lördag 3 december 2016

Min första mammagrupp

Jaha, så har jag blivit med i en mammagrupp på What´s App, meddelandeverktyget nummer ett av mobilanvändare i Spanien.
Mamás de Marilu... eller nåt sånt heter den. Mammor till barnen i Disas förskolegrupp.
Ja, bara mammor. Pappor står utanför. Dagis är inte deras grej. Jesús får inte vara med, till exempel.
Hela fredagsförmiddagen skickades det meddelanden från mammor som presenterar sig som Lucía, mamma till Carmen, Maribel, mamma till Estefanía och så vidare. Det säger mig inget, för jag har ingen aning om vilka de är. Eller deras barn. Jo, Estefanía har jag träffat på lekplatsen.
Alla verkar veta vem Disa är...? Ja, alla känner varandra, så det blir kanske så när det kommer en ny.

Jag tycker att det är lite kul ändå. Jag har hört så mycket om de beryktade föräldragrupperna, både från lärare och andra föräldrar. Om skvaller, trams, bråk, uppror...
Spännande!

fredag 2 december 2016

Änglaklänning och eldfest

På dagismötet var vi 40 mammor och en pappa.
Jesús var tyvärr inte den där enda pappan, för han var tvungen att jobba sent.
Barns förskola och skola är en mammagrej här. Mammornas värld.
Vi visades dräkterna som vi ska sy till julspelet. Det var Josef och Maria och herdarna och de tre vise männen, och en massa yrkesfolk, och musiker, och så änglar. Disa ska vara vit ängel. Jag log när jag såg en förlaga på änglaklänningen. Tyckte det var lite lustigt för jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle sy en sådan. När sedan ett par glänsande pojkbyxor med resår visades upp, till pojkänglarna, fnissade jag så att ajg fick gömma ansiktet i Disas hår. Tur att jag inte behövde sy byxor. Om änglaklänningen verkade svår så såg byxorna helt omöjliga ut.
Efter mötet gick jag fram för att studera änglaklänningen ifred. Det var en så avancerad knäppning i ryggen att jag inte fattade hur den skulle knäppas.
- Du, Disa frå låna den här klänningen. Min dotter ska ha den på söndagen, så kan Disa ha den på julfesten på måndagen, sa Disas pedagog plötsligt.

Jag vet inte om det var för att hon förstod att jag inte kan sy, eller hur det kommer sig, men jag är otroligt tacksam över att slippa det, att just Disa får ha ett färdigt plagg. Jag behöver bara limma bomull på hennes änglavingar.

Till nästa vecka måste vi ut i skogen med Disa för att förbereda något inför eldfesten i byn. Jag vet inte riktigt vad, men det kändes som om det skulle vara en pinne från ett olivträd som man trär torra kastanjeblad på...

torsdag 1 december 2016

Instängd i sovrummet

Jag är instängd i sovrummet.
Sedan jag gick in hit för att jobba kom hantverkare hit, och nu står de på stegar i trappan och jag kan inte komma ner.
En av dem var här på förmiddagen också. Då var jag instängd i vardagsrummet. Han fick sköta sig själv medan jag jobbade, och det gjorde han, och jag tänkte att jag borde prata med honom eller nåt, men jag hann inte. Och när jag hann låtsades jag att jag inte gjorde det, för jag ville inte. Jag är inte så social.
När han var klar och jag gick ut var det stora hål i taket, det rann vatten i kranarna, droppade vatten från taket ner i trappan, en taklampa var krossad och det låg tjockt med damm överallt.
Den elektriska varmvattengrejen har varit trasig länge utan att ägarna gjort något åt det, så vi har bara haft varmvatten därnere. Vilket inte är bara, men det var så enkelt när Disa kunde bada, istället för att ställa henne i duschen i det kalla badrummet en våning ner. Varmvattensgrejen har byggts in på ett sådant osmidigt sätt att vägg, tak och garderob skulle få slås ut för att laga den. Så nu kommer vattnet att värmas på gas här uppe, precis som på nedervåningen. Det var enklast så. Skönt när det blir klart!
I morgon är det fredag. Fredagar har hittills både varit roliga dagar och veckans stressigaste, med jobb från 9 till 22, men den här veckan har varit sådan att jag bara vill att allt ska bli som vanligt igen, och då känns en helt vanligt lång, stressig fredag väldigt bra som alternativ.

