måndag 27 maj 2019

La Familia Katastrof - eller Den misslyckade stjärnturen

- La familia Katastrof. det är vi, sa jag när jag hade stängt bildörren om oss och ingen kunde höra.
- När jag stöter på guiderna i mataffären kommer jag att känna mig... obekväm, fortsatte jag.
Ja, tyvärr bor guiderna på en liten gata strax intill vår, de har ännu närmare än vi till vårt lokala snabbköp där man springer på alla bekanta i byn.

Att Jesús bad dem köra efter oss i sin minibuss hem mitt i natten, eftersom vi möjligtvis skulle få bensinstopp då vi inte hunnit tanka på vägen dit, var bara kulmen på allt som hänt.

Men vi börjar i Sevilla. På fredagskvällen var det kusin Elisas födelsedagskalas. Alla nära släktingar och kusiner och skolkompisar var inbjudna, vi var på en bar med en bra lekplats intill. Perfekt. Efter kalaset gick närmsta släkten till en bar i närheten, för att äta trodde vi, klockan var ju ändå 23 och alla var hungriga på middag, men Jesús pappa ville bara ta med oss till sitt stammisställe för att vi skulle hälsa på hans kompisar, och där fanns ingen mat så dags. Ägaren gjorde svärfar en tjänst och friterade fisk åt oss, men långt ifrån tillräckligt. Det blev sent.

Nästa dag skulle jag gå på stan med Runa och köpa sommarkläder till båda barnen, Jesús och Disa stämde träff med Disas jämnåriga syssling och hennes familj, och sedan åt vi alla paella hos Jesús pappa och spelade spansk Fia med knuff, och som de förståndiga vuxna vi är bröt Jesús och jag upp mitt i spelet, för vi skulle på stjärnvandring på kvällen och ville komma i god tid. Men det är så svårt att komma iväg med två barn. Bebisen bajsar och äter och skriker och den stora behöver hjälp med skor och alla ska på toa och väskan ska packas klart och sängarna bäddas och leksaker plockas undan, och sjutton, vi skulle ju ha med oss mackor på stjärnvandringen, hur ska vi fixa det? Vi delade på oss, Disa och jag gick för att köpa matsäck medan Jesús tog med Runa och väskan till bilen. Första mackstället var stängt, andra också, på tredje köpte vi en påse brödbullar, skinka, tonfisk-empanada och kex och sprang mot bilen, för nu var det verkligen sent.

Hur skulle vi göra? Var det möjligt att hinna fram till klockan 21? Jesús tyckte att vi skulle köra direkt istället för att stanna till hemma och hämta varma tröjor, men jag vägrade gå på nattur i sandaler och linne (i Sevilla var det hett!), och Disa kunde inte gå i tunn ärmlös sommarklänning. Han kanske kunde ringa och, tja, ställa in vår medverkan? Fast tänk om det bara var vi och en familj till, de hade ju förvarnat om att de skulle ställa in vid för få deltagare... Nähä, telefonen var urladdad, vi måste hem och hämta laddare.

Bensinmätaren varnade för att bensinen höll på att ta slut, men det fanns ingen tid för att stanna och tanka.

Vi flög in för att hämta tröjor till allihop, mössan med ficklampan samt plastfolie att slå in smörgåsar i. Ut igen, tjejerna fortsatte att sova i baksätet. Bilen, som hade räknat ner ända sedan Sevilla hur lite bensin vi hade kvar, sa nu att vi hade bensin till 70 kilometer innan den skulle ta slut. Vi visste inte hur långt det är mellan Aracena och Santa Ana, så vi chansade och åkte. Jesús ringde ena guiden och undrade om vi skulle hinna, vi skulle bli fem minuter sena.

Jesús vägrade göra iordning smörgåsarna eftersom vi åkte åksjukevägen förbi Linares, den med de förfärliga kurvorna, eftersom den är kortast. Han tyckte att vi kunde göra smörgåsar när vi stannade för att äta.

När jag parkerade på torget i Santa Ana stod hela gruppen samlad. Disa blev bryskt väckt, jag drog av henne den tunna klänningen och tog på henne två tröjor, stoppade ner matsäck i ryggsäcken inklusive ett paket skinka. När vi kom till gruppen med två gråtande barn, båda ledsna över att ha blivit väckta, hade guiderna pratat färdigt och det var dags att starta vandringen. Vi kunde betala efteråt, tyckte de.

Detta var en aktivitet i bergen för att prata om planeterna man ser, stjärnhimlen och stjärnbilderna. Så fint, tyckte vi, och så bra för Disa. Lite sent visserligen, men hon skulle ju sova i bilen och bli pigg. Men Disa blev inte pigg. Hon var trött och ville åka hem till sängen och sova. Hon var rädd för ormar, för mörkret och för att någon av oss skulle ramla ner för något stup och göra illa foten, som Jesús gjorde i höstas (utan stup). Disa var alltså inte glad. Jag tog mig an henne, medan Jesús höll sig i rörelse för att Runa inte skulle vakna till för mycket och börja skrika. Det gjorde hon ändå, efter att andra stoppet då guiderna pratat om satteliter och Uranus och visat saker på himlen med en laserpekare. Hon började skrika just som vi skulle gå vidare. Runa var hungrig. Hon skrek hela vägen till nästa stopp högst uppe på berget. Två kvinnor förbarmade sig över Jesús, som var stressad nu, särskilt som hans ficklampa precis lagt av och det snabbt blivit nattmörkt. Jag gick bakom med Disa och försökte hålla hennes mod uppe medan vi kämpade på uppför berget. Disa bar fyra enorma kottar i famnen, vilket inte gjorde saken lättare. Hon var dessutom rädd för att alla de andra skulle gå ifrån oss.

Väl framme ammade jag lilla Runa medan alla andra åt sin matsäck. Disa ville inte äta något, och Jesús var inte på humör för att göra iordning smörgåsar. När Runa ätit klart stoppade Jesús ner henne i bärsjalen och hon somnade snart. Jag högg in på en empanada medan guiderna återigen började prata och visa på stjärnkartorna. Nu hade alla andra ätit färdigt och vi ombads att släcka ficklamporna för att titta på himlen. Jesús blev hungrig, tog den andra empanadan och jag klämde en halv brödbulle i handen på Disa. Vi prasslade störande med pappren medan guiderna pratade.

Alla andra i gruppen frågade intresserat hur stjärnkartorna skulle hållas och tydas, utom vi som var upptagna med att äta, med att hålla Runa sovandes och försöka få tyst på Disa. Vår stjärnkarta hade snabbt stoppats ner i Runas blöj- och ombytspåse. Disa frågade 20 gånger med hög, gnällig röst när vi skulle åka hem och sa lika många gånger att hon var trött och ville sova. Jag åt empanada i helmörker samtidigt som jag försökte lugna och uppehålla Disa, medan alla andra nu koncentrerat lyssnade på historier om stjärnbilderna och letade efter Polstjärnan. Jag försökte då och då hänga med, men ser dåligt i mörkret efter en ögonoperation, och såg bara hälften av stjärnorna som de pratade om.

Något djur prasslade i kolmörkret bakom min rygg där jag satt och jag blev nervös och ställde mig upp. En kort stund därefter upptäckte någon att det var en räv. Den ena guiden tog nattfotografier av deltagarna, med stjärnhimlen bakom, men Disa, jag och Jesús tittade bara på räven som lugnt gick och letade mat medan den hade tio ficklampor riktade mot sig (alla som var klara med fotograferingen tittade på räven), så vi missade fotograferingen, vilket var synd för annars hade jag haft en bild att illustrera det här inlägget med.

Jag fortsatte att försöka uppehålla Disa, visa henne kusten långt borta, fyrens blinkningar, prata om nattdjur, medan alla andra repeterade stjärnbilderna. Sedan var det dags att gå tillbaka. Det var en lättnad.

Som avslutning gick vi och familjen framför oss lite fel och avslutade turen en bra bit ovanför övriga gruppen. Sedan betalade vi, eftersom vi inte hann göra det innan vi gick, och tills slut bad då Jesús att vi skulle göra sällskap med guidernas minibuss eftersom vi möjligtvis skulle drabbas av bensinstopp på vägen tillbaka. På grund av oss fick de åka åksjukevägen med minibussen i nattmörkret, med stupet nedanför, eftersom chansen var större att vår bensin skulle räcka.

Vi klarade oss faktiskt hem, med bensin för 30 kilometer till tillgodo, men när jag bar den sovande Disa upp för trappan fick jag stanna, för jag började skratta så jag skakade åt eländet. Disa vaknade tyvärr av mitt skratt, hon fick sedan gå upp för trappan själv eftersom jag inte kunde bära henne när jag skrattade, och sedan låg jag i hennes säng och skrattade så jag grät istället för att läsa bok för henne och låta henne sova.

onsdag 22 maj 2019

Runa två månader



När jag låg där under den vidriga operationen, när Runa drogs ut ur min mage, då tänkte jag "Aldrig mer!" Men det är väl märkligt hur fort man glömmer? På mindre än en månad var det inte glömt, men kändes definitivt värt besväret om det skulle komma en bebis till (vilket inte är troligt dock). Kära nån, vi har fått en människa att ta hand om! Det kan inte vara lätt att få något så stort!

Jag minns Disa som en lugn bebis, som sällan skrek. Runa däremot, det är en ilsken en. Vi kallar henne Lilla Arg (eller The Angry Baby när jag pratar med Corinne i Holland). Åh, så arg hon kan bli! När hon är på riktigt dåligt humör är hon till och med arg när hon vill amma. Hon hugger som en haj efter bröstet med en grym blick i sina ögon, suger lite, blir arg och släpper och skriker, suger lite, och ingenting hjälper, det rinner mjölk ur bröstet men Runa är inte nöjd. Nu börjar vi märka ett mönster att hon är mest arg på kvällen. Då kan hon skrika i timmar. Det lustiga är att ingen mer än vi har upplevt detta. För när vi träffar folk är vi ute och då sover Runa mest i bärsjalen. Å andra sidan ser hon ofta arg ut till och med när hon sover.




Bärsjalen ja, den gillar hon. Det händer att vi försöker gå ut med henne i vagnen, men då skriker hon tills hon blir upplyft igen. Vi skulle ju kunna ha henne i bärsjalen under skriktimmarna på kvällen, men samtidigt är jag glad att hon är vaken, för då tror jag att hon sover mer på natten.

Med Jesús kan hon numera sova fem timmar i sträck. Vet inte om det är för att hon sover på honom eller tätt intill när han håller henne. Med mig vaknar hon varannan - var tredje timme för att äta. Är det min doft, som hon förknippar med mat? Eller för att jag inte vågar ha henne lika nära mig på natten, utan med en hoprullad filt mellan oss? Ja, spjälsängen använder vi bara till att lägga klädhögar i, att få Runa att sova där försöker vi inte ens med längre. Hon vill vara nära.




Första månaden med henne var tuff. Sömnbristen var fruktansvärd. Vi försökte lära känna henne, och jag försökte lära mig att amma henne. Det gjorde ont. Jag läkte ihop fysiskt och psykiskt, och Disa blev bättre efter några veckor, även om vi vet att det fortfarande inte är helt bra. Senast i går sa fröken Virtu i skolan att det märktes på Disa att hon är påverkad av förändringen hemma, att hon är mycket känsligare än tidigare och gråter om hon får en tillsägning.

När det gäller maten är Runa helt annorlunda jämfört med Disa. Disa var ju heller inte frisk, hon hade reflux och fick ont av att äta, och det påverkar henne fortfarande. Runa har inga problem alls med att äta. Hon ammar och tycks gå upp 200-300 gram i veckan, så jag tror att hon väger ungefär fem kilo nu. Hon känns större också, både i kroppen och i blicken. Och hon kräks inte upp så mycket mjölk längre.




Precis som Disa är hon expressiv. Det är underhållande att sitta och se på hennes ansikte, alla ansiktsuttryck som far förbi! Förvåning, ilska, nyfikenhet, grymhet, tankfullhet, lurighet, nedlåtenhet, och nu den senaste veckan har hon börjat le också! När ett sådant leende kommer över hennes ansikte, ett sådant då ögonen och hela ungen lyser, då är det bland det vackraste jag har sett.

Hon är så go, vår Runa. Magen är rund, låren och armarna tjocka med veck mitt i. Hon är som en nybakad, varm vetebulle! Jag smeker hennes öron, hår, kinder, ögonbryn, armar och ben, rygg, var jag kommer åt. Hon är så go att ta i. När hon har badat står håret rätt upp och är mjukt som bomull. Jag stryker kinden och läpparna mot det, kan inte sluta. Ögonen är fortfarande blå, något ljusare i färgen än när hon föddes, men jag skymtar fler färger i det blåa. Jesús hoppas att de kommer att fortsätta att vara blå. Ögonbrynen är så ljusa att de bara syns som tunna strån i profil, vilket spanjorerna tycker är väldigt lustigt och får dem att säga att hon liknar mig. Även nyfödda spanjorer brukar ha mörka, tydliga ögonbryn. Många tycker också att hårfärgen skiftar lite i rött, men jag vet inte.

När Jesús har burit på henne i bärsjalen länge börjar jag saknar henne. Och när jag har tillbringat hela natten och förmiddagen med henne vill jag vara ensam.




Hon är så stark i nacken nu, även om man alltid behöver ha en hand bakom huvudet. Och det är inte lika ofta som hon stångar huvudet hårt mot bröstet och slår i näsan när jag eller Jesús håller henne i famnen. Ibland tar hon nappen, framför allt om det är Disa som ger henne den. Om det är jag så tittar hon lugnt på mig, och spottar ut den. Men när nappen fungerar, då är den guld värd.

Vi tycker så mycket om det här lilla Runa-barnet! Vi har haft en sådan tur som fått en till liten unge, och att det blev just den här!


måndag 20 maj 2019

Släktkalas efter första nattvarden

La primera comunión är en stor och viktig festlighet här i Spanien. En katolsk rit då en person tar nattvarden för första gången. Den första nattvarden brukar barnen ta året då de fyller tio, och innan dess har de undervisats i den katolska läran i tre år. Även föräldrarna får numera gå på ett antal lektioner.

