Det regnar, och det är så skönt.
Regn i Sevilla! Inte så vanligt!
Disa och jag var ute på promenad när det började. Satte plastskydddet på vagnen, tog på mig regnjacka och sydväst.
Min fina sydväst, köpt under den regniga, regniga Visfestivalen i Västervik, vad glad jag var då över sydvästen. Vad glad jag är över den nu. (Jag såg en sådan fin, turkos till Disa när vi var i Sverige, men köpte den inte eftersom hon med all säkerhet skulle ta av sig den efter två sekunder. Ingenting vill hon ha på huvudet.)
-Vi är svenskar, vet du Disa, Vi håller inte på och tramsar. Vi går ut när det regnar, när solen skiner, när det snöar (och här ville jag lägga till "inte som de mesiga spanjorerna" men gjorde det inte, hon är ju själv spanjorska och bor här, hennes släktingar är spanjorer, får inte tala så om dem). Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder, som vi brukar säga i Sverige.
Och så gick jag där, torr, glad och mycket nöjd innanför regnjacka och sydväst och såg spanjorerna med sina klena paraplyer som vändes ut och in i den hårda vinden.
- Kom ihåg det Disa, vi svenskar stannar inte inne bara för att det rengar! Vi tar på oss regnkläder!
onsdag 16 september 2015
Den nyfödde
Vi har varit och hälsat på våra vänner Loren och José Alberto och deras son Gael, en och en halv vecka gammal.
Så otroligt liten och lätt en nyfödd är.
De bekräftade det vi hade hört från barnmorskan, att på Virgen del Rocio-sjukhuset (det finns två stora sjukhus i Sevilla där de flesta föds) får partnern inte vara med under värkarbetet. Loren blev igångsatt och förd till en sal med fem andra kvinnor, alla i olika stadier av förlossningsarbetet, från dem som ännu inte hade värkar till dem som när som helst skulle föras till förlossningsstolen.
I den här salen fick Loren vara ensam hela dagen och natten, José Alberto fick komma in då och då kortare stunder.
Usch!
Jag är glad över att vi tillhör Macarena-sjukhuset.
Gael låg i min famn en stund, så fin så fin. Disa klappade honom på benet och lyckokurrade precis som när hon klappar Pipen, och jag tänkte, att den där första bebistiden längtar jag inte tillbaka till alls.
Så otroligt liten och lätt en nyfödd är.
De bekräftade det vi hade hört från barnmorskan, att på Virgen del Rocio-sjukhuset (det finns två stora sjukhus i Sevilla där de flesta föds) får partnern inte vara med under värkarbetet. Loren blev igångsatt och förd till en sal med fem andra kvinnor, alla i olika stadier av förlossningsarbetet, från dem som ännu inte hade värkar till dem som när som helst skulle föras till förlossningsstolen.
I den här salen fick Loren vara ensam hela dagen och natten, José Alberto fick komma in då och då kortare stunder.
Usch!
Jag är glad över att vi tillhör Macarena-sjukhuset.
Gael låg i min famn en stund, så fin så fin. Disa klappade honom på benet och lyckokurrade precis som när hon klappar Pipen, och jag tänkte, att den där första bebistiden längtar jag inte tillbaka till alls.
måndag 14 september 2015
Fuengirola och Picassomuseet i Malaga
Jomen, i Fuengirola och Malaga spenderade vi helgen.
När vi åker den där motorvägen från Malaga till Fuengirola slås jag alltid av hur förfärligt fult det är på Solkusten, det jag känner av den, bland det fulaste och deppigaste jag vet. Men det blir annorlunda när man åker av vägen och in i ett samhälle.
Fuengirola är ett sådant märkligt ställe.Det känns både lustigt och konstigt att komma dit. Alla utlänningar, alla utländska företag, nordiska butiker, kaféer, kyrkor, skolor, frisörer... Och skoj att gå runt och titta på restaurangernas skyltar som visar bilder på indisk mat, plankstek, fish ´n ´chips och engelsk frukost, thai, mexikanskt... Och vi pratar om att äta något exotiskt, utländskt till lunch, något som inte finns i Sevilla, men det slutar med lunch på en chiruingito på stranden, grillade sardiner.
Jesús övernattar gärna i Los Boliches, dit han åkte på sommarsemestrar när han var liten, men den här gången var det fula, billiga hotellet där vi sovit tidigare fullt, så det blev ett annat fult, billigt. Mindre fult och med stor balkong. Plus: Frukost ingår (!). Och Jesús tyckte att det var kul att alla rum är inredda efter en historisk person.
Nåväl, Jesús tog nästan genast till Malaga för en konsert, efter att vi installerat oss och gett Disa mat, jag gav mig ut för att leta rätt på ett kafé där Disa och jag skulle träffa min bloggkompis Carin Osvaldsson. Det var rätt svårt att hitta eftersom jag verkade ha fel adress till stället, men vi kom fram (kaféet visade sig ligga snett mittemot där vi hade parkerat) och fick äntligen träffa både Carin och hennes son.
Märkligt med ett sådant här möte. Att träffa någon som man vet ganska mycket om, som det känns som att man känner trots att man aldrig träffats.
Att ses med små barn är inte... jättelätt, men när ungarna somnat i varsin vagn och vi redan lämnat kaféet blev vi ståendes i ett gathörn med bullrande trafik runt omkring och pratade och pratade tills klockan närmade sig midnatt. Det var så roligt att äntligen träffas, jag visste att det skulle bli det, man får ju ändå en känsla om personen bakom bloggen. Och det är synd att inte Carin också bor i Sevilla, så roligt det hade varit... Men jag tror att vi får besök framöver :-)
Disa och jag gick tillbaka till hotellet, som inte alls låg långt från mötesplatsen, och nattvakten låste upp drickamaskinen utanför så att jag skulle kunna förvara barnmat och insulin kylskåpskallt.
På lördagsförmiddagen kikade vi på stan, gick in i svenskaffären och köpte lakrits (var ju nyss en månad i Sverige), köpte bok i en finsk-svensk bokhandel, gick igenom markanden där en kvinna fått ett finger i kläm i själva ställningen till försäljningsståndet och flera runt henne försökte skruva isär ställningen för att få loss henne. Det var så hemskt att jag, när vi kommit därifrån, stod still och drack kallt vatten för att illamåendet skulle släppa. Stackars människa.
Det var nära att det blev bloggträff med Solsomsol-Emma också, men det blir nästa gång istället. Lunch på nämnda chiruingito, doppade sedan fötterna i det varma, sköna Medelhavet (blev så sugen på att bada, jag skulle vilja byta ut Medelhavet mot kalla Atlanten som vi har närmast), tvingade i stackars Disa med fötterna i vattnet... och sedan bil till Malaga.
Jesús var stressad, ville inte behöva springa igenom den efterlängtade Louise Bourgeois-utställningen på Picassomuseet, men trots tidspress kunde han inte blunda för sitt medfödda motstånd till att betala parkeringsavgift.
Jesús parkerar alltid långt bort, men det här tog priset.
- Det blir en bit att gå, men du kommer att se att det faktiskt inte finns parkeringsplatser närmare, sa han.
Och när jag protesterade sa han att han skulle bjuda mig på en glass för varje ledig plats vi såg på vägen mot museet.
Det blev sex stycken.
När vi hade gått 20 minuter i 28-gradig värme insåg Jesús att han tagit fel. Han hade inte alls parkerat i närheten av stationen, för vi hade nämligen just kommit fram till den.
Trekvarts promenad, sex glassar, Jesús fick skavsår, det bestämdes att det skulle bli buss tillbaka. Den kostade förresten lika mycket som parkeringen hade gjort, såg jag när jag kollade en betalautomat.
Utställningen då?
Jag tycker mer om Bourgeois skulpturer än målningar, och det fanns många målningar.
Disa fastnade för en skulptur med fyra ansikten och blev kompis med nästan alla vakter och vinkade till dem när vi gick.
Vi satte oss i den fina kafé-pation för att ge Disa mat, men då började de skjuta smällare utanför, någon jäkla jungfru Maria-staty skulle firas, Disa blev skärrad och vi fick gå in igen.
Smällare är ett urbota dumt påhitt.
Vi var hemma vid midnatt.
fredag 11 september 2015
Lyckokurr och Malagautställning
Bäst just nu:
Disa, som ställer sig upp utan stöd, som står så stadigt utan att vingla, med boll i handen, som kastar bollen så att jag ska fånga den och ge den tillbaka, gång på gång. Disa som skrattar så åt mina ansträngningar efter bollen att hon tappar balansen och faller på rumpan!
