Vad kan du om Spanien?

Tester kan vara kul, särskilt när det är frågor man kan.
Jag trodde att DN:s nutidstest om Spanien skulle passa mig utmärkt, men nää, (!) vad dåligt det gick!
Sex av tio!
Jag bor här och tycker mig vara någorlunda insatt i Spanien, ändå meddelar DN mig om att 73 procent av alla som gjort testet har fått bättre resultat än jag!
Hur kan andra, utanför Spanien, veta vad Spaniens finansminister heter?
Eller vilka två städer i Marocko som tillhör Spanien?
De där fick jag rätt på, men vem överhuvudtaget vet vad den spanjor heter som vann den senaste cykeltävlingen Vuelta de España, eller varför den spanska fotbollssäsongen startade en vecka för sent?!?

Frisör-problem

Håret var verkligen långt, det var det.
"När ska du klippa dig" brukade folk fråga, och jag svarade; "När jag tröttnar. Då klipper jag av det."
Jag tröttnade för två år sedan. Schopp sa det. Lätt som en plätt. Flätan sparade jag för att sälja till en perukmakare och köpa en trollkarlshatt för pengarna. Jag fick den bästa trollkarlshatt jag kunde tänka mig av min morbror, så flätan har jag kvar.
Det var lätt att klippa av håret, ja, men jag hade inte räknat med vad som skulle komma därefter.
Problemet med att hitta en frisör.
Ni vet. En sådan där frisör som man kommer ut leende från. Som alltid får en fin, och vet mycket bättre än man själv hur ens kalufs borde se ut. Som förstår en utan onödigt pratande. En egen frisör!

Det följande året kom jag ut med tårar i ögonen varenda gång jag hade klippt mig.
Värst var hos frisör nummer två i grannstaden.
Jag skulle bara gå in och beställa tid, men kom intill direkt. Och varför inte, tänkte jag när jag pratade med den stadiga, trevliga frisören. Hon såg pålitlig ut.
Tyvärr, visade det sig, var det inte hon som skulle klippa mig, utan den unga söta som just hade gått ur frisörgymnasiet.
Tjejen var nogrann. Sannerligen att hon var! Herregud, hon tog så lång tid på sig att salongen hade gått i konkurs om alla vore lika långsamma som hon! Vid tvättfatet satt jag längre tid än någon annan. Hon grejade med krämer och schampon medan de andra kunderna kom och gick och förmodligen blev de färdigklippta också medan mitt hår fortfarande behandlades med balsam och inpackning.
Sedan började hon klippa. Hon klippte. Och klippte. Tio strån i taget. Först tyckte jag att det var lugnande att hon var så noggrann. Efter en timme hade träsmaken i rumpan ersatts av domningar och jag brydde mig inte längre om noggrannheten, jag ville därifrån. Men tjejen var långt ifrån klar.
Jag kände mig som Harry i Love Actually, ni vet när han köper ett halsband av Mr Bean och är livrädd att hustrun ska få syn på honom (halsbandet var ju inte till henne). Han har superbråttom men kassören Mr Bean pillar med torkade blommor, fina band, cellofan och så vidare, allt för en vacker inslagning av det dyrbara smycken.
Mr Beans paket blev säkert mycket fint.
Mitt hår blev det inte.
Men det sa jag förstås inte.
Jag ljög och sa: "Vad fint det blev. Vad duktig du är."
(Hon var ju så ung.)
Men så fort jag hade kommit utom synhåll på gatan drog jag på mig mössan, röd av skam, jag hade fått en tantfrisyr och åldrats 20 år!
Gick sedan till jobbet, men tog inte av mig mössan på hela dagen.

Till slut hittade jag faktiskt en riktigt bra frisör. Riktigt bra.
Då flyttade jag till Spanien på heltid.
Så jag måste jag hitta en ny.
Jag går på en rekommendation. (Fast eländesfrisören var också en rekommendation, så man vet ju inte.)
Idag ska jag klippa mig i alla fall.
Spänningen, spänningen...

