söndag 31 maj 2020

Livräddare får inte utföra mun-mot-mun-metoden

Kusten var det. I Jesús och Disas skola har de ledigt måndag, så vi stannar en extra dag. Mitt jobb ackumuleras en aning, men det är det värt.

Nu får man bada, men det finns så många restriktioner över strandbesök! En del kommuner har valt att hålla stränderna stängda, men de som öppnar stränderna inför många regler att förhålla sig till. Bland annat talas det om att man bara får vara på stranden vissa tider, och bara ett visst antal personer. det ska kontrolleras med in och utgångar och man ska inte svälja vatten (!).


Lite värre är det när det rapporteras att badvakter i sommar inte får rädda liv genom mun-mot-mun-metoden! Herregud! Går inte detta för långt nu? Nåja, jag har inte hittat källan till detta, låt oss hoppas att Sydkusten har fel.


Har någon av er badat än?


lördag 30 maj 2020

Få dödsfall, botad tandläkarskräck och ett citronträd som trivs!

Vi ska till kusten, och Jesús tror att jag jobbar fortfarande, medan jag i själva verket skriver ett litet snabbt inlägg :-) Utan bilder, det tar längre tid med bilder, ha överseende.

Nu har jag varit hos tandläkaren två gånger, och fler besök blir det, men hörrni, jag har botat min tandläkarrädsla! Det är stort! Tandläkare, vilken viktig, beundransvärd yrkesgrupp! Tack för att ni finns, tandläkare! Jag ska aldrig någonsin mer slarva med tandläkarbesöken!


Varje morgon går jag ut och pratar med mitt citronträd. I två månader stod det som en pinne, inget hände. Jag studerade bladen och undrade om det vantrivdes hos oss. Men så! Något litet började sticka ut på några ställen på stammen, efter någon vecka fattade jag att trädet började få grenar, och nu verkar grenarna växa en hel centimeter varje dag! Dessutom bildas det vita blommor i toppen! Vad glad jag blir över det här lilla trädet. Vilken dröm, ett eget citronträd med frukt! Men jag undrar hur jag ska göra med krukan. Eftersom vi köpte trädet samma dag som Spanien stängdes ner kunde jag inte köpa en stor kruka till det, fick sätta det i den största krukan jag hade, vilken inte är särskilt stor. Trädet behöver flyttas, men när ska jag göra det? Vill inte störa grenbildningen och blomningen.


I torsdags kom Goretti och hämtade Disa. Hon var hela dagen hos familjen och lekte! Vad härligt! Jag berättade det för Cristina, när jag träffade henne igår, att Disa har börjat leka igen, och hon blev bekymrad, för hur gör de när de leker? Har de ansiktsmasker?

Det säljs barnmasker, men Disa har ingen sådan. Det är inte obligatoriskt förrän hon fyller sex år senare i sommar. Jag ser ingen mening med att hon ska bära mask. Jag tänker att vi låter ungarna leka. Om någon smittas är det en förbaskad otur, men vi kan ju inte isolera ungarna, eller oss, från världen tills det finns vaccin.


Jag läste om hur många haft depressiva tankar under karantänen, men som ett positivt avslut på artikeln skrivs det att spanjorerna är bra rustade för nästa våg av viruset. Och inte förrän då fattade jag att den första vågen är över. På en vecka har det inte rapporterats mer än 40 döda sammanlagt i Spanien!

fredag 29 maj 2020

Blöta mobiler

Barn och mobiler. Den förra råkade jag tvätta i tvättmaskinen förra sommaren. Den dunkade så mycket från tvättmaskinen att jag trodde att jag hade råkat stänga in katten där. Sömnbrist och kamp med två barn gör sådana saker med en.

Den nya telefonen halkade ner i handfatet som Disa fyllt med vatten för någon lek. Hon fiskade omtänksamt upp den och lutade den mot burken med hårgelé, men det tog säkert en halvtimme innan jag fattade varför den var blöt.

