tisdag 9 april 2019

Förlossningsberättelsen, Runa





Den här förlossningsberättelsen börjar torsdagen den 21 mars. Den börjar hemma hos Jesús pappa, där vi hade sovit (få timmar) inför att jag skulle läggas in på torsdagsmorgonen. Där lämnade vi en sjuk liten Disa, med 39 graders feber, som med febrig röst frågade "Te vas?" (Ska du gå?) när jag skulle krama henne hej då. och allt jag försökt trycka ner om att det inte kändes bra att lämna bort henne så många dagar, det kom fram och jag gick in på toa och grät och kunde inte ens säga hej då till henne när vi gick, bara vinka på avstånd.

Det gick inte så bra med Disa de här dagarna, och det var det värsta med den här förlossningen, men det få vi ta i nästa inlägg.

Torsdagen var en lugn dag på sjukhuset. Bebisens hjärtljud kollades, jag träffade läkare, fick kortisonspruta för att bebisens lungor skulle vara utvecklade (hon skulle plockas ut två veckor för tidigt). Jesús åkte tillbaka Disa och sov med henne på natten, för att vara tillbaka på sjukhuset tidigt nästa morgon.

Den belgiske barnmorskan höll sig informerad om allt som hände på avstånd. Han jobbar ju inte i Sevilla. Han har känts som en övervakande skyddsängel hela tiden, och ringde en snäll barnmorskekompis på Macarenasjukhuset, som jobbade natt och kom och pratade med mig och svarade på mina frågor.

Efter en natt med dålig sömn väcktes jag tidigt för jag skulle göras iordning för operationen. Jesús kom och vi försökte fortfarande komma överens om barnets namn, som man ska uppge när bebisen föds. Återigen skulle hjärtljud kollas, ny kanyl sättas, mer läkarprat, prat med diabetesläkare som envisades med att jag inte skulle få ha insulinpumpen under sjukhusvistelsen, att han skulle sätta ihop nya doser som sköterskorna skulle ge mig via sprutor. För att de inte förstår sig på insulinpumpar, enligt honom, eftersom det är ovanligt med pump här. Jag tänkte, att de behöver inte förstå någonting, jag sköter den själv, jag har haft diabetes i 28 år, men lät honom få som han ville. Tyvärr.

När jag rullades iväg till kirurgen var jag inte ett dugg lugn längre, inte ens fast en bekant skulle assistera vid operationen, den svenska gynekolog som jobbade även när Disa föddes. Ryggbedövningen tog tid och var obehaglig. När den väl tog började benen domna och bli varma väldigt snabbt.

Operationen var vidrig. Den höll på så länge, och jag kände mig väldigt ensam. Med Disa satt min belgiske barnmorska bredvid mig hela tiden och pratade, jag kände mig lugn med honom bredvid. Den här gången hade jag ingen alls bredvid mig och det kändes fruktansvärt obehagligt. Jag började få svårt att andas, det kändes som om jag inte kunde dra in luft i lungorna. "Det är bara mentalt, allt ser bra ut", sa en sköterskorna bredvid. "Tänk på något annat" och jag försökte få henne att prata med mig, hjälpa mig att tänka på något annat, men hon ville inte, luftvägen blev allt trängre och jag fick syrgas i näsan. Jag försökte sjunga på någon sång, för att inte tänka på operationen, men kom inte ihåg någon alls, utan började må kraftigt illa istället. Varför tog det så lång tid? Hade de inte öppnat mig än? Eller skar de upp magen nu? Tänk om bedövningen inte hade tagit ordentligt? Och vad var det för rök som steg upp bakom det låga skynket? "Det kommer från en elektrisk kniv," fick jag veta när jag frågade. En elektrisk kniv som brände i min mage. Jag frågade inget mer efter det.

Det kändes som väldigt lång tid, men till slut hörde jag någon utbrista  "Gordi!" (Tjockis) och därefter drogs bebisen ur mig. Jag fick en sekundsnabb blick på henne, en blöt, slemmig, grimaserande bebis med hopknipna ögon som hölls upp och som med ett gurglande började skrika. Sedan bars hon iväg, och jag hörde henne skrika hela tiden. Jesús också, fick jag veta senare. Här får ju partnern inte vara med vid kejsarsnitt, så han satt i ett rum och väntade under tiden. Jag började sys ihop och hela tiden hörde jag bebisen skrika. Efter ett tag sträckte någon fram bebisen, insvept i filtar, och sa "Titta på henne", förde fram henne mot mitt ansikte för att jag skulle pussa henne, jag såg en liten näsa där i skynket, och sedan var hon borta och jag återsåg henne inte förrän 26,5 timmar senare.

Det tog evigheters evigheter innan jag var ihopsydd och till slut började bedövningen avta. det märkte jag när magen skulle masseras för att livmodern skulle dra ihop sig, och när de lyfte över mig till sängen som jag kördes iväg i. Ajajaj.

På uppvaket låg jag några timmar medan bedövningen släppte allt mer. Mer ond magmassage. Jag sov den mesta av tiden. Det var skönt.

Jesús väntade på rummet när jag kom tillbaka. Utan bebis. Hon hade lagts i kuvös för hon hade något problem med andningen, men Jesús lugnade mig med att barnläkaren, sagt att det hade gått över efter en timme bara, ungen verkade helt frisk och kry. Men bestämmelserna på Macarenasjukhuset i Sevilla säger att när en nyfödd väl har lagts i kuvös släpps den inte ut förrän tidigast 24 timmar senare. Jag behövde slå ifrån mig det, precis som jag slog ifrån mig tankarna på Disa, för annars hade det blivit outhärdligt, och riktade in mig på  att på lördagen klockan tolv skulle vi få vårt barn. Tills dess gick Jesús upp då och då för att se på henne (närkontakt uppmuntrades inte alls) och vid ett tillfälle lyckades han ta en bild på henne åt mig, trots att fotografering var förbjudet. Jag ville ju se barnet! Själv kunde jag inte ta mig någonstans, jag var sängbunden efter operationen tills dagen därpå.

Jag hade mindre ont efter det här snittet än efter förra gången, med Disa. Det var uthärdligt. Personalen var trevligare än när Disa föddes. På fredagskvällen kom de förfärliga knäppandena i magen, som känns som små plötsligt uppdykande ballonger som exploderar smärtsamt i magen, det är som ett knivstick men de var mycket färre än vid förra snittet. Jag höll hårt i ett bänkhandtag resten av kvällen för att inte skrika högt och sprätta till med benen varje gång det knäppte till i magen.

Jesús och jag fick ett nytt rum, ett privat där vi var alldeles ensamma, och varför vi hade en sådan tur vet vi inte, men förmodligen var det tack vare min belgiske barnmorska eller hans kompis, hon som kom och pratade på kvällen. Det var fantastiskt med eget rum. Särskilt där på sjukhuset, där det är norm att hela släkten och alla vänner ska hälsa på den nyförlösta redan samma dag. Det finns ju besökstider, men de följs inte över huvud taget, och alla rummen samt korridoren fylls av högljudda släktingar. BB här är ingen sådan där lugn plats, som Underbara Clara beskriver. Jesús stängde dörren och lät oss vara i en tyst bubbla.

Jesús var som en vakthund bredvid mig de här dagarna, han visste att jag inte ville ha besök och gjorde sig osams med sin pappa som hade noll förståelse för att jag, som var nyopererad, inte ville ha alla släktingarna runt sängen.