Vad stressande att sitta overksam här, förresten. Jag har grejer jag måste göra! Och var är Jesús och Disa??

Att få i ungen medicin

När jag läser kommentarerna till det här inlägget, verkar det som att det är olika svårt att ge medicin till barn.
Jag känner att Disa är en svår en.
Jag tror inte att det är smaken det handlar om, utan just att det är medicin och att hon måste ta den.
Gapa och svälja finns inte på kartan.
Vi har försökt allt. Övertalning, blanda med annat (mycket svårt, eftersom D äter så lite att det är ren tur om händelsen att hon har lust att äta en sked yoghurt etc, sammanfaller med att det är dags att ta medicin. Ja, ren tur om hon har lust samma DAG som hon ska ta medicin.
Prata om saken funkar inte. Övertalning går inte. Inte heller muta, inte hot, inte att hon får ta den själv. Enda möjligheten att få i Disa medicin är att vi är två: en som håller fast henne och en som försöker pricka in doseringssprutan bakom hopknipna läppar samtidigt som D skakar vilt med huvudet. När det kommer in en skvätt spottar Disa ut den. Dra upp ny dos, nytt försök, nytt spotta ut, "Svalde hon något? Fick hon i sig något?". Skrik, gråt, sparkar och slag. Nytt försök. Vi använder mängder av hushållspapper när det är dags för medicin eftersom den hamnar på många ställen över oss alla tre. Måste tvättas av med vatten senare, eftersom Disas mediciner är så klibbiga.
Det är hemskt, för hur sjuk hon än är, om hon inte ens har orkat vända sig i sängen, så kämpar hon av alla sina krafter för att slippa undan.
Suppositorium då, föreslog flera. När Disa var lite mindre fungerade det fantastiskt bra, flera gånger. Nu går det inte det längre. De sista gångerna var så traumatiska att vi bestämde oss för att aldrig mer försöka oss på det. Disa skrek Nej Nej Nej allt vad hon orkade, gjorde allt för att slippa undan, återigen var en tvungen att hålla fast medan Disa sparkade, skrek och kämpade för allt hon var värd, den andra försökte trycka in tabletten, och hela behandlingen var till slut så jobbigt att jag blev illamående och gråtfärdig, och Disa rädd så fort någon kom uppför trappan eftersom hon trodde att denne skulle komma med en ny tablett, och vi fick inte komma i närheten av rumpan.
Aldrig mer.
Hellre doseringssprutan i munnen.

Vad har ni för erfarenheter av att ge barn medicin?

onsdag 30 november 2016

Nedsläckt by och söndagsfrid

Det här står jui kontrast till vad som hände dagen därpå, men måste ändå skriva.

Söndagen blev så speciell.
Det var den bästa söndagen på hela 2016, tror jag.

På sätt och vis började den på lördagen.
Jesús drog iväg till replokalen. Det var rockfest där. Hans kompisar hade försökt få med honom i två månader. En elev i skolan försökte också få dit honom, eller rättare hennes pappa försökte genom flickan, pappan som visade sig vara Veterinären, gitarrfenomenet.
Jesús blev förtjust, alla rockintresserade var där, inklusive byns enda hårdrockare som konstaterade att den typ av musik som Jesús sysslar med aldrig kommer att funka på det stället. J blev medlem i föreningen Basist sökes (fyra band söker basist, Jesús är basist men vill bara spela munspel) och allt var visst himla bra, tills det blev strömavbrott.
Jag var hemma och tittade på film, en fransk, deppig sak, en kvinna hade just kört ihjäl en hund, när allt slocknade. Det blev kolsvart. Jag satt kvar i soffan, för jag var osäker på om jag skulle ta mig fram till trappan och övervåningen där Disa sov, i mörkret. Inte en ljusstrimma fanns. Dessutom är jag mörkräd. Och där satt jag i mörkret och tänkte deppiga saker när Jesús kom hem och hittade ficklampan. Han hade haft svårigheter att ta sig hem, för hela byn var mörklagd. Inte ett ljus någonstans, bara ett slags dås över natthimlen mellan bergen eftersom den täcktes av grå regnmoln. Jag tittade ut. Det var spöklikt.

