måndag 19 oktober 2020

Konstig stank i badrummet

 Jag har varit så trött, så trött, och stressad, och förra veckan kom en liten krasch, all hopsamlad trötthet och stress bara ramlade över mig, jag orkade inte sitta upp eller hålla ögonen öppna ens och ändå låg jag sömnlös en hel natt och mådde ännu sämre dagen därpå. Och i och med tröttheten har jag varit usel på allt, framför allt på att vara mamma. Som en liten gottgörelse ordnade jag en överraskning för Disa igår, jag vet vad hon tycker mycket om, och det är att vi badar tillsammans. Så jag tappade upp en varmt bad med en massa skum, och tände tre ljus och släckte lampan och hämtade Disa. Och där låg vi och badade och hade det gott ända tills Vargen kom.

Maken till tröttsam katt får man leta efter. Han är lika envis som en fluga som surrar i ens ansikte och gång på gång försöker sätta sig på näsan. Katten rev och rev på badrumsdörren, jamade och jamade ända tills Disa klev upp för att släppa in honom. Han vill jämt vara med. Sedan kunde vi bada en lite stund, innan katten tröttnade och ville ut. Han rev och rev på dörren, jamade och jamade alltmer desperat.

- Katt-fan! Nu får du stanna här tills vi har badat klart! sa jag irriterat till honom och vägrade kliva ur badet för att öppna.


Efter en stund tystnade han äntligen och jag tänkte inte mer på honom förrän...

- Disa, luktar det bränt?

Jag vred på huvudet, tittade på katten som nu satt lugnt bredvid mig på toalettstolen, och kontrollerade om han kommit för nära ett ljus och nu brann i pälsen, men jag såg varken eld eller rök från katten. Jag tittade på ljusen, rök det konstigt från dem?

Snart luktade det inte längre bränt, utan...

- Vargen har bajsat i handfatet.

Så var det. Katten hade blivit akut bajsnödig och när jag vägrade släppa ut honom så han kunde gå på lådan satte han sig till slut i handfatet. Jag kunde inte sluta skratta.

Vi skyndade oss att bli klara i badet och gå upp, för stanken var outhärdlig. Men skrattet hade gjort gott.

lördag 10 oktober 2020

Vad ska jag skriva om?

 Nu är det helg, efter ett par vansinnesstressiga veckor. Det blir ingen lugn helg, nu heller, eftersom jag måste utnyttja varje stund till att läsa, jag har tenta på min distanskurs om ett par veckor och det är nästan omöjligt att läsa under veckorna när jag dessutom jobbar... Men under helgen vill jag också göra något med Disa, och... blogga!

Jag tänkte skriva något nu, men är så trött. Och det har gått så lång tid att jag inte vet vad jag ska skriva ner av det jag har haft i huvudet. Kanske om det spännande huset med den stora tomten som vi skulle vilja köpa, så gärna att vi ska prata med banken trots att vi har för lite på sparkontot? 30 % av 140 000 euro är väldigt mycket pengar... Eller ska jag berätta om det vansinniga i att stänga en skola i två veckor på grund av ett covid-fall, hur svårt det är att ha barnet hemma samtidigt som man jobbar och att Spanien inte är ett dugg anpassat för alla barn och vuxna som sitter i karantän efter covid-test, både negativa och positiva? Kanske  ska jag skriva om Disas och mina picknicktillfällen under hennes karantän? Eller den helt galna hanteringen av pandemin här i Spanien, som är så galen att forskare och läkare har gått samman och krävt att politikerna ska fatta beslut i hanteringen av pandemin baserat på forskning, istället för efter eget huvud, eller bara för att sätta dit motståndarpartiet?? Jag blir galen på absurda beslut. I bokpaketet som är på väg från Sverige ligger Tove Janssons Farlig midsommar eftersom jag behöver läsa om Snusmumriken, som hatar förbud mer än allt annat, som går och rycker upp förbudsskyltar. Eller ska jag skriva om sjukvården som haltar allt värre? Eller ska jag ta tag i reseinläggen från Mallorca nu? Vargens kommande operation? Eller om vägen till spanskt körkort - hur mina nerver var i upplösningstillstånd efter att ha tillbringat måndagsförmiddagen på en spansk myndighet (spanska trafikverket i Huelva) tillsammans med Runa? Eller något helt annat?


Skriv gärna en kommentar och tyck till, vad ska jag börja med att skriva om, för att komma igång?

måndag 28 september 2020

Spännande, spontan husvisning

 Jag önskar att jag hade tagit med kameran och tagit bilder igår, men jag hade ingen tanke på att detta skulle bli ett blogginlägg! Så håll till godo med mina beskrivningar. Det går också att klicka på länken längst ner i inlägget, för att se bilder.


Vi var i alla fall och tittade på ett hus som jag sett i en annons! Ett köpe-hus!

Tanken var att åka och kika på huset från utsidan och se byn som det ligger i, för där hade vi aldrig varit förut. Byn heter Calabazares, ligger mellan Santa Ana och Almonaster, och visade sig vara sagolik. Byn består egentligen bara av en enda gata. Vi parkerade vid det minimala torget och promenerade iväg för att se om vi kunde hitta huset. Det hade inte ens någon adress, bara Hus 114.

På vänster sida låg små fina, vita hus med vinrankor på spaljéer utanför, jasmin, och rosa blommor. På andra sidan fans små odlingsmarker som olika hushåll verkar ha hand om, en liten bäck rann längs vägen, det fanns granatäppelträd fulla med frukt och allt var grönt, frodigt och doftande. Mjuka, gröna berg omringade oss. Nog för att jag har sett vackra byar, flera av småbyarna här i våra berg är de vackraste jag någonsin sett, men det här... Den utsikten...

Vi hittade inte hus 114, så Jesús frågade en dam om det. Byn var så liten att hon måste känna till det. Och jo då. Hon gissade att det var huset uppe på höjden, utanför byn. Hon tog med oss till ett annat hus som var till salu, ett byhus med en liten trädgård med fruktträd, omgärdat av en vit mur, Sedan följde vi med henne hem där hon gav oss nummer till både det husets ägare och till damen som ska sälja det hus vi var intresserade av.


Jag tyckte att det vore väl framfusigt att ringa damen och säga att vi är byn just nu och undra om hon vill visa huset, men Jesús hade inte samma betänkligheter.

- I Sverige är det husvisning en eller två gånger. Då får alla som är intresserade komma och kolla på huset. Sedan hålls auktion. Den som betalar mest vinner huset.

Jesús tycker att det låter fruktansvärt. Inte att det är så svårt att se huset man är intresserad av, utan att den som har mest pengar får huset. 

- Vilket fult system! Här har huset ett pris. Den som är intresserad av det kan köpa det. Försten får det.


Sorry, det blir en lång utläggning. I alla fall. Vi hämtade upp damen med "vårt" hus vid kyrkan, körde hem henne så hon kunde hämta nyckeln, och körde sedan ut ur byn, upp för en backe. Och där låg det. Med en underbar utsikt. Lite längre bort stod damens vita häst i en hage, och längs vägen låg fem-sex hus till.

Damens svärföräldrar har avlidit och ingen vill ha huset. Alla släktingar som vill bo i byn har egna hus. Det hade gått fyra år sedan de gamla gick bort, och inget hade gjorts i huset sedan dess. Den stackars damen var full av ursäkter för att släktingarna inte tog tag i saken. I sovrummet hängde den äldre mannens keps fortfarande på sängstolpen, på väggarna fanns familjefotografier, prydnadssaker... Det såg kort sagt ut som på bilderna i husannonsen.

När man kliver upp för stentrappan kliver man rakt in i ett litet vardagsrum. Till vänster finns tre små sovrum, till höger ett badrum. Upp för en trappa, så kommer man till en oinredd vind och en mycket låg dörr (om det ens kan kallas dörr?) som leder ut till en liten balkong. Om man går ut ur huset igen så ligger ett stort kök med en enorm öppen spis mittemot, detta i ett eget litet hus. Och så finns en tillbyggnad som hänger ihop med huvudhuset, där delar av grisen som damen slaktade förra året hänger på tork. Jesús undrade på skoj om skinkan ingick i priset. En bur med pipande kycklingar finns, en brunn, ett stort citronträd, lagerträd... Och det var allt.

Jesús älskade platsen, och Disa smälte in fullkomligt på det här stället. Det är så hon ska bo. Klätterträd, djur, all frihet i världen att upptäcka saker. Runa älskade kycklingarna. Jag kunde så lätt se dem båda här. Mig själv också. Tänkte, att bor man här vill man aldrig åka någon annanstans. Höns, katter, en hund till Disa, finns inget som skulle passa bättre till den lilla djurälskaren... Vi frågade om det fanns barn i byn (viktigt, våra ungar får inte bil isolerade), och jodå, damen började räkna upp sina syskonbarn, den nya familjens lille kille, elvaåringen, borgmästarens två barn, borgmästarens kusinbarn som brukade komma och hälsa på...

Affär? Javisst, en liten butik. Det kommer en leverans med bröd varje dag, och två gånger i veckan kan man köpa fisk, och två gånger i veckan kommer frukt- och grönsakshandlaren.

Priset var bra, 52 000 € (här behöver man ha 30 % av köpesumman till handpenning för att få ta ett banklån), huset är i stort behov av renovering, men det skulle gå att bo där under tiden, även om det nog är  kallt på vintern, ingen värme, ingen isolering (förstås, det finns det aldrig i sydspanska hus) och ganska stora hål i taket...

Men nej, det blir inget köp. Inte på grund av hålen i taket, inte för att köket ligger i ett hus för sig, inte heller att det är lite isolerat på kullen ovanför byn, inte heller för att det ligger så långt från Disas skola och våra vänner... Utan på grund av trädgården, som är alldeles för liten. Av den lilla gröna plätt man ser tillhör hälften en annan familj. Trädgård är ett krav. Jag vill plantera olivträd, äpplen, ha vindruvespaljéer, hallonbuskar, trädgårdsland, hänga upp gunga och klätterrep till barnen... Här skulle inte ens vårt trädgårdsbord få plats. Då går det inte. Men spännande var det, att vara på husvisning! Och det blev lite mer verkligt, framför allt för Jesús, att vi en dag kan komma att ha ett eget hus! Drömmen!


Här finns annonsen om någon vill kika. Bilderna är inte så bra, man får ha lite fantasi när man ser dem och tänka bort möbler och saker, annat golv och kök...

lördag 19 september 2020

Skolan redan stängd på grund av corona-virus

 Jag vaknade skräckslagen av åskbullret! Vilket fruktansvärt ljud! Det lät som om åskan befann sig precis ovanför våra huvuden, det dånade och verkade aldrig ta slut. Hur länge kan ett enda åskmuller pågå? Under tiden låg jag spänd och lyssnade efter barnen, ifall de vakade, men till och med Runa sov vidare. Obegripligt. Sedan kom regnet. det första på många månader. Det vräkte ner! Jesús gick upp och stängde alla fönster och dörrar.


Det blev inga fler åskmuller under natten, bara det där enda. Om jag vore lagd åt det håller hade jag tagit det som ett omen, ett förebådande om olycka, men det kanske vore att dra det långt. Sant är i alla fall att på fredagseftermiddagen, efter åsknatten, ringde skolsköterskan och sa att det finns en smittad person på Disas skola och att skolan därför stänger i två veckor.

En timme senare befann sig alla i Disas klass isolerade i varsin bil på vårdcentralens parkering, i väntan på rymdmännen som skulle komma ut och ta näs- och munprov. På eftermiddagen skrev den ledsna mamman till det smittade barnet i Whatsapp-gruppen och bad skamfullt om ursäkt för att de hade fört in smittan i skolan, och vi andra försökte lugna henne, det är ju inte någons fel!

Senare skickade Disas ledsna lärare meddelanden till Jesús, de var ju kollegor förra läsåret, och undrade ångerfullt vad hon hade gjort för fel som inte hade kunnat skydda barnen. Hon erkände att hon inte hade haft alla papper i karantän, och Jesús försökte lugna, det går inte att skydda sig mot allt, det går inte att göra allt, och förresten har inte han heller sina papper i karantän.

Det här fattade inte jag, så jag fick fråga. Papper i karantän? Jo, tydligen är det en av alla tusen bestämmelser i skolan, att alla papper som någon har tagit i ska ligga i två dagar innan någon annan får röra vid dem. De papper som Jesús fyller i för att lämna till administrationen, måste ligga orörda på rektorns skrivbord i två dagar innan hon får ta upp dem. De teckningar som barnen ritar i Disas skola, till läraren till exempel, eller ifyllda stenciler, måste läggas på hennes pulpet och ligga där i två dagar innan hon får röra vid dem. Den regeln har hon inte hållit. Förståeligt nog.


Nåja. Testresultaten har redan kommit. Både lärare och alla klasskamrater till det smittade barnet (som var symptomfri efter två dagar) har testats negativt. De ska ändå hållas isolerade i tio dagar, ifall symptom uppkommer senare. Vi andra i familjerna har tillåtelse att gå ut.

onsdag 16 september 2020

Bara rektorn och fem lärare fick jobba kvar på skolan

 Inatt när jag hade varit uppe och gjort iordning nappflaska åt Runi blev jag liggande vaken. Det händer sällan att jag inte kan somna om, men jag hade kommit att tänka på Disas nya gymnastiklärare. De hade haft gympa med henne för första gången samma dag, och hon hade blivit så arg på Disas sexåriga kompis och skällt på henne för att det var något hon inte ville göra. Jag tänkte på snälle Rafa som barnen hade haft förra året, han fick inte stanna kvar det här skolåret. Jag tänkte på goa Belén, engelskläraren, hon fick inte heller jobba kvar. Jag tänkte vidare på Jesús som skulle ha haft Disas klass i musik i år, men han var också tvungen att byta skola. Av de omkring 20 lärarna är bara fem stycken plus rektorn kvar det här läsåret, alla andra har skickats till nya skolor.

Jag blir så frustrerad över det här värdelösa skolsystemet som finns i Spanien! Hur kan någon tänka ut något så dåligt? Jag låg och funderade på om det är möjligt att anmäla det till Europadomstolen (!) för att tvinga Spanien att skärpa sig.

Både lärare och barn är som spelpjäser i den kommunala skolan. Ingen hänsyn överhuvudtaget tas till lärarna, som förmodligen vill stanna kvar på sin arbetsplats, bo kvar med sin familj på en ort där de har rotat sig, och inte tvingas byta skola och ort varje år. Rätt som det är skickas de bara iväg. Ingen hänsyn tas heller till eleverna för att de ska slippa många lärarbyten.

Mest injobbade poäng och högst poäng på lärarproven som måste göras vartannat år gäller, de som har högst poäng totalt tilldelas skola först, och om den lärare som redan jobbar där har lägre poäng måste den byta arbetsplats.

Att så många fick lämna skolan i Fuenteheridos nu beror troligtvis på pandemin. Många storstadslärare söker sig till byar och landsbygd istället, av risken att det blir en ny karantän. Av samma anledning hyrs alla lediga bostäder i Fuenteheridos upp av storstadsbor (Sevillabor) med mycket pengar, som vill ha en alternativ bostad ifall det blir en ny karantän, och det har lett till att de bostäder som finns kvar till uthyrning har fått sådana överpriser att vanligt folk inte kan hyra dem.

Jag tänkte på rektorn, som under flera år har byggt upp skolan i Fuenteheridos till vad den är. En liten trivsam skola där fokus ligger på att både barnen och lärarna ska ha roligt i skolan och må bra, att de ska se fram emot att komma dit varje dag. Att de ska komma för att de tycker att det är roligt att vara där! Ett stort miljötänk och alternativa undervisningsmetoder, många roliga projekt vid sidan av. Alla lärare som har jobbat där har valt skolan just därför, de trivs med undervisningssättet och den annorlunda, icketraditionella skolformen, trots att det kräver mycket extra arbete. Straff tillämpas inte. Och så byts hela lärarskaran ut, och in kommer traditionella lärare som undervisar efter läroböcker, som skäller och straffar och som inte har där att göra. Det känns så tråkigt. Inte ens rektorn sitter säkert. Det var meningen att hans nyblivna lärarfru skulle skickas iväg till en skola vid kusten det här året, och att de skulle levda skilda åt verkade otänkbart. Jag vet inte hur det gick till, men båda verkar bli kvar ett år till.

Man kan ju hoppas att den nya gymnastikläraren ändrar arbetssätt. Hon råkar dessutom vara Disas förre klasskamrat Martíns huvudlärare i Fuenteheridos. Hans mamma var orolig igår, för pojken trivs inte alls lika bra i skolan efter den här första veckan på nya terminen...

lördag 12 september 2020

Jesús första skoldag i vanlig auktoritär skola

Jesús har ju också haft sin första skoldag, som lärare. Han var helt slut efteråt. Många nya regler att hålla reda på; vilken skolport som får användas, att elever inte få ha sin frukostrastsmörgås inlindad i folie, papper eller annat som kan slängas, handtvättarna, att eleverna måste gå på led in med en och en halv meters mellanrum, att de alltid måste gå ensamma på toaletten...

Och de  hade stora problem med att höra varandra. "Jag har en elev som har varit i Sverige i sommar och jag ville verkligen höra vad han hade att berätta, men jag kunde inte!" sa Jesús frustrerat när han kom hem. Dels beror det på ekot. Allt som går att plockas ut från klassrummen har plockats ut som en covidförhindrande åtgärd, allt från böcker och dekorationer till möbler, så det bildas ett ekande ljud i det tomma klassrummet. Samtidigt ska dörren och fönstren vara öppna för att rummet ständigt ska ventileras, så trafikbuller samt röster från andra klassrum väller in. Dessutom blir talljudet kvävt bakom ansiktsmaskerna, så varken lärare eller elever lyckades göra sig hörda i det ekande, trafikbullrande klassrummet.

Jesús har Disas gamla skolkamrater från småskolan (3-6 år) i musik, och är huvudlärare för en sjätteklass. Kontrasten att jobba med en helt vanlig sjätteklass i en helt vanlig spansk skola blev tydligen större än Jesús hade räknat med, efter de senaste åren i de små byskolorna runt omkring. De här ungarna är vana vid ett auktoritärt styre, regler som ska följas och straff när någon bryter mot reglerna som läraren satt upp. Demokrati - vad är det? En sådan enkel övning som de hade första dagen med Jesús blev oväntat komplicerad. Eleverna skulle få bestämma klassreglerna själva, tillsammans, genom omröstning. Diskutera dem, säga sin åsikt om dem. Rösta om dem, vilka som skulle gälla och inte. Vissa regler var de alla överens om, andra inte. Jesús röstade nej för att man skulle ange klasskompisar som inte satt tysta mellan lärarbyten och skriva upp dessa på ett papper, men majoriteten av eleverna röstade för det, så då blev det så.

Jag är så enormt tacksam över att vi bytte skola för Disa. Hade vi inte gjort det skulle hon nu ha börjat första klass i storskolan med 600 elever, i en klass med 25 andra barn, en naturlig övergång från småskolan hon gick i tidigare. En typisk klass där de som hörs mest får uppmärksamhet och de andra blir osynliga och anpassar sig. Istället går hon i en klass tillsammans med fem andra barn i en skola med ett helt annat tänk, lär sig att uttrycka sin åsikt och sin personlighet, lär sig att hon är värd att synas och lyssnas på, lär sig respekt för de andra eftersom alla är värda respekt, lär sig att ta sin självklara plats. Redan efter någon månad i den nya skolan förra året märkte vi hur hon började blomma och blev en person som vi inte hade känt till tidigare. Så glad att det finns alternativ till den vanliga spanska skolan.

(Obs att jag drar alla spanska skolor över en kam. Det går ju inte. Både skolor och klassföreståndare är olika. Men generellt sett är spanska skolor mer auktoritärt styrda än svenska, på gott och ont. Enligt min mening. Kommentera gärna.)

fredag 11 september 2020

Skolstart och covid-test

Nu har skolan börjat igen! Sist Disa var i skolan var den 13 mars, och igår, den 10 september, sex månader senare, fick hon komma tillbaka! Det var en så stor händelse att jag bestämde mig för att gå upp tidigt väcka henne med nybakad drömtårta (favoritbakverket) och tomtebloss på sängen, detta firande av hennes födelsedag gjorde djupt intryck på henne. Men drömtårtefrukosten blev idag, andra dagen i skolan, för det var nära att hon missade första dagen och jag skjutsade iväg henne i all hast.

Anledningen den nästan missade skolstarten var att Jesús blev förkyld. Disa, Runa och jag hade haft helt vanliga förkylningar med snor och nysningar, och var redan friska från dem. Men Jesús skaffade en alldeles egen variant av förkylningen och fick feber. Och hosta. Och andnöd. Han hade gjort ett antikroppstest några dagar tidigare, vid lärarnas skolstart, men kanske var det bäst att ta ett covid-test nu i alla fall? Innan han träffade skolbarnen? Testet dröjde. Jesús fick order om att hålla sig helt isolerad i ett rum i hemmet tills vidare. Det sket vi i, det är orimligt. Om han hade fått corona-viruset nu hade vi ändå levt så nära att vi skulle haft det allihop.

På tisdagen fick han åka till vårdcentralen. På en grusplan bakom byggnaden väntade två rymdmän med varsitt test, snabbt och diskret, och sedan var det bara att vänta på resultatet. Hela familjen skulle hållas isolerad. Nästa dag kom inget resultat, bara ett besked om att vi allihop skulle vara isolerade i hemmet i sex dagar, även om resultatet var negativt, för det finns en liten, liten risk att testet visar fel resultat... Alltså ingen förskola för Runa, som redan hade missat hela första inskolningsveckan, ingen skolstart för Disa, och Jesús drabbades av någon slags cellskräck över att inte få komma ut.

Nåväl. På torsdagen kom det väntade, negativa beskedet. Inget corona-virus. Och en ny läkare gav oss allihop tillåtelse att gå ut! En halvtimme efter telefonsamtalet hade Jesús lämnat Runa i förskolan, så hon skulle hinna få någon slags mjukstart innan heldagarna börjar, och jag gjorde i ordning Disa och skjutsade henne till skolan.