På lördagen blev klockan äntligen tolv på dagen, och vi skulle få vårt barn. Problemet var att barnläkaren var någon annanstans, och ingen visste när denne skulle komma (för att låta Jesús ta med sig vår tjej). Till slut satt Jesús där uppe och väntade, och två och en halv timme senare kom han och en glad sköterska inrullandes med en plastlåda på hjul, där vår dotter sov. Det var lustigt att se henne. Jag hade föreställt mig henne med brunt hår när hon låg i magen, och tyckte inte att Jesús favoritnamn passade på henne av den anledningen. Och här låg hon nu, med huvudet täckt av tjockt, brunt år. Nu började Jesús hålla med om att det andra namnet inte passade, och tills slut var vi överens pm att det var Runa hon skulle heta.

Jag hade blivit av med katetern på morgonen och kunde nu försöka börja gå. Ont som fan gjorde det, men det gick. Men konstigt att inte ha höj- och sänkbara sängar på ett sådant ställe? Eller? Eller ett handtag ovanför sängen? När man nyss har opererats i magen känns en sådan sjukhussäng väldigt, väldigt hög att klättra upp i, när man har varit nere på golvet ett tag.



Jag oroade mig en del över mitt blodsocker. De där doserna som diabetesläkaren hade bestämt stämde inte alls, jag behövde mycket, mycket mer insulin. Jag fick inte tillräckligt ens för en måltid, och ingenting alls för att sänka de höga blodsockervärdena. Jag bad om mer insulin, men sköterskorna sa bara att det fick de inte ge mig, för de måste hålla sig till diabetesläkarens instruktioner. På lördagskvällen började jag bli orolig, blodsockret bara steg och steg och de vägrade ge mig insulin. Hur kan man vägra insulin till en diabetiker, på ett sjukhus?! Till slut kopplade jag på insulinpumpen i smyg, för jag var rädd att jag skulle sluta på akutmottagningen annars. Nästa dag åt jag inga kolhydrater på hela dagen för att inte höja blodsockret ännu mer, trots det beskyllde idioten, som hade hand om mina insulinsprutor den dagen, mig för att smygäta på rummet, för att blodsockervärdena var så höga. Jag höll på att bli galen, så frustrerad var jag. På måndagsmorgonen kom diabetesläkaren förbi och sa att jag kunde koppla på pumpen igen och sköta mina egna insulindoseringar, det blev bäst så, han hade sett att hasn doser inte fungerade. Det hade han sannerligen rätt i.

Den här dagen skulle jag skrivas ut. Men blev inte utskriven, eftersom blodsockret hade varit så högt under helgen. Här höll jag på att bil tokig igen, det var så orättvist! Men jag fick hålla ut en dag till.


Största anledningen till att jag ville ut från sjukhuset var Disa. Jag hade inte träffat henne sedan tidig torsdagsmorgon. det var många dagar som hon varit själv. Men nu mådde jag i alla fall så bra att jag kunde klara mig själv på sjukhuset. Ni vet, här i Spanien måste man alltid ha en anhörig med som sköter om en, eftersom man inte får hjälp av personalen. Jesús var tvungen att vara med mig hela tiden för att jag skulle kunna äta, gå på toa och för att ta hand om bebisen, eftersom jag hade för ont för att klara mig själv. Men på måndagen kunde han lämna mig och åka hem till sin pappa och vara med Disa under dagen. Under tiden passade på att gråta inne på sjukhustoaletten, för att inte allt skulle komma när jag träffade henne dagen därpå.

På måndagen var alla läkare på plats igen efter helgen. Runas hörsel kollades, det gjordes hälprov, och på tisdagen efter lunch fick vi äntligen, äntligen lämna sjukhuset. Det var en sådan lättnad.







Förlossningsberättelse del 1, Disa
Förlossningsberättelse del 2, Disa
Förlossningsberättelse del 3, Disa

lördag 30 mars 2019

Restaurangen i Valdelarco

Det kommer snart en liten förlossningshistoria och sådant, och ni måste få se lilla Runa, men tills dess kommer det här inlägget, som blivit liggandes.



- Du kanske ska sätta dig här i framsätet, så att du inte mår illa.
- Öh... Nä, det är okej, sa jag, lite förvånad. Jag har visserligen inte varit på tipptopp den senaste tiden, men jag brukar aldrig bli åksjuk på vägen mot Galaroza. Omtänksamt av Jesús att tänka på det ändå.

När Jesús svängde strax därefter, förstod jag att det inte var den vägen han hade menat. Den lilla vägen till Valdelarco är vad mamma hade kallat en gammal kostig.  Kringelikrokar fram och tillbaka,. upp och ner. Jag satte mig i framsätet och blåste kalluft i ansiktet.
- Här tänker jag aldrig bo! Den här vägen åker man bara en gång, man stannar i byn och åker aldrig därifrån mer!


När jag hade vaknat på söndagsmorgonen, väldigt sent, flera timmar efter de andra, funderade vi på vad vi skulle hitta på den här lediga dagen. Det hade varit kul att åka till Portugal och äta, eller åka till kusten, men var lite för sent för det så det blir nog nästa vecka. Men Jesús hade lust att prova ett matställe i Valdelarco som kollegorna hade tipsat om. Så det blev det.

Man kör in i byn, kör huvudgatan rakt fram och kommer strax till ett mycket oansenligt ställe; Las 14 Arrobas. De har bara öppet på helgerna, och då brukar det komma mycket folk, så det är bra att boka bord innan.




Vi fick ett bord på terrassen med utsikt mot bergen, och det var så fint! Familjen som driver stället är otroligt trevlig och vänlig.

Det blev en tapa med patatas bravas (Jesús favorit), en tapa med croquetas till Disa, grillat ibericogriskött till mig och bläckfisk till Jesús. Och det var så himla gott alltihop!






Disa började leka med en jämnårig tjej från bordet intill, så Jesús och jag kunde bara sitta och njuta och höra ungarna skratta.

Plötsligt hördes en åskknall, helt utan förvarning. Vad var detta? Det skulle ju vara 30 grader varmt och soligt i dag? Sedan började det blixtra. och åska och blixtra, otroligt höga knallar, åskan var precis över oss, det blixtrade på samma gång. Sedan kom regnet. Kraftigare och kraftigare, och haglet, och vi njöt ännu mer av ovädret där vi satt torra under ett parasoll och tittade på grönskan och olivträdet strax intill, men snart regnade det så kraftigt att parasollet inte kunde hålla emot, så då fick vi gå in.




Inne i den lilla restaurangen var det mörkt, för strömmen hade gått. De andra gästerna satt vi borden och bardisken, och vi tog ett bord och såg haglet stänka in på golvet från den öppna dörren. Disa lekte, jag åt glass och Jesús drack något starkt och det var så mysigt.




Sedan åkte Disas nya kompis hem med sin familj och vi åkte strax därefter. Jag sprang genom regnet bort till bilen, det var som att springa i en bäck med vattnet som forsade kring fötterna, det flöt i en stark ström nedför gatan.

Vi hade tänkt att se byskolan som Jesús jobbar i det här året, den som man måste ta sig till via en vandringsled och igenom en tunnel med fladdermöss, men blev hindrade av ovädret. Så vi åkte hem, Disa och jag badade badkar och sedan såg vi filmen Coco.

En riktig söndag det!

onsdag 20 mars 2019

Snart är bebisen här!

Det här skrev jag på onsdagen, men hann inte publicera eftersom Jesús kom hem med feber. Här kommer det ändå!

På tisdagen var sista läkarbesöken. De låter mig inte föda i Riotinto, på det humana sjukhuset med den snälla barnmorskan och hans fru, jag måste till Sevilla, igen. De menar att det kan vara större risk för komplikationer med en bebis till en diabetiker, och att det finns mer resurser för det i Sevilla.  Att säga att jag är besviken är en underdrift.

