Livräddare får inte utföra mun-mot-mun-metoden

Kusten var det. I Jesús och Disas skola har de ledigt måndag, så vi stannar en extra dag. Mitt jobb ackumuleras en aning, men det är det värt.

Nu får man bada, men det finns så många restriktioner över strandbesök! En del kommuner har valt att hålla stränderna stängda, men de som öppnar stränderna inför många regler att förhålla sig till. Bland annat talas det om att man bara får vara på stranden vissa tider, och bara ett visst antal personer. det ska kontrolleras med in och utgångar och man ska inte svälja vatten (!).


Lite värre är det när det rapporteras att badvakter i sommar inte får rädda liv genom mun-mot-mun-metoden! Herregud! Går inte detta för långt nu? Nåja, jag har inte hittat källan till detta, låt oss hoppas att Sydkusten har fel.


Har någon av er badat än?

Få dödsfall, botad tandläkarskräck och ett citronträd som trivs!

Vi ska till kusten, och Jesús tror att jag jobbar fortfarande, medan jag i själva verket skriver ett litet snabbt inlägg :-) Utan bilder, det tar längre tid med bilder, ha överseende.

Nu har jag varit hos tandläkaren två gånger, och fler besök blir det, men hörrni, jag har botat min tandläkarrädsla! Det är stort! Tandläkare, vilken viktig, beundransvärd yrkesgrupp! Tack för att ni finns, tandläkare! Jag ska aldrig någonsin mer slarva med tandläkarbesöken!


Varje morgon går jag ut och pratar med mitt citronträd. I två månader stod det som en pinne, inget hände. Jag studerade bladen och undrade om det vantrivdes hos oss. Men så! Något litet började sticka ut på några ställen på stammen, efter någon vecka fattade jag att trädet började få grenar, och nu verkar grenarna växa en hel centimeter varje dag! Dessutom bildas det vita blommor i toppen! Vad glad jag blir över det här lilla trädet. Vilken dröm, ett eget citronträd med frukt! Men jag undrar hur jag ska göra med krukan. Eftersom vi köpte trädet samma dag som Spanien stängdes ner kunde jag inte köpa en stor kruka till det, fick sätta det i den största krukan jag hade, vilken inte är särskilt stor. Trädet behöver flyttas, men när ska jag göra det? Vill inte störa grenbildningen och blomningen.

I torsdags kom Goretti och hämtade Disa. Hon var hela dagen hos familjen och lekte! Vad härligt! Jag berättade det för Cristina, när jag träffade henne igår, att Disa har börjat leka igen, och hon blev bekymrad, för hur gör de när de leker? Har de ansiktsmasker?

Det säljs barnmasker, men Disa har ingen sådan. Det är inte obligatoriskt förrän hon fyller sex år senare i sommar. Jag ser ingen mening med att hon ska bära mask. Jag tänker att vi låter ungarna leka. Om någon smittas är det en förbaskad otur, men vi kan ju inte isolera ungarna, eller oss, från världen tills det finns vaccin.


Jag läste om hur många haft depressiva tankar under karantänen, men som ett positivt avslut på artikeln skrivs det att spanjorerna är bra rustade för nästa våg av viruset. Och inte förrän då fattade jag att den första vågen är över. På en vecka har det inte rapporterats mer än 40 döda sammanlagt i Spanien!

Blöta mobiler

Barn och mobiler. Den förra råkade jag tvätta i tvättmaskinen förra sommaren. Den dunkade så mycket från tvättmaskinen att jag trodde att jag hade råkat stänga in katten där. Sömnbrist och kamp med två barn gör sådana saker med en.

Den nya telefonen halkade ner i handfatet som Disa fyllt med vatten för någon lek. Hon fiskade omtänksamt upp den och lutade den mot burken med hårgelé, men det tog säkert en halvtimme innan jag fattade varför den var blöt.

Tydligen ägnar sig rektorn på Jesús skola åt att laga mobiler på fritiden, så vi ska se om han kan rädda den.


Har ni sabbat någon telefon?

Kackelackor i vägbrunnen!

Inne i den här glad-dimman glömmer jag visst allt som inte handlar om Disas skratt :-) Det är ju det viktiga, men det händer förstås andra saker också.