Efter högtiden i kyrkan brukar det hållas en stor fest för släkten och vännerna. Det är ofta påkostade fester, med inhyrda trollkarlar och hoppborgar, mat och dryck i hyrda festlokaler. Flickorna kläs i liknande vit brudklänning och pojkarna i sjömanskostym. Fotograferna har mycket att göra under senvåren. Barnen får värdefulla presenter (precis som på bröllopen här kan det stå ett kontonummer på inbjudningskortet för att man ska betala ett belopp istället för att köpa present, och det är höga belopp! De som inte kan betala det förväntade beloppet går inte på bröllop och comunión) och åker ibland på resa till Disneyland med familjen efteråt. Ni förstår att barnen ser fram emot den här festligheten! De allra flesta ungarna går och läser för att ta nattvarden, troende som icketroende.

Varken Jesús eller jag är troende och tycker att det är fel att genomgå en sådan religiös rit utan att vara troende, så Disa kommer inte att få göra det. Troligtvis kommer hon att gå i en skola där det finns många fler barn som inte gör detta, så hon kommer inte att märka så mycket vad hon missar. men tänk att vara den enda ungen i klassen som inte får göra la primera comunión...


I alla fall, det var dags för Disas tioåriga kusin att ta nattvarden. Jag har redan nämnt att det är svårt att komma iväg tidigt med två barn, i alla fall för oss nybörjare, så vi försökte inte ens hinna i tid till kyrkan, men det vore ju snopet om vi skulle missa hela lunchen också. När vi kom fram var vi så sena att vi var beredda på att gå direkt till hamburgerstället på andra sidan festlokalen, men som tur är bars det fortfarande runt på tapasbrickor, och hela barnens långbord var fullt med tapastallrikar, så vi slog oss ner där, rädda att allt skulle dukas undan med en gång. Ja, det var ett väldigt fokus på mat, för ingen av oss hade hunnit äta frukost heller...

I alla fall, Kusinens släkt på båda sidor var inbjudna, och de närmsta vännerna. De sociala minglade runt. Jag slapp minglet, jag bar på Runa som väckte stor uppmärksamhet, nästan alla kom vid något tillfälle fram för att titta, prata och känna. Runa var festklädd i blått.




Barnen hade redan lämnat maten när vi kom och sprang runt och lekte. På gården utanför blåstes fyra olika hoppborgar upp, det var ansiktsmålning och fanns spunnet socker och popcorn att hämta för alla som ville. Det var ett ställe med flera festlokaler på samma ställe (och flera pågående fester), och en massa folk på gården. Inne satte en väldigt kul DJ igång musiken, fartig, dansvänlig sådan för kusinens mamma och hennes familj älskar att dansa. Efter flera åthutningar på grund av den höga volymen vann kusinens mamma över festställets personal, och jag gick ut för att slippa höra eländet. Jesús satt kvar och höll för öronen på Runa, som sov, och efter en timme i oljudet såg han nästan sjuk ut. Musikfanatiker som han är är han nästan allergisk mot musik som han inte tycker om och var på vippen att åka därifrån. Jag var tvungen att ta en bild på honom, själv tycker jag att det är lite lustigt. Släktingarna skrattade rått åt bilden på Jesús.




Barnen sprang ut och in, upp och ner, och hämtade gotter från godisbordet, där man också skulle lämna kuvert med pengar till tioåringen.

Disa, som har en sådan liten släkt, dras alltid till mor- och farmödrar, och här fick hon låna den jämnåriga sysslingens mormor.




När det började bli kväll drog sig "vår" sida av kusinsläkten till Bormujos, där vi satte oss på en bar medan ungarna lekte på lekplatsen intill. Därefter, framåt halv elva på kvällen, gick vi till ett ställe som har friterad fisk. Väntetiden var lång, eftersom aprilferian i Sevilla skulle öppna vid midnatt, och då är det tradition att äta friterad fisk. Men nu började Disa bli trött. När hon var så trött att hon var i rörelse hela tiden för att inte somna lämnade jag ställe med henne, och så satte vi oss i bilen. Klockan ett somnade hon i mitt knä, och inte så långt efter bröt släkten upp och alla åkte hem till sig. En rolig dag var det, och bäst är, som alltid, att se hur roligt Disa har det, när hon springer runt och leker med kusiner och släktingar.




Inlägget är minst sagt klent bildmässigt. Ni kan ju inte alls se lokalen, maten, släkten, ingenting. Jag kom på att det var längesedan jag hade en hel bildberättelse. Det skulle jag vilja ta igen. Vi kan börja med helgens händelser, det finsn en massa bilder från dem... Vad mycket roligt det händer hela tiden!



Här komemr en länk till Tovetankar, som också har varit på comunión nyligen.

fredag 17 maj 2019

Aprilferian i Sevilla



På tal om roligheter, vi har ju varit på april-ferian också! Feria de Abril, två veckor efter påsk varje år. Inte min och Jesús favoritfestlighet eftersom det brukar vara så fruktansvärt mycket folk där... Men Disa har åldern inne att njuta av ferian, klart att vi skulle gå dit! Dessutom hade vi övernattat i Sevilla efter ett stort släktkalas (kommer i nästa inlägg).

Disa har tur att få ärva kusin Elisas klänningar. Den här bar hon för... två eller tre år sedan också, sist vi var på ferian, och då var den jättestor. Nu en aning kort, men det blev bra. Vi piffade med en gul blomma i håret. Jag bar en likadan blomma.




Jag har fortfarande inte någon klänning, vilket jag grämer mig över varje gång jag går på ferian men inga andra dagar :-) Men åh, vad folk är fina!






Det tyckte även Disa, som kommenterade varenda festklädd kvinna hon såg från bussfönstret, och de blev bara fler och fler ju närmare vi kom. och hästarna sen, med alla blommor och bjällror! Så mycket att titta på!




För att undvika den hemska trängseln är det bäst att komma tidigt på dagen (och helst inte på helgen), så det gjorde vi. och vi började direkt på Calle del Infierno, tivolidelen på ferian. Jesús bar Runa i bärsjalen så jag hade nöjet att åka med Disa. Tyvärr är de flesta åkattraktioner som hon gillar för stora personer, men vi hittade ett par lite läskiga i alla fall, en berg-och-dalbana och en typ Flumeride (ni som går på Liseberg vet). Sedan ville hon hemskt gärna åka spöktåget också, efter alla spöktåg hon läst om i böckerna, så det gjorde hon med Jesús medan jag ammade lilla R. Disa kom tillbaka väldigt allvarlig i ansiktet, det spöktåget hade varit mycket otäckare än hon föreställt sig. Som avslutning gick jag med henne i Lustiga huset, som inte var särskilt lustigt och inte alls Disas grej, hon som gillar fart.

Ett tips för att undvika den värsta trängseln är att äta på tivolidelen. Vi hittade ett rymligt mattält längst bort med bara lite folk i.

Därefter gick vi till själva feriaområdet med all dans, musik, mat och festklädda människor, men nu var det obehagligt mycket folk här, och Disa var jättetrött, så efter en glass tog vi bussen därifrån. Kul att ha varit där igen, i alla fall!