Det bestämdes att barnet ska tas ut med snitt, eftersom hon är stor. Jag tycker att deras beräknade 4 200 gram inte är så mycket att bråka om, samtidigt är jag bara i v 38.

På torsdag (det är alltså i dag) läggs jag in på sjukhuset, för att ställa in insulin i droppställning och få kortisonspruta för att bebisens lungor ska vara fullt fungerande när hon tas ut på fredagsmorgonen. Det kom lite plötsligt, det här beskedet, tid för snitt tre dagar efter läkarbesöket, och det stressar mig något.

Saker som stressar:

Måste packa väska till BB, till Disa samt fixa boende för Vargen. Vad var det man behövde på spanskt BB? Tvål ja, men skulle man ta med handduk också? Saker att fördriva tiden med måste jag ta med, innan måndag kommer jag definitivt inte hem.

Disa har blivit sjuk. Sedan igår har hon pendlat mellan 39 och 40 graders feber. Så dålig tajming, nu när hon ska bo hos farfar, och jag riskerar att bli smittad. Hosta med kejsarsnitt?!?

Sprutor, nålar, bedövning på sjukhuset.

Smärtan efteråt, och allt som kommer med den. Jag läste en svensk undersökning där man genom att minska den upplevda smärtan för kvinnor som förlösts med kejsarsnitt  från sex till tre på en tiogradig skalan, genom att bland annat ge morfin i samband med bedövningen, också minskade risken för förlossningsdepression, tiden för återhämtning samt att många fler kunde amma efter snittet. Efter förra snittet hade jag satt den upplevda smärtan till en nia på den skalan, och om det verkligen var smärtlindring i de tabletter jag fick märktes det inte ett dugg. Jag nämnde det för narkosläkaren som jag fick träffa förra veckan, inför eventuellt snitt, och hon sa att hon skulle skriva upp att jag önskar något starkare. Hoppas det funkar. Hon skrev också att jag förmodligen behöver blod också, eftersom jag har en sådan blodbrist. Hm. Det kände jag inte till. Trots alla blodprov så har nog någon glömt att nämna det?

Ammandet. Jag vill prova. Det gick inte förra gången. Funderar på hur jag ska få dem att förstå att bebisen inte ska ha nappflaskor direkt när hon kommer ut medan jag ligger på uppvaket.

Det stressar mig att inte få vara med barnet under tiden som jag ligger ensam på uppvaket i flera timmar.

Jesús får ju inte följa med in i operationssalen, och den här gången har jag inte heller min barnmorska. Finns det någon där som sitter bredvid och pratar, eller kommer jag att vara själv när kirurgerna står lutade över min uppsprättade mage??

Barnvaktandet. Jesús familj, liksom hela övriga Spanien, tycker att det är fullkomilgt galet att vi lägger Disa mellan kl 20 och 21, när andra spanska barn inte ens får middag förrän kl 22. Okej för att han kommer att lägga D senare (om han ens lägger henne och inte bara låter henne somna i soffan av sig självt mitt i natten?), men Disa vaknar alltid mellan 8 och 9 på morgonen, oavsett vilken tid hon somnat. Hon kommer att vara så fruktansvärt trött! Och kommer farfar att respektera hennes middagstid vid 19? Eller kommer han att ge henne mat när han själv äter, framåt 22-23? Hur mycket kommer Jesús systers familj vara där? De har, trots småbarn, lika sena tider som Disas farfar. Det oroar mig en hel del. Kanske är det en fördel att hon är sjuk, då tror jag att de lever efter andra regler.



Efter tisdagens läkarbesök plockade jag upp Nikki och så åkte vi till Ikea. Påsen med skruvar till spjälsängen har försvunnit i flytten, så i går köpte vi en ny spjälsäng. Det stressar mig lite att jag inte har hunnit montera den. Måste göras innan vi åker till Sevilla. Tur att Nikki följde med, jag hade inte kunnat lyfta den kartongen. 

Vi har inte kommit överens om namn, och det bör man ha klart när barnet föds i Spanien. Vi har två fina att välja mellan.

Jag har inte fotat magen. Jesús försökte ta ett par snabba bilder i lördags, men han är så dålig på det så jag har inte vågat se dem än. (Uppdatering: ett par av dem funkar.)


Det har varit en ganska bra graviditet, jämfört med den med Disa. Visserligen var jag säker på att barnet skulle dö ända fram till femte månaden, och sista trimestern har inte varit rolig. Det blir värre för varje dag, men alla graviditeter kanske är smärtsamma? Nätterna är jobbiga, varje försök till rörelse i sängen är långsam och plågsam. Vill helst inte lägga Disa, eftersom jag får så ont av att lägga mig, vända mig mot henne, sträcka mig efter en ny bok, får sura uppstötningar, och så vidare. Mornarna går bäst, men framåt eftermiddagen sätter det in, och vid sextiden gör magområdet så ont att det känns som om det gamla ärret från förra snittet håller på att gå upp. Men jag har inte ischias den här gången! Det räcker med att tänka på det vidriga, som är det mest smärtsamma som jag har upplevt (där kommer man lätt upp till tio på en tiogradig smärtskala) för att inte klaga över det här.

Folk är så hjälpsamma här när man är gravid! De reser sig alltid på bussen och varhelst det behövs, hjälper att bära saker, ett par gångee har jag fått hjälp att plocka ur korgvagnen i mataffären, och vid ett tillfälle, längst ner i sjukhusets parkeringsgarage, gick en man ur den fulla hissen och gick upp för trapporna tre våningar, för att jag skulle få plats!



Det jobbigaste, förutom att jag trott att bebisen ska dö större delen av graviditeten, har varit stressen som alla läkarbesök har inneburit. Det är helt galet. Det är fler i Spanien än i Sverige under en vanlig graviditet, jag är ju dessutom diabetiker. Jag har fått åka till Sevilla var och varannan vecka för läkarbesök. det har varit diabetesläkare, ögonläkare, högriskläkare med ultraljud, vanliga ultraljud, husläkare samt sjuksköterskebesök för att mäta blodtryck och kolla vikt en gång i månaden. Det enda som inte har ingått är besök hos barnmorska eftersom det inte har funnits någon barnmorska i Aracena, jag snek ju till mig ett eget barnmorskebesök istället. Mitt jobb är flexibelt, men de timmar som jag har varit borta på läkarbesök har jag fått kompensera vid andra tillfällen istället. Tills slut har varje vaken "ledig" halvtimme på dagen gått åt till jobb. Och innan jul var ju Jesús dålig i foten och med blodpropp dessutom... Jag slutade i princip att träffa Disa, annat än på helgerna och en kort stund vid läggning. Det gick så långt att hon tycktes börja glömma svenskan. "Qué?" frågade hon över de mest enkla saker som jag sa på svenska, som har varit vårt språk sedan hon föddes. Till slut gav jag upp. Jag mådde inte dåligt av graviditeten, inte bebisen heller, men alla läkarkontroller tvingade mig att gå ner i arbetstid. Och tänk så det märktes! Disa har varit mycket gladare sedan dess, och svenskan har kommit tillbaka, ja, ännu bättre, nästan varje dag förvånar hon mig med något svenskt ord, och till och med försök till mening, på svenska!

Förra veckan gick jag på föräldraledighet, men jobbade en del ändå, gick på läkarbesök och tog hand om sjuk Disa, så veckan var inte särskilt ledig, jag som trodde att jag skulle få tillfälle att fixa inför bebis ankomst, laga god mat, ta igen förlorad sömn efter de jobbiga nätterna och sätta upp hängmattan i skogen och ligga och läsa böcker, det kom ett paket med 13 kilo svenska böcker förra måndagen till mig och Disa. Så blev det ju inte riktigt, jag har fortfarande inte hunnit med den där ledigheten som jag hade sett fram emot.

