Första dagen

Åh, vad det var roligt att komma fram! Sevilla kommer alltid att vara hemma, var jag än bor. Jag har bott här så länge.

Resan har vi väntat på sedan januari, och listan på vad vi vill hinna med är lång.

Vi tog faktiskt taxi från flygplatsen hem till svärfar, där Jesús bor nu det här läsåret. Han måste jobba i Sevilla, och barnen och jag är kvar i Sverige.

Taxichauffören reagerade på vår svenska och påminde om att en dag kommer vi alla på jorden att prata samma språk, så säger Bibeln.

- Vi vet inte om det blir engelska, kinesiska, franska eller vad det blir, men alla kommer prata samma, påminde han och berättade att han är Jehovas vittne.

- Jag har en boliviansk moster som också är Jehovas vittne.

- Jaså, brukade du följa med henne ut på möten?

- Nej, sa jag och höll tyst om att jag själv är ateist.

Sedan berättade han entusiastiskt om fotbollsmatchen föregående kväll. 70 000 på stadion såg Sevillas eget lag Betis vinna hemmamatchen mot holländarna.

- Se, sa han och satte på en video för oss i mobilen, han hade själv varit på plats och filmat.

Jag log lyckligt. Livet är så mycket roligare i Spanien.

Svärfar lagade paella och Jesús syster kom förbi för att hälsa och ge Runa en påse gamla leksaker som kusin Elisa haft.

Vi gick ner för att möta Jesús som kom från jobbet, det blev känslosamt, han har längtat sig tokig efter barnen.

Disa och jag hade frisörtid direkt efter maten. Frisören lyckades trassla ut Disas hår och klippa det. Disa, som knappt har pratat sedan vi flyttade till Sverige för ett och ett halvt år sedan, var inte tyst en minut utan berättade sitt livs historia för frisören i ren glädje över att vara tillbaka och kunna använda sitt språk.

Jag fick slingor och klippning och frisyr. Håret var så illa att jag skämdes, klippning är så dyrt i Sverige. Men när jag kom ut från salongen skämdes jag ännu mer eftersom jag hade förvandlats till en lockig tant. Åh, vad Disa hade roligt åt det!

Därefter var planen att äta bläckfisk på Bar Bistec på Plaza Santa Ana, men jag var så trött att jag mådde illa. Jag hade varit vaken i 35 timmar, och nätterna innan bara sovit 3-4 timmar och var slut. Det blev en liten middag på Cien Montaditos nära svärfars lägenhet. Jesús syster, hennes man och kusin Elisa kom förbi, sedan anslöt svärfar också. Jag försökte glömma hur jag såg ut, och hoppades att det skulle bli bättre efter en hårtvätt.