onsdag 16 maj 2018

Vardagslycka och Omfamningarnas bok

Att få vakna bredvid det här lilla barnet, som är mitt, det är vardagslycka. Att känna henne mot min rygg, att vända lite på huvudet och höra hennes andetag mot örat. Jag vill stanna kvar där, just där, i det mörka sovrummet, under det tjocka, varma täcket, med mitt barn tätt intill.
Men måste gå upp, jobbet kallar, och snart kommer Jesús att väcka Disa, som ska till skolan innan hon egentligen har sovit klart. Hon kommer att vara trött idag.

Jag har sovit så gott de senaste nätterna. Jag brukar göra det, somna lätt och sova bra, men under några veckors tid har lite för många saker trängts i huvudet när jag ska sova.
Men i förrgår tog jag fram Eduardo Galeanos Omfamningarnas bok, och den goda sömnen har återvänt, och händelserika drömmar har kommit.
Boken innehåller korta berättelser, många är mycket kritiska, en del otäcka och andra är som den här:



De glömda drömmarna

Helena drömde att hon lämnade sina drömmar på en ö.
    Claribel Alegría samlade in drömmarna, band ihop dem med ett snöre och förvarade dem väl undanstoppade. Men husets barn hittade gömstället och ville prova Helenas drömmar, och Claribel blev förargad och sade:
- Rör inte de där!
Därefter ringde hon till Helena och frågade:
- Vad ska jag göra med dina drömmar?

3 kommentarer:

  1. Åh, poetiskt! Blev ju faktiskt lite nyfiken.

    SvaraRadera
  2. Förstår att du vill stanna tiden och bara njuta av din Disa!

    SvaraRadera
  3. Så sant och fint skrivet. Barn och drömmar kan lära oss mycket om livet... <3 /Annika F

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget