lördag 20 juli 2019

Dagen innan femårskalaset (eller Detta gör jag när jag inte hinner/orkar blogga)

"Nu är jag trött" tänkte jag när jag satte mig för att amma Runa i soffan, strax innan kl 19 på kvällen.
Det tog en stund innan jag kom på att jag hade anledning att vara trött.

Att slänga sopsäckar och grejer till 01.30 och efter det sova fyra timmar mellan amningar och vaken Disa kan ju få vem som helst att känna sig matt dagen därpå. Dagen som börjar lite tidigare än vanligt med paj-bak och svensk-besök. Ett väldigt välkommet sådant, med fina bloggläsare som är i trakten och vandrar och som kommer att tänka på mig! (Kolla länken och läs historien om hur deras spanska hus blev deras!) Efter det kan man tänka, att det här var en riktigt bra fredag. Nu tar vi helg.

Men nej.

Planerar dagen i soffan med Jesús. Inser plötsligt att jag har en halvtimme på mig att skaffa Runas europeiska sjukförsäkringskort innan de stänger. Tänker åka själv, men Runa skriker i Jesús famn. Jesús är starkt påverkad av de smärtstillande tabletterna han tar för sin ryggvärk. Han går uppe igen, väck är värken, och så även Jesús. Tar Runa och sätter henne i bilen. Fixar sjukförskringskort. Åker vidare och övertalar Marías mamma att låta María komma på kalaset nästa dag. Kollar i två affärer om det finns glasstårta. Dör nästan i hettan mellan affärerna. Runa är övertrött men hinner inte somna i min famn.

Hemma. Lunchdags. Jesús har inte fixat lunch. Disa letar karameller och rester av pajen för att stilla hungern. Jesús sitter på en pall och har blivit en zombie av tabletterna, är helt satt ur spel. Jag skickar honom i säng, söver Runa i soffan och sätter stressat överblivna makaroner och couscous i micron till mig och Disa, det får bli vår snabblunch. Att Jesús tillstånd stressar mig så är för att vi nästa dag ska ha femårskalas för Disa. 16 vuxna och nio barn väntas komma. Vi ligger så mycket efter i städande av hus och patio efter min magsjuka och Jesús ryggonda under veckan, detta är sista dagen/chansen att få huset i ett okej tillstånd, och jag ser mig plötsligt ensam med båda barnen samt hela fixandet inför kalaset. Sänder desperat meddelande till Loren och José Alberto, som lovar att komma tidigt nästa förmiddag för att hjälpa till med barnen.

Tvättar handdukar, fixar disken, svarar på kalasmeddelanden, tjatar på Disa att äta couscousen, sätter på barnprogram, tvättar köksgolvet, städar badrummet, inklusive duschutrymmet med kattlåda och grejer, här behövs starka medel, tömmer och tvättar kattlådan, sätter Disa till att tvätta bort målarfärgen från Alfons Åbergs tröja i skuggan, det är fruktansvärt hett i dag, svetten rinner hela tiden.

Jesús vaknar. Är nästan sig själv igen. Vi fortsätter hetsstädningen i en och en halv timme, jag rengör till och med den nedspydda toaletten som stått orörd sedan i tisdags (här torkar varje vuxen bort sina egna spyror, men jag var för svag för att göra det på onsdagen, och på torsdagen var Jesús sängliggande och jag själv med barnen, toaletten hade INTE prioritet då, inser för första gången fördelen med att det finns tre toaletter i huset), sedan ska Jesús åka och repa i Sevilla med sin grupp.

Själv med barnen. Tröstar nyvaken Runa, fixar mellanmål till Disa, mer barnprogram för att hålla henne sysselsatt, ammar Runa och... Känner mig alltså trött där i soffan. Tänker, att jag har visserligen lovat Disa att vi ska gå till poolen, men... Det kanske räcker med att bada badkar med Runa? Frågar D. Nej, hon vill till poolen. Och jag har ju lovat. Och hon har haft en sådan trist dag, förutom när Tina och Thomas var här

Letar badkläder, handdukar, bok (?!), drar iväg alla till poolen. Klockan är halv åtta på kvällen.

Värt besväret. Disa leker järnet med en kompis. Jag svettas med Runa i famnen och längtar något hemskt efter att också få bada. Varför är ingen här och tar bebisen så jag kan hoppa i?!

En kvart innan affären stänger går vi. Köper pizza (orka laga middag!) samt en burk chips till mig. Ser i en dimma en avslägsen framtid när ungarna sover och jag har ensamtid.

Kommer hem. Sätter på ugnen. Runa skriker. Skär chorizo. Äter chorizomacka och har för lågt blodsocker samtidigt som jag sitter på golvet och ammar. Disa får se barnprogram på köksbänken. Jag tar chipsen nu, för den där ensamtiden kommer inte att bli av.