Och nu är vi sista dagen hemma, utan bebis. I kväll åker vi till Sevilla och sover, och tidigt i morgon ska vi till sjukhuset.

Nej, dags att sätta fart. Mycket ska göras innan vi kan åka. Nu kom Jesús hem, och han verkar också ha blivit sjuk. Disa ligger och sover, hon fick en dos febernedsättande när termometern visade 40 grader. och jag vaggar omkring som en... Ja, som en mycket höggravid person som har ont. Och ska skruva ihop den nya spjälsängen. För nästa gång vi kommer hem har vi lilla I eller lilla R med oss! Helt overkligt!

Uppdatering: Pga Jesús sjuk och yr åkte jag och lämnade Vargen sent på onsdagskvällen hos en av J:s elever. Vi blev klara sent, kom till Sevilla vid midnatt. Jag sov drygt fyra timmar innan det var dags att gå upp och D vaknade, efter lika lite sömn, av feber. Satt i soffan och sa med feberröst "Te vas?" och ajajaj vad det kändes i hjärtat att lämna henne sjuk hos farfar för jag vet inte hur många dagar, jag gömde mig på toa när tårarna kom och kunde inte säga hej då, bara vinka när vi gick.

Nu är J med henne efter att ha spenderat en superlugn dag med mig på sjukhuset, och imorgon bitti körs jag iväg för operation! Vi hörs!

lördag 16 mars 2019

Husköp i Spanien

Här skulle jag gärna bo.


Jesús skrattar och påstår att det är boandet innan förlossningen. Jag håller inte med. Men kanske det är det?

Det är inte vår bostad det handlar om, vårt radhus där vi bor tills vi hittar något bättre. Den struntar jag i, även om jag så gott det går försöker städa i sovrummet, där snart en liten nyföding kommer att sova med oss, och vi har inte städat under sängen på två år, så det känns viktigt.

Nej, jag tänker på en framtida bostad, som jag skulle vilja köpa. Inreder och tar hand om den. Det roar mig rätt mycket.

För ett par år sedan lades ett riktigt drömhus ut till försäljning. Dröm var ordet, men det såldes aldrig, och för någon månad sedan dök det upp för uthyrning. Vi var snabba, men inte tillräckligt. Ägaren sa att hon hade ändrat sig, att hon inte tänkte hyra ut det utan att hon ville sälja det istället, detta sades på ett ganska bryskt sätt. Dagen efter ringde hon upp igen, för att be om ursäkt för tonen, och sa att hon precis hyrt ut huset till en som inte krävde att komma och titta på det först. Det går till så här, den som är först på plats, och enklast, får hyra, ingen koll om personen har jobb och kan betala bostaden, till exempel (Det har vi varit med om tidigare, vi skulle komma och titta på ett hus, men dagen innan ringde ägaren och sa att han hyrt ut huset. Tre månader senare blev vi uppringda igen eftersom personen som hyrde inte betalade hyran, men då hade vi hyrt det här som vi bor i nu.).


En del av "mitt" hus.

Det här grämer mig. Egentligen vill jag köpa huset, vilket ägaren tycker är intressant eftersom hon vill sälja det, inte hyra ut det, men nu är det som det är. Hon vet ändå inte hur lite pengar vi har sparade till handpenningen. Jag håller koll på annonserna och ser om det hyrs ut igen. Under tiden planerar jag hela bostaden, hur jag vill ha den. För detta är den typ av hus som vi skulle vilja ha. På landsbygden, med utsikt över bergen, träterasser och fruktträd. Nu ingår visserligen nio hektar mark här, och vad ska vi med det till, men ändå, att gå ut och plocka granatäpplen på morgonen, citroner, odla potatis, göra olivolja av de egna oliverna... Vilken dröm!




Den allra vackraste väg kantad av stenekar och korkekar leder fram till huset. Fem minuters gångväg till närmsta by, en populär vandringsled går precis utanför och längre bort åt vägen går man över en bäck och kommer till Calabacino, en alternativ by. Drä kan Disa springa iväg själv och träffa sina kompisar.




I fantasin har jag hängt upp en korgstol på den ena träterassen, den med hängmattan, köpt en studsmatta till Disa, gjort en gunga till henne och byggt koja i ett träd. På den här terassen har jg satt upp lampslingor som lyser på kvällen, och här läser jag böcker i hängmattan, och ställer fram hemgjord lemonad med isbitar när barnmorskan kommer och hälsar på efter hemförlossningar i grannbyn, eller med sin yngsta dotter som kommer för att leka med Disa.




Jag har ändrat om köket, som är så himla litet, skaffat ett ordentligt kylskåp, och placerat ett vitrinskåp där mitt eget porslin från Sverige finns. Satt upp köksskåp och hyllor på väggarna. Där nuvarande ägare har en liten soffhörna har jag ställt vårt stora köksbord, här är husets hjärta, här ska vi inte bara äta utan opckså pyssla, spela spel och läsa. Annars är spanska matbord placerade i en separat matsal, eftersom de aldrig får plats i köken.




I badrummet har jag skaffat badkar och ändrat det smutsvita kaklet till ett lite mer färgglatt. I sovrummet har jag ställt in vår egen säng, de röda sängborden och mattorna som följt med sedan första hyreslägenheten i Sevilla för tolv år sedan.




Barnens rum under en trappa ser litet ut, kanske har jag det som arbetsrum, eller så ställer vi in en våningssäng där. Jag har placerat ut massor av bokhyllor till alla mina böcker som jag snart kommer att ta hit från Sverige, och vi har en mysig vardagsrumsdel under trätaket med läsfåtöljer och en bäddsoffa till vänner som kommer och hälsar på...

Och så vidare.


Det finns andra vackra hus i närheten, ännu lite dyrare än "mitt" (230 000 € kostade det för två år sedan) så de känns än mer orimliga än "mitt" hus, som är lite enklare och verkar mer rimligt för oss. Men se så fint!
















Ja, de här drömmarna roar mig, men är det boande? Jag har nämnt tidigare att vi båda vill båda två skulle vilja köpa ett hem, ett som känns som hemma, och inte bara en tillfällig bostad som vi kommer att flytta från inom ett par år. Men det är så mycket pengar som ska sparas! Hur stor kommer Disa att vara då, när det lyckas? Tonåring? Jag önskar ett hus där hon och hennes syster växer upp, istället för att flytta mellan olika bostäder, ett ställe som är vårt, där vi kan sätta upp bokhyllor och laga varmvattenskåpet, så att vi kan duscha varmt även regniga dagar. Ett ställe där vi vet att vi kan och vill stanna, ett ställe som känns som Hemma!

Det har inte precis gått framåt på den fronten. Det är så svårt här i Spanien att jag undrar hur någon överhuvudtaget kan köpa en bostad (svaret är ofta med hjälp av föräldrar och släktingar). Efter den ekonomiska krisen blev det mycket, mycket svårare att få banklån. Man behöver ha ungefär 30 % av köpesumman sparad på kontot; 20 % till handpenningen, ytterligare 10-15 % till skatter, notarie, avgifter och grejer. Med min tidigare spanska inkomst har vi inte kunnat spara något alls, det har gått jämnt upp, men med mitt "nya" jobb går det äntligen att spara. Samtidigt är bostäderna så dyra! Jag jämför med mina hemtrakter i Sverige, där man kan köpa en fullt fungerande bostad för en fjärdedel av priserna här. Här går det visserligen att hitta hus under 100 000 euro (ungefär en miljon) men då är de ofta knappt beboeliga. Mycket behöver göras med husen. Köken är sällan en kul historia...