Två timmar skulle första skoldagen vara. Jag lämnade Disa med både glädje och en sorgetagg i hjärtat. Över alla förändringar. Över de nya reglerna, att barnen inte längre får jobba med lera, leka på lekplatsen, de får inte fylla på sina vattenflaskor i kranarna i skolan, inte få låna penna av någon när penna glömts, aldrig få smaka på någon annans matsäck... Ständigt ansiktsmask på. Jag hittade inte Disas mask innan vi åkte så jag rotade fram en liten engångsmask för barn i röda plåtburken, och snodde ihop gummibanden med mitt hårspänne bakom hennes huvud, eftersom gummibanden var för stora. Det kändes sorgligt att stå och sätta ansiktsmasken tillrätta på sin lilla sexåring.

Och så var det ledsamheten över hur det förra skolåret slutade. Lyckligaste möjliga skolår, där Disa stortrivdes, och vi med, eftersom de få eleverna och deras föräldrar utgjorde en helt egen värld. Varje dag som vi hämtade barnen stannade vi kvar och pratade, en kort stund eller en halvtimme, en timme, medan ungarna lekte på lekplatsen utanför skolhuset. Nu har halva föräldragruppen försvunnit, och deras barn, och det blev så tomt. Den chilenska familjens stora barn har börjat i storskolan (80 elever) i Fuenteheridos, och de andra två stora barnen ville följa med kompisarna dit, så varken den chilenska familjen, mexikanske pappan eller brevbärar- och pizzabagarfamiljen finns kvar, de heller. Och den brasilianska familjen väljer att ha dottern hemma tills det blir färre restriktioner i skolan.

Men fyra andra barn är kvar, och en ny liten pojke har tillkommit, det kommer väl att bli bra det också.

Disa tog med ett av äpplena som hon dekorerat med diamanter, ögon och andra klistermärken, till läraren. Var lite blyg först, men läraren kom och hämtade henne vid grinden. Jag hade tänkt sätta mig och läsa religion medan Disa var i skolan (har tenta på tisdag) men följde istället med pappan Alex och nye pojkens mamma till chilenska familjens alldeles nyöppnade bar och drack fruktdrink med frön och åt melon i två timmar med dem.

När skolan var slut undrade Disa varför jag kom så tidigt, hon ville stanna längre. Ungarna slet av sig ansiktsmaskerna och lekte på trottoaren, nu när de inte fick vara på lekplatsen.

Idag var första heldagen i skolan, och så klart fick Disa drömtårta på sängen! Direkt efter skolan följde hon med ett par kompisar hem och jag ska hämta henne ikväll.


Med Runa var det värre. Hon har missat hela inskolningen, först för att hon var förkyld, sedan för att Jesús väntade på provsvar från covid-testet. Hon var ledsen när hon kom till förskolan (man får inte komma in, bara lämna barnet i dörren), och när jag hämtade henne fick jag själv lust att gråta när jag såg henne genom fönstret. Hon var inte glad. Jag är säker på att det är sant, att hon hade lekt och varit lugn under förmiddagen, men jag såg ju i hennes ansikte att det inte var bra. Hon har inget behov av att vara med andra barn fem-sex timmar på förskolan varje dag, hon skulle ha det bättre hemma. Det här är lösningen för att jag ska kunna jobba och studera.

onsdag 9 september 2020

Första resdagen - hotellet i Mengíbar



Nu kör vi reseberättelse, tycker jag! Här kommer fler detaljer än ni önskar, eftersom det samtidigt är min egen resedagbok!

När vi till slut om iväg, tre timmar senare än tänkt, stannade vi efter bara drygt en timmes bilresa. Vi var nämligen tvungna att köpa en ny bilbarnstol till Runa. Den gamla är livsfarlig, så fort hon somnar hänger huvudet framåt. Vi kan inte låta Runa åka på långresa i bil i farlig barnstol. Vi slog till på ett skylt-ex, tur!

När det var klart borde vi ha varit en bra bit på väg och stannat på rastplats för picknicklunch(jo tjena, i Sydspanien?). Men vid lunchtid befann vi oss fortfarande i Sevilla, så vi åkte hem till Jesús pappa där vi bjöds på himmelsk bläckfiskgryta med potatis, barnen lekte och sedan kom vi äntligen iväg!

Det är ungefär nio timmars bilresa mellan Aracena och Valencia, om man inte räknar alla stopp på vägen, så vi skulle övernatta i Mengíbar. Minns ni favorithotellet? Palacio de Mengíbar, jag rekommenderar det verkligen! Varje gång vi sover där och jag öppnar dörren till ett rum drar jag efter andan för att det är så vackert! Rummen på det hotellet är de lugnaste jag har upplevt. De är målade i en så mild, behaglig grå väggfärg, den ljusgröna skrivbordsstolen är i exakt rätt ton, och både vita lakan och mörka trädetaljer förstärks mot den sköna grå färgen.