Lyckas lägga Runa. Klockan är halv elva. Går ner till Disa som suttit ensam framför Pippi Långstrump och ätit pizza hela tiden. Tar med henne upp. Lägger henne. Klockan är halv tolv när hon somnar. Tänker på ensamtiden, kanske sitta i soffan en stund och se tv-serie, men måste hänga upp tvätten, badhanddukarna och hälla sand i kattlådan först. Plocka undan i köket. Är så trött. Kommer på att insulinpumpen ligger bortglömd i badväskan. Blir klar med allt. Funderar på om jag ska sätta mig i soffan, gå och lägga mig, städa bokhyllorna eller baka sockerkakor inför kalaset. Slår istället upp datorn för att blogga. Får upp sidan med filmer och tv-program där jag satte på Pippi-programmet och kan inte låta bli att se vad det finns för mamma-filmer och program, och hittar ett gäng som jag skulle vilja se, men inser att det inte kommer att ske. Borde sova. Börjar skriva blogginlägg istället. Snart dags för lördagens stora femårskalas... Skiiit, har inte slagit in presenterna! Stora, svarta fläckar dansar över dataskärmen. Ögonen försöker säga mig någonting. Vargens kompis ramlar ner från taket. Eller elskåpet. Nu stänger jag av. Nu.


Nu.

torsdag 27 juni 2019

Midsommarafton i Fuengirola

Svenskt chokladbollfika!


I slutet av kursen på Ålands folkhögskola arrangerade friluftseleverna Den långa marschen; tre dagar med vandring, paddling, sova i skogen, för oss på Naturfotolinjen. Det här var inte min grej alls. Ändå var jag en av få som tog sig i mål. Jag var så slut att jag inte ens kunde känna mig glad över att ha kommit fram, men senare kom jag på att jag nog är en rätt seg person. Ger inte upp så lätt.

Det tänkte jag nu också, efter midsommarhelgens äventyr.

På midsommaraftons morgon, efter ännu en usel natt, sömnmässigt, ångrade jag resan innan jag ens hade kommit iväg. Åka själv med båda barnen, en bilresa på fyra timmar, för att fira midsommarafton? Är jag helt dum i huvudet? Men boende var bokat, kompisträffar också, och jag vill ju att Disa ska få uppleva så mycket svenskt som möjligt, vilket totalt sett redan blir väldigt lite. Jag måste ta mig till svenska kyrkan i Fuengirola, igen. Själv. Jesús kunde inte följa med.

Bilresan gick oväntat bra. Runa somnade snart, och Disa somnade i höjd med Venta del Alto, och båda sov ända till strax innan Málaga. Först vaknade Disa, och sedan Runa, som gallskrek ända tills jag hittade en rastplats att stanna på och amma. Där åt sedan Disa och jag korv och pasta och baguette, och efter en timme kunde vi fortsätta till Fuengirola och det sämsta boendet jag varit på (en familj hyrde ut ett mycket litet rum i sin lägenhet. Köket visade sig vara deras privata och kunde inte användas av mig som jag trott, lägenheten renoverades och alla möbler hade staplats på varandra, och badrumsspegeln var prickig av tandkrämsfläckar. Bara en kudde fanns, och den var utan örngott. Men det var ganska billigt.).

Ingenting går fort med två barn, och jag skulle kunna gräma mig över att vi kom för sent för att klä den lilla midsommarstången, och att vi kom fram precis när Små grodorna dansats färdigt, men istället är jag glad att vi kom fram överhuvudtaget! Jag föste fram Disa och ställde henne i ringen bredvid min kompis Johanna och hennes son Samuel som åkt från Sevilla och hade likadana blomsterkransar i plast som vi (alla blommor i naturen är vissna nu, på grund av värmen och torkan), och Disa dansade med i både sånger hon kan och sådana som var nya för henne, och hon såg så himla glad ut när hon för första gången gjorde raketen! Nu vet hon vad midsommar är! Det var värt besväret.




Det blev midsommarmat, och det var massor av folk, och nästan alla pratade svenska. En mycket konstig känsla. Disa, som var i Svenska kyrkan på nationaldagen också, kände till lekhörnan och tog återigen på sig den fina blå prinsessklänningen som hon tyckte så mycket om, hittade glittriga genomskinliga skor med klack och fick äntligen en jämnårig kompis att leka kung- och drottninglekar med. Samuel och hon lekte i flera timmar. Vid 22-tiden hade nästan alla gått och vi bröt upp. Vårt billiga, dåliga boende låg en tjugominuterspromenad bort. Det var varmt, vi blev törstiga, Disa och jag, och gick in i en kvällsöppen kinabutik och köpte en stor flaska iskallt vatten och ett par glittrande kattöron på diadem som Disa blev förtjust i. Hon var så glad!




Även om vi hade åkt hem nästa morgon hade det varit värt resan, men någonting ännu bättre väntade då. Otroliga crossianter på ett belgiskt bageri, lördagsgodis i svenskaffären, och sedan mötte vi Carin och Iván på en verklig pärla, som jag definitivt vill åka tillbaka till! Mer om det kommer i nästa inlägg...

tisdag 25 juni 2019

Runa tre månader



Vad mycket det händer på bara en månad!