59 000 €

175 000 €


Något rum har rivits ut helt och består av sten.


38 000 €

Bostäderna är sällan stylade inför bildtagningen, utan snabba mobilbilder har tagits av ägaren själv.


59 000 €
Eller av mäklaren, som inte heller kan fota.


118 000 €

118 000 €

190 000 €

Alla hus är givetvis oisolerade, som de är här i södern (utom "mitt" hus, som både är isolerat och har solenergi på taket!).


98 000 €, vardagsrummet
67 000 €

De allra flesta husen är i behov av renovering.


98 000 €
67 000 €
32 000 €, det pyttelilla stenhuset i mitten, som endast har ytterväggar.

Från 150 000 euro kostar ett bra hus som funkar att flytta in i. Jag kan berätta att vi inte har en halv miljon på sparkontot, än mindre de uppåt 700 000 som skulle behövas för att köpa "mitt" hus :-) Jag kan också berätta att de flesta husen här i våra trakter brukar ligga kvar länge på annonsplatserna, bland annat eftersom det är så svårt att få pengar till en bostad...


Vad säger ni? Att leta bostad här är inte riktigt lika inspirerande som att kolla på svenska Hemnet!

tisdag 5 mars 2019

Jesús - den minst händiga person jag känner

- Åh gud! Vad var det!?
Jag stirrade på Vargen, som precis som jag ryckt till av det plötsliga oljudet, där han låg på skrivbordet bredvid mig när jag jobbade.

Oväsendet fortsatte. Det lät faktiskt som... Men det kunde det inte vara, det var för osannolikt...

Jag gick ner för trappan, och jo, där låg nu borrmaskinen på soffbordet och Jesús var arg. Även det mest osannolika sker, vet ni. Det finns ingenting som Jesús avskyr mer än att använda borrmaskinen. Vi undviker till och med att prata om den, för husfridens skull. Ett enda borrat hål i väggen och Jesús är på dåligt humör resten av dagen. Men nu hade han gett sig fan på att sätta fast tv:n på väggen.

- Hålen är för små! Borret är för litet! Skruvarna kommer inte i! sa han.
- Men kollade du inte storleken på dem innan du borrade? undrade jag, dumt nog.

Ni som har hängt med från början minns kanske att Jesús inte är någon händig person. Han är väl den minst händiga jag känner. När vi lärde känna varandra visste han inte ens att det finns olika glödlampor, utan trodde att en och samma sort funkar till alla lampor. Han gjorde en meterlång spricka i väggen när han skulle sätta upp en tavla, och det var när han började frosta av frysen halv tio på kvällen en gång, som jag förstod att han aldrig hade frostat av en frys tidigare... Inte för att jag är någon fena på sådana här grejer jag heller, men lite hum har jag ju, med alla far- och morbröder som bygger hus, möbler, bilar, reparerar sina bostäder, en pappa som grejade och fixade allt i den välutrustade verkstaden...

Jesús var arg hela dagen. Han gick till Sparbutiken för att köpa nytt borr (varför han nu trodde att de skulle ha betongborr där?!), vilket de naturligtvis inte hade. Han åkte till järnaffären med Disa på eftermiddagen och fick hjälp att köpa ett borr i rätt storlek, kom hem, borrade, men så kunde han inte hitta skiftnyckeln, som sedan behövdes för att sätta fast tv-ställningen, och letade surt i byrålådor och  på andra märkliga ställen. Jag hade jobbat undan det värsta och erbjöd mig att åka till järnaffären och köpa en ny skiftnyckel, men nej, han skulle ha vår. Till slut fick han ta något slags Ikeaverktyg, och fick fast ställningen.

När jag hade jobbat klart och kom ner igen satt tv:n faktiskt på väggen.
- Går det att sätta den rakt? undrade jag, som tänkte att vi kommer att börja luta på huvudena åt höger allihop för att få en vettig bild, och har Jesús hört talas om vattenpass, tumstock och att ta mått över huvud taget, eller gör han allt på känn?
- Då måste jag borra nya hål, svarade han, och därmed var saken utredd.

Så nu har vi en tv på väggen som hänger snett, åtta sladdar i olika färger som hänger ner från den, och dessutom fungerar inte tv:n just nu, eftersom Jesús har dragit ur några sladdar och inte kan sätta tillbaka dem... Men apparaten sitter i alla fall fast på väggen.

torsdag 21 februari 2019

Hembesök av barnmorskan från Belgien

Han droppar en väldoftande arom i den långa, mjuka sjalen, och virar den sedan hårt runt mitt huvud. Jag ser ingenting. Med lugn röst intill mig får han kroppsdel efter kroppsdel, ja till slut varenda muskel i mig, att slappna av, och mitt huvud slutar äntligen att tänka. Jag skulle gärna stanna därinne i sjalen, lyssnandes till den vänliga rösten, eller åtminstone stoppa ner mannen bredvid mig i en liten ask och ta fram honom när jag behöver.

Mannen bredvid är vår husgud, ängeln till barnmorska som var med när Disa föddes. Av en otrolig slump har även han lämnat Sevilla och flyttat till de här bergstrakterna, som jag har berättat om tidigare. Han jobbar som barnmorska på sjukhuset där jag ska föda. Han tillhör den stora hippiegruppen här i bergen, hjälper till vid hemförlossningar och håller förberedande samtal och kurser inför förlossningar, och därför har vi honom nu här hemma i ett par timmar. För trots att jag går på otroligt många läkarkontroller, så många att jag har blivit tvungen att gå ner i arbetstid, är det ingen av alla läkare som talar om vad som är på gång att hända. Jag är som en behållare för bebisen i magen, det mäts blodryck, jag vägs, får mediciner, kollas upp, får instruktioner som är omöjliga att genomföra för en person som jobbar och har familj med allt vad det innebär, och noll förståelse när det inte går. Jag försöker förklara för diabetesläkaren att jag sover så fruktansvärt lite nu, hela kroppen smärtar när jag ligger ner, jag vaknar hela tiden av den, och när jag lyckas somna till tjuter insulinpumpens larm av den nya blodsockermätande sensorn som sitter i magen, den väcker mig åtminsone tio gånger per natt och tvingar upp mig för att ta blodprov och trycka på knappar och jag ORKAR inte detta mer, det är tortyr, jag vill slänga ut den jäveln genom fönstret, när jag ska sova egentligen?! Förstår du att jag var rädd att köra de nio milen hit till mottagningen för att jag var så trött att jag hade kunnat köra av vägen?! Kan vi inte stänga av något av larmen? (Ingen respons) Och hur ska jag kunna promenera en timme om dagen, varifrån ska jag ta den timmen? Från nattsömnen, som redan är så kort, eller ska jag sluta äta frukost-lunch-och-middag för att frigöra en timme, eller kanske låta bli att ge Disa mat?).

I Sverige, har jag förstått, pratar man mer om hur det känns att bli förälder, farhågor och funderingar. Här finns ingenting sådant. Är jag fortfarande en person? En blivande tvåbarnsmamma? Eller ett medicinskt objekt som ska hanteras och instrueras? Hur kan man sitta vid ultraljudsskärmen och titta på barnet i magen och rabbla obegripliga siffor till den skrivande sköterskan, utan att visa skärmen för den blivande mamman?


Denne belgiske barnmorska vet hur det fungerar i Spanien, han förstår. Han fick min ledsamma gamla förlossningsberättelse i sina händer, eller på mejl rättare sagt, som han bad om, han vet vad jag önskar ska bli annorlunda den här gången.

