tisdag 3 juli 2018

Ensam hemma

Disa och Jesús har åkt till kusten, och ska vara borta en eller två nätter. De har ju sommarlov, och Disas farfar är där, och hon har inte träffat honom sedan slutet av maj.

Kör försiktigt, sa jag inte, men tänkte. I en hemsk katastroftanke såg jag Disas blodiga ansikte framför mig, och jag tänkte att de får inte vara med om en dödskrasch nu när inte jag är med i bilen, jag kan inte bli lämnad ensam kvar.
Så pussade och pussade jag min lilla i ansiktet och sa hej då och stängde snabbt, och grät en skvätt för att jag kommer att vara utan henne i ett par dagar, och tänkte bittert, att nu kan jag jobba över hur mycket som helst utan att ha dåligt samvete.

Lite förvånad över min reaktion, jag är varken en orolig eller katastroftänkande typ, men käre tid, vad tomt huset blir.

Om jag hade varit ledig hade jag passat på att se film och måla klart mina projekt, och lyssna på radio, men jag kommer i princip bara sitta och jobba framför datorn tills de kommer tillbaka. Det var något om semesterplaneringen som blev väldigt fel på mitt jobb...

3 kommentarer:

  1. Åh fy, det där blodiga ansiktet ... Hu! Jag vet exakt hur du känner och tänker ... Dumma hjärna! Dumma skalle som får för sig en massa dumheter, som bara suger energi.

    Tänk så kul de kommer ha det! Tänk så mycket du kommer få jobba undan! (Tänk positivt-tänk positivt-tänk positivt...)

    SvaraRadera
  2. Skönt att var ensam, men också lite jobbigt. Tror det blir bra, när du väl kommer igång.

    SvaraRadera
  3. Nyfiken på hur ni håller liv i relationerna till släkt och vänner i Sverige irl? Hur ofta får ni besök/reser till Sverige?

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget