova.
Inte ens en liten siesta dagen efter. Omöjligt att få sömn. Hur är det möjligt?
Långfredagen ägnades därför i apatiskt tillstånd. En omgång Carcassonne på balkongen blev det ändå. (Hur kan det finnas lägenheter utan balkong? Varför har ägaren till vår tagit bort balkongen???)
Jag vann. Stort!




Man kan också säga att vi laddade inför den roliga dagen därpå!

måndagen den 21:e april 2014

García Márquez död

Även om vi inte har varit hemma på några dagar har vi ändå hängt med lite i vad som händer i världen. Och toppnyheten de senaste dagarna här är författaren Gabriel García Márquez död.
Gång på gång har jag sett den svenske kungen dela ut Nobelpriset till den colombianske författaren.
Författaren själv sa efter prisutdelningen att han var väldigt glad över priset, men att han inte behövde fler priser. Han hade redan så många. Det var bättre att ge dem till andra författare.
Han var grymt trött på berömmelsen som hans bok Hundra år av ensamhet fått, tyckte att boken inte var värd den.
Jag har läst boken, gillade den, men den hör inte till mina favoriter.
(Fast det är suveränt hur han ironiserar över att alla har samma namn. Det är svårt att hålla reda på de olika figurerna. Jag tänker ofta på det, här i Spanien, där samma problem uppstår. Ungefär.)
Har läst Kärlek och andra demoner också, och den var helt okej, men inte heller den någon favorit.
Någon som kan tipsa om en riktigt bra García Márquez-bok?

Hundra år av ensamhet har förresten sålt slut i Spaniens bokhandlar de senaste dagarna.

söndagen den 20:e april 2014

Vad gör man på högriskmottagningen?

Någon kanske undrar, efter det tidigare inlägget, vad man gör på en högriskgraviditetsmottagning?
Det undrar jag också.
Jag har tidigare skrivit att barnmorskan inte är särskilt informativ.
Det är inte läkarna heller.

Jag fick remiss till mottagningen, kom på utsatt tid och hade ingen aning om vad jag skulle göra där.
Utan att ha fått någon förklaring blev jag utfrågad om diverse saker, lite skälld på för att inte ha tagit med ett papper (Vad för papper? Hur skulle jag kunna veta det?), det gjordes ett ultraljud och så var det klart.
Jag fattade ingenting.
Ville veta en massa saker. Som vad meningen var. Hur ofta jag skulle gå dit. Vad det var för skillnad på de här kontrollerna och de vanliga hos barnmorska, gravidläkare och diabetesläkare. Men det var helt tomt i huvudet. Jag kunde plötsligt inte formulera mig alls. Det enda jag tänkte var: Varför är jag här? Varpå den bistra läkaren alldeles säkert hade svarat att det var på grund av graviditeten, eller diabetesen. och det visste jag ju redan.
Jag försökte ändå, men hon trodde bara att jag inte förstod spanska och upprepade gång på gång att jag skulle på nytt ultraljud tre veckor senare. Så jag gav upp.

Alltså, överhuvudtagen råder en viss brist på information.
Jag hade gärna tagit med pappren efter blodprovsanalysen till ultraljudet för att ha sluppit besvären som följde, men om ingen säger att jag ska det, hur ska jag veta? Inte förknippar jag blodprov med ultraljud. Och hur skulle jag kunna veta att de skulle kontrollera risken för kromosomförändringar då? Jag hade aldrig varit på ultraljud tidigare. Är det något som man bara vet? Jag trodde att det bara var någon slags kontroll om barnet mådde bra.

Jag hade gärna börjat ta de där tabletterna som ska skydda barnets hjärta från graviditetsvecka ett, men om ingen säger att jag ska det? Hur ska jag veta?

Eller ta med det där pappret till högriskdoktorn, hur ska jag veta?

Numera tar jag med varenda papper jag fått någonstans till varenda läkare för att det inte ska saknas något, men ibland gör det det ändå.
Hur ska jag veta, om ingen säger något?



lördagen den 19:e april 2014

Semana Santa i Sevilla

Glad påsk alla!
Här firas inte påsken med påskbrev, godis och kokta målade ägg som i Sverige, så jag tänkte visa lite bilder från ett riktigt Sevillafirande.

Påskveckan - Semana Santa - i Sevilla är speciell och det kommer folk från hela Spanien för att uppleva den.
Under hela veckan tas gamla vackra kristusstatyer ut ur sina hemkyrkor, bärs genom staden, genom katedralen och tillbaka igen.




Det är ett minutiöst program som satts ihop och som alla processioner måste följa.
Sevillaborna älskar påskveckan (de flesta) och många har väntat hela året på denna Sevillas största festlighet. Det verkar som om varenda människa ger sig ut på stan med tryckta program i händerna för att se processioner, och man behöver sannerligen inte vara religiös för att uppskatta dem!

Viktigast under veckan är natten mot långfredagen då de mest populära statyerna tas ut ur sina kyrkor. Staden kokar av alla människor som är ute ända till nästa dags förmiddag för att se processionerna.
Det är verkligen vackert och speciellt att se dem nattetid med alla tända ljus.

Vi har dock tagit det lugnt det här året och bara varit ute på dagen.
Den här processionen såg vi i närheten av universitetet - den gamla tobaksfabriken.

I den här processionen går ett tusental nazarenos, botgörare eller människor som går för att tacka för något som har hänt.




En del går i strumplästen, barfota eller med kors på ryggen.





