tisdag 28 juli 2015

Resfeber?

Hej på er!
Det har varit tomt på bloggen ett tag.
Jag har inte hunnit, vare sig skriva eller svara på kommentarer. Vi har firat vår ettåring med kalas och förberett Sverigeresan. Vad svårt det är. Vi ska vara borta så länge. Måste tömma kylen, täppa för alla hål där kaskerlackor kan komma ut, lämna katten, fixa EU-kort för att få sjukvård i Sverige, apoteket... packningen! Vad ska man ta med för en hel månad? Kläder för alla väder. Har förstått att sommaren i Sverige inte har varit särskilt varm. Men tänk om det blir varmt? Då behöver jag ju varma kläder också? Sista natten med sommarhetta. Från och med i morgon ska vi sova gott på nätterna alla tre! Läste något om 14 grader mitt på dagen... kan det stämma? Hur kallt är 14 grader? Det är mer än 20 graders temperaturskillnad. Kommer vi att frysa? Disa har bara tunan sommarkläder i sin storlek...

Min resfeber har hållit sig undan den här gången. En liten släng i går bara. Hur mycket jag än ser fram emot en resa, så kommer resfebern alltid en eller ett par dagar innan. Sådana här tankar dyker upp då: Varför gör vi detta. Varför stannar vi inte bvara här, det är ju också bra. Det kanske blir alldeles misslyckat.

Får ni resfeber när ni ska iväg?







fredag 24 juli 2015

För ett år sedan...

Tänk att det har gått ett år i dag, ett år sedan jag lades in på sjukhuset för igångsättning.
Jag var livrädd för förlossningen. Kvällen innan kom vänner hem och vi åt kyckling från kycklingstället och jag skulle få något roligare att tänka på än det som väntade nästa dag.
På morgonen, efter mycket lite sömn, åt Jesús och jag frukost på en bar utanför sjukhuset innan det var dags.

Tänker jag tillbaka så minns jag vissa delar mycket tydligt, jag som har så dåligt minne annars, och annat kommer jag knappt ihåg. Värkarbetet, från att värkarna började och ett dygn senare när det bestämdes att det skulle bli akut kejsarsnitt eftersom det gick för långsamt, det kommer jag inte ihåg så mycket av. Att det var smärtsamt, jovisst,pang bom med en gång, en enda lång värk utan de där vilopauserna mellan som det talas om, eftersom mina kom så tätt, så tätt... men det minns jag inte så mycket av, för hur ont det än gjorde var det så kort tid. Och graviditeten innan var smärtsammare.
Benet. Ischias.
Jag har brutit armen - två gånger till och med, och jag säger inte att en bruten arm är mindre smärtsam än ischias, däremot på samma nivå. Men en bruten arm värker mindre när den är gipsad. Ischias-smärtan höll i sig i flera månader. Allra värst var det när jag hade råkat röra mig oförsiktigt, när jag hade stått upp en stund, råkat komma emot med foten i något eller när jag suttit, då blev smärtan fullkomligt outhärdligt vedervärdig i ungefär en halvtimma - trekvart, då jag fick ligga helt stilla, sedan mattades den av en aning så att jag kunde göra något igen, prata eller läsa lite.
Jag minns natten med värkarna, sömnlös natt och ovänlig, hårdhänt personal, jag minns morgonens utmattning och gråt då jag fick smärtstillande för att få vila en stund.
Jag minns när barnet plockades ur mig och lades på mitt bröst. Hon låg så konstigt, med en kroppsdel i mitt ansikte, men jag kunde inte flytta på den eller känna på henne för mina armar var fastbundna i operationsbordet.
Jag minns hur jag kördes iväg till uppvaket och hur jag snabbt fick byta ett par ord med Jesús som väntade utanför, när jag rullades iväg.
De långa timmarna på uppvaket. Smärtan när epiduralens verkan avtog, den smärtsamma vägen till rummet när varenda gupp skar i kroppen.
Förvåningen och... jag vet inte, besvikelsen, kan det ha varit det? när inte bara Jesús väntade på mig på rummet, utan också hans föräldrar. Hur jag kände mig i vägen, som att jag kom och störde där de hade det trevligt, där de tillsammans hade tagit hand om Disa i flera timmar, gett henne två flaskor med mat, hållit i henne, lagt henne, bytt på henne, tittat på henne.