Runa var en ilsken bebis, arg som sjutton, men se! Plötsligt lär hon sig att le, och ler ofta! Särskilt på förmiddagarna. Då är det lätt att få henne att le! Ett par gånger har hon tittat upp på mig när hon legat och ammat, och börjat le, och lett så stort att hon varit tvungen att släppa taget om bröstet. Och häromdagen låg hon i min famn och började le mot mig, samtidigt som hon var så trött att hon höll på att somna, hon ansträngde sig för att hålla ögonen öppna åtminstone lite, så att hon kunde fortsätta att se på mig, och hon log hela tiden. Oemotståndligt! När hon ler får hon de allra sötaste små groparna ovanför mungiporna. Och ibland är hon så glad att hon måste skratta ut all glädje, men det kan hon inte, hon har inte lärt sig att skratta än så det kommer inga ljud.




Även om hon inte kan skratta kommer det andra ljud. Runa har börjat prata. Hon använder sin röst till att kommunicera, och inte bara skrika. Så fint att höra hennes röst! Det var förstås Disa som hon pratade med första gången. Nu pratar vi alla med henne varje dag. Det gäller bara att hålla henne i rätt ställning och ett par decimeter från ansiktet, så börjar hon prata. Hon står gärna upp. Då håller jag henne under armarna och hon tar spjärn  med fötterna mot underlaget, länge, och varje gång hon använder rösten känner jag hur ljudet och luften vibrerar i ryggen på henne där jag håller mina händer, och jag blir påmind om hur avancerat talet är. Bara detta att kunna göra medvetna ljud med rösten... Många gånger är Runa missnöjd också, och då berättar hon det med hela ansiktet, och med rösten. Hon gör helt andra läten då, det går inte att ta miste på vad hon säger.

Nu har vi lärt oss Runas skrik. Vi märker när det ät trötthetsskrik, de låter annorlunda och hon sluter ögonen. Ibland skriker hon för att hon är hungrig, eller för att hon är uttråkad. Runa vill nämligen inte tillbringa för lång tid på samma ställe. Nej, rörelse ska det vara. Hon tycker inte om att ligga ner utan vill sitta, eller helst hållas upprätt i famnen, för att hon ska se allt som händer. Om hon ligger ner öfrsöker hon att sätta sig upp. Bärsjalen, som har varit som ett sömnmedel tidigare, fungerar inte på samma sätt nu. Runa har inte ro att somna. Hon vrider på huvudet för att se allt runt henne som finns att se. Hon avskyr fortfarande barnvagnen. Vi kanske kan använda den när hon börjat sitta, så hon kan se sig om.

Nacken är mycket starkare, även om huvudet gungar upp och ner. Hon följer mig med blicken, letar efter mig med blicken. De blå ögonen tror jag har börjat ändra färg nu. Jag gissar att de kommer att bli bruna.




Ögonfransarna var väldigt korta när hon föddes, men växte ut till tvåmånadersdagen. Naglarna har börjat växa ordentligt. det är jobbigt. De är så tunna och vassa! Och så svåra att klippa. För den som inte har barn: det är väldigt svårt att klippa bebisnaglar eftersom bebisen rör okontrollerat på armarna och händerna hela tiden. De är aldrig stilla. Fingrarna är så små också, så det är farligt att använda en ordentlig nagelsax. Istället får man ta en värdelös, slö liten bebisnagelsax som är hopplös att använda. Ett trick är att klippa naglarna när bebisen sover, men vem vill riskera att väcka barnet?

Runa har börjat suga på händerna, men tycker ännu mer om att suga på napp. Nappen har blivit en livräddare som alltid måste finnas med. På natten sover hon ibland bara med napp i munnen. Jag måste hålla mig vaken och hålla emot nappen, för när hon sover djupare glider nappen ut, och hon vaknar. Det är påfrestande.




Lillan gör skillnad på natt och dag och det händer att hon sover fem-sex timmar i sträck vid något tillfälle under natten. Inte varje natt dock, och det är tufft att inte få någon djupsömn. När hon är riktigt trött på natten kan jag lägga ner henne bredvid mig efter att hon ammat, och hon somnar snart med huvudet under min haka. Tyvärr har hon slutat sova ovanpå mig. Det var så mysigt.

Disa har kunnat ta med Runa i en lek. I en av alla evinnerliga prinsess- och drottninglekar fick Runa vara en bebiskung.

Runa dreglar massor, och behöver dreggellappar för att inte bli blöt av saliv. Kan det vara tänder på gång redan?

Favoritsång är Ett gammalt fult och elakt troll, och

Hon får numera ordentliga tag om håret, och drar så hårt! Det är svårt att komma loss ur hennes grepp.

Vi (jag och Disa) kallar henne för en massa fåniga saker, som man gör. Disa säger mest Runis. Ur mig slipper det ur saker som Run-Run, baby Run, lilla pärla, Uni-Runi och sånt trams. Skratta om ni vill, jag skrver ner det så jag själv ska komma ihåg :-)

Det går så fort! Nyföddtiden är definitivt förbi, den bara försvann och jag hann knappt dokumentera den alls. Hon käns så stor redan. Undrar vad som kommer att hända kommande månad...




torsdag 20 juni 2019

Att ha två barn...



Att ha två barn; en snart femåring och en tremånaders som ammar, är att...


...aldrig ha en ensamstund. Att tillbringa natt och dag med barnen, det ena eller det andra och i tuffa stunder båda samtidigt. Att inte få en enda paus och vara ensam.