Tydligen ägnar sig rektorn på Jesús skola åt att laga mobiler på fritiden, så vi ska se om han kan rädda den.


Har ni sabbat någon telefon?

torsdag 28 maj 2020

Kackelackor i vägbrunnen!

Inne i den här glad-dimman glömmer jag visst allt som inte handlar om Disas skratt :-) Det är ju det viktiga, men det händer förstås andra saker också.

Förra helgen, när vi var på kusten, kunde inte Runa somna. Stället var nytt för henne, ljuden utifrån också, och till slut tog jag ut henne på promenad i vagnen. Jag tog av ner mot genomfartsgatan som går längs stranden på andra sidan sanddynerna, och jag hade bara gått några meter på den större gatan när jag såg något svart på den vita muren på höger sida om trottoaren. Jag gick närmare och såg att det var... En kackerlacka! Hu, så stor! Bredvid den kröp en till uppåt, långsamt, och en till, och där, två-tre till! Nej! Jag backade med vagnen, här tänkte jag inte gå förbi. Jag gick ut på gatan istället, på andra sidan om de parkerade bilarna, och höll på att krocka med en grupp ungdomar som tvärstannade strax framför mig och allihop stirrade vi mot vägrunnen. Det vällde upp kackerlackor därifrån, de sprang omkring på gatan, och sedan vidare mot den låga muren... Nu vände jag och gick snabbt åt andra hållet.

Om man tycker att kackerlackor är obehagliga ska man inte titta ner, inte se var man sätter sina fötter, men det blir som en tvångstanke, man försöker att inte titta ner men gör det ändå... Ja, jag såg fler kackerlackor, men bara längs just den gatan.

Det var inte någon trevlig, avkopplande promenad...

onsdag 27 maj 2020

En ny sagobok och Trumps twitter-bråk

Efter tre år som USA:s president fortsätter Donald Trump att förvåna! Han gör så konstiga saker att ibland blir man full i skratt och undrar om han har tappat det helt nu. Igår kunde man läsa om att Twitter, efter en tweet från presidenten där han menar att det vore en mycket dålig idé att underlätta poströstning i det kommande valet (med tanke på corona-pandemin och att folk bör fortsätta hålla distans) eftersom det leder till valfusk, la till ett utropstecken och länkar till pålitliga källor för den som vill veta hur det egentligen ligger till. Och idag har Trump svarat med hot om att stänga ner Twitter. Alltså, vad säger man? Behöver man säga något ens?

Jag ska få tillbaka på skatten, det är en väldigt trevlig nyhet! Troligtvis kommer skatten att gå till ett vidvinkelobjektiv, det har jag behövt länge!

Jag körde till Fuenteheridos och lämnade av Disa hos Uma. Martin från samma klass kom samtidigt som vi, och inne i huset stojades det från barnen. Umas föräldrar lever på, bland annat, teater på feriorna, och nu när alla ferior och stadsfester har ställts in har de påbörjat ett nytt projekt, de gör en sagobok. Umas pappa satt och skrev, och jag fick se några av mammans illustrationer. Jag visste ju redan hur skicklig hon är, men detta alltså... Det kändes som att stå bredvid John Bauer.  Känner jag verkligen en sådan skicklig illustratör?

Nu skulle jag vilja lägga in en bild på vårt lilla citronträd, men jag måste verkligen jobba, stannade alldeles för länge hemma hos Umas familj...

Hur har ni det i veckan? Vad händer? Berätta något, jag tycker att det är roligt att läsa!

 

tisdag 26 maj 2020

Bästa kompisen har kommit

Jag stod i köket och vispade ihop en drömtårta och blev tårögd när jag hörde Disas skratt ute från pation. Vad grym den här isoleringen har varit!

