Jag sitter i den hemliga skrubben i sovrummet och jobbar, och hör från sängen att Runa vaknar. Jag hör prasslet från täcket när hon rör sig, hör att andetagen låter annorlunda. Jag vet att hon ligger och tittar upp i taket.
- Runa, kom! säger jag tyst från skrivbordsstolen när hon börjar prata, och så hasar hon sig ner från sängen, drar undan draperiet och står där i sin kattpyjamas i ljuset från skrivbordslampan, yrvaken fortfarande, med mjukaste rufset kring ansiktet, rosiga kinder. Jag lyfter upp henne i knät och sitter och håller om henne en lång stund, liten och varm i min famn. Tänk att den här lilla ungen är min.
Ja, vilken gåva ett barn är. Och så kärleksfullt beskrivet <3./ Annika F
SvaraRaderaSå vackert och fullt av kärlek du skriver. Jag blir riktigt rörd. Ta vara på denna underbara tid. Idag, 1:a april, fyller min yngste son 36 år, tiden går så fort.
SvaraRaderaGlad påsk!