För dig som vill läsa mer om ferian:

Här är inlägget från när Disa hade klänningen första gången. Då var även jag festklädd :-)

Och här är ett inlägg från 2014, när jag gick själv för att fota lite till bloggen. Då var jag gravid med Disa och hade så förbaskat ont av gravid-ischias.

När jag tittar tillbaka hittar jag inlägget med min kompis Åsa som var på besök, det var roligt! Hon ville köpa med sig en klänning hem, men jag konstaterade att hon hade fått flyga hem med den på sig, för den hade knappast fått plats i resväskan :-)


onsdag 15 maj 2019

Vem hinner sova mellan alla kalas?!

Som jag plågas när Disa tvingas upp ur sängen för att gå till skolan, när hon har sovit för lite! Inte känns det bättre när hennes sömnbrist beror på oss.

I fredags sa Cristina i skolan, när jag hämtade Disa kl 16, att hon hade varit väldigt trött hela dagen, och jag såg själv hur trött hon var.
- Ja, det har varit barnkalas både i går och i onsdags, förklarade jag.

På feriaplatsen, där alla ungar åker rullskridskor, sparkcykel, cykel och annat på eftermiddagarna, hade det dukats upp bord med smörgåsar, godis, snacks och drycker halv sex på eftermiddagen, först av Danielas föräldrar, dagen därpå av Rebecas. Alla barn i klassen var bjudna på födelsedagskalasen, och de flesta kom. Vi föräldrar satt runt om och pratade och barnen lektelektelekte och kom ibland och tog något att äta, för att lämna present, för att se när födelsedagsbarnet blåste ljusen på tårtan och för att äta godis från piñatan.

Vi lever inte efter svenska tider, men Disa lägger sig tidigare än sina klasskamrater, för att få sova de timmar hon behöver, för att inte vara så trött i skolan. Klockan 20, när Disa brukar avsluta middagen, började familjerna ge sig av hemåt för bad och middag, och Disa somnade senare än vanligt.

Jag tänkte lägga henne extra tidigt på fredagen, för att hon skulle få sova ut. Men så behövde vi köpa sandaler och kamomill till Runas onda tå, och Disa ville gärna leka en stund på bytorget, där hon alltid träffar någon av sina klasskompisar. Och jo då, med en gång såg hon Lola och Javier, deras mammor satt och drack kaffe och öl på uteserveringen, och sedan kom Pablo och Daniela, och Disa hade så himla roligt, klart hon skulle få leka! Hon har fått så lite lektid med kompisarna de här månaderna. Det här läsåret, ja, ända sedan Pedro och Cristian flyttade förra sommaren, därför försöker vi hitta alla möjligheter för henne att leka. Men trots att vi gick hemåt tidigare än de andra var hon inte i säng förrän kl 22.

Nästa dag var det födelsedagskalas igen, även här vid halv sex på eftermiddagen. Det var Uma, Disas nya klasskompis (hon ska byta skola i höst) som fyllde år, och det här var ett speciellt kalas med helt andra människor än byborna i Aracena. Detta hölls på torget i Fuenteheridos, och när vi åkte hem klockan elva på kvällen var vi inte de sista att ge oss iväg!

Nu var Disa rejält trött och sov ända till tio på söndagen, så skönt! Och hon skulle kunna sova ännu mer i bilen om hon blev sömnig, för vi skulle åka till stranden över dagen.

Att ge sig iväg med två barn tar ännu längre tid än med ett, så vi var framme först vid lunchtid. Vi satte oss genast på en bar för lunch. Disa var så uppspelt och glad att Jesús trodde att hon hade feber, hon pratade i ett! Hon åt tre stora räk-croquetas och en massa puntillitas (minibläckfiskar), och Jesús och jag fortsatte med papas aliñadas och ännu mer friterad fisk och skaldjur. Disa fick en peng av servitören att använda i apparaten utanför, en sådan där som man stoppar en peng i så kommer det ut en plastboll med leksak inuti. När vi skulle gå fick hon en till boll av en annan servitör, och Jesús och jag tänkte samtidigt på hur annorlunda det är att äta ute i Spanien, där barn alltid är välkomna, jämfört med Sverige, och vi tänkte båda på den gången då vi inte ens fick komma in på ett matställe i Göteborg för att vi hade barnvagn med. I Spanien har jag aldrig någonsin känt att vi har stört med våra barn, tvärtom!

Vi hämtade solparasoll och stolar i Jesús pappas kustlägenhet och gick ner till stranden. Där var redan Jesús systerdotter och hennes familj. Disa sprang ut i vattnet för att leka med sin jämnåriga syssling och hennes lillasyster, och deras pappa som är min favorit av alla på släktkalasen. Hela familjen är bra, finge jag välja skulle mina barn hamna hos dem om något skulle hända Jesús och mig. I alla fall, de lekte och hade så roligt att vi inte gick därifrån förrän skuggorna var långa och tidvattnet nådde nästa ända upp till våra parasoller. De ses inte så ofta, klart de måste få maximalt med lektid när de väl ses.

Här borde vi nu ha åkt direkt hem, men eftersom Disa skulle somna som en sten i bilen och få bäras upp till sängen, behövde hon äta något innan vi åkte. Så vi stannande till vid ett hämtmatställe på vägen tillbaka mot lägenheten. Det var en massa roliga grejer på menyn; friterad fisk och skaldjur, ensaladilla, empanada, tortilla och allt möjligt. Vi bestämde oss för en grillad kyckling i spad, en låda pommes frites, bröd och oliver, så åt vi middag allihop uppe i lägenheten. Men det blev senare än tänkt, förstås. Runa behövde också mat, och alla skulle på toa, och det skulle diskas och grejas och till slut var det jättesent.

Kort sagt. det blev inte alltför mycket sömn nu heller. Men den trötta Disa somnade klockan 19 på måndagskvällen och sov 13 timmar, vilket var tur, för igår, tisdag, var det barnkalas på feriaplatsen igen...

måndag 13 maj 2019

Moderniseras Spanien verkligen?

Jag tittade på den tjocka, svarta mappen som jag lagt på skrivbordet, och kände mig lite löjlig. Socialförsäkringsmannen, som hjälpt mig att boka tid till idag, för att få ut föräldrapenning, hade sagt att det enda som behövdes var mitt NIE-nummer (det spanska personnumret) och bankkontonummer, men jag hade inte trott honom. Han hade till och med sagt åt mig att slänga den fyrsidiga blanketten som jag inte förstod något av, för att den inte behövdes.
- Allt finns här i datorn! sa han och dunkade den med vänsterhanden.

Haha, tänkte jag, driver du med mig? Tror du att jag flyttade till Spanien igår kanske?

Så jag tog med tjockmappen. Där låg alla möjliga papper, original och kopior, läkarintyg på att jag fått barn, flera stycken faktiskt, pass, familjeboken, och jag bara väntade på att han skulle säga vad som saknades, att det fattades en stämpel, en kopia, en blankett. Men han sa inget mer än att Spanien moderniseras och efter fem minuter var jag ute i det starka solskenet igen.