...äta med en otrolig hastighet, utan att känna smaker, eftersom bebisen antingen skriker eller hotar med att börja skrika när som helst. Vad i vuxenmaten gör att bebisen reagerar så fort maten kommer på bordet? Lukten? Eller att föräldrarna är upptagna med annat? Samtidigt ska stora tjejen övervakas för att hon ska äta något överhuvudtaget, och helst också stanna kvar på stolen.

...aldrig komma i tid. Om det var svårt med ett barn är det ingenting mot två. Så mycket som händer precis innan man ska gå ut genom dörren! Bebis bajsar/spyr, stora ska på toa/behöver frukt/har glömt leksak/har ett stort hål på byxknät/klättrar på trappräcket och fastnar med foten, mamman får blodsockerfall och behöver akut socker och mjölk...

...sitta kissnödig hela bilresan på tre timmar, och med beninmätaren som hotar på det röda fältet, eftersom man inte vågar stanna bilen. När bilen stannar vaknar bebisen och... skriker. Det innebär också att man stannar på en mack så nära slutdestinationen som möjligt, max tio minuter ifrån, och blir kvar där i trekvart för att tanka, gå på toa, amma, plocka kottar, dricka juice och allt som behöver göras, och därför nästan missa aktiviteten som man skulle på. Läs ovanstående punkt om att aldrig komma i tid igen...

...nästan knäckas varje gång man är själv med båda ungarna, och ska passa en tid (återigen tid). Det stora barnet babblar utan uppehåll om prinsessor och vargar och pärlplattor, och det lilla barnet ligger i sängen och skriker eftersom mamman inte lyckas göra iordning sig själv och båda barnen med bebis i famnen (klädbyte, amning, blöjbyte, tvätta bort målarfärg från armar, kamma trasselhår, fixa matsäck, hitta nycklar, borta tänder). Inte tillräckligt fort. Mamman försöker upprepande gånger ropa (för att överrösta bebisskriket) till stora barnet att hon behöver prata högre, eventuellt skrika, för att höras, och blir till slut galen och stänger in sig på toa för att få vara ifred från bebisskrik och femåringsprat, håller för öronen i åtta sekunder tills femåringen öppnar dörren och säger "Mamma, titta, jag kan äta gelatin med ett sugrör!"

...alltid gå ut med smutsiga kläder. Oftast bebiskräks på dem, ibland också med bebisbajs eller femåringens snor eller målarfärg. Man lär sig att använda mönstrade kläder som fläckarna syns mindre på, samt att effektivt dölja dem med bärsjal och tillhörande bebis. Bärsjal är ett hett tips för att dölja fläckar! Då syns inte heller kräkfläckarna på bebisens kläder!

...alltid ha dåligt samvete för något. För det mesta för att stortjejen får stå tillbaka för den lilla, eller att så få bilder tas på den lilla och tiden springer iväg, men också för obesvarade mejl och meddelanden och annat som borde ha gjorts men inte har hunnits med. Eller glömts bort i kaoset.

...bli glad väldigt ofta! Över att den lilla ler och kommunicerar med sin röst, och att den stora tjejen leker lyckligt med sina släktingar. Det finns så många tillfällen till leenden, skratt och glädje varenda dag!

...varenda kväll, när tjejerna har somnat, stryka över deras mjuka kinder och armar och tänka Älskade ungar, ni kommer aldrig att förstå hur mycket jag tycker om er. Bara om ni får egna barn kommer ni att fatta.



måndag 17 juni 2019

Solrosor



På väg till kusten, och vi var inte de enda. Motorvägen från Sevilla täpptes igen, det var lååång bilkö. Bilköer stressar mig inte alls i vanliga fall, men den här arga bebisen vi har fått tycker inte om när bilen står still. Då skriker hon. Vrålar. Utan uppehåll. Så vi svängde av vid nästa avfart för att åka småvägar mot kusten istället. Vilken lyckoträff!




Det är solrostider här nu och fälten lyser gula av blommorna. På småvägarna kommer man närmare solrosorna, och vi stannade till för att visa Disa varifrån solrosfröna kommer, de där hon tycker så mycket om att äta.






Jag tänkte ta med en av solrosorna som låg ner på marken och sätta den i en vas, men himmel, vilka starka rötter de har! Och vad taggiga de är! Jag hade inte en chans att få med mig någon! Vi fick njuta av blommorna på fältet istället.


lördag 15 juni 2019

Fantastisk fredagskonsert i Alájar




- Tror du att vi hade haft så här roligt om vi hade bott i Sverige, frågade jag Jesús i bilen på väg till konserten i  Alájar.
Vi funderade fram och tillbaka en stund. Skillnader mellan Sverige och Spanien. Sant är att jag trivs väldigt bra med att bo här! Det händer så mycket roligt! Nu var det alltså en konsert i en annan by här i bergen.