Sommarbio i pation

När Jesús var liten fanns det en massa sommarbiografer i Sevilla, särskilt i hans stadsdel Triana. När vi bodde på Calle Alfarería och promenerade på gatorna i området pekade han ofta på ställen där han hade gått på cine de verano med sin pappa. Det var festliga platser med filmvisning och glada lampor och en liten bar där man kunde köpa tomates aliñado, öl och solrosfrön.
Inte en enda biograf finns kvar, de har förstörts i nya husbyggen, så vi har valt att starta en egen cine de verano, i litet format.
Första visningen var igår kväll. Vi bjöd in några goda vänner, tände festlamporna och började sessionen med att tända grillen. Vi hade lagt botellínes i hinkar fulla med is, gjort papas arrugadas, tortilla, skivat tomater och satt fram färskt bröd. Vännerna tog med sig tortilla, finfina köttskivor, vin och gjorde argentisk chimichurrisås. Kolen glödde. En makrill fräste på gallret. Gazpacho i snapsglas.
Sedan ut med skålen med marshmallows och grillpinnar i trä.
Och så solrosfrön och popcorn. Den lilla tv:n sattes på bordet och var och en tog plats i pation för att se The Shining. Hu!
Jag hade en massa bra förslag på film till första visningen, men Jesús gillade inte ett enda av dem (vi är väldigt olika i fråga om filmer), och sedan fuskade han. Medan jag såg på Eurovision var han på den dåliga hårdrocksfestivalen vid floden med de andra och spred ut ett rykte om att jag bara gillar Hugh Grant-filmer! Varefter ingen ville låta mig bestämma.
Jag lät J välja film, med fyra villkor: a) Ingen zombiefilm. b) Ingen sience fiction från 1950-1960-1970-talen. c) Ingen Dracula. (J har dem alla) d) ingen dubbad film.
Inte många kvar att välja bland i J:s rätt omfattande filmsamling. Det blev The Shining.
Stora delar av den såg jag inte.
Fy fasen vilken film, rent ut sagt.

Nästa gång väljer jag...

Recept: papas arrugadas med mojo-sås

Jesús har bott på Tenerife under några sommarlov, och där åt han ibland den kanariska specialiteten papas arrugadas; skrynkliga potatisar. Potatisen brukar man dippa i den oerhört starka mojo picon-såsen.
Här i Sevilla har en del barer tagit efter det här, men det är aldrig den riktiga kanariska såsen som serveras till, utan en god sås som är bara lite stark.
Ibland gör vi den här rätten hemma, senast blev den ett tillbehör till det grillade köttet.
Potatisen blir skrynklig av att koka i mycket saltat vatten. Inte så skrynklig som de små svarta kanariska potatisarna som blir som russin, men ändå.


2 kilo små potatisar
5 nävar grovsalt
(1 kålblad)

Tvätta potatisen väl.
Koka potatisen i det salta vattnet. Eventuellt under ett kålblad.
Ånga av som vanligt när potatisen är klar.

Sås:
6 vitlöksklyftor
1 liten spansk peppar
1 msk spiskummin
1 tsk paprikapulver
1 skvätt olivolja
1 mindre skvätt vinäger
salt
(1 skalad, väl mogen, tomat)

Mixa ingredienserna i en mixer.
Tomaten är frivillig.
Smaka av och lägg till om något fattas.
Såsen kan spädas med vatten.

Truman Show-inbillning och Avatar-depression

Alltså, i USA finns allt och händer allt.
Läste just om fem personer som drabbats av Truman Show-inbillning. De tror att de är med i en dokusåpa och att deras liv är en dokusåpa. En av dem spelade in en dokusåpa när han började tro att han själv var med i en hemlig inspelning.
Har tidigare läst om Avatar-depressioner. Människor som lider av en djup depression för att livet inte är som i Avatar. Det är så vanligt att det har fått ett namn, som jag har glömt. Också i USA, förstås.
Det måste väl ändå vara ett tecken på att man  har det för bra? Att man inte har värre saker att bekymra sig över.
Herregud.

Glimt ur vardagen

Strömmen hade gått igen. Den hade redan varit borta i en timme, och vem visste när den skulle komma tillbaka? Vi hade ändå tänkt grilla, annars hade det varit retligt sådär med strömavbrott vid lunchtid.
Jag gick ned till grönsaksaffären, där var brödet slut och det skulle förstås inte bakas något nytt på grund av strömavbrottet. Men i affären brediv vårt hus fanns två vienna och en baguette kvar. Tur. Jag trevade mig in i affären. Hörde Santis röst borta vid köttdisken, men såg honom inte. Såg ingenting, visste ändå var juicen fanns.
Vid kassan stod grannarna och pratade. Ropade på en skäggig äldre karl om det var han som hade släckt byn, han och hans mannar med deras vägarbete.
Jag sneglade på glassen i frysdisken bredvid kassan och tänkte, att ifall de skulle sälja ut den billigt eftersom den ändå smälte, skulle jag slå till. En paket av den där macedoniaglassen...
Men jag fick inget erbjudande om glass till reapris.
- Hur ska ni nu kyla ölen, undrade en man i dörröppningen.
En äldre dam bakom mig tog tag i min arm och skrattade.
- Han bryr sig mer om att få kall öl än att det står mat på bordet! Hohohoho!

