onsdag 19 juli 2017

Sverigeresa

Extrem tidsbrist.
Blir få inlägg nu.
Har ändå svårt att hålla tankarna på det jag borde. De smiter iväg till det som ska ske om några veckor, nämligen att vi åker till Sverige!
Nu är alla biljetter köpta. Vi är en dag i Malaga, flyger därifrån tidigt dagen därpå, landar på Gatwick i England, spenderar hela dagen på någon bra plats i England och tar ett tidigt plan till Köpenhamn nästa dag. En dag i Köpenhamn, ett par dagar utan planer och sedan släktträff i Skåne. Därefter upp till mina hemtrakter för att stanna i två veckor. Jag och Disa blir kvar lite längre än Jesús, var vi ska vara då vet jag inte än, men de sista dagarna blir i Göteborg.
Bibliotek, skog, mat... Åh!

fredag 14 juli 2017

När det är riktigt varmt ute...

...då är det som att få en het hårblås i ansiktet när det blåser.
...då finns det bara varmvatten i kranarna.
...och man har duschat och torkar sig blir man aldrig torr, eftersom man börjar svettas med en gång.
...är känslan när man går ut från en luftkonditionerad butik eller bil väldigt märklig. Onaturligt att en sådan hetta slår emot en. Man börjar gå förundrad och tänker, att det här går ju faktiskt bra, men efter en liten stund har kylan från luftkonditioneringen gått ur kroppen, och gången blir allt långsammare... och långsammare...
...förbannar man vanan att kindpussas. Alla är blöta av svett i ansiktet.
...bränner solen på riktigt. Direkt när man tvingas gå ut ur skuggan får man en brännande känsla på armarna av solskenet.
...njuter man av att öppna kylskåpsdörren.
...tar man alltid bilen.
...går det inte att öppna dörrar och fönster för att fåsvalkande  korsdrag. Man får bara in den hemska hetluften i huset. Nej, dörrar och fönster måste hållas stängda och persiennerna ska gärna vara neddragna också.
...är sängen alltid varm. Och kläderna i garderoben och i byrån. Det känns jobbigt att behöva öppna en byrålåda och se de varma plaggen, känna dem mot händerna.
...är alla plagg för varma. Alla.
...undrar man över cirkusen som just har slagits upp vid feriaplatsen. Väggarna är just nu öppna. Ska de vara så på föreställningen också? Det måste de. Ett stängt cirkustält som solen har gassat på hela dagen måste ju bli en dödsfälla.


Dagens upptäckt: ta inte av de blöta badkläderna du har under klänningen efter doppet i poolen. De svalkar underbart.


torsdag 13 juli 2017

Extremt starkt UV-strålning

Jag har en väder-applikation i mobilen som jag kollar varje dag. Det är roligt med väder! Jag jämför temperaturerna i Sevilla och Aracena. Ibland är det upp till nio grader svalare här i Aracena.
Dagens väder kom med två varningar: en för Sevilla, som med ett rött utropstecken varnar folk från att gå ut på grund av den ovanliga hettan, 43 grader i skuggan.
Aracena varnas både för hettan, 39 grader i skuggan (men här finns badmöjligheter!) och extremt hög UV-strålning. UV-strålningen brukar ligga mellan 8 och 10 nu på sommaren, men idag är den uppe på 11.
Läs mer om UV-index på Meteorologiska institutets hemsida.
Jag erkänner att vi skyddar oss ganska lite med solkräm, men det är framför allt för att vi undviker att gå ut innan kl 19. När vi är ute på dagen, om vi badar eller har picknick, är det skyddsfaktor 50 som gäller, alltid. Vi har inte ens kräm med någon annan skyddsfaktor.