För någon månad sedan var jag och småtjejerna för första gången på den omtalade pizzerian i Alájar; La Plazita Peña Flamenca, med min kompis Goretti och hennes barn, och blev förtjust i stället! Det ligger på ett litet undangömt torg nära kyrkan, har stenugnsbakade pizzor och en supermysig miljö. Dessutom arrangerar de ofta konserter, och den här fredagen var det Proyecto Voltaire som skulle spela. Hade aldrig hört talas om gruppen, men visste att jag skulle gå när jag såg affichen med dragspel och trumpet. Och som tur var skulle Jesús inte repa i Sevilla den här fredagen, så jag behövde inte åka själv med barnen.

Det blev en toppenkväll!






Lite kyligt så vi satt med långärmade tröjor, men musiken var fantastisk! Vi åt pizza, Disa satt med och lyssnade ända tills det hade spelats trumpet i rosa vatten, som var det hon ville se och höra (vi hade sett videor med denna mammamusik på Youtube innan), sedan försvann hon in i restaurangens lekrum. Runa blev missnöjd i samma stund som maten kom på bordet, men det hade vi räknat med, och Jesús gick omkring med henne i bärsjalen och pratade med bekanta så fort han ätit klart. Jag satt kvar och lånade ibland ut en arm till Disa som kom utspringandes med doktorsgrejer från lekrummet, övriga ungar sprang omkring och lekte mellan borden. Det var så trivsamt där på det lilla torget, och vi gick inte därifrån förrän vid midnatt. Så bra! Proyecto Voltaire, ta chansen och se den gruppen om ni har möjlighet!






Länk till gruppens version av Saties Gnossienne.

fredag 14 juni 2019

Carins kommentar om Solkusten

Jag fick en sådan bra kommentar från Carin, angående förra inlägget, där jag skrev att jag tycker att Solkusten känns ospansk och exotisk, och att det inte är ett av mina favoritområden. Carin har bott i området i många år, och känner det inte bara som bosatt där, utan ännu bättre genom jobb som reporter och mäklare. Jag tänkte egentligen bara publicera hennes kommentar, som jag tyckte var bra, men ju mer jag funderade kom jag på att jag har ändrat uppfattning om området.

När jag kom till Fuengirola första gången, med Jesús för ett gäng år sedan, var det något av en kulturchock. Jag hade hört så många som varit där, och fattade inte varför någon överhuvudtaget åkte dit! Motorvägen kantades av enorma reklamskyltar för kasinon, porrklubbar och köpcentrum, på gatorna hördes knappt spanska alls bland folk, och de fula hotellen och turistrestaurangerna kröp ända ner till strandkanten.

Nu ser jag mycket mer. Bergen är otroligt vackra, och bebyggelsen är låg, många bor i fina hus med bananträd och exotiska växter i trädgårdarna (ja, här har folk trädgårdar!). Det finns mat och restauranger från många olika länder, vilket är toppen för den som bara finner traditionell spansk mat åt Sevillahållet. Medelhavet är varmt och vackert att bada i. Och det är ofta en glad, fin stämning tack vare många utländska besökare som kanske är här på semester, eller bor här delar av året.

Naturligtvis finns det vanliga spanska vardagslivet här, men som Carin skriver, jag söker mig ju till det annorlunda, till det utbud som inte finns i Sevillaområdet: svenska varor, engelska restauranger och så vidare. Det är roligt att komma hit ibland! Det är inget favoritområde för mig, men jag skulle mycket hellre bo här än i ett av Sevillas trista bostadsområden (men mest tycker jag om Aracenaområdet, där jag bor!). Och ospanskt? Carin har rätt, annorlunda är bättre att säga. Precis samma sak känner jag för Pyreneerna, Barcelona och andra platser som inte är så förbenat traditionella som många platser i Andalusien. Spanien är stort, det finns en otrolig variation i landet! Det önskar jag att fler upptäckte. De flesta svenskar som åker till Spanien ser bara turistorterna vid Medelhavet, Madrid och Barcelona, men det finns så otroligt mycket mer att upptäcka.


Här kommer Carins kommentar:

Jag har ju bott på Solkusten i snart 16 år och håller faktiskt inte med. Vill också tillägga att jag har familj i spansk familj i Madrid och har rest mycket i Spanien, så Solkusten (som jag normalt aldrig kallar Solkusten) är inte det enda jag känner till. På Costa del Sol bor väldigt många nationaliteter och till följd av det finns många affärer, restauranger och andra verksamheter som drivs av olika nationaliteter. Det allra mesta är dock spanskt. så man väljer ju vart man går. Det är hel sant att det finns många svenskar som har sina barn i Svenska skolan, jobbar på en svenska arbetsplats och går till svensk tandläkare, etc. Men det är ju inte det enda som finns om man inte vill det. Det är ju en liten del av Solkusten. här finns många turister, det är ju det man till stor del lever på här. Men jag tycker inte det innebär att den del av Spanien är mindre spansk, bara annorlunda. Det är klart att de små byarna är väldigt annorlunda, inte nödvändigtvis mer spanska, bara annorlunda. Det är u väldigt annorlunda om man åket till Stockholm eller en liten by i Norrland eller på skånska vischan också. Det ena är ju inte mer svenskt än det andra bara för att utbudet är mer internationellt och folk på gatan lite mer uppblandade av turister och utlänningar.
Costa del Sol kan upplevas på väldigt olika sätt. Man väljer själv. Du kommer ju hit för att du söker dig till det svenska och ser det. Jag anser mig leva ett normalt spanskt liv och tar extremt sällan del av det svenska utbudet som finns här.
Jag har haft den här diskussionen med många kunder i jobbet genom åren och tycker det är lite kul att få lov att kontrastera. Ett exempel, var när jag nästan hade sålt en lägenhet i La Cala de Mijas till en svensk familj. De skulle bara uppleva byn på kvällen och sedan lägga in en reservationen dagen efter. När vi möttes dagen efter nästan kräktes de ut hur hemskt La Cala de Mijas var, så ospanskt, bara massa britter och svenskar, inga spanjorer alls, etc, etc. Jag som jobbade under flera år i La Cala kände inte igen mig i det de beskrev och undrade när det hade ätit middag. Kl 19. I augusti. Jag förklarade at kl 19 i augusti är det inte en enda spanjor ute på gatorna, de är antingen hemma och vilar siesta i väntan på svalkan, eller så har de inte gått hem från stranden än. Man inte inte gå ut kl 19 och tro att man ska känna att man är i Spanien. Då får man ju gå ut och äta när spanjorerna äter, dvs 22 eller ännu senare på sommaren... En annan gång raljerade en familj över att de hade varit och spelat golf och där bara var utländska pensionärer. En tisdag förmiddag i januari. Hmmm.... vanligt folk är ju för sjutton på jobbet då. 
I vilket fall vill jag definitivt slå ett slag för att Costa del Sol är Spanien i allra högsta grad, här är fullt med helt vamliga spanjorer och det pågår ett helt vanligt spanskt liv, parallellt med turismen och det internationella utbudet som i vissa kvarter är väldigt stort, i andra inte alls.

torsdag 6 juni 2019

Snigelglass, skoltankar och Solkusten nästa!

Åh! Som vanligt händer det mer än jag hinner berätta om! Framför allt är det vår lilla arga bebis som gör det svårt att hinna. Hon vill ständigt vara i min eller Jesús famn, och vaknar om vi släpper henne. När Jesús har henne i famnen behöver jag för det mesta prioritera annat än bloggen, men just nu sover hon, av någon anledning, ensam i vagnen!

Men i alla fall: på fredag spelar Jesús i Malaga, och vi passar på och tar en minisemester och åker till Solkusten alla fyra, redan i dag. Solkusten är inte mitt favoritområde i Spanien, men det är kul att åka dit någon gång varje år, det känns så exotiskt där! Så ospanskt!

Vi ska gå till den svenska mataffären, äta plankstek, kanske besöka en bokhandel med svenska böcker, besöka svenska skolan (vi har planer på att låta barnen gå där ett läsår i framtiden, för språkets skull), och fika på svenska kyrkan. De har nationaldagsfirande där ikväll, och jag försöker ladda Disa full med svenska saker, så det har vi tänkt att gå på. Flera av er som läser bor ju på Solkusten, så om ni har vägarna förbi svenska kyrkan ikväll kanske vi ses :-)

I går skrev vi under papprena på Disas skolbyte. Det känns bra. Det är en liten skola. Det här läsåret har skolan bara haft sju elever (skolan, inte klassen!), men eftersom den är så omtyckt verkar det bli hela 13 elever nästa läsår. Och Disa är en av dem.

I helgen åkte vi till kusten. På lördagen var tidvattnet mycket lågt, jag hittade jättestora snäckor när vattnet drog sig tillbaka och vattnet var så klart och varmt som Atlanten aldrig är annars. Jag hade kunnat gå och plockat snäckor till midnatt, så roligt var det, men Disa hade bara den utlovade glassen i tankarna. Hon hade varit sugen hela eftermiddagen, ända sedan jag pratade om att de har Snickers-glass, som är så sällsynt, där, och hon som inte vet vad Snickers är trodde att jag sa Snigelglass, och sprang sedan fram och tillbaka mellan dörren och soffan och skrek snigelglass! och skrattade så hon kiknade. Hon hängde med mig en stund och letade snäckor, sedan var hon orolig för att glasstället skulle stänga och drog med mig därifrån (Jesús hade gått hemåt tidigare med den lilla arga).

Tanken var att vi skulle äta middag först och gå till glasstället efteråt, men vi kunde inte enas om var vi skulle äta så vi gick till slut till glasstället för att höra när de skulle stänga, klockan var ju nästan tio på kvällen och det är ännu inte turistsäsong. De skulle ha öppet så länge det var folk där, fick vi veta, så vi bestämde oss för att ta glassen först, innan middagen, för att inte riskera stängning. Och det var tur att vi gjorde det! För när vi sedan väntade på maten på ett annat ställe var Disa så trött att hon somnade i Jesús knä, hon var helt slut efter all lek.

- Tur att vi tog glassen först. Hon hade blivit så besviken annars!
- Ja, vi prioriterade rätt där, sa Jesús.

Bra att vi är överens om vad som är viktigt!

fredag 31 maj 2019

Med bebis i fullproppad buss

Efter att ha kollat barnkläder i Sevillas centrum i ett par timmar var jag trött och svettig, det är verkligen varmt där nu, så med Runa i bärsjalen tog jag buss 43 hem till svärfar och den väntande kycklingpaellan.