Disa som efter Sverigeresan ändrade sin attityd till Pipen, som inte slår honom så ofta längre utan för det mesta klappar honom eller låter honom nosa på ett litet, litet pekfinger. Som älskar den här katten, som lärt sig säga hans namn, även om det för en vecka sedan mer läta Pappa istället för Pipen. Som kryper omkring och letar efter Pipen, som ropar Piiipe med exakt samma tonfall och melodi som jag. Som kurrar lyckokurr när hon äntligen, vid sällsynta tillfällen, får lov att klappa katten och peta på hans nos.
Disa, som hela våren och försommaren nästan maniskt och med stor brådska stoppade ner pekfingret eller tummen i hålet där man knäpper i säkerhetsbältet i bilbarnstolet, varje gång vi har knäppt loss henne. Varenda gång. Med en sådan brådska att det verkade vara en kapplöpning, som om vi skulle försöka hindra henne. Det var så roligt,detta, att jag besviket konstaterade efter Sverigeresan att Disa lagt av. Så jag påminde henne, visade med mitt eget pekfinger som inte får plats i hålet, och Disa tittade, testade och stoppar nu ner sitt finger lite pliktskyldigt medan hon tittar på mig, som för att se om jag blir glad.
Att vi sak åka till Fuengirola i eftermiddag, och i morgon se Louise Bourgeois-utställningen på Picassomuseet i Malaga, och på söndag få träffa vännernas nyfödda pojke, ja det är också bra saker förstås!
Disa, som ställer sig upp utan stöd, som står så stadigt utan att vingla, med boll i handen, som kastar bollen så att jag ska fånga den och ge den tillbaka, gång på gång. Disa som skrattar så åt mina ansträngningar efter bollen att hon tappar balansen och faller på rumpan!
Disa som efter Sverigeresan ändrade sin attityd till Pipen, som inte slår honom så ofta längre utan för det mesta klappar honom eller låter honom nosa på ett litet, litet pekfinger. Som älskar den här katten, som lärt sig säga hans namn, även om det för en vecka sedan mer läta Pappa istället för Pipen. Som kryper omkring och letar efter Pipen, som ropar Piiipe med exakt samma tonfall och melodi som jag. Som kurrar lyckokurr när hon äntligen, vid sällsynta tillfällen, får lov att klappa katten och peta på hans nos.
Disa, som hela våren och försommaren nästan maniskt och med stor brådska stoppade ner pekfingret eller tummen i hålet där man knäpper i säkerhetsbältet i bilbarnstolet, varje gång vi har knäppt loss henne. Varenda gång. Med en sådan brådska att det verkade vara en kapplöpning, som om vi skulle försöka hindra henne. Det var så roligt,detta, att jag besviket konstaterade efter Sverigeresan att Disa lagt av. Så jag påminde henne, visade med mitt eget pekfinger som inte får plats i hålet, och Disa tittade, testade och stoppar nu ner sitt finger lite pliktskyldigt medan hon tittar på mig, som för att se om jag blir glad.
Att vi sak åka till Fuengirola i eftermiddag, och i morgon se Louise Bourgeois-utställningen på Picassomuseet i Malaga, och på söndag få träffa vännernas nyfödda pojke, ja det är också bra saker förstås!
torsdag 10 september 2015
Skrämma farmor
33 år? Det finns tillfällen då jag är så barnslig att den mentala åldern kunde vara tio. Hör bara:
- Här, ät mer så bajsar du blått, sa jag till Disa vid dagens andra tallrik med blåbär (det finns frysta vildblåbär på Lidl!).
Sedan tänkte jag: "Hoppas att hon håller sig till i kväll när hon är hos sin farmor och farfar och bajsar en rejäl klick där. Oj, vad farmor kommer att bli förskräckt när hon byter blöja, hahaha. Skrämma farmor med blått bajs, hehehe..."
Här i södern finns inte blåbär och inte heller fenomenet att bajsa blått.
- Här, ät mer så bajsar du blått, sa jag till Disa vid dagens andra tallrik med blåbär (det finns frysta vildblåbär på Lidl!).
Sedan tänkte jag: "Hoppas att hon håller sig till i kväll när hon är hos sin farmor och farfar och bajsar en rejäl klick där. Oj, vad farmor kommer att bli förskräckt när hon byter blöja, hahaha. Skrämma farmor med blått bajs, hehehe..."
Här i södern finns inte blåbär och inte heller fenomenet att bajsa blått.
onsdag 9 september 2015
I Spanien är det förbjudet att bo på landet
Arkitekt-Pepe är tillbaka från semesterresan i Norge. Han har fascinerats av glaciärer, fjordar, stavkyrkor, vattenfall och att överallt dit man kommer, på de mest avlägsna platser, bor det människor.
- Ja, det är inte som här precis, säger jag. Jag har letat hus att hyra på landsbygden sedan oktober förra året, men jag hittar inget. Alla hus som annonseras ut ligger i städer och i byar. Radhus, parhus...
- Ja det är klart. Det är ju förbjudet att bo på landet här.
- ??!?
- Det skulle bli för dyrt att dra vatten och el till alla som vill bo på landet. Därför måste alla bo i byar. Det spelar ingen roll om du betalar själv, det är förbjudet.
- Men det finns ju hus på landsbygden? Några?
- Om du ser något är det antingen svartbygge eller mutbygge. Det är bara tillåtet att bo på landet för den som äger mark och arbetar på marken. Efter en lag som kom på 1990-talet.
Jag verkar aldrig härdas av dumheterna här.
Vi har ju denna också: det är förbjudet att sova i ett fordon såvida det inte står på en camping.
Det blir böter. Det hjälps inte om man blir trött när man kör och stannar för att sova en halvtimme ens.
Har en bekant som ställt in en säng i en skåpbil, inrett lite och reser billigt på det sättet. När han och partnern har stannat för att sova har det hänt flera gånger att vägpolisen stannat och lyst in med ficklampa för att se om någon sover därinne. Med böter som följd.
Antar att lastbilschaufförer har särskilda regler?
- Ja, det är inte som här precis, säger jag. Jag har letat hus att hyra på landsbygden sedan oktober förra året, men jag hittar inget. Alla hus som annonseras ut ligger i städer och i byar. Radhus, parhus...
- Ja det är klart. Det är ju förbjudet att bo på landet här.
- ??!?
- Det skulle bli för dyrt att dra vatten och el till alla som vill bo på landet. Därför måste alla bo i byar. Det spelar ingen roll om du betalar själv, det är förbjudet.
- Men det finns ju hus på landsbygden? Några?
- Om du ser något är det antingen svartbygge eller mutbygge. Det är bara tillåtet att bo på landet för den som äger mark och arbetar på marken. Efter en lag som kom på 1990-talet.
Jag verkar aldrig härdas av dumheterna här.
Vi har ju denna också: det är förbjudet att sova i ett fordon såvida det inte står på en camping.
Det blir böter. Det hjälps inte om man blir trött när man kör och stannar för att sova en halvtimme ens.
Har en bekant som ställt in en säng i en skåpbil, inrett lite och reser billigt på det sättet. När han och partnern har stannat för att sova har det hänt flera gånger att vägpolisen stannat och lyst in med ficklampa för att se om någon sover därinne. Med böter som följd.
Antar att lastbilschaufförer har särskilda regler?
lördag 5 september 2015
Dåligt humör efter släkttillställning
I Jesús familj planeras ingenting i förväg.
- Passa katten nästa månad? Njaä, vi kanske får lust att åka någonstans.
- Ta hand om Disa en dag om två veckor? Njaä. vi kanske kommer att vara upptagna.
Samma med födelsedagar.
- Imorgon fyller jag år, vi tänkte ha en födelsedagsfest, kommer ni?
Vi hade ingenting för oss, så i går, fredag var vi på födelsedagskalas. Alltid roliga, informella tillställningar, släktens födelsedagsfester. Kött, chorizo, paprika, champinjoner och makrill lades på grillen, delades i små bitar och var och en gick och tog med bitar av bröd.
Men som i princip alltid numera när jag kommer från familjetillställningarna var jag på dåligt humör när jag åkte hem med Disa. Jesús hade åkt tidigare för att repa med gruppen.
Det finns några i den spanska släkten som är oerhört oroliga och överbeskyddande när det gäller Disa. Det är av allra största omtanke om henne, och det är bra människor, men det blir så mycket tillsägningar och oro att det nästan alltid når min gräns för hur mycket jag kan ta.