Första bilden på Disa. Ej tagen av mig. Jag hade inte kommit tillbaka från uppvaket då, och hade ändå inte kunnat hålla i kameran eller komma så nära henne efter kejsarsnittet. Två dagar senare kunde jag också fotografera henne.


Hur jag ville prata med Jesús efter och om allt som hänt, men att hans föräldrar var där så länge. Och stannande medan Jesús gick och åt, det var många, många timmar sedan han fått mat i sig. Var det då jag ringde hem?
Smärtan.
Den sömnlösa natten, det gjorde för ont i operationssåret. Jag låg så obekvämt i sängen men kunde inte röra mig för att ändra ställning.
Mannen som kom för att tvätta mig, smärtan då.
Hur Jesús mamma la Disa på mig för att jag skulle försöka amma henne, men hur jag inte kunde hålla i henne för att det gjorde för ont.
Hur Jesús mamma fortsatte att försöka få mig att amma de där dagarna, här är det kvinnliga släktingar eller vänner som tar hand om den biten, och det närgångna i det.
Dagen efter, Jesús föräldrar kom redan på morgonen. Senare hans syskon och syskonbarn. Min ledsnad när alla beundrade bebisen, fotograferade henne, höll henne, och jag kunde inte göra någonting, jag bara låg blick stilla och försökte stå ut. Det kan tyckas konstigt, men jag var inte beredd på att ett operationssår kunde göra så ont. Och sammandragningarna av livmodern på det.
Först sent på kvällen var vi ensamma. Jag var tvungen att ta mig ur sängen och gå på toaletten, det verkade omöjligt, men det gick. Men först tog jag mig fram till Disas lilla låda där hon sov, jag fick äntligen själv se henne och ta i henne.
Toalettbesöket som var en nära döden-upplevelse, det kändes som om magen skulle gå upp.
Den långa söndagen, välkommet besök av vänner, och Jesús föräldrar var där förstås. Jag ville bara hem. Rörde mig så mycket jag kunde för att få komma hem. Kunde sätta mig i fåtöljen där Jesús försökte sova på nätterna, och hade Disa i famnen. Amningsförsöken fortsatte.

Måndagen och den efterlängtade men olycksaliga hemfärden.
Det var så skönt att komma hem, även om jag just då var så arg att jag stängde in mig i sovrummet och lät Jesús och svärmor ta hand om barnet, för jag ville inte se någon av dem.
Jesús pappa som knackade på dörren.

Jag förstår att det är en kulturell skillnad detta. Här kommer hela familjen till sjukhuset och låter sällan den nyförlösta vara ifred. I Spanien måste man ha minst en anhörig med sig hela tiden på sjukhuset, personalen räknar med det. Det måste finans någon som kan hjälpa till med toalettbesök, tvätt, lakanbyte, vatten, sällskap. Jesús behövde äta, men fick inte ta med sig mat till avdelningen, och han behövde sova, och under tiden var det snällt att hans föräldrar stannande hos mig, jag kunde inte vara ensam. Jag kunde inte ta vattenglaset ens, än mindre ta hand om Disa när hon blev ledsen eller behövde något (du milde vad smärtsamt ett kejsarsnitt är). Men det var påfrestande. Att aldrig vara själv. Om det i framtiden blir ett syskon måste vi göra på något annat sätt. Åtminstone de första timmarna måste vi få vara ensamma. Är min åsikt.

Hemlivet, svårigheten med amningen, tjatet om amningen från omgivningen, Förlossningsdepressionen.
Men också de fina stunderna, Disa i famnen medan jag läste, såg en film. Hon sov och sov och jag kunde bara betrakta det lilla varma, ömtåliga barnet som låg i min famn. Hennes roliga ansiktstutryck, hur hon redan första eller andra månaden betraktade oss och världen med en analyserande, fundersam min.
Oron när hon blev inlagd för att hon inte ökade i vikt. Och hur allt vände efter det och blev bättre och bättre.




