Pipen attackerar!

Han är så jäkla rolig, Pipen.
Mest ligger han och sover på sin kudde bredvid datorn, eller ovanpå soffan, men när han vaknar och vill leka är det inte med små plastbollar eller papperstussar.
Nej, favoritleken är att attackera och skrämma mig!
Bästa platsen för det är den fria väggen vid mabordet med sina två öppningar. Jag och Pipen ställer oss på varsin sida om väggen. Och vaktar på varandra. En av oss sticker fram huvudet för att stirra på den andre på sin sida av väggen. Drar tillbaka huvudet. Sticker fram det igen. Så håller vi på så tills någon av oss tar ett kliv över till andra sidan väggen och attackerar den andre. Andra gånger smyger jag från ena dörröppningen till den andra, fram och tillbaka, och sticker fram huvudet ibland. Pipen följer efter på sin sida av väggen och lurpassar på mig bakom hörnet, på helspänn, med uppspärrade ögon. Ibland lurar jag honom och skrämmer honom med att kliva fram på den sida som han inte väntar sig.
Ibland är hans så attacksugen att han gömmer sig bakom varenda möbel och vägg för att hoppa fram med utsträckta ben (och indragna klor) för att verka jättestor och skrämma mig. Ibland lyckas han och jag skriker högt.
Ibland,. när jag har vunnit attackerandet, blir han liksom inte av med lusten att ge igen, så då biter han mig i benet lite försiktigt när han kommer åt, så är det bra sen.

Omtänksamhet

Lite vardaglig omtänksamhet.
Jesús som kommer hem med säsongens första melon till mig.
Jag som köper med en burk inlagda gurkor av den där sorten som han tycker så mycket om.
Små överraskningar en vanlig onsdag.

Vilseåkning och sen middag

Jag har skrivit det förut, att jag uppskattar spanjorers avslappnade sätt till sena kvällar.
I går kom vi på att det var en bra dag för att äta middag hos svärföräldrarna.
Vi hade inte träffat dem på över en vecka.
Middag hos dem är en informell historia. Lite enkla tapas, kanske en tärnad tomat med vinäger, salt, olja och tonfisk, en burk knivmusslor, en skål buljong eller nyfriterade croquetas. Alltid gott, alltid enkelt.
Nåväl, jag skulle hämta upp Jesús efter hans munspelsgrupp vid 21-tiden.
Tyvärr missförstod jag hans vägbeskrivning och körde vilse.
Igen.
Verkligen, verkligen vilse.
Jag hade ingen aning om var jag befann mig. Kände inte igen mig alls. Förstod på husen runt mig att jag var i en av Sevillas ytterkanter och att det inte var några bra områden jag hade hamnat i.
Efter trekvart såg jag en skylt som pekade mot flygplatsen, och tog av där i förhoppning om att hitta en väg jag kände igen. Det gjorde jag, och av en slump hamnade jag hemma i mitt eget område.
Men Jesús, den stackarn, skulle fortfarande hämtas, så jag körde iväg igen.
Jag fick fatt i honom, och vi kom till svärföräldrarna en tjugo över tio.
Men inga problem, här är det här med tider väldigt avslappnat, som sagt.
Jag retade Jesús pappa för Spaniens förlust i Eurovision, vi åt middag, och såg Betis förlora mot Mallorca, och vid midnatt åkte vi hem, Inte för att Jesús föräldrar ville bli av med oss, utan för att Jesús måste upp tidigt nästa dag och redan hade förlorat en sömntimme.

Spanska kycklingställen

Spanska kycklingställen är ett sådant bra påhitt, jag kan inte begripa varför det inte finns i Sverige.
Är ni på besök i Spanien och ser en skylt med "Pollos asados" ska ni gå in där.
Kycklingen köper man med sig hem, så det brukar inte finnas några bord, bara en disk.
På de här kycklingställena säljs nygrillad kyckling i gott spad med lagerblad och andra goda kryddor, pommes frites, bröd, drycker, chips, och vår har en del färdiglagad spansk, traditionell mat också. Nu har tomatsäsongen kommit igång, så det säljs en hel del salmorejo och gazpacho till dem som inte hinner laga själva.
I fredags gick vi dit för att köpa middag.
Den pyttelilla butiken var full av unga killar som stod och såg på fotboll på teven som hänger på väggen. Vet inte varför det är så, men jämt är det en massa unga killar som tittar på fotboll där.
Den där kycklingen är så himla god. Så himla god. Vi åt tills vi var proppmätta.

Sedan tittade vi på film.
Babel blev det.
Och åh, vilken bra film det är!
Tänkvärd, politisk, om skilda världar. Om hur små händelser kan få stora konsekvenser.
Regisserad av mexikanske Alejandro González Iñárritu.
Har ni sett hans Biutiful förresten? Om huvudpersonen som vet att han är döende, och gör allt han kan för att dem han lämnar efter sig ska ha det så bra som möjligt. Och hur det går med hans ansträngningar...