Klockan elva på förmiddagen tröttnade Disa på att vänta på textsvar från Umas mamma. Hon fick telefonen och ringde själv och frågade om Uma kunde komma. Och det kunde hon! Uma, Disas bästa kompis i skolan, de två jämnåriga tjejerna i klassen, Uma som ser ut som Ronja Rövardotter, som dessutom heter Ronja i mellannamn. Uma blev ivrig och började genast göra sig iordning hemma hos sig, Disa började ta av pyjamasen men i sin tankspriddhet bytte hon bara pyjamaströjan mot en långärmad (!) klänning med svampar på, och började ta fram kuddar till kuddkrig, pärlor att göra armband av, glitterfärger att måla med... Och hon väntade och väntade.

Fem timmar senare ringde det på dörren. Där stod Umas pappa med Uma bredvid sig, pappan skulle iväg och spela sällskapsspel med ett spelgäng i Aracena, vad roligt att träffa honom igen. Runa gömde sig bakom mina ben, kände inte igen Alex, och Uma och Disa började genast leka. Och vad de har lekt! Jag tänker att pedanten Jesús kommer att få krupp när han ser hur det ser ut i Disas rum, vardagsrummet och övriga rum är inte riktigt lika illa, men undrar om ens han bryr sig. Disa skrattar!

Drömtårta var det ja, Uma har fyllt sex år i all stillhet, så vi satte tomtebloss i drömtårtan och sjöng och åt upp hela bakverket på fem minuter.


I Spanien har dödssiffran sjunkit med 2 000 personer, på grund av felräkningar, och i regeringen är det mer kaotiskt än annars efter anmälningar och avskedanden, men det får vi ta någon annan gång. Disa är glad.

måndag 25 maj 2020

Civil olydnad på stranden




De nya däcken höll hela vägen, vi kom till havet till slut! Och vi hade inte varit där i mer än en halvtimme innan polisen upptäckte oss... Men vad vi njöt innan dess!

Vi åkte kustvägen från Huelva till El Portil, där Jesús pappa har en liten sommarlägenhet. Han själv får inte åka dit än, inte Jesús systers familj heller, eftersom de bor i Sevilla och man får inte åka ut ur sin provins förrän undantagstillståndet är över, troligtvis i slutet av juni. Vi får inte åka till Sevilla, däremot får vi åka till kusten, eftersom vi bor i Huelvas provins, fast i norra delen, i bergen. I alla fall, kustvägen var det, den är härlig, man har havet och de långa finkorniga naturstränderna precis till vänster, ingen bebyggelse alls Flera chiruingitos, strandrestauranger, hade öppnat och vi tittade längtansfullt mot vattnet, och bestämde oss för att parkera och springa ner och känna på vattnet direkt.

Vi hade inte mer än stannat bilen när Disa drog av sig sandalerna och började springa mot vattnet, och vände snabbt när sanden brände hennes fötter. Den ungen alltså, vad hon älskar att bada!

Eftersom man ännu inte fick bada hade vi inte tagit med badkläder. Vi spanade efter poliser. Såg inga. Sa inget till Disa om badförbudet. Det var hemskt varmt, 30 grader i skuggan, och Disa sprang ut i vattnet naken. Jag var varm och drog av mig allt utom trosor och linne och sprang efter. Åt h***e med poliser och idiotiska bestämmelser! Vi tänker bada! Det var ljuuuvligt skönt i vattnet! Tidvattnet var på väg upp, åh, så skönt det var, vi simmade, jag och Disa, under vattnet, över, flöt på rygg, hoppade och plaskade. Runa satt mycket allvarlig och mycket lycklig i sanden och la koncentrerat sand i en hink med vatten. Disa och jag grävde en kanal åt henne där vågorna skulle spola in vatten till henne, och när det gjorde det och gropen fylldes med vatten klev hon ner där för att bada. Jesús, som ju inte gillar stränder och hetta, stod bredvid och stod ut. Båda spanade vi efter poliser. Till slut såg jag faktiskt en misstänkt polisbil långt borta, parkerad. Jag såg till att Disa var uppe ur vattnet, och snart körde polisbilen förbi oss, utan att stanna, inget sa de om barnen som grävde i sanden.

Nästa gång hade vi inte samma tur. Vi skulle just åka, jag skulle bara i och tvätta av Runa som hade sand över hela kroppen och i håret, och just som jag stod där och tvättade henne kom poliserna tillbaka...Ja, vad skulle man säga? Vi visste ju att vi inte fick bada. Den ene höll med om att bestämmelsen är absurd, ännu mer med tanke på att det var så lite folk och att det 36 timmar senare skulle bli tillåtet att bada och leka i sanden... Den andre polisen var macho-kollegan. Den där som är så oerhört vanlig i Spanien, utan tillstymmelse till vänlighet, som står bredbent med vapnen i hölstret, beter sig som om man vore en olydig liten unge. Som är fullt medveten om vilken makt han har. Det var vi också medvetna om. Böteslappen berodde på honom. Vi upptäckte att det var lite teater. De fick Jesús id-kort och macho-polisen började skriva i sitt block, sa att vi får se om det blir ett bötesbelopp eller inte, och lämnade till slut fram en tom lapp, så synligt han kunde för att alla andra på stranden skulle se och bli skrämda och ge sig iväg. Hade vi sagt emot honom hade han med all säkerhet skrivit in ett bötesbelopp, nu slapp vi det. Puh...

Men Disa blev skrämd. Den där polisen hade skrämt henne. Och hur skulle jag förklara på ett vettigt sätt varför man inte får lov att bada i havet, på grund av viruset, när jag inte fattar det själv? Jag tänker att regeln rä till för storstadsstränder där mycket folk samlas, men här? Jesús var så arg, så arg, över att polisen hade skrämt Disa med sitt burdusa sätt, och sa, att händer det igen säger jag åt idioten att ge mig böter, bara du håller tyst och ger dig av så du inte skrämmer ungen!


Efter den här incidenten fortsatte vi till lägenheten, där det var svalt och skönt. Efter någon timme var skrämda Disa lite mer som vanligt igen och båda ungarna var glada över att vara där. Vi också. Disa sa att hon ville flytta dit, och ville ringa sin farfar för att han skulle komma, han som ofta är där samtidigt som vi. Men det går ju inte, han bor i fel provins... Återigen, hur förklarar man så att hon fattar varför hennes farfar inte får lov att åka?

Vi åkte och semesterhandlade efter allas önskemål; vattenmelon, choklad, yoghurt med mini-smarties, juice och annat trevligt, sedan, på kvällen, gick vi ut och åt friterad fisk och minibläckfiskar. Runa älskade oliverna som ställdes på bordet, Disa åt inget överhuvudtaget, men hittade en katt att prata med.

Dagen därpå gick vi inte till stranden alls. Det var så varmt, och jag ville inte stöta på någon mer polis, så att bara gå och promenera utan att få bada... Nä tack. Jag spelade spel med Disa, vi målade med nya akvarellpennor, åt vattenmelon och hade det väldigt behagligt. Jag korrläste tre nya kapitel ur en bekants bok, och på kvällen åkte vi hem, med beslutet att åka tillbaka redan nästa helg, och då stanna minst en natt till. Det var härligt att komma till kusten! Och från och med idag, måndag, får man bada i havet ;-)

lördag 23 maj 2020

Erik Helmerson om ifall viruset vore en militär invasion

Vilken text! Läs här, citat från Erik Helmersons ledare i DN, (läs den gärna i sin helhet: Så här skulle det låta om Sverige blev invaderat 23/5 2020):


"Den här gången var det ett virus. Men corona ger en föraning om hur det riskerar att se ut om det blir främmande makt som angriper oss nästa gång.