Jag borde ha rätt till 16 veckors föräldrapenning, men eftersom jag inte litar på att jag kommer att få något, och inte vet hur mycket jag får om det kommer någon peng, har jag sparat i förväg så jag kan vara med och betala hyra och mat och det andra fram tills jag börjar jobba i slutet av augusti. Ja, jag har tänkt att ta extra lång föräldraledighet (med spanska mått), fem månader, trots att den eventuella föräldrapenningen tar slut en och en halv månad innan.

Det var så skönt att ha detta överstökat, vad som än händer med föräldrapenningen. Jag köpte en kall läsk, åkte upp på berget och parkerade i skuggan av ett träd. Fönstren var öppna och det blåste in dofter och de vita frön som ser ut som bomullstussar, som flyger i luften nu. och där satt jag med utsikt över Plaza alta, byn, kyrkan och bergen i bakgrunden och borgen strax ovanför mig, och läste i min ensamhet, och de 20 ensamma minuterna är nog dagens höjdpunkt.

När jag kom hem hade Runa nyss vaknat och Jesús berättade hur hon vände och vred huvudet och letade efter mig med blicken och protesterade när hon inte kunde se mig. Lilla ungen! Amningen ger både ett önskat och oönskat band mellan mig och Runa. Det kommer ett amningsinlägg så småningom, men det händer så himla mycket nu, trevligheter som jag också vill berätta om!



Om någon nytillkommen undrar varför jag misstror socialförsäkringsmannen:

Här är det gamla inlägget när jag försökte få föräldrapenning när Disa föddes.

Mer absurd byråkrati när Jesús fick böter.

Och vår seger på passexpeditionen.

tisdag 7 maj 2019

Sagor, strand och sömn

Jag tänkte att vi skulle kika lite på vad som har hänt den senaste tiden. För trots att det känns som om vi mest försöker sova ikapp så händer det grejer ändå. Vi har fått fyra fina besök sedan påsk, bland annat Tove kom och hälsade på, vilket var väldigt roligt. Och Milagros med lille Pedro (som flyttade norrut), vilket gjorde mig och Disa väldigt glada. Det tråkiga är ju att jag är så förfärligt trött hela tiden att jag känner mig avskärmad från alltihop, det märks nog inte ens att jag tycker att det är roligt att de kommer, och till och med får energi av det. Nu har jag börjat förklara för besökare redan innan de kommer, att om jag verkar konstig är det bara sömnbristen som spökar.

Med Tove och hennes lilla familj gick vi till den alternativa byn Calabacino.




På vägen dit går man förbi "mitt" hus, och hela vägen till Calabacino är så vacker, tycker jag.





Vi har haft flera picknickar också. Här var det Jesús som tog igen förlorad sömn, medan jag fick egentid med Disa. Vi gick till en bäck och badade fötterna när vi hade ätit.





Disa och jag åkte med ett par kompisar till Linares de la Sierra en eftermiddag. Där i byn var det sagoberättande.




Disa och jag stannande kvar i byn när det var slut, köpte glass på den ena baren på bytorget (som är en före detta tjurfäktningsarena) av en man som osannolikt nog kan lite svenska! Ett av hans tolv syskon är gift med en svensk kvinna. Ni som har varit på Solkusten eller Mallorca har kanske hört svenska där, men att stöta på någon här i bergstrakterna, som kan några ord på svenska, är helt enkelt osannoligt.

Efter glassen klättrade Disa i träd och lekte vid den vackra brunnen utanför kyrkan.




I Disas skola hade elever och lärare ledigt torsdagen och fredagen förra veckan, och då åkte vi till kusten, till El Portil, där Jesús pappa har en liten lägenhet. Han var också där, förresten. För att träffa våra småtjejer. Det var härligt att komma till kusten. och Disa älskade stranden! Som hon njöt! Hon låg i (det kalla) vattnet och översköljdes av vågor, vi letade snäckor tillsammans, byggde sandslott och en liten sjö... Vad roligt det blir med en unge! Plötsligt undrar man vad det var för nöje över huvud taget med att fira jul, fylla år och vara på stranden innan man fick barn. Det är ju de som gör allt så roligt!




Jesús pappa lagade mat åt oss, och fiskade.




Och Runa andades havsluft för första gången. När Disa var lika liten som Runa var vi också här, och hon sov i bärsjalen precis som Runa gjorde. Det var just när vi hade släppts ut från sjukhuset efter en lång vecka med läkare och undersökningar, och vi behövde komma bort.




Så skönt att komma till havet. Vi åker snart tillbaka.


lördag 27 april 2019

Disa och Runa



Disa blev så glad när hon såg ultraljudsbilderna i början av oktober, och fick veta att hon skulle få ett syskon! Hon hade så mycket att säga, så mycket att fråga. Vi pratade om när hon var bebis, tittade på bilder, Disa letade rätt på gosedjur till den nya bebisen, ritade teckningar med bebisen, började leka med dockor där hon tog hand om dockbebisen. Hon lade dockor under tröjan och lekte att hon hade en bebis i magen, och att en doktor tog ut bebisen. Hon gav nappgflaska till dockbebisar, bar dem, jag fick hjälpa till att hålla dockan försiktigt när D skulle på toa, jag visade hur bebisen behöver rapa efter att den har ätit. Dockor och gosedjur blev körda i en dockkärra, och Disa pratade om hur hon skulle ta hand om den nya bebisen när den kom.

Men den kom ju aldrig.

Tidsbegrepp är svårt för en unge på fyra år, och om de nio månaderna har känts långa för mig, är det ingenting emot hur de har känts för Disa. Redan dagen efter syskonbeskedet trodde hon att vår bebis skulle komma, och hon ville inte ens gå till den älskade teatergruppen efter skolan, utan hon ville hem och titta på bebisen.

Framemot jul hade hon tröttnat på att vänta. Att jag var gravid var ett normaltillstånd, liksom det blev att jag inte längre kunde bära henne, lyfta henne, jaga henne. När vi badade var magen så stor att den inte fick plats under badvattnet, och Disa lekte att den var bord som hon ställde mugg och tallrik på. Till slut kunde jag inte ens bada med henne, knappt lägga mig i sängen och läsa bok på kvällen eftersom det gjorde för ont att lägga sig och röra sig i sängen.


Men det blev ju dags till slut. Disa var med när Jesús och jag stressat byggde ihop spjälsängen, letade fram bebiskläder och vagn, och hon visste att hon skulle vara med farfar medan Jesús och jag var på sjukhuset.

Det jag hade oroat mig för innan var att hon skulle vara på egen hand så många dagar. Hennes farfar är väldigt bra på många sätt, men han är inte den mest entusiastiske barnvaktaren. Han oroar sig för allt dessutom, och har ingen som helst förståelse för att det här barnet har andra tider än han själv och de spanska barnen. Skulle han läsa för henne på kvällen, eller skulle han försöka söva henne med att låta henne se barnprogram tills hon somnade? Vilken sömnbrist hon skulle få!

Så kom sjukdomen ovanpå det.
På torsdagen skulle jag läggas in inför igångsättningen dagen därpå. Disa blev sjuk på tisdagen. Febern pendlade mellan 38,5 och 40 grader, och det kändes allt mer stressande, både risken att behöva lämna bort henne sjuk, och att jag själv skulle bli sjuk, kanske med hosta (!) inför snittet.