Efter ett par timmar kom strömmen tillfälligt tillbaka, men då var vi mätta sedan länge av grillköttet med marinad av ingefära, vitlök, honung och olja. Och små-chorizos och skrynkliga potatisar.
Bra att ha grill.

Det vackraste vindspelet

Den här morgonen vaknade jag till det vackraste ljud man kan tänka sig.
Kunde först inte lokalisera det, men kom efter en stund ihåg att jag kvällen innan hängde upp vindspelet.
Det är ett särdeles märkvärdigt vindspel. Inget sådant där plingeliplong-skrammel, utan ett från Woodstock Chimes. Deras vindspel tillverkas för att få ett så vackert ljud som möjligt. Träslaget, metallen, längden och tjockleken på rören, allt är framtaget för att frambringa de vackraste ljuden. Mitt har de nio första tonerna från en opera, kommer tyvärr inte ihåg vilken. Jag hittade det i en butik i Barcelona, där jag mellanlandade och hade hela eftermiddagen på mig innan planet till Sverige skulle avgå.. Jag stannade säkert en timme och lyssnade på de olika vindspelen som hängde där. De var av olika träslag, plast och metaller. Jag fastnade särskilt för det här röda. Jag köpte det inte, det var dyrt, men jag kunde inte sluta tänka på det, och någon månad senare när Jesús flög samma väg för att komma till Sverige köpte han med sig vindspelet.
Jag är så glad över det.
Om någon av er som läser den här bloggen tycker om vindspel tycker jag att ni ska ta och lyssna på ett woodstockvindspel.

Den mumifierade kungen

Igår var det helgdag i Sevilla och allt varr stängt..
Det var nämligen Sankt Ferdinand-dagen.  Sankte Ferdinand är Sevillas skyddshelgon, och varje år den 30 maj visas han upp i katedralen, där han annars vilar i lugn och ro. Helgonet är den mumifierade kung Ferdinand den tredje, och han helgonförklarades eftersom det var han som erövrade Sevilla från muslimerna. Han lät muslimerna bo kvar, men de fick lyda under en kristen kung. (Den grymma historien kom med kung Fernando och drottning Isabel ett par hundra år senare, Spanien har en grym historia.)
Förra året bestämde jag mig för att ta en titt på den gamle kungen. Stämde träff tidigt med Lidia och Patri och tog sjubussen från Pajanosas. Det är bäst att vara ute tidigt, för det blir så himla lång kö in till katedralen av alla som vill titta på helgonet. Vi genomled en urtråkig mässa som  inledde det hela, sedan kunde vi titta på kungen.
"Vad liten han är" tänkte jag samtidigt som jag fascinerat stirrade på mumien som fortfarande är klädd i sin fina kungadräkt, har krona på huvudet och svärd bredvid sig.
Efteråt gick vi och hälsade på Patris bror som jobbar på en Starbucks i närheten.och fick chokladtårta och juice av honom. Trevligt!

actfernandoiiielsanto.blogspot.com

Shoppingrunda

Shoppingrunga. Har fått nog av köpcentrum för två månader framåt. (Köpcentrum är verkligen deprimerande.)
Första stoppet: Ikea. Inhandlade små festliga, färgglada lampor som drivs av solenergi till pation. Stillade ett sedan länge uppväckt begär av köttbullar. Inte bra. Inte gott. Här har man förresten gett upp att kränga kokt potatis till spanjorerna och kör bara på potatismos. Daimtårtan borta liksom de allra flesta godsaker som fanns innan Ikea valde att bara satsa på egna märket. Lustigt nog säljer de semlor, det fanns en liten skylt som beskrev det svenska bakverket. Till min besvikelse är skyltarna med svenska tapas borta, de med hittapå-namn och hittapå-bokstäver, med prickar och ringar där de inte ska vara, för att det ska se utländskt ut.

Andra stoppet. Enorm elaffär. Jesús tittade drömmande på en kaffemaskin, jag tittade drömmande på en elvisp, men vi hade åkt dit för att köpa en ny mixer. En billig en, eftersom den, liksom alla elektriska apparater, kommer att gå sönder strax efter att garantin går ut (gud vad bitter och gammal jag låter). Hoppas att den är mer kraftfull än den gamla, som pajade när jag försökte göra mandelmassa i den. Skräp.