ESC - finalen

Danmark vann, det var väl bra.
Jag som inte hört Sveriges bidrag förut tyckte att det lät likadant som alla de andra.
Petra Mede var säkert bra, men den spanska presentatören pratade hela tiden så jag hörde henne inte, bara såg ibland.
Under mellanakten visade spanska statliga teven reklam, men lite fick man se.
Har förstått i efterhand att det var en massa sketcher och svenska inslag, men den såg vi inte.
Egentligen missade vi det mesta av tävlingen eftersom vi pratade istället. Som det ska vara.
En textremsa visades faktiskt i teven, och det var låttexterna på språket som de sjöngs på. Lustigt. Var det likadant i Sverige?
Spanien kom näst sist. Det var nog lite jobbigt för spanjoren som var med. Han ägnade sig mest åt mobilen och var tyst, och stönade då och då över hur dåligt det gick för Spanien. (Röster från två länder. Åtta poäng totalt.)
Jesús kom hem klockan fem efter spelningen, och jag är himla glad över att jag inte gick!

Eurovision Song Contest i Spanien

Jag vet att ni tycker synd om Jesús för att jag väljer teven istället för hans konsert, och det låter ju som om det är synd om honom; första spelningen med Ira Regia på två år, en ny konstellation med ett par nya medlemmar, helt nya låtar, lite premiär kan man säga.
Men det är inte så illa som ni tror.
Han har nämligen en till spelning nästa helg.
Och ytterligare en i juni.
Om det här hade varit den enda så hade jag gått.

Nåja.
Det blir festival hos Nikki i kväll.
Inga kanelbullar tar jag med, däremot en chokladtryffelkaka med grädde, och ketchup-popcorn (fantastiskt goda, älskar dem!).

Både jag och Nikki har haft idéer om att åka till Ikea och köpa något svenskt gott, men ingen av oss har hunnit, tror jag. Så här lät det i alla fall i förmiddags när vi pratade.
- Jag ska ge Marta lite engelskalektioner, om jag hinner efter det så åker jag till Ikea i morgon, sa Nikki.
Jag blev lite konfunderad.
_ I morgon? De har stängt då. Och festivalen är ju i kväll.
- Oj, i dag menar jag.
Nikki var lite tidsvill.
- Vi ses i morgon då, avslutade hon samtalet.
- I kväll menar du, påminde jag.
- Ja just det.
Nikki hade gått ut på fredagskvällen, och kom hem inte så långt innan jag ringde henne..

Några spanjorer blir det också, och det är enbart tack vare Nikki, för ingen här kommer själv på idén att se Eurovision Song Contest på tv.
Jag skulle tro att mycket få i min bekantskapskrets vet om att det är idag.
Man struntar fullständigt i festivalen.
Och det kan man ju förstå, med de ständigt dåliga spanska bidragen, som tas fram genom löjliga tv-serier.
Att Spanien överhuvudtaget är med varje år är tack vare att landet betalar så mycket pengar till arrangemanget att Spanien inte behöver tävla i semifinalen ens. Spanien, liksom tre länder till, har alltid en självskriven plats i finalen.

Jag är ingen schlagernörd. Om jag hade bott i Sverige hade jag aldrig orkat se alla de där deltävlingarna. (Nu ser jag ju inte en enda.)
Men jag tycker att finalen är underhållande ändå, trots att den är så himla lång, och så har jag ju svenskar att se den med. Det är kul!

Jag önskar alla en glad lördag!

Tv-tittande eller gå på Jesús konsert?

Lördag i morgon.
Vad ska jag hitta på?
Gå på Jesús första spelning med Ira Regia på två år?
Eller se Eurovision song contest på tv?

Hm...
Svårt val.
Verkligen.

Skojar bara.

Funderar just nu på vad som är bästa tilltugget när man är i Spanien och ska heja fram Sveriges bidrag (ingen aning om hur det låter. Men visst är det nån liten Robin som ska sjunga? Eller?). Laxpaj Swedish style med dill? Chokladmousse? Kanelbullar?

Bästa tipset för katter som fäller

Dagens tips: kattkammen!
Pipen fällde som sjutton. Det for omkring stora moln av katthår i lägenheten. de satte sig överallt. Verkligen överallt. Man andades katthår.
Till slut kände jag mig tvungen att göra något. Jag gick till djuraffären och införskaffade en dyr kam för 15 euro.