Det var tufft, men åh, vad det var värt det.
Och det fortsätter att bli bättre och bättre och roligare hela tiden, var går gränsen?
Det blev ett år med väldigt mycket gädje, tack vare den här lilla människan som är den finaste jag vet och den jag tycker mest om i hela världen. I morgon fyller hon ett år.







Förlossningsberättelsen 1
Förlossningsberättelsen 2
Förlossningsberättelsen 3

I arkivet under september 2014 har jag skrivit om när D var inlagd.

tisdag 21 juli 2015

Det allra finaste

Hon är så fin, min lilla unge.
Hon är det finaste jag har sett.
Jag tänker på året med naturfotografering där vi jagade skönhet och ljus färger... inte visste jag då att det här var det allra vackraste.
Hon är så fin, och när jag går med henne i vagnen har jag blicken på henne nästan hela tiden. Hon är så fin, och så rolig, att jag går och ler mest hela tiden, och om jag behöver titta upp ett ögonblick från vagnen sitter leendet kvar i ansiktet och hamnar på den jag möter.

Tänk att det finns folk som låter barnen åka framåtvända.

måndag 20 juli 2015

Frysa? I juli?

Vi skulle hem till svärföräldrarna på lunch.
Jag hade tagit på mig min minsta och tunnaste klänning, en luftig en i bomull och mycket smala axelband.
- Kommer jag att frysa i den här, tror du?
Jesús kollade på mig och skrattade till förvånat.
- Menar du allvar?
Det gjorde jag.
- Det är ju 35 grader! Vad du än tar på dig kommer det att vara för mycket kläder!
- Jag menar inte nu, utan i kväll. I går kväll när vi gick ut var det ju inte så varmt...
Eller hur var det? Bara för att jag gick ut i jeans och t-shirt och inte höll på att få värmeslag efter 100 meter betyder det inte att det var svalt ute.
Jesús fick rätt så klart.
När jag gick hem från Triana med Disa i vagnen, en promenix på omkring en och en halv timme, hemma vid elva på kvällen, kan jag ju säga att jag aldrig funderade på att ta på mig tröjan som jag hade med. Det var ändå 29 grader ute.

söndag 19 juli 2015

Den efterlängtade Sverigeresan

Det är fyra år sedan jag var en längre period i Sverige. En vecka har det varit som längst, och då har vi åkt runt och hälsat på och sovit på olika ställen varje natt.
Vi bestämde för två år sedan att vi skulle åka till Sverige den här sommaren. Och vad jag har sett fram emot det! Träffa vänner utan brådska. Laga egen mat, köpa Sverigemat som jag är sugen på, vad det nu kan vara. Grynkorv, sill. färskpotatis, rökt sik, smörgåstårta, mörkt bröd. Rå oss själva. Dricka cider och läsa dagstidningar. Lyssna på skogen, bada i sjön. Dofterna, fågelsången. Plocka blåbär och kantareller. Äta thaimat och korv i korvkiosken. Gå på auktion och marknad och leta leksaker på loppisar. Dricka saft och baka. Gå på öppna förskolan och se vad det är (får man det om man inte är bosatt i stan?)
Började kolla evenemangskalendrar, och se! Sophie Zelmani spelar på Porslinsfestivalen, Carl-Einar Häckner ger en föreställning i Jönköping, Bo Kaspers skulle jag gärna vilja se i Karlstad ( får se om något alls blir av...), sommarkonserter, Ulla Holmstrandutställning. Vi ska åka till Spiken och äta fisk och ta tåget till Göteborg flera gånger, kanske Jesús äntligen kan se Naturhistoriska när vi är där utan den vanliga brådskan med stadsbesök på sex timmar.

Så köpte vi biljetter.
Läskigt dyra biljetter, och jag blev alldeles nipprig efteråt. Vad har vi gjort? Dessa biljetter, och vi ska till Sverige och vara där i EN HEL MÅNAD? Vad sjutton ska vi göra där så länge? Har jag någonsin varit i Sverige, ledig, så länge en sommar? Vad ska vi hitta på? Kommer vi ha tråkigt?