Vi kom till Sevilla sent på onsdagskvällen. Jag körde. Jesús satt bredvid med feber, han också, och Disa sov i baksätet, febrig, men vaknade när vi kom fram. Jag var den enda av oss tre som orkade äta middag. Sedan satt vi alla tre i sängen och läste den svenska djurboken som Disa gillar, farfar stack in huvudet, vi befann oss i en liten mysig bubbla och återigen, som så många gånger tidigare, undrade jag om vi gjorde rätt i att riskera detta. Vi hade det ju så bra, vi tre? Kunde inte ha det bättre. Vad skulle hända när bebisen kom? Förstörde vi något nu?




Klockan var långt över midnatt när Disa somnade. Jag packade upp och sorterade hennes kläder och pärlor och saker som vi tagit med till henne.

Disa vaknade lika tidigt som jag, efter några timmars sömn, hon med feber, och mitt mammahjärta gick sönder när hon oförstående sa Te vas? med onaturlig feberröst, där hon satt under en filt i farfars soffa. Ja, min unge, jag måste gå, vi ska till sjukhuset nu, tänkte jag, men sa ingenting utan pussade henne och gick in på toan och grät istället.


Jag har ju varit ifrån Disa tidigare, men frivilligt, som i januari då jag var i Sverige i fem dagar på en jobbgrej. Inga problem. Hon var ju med sin pappa dessutom. Men detta var annorlunda. Hur kan de INTE tillåta syskonbesök på sjukhuset? När korridorerna och rummen svämmas över av spanska, högljudda släktingar och vänner till de nyförlösta? Jag försökte att inte tänka på henne där på sjukhuset, försökte få Jesús att framföra meddelanden och bad honom påminna farfar om vad han behöver göra för att hon ska somna, för själv kunde jag inte prata med henne, eller om henne, det var för jobbigt. Jag fick veta, via Jesús, hur nervös hans pappa var för att Disa hade feber, vilket jag visste att han skulle bli, att han började ge henne febernedsättande i förebyggande syfte, och hur hon fick hög feber några timmar senare, och hans panik över det. Tredje dagen kom Jesús syster och räddade Disa, eller sin pappa, och tog med Disa hem till sig, och där fick hon sova några nätter. Jag tänkte att sömnbristen skulle bli ännu värre, trots att Jesús syster också har barn, eftersom hon har en vanlig spansk familj och går efter spanska mat- och sovtider. Men att Disa i alla fall skulle få leka och ha roligt medan hon var där.




På måndagen klarade jag mig så bra på egen hand att Jesús kunde lämna mig ensam med Runa på sjukhuset och själv vara med Disa på eftermiddagen. Hon pratade knappt med honom i början, men de umgicks lite senare.


När de äntligen släppte mig från sjukhuset, efter fem nätter, ville jag ta mig till Disa så fort som möjligt. Funderade på om jag borde ta någon bild, eller filma när hon såg Runa för första gången, folk gör visst det. Men då hade jag missat mitt eget möte med henne, om jag haft en kamera mellan oss.

Disa var hos granntanten mittemot när vi kom. Jag damp ner i soffan med värkande operationssår och väntade på att de skulle hämta henne, och där kom hon, och hon gick fort rakt mot mig, hon log tyst, nästan blygt, och jag slogs av hur vacker hon var, det där lilla ansiktet var vackrare än någonsin, de bruna ögonen tycktes ännu större än innan, ögonfransarna längre, håret glansigare, men det kändes som att det var en osynlig vägg mellan oss, det onaturliga, febriga som var över henne när vi lämnade henne verkade ha stannat kvar, hon var så tyst men visade de gula blommorna som hon hade plockat till mig och bebisen, och jag drog in henne i famnen, höll hårt om henne och grät ner i hennes hår, kunde inte hejda tårarna trots att de andra såg på. Lilla ungen min! Vad har vi gjort med dig?

Hon var tyst när hon fick se Runa också. Återigen det där snabba, tysta leendet, nästan blygt, och hon rörde försiktigt, försiktigt vid bebisen.

Disa var med mig resten av dagen. Där jag var, var hon. Hon satt i knät, var med mig vid blöjbyten, matning, på toan. Hon pratade inte så mycket, och hon var fullkomligt uttröttad efter så många dagar med för lite sömn. Hon kändes främmande, det var inte samma unge som vi hade lämnat ifrån oss.

Det tog dagar innan hon kom ikapp med sömnen. Samtidigt var hon tyst, sa inte alls vad hon tänkte och kände och var så känslig, tog väldigt illa upp för allra minsta sak. Hon började göra tvärtemot vad vi sa, gjorde saker som hon aldrig gjort förut, slutade nästan äta, och mig hörde hon inte överhuvudtaget. Jag undrade om det var för att hon var i sin egen värld, eller för att jag pratade svenska med henne och att hon på något sätt börjat glömma språket, eller gjorde sig döv. Stängde av, så som jag lätt kan stänga av folk som pratar spanska. Jag vet inte, men jag höll på att bli tokig, när hon antingen inte förstod vad jag sa till henne, eller inte hörde. Och hela tiden det här avståndet mellan oss. Gud vad jag saknade min unge, henne som jag haft innan den här separationen.




Samtidigt var hon så fin med Runa. Hon ville gärna hålla i bebisen och ligga bredvid henne. Sjunga för henne, klappa henne, prata med henne.




Jesús och jag delade upp oss så gott vi kunde för att vara ensamma med Disa, göra saker på egen hand med henne. Inkludera henne när vi tog hand om Runa. Efter en vecka hemma med oss och den nya situationen var Disa tillbaka först i den älskade teatergruppen, sedan i skolan, för att återgå till sina kompisar, till vardagen igen. Men det verkade inte hjälpa, avståndet fortsatte.


Det var inte förrän i slutet av påskveckan som den gamla Disa började komma tillbaka till oss. Jag vet inte varför, om det var för de många kompisbesöken under veckan, mer tid hemma med oss igen, eller om det hade med farfar att göra. Vi åt lunch med honom utanför Sevilla en dag, och denne man, som jag inte alltid är överens med, tittade knappt åt den nya bebisen utan ägnade sig helt åt Disa, och fick henne att känna hur mycket han hade saknat henne de här veckorna sedan de träffats sist. Jag såg henne i hans famn och mindes när han höll om henne efter den förfärliga tiden när Jesús mamma dog, då Disa också hade blivit så där tyst, och hur den där kontakten med farfar gjorde att hon kom tillbaka till oss. Och det verkar faktiskt ha vänt nu.



tisdag 9 april 2019

Förlossningsberättelsen, Runa





Den här förlossningsberättelsen börjar torsdagen den 21 mars. Den börjar hemma hos Jesús pappa, där vi hade sovit (få timmar) inför att jag skulle läggas in på torsdagsmorgonen. Där lämnade vi en sjuk liten Disa, med 39 graders feber, som med febrig röst frågade "Te vas?" (Ska du gå?) när jag skulle krama henne hej då. och allt jag försökt trycka ner om att det inte kändes bra att lämna bort henne så många dagar, det kom fram och jag gick in på toa och grät och kunde inte ens säga hej då till henne när vi gick, bara vinka på avstånd.