Han är hemma hos oss, pratar smärtlindring, instruerar Jesús hur han ska hjälpa mig när det är dags för förlossning, svarar på alla frågor och berättar hur sjukhuset i Riotinto är. Det är så olika, vilket sjukhus man föder på. De flesta jag känner föder på det största sjukhuset i Sevilla, Virgen del Rocio. Det är grymt, där måste kvinnan vara ensam under värkarbetet, partnern hämtas från väntrummet utanför först kvinnan förs in i förlossningsrummet och ska föda.

På Macarenasjukhsuet, där jag födde, får man ofta egna rum att vara i tillsammans med partnern, men igångsättningen är ganska brutal, en kraftig tablett som ska göra jobbet så snabbt som möjligt (vilket ofta resulterar i kejsarsnitt, som för mig)  för att genomströmningen av patienter ska ske snabbt.

På det lilla sjukhuset i Riotinto är det återigen annorlunda. Här finns visserligen ingen neonatalavdelning, så barn som föds för tidigt körs till Sevilla. Men här är igångsättningen mer skonsam och långsam, man får äta och dricka under värkarbetet, vara tillsammans med partnern, bebisen får ofta vara med mamman när hon ligger på uppvaket efter kejsarsnitt, och syskon får komma och hälsa på på sjukhuset. Inte alls som på de stora Sevilla-sjukhusen.


Den belgiske barnmorskan och hans fru, som också är barnmorska ska försöka se till att minst en av dem jobbar när jag blir inlagd för igångsättning.

Jag är i vecka 34 nu och har haft sista besöket hos den otrevliga läkaren på högriskmottagningen. Högriskläkaren vill ha till en igångsättning om bara två eller högst tre veckor, eftersom bebisen är så stor. Om jag inte minns fel var jag i samma vecka med Disa när jag kom hem gråtandes efter ett högriskbesök (med samma otrevliga läkare) för att jag inte hade fått datum för igångsättning. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera den outhärdliga ischiassmärtan fler dagar, utan ett slutdatum.

Tack och lov har jag ingen ischias den här gången. Problemen har varit andra, framförallt mentala kanske, och denne belgiske barnmorska vill försöka få mig att minnas, och känna, att jag har ett barn i magen, som snart kommer ut till oss.

Jag ska försöka göra som han säger.

Efter besöket är jag lugn inför förlossningen i alla fall. Det ordnar sig. Och om han eller hans fru är där kommer de ta hand om mig, det känns tryggt. Det är nästan så att jag glömmer att det kommer att göra ont också.

fredag 1 februari 2019

Spansk vabbruari

Jag har haft någon princip om att inte skriva förrän jag lagt in bilderna till det sedan länge skrivna trettondagsinlägget... En kortläsare kom med posten, men tiden för bilderna har ännu inte kommit, så nu kör vi ändå. Det har hänt så himla mycket i januari!

Men varför inte börja med det som är aktuellt just nu, för en gångs skull? Sjukdomsmånaden så klart. Vabbruari kan väl lika gärna börja i januari?

Nä, vi slipper inte sjukdomar i Spanien heller. Men som jag nämnt tidigare, här kör vi vabbruari utan vabb. Spanien är ju uppbyggt på att far- och morföräldrar ska rycka in när föräldrarna jobbar, men vad gör man när det inte finns far- och morföräldrar att ta till? Kanhända har man tillgång till en barnvakt? Och har man inte det... Återigen fick Disa gå till skolan med febernedsättande. Febern hade inte varit hög den här morgonen heller, men hon har haft feber flera dagar i veckan, från och till i ett par veckors tid nu. Kommer på kvällen, ibland kvar på morgonen. Hosta och snuva på det. Gång på gång sa jag till Disa att hon måste säga till läraren om hon får feber i skolan, så kommer jag och hämtar henne. (Det gjorde hon, berättade hon senare, men fröken sa att D måste stanna tills skoldagen var slut. Jag hoppas att hon kände på ungen och konstaterade att hon inte hade någon feber.) Och kände mig fullkomligt usel och så ledsen att behöva lämna henne i skolan, trots att hon inte är frisk.

I morgon börjar Jesús sent och ska ta med Disa till vårdcentralen.

Själv blir jag nästan aldrig sjuk, men i måndags hände det ändå. Kände mig trött hela dagen, sov en stund istället för att äta på lunchrasten, och vid fyra fattade jag äntligen att jag hade feber. Tog mig till barnvakten för att hämta hem Disa vid 17-tiden, tog mig hem med henne, hämtade en sked åt henne i matrummet, och sedan gjorde jag inget mer. Kunde inte. Skrev ett meddelande till Jesús, som skulle jobba till 20, och undrade om han kunde komma hem tidigare. Som tur är fick han lov till det (trots att vi inte är gifta eller har registrerat samboskap), för efter den där korta stunden i matrummet landade jag i soffan med filten över mig, och kunde inte ens sätta mig upp för att dricka vatten på sex timmar. Febern var inte så hög, men jag har aldrig blivit så dålig av feber förut, förutom för 13 år sedan när jag hade drygt 40 grader. (När jag tänker efter kanske den var hög ändå. Nu när jag kollar och vet att jag inte har feber, så visar termometern på 35,7 grader, så den verkar inte gå riktigt rätt...)

Jesús åkte till vårdcentralens akutmottagning, utan mig eftersom jag inte kom upp, för att fråga hur mycket paracetamol jag, som gravid, kunde ta, den första tabletten hade inte gjort någon effekt.

Nästa morgon hade jag redan tid med min allmänläkare, skulle fråga något om graviditeten, men mådde så uselt och hamnade på hans brits eftersom jag inte orkade sitta upp någon längre stund. Efter en massa kontroller ringde han akutläkaren, som kom med ett par sjuksköterskor och ett gäng apparater i stora väskor. De kollade hjärtat med små elektroder, det slog alldeles för fort vilket min läkare redan hade konstaterat, så jag kördes iväg i rullstol och fick dropp tills jag mådde bättre, enligt apparaterna de hade kopplat till mig. Sedan dess har febern bara återkommit en gång, nu är det snor och hosta och det där istället, och jag är så orimligt trött hela tiden. Konstigt alltihop.

Bebisens hjärta kollades också, men lillan i magen mår bra. Hon var ganska stillsam medan jag mådde som sämst, men det har hon tagit igen de två senaste dagarna!

Ja, något ska man väl ha, när man nu blir sjuk så sällan.

Har ni hunnit bli sjuka än det här året?

fredag 4 januari 2019

Nyår med musslor, bakverk, kusiner... och ett syskon till Disa

Vilken skillnad det blev! Den här fina nyårshelgen, jämfört med förra årets, som är den värsta jag har varit med om, då när graviditeten höll på att blöda ur mig. Jag kom att tänka på det, och nämnde det för Jesús, som hade tänkt på det mycket hela helgen. Otroligt nog har jag just nu ett nytt litet barn i magen, en liten flicka som sparkar hejvilt och beräknas komma om bara tre månader.


På söndagen, dagen innan nyårsafton åkte vi till Portugal för lunch, igen. Den här gången tog vi vägen söderut, till O Infante i Castro Marim där vi mötte upp med José Alberto, Loren och deras Gael som kört från Sevilla. Den här restaurangen blir man aldrig besviken på! Vi beställde enorma musslor i champagnesås, deras otroligt goda Bacalau a Bras, samt en stor gryta fullproppad med skaldjur i buljong, med ris. Åh, så gott det var alltihop! Men vi lyckades inte äta upp allt!

Efteråt körde vi en liten bit till, västerut, till lilla Cacela Velha, yttepyttebyn som är så fin. Vi gick ner tusen trappsteg ner till stranden där barnen lekte i vattnet och plockade stora snäckor. Vägen ner kantades av kaktusar, och jag tänkte läskiga tankar om hur det skulle kännas att ramla in i dem, när José Alberto berättade om sin bror, som råkat ut för just det nr han var barn. Det blev ilfärd till sjukhuset.

