tisdag 30 juni 2015

Födelsedagshelgen



Det blev en sådan himla bra helg!
Vi åkte till El Portíl, till svärföräldrarnas lägenhet, redan på fredagskvällen. Där väntade Jesús syster och hennes lilla familj.
På lördagen åkte vi till Portugal med mål någon tjusig strand på Algarvekusten. Det var helt och hållet för min skull, med anledning av födelsedagen dagen därpå, för Jesús avskyr strandliv. Att promenera på stranden en tidig morgon, javisst, men att sätta sig där, lägga sig, smörja in sig med solkräm, sand i maten, obekvämt... nej, han avskyr det.
Vi började med lunch. Jag kom på, på vägen, att min elev Mati har rekommenderat ett ställe alldeles på andra sidan gränsen, i Vila Real de Santo António, så det tänkte vi att vi kunde prova. Mati är pålitlig. Lätt att hitta var det också.
- Kör tills strandpromenaden tar slut, ta sedan första till höger, och sedan till vänster. På ena sidan ligger lite industrier, på vandra en barrträdskog. Efter industrierna är det första stället, grönt med glasfönster!




Det är ett äldre par som har den lilla fiskrestaurangen. Kvinnan står i köket, mannen serverar och sköter grillen.




Här äter man grillad, färsk fisk.
Vi beställde sardiner, torsk och tunga, tror jag att det var. Så gott!




Utsikten är underbar.




När vi var mätta gick vi och badade. Inte på stranden på bilden, utan en likadan på andra sidan det vita huset.
Vi hade sett fram emot det här, första badet i havet för Disa! Lek på stranden, sådant ni vet.
Men Disa hatade det!
Hon var rädd för vattnet och ännu räddare för sanden.
Jag badade och det var alldeles underbart!

Disa kom inte över det där med stranden så lätt. Besöket hade ju föregåtts av smörj med solkräm samt hundra försök att sätta på henne solhatten, så hon var fortfarande tvärarg när vi kom tillbaka till bilen.




Hon var så arg, att det enda som fattades var den långa, höga tatatata-ramsan som hon skäller på oss med när hon är riktigt upprörd. Man måste respektera ilskan, men det är svårt att hålla sig för skratt när blir arg, för hon är så förbaskat söt och rolig då.
Hon somnade strax i bilen, och vaknade inte förrän vi var framme vid nästa strand:-)




Lillan som är världens livligaste unge annars satt helt stilla på en handduk, noga med att inte hamna utanför den och röra vid sanden (men råkade till sin förfäran välta bakåt i sanden en gång) och åt hallon och lekte med snäckor och fick sin livs första glass av Jesús. Hon tyckte om den, tog honom i armen när hon ville ha mer.
Jag satte mig med henne i famnen vid strandkanten för att titta på vågorna och barnen som lekte, för att vänja henne vid stranden och vattnet och visa henen att det är skoj och det gick... okej, ända tills det kom en stor våg och vi båda blev blöta.
Ja, det var ju dumt.


Drar upp benen för att slippa nudda sanden.


Dagen därpå, på själva födelsedagen, kom tre vänner från Sevilla. De var traumatiserade av hettan dagen innan, 41 grader i stkuggan, och den här dagen skulle det bli ännu lite varmare. Så gissa om de var glada att komma till kusten!
Först badade vi i poolen. Det gillade Disa. Efter en lång stund när hon hade vant sig, och när hon hade lillkusinens plastkrabbor att leka med.




Jag tog med henne till stora bassängen och vi hade jätteroligt.
Sedan blev det lunch.
Lidia, Loren och José Alberto hade med sig tortilla, laxsallad och  gazpacho.




Och José Alberto och Jesús köpte ett kilo boquerones (småfiskar) och salmonetes som vi stekte.




Sedan sov några av oss siesta, och därefter blev det födelsedagstårta.
Jesús ville så gärna visa att inte alla spanska tårtor är läskiga chokladpudding- och äggkrämstårtor som jag har så svårt för, så han beställde en från en brödaffär i byn. (Jag önskar att jag hade sagt ja när han visade mig lappen med skriften och frågade om han stavat rätt, då hade det stått "Bra fedelsedag" på på tårtan istället, så charmigt!)
Den var fantastiskt god. Jag är överbevisad. Det finns goda tårtor i Spanien också, efter åtta år inser jag det, jag har bara haft otur.




Vännerna hade bakat en underbar sockerkaka som de tagit med.
Det tändes ljus som jag fick blåsa ut, det är nog första gången jag blåser tårtljus på...20 år? Mer?
33 såg jag, det kändes konstigt. Fyller jag 33? Är jag 33? Stämmer det? Jag fick räkna efter. Jo, så är det. Konstig ålder. Det blir nog bättre att fylla 34.
Jag försökte öva med Disa på att blåsa ut ljusen. Om en månad är det hennes tur... Vi får träna den här månaden:-)




På kvällen åkte de hem och Jesús, Disa och jag gick ner till stranden och satte oss på en handduk, och satt där och lyssnade på havet och såg solen gå ner, och stjärnorna började lysa och det var varmt och skönt i luften. När vi gick tillbaka var Disa så trött att hon somnade i min famn med huvudet på axeln. Vi kände oss oerhört nöjda över att hon somnade redan halv elva på kvällen.


Oh, just det! Jag har fått en present också! En biljett till Sting som spelar i grannstaden Córdoba den 12 juli på gitarrfestivalen! (Bob Dylan kommer dit också, om någon är intresserad.) Det ska bli så himla roligt! Han är bra, min Jesús.



måndag 29 juni 2015

Värmebölja i Spanien

Vi stannade en extranatt vid kusten för att slippa sova i heta Sevilla, och åkte hem tidigt på morgonen istället.
På tv-nyheterna såg vi väderkartan över Spanien, den var mörkröd i olika nyanser på gränsen till lila. Nästan skrämmande att se.
Vid kusten har vi haft det bra. Det har varit mycket varmare än normalt, men där fläktar det svalt, det blir svalare på natten och man kan bada.
När vi kom hem klockan nio på morgonen var det 32 grader i lägenheten, vår svala lägenhet, trots att alla fönster hade stått öppna, så man förstår att det har varit en varm natt.
Jesús åkte till jobbet, jag fick bråttom med att sätta in tårta, frukt och Disas medicin i kylskåpet, byta blöja på henne, hälla upp vatten på flaska och ställde in i kylen (det kommer inget kallt vatten från kranarna), leta rätt på skorna som ska lagas och skyndade mig iväg med en trött Disa i vagnen, för att göra ärenden som inte kunde skjutas upp. Ju tidigare desto bättre, för att kunna vara hemma under den värsta hettan. Idag väntas det bli 43 grader.
Vi gick till kopieringsaffären, brödaffären, lämnade skorna till skomakaren (måste ha dem på bröllopet ill helgen) och köpte med frukt från fruktaffären nu när vi ändå var där. Bigarråer, nektariner, aprikoser, fikon, äpple, och så lite brytbönor, småpotatisar och persilja till Disa. En stor vattenmelon har vi redan. Det bästa med sommaren här är helt klart sommarfrukterna!

Nu är vi hemma, persiennerna är fördragna så att solen inte lyser in och värmer, fönstren är stängda för att hålla de varma vindarna ute, luftkonditioneringen avstängd eftersom jag har satt på datorn en stund (man kan inte ha på både datorn, luftkonditioneringen och fläkten inne hos Disa som sover, för då går strömmen), men så fort jag stänger av datorn går AC:n igång igen. Nu håller vi oss inne resten av dagen!




söndag 28 juni 2015

Aldrig kall dryck till spanska barn

Jag hade inte hunnit äta frukost, hade bråttom och gick in i en chino för att köpa en liten tetra juice med sugrör.
Men jag hittade ingen juice. Kinesen hjälpte mig och jag förstod varför jag inte hittat juicen, den stod nämligen inte i kylen med de andra dryckerna.
- Nej, det är ju mest föräldrar som köper sådan juice till sina barn, förklarade kinesen.
- ???
- Ja, de vill ha den rumstempererad.

Här blev jag både lite fnissig och irriterad. Dessa jäkla spanjorer. De skulle aldrig ge ett barn något kallt att dricka. Kall dryck är lika med förkylning och halsont här.

Jag vet att jag inte borde tala om det, men någon dag när jag förlorar tålamodet med alla dumma kommentarer om vad Disa bör och inte bör äta, kommer det att slinka ur mig, Att jag har gett Disa kylskåpskallt vatten.
Jesús ber mig att hålla tyst.

lördag 27 juni 2015

Portugal på födelsedagen

- Vad vill du göra på din födelsedag, undrade Jesús för flera veckor sedan.
- Inget.
- Inget?
- Nej.
- Klart att vi ska hitta på något.
- Nej. Det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte.
- Vi kan bjuda hit vännerna, eller åka och grilla, nej det går inte, det är ju sommar... eller ha picknick, eller fira bara vi, eller...
- Nej.
- ... åka till Portugal...
- Portugal?
- Någon strand i Albufeiraområdet...
- Portugal?!


Så det är precis vad vi gör det! Åker till Portugal!
Det blir perfekt, för nu är det värmebölja i Sevilla. Sådär varmt så det känns som att få en stor hårtork riktad mot sig när det blåser. 42 grader både i morgon och på måndag. Men vi ska vara vid kusten och där är det svalt och skönt! Bada kan man göra också! Disa ska få premiärbada i havet, och i pool. Det blir toppen!

fredag 26 juni 2015

Morgon med Disa

Jag har aldrig gillat att vakna och gå upp på morgonen.
Man kan nog säga att det är den värsta stunden på dagen, när väckarklockan ringer.
Eller var.
Det där ändrades med Disa.
Jag jobbar inte på förmiddagarna så då sover vi så länge vi vill, Disa och jag. När hon vaknar sätter hon sig upp och tittar på mig, pratar lite och säger hej så att jag vaknar, eller tar tag i insulinpumpen och börjar leka med den (och då vaknar jag också, den sitter ju fast i magen).
Att vakna så, med sitt lilla varma barn med det finaste ansikte som finns intill sig... det kan inte finnas något bättre sätt.




torsdag 25 juni 2015

Dagens katedral 24/6 kl12.10




Varmt var det och varm var jag. Hade lite för mycket kläder på mig, samt strumpor och skor för första gången sedan april, allt på grund av ett jobb.
Jobbet var klart tidigt, jag hade flera timmar på mig att göra vad jag ville. Jesús var på jobbet, Disa hos faster och kusin (och hade så himla roligt, fick jag veta senare). Flera timmars ledig tid, bara för mig. Vad skulle jag göra med den?
Jag funderade mycket dagen innan. Så många möjligheter... Baka kanelbullar och lysssna på sommarpratare. Städa hela bostaden och lyssna på sommarpratare. Laga mat till Disa och oss och lyssna på sommarpratare. Skriva en massa planerade inlägg till bloggen. Slänga mig i soffan och kolla på film, eller tv-serier (den enda jag har kollat på sedan september är ett gammalt avsnitt av Doktorn kan komma). Lääääsa! Planera jobb. Nej, inte det, de här timmarna var för värdefulla.
Det slutade med att jag gick på stan. Inte för att det är kul, utan för att jag behövde gå till posten samt köpa sommarkläder till mig själv. Bor i Sevilla, det blir värmebölja i helgen, och jag har inte ett enda par shorts. Och bara ett linne som duger.
Det var urtråkigt. Men hittade en kjol samt en vinterklänning som jag inte köpte och en långärmad tröja som inte går att använda på sommaren, och som med svårighet går att använda senare. Den har nämligen en pytteliten knapp i nacken som omöjligt går att knäppa själv, så den kommer jag bara ha när Jesús kan hjälpa mig:-) Men jag gillade den!
Nåväl, jag passerade Sevillas fina katedral på vägen, katedralen där Columbus vilar efter sina äventyr, och jag har passerat den precis hur många gånger som helst, men varenda gång måste jag titta upp och beundra den.

tisdag 23 juni 2015

Söndagskväll i parken

Vi stack iväg till María Luísa-parken, Disa och jag. Ett privilegium man har om man är bosatt i Sevilla, att kunna gå till María Luísa-parken när som helst.
Min favoritpark, ni vet.

Vi gick förbi vackra Lope de Vega-teatern på vägen, den ligger alldeles utanför parken.




Sedan gick vi in i det vackra.




Djungelkänslan!
Varmt som sjutton var det också, hög luftfuktighet och mycket mygg, så det var lätt att föreställa sig att vi befann oss utomlands...




Disa tjuter förtjust när hästarna klapprar förbi.




Vi stannande vid flera olika dammar och tittade på fåglarna.




När Disa var mindre hoade hon så lustigt, hon lät som en duva. Sedan slutade hon, men i går när hon hörde en riktig duva tydligt härmade hon den två gånger, och det lät exakt likadant!




När vi gick hemåt tog vi förstås vägen förbi Plaza de España...




...och den här vackra paviljongen från världsutställningen 1929.



söndag 21 juni 2015

Gissa vilka som bedömer testerna!

Vet ni förresten vilka som rättar testen, lyssnar på sångprover och muntliga framställningar?
Jo, det är kollegor till musiklärarvikarierna, fast anställda musiklärare, som kallas in från sommarledigheten.
Jesús tycker inte att det är bra.
- Tänk när X (nämner en person som han lärde känna när de båda blev skickade till Ayamonte och åkte bil tillsammans hela läsåret) kommer att sitta där. Hon som avskyr musik och lärarjobbet, som inte lyssnar på annat än techno, som inte känner till fler kompositörer än Mozart och Beethoven, som aldrig lyssnat på flamenco som hon borde undervisa, som inte kan noter ens, säger Jesús upprört, Musik är hans passion och största intresse.
Och han tänker på det år då hans ex kommer att bedöma hans redovisningar, de slutade som ovänner...

På de dyra, årslånga kurser som hålls för att förbättra lärarnas chanser på testerna får de betalande veta i förväg vilka som kommer att examinera dem. För att få tips om vilken musik de gillar, vad de är intresserade av och så vidare för att förbättra chanserna.

Alltså, så sjukt.

Spanskt lärarsystem så dåligt att det är skrattretande

Det är hemmahelg. Jesús har oposiciones, dessa vartannatårexaminationer som är obligatoriska för alla lärare som inte har fast anställning. Examinationerna handlar om att tävla om en av de fåtal tjänster som annonseras ut.
Staten får in mycket pengar på detta, för oposiciones kostar mycket att få göra, många tror att det är en anledning till att systemet inte skrotas. Vad enkelt det vore om det blev som i Sverige, där lärare kan söka jobb var och när de vill efter avslutad utbildning?

Förra gången, för två år sedan, annonserades det ut så få tjänster (besparingstider ni vet) att få pluggade till testen (annars ägnar folk ett helt år att läsa till detta och går särskilda, dyra kurser), struntade i att klä sig prydligt, gömma tatueringar, klippa sig (allt räknas) och allt vad det är.
I år annonserades bara häften så många tjänster som sist, så ni kan gissa hur det var nu.
- Ingen jag har pratat med har pluggat, meddelade Jesús när han kom hem.
Han själv har inte ägnat en minut åt plugg. Hans jobb påverkas inte oavsett hur det går i testen.