Småsaker alltihop. Disa som inte borde vara barfota för då blir hon förkyld. Som inte får vara ute med oss andra för då blir hon förkyld. Som ska akta sig för hunden, för kusinerna, för leksakerna, för hängmattan, för marken hon står på (förkyld eller smuts?), som inte ska äta det ena med det andra, som inte ska bita i leksaken, som måste sitta i knät på någon som värmer hennes (redan varma) fötter. Det blir till slut för mycket. Så när Disa satt på golvet och roade sig med att plocka gusanitos (en slags snacks) ur en påse, stoppa i munnen och äta, tappa på golvet, plocka upp från golvet och äta, och en av de oroliga släktingarna såg det och upprört sa till... så sa jag:
- No pasa nada.
Det betyder ungefär, det gör inget, det spelar ingen roll.
Det borde jag inte ha sagt.
Äta något som legat på golvet!
Det är ju inte så att jag struntar i Disa! Jag vill bara att hon ska få upptäcka världen själv, som hon vill. Titta, känna, upptäcka, smaka, lära sig. Inte ska jag hänga över henne ständigt och hindra henne. Däremot är jag väldigt vaksam och håller koll på henne hela tiden så att ingenting farligt händer, men försöker göra det så att hon inte märker det.
Det kanske är dags att bestämt lära henne att man inte äter saker från marken? Jag tyckte väl inte att det är det ultimata att sitta på golvet och äta snacks från det, men kära nån, det är ju inte FARLIGT om hon får ett hundhår eller något smutskorn i sig!
- Passa katten nästa månad? Njaä, vi kanske får lust att åka någonstans.
- Ta hand om Disa en dag om två veckor? Njaä. vi kanske kommer att vara upptagna.
Samma med födelsedagar.
- Imorgon fyller jag år, vi tänkte ha en födelsedagsfest, kommer ni?
Vi hade ingenting för oss, så i går, fredag var vi på födelsedagskalas. Alltid roliga, informella tillställningar, släktens födelsedagsfester. Kött, chorizo, paprika, champinjoner och makrill lades på grillen, delades i små bitar och var och en gick och tog med bitar av bröd.
Men som i princip alltid numera när jag kommer från familjetillställningarna var jag på dåligt humör när jag åkte hem med Disa. Jesús hade åkt tidigare för att repa med gruppen.
Det finns några i den spanska släkten som är oerhört oroliga och överbeskyddande när det gäller Disa. Det är av allra största omtanke om henne, och det är bra människor, men det blir så mycket tillsägningar och oro att det nästan alltid når min gräns för hur mycket jag kan ta.
Småsaker alltihop. Disa som inte borde vara barfota för då blir hon förkyld. Som inte får vara ute med oss andra för då blir hon förkyld. Som ska akta sig för hunden, för kusinerna, för leksakerna, för hängmattan, för marken hon står på (förkyld eller smuts?), som inte ska äta det ena med det andra, som inte ska bita i leksaken, som måste sitta i knät på någon som värmer hennes (redan varma) fötter. Det blir till slut för mycket. Så när Disa satt på golvet och roade sig med att plocka gusanitos (en slags snacks) ur en påse, stoppa i munnen och äta, tappa på golvet, plocka upp från golvet och äta, och en av de oroliga släktingarna såg det och upprört sa till... så sa jag:
- No pasa nada.
Det betyder ungefär, det gör inget, det spelar ingen roll.
Det borde jag inte ha sagt.
Äta något som legat på golvet!
Det är ju inte så att jag struntar i Disa! Jag vill bara att hon ska få upptäcka världen själv, som hon vill. Titta, känna, upptäcka, smaka, lära sig. Inte ska jag hänga över henne ständigt och hindra henne. Däremot är jag väldigt vaksam och håller koll på henne hela tiden så att ingenting farligt händer, men försöker göra det så att hon inte märker det.
Det kanske är dags att bestämt lära henne att man inte äter saker från marken? Jag tyckte väl inte att det är det ultimata att sitta på golvet och äta snacks från det, men kära nån, det är ju inte FARLIGT om hon får ett hundhår eller något smutskorn i sig!
torsdag 3 september 2015
Jesùs och potatisen
Hur mycket kan man gå upp på bara en månad?
Spelar ingen roll, jag har njutit för vartenda nytt kilo!
I Sverige har jag frossat i allt som jag längtat efter. Choklad, prickig korv, limpmackor (blev alldeles tokig i Skogaholmslimpa som jag inte alls gillade innan, det trista fabriksbrödet tänkte jag då. Nu var det nästan det godaste jag kunde tänka mig de första två veckorna).svenska chips och lösgodis, bär och potatis i alla former. Jag hade nöjt med mig kokt potatis, det är så gott och vi äter det sällan i Spanien, men eftersom Jesús inte tycker om kokt potatis så varierade vi kosten med potatissallad, potatisgratäng och stekt potatis.
Han fick ändå nog efter en och en halv vecka.
- Jag vet att potatis är en fantastisk rotfrukt. Den är näringsrik, nyttig, billig och har räddat miljontals från svält. Men vi lever i Europa på 2000-talet, vi behöver den inte längre! Potatisen har gjort sitt! Man BEHÖVER inte äta potatis till VARENDA måltid!
Spelar ingen roll, jag har njutit för vartenda nytt kilo!
I Sverige har jag frossat i allt som jag längtat efter. Choklad, prickig korv, limpmackor (blev alldeles tokig i Skogaholmslimpa som jag inte alls gillade innan, det trista fabriksbrödet tänkte jag då. Nu var det nästan det godaste jag kunde tänka mig de första två veckorna).svenska chips och lösgodis, bär och potatis i alla former. Jag hade nöjt med mig kokt potatis, det är så gott och vi äter det sällan i Spanien, men eftersom Jesús inte tycker om kokt potatis så varierade vi kosten med potatissallad, potatisgratäng och stekt potatis.
Han fick ändå nog efter en och en halv vecka.
- Jag vet att potatis är en fantastisk rotfrukt. Den är näringsrik, nyttig, billig och har räddat miljontals från svält. Men vi lever i Europa på 2000-talet, vi behöver den inte längre! Potatisen har gjort sitt! Man BEHÖVER inte äta potatis till VARENDA måltid!
Bra saker!
I går var en sådan bra dag!
Glad dag!
Viktigaste anledningen var läkarbesöket, Blodprovet, som förmiddagen inleds med, är aldrig kul. Disa tar det inte särskilt bra. Inte jag heller. Men sedan gick vi och åt frukost på en bar i närheten, därefter en promenad så att Disa skulle somna i vagnen, vilket hon gjorde. Vi kom tillbaka till avdelningen en halvtimme efter läkartiden vi fått, men jag har lärt mig nu att tiden på pappret inte har någon betydelse (barnen kommer intill i den ordning de har tagit prover), och mycket riktigt, vi fick vänta två timmar. Disa sov nästan hela tiden och jag hann läsa och äta saltlakrits i lugn och ro.
Till slut var det bara Disa och en liten kille på en fyra år max som väntade på samma läkare. Den lille killen har leukemi. Leukemi som har varit min skräck ända sedan vi började gå på kontroller hos onkologen för Disas låga immunförsvar. Det var sagt att om det inte skulle ha rättat till sig till ettårsdagen skulle det behövas göras en grundlig utredning... men det var bra! Disas immunförsvar är bra!!!
Men kan inte låta bli att tänka på den lille killen med munskyddet.
Något annat fantastiskt är att ett par av våra bästa vänner ska få barn när som helst. I går skrevs L in på sjukhuset för igångsättning. Mycket spänd förväntan hela dagen. Samtidigt oro för L som måste vara ensam under hela värkarbetet. På det sjukhuset får partnern inte vara med.
Fler bra saker:
En av Jesús nya kollegor ska ta sig an vår dator som är proppfull med virus.
Pipen kom hem från sin semester hos Jesús föräldrar. Pipen var glad, jag var glad, men gladast var lilla Disa, som frustrerat försökte komma åt den ständigt undflyende katten. Pipen tycker inte ett dugg mer om henne nu än när hon var nyfödd.
Det verkar som att Jesús kommer att trivas på den nya skolan. Förra året var inget bra år.
Nikki kom för att vi skulle baka kanelbullar till de snart nyblivna föräldrarna som jag nämnde ovan. I praktiken innebar det att jag bakade och hon gjorde allt för att distrahera en mycket klängig, gnällig liten flicka. Måtte detta vara en fas som snart går över.