Och vi sov länge alla tre, och min förmiddag fortsatte deppigt, tills jag tog upp någonting, och då blev det bra. Väldigt bra.
Och jag gjorde Per Morbergs fantastiska fisksoppa med skaldjur, utan musslor bara för de var slut, men med en massa vin, grädde, saffran, fisk- och räkbuljong gjord på fiskhuvud och råa räkskal, och vitlöksbröd till det, och soppan fick ta sin tid, och Disa sov, och vi åt visst inte lunch förrän vid fem på eftermiddagen. Då hade brasan sprakat och värmt sedan förmiddagen. Ute regnade det kraftigt, men vi var inne och frös inte tack vare brasan, och den som bor i Andalusiens inland på vintern vet hur mycket man värdesätter de stunder man inte fryser. Och Jesús storstädade vardagsrummet och trollade bort de fyra flyttkartongerna, och monterade ihop det lilla bordet framför den värmande brasan, så där blev vi sittandes. Avnjöt soppan som var så god, så god, åt tills det inte fick plats mer, fortsatte med julchoklad och mynta-te och julkakor, spelade lite spel med Disa för första gången, lyssnade på vinylskivor. Och ute regnade det och var kallt, men vi frös inte, utan mådde så gott, och var så glada över flytten från stan.

På kvällen var Jesús på väg upp för att hämta Disas pyjamas, när jag påpekade att vi aldrig hade tagit den av henne, hon hade den fortfarande på sig. Precis som jag, jag hade inte heller bytt om. En söndag i pyjamas. Jesús tyckte att det var lite lustigt, tills han upptäckte att även han fortfarande gick i pyjamas, och att det var den han gått ut och slängt sopor i flera gånger.
Och som av ett tecken låg adventsljusstaken allra överst i det proppfulla lilla förrådet i hallen (så fullt att det dundrade affischrullar, kattbur och kamerastativ över Jesús när han senare försökte dra fram pytteelementet att ställa i badrummet).
Jag placerade ljusstaken i fönstret mellan köket och matsalen, och alla ljusen fungerade, och den stod och lyste sådan frid jag fick lust att stanna kvar i köket, inte ens kylan störde mig särskilt mycket med ljusstaken där.
Fantastisk söndag.

tisdag 29 november 2016

Brutet nyckelben och apotekare i pyjamas

Disa ramlade ned från en bänk.
Hon skrek och skrek och skrek.
Men sov i bilen mellan Sevilla och Aracena.
Vi kom intill snabbt på vårdcentralen, som skickade oss vidare till Río Tinto, där det gick hur snabbt som helst att röntga, träffa läkare och konstatera att Disas högra nyckelben är brutet.
De lindade upp hennes lilla arm i mitella, men det tyckte Disa var urlöljigt, så det blev inget mer ned det. Det blir att försöka så hon inte lyfter armen så mycket, inte lyfter tunga saker, återbesök om tre veckor och...smärtstillande var åttonde timme.
Det här oroar mig mer än något annat. HUR SJUTTON ska vi få i henne smärtstillande var åttonde timme?Är doktorn dum i huvudet? Har barnläkaren inga barn själv? Eller är vår unge särskilt svår att få i medicin?