God eftermiddag. Den militära invasionen av Sverige har nu pågått i snart fyra månader. Vi går direkt till den dagliga presskonferensen med överbefälhavaren Annika Tegnell, ansvarig för den svenska strategin.
”Den dåliga nyheten är att oproportionerligt många svenskar har dött av denna invasion. Den goda är att hittills är det framför allt unga män mellan 18 och 25 som fallit offer. De allra flesta svenskar bör kunna leva som vanligt. Däremot bör riskgrupperna, alltså personer som invasionsmakten ogillar särskilt, hålla sig undan.”
Länderna i vår omvärld har antagit en helt annan strategi, att skjuta på angriparna när de närmar sig. Inte Sverige. Varför?
”Vi misstänker att alla andra gör fel och att de så småningom kommer att inse sitt misstag och upphöra med skjutandet – men det vet vi inte förrän om tre–fyra år.”

/.../
(Fråga till statsministern)
"Men det finns många experter som säger att Sverige valt fel strategi, att vi i stället under denna invasion borde ha använt handeldvapen, luftvärn, stridsfordon, ubåtar och Jasplan?”
”Jag medger att det är ett misslyckande att Sverige inte lyckats skydda riskgrupperna. Men som helhet har den svenska modellen fungerat. Jag utesluter inte framtida skattehöjningar.”



Jag vill poängtera att jag sannerligen inte vet mer än någon annan om vilken strategi som kommer att fungera bäst. Kanske gör Sverige så rätt man kan, eller så har Spanien gjort rätt som stängt ner hela landet i två månader. Det lär vi få veta längre fram. Men jag gillar en text som får en att haja till, och det tycker jag att Helmerson har lyckats med!

Vad säger ni om den här texten?

fredag 22 maj 2020

Cello-kåserier, citronträd och barnlek

Vad roligt det var att komma hem till Goretti igen! Goretti är vår kompis, hennes pojkar är Disas kompisar. Hon hade bjudit hem en annan vän med två barn (och räknat efter så att vi verkligen var tio personer, fler får ju inte träffas), så fyra vuxna och sex barn var vi. Ett bord bars ut i pation, ungarna fick äta först, sedan kastade de vattenballonger, lekte med kort och andra grejer, medan vi satt i lugn och ro i skuggan av det enorma citronträdet, fullt av stora, gula citroner, och vinrankorna. Jag älskar Gorettis patio. Huset i sig är också bra, på sommaren, men på vintern måste det vara fruktansvärt kallt med all fukt och oisolerade väggar. Huset hon hyr ligger strax intill grottan med alla sina underjordiska sjöar, så alla hus däromkring har tydligen problem med fukt och sprickor i väggarna. Ja, inte öfr att det är ovanligt med fukt och sprickor i väggarna i de här dåliga, andalusiska husen...

Ovanvåningen är stor och oinredd, det är sand och sten på golvet och öppet ut. Där står mitt flyttlass från Sverige. Det såg så stort ut i Sverige, men här, på den här stora ytan, ser det inte ut att vara alls mycket saker. Här uppe förvarar dessutom tre andra av Gorettis vänner och släktingar sina flyttlass, utan att det ser trångt ut :-) Jag passade på att titta till mina kartonger. Hest skulle jag vilja köra hem allt, men det får inte plats. Jag får vänta till vi har köpt drömhuset, hehe… Men ett par av de saker som jag längtat mest efter, packade jag upp och tog med hem. Det var gjutjärnspannan vi hade hemma, den stora plättpannan för sju plättar, och så mina Cello-böcker. Jag hittade dem på en second hand-affär i Skara en gång. Köpte en bok för att prova, kom sedan tillbaka och köpte de andra de hade också. Cello, tänker ni kanske, vad då Cello? Jo, Cello var Olle Carles (1909-1998) signatur och var en förbaskat bra kåsör, den bästa jag har läst. En man som kunde skriva, på riktigt. Ordvitsar, bygga upp en historia, avsluta den. Han utgick ofta från sig själv som hårt prövad familjefar med fem barn och en bestämd hustru.