Det blev ett panik-bak. Jag har aldrig bakat ut bullar så snabbt. Var tvungen att avsluta baket så fort jag kunde.
Återigen svårt att få Disa att somna. När hon till slut somnade vid 24-tiden var jag slut. Trött av att inte ha fått någon vilopaus, av min vilda unge som gör kullerbyttor på de mest farliga platser och skulle slå sig fördärvad om jag inte vore med henne. Och så trött av tanken att behöva städa innan läggdags (slänga använda blöjor som jag hittar liggandes på olika platser i bostaden. plocka upp kex och halväten bulle från golv och soffa innan jag trampar på det som det salivkladdiga brödet innan, plocka upp leksaker, urrivna böcker ur bokhyllan och de cd-skivor som D lekt med, och allt hon hävt ner från lilla hyllan. Matsalsbordet ska städas efter bullbaket, mjölet, socker, deg...
Det är så mycket att jag inte tar mig för någonting, jag blir stresad över att veta hur lite jag kommer att sova och sätter mig och bloggar istället.
Glad dag!
Viktigaste anledningen var läkarbesöket, Blodprovet, som förmiddagen inleds med, är aldrig kul. Disa tar det inte särskilt bra. Inte jag heller. Men sedan gick vi och åt frukost på en bar i närheten, därefter en promenad så att Disa skulle somna i vagnen, vilket hon gjorde. Vi kom tillbaka till avdelningen en halvtimme efter läkartiden vi fått, men jag har lärt mig nu att tiden på pappret inte har någon betydelse (barnen kommer intill i den ordning de har tagit prover), och mycket riktigt, vi fick vänta två timmar. Disa sov nästan hela tiden och jag hann läsa och äta saltlakrits i lugn och ro.
Till slut var det bara Disa och en liten kille på en fyra år max som väntade på samma läkare. Den lille killen har leukemi. Leukemi som har varit min skräck ända sedan vi började gå på kontroller hos onkologen för Disas låga immunförsvar. Det var sagt att om det inte skulle ha rättat till sig till ettårsdagen skulle det behövas göras en grundlig utredning... men det var bra! Disas immunförsvar är bra!!!
Men kan inte låta bli att tänka på den lille killen med munskyddet.
Något annat fantastiskt är att ett par av våra bästa vänner ska få barn när som helst. I går skrevs L in på sjukhuset för igångsättning. Mycket spänd förväntan hela dagen. Samtidigt oro för L som måste vara ensam under hela värkarbetet. På det sjukhuset får partnern inte vara med.
Fler bra saker:
En av Jesús nya kollegor ska ta sig an vår dator som är proppfull med virus.
Pipen kom hem från sin semester hos Jesús föräldrar. Pipen var glad, jag var glad, men gladast var lilla Disa, som frustrerat försökte komma åt den ständigt undflyende katten. Pipen tycker inte ett dugg mer om henne nu än när hon var nyfödd.
Det verkar som att Jesús kommer att trivas på den nya skolan. Förra året var inget bra år.
Nikki kom för att vi skulle baka kanelbullar till de snart nyblivna föräldrarna som jag nämnde ovan. I praktiken innebar det att jag bakade och hon gjorde allt för att distrahera en mycket klängig, gnällig liten flicka. Måtte detta vara en fas som snart går över.
Det blev ett panik-bak. Jag har aldrig bakat ut bullar så snabbt. Var tvungen att avsluta baket så fort jag kunde.
Återigen svårt att få Disa att somna. När hon till slut somnade vid 24-tiden var jag slut. Trött av att inte ha fått någon vilopaus, av min vilda unge som gör kullerbyttor på de mest farliga platser och skulle slå sig fördärvad om jag inte vore med henne. Och så trött av tanken att behöva städa innan läggdags (slänga använda blöjor som jag hittar liggandes på olika platser i bostaden. plocka upp kex och halväten bulle från golv och soffa innan jag trampar på det som det salivkladdiga brödet innan, plocka upp leksaker, urrivna böcker ur bokhyllan och de cd-skivor som D lekt med, och allt hon hävt ner från lilla hyllan. Matsalsbordet ska städas efter bullbaket, mjölet, socker, deg...