Det gick inte så bra med Disa de här dagarna, och det var det värsta med den här förlossningen, men det få vi ta i nästa inlägg.

Torsdagen var en lugn dag på sjukhuset. Bebisens hjärtljud kollades, jag träffade läkare, fick kortisonspruta för att bebisens lungor skulle vara utvecklade (hon skulle plockas ut två veckor för tidigt). Jesús åkte tillbaka Disa och sov med henne på natten, för att vara tillbaka på sjukhuset tidigt nästa morgon.

Den belgiske barnmorskan höll sig informerad om allt som hände på avstånd. Han jobbar ju inte i Sevilla. Han har känts som en övervakande skyddsängel hela tiden, och ringde en snäll barnmorskekompis på Macarenasjukhuset, som jobbade natt och kom och pratade med mig och svarade på mina frågor.

Efter en natt med dålig sömn väcktes jag tidigt för jag skulle göras iordning för operationen. Jesús kom och vi försökte fortfarande komma överens om barnets namn, som man ska uppge när bebisen föds. Återigen skulle hjärtljud kollas, ny kanyl sättas, mer läkarprat, prat med diabetesläkare som envisades med att jag inte skulle få ha insulinpumpen under sjukhusvistelsen, att han skulle sätta ihop nya doser som sköterskorna skulle ge mig via sprutor. För att de inte förstår sig på insulinpumpar, enligt honom, eftersom det är ovanligt med pump här. Jag tänkte, att de behöver inte förstå någonting, jag sköter den själv, jag har haft diabetes i 28 år, men lät honom få som han ville. Tyvärr.

När jag rullades iväg till kirurgen var jag inte ett dugg lugn längre, inte ens fast en bekant skulle assistera vid operationen, den svenska gynekolog som jobbade även när Disa föddes. Ryggbedövningen tog tid och var obehaglig. När den väl tog började benen domna och bli varma väldigt snabbt.

Operationen var vidrig. Den höll på så länge, och jag kände mig väldigt ensam. Med Disa satt min belgiske barnmorska bredvid mig hela tiden och pratade, jag kände mig lugn med honom bredvid. Den här gången hade jag ingen alls bredvid mig och det kändes fruktansvärt obehagligt. Jag började få svårt att andas, det kändes som om jag inte kunde dra in luft i lungorna. "Det är bara mentalt, allt ser bra ut", sa en sköterskorna bredvid. "Tänk på något annat" och jag försökte få henne att prata med mig, hjälpa mig att tänka på något annat, men hon ville inte, luftvägen blev allt trängre och jag fick syrgas i näsan. Jag försökte sjunga på någon sång, för att inte tänka på operationen, men kom inte ihåg någon alls, utan började må kraftigt illa istället. Varför tog det så lång tid? Hade de inte öppnat mig än? Eller skar de upp magen nu? Tänk om bedövningen inte hade tagit ordentligt? Och vad var det för rök som steg upp bakom det låga skynket? "Det kommer från en elektrisk kniv," fick jag veta när jag frågade. En elektrisk kniv som brände i min mage. Jag frågade inget mer efter det.

Det kändes som väldigt lång tid, men till slut hörde jag någon utbrista  "Gordi!" (Tjockis) och därefter drogs bebisen ur mig. Jag fick en sekundsnabb blick på henne, en blöt, slemmig, grimaserande bebis med hopknipna ögon som hölls upp och som med ett gurglande började skrika. Sedan bars hon iväg, och jag hörde henne skrika hela tiden. Jesús också, fick jag veta senare. Här får ju partnern inte vara med vid kejsarsnitt, så han satt i ett rum och väntade under tiden. Jag började sys ihop och hela tiden hörde jag bebisen skrika. Efter ett tag sträckte någon fram bebisen, insvept i filtar, och sa "Titta på henne", förde fram henne mot mitt ansikte för att jag skulle pussa henne, jag såg en liten näsa där i skynket, och sedan var hon borta och jag återsåg henne inte förrän 26,5 timmar senare.

Det tog evigheters evigheter innan jag var ihopsydd och till slut började bedövningen avta. det märkte jag när magen skulle masseras för att livmodern skulle dra ihop sig, och när de lyfte över mig till sängen som jag kördes iväg i. Ajajaj.

På uppvaket låg jag några timmar medan bedövningen släppte allt mer. Mer ond magmassage. Jag sov den mesta av tiden. Det var skönt.

Jesús väntade på rummet när jag kom tillbaka. Utan bebis. Hon hade lagts i kuvös för hon hade något problem med andningen, men Jesús lugnade mig med att barnläkaren, sagt att det hade gått över efter en timme bara, ungen verkade helt frisk och kry. Men bestämmelserna på Macarenasjukhuset i Sevilla säger att när en nyfödd väl har lagts i kuvös släpps den inte ut förrän tidigast 24 timmar senare. Jag behövde slå ifrån mig det, precis som jag slog ifrån mig tankarna på Disa, för annars hade det blivit outhärdligt, och riktade in mig på  att på lördagen klockan tolv skulle vi få vårt barn. Tills dess gick Jesús upp då och då för att se på henne (närkontakt uppmuntrades inte alls) och vid ett tillfälle lyckades han ta en bild på henne åt mig, trots att fotografering var förbjudet. Jag ville ju se barnet! Själv kunde jag inte ta mig någonstans, jag var sängbunden efter operationen tills dagen därpå.

Jag hade mindre ont efter det här snittet än efter förra gången, med Disa. Det var uthärdligt. Personalen var trevligare än när Disa föddes. På fredagskvällen kom de förfärliga knäppandena i magen, som känns som små plötsligt uppdykande ballonger som exploderar smärtsamt i magen, det är som ett knivstick men de var mycket färre än vid förra snittet. Jag höll hårt i ett bänkhandtag resten av kvällen för att inte skrika högt och sprätta till med benen varje gång det knäppte till i magen.

Jesús och jag fick ett nytt rum, ett privat där vi var alldeles ensamma, och varför vi hade en sådan tur vet vi inte, men förmodligen var det tack vare min belgiske barnmorska eller hans kompis, hon som kom och pratade på kvällen. Det var fantastiskt med eget rum. Särskilt där på sjukhuset, där det är norm att hela släkten och alla vänner ska hälsa på den nyförlösta redan samma dag. Det finns ju besökstider, men de följs inte över huvud taget, och alla rummen samt korridoren fylls av högljudda släktingar. BB här är ingen sådan där lugn plats, som Underbara Clara beskriver. Jesús stängde dörren och lät oss vara i en tyst bubbla.

Jesús var som en vakthund bredvid mig de här dagarna, han visste att jag inte ville ha besök och gjorde sig osams med sin pappa som hade noll förståelse för att jag, som var nyopererad, inte ville ha alla släktingarna runt sängen.

