onsdag 27 augusti 2014

En månad

I måndags fyllde Disa en månad.
Det firade vi med ett litet kalas; tapas och allt igenom hemgjord blåbärstårta och ett gäng spanska släktingar på besök.
Födelsebarnet själv sov sig igenom nästan hela kalaset, jag gick till slut och väckte henne så att besökarna skulle få träffa huvudpersonen och inte bara titta på henne i spjälsängen. Klockan var så mycket att hon hade vaknat när som helst ändå, så tyck inte för synd om henne.

Disas i ålder närmsta släkting var där också. Jesús brorsdotter fick en flicka tolv dagar efter att Disa föddes, en liten älvlik sak. Sist vi träffade henne var hon pytteliten jämfört med Disa som hade hunnit växa och tjockna till sig på de tolv dagarna och såg ut som en jättebebis i jämförelse. nu var de jämnstora, och det var lustigt att se hur blond vår lilla unge är i jämförelse. Det kanske är som Jesús (och alla andra) säger, att hon har ärvt mer från sin mammas sida än sin pappas?

Medan den lilla släktingen satt helt nöjd och mätt och tittade hela tiden är vår bebis rörligare. Oj, vad hon rör på sig, och så stark hon är! Det är sällan hon är riktigt stilla när hon är vaken. Hon sprattlar med benen och viftar med de långa armarna med knutna nävar och träffar ibland sig själv i huvudet. Hon håller upp det stora huvudet på nacken allt längre stunder i taget. Och riktigt stark är hon när hon blir ilsken och tar spärn med hela kroppen. Då får man hålla ordentligt i henne!

måndag 25 augusti 2014

När man låtsas att man känner någon

- Men hallå, hej, sa mannen som just hade tänkt att sätta sig i sin bil.
- Hej!
- Hur är det?
- Bara fint, allt bra.

Vem sjutton är det här? Någon av Jesús kompisar? Har jag träffat honom förut? Visst verkar han lite bekant? Måste vi kindpussas?

Kindpussar.
- Åh, har barnet kommit? Är det en pojke eller en flicka, undrade mannen och kikade in i bärsjalen där Disa sov.
Vi fortsatte att småprata lite, mannen undrade om vi ville ha skjuts hem, men vi avböjde, hade gått ut för att få en kvällspromenad.

- Vem var det, frågade jag Jesús när vi gick.
- Vem det var? Jag har ingen aning! Jag trodde att du kände honom?
- Nej jag vet inte vem det är. En granne kanske?

Jo minsann, vi bor visst i samma hus, upptäckte Jesús när han i morse stötte på samme man i hissen.

söndag 24 augusti 2014

Skräckbebis

Det kan ha varit tröttheten, det kan det.
Och mörkret.
Ensamheten när man är vaken själv.

Saker och ting ter sig annorlunda klockan två på natten.
Jag menar, Disa gör det ju mitt på dagen också.
Men när hon nu låg i mitt knä och gång på gång öppnade ögonen till hälften och bara ögonvitorna syntes, alltså, jag höll på att få spel. Varenda skräckfilm (rätt få i och för sig) jag sett flimrade i huvudet och jag mindes djävulsbebisar och allt vad det nu var så jag knappt vågade titta på henne längre (och jag behövde titta eftersom jag gav henne mat), var så nära att väcka Jesús och lämna över ungen till honom.

Han vill gärna se skräckfilm med mig, men det är sällan han kan övertala mig eftersom jag inte klarar av sådana filmer, jag har för gott minne och för bra fantasi.





Någon annan som... ähum... blivit rädd för sin egen bebis?

lördag 23 augusti 2014

Disas pappa

Förut har jag sett äktenskap som en allvarlig grej, men det är det ju inte, om det inte funkar så kan man skilja sig. Att få barn med någon, det är allvarligt på riktigt. Där måste man vara säker. Barnet har man tillsammans för resten av livet.

Jag har haft tur.
Nej, inte tur, det finns ju en anledning att just Jesús är pappa till det här barnet.
Jesús är den bästa person jag vet.
Han är, och har varit helt fantastisk.
Han har gjort allt. Under den jobbiga graviditeten, efter förlossningen, nu.
Tagit hand om mig, tagit hand om Disa när jag inte har kunnat. Tar fortfarande hand om henne förstås, men nu är vi två som kan dela på det.
Han hjälpte mig med allt runt omkring jobbet så att jag kunde fortsätta jobba istället för att bara ligga stilla, uttråkad, de sista månaderna.
Han fixar allt i hemmet, han går upp på natten och ger Disa mat, han håller humöret uppe på mig när det dimper, han jobbar och grejar i ett, förutom under siestan på eftermiddagen. Hur orkar han?
Han är helt fantastisk, så bra att jag vill göra något för honom för att han ska förstå det, men det finns inget som går att mäta sig med vad han gör och har gjort.