Fredagen var en dag som gjorde gott på alla sätt, och det bästa var förstås att höra Disa skratta och leka igen! Innan hon somnade satt hon på sängen bredvid mig och pratade, om riktiga, verkliga saker, om vad de hade gjort och varför hon leker bäst med Mauros lillebror och sådant. Det var så ovant, det här samtalet. Jag hoppas att det inte blir någon mer karantäntillvaro.

Nu ska jag läsa ett kåseri och sova. I morgon gör vi ett nytt försök att ta oss till havet :-D

torsdag 21 maj 2020

Munskydd mot pollen, statsskuld och insekter i burk



"Längst inne i mitt huvud
står hästar under träden
och molnen flyger fort
där lyser vallmon röd i säden
Det har den alltid gjort."

De där raderna av Barbro Lindgren kom för mig när jag såg den lysande vallmon. Det är vallmons tid nu och Disa vill plocka alla hon ser, vilket jag inte låter henne göra. Vi var ute för att leta insekter. Det kom en liten bur med lufthål, lupp-burk med lufthål, pincett och håv i ett paket med posten och Disa kunde inte vänta, hon ville leta insekter med en gång! Men det var för varmt. De gömde sig. Det enda vi hittade var en enorm myra, som i och för sig var väldigt intressant att titta på.




De här tiderna som barnen får vara ute och leka på kritiseras allt mer. 12-19 är det väldigt, väldigt varmt så här års i Andalusien, för varmt för att gå ut vissa dagar. Eller alltså, det är framåt 19-tiden som man kan gå ut. Det har talats om att tiderna ska ändras. Och i samhällen med färre än 10 000 invånare ska tidsgränserna slopas helt, sägs det. Hoppas.

Från och med idag är det obligatoriskt för alla över sex år att bära ansiktsmask på ställen där man inte kan hålla två meters avstånd till varandra. Ja, butiker, promenadstråk, sådant. Jag har på sätt och vis gett upp min kamp mot ansiktsmaskbärandet. Inte för att jag har ändrat åsikt, jag tycker att det är idioti att gå omkring med ansiktsmask ensam på landsbygden när man rastar hunden, eller kör omkring ensam i bilen med ansiktsmask på... Men jag har upptäckt att det är helt suveränt mot pollen! Jag tog på mig masken när jag gick hemifrån häromdagen för att köpa bröd. Måste göra vad jag kan för att minska risken för nysattack i affären och skapa panik. Och det märkliga var... Att kliet i gommen slutade, snoret slutade nästan att rinna och jag nös inte en enda gång! Det var helt otroligt! Jag har börjat använda ansiktsmask inomhus här hemma, när pollenet är särskilt jobbigt. Från och med den här våren tänker jag alltid bära ansiktsmask under pollensäsongen! Tänk om jag hade vetat detta när jag var liten! Tänk att det tog nästan 38 år innan jag förstod vad det mest effektiva medlet mot allergin är!

Apropå munskydd så har jag just varit hos frisören. Det var lite annorlunda. Dörren är låst, man måste ringa på en ringklocka. Max två kunder får vara inne samtidigt, och det är obligatoriskt att bära munskydd. Väntsoffan har tagits bort. Konstigt förresten att sitta i frisörstolen med munskydd, och att få håret tvättat med munskyddet på. Men jaja.

Spanska nyheter: Stadsskulden är högre än någonsin tidigare. Efter akutåtgärderna är den nu uppe i 101 % av BNP, och den väntas stiga till 112 % av BNP. Går det ens att ha en sådan hög statsskuld?

Mellan 900 000 och 1,1 miljoner personer har förlorat jobbet inom turistnäringen. Spanien är beroende av turistnäringen men när landet har varit nedstängt i två månader och fortfarande har stängda gränser för turister är det tufft för väldigt många.

Undantagstillståndet i Spanien har förlängts med två veckor, till den 7 juni. Efter det får vi se vad som händer.

Imorgon är det fredag, då ska vi träffa kompisar för första gången på över två månader! Och Disa ska få LEKA! Heja fredag!

ny gadget

ny gadget