På lördagen blev klockan äntligen tolv på dagen, och vi skulle få vårt barn. Problemet var att barnläkaren var någon annanstans, och ingen visste när denne skulle komma (för att låta Jesús ta med sig vår tjej). Till slut satt Jesús där uppe och väntade, och två och en halv timme senare kom han och en glad sköterska inrullandes med en plastlåda på hjul, där vår dotter sov. Det var lustigt att se henne. Jag hade föreställt mig henne med brunt hår när hon låg i magen, och tyckte inte att Jesús favoritnamn passade på henne av den anledningen. Och här låg hon nu, med huvudet täckt av tjockt, brunt år. Nu började Jesús hålla med om att det andra namnet inte passade, och tills slut var vi överens pm att det var Runa hon skulle heta.

Jag hade blivit av med katetern på morgonen och kunde nu försöka börja gå. Ont som fan gjorde det, men det gick. Men konstigt att inte ha höj- och sänkbara sängar på ett sådant ställe? Eller? Eller ett handtag ovanför sängen? När man nyss har opererats i magen känns en sådan sjukhussäng väldigt, väldigt hög att klättra upp i, när man har varit nere på golvet ett tag.



Jag oroade mig en del över mitt blodsocker. De där doserna som diabetesläkaren hade bestämt stämde inte alls, jag behövde mycket, mycket mer insulin. Jag fick inte tillräckligt ens för en måltid, och ingenting alls för att sänka de höga blodsockervärdena. Jag bad om mer insulin, men sköterskorna sa bara att det fick de inte ge mig, för de måste hålla sig till diabetesläkarens instruktioner. På lördagskvällen började jag bli orolig, blodsockret bara steg och steg och de vägrade ge mig insulin. Hur kan man vägra insulin till en diabetiker, på ett sjukhus?! Till slut kopplade jag på insulinpumpen i smyg, för jag var rädd att jag skulle sluta på akutmottagningen annars. Nästa dag åt jag inga kolhydrater på hela dagen för att inte höja blodsockret ännu mer, trots det beskyllde idioten, som hade hand om mina insulinsprutor den dagen, mig för att smygäta på rummet, för att blodsockervärdena var så höga. Jag höll på att bli galen, så frustrerad var jag. På måndagsmorgonen kom diabetesläkaren förbi och sa att jag kunde koppla på pumpen igen och sköta mina egna insulindoseringar, det blev bäst så, han hade sett att hasn doser inte fungerade. Det hade han sannerligen rätt i.

Den här dagen skulle jag skrivas ut. Men blev inte utskriven, eftersom blodsockret hade varit så högt under helgen. Här höll jag på att bil tokig igen, det var så orättvist! Men jag fick hålla ut en dag till.


Största anledningen till att jag ville ut från sjukhuset var Disa. Jag hade inte träffat henne sedan tidig torsdagsmorgon. det var många dagar som hon varit själv. Men nu mådde jag i alla fall så bra att jag kunde klara mig själv på sjukhuset. Ni vet, här i Spanien måste man alltid ha en anhörig med som sköter om en, eftersom man inte får hjälp av personalen. Jesús var tvungen att vara med mig hela tiden för att jag skulle kunna äta, gå på toa och för att ta hand om bebisen, eftersom jag hade för ont för att klara mig själv. Men på måndagen kunde han lämna mig och åka hem till sin pappa och vara med Disa under dagen. Under tiden passade på att gråta inne på sjukhustoaletten, för att inte allt skulle komma när jag träffade henne dagen därpå.

På måndagen var alla läkare på plats igen efter helgen. Runas hörsel kollades, det gjordes hälprov, och på tisdagen efter lunch fick vi äntligen, äntligen lämna sjukhuset. Det var en sådan lättnad.







Förlossningsberättelse del 1, Disa
Förlossningsberättelse del 2, Disa
Förlossningsberättelse del 3, Disa

lördag 30 mars 2019

Restaurangen i Valdelarco

Det kommer snart en liten förlossningshistoria och sådant, och ni måste få se lilla Runa, men tills dess kommer det här inlägget, som blivit liggandes.



- Du kanske ska sätta dig här i framsätet, så att du inte mår illa.
- Öh... Nä, det är okej, sa jag, lite förvånad. Jag har visserligen inte varit på tipptopp den senaste tiden, men jag brukar aldrig bli åksjuk på vägen mot Galaroza. Omtänksamt av Jesús att tänka på det ändå.

När Jesús svängde strax därefter, förstod jag att det inte var den vägen han hade menat. Den lilla vägen till Valdelarco är vad mamma hade kallat en gammal kostig.  Kringelikrokar fram och tillbaka,. upp och ner. Jag satte mig i framsätet och blåste kalluft i ansiktet.
- Här tänker jag aldrig bo! Den här vägen åker man bara en gång, man stannar i byn och åker aldrig därifrån mer!


När jag hade vaknat på söndagsmorgonen, väldigt sent, flera timmar efter de andra, funderade vi på vad vi skulle hitta på den här lediga dagen. Det hade varit kul att åka till Portugal och äta, eller åka till kusten, men var lite för sent för det så det blir nog nästa vecka. Men Jesús hade lust att prova ett matställe i Valdelarco som kollegorna hade tipsat om. Så det blev det.

Man kör in i byn, kör huvudgatan rakt fram och kommer strax till ett mycket oansenligt ställe; Las 14 Arrobas. De har bara öppet på helgerna, och då brukar det komma mycket folk, så det är bra att boka bord innan.




Vi fick ett bord på terrassen med utsikt mot bergen, och det var så fint! Familjen som driver stället är otroligt trevlig och vänlig.

Det blev en tapa med patatas bravas (Jesús favorit), en tapa med croquetas till Disa, grillat ibericogriskött till mig och bläckfisk till Jesús. Och det var så himla gott alltihop!






Disa började leka med en jämnårig tjej från bordet intill, så Jesús och jag kunde bara sitta och njuta och höra ungarna skratta.

Plötsligt hördes en åskknall, helt utan förvarning. Vad var detta? Det skulle ju vara 30 grader varmt och soligt i dag? Sedan började det blixtra. och åska och blixtra, otroligt höga knallar, åskan var precis över oss, det blixtrade på samma gång. Sedan kom regnet. Kraftigare och kraftigare, och haglet, och vi njöt ännu mer av ovädret där vi satt torra under ett parasoll och tittade på grönskan och olivträdet strax intill, men snart regnade det så kraftigt att parasollet inte kunde hålla emot, så då fick vi gå in.




Inne i den lilla restaurangen var det mörkt, för strömmen hade gått. De andra gästerna satt vi borden och bardisken, och vi tog ett bord och såg haglet stänka in på golvet från den öppna dörren. Disa lekte, jag åt glass och Jesús drack något starkt och det var så mysigt.




Sedan åkte Disas nya kompis hem med sin familj och vi åkte strax därefter. Jag sprang genom regnet bort till bilen, det var som att springa i en bäck med vattnet som forsade kring fötterna, det flöt i en stark ström nedför gatan.

Vi hade tänkt att se byskolan som Jesús jobbar i det här året, den som man måste ta sig till via en vandringsled och igenom en tunnel med fladdermöss, men blev hindrade av ovädret. Så vi åkte hem, Disa och jag badade badkar och sedan såg vi filmen Coco.

En riktig söndag det!

ny gadget

ny gadget