Men i dag smorde jag in Disa redan på morgonen, för i dag har de vattenlek på förskolan. Badbyxor och vattenleksak fick hon med sig.
På förmiddagen har jag förnyat recept på insulin, (vår rolige doktor hade en så snygg läkarpraktikant med sig), handlat en massa på apoteket och åkt till järnaffären och köpt hörselkåpor. Det kan låta trevligt om jag berättar att Jesús, som har semester, går och stökar i köket hela förmiddagarna, diskar, lagar mat, städar, ordnar frukost till mig när jag jobbar,.. Men samtidigt lyssnar han på musik. På hög volym. Tysk opera, han laddar väl inför den direktsända Wagnerfestivalen om ett par veckor. Och jag är väldigt lättstörd och tappar koncentrationen av ljud. Men med mina nya hörselkåpor ska jag nog kunna stänga Wagner ute. och alla andra ljud som förekommer hemma hos oss, och grannarna.

I dag är det jobb hela dagen för min del, men något dopp i poolen blir det säkert också.
Och i morgon efter lunch har vi tänkt åka till kusten, till familjens semesterlägenhet. Jesús längtar efter sin familj som han träffar så sällan, de håller ofta till där så här års, och det ska bli skönt att komma till havet en sådan här varm helg. Vid havet är det alltid mycket svalare än i inlandet.


Hur ser er dag ut? Helgplaner?

onsdag 12 juli 2017

Födelsedag i Mértola



Men hörrni, nu tar vi födelsedagsinlägget tycker jag!
Jag fick så många tips av er om hur jag skulle kunna göra födelsedagen lite festlig, trots att jag är tillsammans med en anti-födelsedagsfirare.
Inget av tipsen dem testade jag, det blev så ont om tid, men har ett helt knippesom jag tar med till nästa år. Och nu när Disa snart fyller år kommer jag visa Jesús hur ett firande ska gå till...

Så det festligaste som hände på morgonen var att Jesús talade om för Disa att jag fyllde år, när vi klädde henne tillsammans.
- Nä, det är min födelsedag, sa Disa.
- Nej, mammas.
- Nej, min.

Jag flyttade om lite i jobbet så att eftermiddagen blev ledig, för jag börjar skapa en liten tradition att åka till Portugal den här dagen. Så dit åkte vi för att äta lunch.




Lunchen var inte särskilt bra, för de äter tidigare i Portugal och vi fick ta stället som var öppet.
Men nu då, efter det, börjar det roliga!

Vi tänkte oss till den lilla staden Mértola som vi bara varit i en gång, för en sisådär nio år sedan.
Vi åkte på en liten somrig väg, såg storkar på elstolparna...




... och hamnade i det som förmodligen är Portugals fulaste by. Minas de Sao Domingos.
(Jag har för övrigt bott granne med Pålsböle som en gång utsågs till Ålands fulaste by, det ni!).




Nu ser det inte så fult ut, för bilden togs när vi behövde stanna till på hemvägen, och gatan ser riktigt charmig ut i kvällsljuset. Åk dit mitt på dan så får ni en rättvis bild av stället.
Det finns förresten en pampig kyrka där.




Och när vi kom ut på andra sidan av detta förvånansvärt fula ställe, så kom vi till... en strand?!
Jag vände bilen och körde in på en liten väg som ledde ner till stranden. Vad märkligt! En strand här i Portugals inland!




Här har det skapats en härlig sjöstrand, med solparasoller och bar.
Så mysigt!




Vi hade inga badkläder med oss, men Disa badade, och sedan gick vi till baren och köpte glass.






Resan gick vidare.
Mértola är verkligen värt ett besök, och jag är så glad att vi åkte hit igen.




Staden ligger högt ovanför floden som rinner förbi därnere.




Om man går uppför och uppför genom den äldre, vackra stadsdelen kommer man till slottet. Det var stängt, till Disas besvikelse, för hur skulle vi nu komma in och träffa spöket Laban?




Men vi såg katter och andra trevliga saker.










Det var kväll nu, och vi gick till ett kafé med en fantastisk utsikt från en pytteliten balkong. De portugisiska männen som stod där ute och drack öl gjorde plats för oss.




Där beställde vi kalla drycker och åt roliga smörgåsar. Min var ett bröd med inbakade skivor av chorizo.




Nu var solen på väg ner, så det var dags att leta rätt på bilen och åka hem.




En väldigt rolig utflyktsdag till Portugal!

söndag 9 juli 2017

Vi vann över passexpeditionen!