Det var många som ville ta bussen hem. Bussen blev fullproppad och det fortsatte att kliva på folk ända tills en äldre man fick nog och ropade till chauffören att stänga dörren, för det fick inte plats fler. Jag hade ställt mig på ett rätt säkert ställe där jag kunde hålla mig i med båda händerna, nu när jag hade Runa på magen, men en kille, knappt 20 år undrade om jag inte ville sätta mig. "Nej, det går bra" sa jag eftersom det inte fanns möjlighet att tränga sig bakåt mot sittplatserna, som dessutom var upptagna. Men redan efter andra hållplatsen gick det av lite folk. Jag hörde spridda ord, "señora" och "bebé" och undrade om de pratade om mig, och jo, det gjorde det. "Sätt dig" hörde jag nu från flera håll i trängseln, och plötsligt började minst tio armar att milt fösa mig bakåt i bussen, de drog mig, höll i mig ifall bussen skulle börja åka så att jag inte skulle ramla, och släppte mig inte förrän de hade placerat mig på en sittplats som blivit ledig.

Det är så lätt att vara gravid och att ha barn i Spanien. Måhända finns det inte barnbidrag och subventionerade förskolor som i Sverige, men man får så mycket hjälp från folk. Det är fint.

måndag 27 maj 2019

La Familia Katastrof - eller Den misslyckade stjärnturen

- La familia Katastrof. det är vi, sa jag när jag hade stängt bildörren om oss och ingen kunde höra.
- När jag stöter på guiderna i mataffären kommer jag att känna mig... obekväm, fortsatte jag.
Ja, tyvärr bor guiderna på en liten gata strax intill vår, de har ännu närmare än vi till vårt lokala snabbköp där man springer på alla bekanta i byn.

Att Jesús bad dem köra efter oss i sin minibuss hem mitt i natten, eftersom vi möjligtvis skulle få bensinstopp då vi inte hunnit tanka på vägen dit, var bara kulmen på allt som hänt.

Men vi börjar i Sevilla. På fredagskvällen var det kusin Elisas födelsedagskalas. Alla nära släktingar och kusiner och skolkompisar var inbjudna, vi var på en bar med en bra lekplats intill. Perfekt. Efter kalaset gick närmsta släkten till en bar i närheten, för att äta trodde vi, klockan var ju ändå 23 och alla var hungriga på middag, men Jesús pappa ville bara ta med oss till sitt stammisställe för att vi skulle hälsa på hans kompisar, och där fanns ingen mat så dags. Ägaren gjorde svärfar en tjänst och friterade fisk åt oss, men långt ifrån tillräckligt. Det blev sent.

Nästa dag skulle jag gå på stan med Runa och köpa sommarkläder till båda barnen, Jesús och Disa stämde träff med Disas jämnåriga syssling och hennes familj, och sedan åt vi alla paella hos Jesús pappa och spelade spansk Fia med knuff, och som de förståndiga vuxna vi är bröt Jesús och jag upp mitt i spelet, för vi skulle på stjärnvandring på kvällen och ville komma i god tid. Men det är så svårt att komma iväg med två barn. Bebisen bajsar och äter och skriker och den stora behöver hjälp med skor och alla ska på toa och väskan ska packas klart och sängarna bäddas och leksaker plockas undan, och sjutton, vi skulle ju ha med oss mackor på stjärnvandringen, hur ska vi fixa det? Vi delade på oss, Disa och jag gick för att köpa matsäck medan Jesús tog med Runa och väskan till bilen. Första mackstället var stängt, andra också, på tredje köpte vi en påse brödbullar, skinka, tonfisk-empanada och kex och sprang mot bilen, för nu var det verkligen sent.

Hur skulle vi göra? Var det möjligt att hinna fram till klockan 21? Jesús tyckte att vi skulle köra direkt istället för att stanna till hemma och hämta varma tröjor, men jag vägrade gå på nattur i sandaler och linne (i Sevilla var det hett!), och Disa kunde inte gå i tunn ärmlös sommarklänning. Han kanske kunde ringa och, tja, ställa in vår medverkan? Fast tänk om det bara var vi och en familj till, de hade ju förvarnat om att de skulle ställa in vid för få deltagare... Nähä, telefonen var urladdad, vi måste hem och hämta laddare.

Bensinmätaren varnade för att bensinen höll på att ta slut, men det fanns ingen tid för att stanna och tanka.

Vi flög in för att hämta tröjor till allihop, mössan med ficklampan samt plastfolie att slå in smörgåsar i. Ut igen, tjejerna fortsatte att sova i baksätet. Bilen, som hade räknat ner ända sedan Sevilla hur lite bensin vi hade kvar, sa nu att vi hade bensin till 70 kilometer innan den skulle ta slut. Vi visste inte hur långt det är mellan Aracena och Santa Ana, så vi chansade och åkte. Jesús ringde ena guiden och undrade om vi skulle hinna, vi skulle bli fem minuter sena.