Klockan var strax över tio på kvällen när vi var tillbaka i Aracena för att leta rätt på ett nattöppet apotek. Det finns bara tre apotek här, och ett av dem måste alltid ha nattvakt.
Det visade sig vara apoteket i backen.
Jesús gick ur bilen, och var borta... länge.
Han berättade sedan att apoteket var så mörkt och igenbommat att han trodde att det var fel, gick till ett annat och läste på dörren att det faktiskt var detta som hade nattöppet nu. Det gröna, lysande korset ovanför dörren, tecknet för ett öppet apotek, stämde alltså. Jesús ringde på dörrknappen.
- Ja? svarade någon i porttelefonen.
- Jag vill köpa medicin, sa Jesús.
- Är den på recept?
- Ja.
- Vänta ett ögonblick då.
Och ner kom apotekaren som bor ovanpå apoteket, tände butikslampan, öppnade en liten fönsterlucka mot gatan och expedierade Jesús, iklädd randig pyjamas.
Man förstår att han inte har lust att lämna soffa,brasa och midagsbord för att sälja småkrafs, utan bara medicin som läkare har föreskrivit.

Jag var osäker på vad det var Disa hade brutit egentligen. De pratade om la clavícula, som av namnet påminde mig om nyckelbenet... men var sitter nyckelbenet i så fall? Uppe i axeln?
Jesús förstod inte problemet.
- La clavícula. Det är ju det här, sa han och visade övertydligt på axeln.
- Hur ska jag veta vad som är en clavícula? Jag kan väl inte alla ben i kroppen?
- Nä, i Sverige lär ni er namn på alla växter och att snickra bord och stolar i skolan, här lär vi oss namn på floder och på benen i kroppen.
(I Spanien finns inte ämnet slöjd.)
- Man har mer nytta av att kunna tillverka en stol än att kunna namnen på benen.
- Jag håller med, men när sådant här händer är det bra att veta vad benen heter!

Disa få vara hemma från dagis i morgon. Vi ska gå och köpa barnsax och klister och pysselsaker och pyssla med de nya, mönstrade papprena jag köpte till julpyssel i lördags. Och baka. Scones kanske?
På kvällen får hon följa med på föräldramötet på dagis, där jag ska få förklarat hur vi ska sy henne en änglaklänning till det levande julspelet i december.

tisdag 22 november 2016

Par - eller två föräldrar som bor ihop?

Hur gör andra småbarnsföräldrar?

Jesús och jag har varit iväg själva, tillsammans, två gånger sedan Disa föddes för två och ett halvt år sedan. Första gånger var hon knappt ett halvår gammal. Hon var hos farmor och farfar och det slutade inte bra. D skrek, de ringde och vi var på bio och de var arga för att vi inte hade på telefonerna och kom hem genast, så det blev inga fler gånger.
Andra gången var i våras när Jesús överaskade mig med direktvisningen av Iolanta och Nötknäpparen på bio.
Vi har ingen tid för oss själva. Vi kämpar stenhårt just nu med att få ungen att somna tidigare, vi tidigarelägger och kortar siestan mer och mer, men Disa avskyr att lägga sig på kvällen, att behöva sova, hon är en nattuggla, aldrig är hon så glad och pigg som sent på kvällen. Allt oftare är hon trött också, men hon somnar ändå inte.
Jag läser ibland om svenska föräldrar vars barn somnar klockan sju på kvällen (och undrar vad föräldrarna gör med all TID efteråt!? Hinner de diska och städa?). Det skulle så klart inte funka i Spanien med spanjorers sena vanor... men till nio måste väl gå? Sömnen måste ta ut sin rätt, hon går ju upp tidigare i och med dagis.
När Disa somnar, somnar vi också, såvida inte någon lyckas hålla sig vaken för att ta tag i disk och städ och sånt som bara går att göra när D sover. I går var det jag som höll mig vaken, det var nödvändigt för den nytvättade tvätten måste hängas och torka under natten (i värsta fall torkas klart med hårblås på morgonen, tvätt torkar så långsamt i kylan i huset), D hade inga byxor att ha på sig till dagis.
Krassa vardag.

Vi har ingen tid för oss själva på kvällen, inte på dagen, inte på helgerna. Vi sitter aldrig och ser någon film eller något tv-program tillsammans. Vi har haft som mål att se en tv-serie ihop i höst, har lyckats hitta en himla bra som vi båda gillar, men det har bara fungerat en gång då Disa har somnat strax efter att den börjat, och de tre senaste veckorna har vi inte ens satt på tv:n för det har varit omöjligt på förhand.
Sällan kan vi prata om något riktigt, viktigt, som inte har med Disa att göra. Om vi kommer in på något viktigt är hon alltid där och behöver uppmärksamhet.
Vi sover inte ens ihop, utan med Disa i mitten. Vilket så klart är underbart mysigt, men.... I våras gick vi in för att lära Disa sova i egen säng. Sedan kom sommaren i Sverige och då fanns ingen möjlighet att hon kunde sova själv längre. Därefter flytten och hon fick eget rum, och det gick faktiskt riktigt bra, ända tills kylan kom och vi fick flytta över henne till oss igen. Hon sparkar av sig täcket, och det går inte att sova utan täcke i ett sydspanskt, oisolerat hus. Längst in i förrådet, som är fullt med saker från golv till tak, står det lilla el-elementet. Vi måste gräva fram det och ställa in i Disas rum... bara vi får tid!
Hur gör andra för att ha kvar en relation och inte bara vara två föräldrar som bor ihop?

Barnvakt då?
Jesús föräldrar ville vi inte besvära, eftersom de fick ta hand om alla andra barnbarn (även om vi då försökte en gång).
Sedan blev hans mamma sjuk, och avled.
Hans pappa är kvar, men han... kan inte ta hand om små barn en längre stund. Han kan inte söva Disa, och skulle hon behöva bajsa vet jag inte vad han skulle göra. Mitt på dagen funkar det jättebra, han älskar att vara med henne och vara ute och gå med henne, men han har så mycket på helgerna när vi är i Sevilla. Och han får ändå vara barnvakt ett par sena fredagstimmar varje vecka innan jag kommer hem från jobb vid elvatiden på kvällen.
En släkting har varit ett slags alternativ tidigare, men inte längre, eftersom släktingen barn är elakt mot D.
En kompis är ett alternativ, men vi ber inte gärna eftersom det måste bli lördag eftermiddag/kväll när hen inte jobbar, men då har hen ofta andra planer.
Ytterligare en släkting finns, med två små barn. Det är inte lätt att be om en sådan tjänst, barnvakt när det inte är för något rent nödvändigt som flytt eller jobb, en situation då det är omöjligt att ha med barn. På en helg, dyrbar helgtid... Men här skulle det kunna funka, tror jag. Någon (mycket) enstaka gång i alla fall.

torsdag 17 november 2016

Chokladen

Jag vet att chokladen köptes till kvällens chokladmousse. Men det var faktiskt ett tvåpack.

Var sjutton har Jesús gömt chokladen??!?

tisdag 15 november 2016

Inga löss än, men...

"Det var väldigt vad du kliar dig där på huvudet" tänkte jag när Disa kliade sig på samma ställe igen. Jag flyttade mig allt längre ifrån henne, vilket var svårt eftersom jag låg bredvid henne och läste och försökte få henne att somna.
Löss.
Än har hon inte haft några löss, men det är bara en tidsfråga. Här slipper inga ungar undan. Alla har löss. Många gånger. Föräldrarna också.
Jag har aldrig haft det.
Men som sagt, det är en tidsfråga. Och jag blir så äcklad! Jag vill inte ha löss! Eller avlusa Disa! Små äckliga kryp i hårbotten!
Nej!!
Hjälp!!!

onsdag 9 november 2016

Vild oregano och lerfåglar

Jo, många tog ju långhelg förra veckan, och då fick vi besök! Av svenska Johanna som bor i Sevilla och hennes Jorge och Samuel. Det skiljer mindre än ett halvår mellan Disa och Samuel.






Vi åkte till Fuenteheridos, en mil härifrån, som är så mysigt.




Många var lediga och det var mycket folk där. Helgmarknaden var öppen trots att det var måndag, och där kunde man köpa frukter och nötter från trakten, pumpa, sötsaker, ostar och korvar, rostade kastanjer och leksaker.