Tredje stoppet: Plantskolan. För att kika lite när vi ändå var i närheten, sa jag till J. Inte sant. Målet var att se om det fanns billiga jordgubbsplantor och om de hade fått hem jordgubbsfrön ännu. Lyckoträff! Kom ut med stor kruka, jordgubbsplantor, två basilikaplantor och två påsar jordgubbsfrön.

Fjärde stoppet: Carrefour. För att bunkra upp med ibericokött. Att ha i frysen tills andan faller på att grilla (idag). Satt en stund i ägget, den underbara hängande korgstolen som jag drömmer om. Såg att priset var nedsatt med 100 euro. Nu kostar den bara 300 euro... Blir inget ägg i år heller.

Femte stoppet: Baren i Las Pajanosas. Puntillitas och världsgod ensaladilla i den varma kvällen. Bästa stoppet!

Kackerlacksmannens återkomst

Det har nu gått sju månader sedan Jesús åt sin sista räka.
På grund av den HÄR mannen.
(Här skulle jag ha lagt in bilden, men jag vågade inte fota honom ens i smyg bakifrån.)
Kackerlacksmannen!
Han är vår flintskallige ängel.
Påminner om Jesús söte, snälle kompis med stora, utstående ögon, han som röker hasch konstant och aldrig tycks vara helt närvarande. (Fast enligt J är Kackerlacksmannen en kopia av någon kändis inom skvaller-tv, han är så lik att J inte vill nämna likheten.)
Den flintskallige tar hand om oss. Kommer tillbaka. Gång på gång. Vi känner oss trygga.
Rätt så i alla fall. Vi har nämligen sett en kackerlacka i trappan sedan han var här sist.
Igår var han här igen. Ett sista ryck inför sommarmånaderna. Kackerlacksmånaderna.
Han fyllde pumpen som han bar på höften, gick runt överallt med stången utom vardagsrummet för att misse inte skulle bli förgiftad, gick uppe på taket och ner i trappuppgången där han lyfte på det läskiga locket och sprutade. Men inte ett enda odjur fanns därunder! Medlet har gjort susen!
Verkligen, verkligen tacksam över den här hyresägaren vi har, som betalar för en kackerlacksman.
Verkligen.
Avskyr kackerlackor så in i bängen.
Jesús också. Mer än jag, antar jag, efter det som hände...
Här kan ni läsa den historien.

Blir bildlöst det här inlägget också. Vågade inte fota Kackerlacksmannen. Vill inte lägga ut bild på en äcklig, äcklig kackerlacka. Bör inte lägga ut bild på räka, eftersom J, om han får syn på den, tror att jag retas med honom, och det här är ett mycket känsligt ämne.

Att hålla isär spanskan och svenskan

Så konstigt det blir med språket ibland. Jag håller isär spanskan och svenskan bra, för det mesta. Har svårt att snabbt översätta det ena till det andra, och en del blir väldigt konstigt om man översätter (Det är svartare än i en gorillas armhålla, och liknande uttryck), men i regel är det inga problem.

Fast det händer att jag blir osäker på om det jag har sagt verkligen är ett existerande ord, eller om mitt huvud har blandat ihop de båda språken och hittat på ett eget ord.
Llamativ är ett exempel på det, även om jag inte tvekade ett dugg på att det är ett svenskt, existerande ord.
Om jag minns rätt var det min kompis som lovade att trycka upp tröjor till min ära, och hon undrade vilken färg jag ville att det skulle vara på dem.
- Ta rött, eller någon annan llamativ färg, sa jag.
- Vad sa du???
- Ja, rött eller någon llamativ färg...
- Llamativ? Vad är det?
Jag tänkte att hon var dum i huvudet, men sådant säger man inte.
Jag fortsatte diskutera ordets existens, för mig var det lika självklart som bil, bad eller kök, ända tills min kompis sa:
- Men hur stavas det då?
Och jag var tvungen att tänka efter. Jag visste inte. Jag kunde inte stava det! Till slut kom jag fram till att ordet borde stavas med dubbel-L, och då förstod jag äntligen att det var jag som hade fel. Jag hade försvenskat ordet llamativo (ung. uppseendeväckande).
Jag tycker ändå att llamativ är ett utmärkt ord som behövs i svenskan.
Kan vi införa det?