Efter dessa trevligheter åkte Jesús Disa och jag vidare till Tavira för att handla lite gott i en stor mataffär där.

Nyårsafton: Dagen började lite brådskande. Vi skulle övernatta i Sevilla och packade väskan snabbt, vi hade en tid att passa. Vi lämnade av Disa hos Jesús syster, sedan fortsatte vi själva till Sevilla centrum, där jag skulle få min julklapp; massage. J tyckte att jag behövde det. Jag är otroligt ovan vid massage och att någon tar i mig, och det blev en märklig upplevelse. Massören var inte van vid gravida, och ingen av oss visste om jag kunde ligga på mage. Jag testade och upptäckte att jag kunde andas, stannande i den ställningen ett tag, med tvångstankar om att jag höll på att krossa bebisen, samtidigt som jag förnuftigt försökte tänka att ingenstans läser man att bebisen dör om kvinnan ligger på mage. Men efter ett tag började jag känna svimningskänslor, svettas ymnigt och må illa, och fick vända mig om. Det fortsatte en stund, och jag läste sedan att den stora livmodern kan göra att någon stor blodådra kan komma i kläm och orsaka de känslorna.

Det var avslappnande också, ska jag väl erkänna, när jag inte mådde dåligt :-)

Det var roligt att vara ute på egen hand igen. Jesús och jag åt först en liten tapa på stan innan det här, sedan åt vi på thaistället på Calle Reyes Católicos, så himla gott! Därefter tog vi en promenad i centrum, men det var visst på gränsen till vad vi klarade. Jesús som fortfarande går dåligt efter blodproppen, jag med stora magen som inte tål snabb eller lång gång utan att krampa och göra ont.

På kvällen var vi hos Jesús brors familj. Det dukades upp ett otroligt bord med tapas, men på grund av graviditeten kunde ajg bara äta räkor och bröd. Får ta igen det nästa år. Sedan serverades carrillada med en urgod sås samt ris och klockan tolv åt vi traditionsenligt vindruvor, en druva för varje klockslag, för att få ett lyckosamt nytt år. Bara en av elva personer klarade det. Men druvorna var goda. Disa lekte och lekte utan stopp med sina kusiner och sysslingar. Det blev karaoke, vilket lät kul innan det satte igång, men det var bara var gamla spanska låtar och jag kände inte igen mer än en av dem. De som sjöng, sjöng så uselt att jag inte förstod melodin heller. Jesús och jag försökte stå ut enbart för att Disa skulle få leka så mycket som möjligt, hon hade så roligt, men strax innan tre på natten gav vi upp. Disa var ganska trött då också.

Nyårsdagen. Disa och jag sov till klockan tolv. Jag vaknade många gånger av att jag hade drömt om Roscón de reyes med trufa; chokladkräm, och kunde inte sluta tänka på detta när jag gick upp. Jag behövde en roscón de reyes med trufa! Jesús protesterade, man kan inte äta roscón innan den traditionella dagen, på trettondagen! Hur skulle det se ut om man åt sånt året runt?! Då förlorar bakverket sin magi!

Jesús pappa var på min sida och tyckte att vi kunde äta roscón till efterrätt. Jesús systers familj skulle komma över på lunch, en otrolig gryta med revben och potatis, för övrigt), och Jesús, Disa och jag gick ut på jakt efter roscón. Till slut blev det ett annat bakverk, bullar med grädde i form av en jättelik vindruvsklase, samma deg som roscón men i annan form, vilket Jesús kunde gå med på. Dessutom köpte jag en liten roscón med chokladkräm bara till mig. Så liten är den egentligen inte, den måste vara gjord för två personer, men jag smög i mig hela innan lunch :-) Och så tre (stora!) vindruvebullar på det efter maten. Sedan var det totalstopp. Jesús pappa hade också handlat bakverk, bland annat en ask med friterade sockerringar, som visade sig vara någon slags kaka av det slag som jag avskyr i vanliga fall och nu, i detta tillstånd, inte ens kan tänka på. Jesús syster är inte särskilt inkännande och lyssnande och det hjälpte inte hur jag försökte stoppa henne, så skulle hon prompt förklara i detalj hur man gör dessa vidriga kakor hemma. Till slut fick jag gå därifrån, illamående, och Jesús pappa hittade mig i sitt kök där jag knaprade på en morot för att glömma den äckliga kakan som jag fått beskriven för mig.


Allt som allt har det varit en väldigt fin nyårshelg. För en gångs skull har det varit svårt att komma tillbaka till jobbet, där det dessutom är massor att göra. Men det går snart över. Snart väntar skojigheter igen då de tre vise männen kommer med julklappar, då vi ska se reyes magos-parader, fånga karameller, äta paella hos Jesús pappa, och då det blir mer kusinlek för Disa!

fredag 28 december 2018

Trist julafton, men de andra juldagarna blev fina!

Julen då?

Jo, på kvällen den 23 slog Jesús och jag in paket till Disa. Det var så roligt så jag undrade om julen var rolig överhuvudtaget innan Disa kom. Det blev mycket pyssel till henne; en vävram och garn, gips, glitterlim, krympplast och lite annat.

Julafton hade kunnat bli toppen, men... Istället för att vara med Disa och leka med de nya julklapparna, ägnade vi hela dagen åt att stressat städa huset. Så trist! Vi skulle få besök på onsdagen och skulle vara borta tills dess. Det blev en framstressad jullunch, vi såg Kalle, eller mest jag, J tycker att det är urtrist och la sig på soffan istället, och D hade väldigt roligt åt flera program, men tröttnade sedan.

Nästa år: ingen städning. Lugn. Julmys. Vara med D.

På kvällen när Disa och jag var så trötta att vi somnade ståendes, nästan, var det dags att fira jul med spanska släkten. D och jag sov i bilen till Sevilla, sedan firade vi jul med Jesús systers familj och hans pappa till kl 2 på natten. Disa gick allvarligt och lyckligt och bar på Elisas pyttelilla hundvalp.

Sedan var det juldagen, och den blev kul! Tydligen har familjen slutat träffas på juldagen (?!) men vi åt ändå lunch med samma personer som kvällen innan. Sedan... gick Jesús och jag på bio! För första gången på fyra år gick vi på bio tillsammans! Disa lekte med kusin Elisa, och vi tog bussen till stan. Vi njöt varje minut av upplevelsen att vara iväg själva och gå på bio. Vi valde noga bland biogodiset och köpte biljetter till Yuli. Den här spansk-kubanska filmen visade sig vara alldeles fantastiskt bra. Den är baserad på en verklig historia om den kubanske dansaren Carlos Acosta, som tvingades att bli professionell balettdansare. Otroligt bra gjord!

När filmen var slut ringde J sin pappa för att höra hur det gick med Disa, och hon hade, otroligt nog, somnat i soffan. Så vi stannande ute ett tag till, gick till en restaurang i närheten. Vi var egentligen mätta efter allt biogodis, men när vi nu hade en möjlighet att äta middag ute, utan barn, var vi tvungna att ta vara på den!

Kort sagt, det blev en väldigt bra juldag.





Annandag jul startade med ett tidigt läkarbesök i Sevilla, därefter åkte vi hem för att ta emot Milagros, min fina vän som flyttade till norra Spanien i somras. Med sig tog hon Disas bästa vänner. Kort sagt, de personer som hade utgjort Disas andra familj var på besök!