Jag och Johanna köpte varsin påse vild oregano som är så gott, jag hade helt slut på förra årets (går bara att köpa nu under ett par höstmånader).




Barnen fick varsin lerfågel. Man häller i vatten och blåser, och då låter den så fint! Om man häller i rätt mängd vatten. Och inte lutar på fågeln och dricker upp dess innehåll, som Disa envisades med.




Hon lekte vid vattnet, som vanligt. Inget besök i Fuenteheridos utan lite lek och lövkastning i strömmen här.




Vi åt lunch på torget, gott men usel service, och tog sedan bilarna upp för backen och parkerade vid kyrkogården. Där påbörjas vandringsleden till Galaroza och Jesús säkraste svampställe.




Tre svampar, en skön stund i Andalusisk skog och en övertrött, gråtandes Disa senare åkte vi hem och grillade lite middag.



torsdag 3 november 2016

Sömn, ickesömn och förkylning

Alla helgons dag är ju helgdag i Spanien, 1 november, och vi spenderade dagen på olika sätt, vi tre i vår lilla familj.
Jesús gick upp 7.30, åt frukost i pation och lyssnade på fåglarna, lagade tre luncher som han frös in, diskade, städade, grillade och sov lite siesta.
Disa sov. Hon tog väl igen förlorad sömn efter förkylningen (som inte gått över, men feberfri). Klockan 18 på eftermiddagen den 1 november hade hon sovit 15 av månadens 18 första timmar. Och det var inte lätt att få henne vaken, hon hade fortsatt!
Själv hade jag finfina planer på att få vandringsleden mellan Aracena och Linares i soluppgången, något jag längtat efter att kunna göra. Istället var jag så förkyld att jag fick ställa in. Sov uruselt för andra natten i rad och var så trött att det gjorde ont att öppna ögonen, men jag kunde ändå inte sova. Satt och hängde i soffan hela förmiddagen, läste ibland någon kåseri av Herman Lindqvist från när han bodde i Madrid. Jag hade tappat rösten också, kunde bara viska. Hostade och snöt mig och tyckte lite synd om mig själv, men mest för tröttheten. Jag har egentligen inte anledning att klaga, det här är min första förkylning på över tre år, sedan någon gång innan jag blev gravid. En sjuksköterska sa en gång att diabetiker sällan blir förkylda. Kanske stämmer det.

Nu är det fredag och förkylningen blir bara värre. Jag är så trött att jag vill gråta, men varken kan eller hinner sova.
Fick en kort minnesglimt av hur det var att vara krasslig, på den tiden utan barn. Sitta stilla, suga på halstabletter, vila, slumra lite, ta fram en bok, eller se en film. Visst var det så?
Disa har ändå varit på gott humör. I alla fall ibland. I går kunde jag dricka honungste om jag lät henne rita i min hand och banka den på ett papper samtidigt. Och jag kunde sitta stilla i soffan en stund och leka spöke med henne, med hennes gula superhjältetröja i storlek 86 på huvudet, samtidigt som jag sträckte fram händerna och viskade Buuuu....
Det är ju helt värdelöst att vara utan röst tillsammans med en unge på snart två och ett halvt år.

Och nu ska vi till Sevilla i helgen, och jag måste förbereda jobben, som jag inte vet om jag kan göra än, och vi ska sova borta i obekväm säng och förmodligen är svärfar fortfarande förbannad för att vi inte har tagit Disa till läkare på grund av hennes förkylning. Han var så arg förra veckan. Han fattar inte hur vi kan missköta det lilla barnet så, att hon inte får läkarvård när hon är förkyld! Hon har ju hosta! Och snuva! Och var hes!
Jo, här gör man ofta så, tar barnen till doktorn när de blir förkylda. Många läkarbesök blir det...

Det var ju ett trist inlägg.
Nästa blir roligare, med lite höstbilder också!
Fast kanske efter helgen... När ögonen blir bättre och det inte längre gör ont att titta på en dataskärm.


En bild från berget med borgen, mitt i Aracena.

ny gadget

ny gadget