Den fyra minuter långa filmen 036 tycker jag är ett måste för alla som har minsta intresse av Spanien. En lite skämtsam film om spansk byråkrati, men att den är så nära verkligheten gör den väldigt rolig att se för den som har varit med om det, och när kvinnan på slutet går ut från kontoret, med den önskade blanketten i handen, att hon fixade det... Exakt så kände jag mig i fredags.
Då hade vi nämligen tid för att förnya Disas pass.
Vi vet ju hur det funkar. Det krävs nya blanketter för att be om just den blanketten, gå till annat kontor på andra sidan stan, inbetalning på just det bankkontoret fyra kvarter bort och kvitto på inbetalningen som ska kopieras för att få nästa blankett, kopior av det och det men inte det, stämpel där, underksrift där, fel stämpel, sjukvårdspersonalen gjorde fel, intyget får inte vara äldre än 13 dagar, fyra elräkningar... Så Jesús hade förberett besöket. Han hade varit på samma passutfärdningsställe i Sevilla en vecka tidigare och bett att få veta exakt vad vi behövde ta med oss för att förnya Disas pass. Han fick en färdig lista med allt nedskrivet, och hämtade sedan ut ett nytt födelsebevis eftersom den viktiga Libro de familia försvann i flytten. Allt förberett.
Och nu var det fredag klockan 14.15. Vi var de sista som ansökte om pass den här dagen. Fem skrivbord med ensamma passpoliser framför tomma besöksstolar, och vi blev visade till en av dem.
När man besöker en spansk myndighet får man stålsätta sig, för de allra flesta man råkar på är otrevliga. Så det tog flera minuter innan jag förstod att den här äldre mannen inte var det. Att han skojade med Disa.
Precis som i filmen slängde Jesús upp papper efter papper som mannen bad om, tills alla låg på skrivbordet och passpolisen skulle avsluta med Disas foto istället.
Då la sig mannen vid skrivbordet bredvid i.
- Har det tagit med XX? Det måste de ha. Det räcker inte med det pappret.
Plaff! Jesús, som satt med tjocka mappen med viktiga papper slängde upp dokumentet på bordet.
- Och har mamman sitt pass med sig? Det räcker inte med utlänningsnumret.
Plaff! Jesús dängde upp det också.
Jag satt på helspänn och väntade på att få visa upp mitt internationella id-kort, körkort, födelsebevis, elräkning och stämplat bankkonoutdrag eller vad som helst, men mannen vid skrivbordet bredvid kom inte på något mer.
- Nu går jag. Vi ses den 31 igen, sa han isället till sina kollegor, och gick.
Otroligt. Han satt vid sitt skrivbord och räknade minutrarna för att få gå på semester, och eftersom han inte hade något att göra den sista stunden på jobbet försökte han sabba för oss och vår resa. För hade inte passet gått igenom nu vet man inte hur många veckor det hade tagit för att få en ny tid för pass.
Vår passman fick 26 euro som passet kostade, och han la ner pengarna i en liten vid skokartong utan lock, som var full med eurosedlar. Sedan var det klart.
V hade vunnit. Vi hade vunnit!! Disa har ett giltigt pass!
Känslan att gå ut därifrån, med passet i handen...
Se filmen, så förstår ni.

En annan sevärd kort film är den från Asterix tolv stordåd, när Asterix och Obelix får i uppdrag att hämta en blankett, och provet går ut på att komma ut från myndigheten utan att bli galen.
Otroligt hög igenkänningsfaktor för den som har haft med spanska myndigheter och spansk byråkrati att göra.
Se den!

Här ett tidigare, frustrerat inlägg om spansk byråkrati.

lördag 8 juli 2017

Svalkande bäck

Men får man Göra så här? Kan man?
Tänkte jag alldeles för många gånger, men en liten gnutta dåligt samvete. Disa var på dagis, och vi... hemma. Själva.
Jesús har semester, och jag råkade få en ledig förmiddag.
Men om tillfälle ges ska man passa på. Jag försökte komma på om vi varit tillsammans, ensamma, någon gång efter baletten som jag aldrig glömmer för nästan ett och ett halvt år sedan.