Jesús vägrade göra iordning smörgåsarna eftersom vi åkte åksjukevägen förbi Linares, den med de förfärliga kurvorna, eftersom den är kortast. Han tyckte att vi kunde göra smörgåsar när vi stannade för att äta.

När jag parkerade på torget i Santa Ana stod hela gruppen samlad. Disa blev bryskt väckt, jag drog av henne den tunna klänningen och tog på henne två tröjor, stoppade ner matsäck i ryggsäcken inklusive ett paket skinka. När vi kom till gruppen med två gråtande barn, båda ledsna över att ha blivit väckta, hade guiderna pratat färdigt och det var dags att starta vandringen. Vi kunde betala efteråt, tyckte de.

Detta var en aktivitet i bergen för att prata om planeterna man ser, stjärnhimlen och stjärnbilderna. Så fint, tyckte vi, och så bra för Disa. Lite sent visserligen, men hon skulle ju sova i bilen och bli pigg. Men Disa blev inte pigg. Hon var trött och ville åka hem till sängen och sova. Hon var rädd för ormar, för mörkret och för att någon av oss skulle ramla ner för något stup och göra illa foten, som Jesús gjorde i höstas (utan stup). Disa var alltså inte glad. Jag tog mig an henne, medan Jesús höll sig i rörelse för att Runa inte skulle vakna till för mycket och börja skrika. Det gjorde hon ändå, efter att andra stoppet då guiderna pratat om satteliter och Uranus och visat saker på himlen med en laserpekare. Hon började skrika just som vi skulle gå vidare. Runa var hungrig. Hon skrek hela vägen till nästa stopp högst uppe på berget. Två kvinnor förbarmade sig över Jesús, som var stressad nu, särskilt som hans ficklampa precis lagt av och det snabbt blivit nattmörkt. Jag gick bakom med Disa och försökte hålla hennes mod uppe medan vi kämpade på uppför berget. Disa bar fyra enorma kottar i famnen, vilket inte gjorde saken lättare. Hon var dessutom rädd för att alla de andra skulle gå ifrån oss.

Väl framme ammade jag lilla Runa medan alla andra åt sin matsäck. Disa ville inte äta något, och Jesús var inte på humör för att göra iordning smörgåsar. När Runa ätit klart stoppade Jesús ner henne i bärsjalen och hon somnade snart. Jag högg in på en empanada medan guiderna återigen började prata och visa på stjärnkartorna. Nu hade alla andra ätit färdigt och vi ombads att släcka ficklamporna för att titta på himlen. Jesús blev hungrig, tog den andra empanadan och jag klämde en halv brödbulle i handen på Disa. Vi prasslade störande med pappren medan guiderna pratade.

Alla andra i gruppen frågade intresserat hur stjärnkartorna skulle hållas och tydas, utom vi som var upptagna med att äta, med att hålla Runa sovandes och försöka få tyst på Disa. Vår stjärnkarta hade snabbt stoppats ner i Runas blöj- och ombytspåse. Disa frågade 20 gånger med hög, gnällig röst när vi skulle åka hem och sa lika många gånger att hon var trött och ville sova. Jag åt empanada i helmörker samtidigt som jag försökte lugna och uppehålla Disa, medan alla andra nu koncentrerat lyssnade på historier om stjärnbilderna och letade efter Polstjärnan. Jag försökte då och då hänga med, men ser dåligt i mörkret efter en ögonoperation, och såg bara hälften av stjärnorna som de pratade om.

Något djur prasslade i kolmörkret bakom min rygg där jag satt och jag blev nervös och ställde mig upp. En kort stund därefter upptäckte någon att det var en räv. Den ena guiden tog nattfotografier av deltagarna, med stjärnhimlen bakom, men Disa, jag och Jesús tittade bara på räven som lugnt gick och letade mat medan den hade tio ficklampor riktade mot sig (alla som var klara med fotograferingen tittade på räven), så vi missade fotograferingen, vilket var synd för annars hade jag haft en bild att illustrera det här inlägget med.

Jag fortsatte att försöka uppehålla Disa, visa henne kusten långt borta, fyrens blinkningar, prata om nattdjur, medan alla andra repeterade stjärnbilderna. Sedan var det dags att gå tillbaka. Det var en lättnad.

Som avslutning gick vi och familjen framför oss lite fel och avslutade turen en bra bit ovanför övriga gruppen. Sedan betalade vi, eftersom vi inte hann göra det innan vi gick, och tills slut bad då Jesús att vi skulle göra sällskap med guidernas minibuss eftersom vi möjligtvis skulle drabbas av bensinstopp på vägen tillbaka. På grund av oss fick de åka åksjukevägen med minibussen i nattmörkret, med stupet nedanför, eftersom chansen var större att vår bensin skulle räcka.

Vi klarade oss faktiskt hem, med bensin för 30 kilometer till tillgodo, men när jag bar den sovande Disa upp för trappan fick jag stanna, för jag började skratta så jag skakade åt eländet. Disa vaknade tyvärr av mitt skratt, hon fick sedan gå upp för trappan själv eftersom jag inte kunde bära henne när jag skrattade, och sedan låg jag i hennes säng och skrattade så jag grät istället för att läsa bok för henne och låta henne sova.

ny gadget

ny gadget