I går lagade jag mat för första gången på... hm... månader, och Jesús fick ta hand om flickan under tiden. Han la sig i sängen med henne på bröstkorgen, det gillar de skarpt, och läste och vilade ryggen som han fått ont i igen, och hade det bara mysigt, samtidigt som han fick dåligt samvete över att han inte gjorde någonting.
Inte gjorde något? Hade han inte tagit hand om Disa hade jag inte kunnat laga mat.

Det kan jag ge honom, nu när jag mår bra igen. Vilostunder.



fredag 22 augusti 2014

Förändringar

Snart en månad gammal och det känns om om Disa förändras dag för dag.
Vi tar ett exempel.
Från att ha varit en liten sömntuta de första veckorna, näst intill omöjlig att väcka för mat, har hon slagit om helt. Jag saknar nu tiden då vi kunde göra en massa saker medan hon sov.
Nu vill hon absolut inte vara ensam. Är vaken många timmar i taget. Hon kan tänka sig att sova, eller åtminstone vara stilla och blunda, men då ska det vara i en vyssande famn eller på magen på någon av oss, alternativt i bärsjalen. Att lägga henne i spjälsängen är samma sak som att väcka henne. Mellanspel av gråtperioder då ingenting hjälper.

Vad har ni för erfarenhet av sådant här? Jag är ju ny på området.

onsdag 20 augusti 2014

María Luísa-parken



Maria Luisa-parken - den vackraste park jag vet. Och bra att gå i med en liten bebis på sommaren eftersom det är så mycket skuggande träd där.
Vi tog oss dit för att ta lite bilder på Disa med ögonen öppna.
Det är hopplöst svårt eftersom hon mest sover, och sover hon inte så äter hon.
Vi har försökt med den här fototuren i en och en halv vecka, men flera saker måste sammanfalla:
Vi måste åka när hon sover och vara på plats när hon vaknar och vill äta.
Det måste ske på förmiddagen för att det inte ska vara för varmt.
Vi får inte ha någon läkartid eller tid för att få föräldrapenning inbokad.
Vi får inte vara för trötta.

Det var först när vi gick tillbaka till bilen som jag kom ihåg att jag kunde ta några bilder av parken också, så det blev ett par på vägen.






tisdag 19 augusti 2014

Mamma Annika den musikaliska motvikten

Apropå musik.
Det här är en låt som Disas papps aldrig någonsin kommer att spela för henne (och med all säkerhet ingen annan låt heller som har varit med i Eurovision Song Contest).
Men visst blir man himla glad av Lettlands bidrag från år 2000?


Hur går barnsångerna???

Den här ungen kommer att växa upp med musik.
Musik är Jesús största intresse, dessutom är det hans yrke i och med att han är musiklärare.

Vi kom hem sent på kvällen från BB då för drygt tre veckor sedan, därför dröjde det ända till nästa morgon innan Jesús satte på första skivan som Disa skulle höra medan hon åt.
Det blir mest klassisk musik och opera (med anledning av Wagnerfestivalen som direktsändes i radion), men den senaste veckan har det blivit alltmer rock och metal.
Disa har redan varit på en akustisk blueskonsert i en liten park, och J spelar ukulele, munspel (det gillar hon inte) och gitarr när han sjunger för henne och kompar sig själv.

Jodå, mina skivor går på också, men jag har inte så stort behov av att lyssna på något hela tiden, som han har.
Han tycker att jag ska sjunga mer för henne. Jag sjunger. Men kan inte koppla av riktigt när jag inte är själv med Disa, det är han som sjunger i kör och är med i en massa olika grupper, inte jag.
Vi fick en fin bok med svenska barnsånger av min bror, texter, noter och en liten spelare så man kan lyssna på sången om man inte kan den. J använder boken för att lära sig sångerna med gitarrkomp. Jag behöver den för texternas skull.
Och nu kommer jag till själva saken: Jag har upptäckt att jag är hemskt dålig på att komma ihåg sångtexter!
Sånger som jag trodde att jag kunde utan och innan måste jag nynna mig igenom, för det mesta kan jag inte mer än de två första raderna!


- Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind. Mor....nanananananana...

- Sov du lilla videung, än så är det vinter, .....nanananana....

- Gubben Noak, gubben Noak, var en hedersman.....nananana

- Nananananana....och musen hette Klas, nanananan....bjuden på kalas...nanananananananananananana..... Faderullanlej!