Jag fick brev av moster med tips på vad jag kan göra. Bra tips, saker som jag gärna gör. Men de är inte realistiska, vi har med en ett-åring som måste hållas under uppsikt varje vaken minut samt när hon sover, så att åka till biblioteket och låna en jättehög med böcker att läsa går bort, likaså titta på svensk tv. Jag har bara sett ett enda tv-program från början till slut sedan september, och det var ett gammalt avsnitt av Doktorn kan komma, en natt när Disa sov. I och för sig väldigt underhållande, jag tänker ofta tillbaka på programmet och tänker att jag borde göra om det.

Det krävdes en tapasmiddag ute samt två nätters sömn innan nervositeten gick över.
Nu räknar jag veckor och dagar.
(Räknade nyligen fel på en hel vecka, till min besvikelse.)

Den 28 åker vi!

lördag 18 juli 2015

Tekniken stannar när värmen stiger

Även om jag inte tycker om att bo i lägenhet så är det en lättnad varje gång jag kommer innanför dörren.
In i svalkan.
Det är nästan alltid svalare inomhus än ute.
När jag pustat en stund i soffan masar jag mig iväg till termometern för att kolla innetemperaturen. (Utetempen har pajat. Värmeslag?) 32 grader. Det är allt varmt om man kommer in och tycker att 32 grader i sovrummet är behagligt.

Andra tecken på sommarvärme: elektriska prylar som datorer och skrivare slutar fungera. (Hopplöst svårt att svara på bloggkommentarer, det blir i omgångar med flera omstarter.) Även mobiltelefoner får spel. Vi har exempel på alla tre. J var på väg att lämna in telefonen, men fick veta av kompis i mobilbranchen att det bara är värmen som ställer till det. När temperaturen sjunker fungerar telefonen som vanligt igen. Och jo minsann, vi åkte till kusten ett par dagar och där var telefonen precis som vanligt, låste sig inte, var inte brännhet hela tiden, klarade sig på en laddning längre än tre tinmar och internet fungerade.

Men ljusning i sikte; de närmaste dagarna ska temperaturen sjunka fem grader. Till... 34?
Hoppas, hoppas det håller i sig till nästa helg så att vi kan fira Disas första födelsedag utomhus!

Nu åker vi till kusten över helgen och andas.
Vi var som sagt där ett par dagar i veckan. Disa kom över sin rädsla för sand. Efter en halvtimmes testande och kännande lämnade hon handduken och satte sig i sanden. Tio minuter senare hade hon krupit iväg 30 meter rakt bort och hamnade till slut hon en tant på en handduk,






Övrigt? Jesús grupp är klar med skivinspelningen. Han är lättad, de är lättade, jag är lättad. Vi var alla trötta på denna skivinspelning. Nu är J alldeles lycklig och exhalterad över skivan, i veckan som kommer skickas den till... tryck... tillverkning.... och tills dess tja, så lyssnar vi via datorn när den samarbetar.
Får erkänna att trots att det inte är min musikstil är skivan riktigt bra!


onsdag 15 juli 2015

Disa pekar och blir rädd för träd

Det var i fredags som Disa började peka.
Pekat på saker har hon gjort tidigare, någon gång så där,. Men nu började det på riktigt. Titta! Eller ta! och tittitta sa hon gång på gång och pekade på olika saker, tittade på vad det nu var och sedan allvarligt på mig.
- Det är ett stort träd med gröna löv som blåser i vinden sa jag. Det är den stora lysande skylten på varuhuset, där vi nyss handlade.
Hon fortsatte att peka på lampor, kyrkor, och träd ända tills hon somnade.