Så efter att Jesús hade lämnat Disa kröp vi ner i sängen igen (jag tänkte på min trötta unge som vi hade väckt lika tidigt som vanligt) (fast 8.30 är inte jättetidigt)(tyst, samvete), och gjorde upp planer för förmiddagen. Städa? Tvätta? Nä, verkligen inte. Vi skulle ut.
Började med sen frukost på Velásquez, den lilla köttaffären med enbart ibericokött som ligger uppe vid Lidl och Mercadona. Halva butiken är köttaffär, andra halvan är kafeteria och tapasbar, de fyra borden står på rad mellan de båda delarna, och vi beställde varsin macka med pata negraskinka. Utsikten över parkeringen är ju inte så kul, men frukosten... åh, frukosten!




Därefter åkte vi vidare, förbi Galaroza och följde bäcken, som har sin källa i Fuenteheridos, och som här längs vägen blev större och större. Vid La Nava svängde vi in för att leta reda på badplatsen som vi hört talas om. Många i Aracena åker hit någonstans och badar i bäcken.
Jag kan inte säga att vi hittade stället, men vackert var det!




Och omogna oliver och vindruvor såg vi, och sådana saker sätter ju alltid en guldkant på promenaden.




Efter att ha följt bäcken åt ena hållet och konstaterat att det inte kunde vara där, gick vi in mot byn istället. Det kändes väldigt konstigt, men bra, att vara ensamma. Det var som att förflyttas tre år bakåt i tiden, då innan barn, när det bara var vi, ett par, två personer istället för två föräldrar. Det var bara vi, och här gick vi, hand i hand och pratade om saker som inte rörde Disa. När hände det sist?




Beställde kall dryck på byns bar, en enkel sak där de gamla männen satt på barstolar och pratade och där alla som kom in kände varandra. Vid en vägg stod en blinkande spelautomat, på en annan hängde foton av ett par barn, och en rosa nappflaska stod innanför disken.
Bartjejen visste precis vart vi skulle. Hon förklarade så utförligt att ingen av oss kom ihåg vad hon sagt efteråt, men det var något om ett torg och ta höger och en gul väg...
Vi hittade faktiskt till första stället.
Det var så fint!




Bäcken rinner rakt över vägen, men om man tar av sig skorna och kliver ner i det kalla vattnet kan man gå en bra bit in i grönskan med vatten upp till knäna bara.




På andra sidan vägen rinner byns avloppsvatten ut, så där ska man helst inte gå, hade vi fått veta. och såg själv. Det rinner iväg med strömmen.

Men det var en härlig plats, vi ska definitivt åka hit med Disa nästa gång. Och åka vidare och leta reda på den större badplatsen.

Sedan var klockan halv två och det var dags att hämta lilltjejen på dagis.


fredag 7 juli 2017

Utomhus-bio

Då, på onsdagskvällen, kände jag mig helt tom. Hade inget att säga. Fanns inget jag ville. Jag hade inte varit ute sedan i söndags, bara suttit vid datorn och jobbat och letat information till ett projekt som jag är med i, som handlar om barn och föräldraskap i olika länder.
Jag hade knappt lust att gå på bio ens, men nu hade jag bestämt mig för att gå för länge sedan, och jag är inte den som drar mig ur något som har bestämts.

Vi kom iväg alla tre och gick backen upp.
Det var nämligen premiär för Aracenas Cine de verano - sommarbio, utomhusbio.
Ingången är samma grind som till poolen, vid den mysiga grillrestaurangen med färggranna stolar, som jag vid varje dagishämtning- och lämning går förbi och tänker att vi borde prova.
Klockan var redan 22.30 och vi hörde musiken. Några eftersläntrare, en lokal-tv-intervju, och så vi som löste biljetter.
Det kostar inget att gå på bion, men man får gärna lämna ett bidrag, antingen mat till ett flyktingläger, eller en frivillig peng som det här året går till filmvisning för barn i flyktingläger i Sahara.

Det var alldeles mörkt ute nu, filmen börjar sent för att det ska vara mörkt, och när vi kom innanför grinden lyste en glad liten godiskiosk rakt framför oss. Vilken mysig kiosk! Den var proppfull med olika sorters godis, glass, kalla drycker och alla tänkbara sorters snacks i småpåsar. Vi köpte läsk och öl och varsin liten påse med snacks. Disa fick vatten och en påse gusanitos, som är alla småbarns snacks här.