I går, lördag, hölls informationen, och lärarans årliga arbetsplan skulle lämnas in snyggt ihopbundet med spiralrygg. Under tiden brukar lärarna passa på att prata med studiekompisarna som de brukar träffa vartannat år vid det här tillfället.
I dag hölls den skriftliga delen. J hade varit på bluesbåt på natten och sovit tre timmar och hade inte tänkt skriva något alls, men det råkade bli ett ämne som han kan bra, så han stannade.
Den skriftliga delen lottas fram av 25 olika ämnen. Ämnet ska beskrivas ingående (i det här fallet handlade det om ljudlära) och blandas upp med olika aktuella lagar samt filosofer och strömningar inom musikundervisningen.

I morgon är nästa del, den praktiska. Då får lärarna gå in en och en, få noter till något verk som de inte har kunnat öva på i förväg och sjunga det.
I år pratades det visst om hur idiotiskt det är att förlägga den praktiska delen till måndagen och tisdagen (hälften av lärarna måndag, hälften tisdag) som är de sista dagarna på skolåret med eleverna. Jesús är glad att han har fått måndagen, för det vore tråkigt att vara borta den allra sista dagen, än mer eftersom han har övat in sånger och danser med eleverna som de ska framföra på avslutningen. Ja, som alla musiklärare. Man tycker ju att de där proven kunde förläggas ett par dagar senare när eleverna har gått på sommarlov?
Åtminstone kunde det aviseras tidigare och inte två dagar innan, på helgen, så rektorerna kunde fixa vikarier till alla musiklärare som kommer att vara borta de här dagarna?


Förutom att prata med de gamla vanliga bekanta, pratade Jesús med en äldre man som arbetat som lärare i åtminstone 20 år. Han vill inte ha någon fast tjänst, han går dit bara för att han är tvungen. Han visade sin årsplan som han inte ändrat på många år, skollagarna gäller inte längre och datumet stryker han över med tippex och skriver nytt med bläckpenna för att återanvända samma arbete som han brukar lämna in.
Kanske kan det verka konstigt att han inte vill ha en fast tjänst. Det innebär många fördelar, läraren behöver inte byta skola varje år, kan söka utlandstjänster, be om tjänstledigt, det är en trygghet för resten av livet i princip. Men så här är det:
Det finns två listor med arbeten. En för vikarier, en för fastanställda. På båda listorna gäller samma sak. Ju högre poäng man har (det får man främst genom antal arbetade veckor) desto högre upp på listan kommer man och desto större är chansen att få välja skola där man vill jobba. Denne äldre man har arbetat så länge att han har arbetat de senaste sju åren på en skola i Sevillas centrum där han trivs bra. Att arbeta i Sevilla, eller i en annan storstad, kan bara de göra som har allra högst poäng och får förtur när de ska välja skola. Om denne man får en tjänst plockas han bort från vikarielistan och skrivs upp på fastanställdlistan och börjar om från noll, med noll poäng i princip. Han kan komma att skickas vart som helst i Andalusien att arbeta, och Andalusien är stort. Förmodligen har han bostad och familj i Sevilla. Så han är inte intresserad. Dessutom är en ny lärare med anställning under bevakning de första två åren. Varje månad får hen besök av skolinspektionen som bevakar dennes lektioner, hen tvingas göra obligatoriska kurser på eftermiddagarna och extraarbete.

Den här äldre läraren är en slags ledare för musiklärarvikarierna i Sevillaområdet, och de håller kontakt, några informerar sig om nya skollagar som kan vara bra att känna till inför examinan, men mest handlar det om att byta platser eller behålla platser. En av gruppmedlemmarna har arbetat flera år i en by utanför Sevilla, trivs bra där, har sina barn i samma skola och bostad. Övriga lärare respekterar det och ber inte om hans skola, som de skulle få om de har högre poäng, eftersom han då knuffas bort från listan och kan hamna någon helt annanstans.
Bra idé med den gruppen.