Och det är så värt det! Vilken uppfinning! Jag fattar inte hur den funkar, men den tar alla små hår som sitter löst, och de fastnar i kammen, och man kammar och kammar och bygger stora högar med katthår på soffkanten av håren som fastnar i kammen, så stora högar att de skulle kunna dölja hela kattungar under dem. Och det märkligaste av allt, Pipen gillar att bli kammad! Har aldrig varit med om en katt som gillar att bli kammad förut.
Jag kammar och kammar.
Faktum är att jag kammat honom så mycket att jag kammat bort alla mjuka underhår på ryggen. Man ser skinnet när han böjer sig. Är det meningen? Det var första tecknet. Nu har han dessutom blivit väldigt mager. Knotig och mager. Och jag vet inte om det är kammens fel, att jag har kammat bort för mycket av honom, eller om han är dålig på något sätt. Det verkar inte så. Han beter sig som vanligt. Kanske beror det på kattmaten? Jag fick det på hjärnan, att katten kanske höll på att svälta ihjäl på grund av den billiga näringsfattiga kattmaten, och som den ändå var slut (nästan) så köpte jag en ny påse med dyr mat. Han åt en och en halv skål på en dag. Han gillar den verkligen.
Nu hoppas jag att han äter upp sig lite och återgår till att vara den där mjuka katten som han brukar vara.

Fast att vara tunnhårig är ju sannerligen en fördel när sommaren kommer till Sevilla...

Kalsongerna

Jag vet att det finns kvinnor som tjatar på sin manliga partner om att han behöver köpa nytt det ena eller det andra i klädväg. Eller klippa sig. Eller vad han nu behöver göra.
Jag tycker att det är jättekonstigt, och fel, att behandla en partner som ett barn på det sättet.
Både jag och Jesús är medvetna om att han borde uppdatera kalsonglådan, men han kan inte tänka sig något tråkigare att lägga pengar på (förutom bilen kanske), och varför skulle jag tjata om det? Inte mitt problem, så att säga.
(Och kom inte och säg att jag ska ge honom kalsonger i julklapp eller födelsedagspresent! Det måste vara det tråkigaste man kan ge någon!)
Vad jag vill komma till är att jag blev både förvånad och glad när Jesús, under veckohandlingen i går, grabbade tag i ett trepack kalsonger så snabbt att jag först inte förstod vad det var.
Glad, ända tills jag såg dem.
- Du, sa jag, jag tror att det här är barnstorlek...
- Barnstorlek? Nej, det är de inte!
- Men de ser rätt små ut... Titta här, 7-8 år.
Vad besviken han blev.
Han hade äntligen hittat ett par kalsonger han verkligen gillade.
- Det finns säkert spindelmannenkalsonger för vuxna också, på andra ställen, tröstade jag.

Att bo i stan

När jag var en liten unge tänkte jag, att jag aldrig ville bo i stan.
Med stan menade jag då Lidköping, en småstad på 25 000 invånare. Jag bodde i ett bostadsområde några kilometer utanför stan, med skogen som började direkt bakom huset, och med en femminuters promenad ner till sjön.
Sen blev jag äldre. Vyerna vidgades. Då var det värsta om kunde hända att jag skulle behöva bo i Skövde. (Det är det fortfarande.)
(Skojar bara.)
(Fast inte så mycket.)
Sedan vidgades vyerna ytterligare, och att bo i en storstad som Göteborg eller Stockholm var fullkomligt uteslutet.
Sedan flyttade jag till Spanien och hamnade i Sevilla, med 700 000 invånare, eller dubbelt så många om man räknar hela storstadsregionen.
Ett litet uppehåll i byn Las Pajanosas blev det, men nu är jag tillbaka i storstan, i ett förfärligt fult bostadsområde med höghus var jag än vänder mig.
Jag avskyr det.
Jag avskyr att känna mig instängd, det finns inte ens balkong. Jag avskyr att höra trafikdånet från den stora Manuel del Valle-avenyn istället för fåglar. Jag avskyr att andas avgaser och att gå ut och promenera här eftersom allt är så fult, bara trafik och höghus och avgaser. Man tar ingen promenad för nöjes skull, om man säger så.
Det är inte naturligt att bo i stan, och jag vill inte bo här.
Jag vill ha en trädgård, ha natur utanför dörren, fikon-, granatäpple-, citron- och apelsinträd om jag bor i Spanien, syrener och äpplen och plommon och jordgubbar och pioner om jag bor i Sverige. Sitta på trappan med en bok och kall cider medan höstlöven faller, gud vad jag drömmer om det.
Ha höns.
Plantera.

Stan är inte min grej bara.
Men nu behöver vi bo i stan ett tag, av olika anledningar, det fungerar inte att bo utanför för tillfället. Så det är bara att stanna ett tag till.
Parker? Vi har en alldeles i närheten, men det är en stenlagd ful park, mend ett litet grönskande område i mitten. Vi har Alamillo-parken också, den är ett grönområde med gräs och träd, men man ta bilen för att komma dit. Och ofta är det väldigt mycket folk där...

Lägenheten är fin ändå, den gillar jag. Vi hade tur med den.

Något annat bra med att bo i stan då?
Javisst! Det är inte lika mycket pollen här som på landsbygden.

Vad säger ni bloggläsare? Hur bor ni? Bor ni som ni önskar? Är boendet viktigt?