Disa var till brädden fylld av upplevelsen. Filmen hade börjat där nedanför den branta trappan och hon stod och kikade mellan häckbuskarna.
På himlen lyste månen. Jag fick en pust av damparfym i näsan, orange glöd från tända cigaretter syntes på några ställen, men trots den stora publiken var det nästan tyst, förutom diskret prassel från godispåsar.
La La Land, eller "lalala" som Jesús säger som den spanjor han är, var det som visades på denna sommarbiopremiär. Perfekt film att börja med. Enkel historia, musik och dans, fin att titta på.
Disa hade väldigt roligt, men efter en stund tröttnade hon så klart, och då tog Jesús med henne på promenad i vagnen för att hon skulle somna (men det tog tid, för hon ville inte längre gå, hon ville stanna på filmvisningen, och var så besviken över att hon inte fick vara med mer att hon ändå inte somnade förrän vid midnatt.
Jag satt själv i mörkret, såg hur månen flyttade sig under tiden, en mamma med flera barn satte sig i trappan ovanför mig och jag fick det minsta barnets fötter och ben mot mina axlar, men det störde mig inte ett dugg, jag är så van vid Disa så det var som att ha henne sittandes där.

Jag kom ut ur min bubbla, blev mig själv igen och hade väldigt roligt där på utomhusbion. Jag skulle vilja gå på varenda föreställning (två i veckan i juli och augusti), men nästa film är Jesús väldigt intresserad av, så det lär nog bli han som får stanna och titta då.

fredag 30 juni 2017

Spanska skoaffärer

Ett av kännetecknen på att jag är utlänning är min klädsel.
En riktig spanjorska känner man igen direkt på hur hon klär sig. Spanjorskor får lära sig hur man klär sig innan de kan gå. hur man matchar örhängen med skor, blus med hårband, läppstift med handskar.
Välstrukna, rena kläder, snygga i håret, fin make up.
Och så skorna.
Skorna.
Spanjorskor har skor i alla färger. En spansk skobutik skiljer sig kolossalt från en svensk, för medan skorna i den svenska affärerna går i brunt, svart och grått, med enstaka små inslag av mörkblått eller en utstickande röd sko, finns i Spanien skor i alla färger. Alla tänkbara färger, med klackar, utan klackar, glitter, rosetter, prickar, mönster. Man måste ju kunna matcha.
När min kompis Åsa var här blev hon sugen på att köpa skor. De är ju som karameller där i skyltfönstren, men just skyltfönstren blev anledningen till att hon inte köpte några. För detta skiljer också spanska och svenska skoaffärer åt. I Sverige kan man själv plocka till sig de skor man vill prova. I Spanien ställs butikens alla tillgängliga modeller ut i ett skyltfönster, och där får man stå och se ut de skor man tycker om, och sedan be om dem över disk. På grund av stöldrisken, gissar jag.
Men det går alltså inte att anonymt smyga omkring, klara sig själv och prova de skor man känner för. Då blir inga skor köpta.



Kommentarer och opublicerade inlägg

Det blev en himla fin födelsedagsutflykt i närliggande utland, och jag ska berätta, så fort jag får tid! Men oj, så körigt det är just nu!
Ni är flera nya som mejlar och kommenterar, och det är så roligt! Man behöver ju inte kommentera i en blogg man läser, jag själv skriver inte hälften av de bloggkommentarer som jag skulle vilja... Ändå är det just kommentarerna man får som gör det så roligt att blogga. En röst från någon som har läst. Ett... bevis på att någon har läst det jag har skrivit. Som kommer med egna tankar eller idéer. Kontakten. Det är fint. Tack vare alla nya har jag fått sådan lust att blogga massor, och jag har skrivit mer än andra månader... Men när jag tittar efter i månadslistan ser jag att att det inte alls är fler publicerade inlägg än andra månader, för många inlägg är fortfarande opublicerade eller halvfärdiga (tidsbrist) eller så finns de bara i mitt huvud fortfarande (tidsbrist!!!)...
Så tills jag hinner skriva om den fina utflykten i onsdags så slänger jag in ett av de opublicerade inläggen om en stund istället!
Ha en fin fredag!

tisdag 27 juni 2017

Behöver födelsedagstips

Hej bloggkompisar.
Jag har fått så många bra tips från er senaste tiden, så nu tänkte jag be om råd för i morgon.
Då är det min födelsedag, och jag vill ordna det lite festligt, för Disas skull. Hur gör jag det?