Det är så mycket att jag inte tar mig för någonting, jag blir stresad över att veta hur lite jag kommer att sova och sätter mig och bloggar istället.
onsdag 2 september 2015
Förvåning
Saker som jag slås av efter en månad i Sverige:
Att det spanska kranvattnet är så varmt.
Att det är billigare att handla mat. Mycket billigare. Och tråkigare. Spanska mataffärer är urtråkiga.
Att Disa har så lockigt hår. Jag blev lite besviken när vi kom till Sverige och de flesta lockarna bara försvann. Men håret blir nog lockigare av fukt. Här är luftfuktigheten hög, dessutom svettas hon mycket av hettan och vi duschar henne ofta för att spola av klibbsvetten.
Att bakluckan på bilen är så liten. Det är precis på millimetern att barnvagnen får plats. Den tar ändå liten plats hoppfälld. I bilen som vi fick låna i Sverige las vagnen in utan problem, dessutom fanns mer än dubbelt så stort utrymme kvar.
Att det är besvärligt att bo i en bostad utan förvaringsutrymmen.
Att utomhustemperaturen är behaglig.
Att det spanska kranvattnet är så varmt.
Att det är billigare att handla mat. Mycket billigare. Och tråkigare. Spanska mataffärer är urtråkiga.
Att Disa har så lockigt hår. Jag blev lite besviken när vi kom till Sverige och de flesta lockarna bara försvann. Men håret blir nog lockigare av fukt. Här är luftfuktigheten hög, dessutom svettas hon mycket av hettan och vi duschar henne ofta för att spola av klibbsvetten.
Att bakluckan på bilen är så liten. Det är precis på millimetern att barnvagnen får plats. Den tar ändå liten plats hoppfälld. I bilen som vi fick låna i Sverige las vagnen in utan problem, dessutom fanns mer än dubbelt så stort utrymme kvar.
Att det är besvärligt att bo i en bostad utan förvaringsutrymmen.
Att utomhustemperaturen är behaglig.
Tillbaka
Två bra saker hände den sorgliga dagen då vi reste tillbaka till Spanien (ville stanna i Sverige). (Egentligen är det bytet landsbygd och hus mot storstad och lägenhet utan balkong som är värst.)
1. Bagaget hade blivit kvar i Göteborg. Vi slapp frakta närmare 70 kilo bagage (SAS är frikostiga) på flygplats, flygbuss, tåg till Sevilla och därefter låta Jesús pappa skjutsa oss åka i två omgångar eftersom bilen är så liten. Väskorna kördes hem till oss kvällen därpå. Lyx!
2. Jesús pappas glädje när han återsåg lilla Disa. Han sa inte mycket utan nöp henne i kinderna, strök henne över håret och log och skrattade och log när han tog ifrån oss barnvagnen och körde henne själv..
På tåget Malaga-Sevilla satt en liten tv-skärm i taket som visade hastighet och temperatur.
- Det måste vara inomhustemperaturen, sa jag och pustade av värmen.
Tempen växlade mellan 24 och 26 grader ett tag. Sedan steg den. Då förstod jag att det faktiskt var utomhustemepraturen. Visserligen är det svalare vid kusten, men den förfärliga luftfuktigheten där är värre än Sevillas till och med, så de 24 graderna i Malaga kändes värre än de 31 som var i Sevilla.
1. Bagaget hade blivit kvar i Göteborg. Vi slapp frakta närmare 70 kilo bagage (SAS är frikostiga) på flygplats, flygbuss, tåg till Sevilla och därefter låta Jesús pappa skjutsa oss åka i två omgångar eftersom bilen är så liten. Väskorna kördes hem till oss kvällen därpå. Lyx!
2. Jesús pappas glädje när han återsåg lilla Disa. Han sa inte mycket utan nöp henne i kinderna, strök henne över håret och log och skrattade och log när han tog ifrån oss barnvagnen och körde henne själv..
På tåget Malaga-Sevilla satt en liten tv-skärm i taket som visade hastighet och temperatur.
- Det måste vara inomhustemperaturen, sa jag och pustade av värmen.
Tempen växlade mellan 24 och 26 grader ett tag. Sedan steg den. Då förstod jag att det faktiskt var utomhustemepraturen. Visserligen är det svalare vid kusten, men den förfärliga luftfuktigheten där är värre än Sevillas till och med, så de 24 graderna i Malaga kändes värre än de 31 som var i Sevilla.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)