Förra helgen, när vi var på kusten, kunde inte Runa somna. Stället var nytt för henne, ljuden utifrån också, och till slut tog jag ut henne på promenad i vagnen. Jag tog av ner mot genomfartsgatan som går längs stranden på andra sidan sanddynerna, och jag hade bara gått några meter på den större gatan när jag såg något svart på den vita muren på höger sida om trottoaren. Jag gick närmare och såg att det var... En kackerlacka! Hu, så stor! Bredvid den kröp en till uppåt, långsamt, och en till, och där, två-tre till! Nej! Jag backade med vagnen, här tänkte jag inte gå förbi. Jag gick ut på gatan istället, på andra sidan om de parkerade bilarna, och höll på att krocka med en grupp ungdomar som tvärstannade strax framför mig och allihop stirrade vi mot vägrunnen. Det vällde upp kackerlackor därifrån, de sprang omkring på gatan, och sedan vidare mot den låga muren... Nu vände jag och gick snabbt åt andra hållet.

Om man tycker att kackerlackor är obehagliga ska man inte titta ner, inte se var man sätter sina fötter, men det blir som en tvångstanke, man försöker att inte titta ner men gör det ändå... Ja, jag såg fler kackerlackor, men bara längs just den gatan.

Det var inte någon trevlig, avkopplande promenad...

En ny sagobok och Trumps twitter-bråk

Efter tre år som USA:s president fortsätter Donald Trump att förvåna! Han gör så konstiga saker att ibland blir man full i skratt och undrar om han har tappat det helt nu. Igår kunde man läsa om att Twitter, efter en tweet från presidenten där han menar att det vore en mycket dålig idé att underlätta poströstning i det kommande valet (med tanke på corona-pandemin och att folk bör fortsätta hålla distans) eftersom det leder till valfusk, la till ett utropstecken och länkar till pålitliga källor för den som vill veta hur det egentligen ligger till. Och idag har Trump svarat med hot om att stänga ner Twitter. Alltså, vad säger man? Behöver man säga något ens?

Jag ska få tillbaka på skatten, det är en väldigt trevlig nyhet! Troligtvis kommer skatten att gå till ett vidvinkelobjektiv, det har jag behövt länge!

Jag körde till Fuenteheridos och lämnade av Disa hos Uma. Martin från samma klass kom samtidigt som vi, och inne i huset stojades det från barnen. Umas föräldrar lever på, bland annat, teater på feriorna, och nu när alla ferior och stadsfester har ställts in har de påbörjat ett nytt projekt, de gör en sagobok. Umas pappa satt och skrev, och jag fick se några av mammans illustrationer. Jag visste ju redan hur skicklig hon är, men detta alltså... Det kändes som att stå bredvid John Bauer.  Känner jag verkligen en sådan skicklig illustratör?

Nu skulle jag vilja lägga in en bild på vårt lilla citronträd, men jag måste verkligen jobba, stannade alldeles för länge hemma hos Umas familj...

Hur har ni det i veckan? Vad händer? Berätta något, jag tycker att det är roligt att läsa!

 

Bästa kompisen har kommit

Jag stod i köket och vispade ihop en drömtårta och blev tårögd när jag hörde Disas skratt ute från pation. Vad grym den här isoleringen har varit!

Klockan elva på förmiddagen tröttnade Disa på att vänta på textsvar från Umas mamma. Hon fick telefonen och ringde själv och frågade om Uma kunde komma. Och det kunde hon! Uma, Disas bästa kompis i skolan, de två jämnåriga tjejerna i klassen, Uma som ser ut som Ronja Rövardotter, som dessutom heter Ronja i mellannamn. Uma blev ivrig och började genast göra sig iordning hemma hos sig, Disa började ta av pyjamasen men i sin tankspriddhet bytte hon bara pyjamaströjan mot en långärmad (!) klänning med svampar på, och började ta fram kuddar till kuddkrig, pärlor att göra armband av, glitterfärger att måla med... Och hon väntade och väntade.

Fem timmar senare ringde det på dörren. Där stod Umas pappa med Uma bredvid sig, pappan skulle iväg och spela sällskapsspel med ett spelgäng i Aracena, vad roligt att träffa honom igen. Runa gömde sig bakom mina ben, kände inte igen Alex, och Uma och Disa började genast leka. Och vad de har lekt! Jag tänker att pedanten Jesús kommer att få krupp när han ser hur det ser ut i Disas rum, vardagsrummet och övriga rum är inte riktigt lika illa, men undrar om ens han bryr sig. Disa skrattar!

Drömtårta var det ja, Uma har fyllt sex år i all stillhet, så vi satte tomtebloss i drömtårtan och sjöng och åt upp hela bakverket på fem minuter.


I Spanien har dödssiffran sjunkit med 2 000 personer, på grund av felräkningar, och i regeringen är det mer kaotiskt än annars efter anmälningar och avskedanden, men det får vi ta någon annan gång. Disa är glad.

Civil olydnad på stranden

De nya däcken höll hela vägen, vi kom till havet till slut! Och vi hade inte varit där i mer än en halvtimme innan polisen upptäckte oss... Men vad vi njöt innan dess!

Vi åkte kustvägen från Huelva till El Portil, där Jesús pappa har en liten sommarlägenhet. Han själv får inte åka dit än, inte Jesús systers familj heller, eftersom de bor i Sevilla och man får inte åka ut ur sin provins förrän undantagstillståndet är över, troligtvis i slutet av juni. Vi får inte åka till Sevilla, däremot får vi åka till kusten, eftersom vi bor i Huelvas provins, fast i norra delen, i bergen. I alla fall, kustvägen var det, den är härlig, man har havet och de långa finkorniga naturstränderna precis till vänster, ingen bebyggelse alls Flera chiruingitos, strandrestauranger, hade öppnat och vi tittade längtansfullt mot vattnet, och bestämde oss för att parkera och springa ner och känna på vattnet direkt.

Vi hade inte mer än stannat bilen när Disa drog av sig sandalerna och började springa mot vattnet, och vände snabbt när sanden brände hennes fötter. Den ungen alltså, vad hon älskar att bada!

Eftersom man ännu inte fick bada hade vi inte tagit med badkläder. Vi spanade efter poliser. Såg inga. Sa inget till Disa om badförbudet. Det var hemskt varmt, 30 grader i skuggan, och Disa sprang ut i vattnet naken. Jag var varm och drog av mig allt utom trosor och linne och sprang efter. Åt h***e med poliser och idiotiska bestämmelser! Vi tänker bada! Det var ljuuuvligt skönt i vattnet! Tidvattnet var på väg upp, åh, så skönt det var, vi simmade, jag och Disa, under vattnet, över, flöt på rygg, hoppade och plaskade. Runa satt mycket allvarlig och mycket lycklig i sanden och la koncentrerat sand i en hink med vatten. Disa och jag grävde en kanal åt henne där vågorna skulle spola in vatten till henne, och när det gjorde det och gropen fylldes med vatten klev hon ner där för att bada. Jesús, som ju inte gillar stränder och hetta, stod bredvid och stod ut. Båda spanade vi efter poliser. Till slut såg jag faktiskt en misstänkt polisbil långt borta, parkerad. Jag såg till att Disa var uppe ur vattnet, och snart körde polisbilen förbi oss, utan att stanna, inget sa de om barnen som grävde i sanden.

Nästa gång hade vi inte samma tur. Vi skulle just åka, jag skulle bara i och tvätta av Runa som hade sand över hela kroppen och i håret, och just som jag stod där och tvättade henne kom poliserna tillbaka...Ja, vad skulle man säga? Vi visste ju att vi inte fick bada. Den ene höll med om att bestämmelsen är absurd, ännu mer med tanke på att det var så lite folk och att det 36 timmar senare skulle bli tillåtet att bada och leka i sanden... Den andre polisen var macho-kollegan. Den där som är så oerhört vanlig i Spanien, utan tillstymmelse till vänlighet, som står bredbent med vapnen i hölstret, beter sig som om man vore en olydig liten unge. Som är fullt medveten om vilken makt han har. Det var vi också medvetna om. Böteslappen berodde på honom. Vi upptäckte att det var lite teater. De fick Jesús id-kort och macho-polisen började skriva i sitt block, sa att vi får se om det blir ett bötesbelopp eller inte, och lämnade till slut fram en tom lapp, så synligt han kunde för att alla andra på stranden skulle se och bli skrämda och ge sig iväg. Hade vi sagt emot honom hade han med all säkerhet skrivit in ett bötesbelopp, nu slapp vi det. Puh...

Men Disa blev skrämd. Den där polisen hade skrämt henne. Och hur skulle jag förklara på ett vettigt sätt varför man inte får lov att bada i havet, på grund av viruset, när jag inte fattar det själv? Jag tänker att regeln rä till för storstadsstränder där mycket folk samlas, men här? Jesús var så arg, så arg, över att polisen hade skrämt Disa med sitt burdusa sätt, och sa, att händer det igen säger jag åt idioten att ge mig böter, bara du håller tyst och ger dig av så du inte skrämmer ungen!