Vi fick en stor himmelsäng att dela på, vi fyra, och efter att ha njutit en stund av rummet och hoppas i sängen gick vi ner till hotellets lilla spa, som vi hade bokat tid för. Sedan gick vi upp och åt maten som vi skulle haft till lunch, sushi till barnen, hemgjord empanada med pisto till Jesús och mig.




Disa, som sovit i bilen, somnade mycket sent, som jag befarat. Hon fick sluta med siesta när hon var två och ett halv-tre år eftersom hon somnade så sent. Den lilla stackarn låg vaken till någonstans mellan tre och fyra på natten, utan att kunna somna.

måndag 7 september 2020

Ett år i Sverige?

"Nu är det tillbaka igen, Flashback-fenomenet. Under sommaren höll det på i säkert en och en halv månad. Hela tiden, antingen jag jobbar, är med barnen, handlar eller gör vad som helst annat, drabbas jag av Sverige-flashbacks. I en sekund är jag där, känner doften från bokhandeln, hör mannen i baguetteaffären, går in på en loppis, har sus av björkar i öronen, bläddrar i magasin i någon butik, känner det första sockriga bettet av en vaniljbulle från bageriet, köper rökt fisk i fiskbilen, träffar en kompis... Listan är oändlig.  Mesta av tiden har jag inte haft någon hemlängtan, men ibland kommer den. Nu skulle jag gärna åka till Sverige. Undrar när det kan bli?"

Detta skrev jag förra måndagen, utan att publicera. På tisdagsförmiddag skickade Jesús ett meddelande från skolan: "Jag har pratat med facket. Poängen fortsätter att räknas om vi åker innan Runa har fyllt tre." Jag blev så glad att jag läste meddelandet fyra gånger innan jag svarade.

Det kan låta obegripligt för någon som inte är sambo med en spansk lärare, så jag ska förklara. Kanske ska jag börja från början?

Länge, åtminstone tio år tillbaka, har vi pratat om att bo ett tag i Sverige. Mest jag då. Problemet är Jesús jobb. Så länge han inte har tillsvidareanställning får han inte vara tjänstledig och kan inte vara borta från jobbet. Men så hörde vi att statligt anställda lärare med barn under tre år vara borta ett år. Men gäller det även de som inte är fast anställda? Ja, det gör det!

Nästa punkt var Jesús oro över att han skulle förlora så många jobbpoäng av att vara borta ett läsår. Varje jobbad vecka ger poäng, som gör att alla utan fast tjänst klättrar högre på jobblistan. De som är högst upp är garanterade jobb, och får ofta jobba i det område som de önskar, vilket brukar vara i närheten av där de bor. Jesús är en av de andalusiska musiklärarna med högst poäng, och det är anledningen till att vi kan bo här i Aracena-bergen, som vi tycker så mycket om. Om han förlorar ett års poäng går så många lärare om honom på listan att vi med all sannolikhet inte skulle kunna bo kvar här efter året i Sverige, utan skulle börja få flytta runt till olika platser i Andalusien, beroende på vart Jesús skickas. Hänger ni med?

Nu kom beskedet, att om Jesús begär tjänstledigt innan Runa fyller tre fortsätter poängen att ticka trots att han inte jobbar, och i samma stund som han fick veta det var beslutet fattat. Vi ska flytta till Sverige för ett år! Nästa läsår!

Disa ska lära sig flytande svenska, Jesús också, båda ska uppleva ett helt år i Sverige med allt vad det innebär. Sverige kommer att bli Disas land också, inte bara ett semesterland.
 Hon ska få bada på badhus, gå luciatåg, adventsmysa, köpa julgran, fira påsk, åka skridskor och pulka, plocka blåbär och jordgubbar och vitsippor... Jesús får uppleva vad det är att byta land. och om båda lär sig svenska, och vi kan tala det hemma, kommer Runa också att få språket.

Tankarna går för fullt. Jag måste hitta ett jobb för att kunna försörja oss. Var hittar man snabbt ett jobb? Hemtjänsten? Personlig assistent? Städare? Lastbilschaufför (borde jag ta lastbilskörtkort innan vi åker till Sverige?)? Olegitimerad SFI- och spansklärare? Barnskötare? Bemanningsföretag? Hur länge räcker våra husbesparingar, om vi måste använda dem?

Jag har ställt mig i bostadskö i min svenska hemkommun. Vi måste lämna huset i Aracena. Sälja/skänka/slänga så mycket som går, magasinera resten. Vi får ta bilen upp. Skaffa takbox och packa fullt med kläder och annat för ett år. Köpa möbler och köksutrustning och sällskapsspel på loppis. Jesús behöver personnummer. Jag behöver diabetsläkare. Går det att få barnbidrag?

Så går tankarna. Om inget olyckligt händer (sjukdom/död/lagändring i skolan så Jesús inte kan få tjänstledigt/nytt virus etc) så flyttar vi nästa sommar och stannar ett helt år. Overkligt.


Färja på västkusten, 2019.

onsdag 2 september 2020

I år får barnen inte sjunga i skolan




Nästa torsdag börjar Disa äntligen skolan igen! Jesús, som ju är lärare, började igår.

Han jobbar i Aracena det här läsåret. Han hade gärna fortsatt ett tredje år i Fuenteheridos där han trivs så bra, men en nyexaminerad lärare, som fick högre poäng på de där proven* (som alla lärare som inte har tillsvidareanställning måste göra för att 1. få fortsätta jobba och 2. tävla om en tillsvidareanställning) och valde olyckligtvis just den skolan att jobba i. Jesús åkte alltså ut, liksom de allra flesta av lärarna som jobbat där, utom de fem som har tillsvidareanställningar. Efter karantänen verkar många storstadsbor ha sökt sig till landsbygden. I alla fall, det blir stora skolan i Aracena, och Jesús har promenadavstånd dit.

Dessutom, en rolig nyhet är att det ska börja ett svenskt barn i Aracenaskolan (!!!). Det är en spansk familj som har bott länge i Sverige, båda barnen (4 och 7 år tror jag) har fötts där, som just har flyttat tillbaka till Spanien. Vi kommer att ta kontakt med familjen fortast möjligt! En nästan svensk familj i Aracena! Förhoppningsvis kan stora barnet och Disa bli kompisar och prata svenska med varandra. Jag ska be familjen, om vi träffar dem, att enbart prata svenska med Disa. Vi måste bli kompisar med den familjen!


In i det sista har det rått tveksamheter om skolstarten. Många föräldrar vill inte låta sina barn gå i skolan, i rädsla för smitta. Men skolplikt gäller och i varje skola har en utsedd covid-samordnare jobbat hela sommaren, utan någon semester alls, för en säker skolstart. I Andalusien gäller bland annat detta:

1. Obligatoriskt munskydd hela dagen i skolan, från 6 års ålder.
2. Handtvätt minst fem gånger om dagen.
3. Febern ska tas varje morgon, antingen i hemmet eller i skolan.
4. Det ska vädras ofta.
5. De lite äldre barnen måste hålla 1,5 meters avstånd till varandra.
6. Barnen får inte sjunga på musiklektionerna, inte heller spela flöjt.

Den sista punkten är Jesús oerhört irriterad på. Han är ju musiklärare för låg- och mellanstadiet. Inte sjunga eller spela flöjt? Vad ska de göra då?! undrar han, som bygger hela ämnet på sång, dans, rytm och instrument.


Första dagen kom lärarna till skolan enbart för att ta blodprov och se om de har eller har haft viruset. Dag två kommer alla, som fått negativt på testet, till skolan för att jobba. Jesús har fått veta att alla onödiga möbler och saker har tagits bort. Han säger att klassrummen är tråkiga och livlösa.


Runa skulle ha börjat förskolan igår, om hon inte blivit sjuk. Även där gäller nya regler. Till exempel:

1. Barnvagnar får lämnas där under dagen.
2. Föräldrar får inte komma in, endast lämna barnet i dörröppningen.
3. Inga leksaker får tas med.
4. Barnen måste ha ett särskilt par skor eller sockar på förskolan, som aldrig lämnar lokalerna (måste komma ihåg att köpa nya skor).
5. Barnens vattenmugg/flaska, haklapp, målarförkläde (sådant som föräldrarna köper och lämnar där) och ombyte får aldrig lämna lokalerna.
6. Alla onödiga möbler har tagits bort.


Lidl har skickat ut reklam för sina skolstartsgrejer, som ni kan se på bilden i början av inlägget. I reklamtidningen finns erbjudande om tvåpack färgglada ansiktsmasker i tyg. Disa har en mask som hon valde själv i bokhandeln, jag tycker att det räcker med den så länge (hon avskyr att ha på sig den!)… Men det kändes så ledsamt och onaturligt att se barnen på reklambilden med ansiktsmask...

Det blir ett annorlunda skolår, det här. Barnen får i alla fall komma tillbaka till skolan. Det är det viktigaste.




ny gadget

ny gadget