Jag konstaterade, under samma promenad, att Disa är rädd för träd.
En gång tidigare har hon varit i närkontakt med ett. Jag lyfte upp henne för att hon skulle få känna på löven, men hon blev rädd och gråtfärdig. Jag tänkte, att det kanske var för att hon precis vaknat, men nu fick jag bevisat att så var det inte.
Jag skulle byta blöjan på henne, hittade en fin plats på en låg, slät mur under vackra träd. Men Disa gillade det inte alls! Hon stirrade upp, satte armbågarna i muren och försökte resa sig, komma undan, tittade upp, ansiktet skrynklades i en blandning av rädsla och gråt.
Jag försökte lugna henne, trodde att jag kunde avleda henne genom att ge henne en prasslande påse, sjunga och prata och pussa på henne, men lillan blev bara mer och mer rädd. När den nya blöjan satt på och allt var klart grät hon och skakade av rädsla och stirrade ömsom på mig med tårar på kinderna, ömsom på trädgrenarna som röde sig i vinden. Jag fick dåligt samvete över att jag inte tagit upp henne med en gång, men jag trodde som sagt att jag kunde lugna henne. Och bytet gick fort. Det är ju liksom inte en massa kläder att ta av så här års :-)

Stackars liten.
Och vad snopet för mig. Trots att hon bor i en storstad tror jag att hon är lantis precis som jag.
Samma som att trots att hon är född i Spanien och växer upp här tror jag att hon är lika svensk som jag. Men hon växer ju upp som spanjorska. Förstår ni vad jag menar?


Nä, vad deppigt. Ingen kontakt med gräs får hon, för det gräs som finns i området är inhägnat med staket och hänglås, det får man inte röra. (Jag brukar säga till henne när vi går förbi vattenspridare på de här gräsplättarna, att nästa sommar, om vi är kvar här, då ska vi leka i vattenspridarna, hon och jag, jag ska hitta ett sätt att ta sig in till dem!) Inga fåglar, ingen skogsdoft, inga smultron. Jag avskyr att bo i storstan, och avskyr att tillbringa den här tiden med lillan i storstan. För ett tag sedan var vi på födelsedagskalas strax utanför stan, och jag satt på deras veranda och matade Disa, tittade på buskarna och trädgården och... bara satt ute. Och det var så skönt. Jag satt utomhus på en veranda och gav Disa mat. Tänk att bo så. Öppna ytterdörren och bara gå ut. Jag vill sätta Disa i gräset att undersöka marken, insekterna, köpa en liten plaskpool att bada henne i, en gunga att hänga i närmsta träd, ha en cykel och cykla med henne i barnstolen.
I Sverige har jag alltid bott så.
För Disa är det naturliga att åka stadsbuss, andas dieselavgaser, höra trafikmuller och sirener, titta på bilar och motorcyklar och högljus, ibland hundar i koppel.

Du milde vad jag avskyr att bo i en storstad, och att bo i lägenhet. Jag är inte gjord för det.

tisdag 14 juli 2015

Om jag hade alla möjligheter att göra vad jag ville...

Under konserten sjöng han en tråkig låt och då flög tankarna iväg. Tittade på mannen där borta som sjöng, undrade hur det är att leva så, åka runt och spela. Den där stenrike mannen. Hur är det att ha så mycket pengar? Att man kan göra precis vad man vill. Behöver inte fundera ens innan man köper ett par vinterskor, eller en tygblöja (han kan ju köpa en hel uppsättning på en gång) eller om han vill ha en kamera, han köper den bästa som finns med detsamma. Drömmer om ett hus? Köper Drömmer om en resa? Åker
Jag blev lite nedslagen. Vilken jobbig situation. Att ha allt som ekonomin kan möjligöra.

Så jag flyttade över tankarna till vad jag själv skulle göra med obegränsad tillgång till pengar (utan att tänka på den tråkiga biten).
Det vanliga, självklara, med att skänka bort, betala studielån och sådant kan vi hoppa över.


Jag skulle köpa ett hus i Sverige. Ett gammalt rött hus, inte så stort, på landsbygden. Mysig lummig trädgård med fruktträd och trädgårdsland och  hängmatta.
Sedan skulle jag köpa ett hus i Spanien, inte långt från Sevilla (men på landsbygden) så att vi enkelt kunde bo där i perioder och ofta hälsa på spanska släkten. Huset skulle ha trådgård, apelsinträd, citronträd, granatäpple, fikon, jag skulle ha ett trädgårdsland att så meloner och squash och aubergin i. Kanske en liten olivodling.
Pool? Gärna, det blir så varmt här, men hur funkar det med småttingar?