Efter den här incidenten fortsatte vi till lägenheten, där det var svalt och skönt. Efter någon timme var skrämda Disa lite mer som vanligt igen och båda ungarna var glada över att vara där. Vi också. Disa sa att hon ville flytta dit, och ville ringa sin farfar för att han skulle komma, han som ofta är där samtidigt som vi. Men det går ju inte, han bor i fel provins... Återigen, hur förklarar man så att hon fattar varför hennes farfar inte får lov att åka?

Vi åkte och semesterhandlade efter allas önskemål; vattenmelon, choklad, yoghurt med mini-smarties, juice och annat trevligt, sedan, på kvällen, gick vi ut och åt friterad fisk och minibläckfiskar. Runa älskade oliverna som ställdes på bordet, Disa åt inget överhuvudtaget, men hittade en katt att prata med.

Dagen därpå gick vi inte till stranden alls. Det var så varmt, och jag ville inte stöta på någon mer polis, så att bara gå och promenera utan att få bada... Nä tack. Jag spelade spel med Disa, vi målade med nya akvarellpennor, åt vattenmelon och hade det väldigt behagligt. Jag korrläste tre nya kapitel ur en bekants bok, och på kvällen åkte vi hem, med beslutet att åka tillbaka redan nästa helg, och då stanna minst en natt till. Det var härligt att komma till kusten! Och från och med idag, måndag, får man bada i havet ;-)

Erik Helmerson om ifall viruset vore en militär invasion

Vilken text! Läs här, citat från Erik Helmersons ledare i DN, (läs den gärna i sin helhet: Så här skulle det låta om Sverige blev invaderat 23/5 2020):


"Den här gången var det ett virus. Men corona ger en föraning om hur det riskerar att se ut om det blir främmande makt som angriper oss nästa gång.

God eftermiddag. Den militära invasionen av Sverige har nu pågått i snart fyra månader. Vi går direkt till den dagliga presskonferensen med överbefälhavaren Annika Tegnell, ansvarig för den svenska strategin.

”Den dåliga nyheten är att oproportionerligt många svenskar har dött av denna invasion. Den goda är att hittills är det framför allt unga män mellan 18 och 25 som fallit offer. De allra flesta svenskar bör kunna leva som vanligt. Däremot bör riskgrupperna, alltså personer som invasionsmakten ogillar särskilt, hålla sig undan.”

Länderna i vår omvärld har antagit en helt annan strategi, att skjuta på angriparna när de närmar sig. Inte Sverige. Varför?

”Vi misstänker att alla andra gör fel och att de så småningom kommer att inse sitt misstag och upphöra med skjutandet – men det vet vi inte förrän om tre–fyra år.”

/.../

(Fråga till statsministern)

"Men det finns många experter som säger att Sverige valt fel strategi, att vi i stället under denna invasion borde ha använt handeldvapen, luftvärn, stridsfordon, ubåtar och Jasplan?”

”Jag medger att det är ett misslyckande att Sverige inte lyckats skydda riskgrupperna. Men som helhet har den svenska modellen fungerat. Jag utesluter inte framtida skattehöjningar.”

Jag vill poängtera att jag sannerligen inte vet mer än någon annan om vilken strategi som kommer att fungera bäst. Kanske gör Sverige så rätt man kan, eller så har Spanien gjort rätt som stängt ner hela landet i två månader. Det lär vi få veta längre fram. Men jag gillar en text som får en att haja till, och det tycker jag att Helmerson har lyckats med!

Vad säger ni om den här texten?

Cello-kåserier, citronträd och barnlek

Vad roligt det var att komma hem till Goretti igen! Goretti är vår kompis, hennes pojkar är Disas kompisar. Hon hade bjudit hem en annan vän med två barn (och räknat efter så att vi verkligen var tio personer, fler får ju inte träffas), så fyra vuxna och sex barn var vi. Ett bord bars ut i pation, ungarna fick äta först, sedan kastade de vattenballonger, lekte med kort och andra grejer, medan vi satt i lugn och ro i skuggan av det enorma citronträdet, fullt av stora, gula citroner, och vinrankorna. Jag älskar Gorettis patio. Huset i sig är också bra, på sommaren, men på vintern måste det vara fruktansvärt kallt med all fukt och oisolerade väggar. Huset hon hyr ligger strax intill grottan med alla sina underjordiska sjöar, så alla hus däromkring har tydligen problem med fukt och sprickor i väggarna. Ja, inte öfr att det är ovanligt med fukt och sprickor i väggarna i de här dåliga, andalusiska husen...