Om Jesús skulle bli godkänd på den första skriftliga delen måste han göra en muntlig senare i sommar.



Här har jag tidigare skrivit om systemet och hur det är att jobba som lärare i Spanie
Och här är del två.

fredag 19 juni 2015

Dagens torg, 18/6 kl 19.30



Jesús hade rep igen, så Disa och jag tog bussen till centrum.
Vi köpte en blå- och rödrandig tygkatt samt en grön boll som Disa blev stormförtjust i. Faktiskt hennes första boll. Oj, vad hon lekte med den när vi kom hem! Tills dess band jag fast bollen i vagnen med ett långt hårband för att lättare kunna fånga upp den när D slängde ner bollen på marken.

Här är vi på Plaza de la Gavidia, ett av Sevillas många fina torg mitt i centrum. Här finns ett par bra tapasbarer, en är alltid överfull och borde därmed bara bra :-)

Vi gick sedan till en kafeteria. Blodsockret hade fallit så en söt läsk och ett bakverk med choklad behövde intas, och Disa åt nästan en hel burk med potatismos. Så lätt det är ibland!

torsdag 18 juni 2015

Att känna sig skyldig när barnet inte äter

För några dagar sedan träffade jag ett par kompisar med barn som är lite yngre än Disa.
Vi fikade och gav barnen mat samtidigt; puré.
Och jag såg på när de matade sina barn, och tänkte: Så kan det också vara. Så enkelt.
Ja, det såg så enkelt ut. Stoppa ner skeden i burken/fatet, närma sig barnets mun med skeden, barnet öppnar munnen, skyffla in, svälj, mer mat, och så höll det på, det ena barnet åt ungefär lika mycket under den måltiden som D äter på en vecka.
Det var inte som hos oss: titta på allt utom maten, böja ner huvudet och pilla med något och göra munnen ointaglig, knipa ihop läpparna, stå upp, vända bort huvudet, bli distraherad, försöka lura, leka, byta maträtt en stund, tre skedar här, tre skedar där, vatten, mer mat, vatten, sprattel, lilla försöker skvätta iväg maten från skeden...
Och det slog mig, att det är inte vårt fel att Disa äter lite. En del barn äter när de är hungriga, äter det de får. Andra barn är rätt ointresserade av mat. Blir mätta fort. Äter bara om de är hungriga och samtidigt erbjuds något som de är sugna på, annars inte.
Jag upptäckte att jag ständigt känner mig skyldig till att Disa äter lite. Analyserar varje kväll vad vi gjort fel och vad vi borde gjort bättre, gjort annorlunda, vad vi kan göra annorlunda. En enda gång har jag varit fullkomligt nöjd med vår insats. Det var ett par söndagar sedan då vi var hemma och ägnade exakt hela dagen åt att få i Disa mat. På kvällen kände jag att vi gjort precis allt, utom att laga potatismos eftersom potatisen var slut. Ändå hade hon ätit bara knappt märkbart mer än en vanlig dag.

Tänk den dag då hon kan tala om själv vad hon vill äta. Detta testande med olika frukter, ägg, mos, puré,för att se om något går ner, gå mig ibland på nerverna.

I går var en sådan dålig matdag att på kvällen när J tog med Disa på blueskonsert, gick jag och köpte nya skedar för liten att hålla själv, haklapp och färdig puré av en sort som vi inte provat tidigare. Skulle ha köpt smörgåsrån också som jag har hört finns, men glömde.
Sedan lagade jag mat till klockan halv tre. Gazpacho och potatismos som ofta fungerar, samt risgrynsgröt för att testa och en ny puré på nötkött, potatis, morot, lök och brytbönor.
I morgon tar vi nya tag.

ny gadget

ny gadget