Jag skulle resa. Stanna länge i Bolivia och se norra delen av landet. Resa över hela Syd- och Latinamerika.
Åka genom USA och besöka landets alla nationalparker.
Landvägen genom den afrikanska kontinenten, börja resan med att ta tåget till Algecíras och båten över till Marocko. Och dra mig nedåt...
Åka till Indien.
Återvända till Island, fast under en grön årstid.
Åka tillbaka till Norge, se hela Portugal, Korsika, Italien, grekiska öar, Tjeckien, Storbritannien.
Ta med Jesús på hans drömresa Egypten.
(Han skulle förstås följa med på de andra resorna också.)
Jordanien.

Jag skulle jobba som... fotograf. Det kom jag på där under konserten. Vad skoj det vore! Reporter är också roligt, men som fotograf tar man inte med sig jobbet hem.
Skulle utbilda mig till fotograf, samtidigt studera genusvetenskap, litteratur och natinalekonomi.
Sätta in en summa pengar att leva på när jag går i pension (Att bo i Spanien är inte så bra för framtida pensionen...). Fast om jag hade obegränsat med pengar skulle väl det inte behövas?


Vad skulle ni göra om ni fick drömma fritt?

måndag 13 juli 2015

Sting och spa och insulinbrist

Inte stanna och dra ut på avskedet, bara gå, tänkte jag när det var dags att lämna Disa ensam med barnvakten för hela eftermiddagen och halva natten.
Och det gick rätt bra.
Men jag glömde något viktigt, jag kom på det ute vid bilen och måste ta hissen upp och hämta det. och Disa kröp mig jättensabbt till mötes, kröp efter mig till Fula Rummet där jag skulle hämta det glömda, och hon ville upp i famnen och jag lyfte upp henne och pussade på henne och försökte sedan avleda henne med att hon kunde jaga Pipen där han satt under bordet, och så gick jag och hon började protestera högljutt... och där gick hjärtat sönder.
Jag grät en bra bit på vägen till Córdoba.




I Córdoba tog vi till höger vid moskén och gick direkt till Hammam Al Andalus. Det var inte tal om att kika på stan medan vi väntade på att klockan skulle bli sex, det var för varmt.
Däär inne var det luftkonditionering och mysigt väntrum med kuddar, te och porlande vatten.






En grupp svenskar kom dit också, och jag tyckte det var jättespännande, som alltid när jag hör andra svenskar :-)

Det var så vackert. Både omklädningsrummet och själva badet med en större varmvattenbassäng, två små kalla, en med hett vatten och en ångbastu. Så vackert med de levande ljusen, och gott med förfriskning med sött te och vatten och att sitta ner en stund och bara vila. Vet inget som är så avslappnande som det här. Stället var lika vackert som vårt i Sevilla.
Men det var något som oroade mig, och jag höll tyst om det ända tills vi gick därifrån, för att inte oroa Jesús. Men när vi gick ut sa jag: Jag har inget insulin. Jag har varit utan insulin ganska länge och blodsockret är skyhögt.
Något i plastknappen på magen hade gått sönder, så jag kunde inte koppla fast insulinpumpen och få i mig insulin. Det måste ha skett nrä vi åkte hemifrån. Sex timmar sedan...
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte tagit med mitt sjukförsäkringskort så jag kunde inte köpa nytt insulin, dessutom hade jag inga sprutnålar med mig. Jag kunde inte gå till sjukhuset av samma anledning; inget kort. Eller kunde jag det? Men hur länge skulle vi behöva vänta där? Jag skulle missa konserten. Fanns det någon diabetesförening i Córdoba att kontakta? Kände Jesús någon diabetiker där? Skulle Jesús behöva åka de 14,5 milen hem för att hämta nytt infusionsset, och sedan komma tillbaka?
Hur många timmar klarar jag mig utan insulin? Skulle jag klara mig konserten igenom? Skulle jag svimma? Behövde jag förvarna bänkgrannarna eller ha en skriven lapp i fickan ifall om att? Hur skulle jag må om jag inte tuppade av? Hur länge har jag varit utan insulin som längst tidigare?