- Mors lilla Olle i skogen gick...nananana....bara jag slapp att så ensam här gå.



Hopplöst.



måndag 18 augusti 2014

Vad man kan göra med bebisparfymen

Vi fick en presentkorg med olika bebisprylar, och bland dem låg en flaska bebisparfym.
Bebisparfym.
Ja, vi har ju pratat om det tidigare. Förutom det läskiga i att spruta på en massa otäcka kemiska medel på en nyfödds hud, vem vill praya bort den goda bebislukten?

- Vi slänger den, sa jag.
- Nej! Den är ju ny och oanvänd! Vi kanske kan ge den till någon, föreslog Jesús.
Det är mot hans natur att slänga något som fungerar, eller kan fungera, som mixern som J tror att han ska hitta någon reservdel på nätet till (som om han någonsin har reparerat något?) och inte vill slänga av den anledningen, den står bara och tar upp plats i köket. Och termosen som är för alltid förstörd av någon äcklig, fyra år gammal sörja.
- Vem skulle du vilja ge en bebisparfym till??!
Han kom förstås inte på någon, och den lilla flaskan har stått där i köket i ett par veckor nu.
Och ser man på, Jesús har faktiskt hittat ett användningsområde för bebisparfymen. Den är nämligen helt suveränt bra att rengöra whiteboardtavlan med! Det bästa vi har provat faktiskt! Häll lite bebisparfym på trasan, stryk på tavlan, vips så är alllt borta! Skinande rent, som i en putsmedelreklam!

Enda nackdelen är lukten efteråt.
Bebisparfymen luktar så starkt, en obehaglig lukt, som den som ofta stängs in i hissen av damer som sprutat på sig för mycket av parfymflaskan...



söndag 17 augusti 2014

De otäcka babyljuden

Disa är inte tyst när hon sover.
Hon suckar, stönar, hummar, väser, piper, flämtar, andas snabbt ett tag för att sedan tystna helt innan hon fortsätter med något annat.
När Jesús och jag föröker somna på kvällen ligger vi på helspänn. När jag somnar är det han som tittar till henne, när han somnar först får jag tända lampan och gå runt sängen eftersom spjälsängen står på hans sida.
Det blir många uppstigningar, för vid varenda ljud undrar jag om hon håller på att drabbas av andningsstillestånd.

När vi är vakna båda två i dagsljus är det inte otäckt, snarare lite lustigt hur hon låter, vår unge.
- Hör, säger jag, det låter som om hon har en mardröm, stackarn. Vad hon nu kan drömma för läskigt. Hon kanske drömmer att hon måste vänta tre minuter medan ersättningen i flaskan kallnar, hahaha.
- Hehehe, ja, eller att vi klär på henne ett långärmat plagg.
- Eller att vi sprayar navelsträngen med den där kalla vätskan, eller att du spelar munspel för henne. Fnissfnissfniss...



lördag 16 augusti 2014

Komma iväg utan bebis

- Du borde komma ut! Komma ifrån! Koppla ur. Göra saker på egen hand utan oss och tänka på något annat, säger Jesús gång på gång.
- Jajaja, jag vet.

Jag vet.
Jag håller med.
Ut till det vanliga livet, få lite energi. Men det finns ingenting jag har lust att göra. Vart ska jag ta vägen? Centrum? Vad ska jag göra där?
Den enda plats jag vill till är Sverige, tänker jag, möjligtvis resa till något annat ställe, men det går inte så jag säger inget.

Men häromdagen kom jag i alla fall ut. Åkte med Nikki till det svenska möbelvaruhuset. För att köpa saker till Disa. Tänka på något annat? Lätt att säga.
Det blev ett par plastade tygunderlägg som hon kan vara på utan blöja för att lufta rumpan lite. Och som vi kan sitta på, för det har blivit lite för många olyckor (från henne) i soffan när vi suttit med henne i knät.

En fika fick vi till.
Jag som har haft noll matlust sedan vi kom hem från sjukhuset, blivit äcklad av det mesta i matväg, tyckte plötsligt att både laxrulle och kanelbulle såg lockande ut.
Det smakade okej, men sedan var jag så mätt att det inte blev mer ätet den dagen.

Båda tog vi fram kamerorna för att fotografera det enkla fikat.
- Vi är ju helt knäppa sa jag.
Nä, det gjorde jag nog inte, men jag tänkte det.
- Får jag ta med den här bilden till bloggen?
- Visst. Och kan jag lägga ut den här på facebook, undrade Nikki i sin tur.
- Okej.




Det var skönt att komma hem. Jag längtade allt efter dem.

ny gadget

ny gadget