Därefter kommer den första pason, en koloss på ett par ton, oerhört rikt dekorerad i fina guld- och silverarbeten, och färska blommor. Ovanpå den har det satts upp en scen ur Bibeln och ofta är krisusfiguren i den en av Sevillas skatter , en vacker barockstaty i trä av känd skulptör.





En av de saker som gör påskprocessionerna i Sevilla så speciella är att kolosserna bärs upp inifrån av kraftiga män. Med hjälp av en särskild huvudbonad bär de upp den oerhörda tyngden utan att se någonting. Det ligger många timmars övning bakom. Med små, små steg tar de sig fram med tyngden på sina nackar.





Kolossen rör sig vaggande från sida till sida i takt till orkestern som spelar bakom.




Där vägen svänger och i trånga passager får de skickliga bärarna kolossen att dansa, de tar steg både framåt och bakåt för att få en riktigt vacker rörelser. Det är mäktigt att se.

Därefter följer fler nazarenos, och så slutligen jungfru Maria på en egen koloss och med en ännu större orkester bakom sig.






Har ni chansen att uppleva Semana Santa i Sevilla - gör det.

Men tips: Även om det är vackert att se processionerna i centrum är det så mycket folk att det ofta inte lönar sig. Leta rätt på dem lite utanför de smala ,centrala gatorna istället.
Om du går ut natten i långfredagen: ta med matsäck och en varm jacka. Det blir alltid kallt.
Vid regn., eller hot om regn, ställs processionerna in för att skydda de ömtåliga gamla statyerna. Vissa processioner har inte kommit ut på många år på grund av regnet.
Har du gott om pengar kan du hyra en stol för att se alla processioner från bästa plats. Från La Campana fram till katedralen via Calle Tetuan finns stolar uppsatta för dem som betalar. Alla processioner går den vägen.


fredagen den 18:e april 2014

Konstigaste sjöodjuren + recept på coquinas

Lunch ja.
Vad blev det för gott av fynden?
Jo, först kokade vi los percebes - fingermusslorna/havstulpanerna. Vi kokade dem med klippstenar och allt, de satt fortfarande fast i dem. Djuren verkade döda, det var skönt.
De läggs i gryta med vatten, ska kokas i en minut räknat från när vattnet börjar bubbla. Klart!
Det var verkligen det konstigaste sjöodjur jag ätit. Percebes är jättekonstiga! Måltiden kräver en massa servetter, oömma kläder och sällskap som man känner väl. För att äta de här djuren utvecklas till rena vattenkriget! Så fort man klämmer lite på dem sprutar de vatten, och det är rejäla strålar! Skvätt sa det, så hade man en ny stråle på armen från andra sidan bordet.
Percebes är okej, men för min del kan de nog kvitta.




Av las coquinas - dessa minimusslor, blev det vanlig anrättning.
Till den är vitlöken helt nödvändig.




Man grovhackar vitlök, fräser den i olivolja, lägger i minimusslorna och låter dem fräsa med tills de dör  och öppnar sig. Då saltar man och pressar lite citron över.
Man äter dem genom att ta tag i skalet och ta djuren med framtänderna. Världsgott! Glöm inte att doppa brödet i oljan.





Sedan hade vi ju boquerones, de små fiskarna. (Kan det vara ansjovis tro?) Dem vänder man i vetemjöl, saltar och steker i olivolja. En favorit här i Sevilla, och äter man dem dessutom med ett glas gazpacho till, som vi gjorde, har man nått gränsen för hur andalusiskt det kan bli.





Till efterrätt: jordgubbar med socker och vispgrädde.
Mums!


torsdagen den 17:e april 2014

Matstånd på vägen

Om man tappar bort lappen med läkartiden kan man gå till vårdcentralen och fråga.
Ifall läkartiden inte gäller sjukhuset. Då måste man gå dit istället.
Det blir en promenad på en och en halv timme fram och tillbaka, vilket inte är jättemycket, men åh, vad jag har dragit mig för det. Så irriterande! Varför ska det vara så besvärligt att få veta när tiden är?
Men nu har Jesús semester, han följde med, så då blev det roligare.
Vi tog den roliga gatan efter järnaffären på Avenida Miraflores, där är altlid kul att gå med alla småbutiker och matstånd!




Vi höll oss till hemvägen.
Först in på det enda bageri jag vet där det säljs russin- och valnötsbröd. Det brödet var slut, så det blev en vanlig andaluza istället.
Vidare till en av fiskaffärerna som vi gick förbi tidigare.
Den var full av folk - ett bra tecken. Och mycket att välja på fanns det också. Massa fisk och skaldjur. Det blev boquerones (småfiskar), coquinas (en slags liten mussla) samt det konstigaste sjöodjur jag sett. Percebes. Jesús påstår att de kallas fingermusslor på svenska efter någon affisch han sett, men jag vet inte. En slags havstulpan kanske?
Det ska vara en delikatess. Växer på de mest svåråtkomliga klipporna i Galicien och måste plockas för hand. Går inte att odla. Vi köpte lite grann för att testa.




Ett paket grädde blev det, och sedan stopp vid olivståndet.
Här är det vanligt att familjer själva lägger in oliver och sedan säljer över bord på gatan. Billigare och mycket bättre än fabriksoliver i snabbköpen.
Det blev en stor påse med Jesús favoritoliver, samt en påse altamueces som jag tycker om.





Sista stoppet blev i en av fruktaffärerna, där vi köpte med ett kilo jordgubbar.





Nu var det bara att gå hem och fixa lunch!
Och vad det blev, det kommer i nästa inlägg. Med ett litet enkelt recepttips!

ny gadget

ny gadget