Det har varit väldigt roligt att ha dem här. De sov över en natt och åkte sedan tillbaka till kusten där barnens farföräldrar bor. Jag oroade mig rätt mycket över hur Disa skulle ta avskedet, nu när hon till slut har förstått att de inte kommer tillbaka för att bo här (hon har frågat så många gånger, och väntat i nästan sex månader på att de ska komma tillbaka till sitt hus. Aj, mitt hjärta). Men det gick bra. Jesús tog med henne till barnferian här borta, med hoppborgar och grejer, och jag hade förberett henne på att de bara skulle stanna ett litet tag innan de skulle åka igen. Det funkade.


Jag verkar helt ha förlorat rutinen på att lägga in bilder. Måste bli bättre på detta, en blogg utan bilder ser ju inte så kul ut. Men jag försöker tänka att hellre inlägg utan bilder än inga bilder alls. Nästa inlägg kräver dock bilder, så det ska jag fixa!

Ha en fin helg!

måndag 24 december 2018

Juliga saker som hänt den senaste tiden

Varje år tjatar jag bittert över den spanska julen, som inte känns ett dugg julig. Men inte i år, jag fick en fin juldos i Sverige och ser bara fram emot allt roligt som händer här i Spanien nu. I fredags gjorde jag den sista jobbdagen innan mellandagarna, och var på så gott humör över allt jobb jag stökade undan och den stundande ledigheten, att jag satt och mös och småskrattade och spelade julmusik hela dagen, jag kände mig som om jag vore tomten själv.

Den här lyssnade jag på många gånger. Vem blir inte på gott humör av något så vackert? Så mörk är natten i midvintertid i folkmusikversion.


Den 13 december var skolans julfest för alla barn, med ballongfigurer, ansiktsmålning, lekar och en massa grejer, men den missade vi, för samma kväll var vi traditionsenligt bjudna till luciafirandet på Ikea. Det är alltid lika roligt. Vi är ju ett litet gäng svenskar utspridda i och runt Sevilla och vi träffas bara en gång om året; på den här luciafesten. Disa och jag sjöng i luciatåget och sedan var det mat och prat tills de stängde.

Jag var rejält stressad över det här, för Disa ville vara stjärngosse. Lucialinnet var fixat, men när sjutton skulle jag hinna göra stjärngossestrut och stjärna på pinne?!? Det var så mycket jobb, det fanns inga minuter över på dygnet. Varför kunde inte ungen vara tärna istället, eller lucia? Bara att sätta en glitterkrans eller en krona på huvudet på henne. Då kom Jesús och sa att han kunde fixa munderingen, han är ju ändå sjukskriven och hade tid under dagen. Jag misstrodde honom i det tysta, han har aldrig sett hur en stjärngosse ser ut ens, men han tittade på bilder, köpte material i Spar-butiken, och häpp! så fanns en hög, fin stjärngossestrut att sätta på Disas huvud! Stjärnan på pinnen hade Jesús förmodligen inte googlat fram, för det var en mycket liten stjärna som hamnade på den blomsterpinnen, men vad gjorde det? Disa blev den sötaste stjärngosse jag någonsin sett!




Jesús satte upp julkrubbelandskapet, med berg och himmel och jord och hus och blinkande brasa och alla figurerna på ett bord i hallen. Detta blev Vargens nya favoritplats, och hela tiden ville han hoppa upp där och lägga sig, så efter en vecka med rasade figurer och jord på golvet gav Jesús upp och plockade ner krubban.
Disa och jag byggde pepparkakshus med min nya kompis Goretti och hennes ene son, klasskamrat med Disa. Eller, barnen lekte och åt godis, Goretti och jag byggde hus. Hon hade aldrig gjort det förut.
Luftfuktigheten är inte så hög här som i Sevilla, men nu när det har gått en vecka sedan bygget buktar väggarna ändå utåt, och det huset kommer inte att stå upp många dagar till.


Så var det granen. Jag har försökt vänja mig vid plastgran, men vill så gärna ha en levande. I Spanien har man inte levande gran. Ja, traditionen med att ha en gran hemma är ju överhuvudtaget ny här. Hur skulle vi fixa gran? Var kan man få tag i en levande gran?!

Efter en del övertalning från min sida frågade Jesús  sin bekant på handelsträdgården här i bergen, och hon sa att hon kunde ta hem en gran. Jesús tyckte att det var så pinsamt att han måste berätta för henne att det var jag som ville ha en och att det är för att jag är svensk. Här tycker spanjorerna att det är ett fullkomligt obegripligt slöseri att såga ner ett levande träd att ha som prydnad i några veckor, och sedan bara slänga bort.
Handelsträdgårdsdamen åkte till någon butik i Sevilla och köpte med en levande julgran, och Jesús åkte och hämtade den hos damen i torsdags, och blev samtidigt förälskad i hennes handelsträdgård, inredd i en gammal skinkfabrik med världens vackraste utsikt.

I fredags hade Disa julavslutning i teatergruppen. Alla barnen som går i någon av Franciscos olika teatergrupper var på stora teatern i Aracena för att spela upp pjäserna som de förberett. Disa var stjärna i spelet om hur granen blev en julgran, och vi hade bara ögon för henne, och var så stolta! Disa, med sina fyra år, är en av de minsta ungarna, men allihop där är så modiga!

I lördags skulle Disa och jag klä granen. Jag hade funderat en del på julgransfot. Var köper man en stabil julgransfot här, där det bara säljs plastgranar? Jag oroade mig onödigt mycket, för när granen kom, liten och torr och barrande, satt den stora rotklumpen fortfarande kvar. Och vi har ingen såg. Vad skulle jag göra? Jag tog en plasthink och fyllde den med blomjord, där nu granen står. Den ser lite konstig ut, grenarna börjar rätt högt upp, men som någon sa, då är den ju kattvänlig. Och sant är att Vargen mestadels låter granen vara i fred.




Jesús var på konsert i Sevilla, Disa och jag ensamma hemma. Efter allt ståhej med granen hann vi inte med någon ischoklad. Men när hon hade somnat satte jag mig i soffan, den plats som jag varit minst på i huset de senaste månaderna, njöt av värmen från brasan, öppnade en iskall julmust och en sparad påse ostbågar och ville inte vara någon annanstans just då. Det finns ett ställe på Costa Blanca som säljer en del svenska varor via postorder, och jag har beställt bland annat julmust och ostbågar därifrån. Detta var min stund, ensam och med både en bra mysbok att läsa ut och en fin tv-serie att följa.

Så kom dan före dan. Disa och jag gjorde ischoklad och sedan kom Jesús hem med idén att åka till Portugal och äta lunch. Vem säger nej till lunch i Portugal?
Det blev lite överraskningsmat, för till och med Jesús, som fattar så mycket portugisiska annars, missförstod. Vi hade tänkt beställa några räkor till Disa, men fick in ett stort fat med enorma ugnsgrillade jätteräkor, så stora så jag nästan undrar om de tillhör samma familj, och en korg med rostat bröd med smör. Räkorna hade en skir sås av smält smör, citron och vitlök. Servitören hade frågat hur många räkor vi ville ha. Sex-sju stycken, sa Jesús, och med tanke på att man betalar kilopris på det här stället vågade jag knappt tänka på vad detta skulle gå på (ett halvt kilo vägde de i alla fall, de här sju räkorna), men åh, så goda de var! Jesús bläckfisk var precis lika god som han hade väntat, och sedan kom min roliga lunch in; en het sten och fyra råa nötköttsskivor som jag själv skulle få steka på stenplattan. Små skålar med olika såser, färsk ananas, sallad och friterad potatis i form av tjocka, mjuka chips.




Och nu är julafton här, och jag har mer att berätta... Men det får bli lite senare!

God jul så länge!

ny gadget

ny gadget