Här är bakgrunden: I Jesús familj har de aldrig firat föräldrarnas födelsedagar, bara firat barnens litegrann. Fast bara lite, så Jesús som är en bit yngre än de båda syskonen minns inte några firanden av dem heller. och eftersom de inte har firat födelsedagar i familjen har han aldrig vetat hur gamla hans föräldrar och syskon är, eller när de fyller år.
Jag å min sida växte upp med hemlighetsmakeri, presentinslagning, tårta, Ja må hon leva och frukost på sängen och sådant för den som fyllde år, och det är ju alltid kul, att stå och viska i köket, väcka med födelsedagssång och blåsa ut ljus. Eller hur?
Så nu när vi har en liten familj, med en liten unge, vill jag att vi låter födelsedagarna vara lite festliga, för Disas skull. Jag vill inte att hon ska ha få sin pappas tråkiga tradition att låta födelsedagar gå helt obemärkt förbi. Jesús håller med, han tycker att mitt förslag är bra... Men som alltid när han håller med och tycker att mina förslag är bra så gör han inte ett dugg för att genomföra dem. Det spelar ingen roll om det handlar om att spara pengar till en resa eller begränsa Disas tv-tittande, allt hänger på mig. Det är väldigt frustrerande.
Det är inte så illa som det låter, att han helt bortser från dagen, utan han har lärt sig vilket datum jag fyller på (även om han inte kommer ihåg hur gammal jag är), och det har blivit jättebra, vi har tagit bilen till Portugal på födelsedagslunch, och hade svensk födelsedagslunch i Fuengirola (trots hans protester och tysta ovilja hela dagen eftersom jag hade så ont av gravid-ischias och han trodde att bilåkandet och vad det var kunde göra saken värre, hur det skulle ha kunnat bli värre?), när jag var gravid och höll på attt gå åt av Sverigelängtan, och jag har fått biljett till en Stingkonsert, så jag klagar verkligen inte, det har varit jättefina dagar. Men han kommer inte att göra ett dugg för att dagen ska bli festlig, om ni förstår.
Så.
Vad gör jag?
Hur ska jag göra det lite festligt så att Disa märker att jag fyller år?
Blåsa upp ballonger? Baka något (tårta är för stort eftersom D inte äter något och J bara tar en bit eller två)? Sjunga födelsedagssången tillsamamns med henne?
Tips mottages tacksamt.



Ett gammalt inlägg om när Jesús gissade tio år fel på min ålder.

måndag 26 juni 2017

Sevilla, fragment



Medan Jesús åkte iväg till den första delen av sina oposiciones, de omfattande prov som alla lärare utan fast anställning måste göra vartannat år för att få fortsätta arbeta inom den offentliga skolan, gick Disa och jag in till centrum av Sevilla. Jag behövde byta storlek på hennes nya klänning, köpa ett par klänningar till (enda sommarplagget som funkar på henne) och skriva ut lite foton.
Vi satte oss på en trappa och drack juice och åt bullar med chokladprickar vid floden, sedan tog vi oss in på smala gator där de omgivande husen ger skugga och svalka.




Gick förbi konstmuseet med det vackra lilla torget, in i det lugna människomyllret, många har redan flytt stadens hetta, och under uppsatta segeldukar som ger skugga åt shoppare på huvudgatorna, in i luftkonditionerade butiker...




Så underbart att inte bo här längre, så jag kan uppskatta allt det vackra och roliga med Sevilla igen.










Sedan åt vi lunch hemma hos Jesús pappa. Skaldjurspaella med bläckfisk blev det.



ny gadget

ny gadget