Jesús idé var att leta rätt på ett söndagsöppet apotek och fråga om vi inte kunde köpa insulin och nålar utan recept. Och om det inte går, fråga vad vi skulle göra.
Vi hittade ett söndagsöppet apoek, jag gick dit och mådde kasst medan Jesús vaktade bilen på en olaglig parkering (jag talade inre om hur jag mådde), men när jag såg en termometer visa 39 grader tänkte jag att det kanske inte bara beror på högt blodsocker att jag mår dåligt.
Jodå. För 69 euro skulle jag få både insulin och sprutnålar. Om jag kommer tillbaka inom två månader med sjukförsäkringskortet kan jag få pengarna tillbaka. Låter bra. En ursäkt att åka tillbaka till Córdoba!
Jag vågade äntligen ta ett blodprov. 29, 8. Hu!
Och en insulinspruta.

Nu var det hög tid att åka mot tjurfäktningsarenan. Vi fick ne liftare med oss som också skulle på konserten, en italiensk dam som bott länge i Spanien och som inte fick tag i någon taxi. Hon visade vägen.

Vi hittade parkering alldeles i närheten och skildes från italienskan. Jesús och jag åt kebab och jag tyckte att jag redan kände hur blodsockret sjönk, men det kan ha varit lättnaden över att det ordnade sig.




Sedan skiljdes vi åt. Jag gick på konserten, Jesús gick för att köpa kylväska och is till insulinet och promenerade sedan i gamla stan i Córdoba i ett par timmar.
jag hade en jättebra plats. Bara en stolsrad framför mig, sedan bardisken som gick runt hela arenan. Först spelade Raimundo, därefter kom Sting som avslutade Gitarrfestivalen och konserten var suveränt bra och det var så himla roligt att vara där! Lite varmt bara, och jag tittade smått irriterat/avundsjukt på folk runt omkring och undrade varför jag aldrig, aldrig kommer ihåg att ta med mig solfjäder.






Disa då?
Både Jesús och jag hade tänkt på henne på varsitt håll och längtade efter henne i bilen hem. När vi kom hem hade Disa somnat bara en kort stund innan, klockan två. Och innan dess hade bon bara sovit en timme i vagnen vid tiotiden när de gick ut på promenad. Ingen klockan fyra-sisesta alltså.
Jesús bar över henne till spjälsängen, men jag bad honom att lägga henne i vår säng efter att han gett henne nattflaskan lite senare. Jag ville ligga bredvid henne, hålla om henne och vara bredvid när hon vaknade så hon förstod att vi var hemma.

söndag 12 juli 2015

Sting och egentid i Córdoba



Efter lunch åker vi till Córdoba, Jesús och jag.
Först blir det bad på stadens vackra hammam, därefter tapasmiddag och sedan... Sting-konsert! Födelsedagspresenten!
För min del blir det Sting, Jesús ska gå på bio under tiden.
(Det var meningen att han skulle följa med, men barnvakten kunde inte säga så långt i förväg (tre veckor) om hen kunde vara barnvakt just den dagen, kanske skulle något dyka upp? Så han vågade inte köpa två biljetter. Nåja, inte hans favorit ändå. En tanke var också att sova över i Córdoba, alla tre, men lillan har läkarbesök på måndagsförmiddagen.)
Vi kommer att vara ifrån Disa jättelänge. Hela eftermiddagen och halva natten. Vi har aldrig varit ifrån henne så länge tidigare. Och jag saknar henne redan innan vi åkt. Och oroar mig. För att hon ska sakna oss, att barnvakten inte förstår henne (trots att barnvakten känner Disa mycket väl), inte låter henne krypa på golvet (spanjorer har hellre barnen i knät så att de inte kryper omkring och... ja, jag vet inte, smutsar ner sig, gör farliga saker, riskerar att ramla...), inte förstår hur man får henne att somna...
Jag är lite förvånad, trodde inte att jag skulle bli så här mesig, det har jag bara läst om att andra blir och suckat lite otåligt, vad är det med folk? Så är jag där själv.
Jag vet ju att det kommer att gå finfint.

Så nu ska vi ha egentid, Jesús och jag!

ny gadget

ny gadget