Ovanvåningen är stor och oinredd, det är sand och sten på golvet och öppet ut. Där står mitt flyttlass från Sverige. Det såg så stort ut i Sverige, men här, på den här stora ytan, ser det inte ut att vara alls mycket saker. Här uppe förvarar dessutom tre andra av Gorettis vänner och släktingar sina flyttlass, utan att det ser trångt ut :-) Jag passade på att titta till mina kartonger. Hest skulle jag vilja köra hem allt, men det får inte plats. Jag får vänta till vi har köpt drömhuset, hehe… Men ett par av de saker som jag längtat mest efter, packade jag upp och tog med hem. Det var gjutjärnspannan vi hade hemma, den stora plättpannan för sju plättar, och så mina Cello-böcker. Jag hittade dem på en second hand-affär i Skara en gång. Köpte en bok för att prova, kom sedan tillbaka och köpte de andra de hade också. Cello, tänker ni kanske, vad då Cello? Jo, Cello var Olle Carles (1909-1998) signatur och var en förbaskat bra kåsör, den bästa jag har läst. En man som kunde skriva, på riktigt. Ordvitsar, bygga upp en historia, avsluta den. Han utgick ofta från sig själv som hårt prövad familjefar med fem barn och en bestämd hustru.

Fredagen var en dag som gjorde gott på alla sätt, och det bästa var förstås att höra Disa skratta och leka igen! Innan hon somnade satt hon på sängen bredvid mig och pratade, om riktiga, verkliga saker, om vad de hade gjort och varför hon leker bäst med Mauros lillebror och sådant. Det var så ovant, det här samtalet. Jag hoppas att det inte blir någon mer karantäntillvaro.

Nu ska jag läsa ett kåseri och sova. I morgon gör vi ett nytt försök att ta oss till havet :-D

Munskydd mot pollen, statsskuld och insekter i burk

"Längst inne i mitt huvud
står hästar under träden
och molnen flyger fort
där lyser vallmon röd i säden
Det har den alltid gjort."

De där raderna av Barbro Lindgren kom för mig när jag såg den lysande vallmon. Det är vallmons tid nu och Disa vill plocka alla hon ser, vilket jag inte låter henne göra. Vi var ute för att leta insekter. Det kom en liten bur med lufthål, lupp-burk med lufthål, pincett och håv i ett paket med posten och Disa kunde inte vänta, hon ville leta insekter med en gång! Men det var för varmt. De gömde sig. Det enda vi hittade var en enorm myra, som i och för sig var väldigt intressant att titta på.

De här tiderna som barnen får vara ute och leka på kritiseras allt mer. 12-19 är det väldigt, väldigt varmt så här års i Andalusien, för varmt för att gå ut vissa dagar. Eller alltså, det är framåt 19-tiden som man kan gå ut. Det har talats om att tiderna ska ändras. Och i samhällen med färre än 10 000 invånare ska tidsgränserna slopas helt, sägs det. Hoppas.

Från och med idag är det obligatoriskt för alla över sex år att bära ansiktsmask på ställen där man inte kan hålla två meters avstånd till varandra. Ja, butiker, promenadstråk, sådant. Jag har på sätt och vis gett upp min kamp mot ansiktsmaskbärandet. Inte för att jag har ändrat åsikt, jag tycker att det är idioti att gå omkring med ansiktsmask ensam på landsbygden när man rastar hunden, eller kör omkring ensam i bilen med ansiktsmask på... Men jag har upptäckt att det är helt suveränt mot pollen! Jag tog på mig masken när jag gick hemifrån häromdagen för att köpa bröd. Måste göra vad jag kan för att minska risken för nysattack i affären och skapa panik. Och det märkliga var... Att kliet i gommen slutade, snoret slutade nästan att rinna och jag nös inte en enda gång! Det var helt otroligt! Jag har börjat använda ansiktsmask inomhus här hemma, när pollenet är särskilt jobbigt. Från och med den här våren tänker jag alltid bära ansiktsmask under pollensäsongen! Tänk om jag hade vetat detta när jag var liten! Tänk att det tog nästan 38 år innan jag förstod vad det mest effektiva medlet mot allergin är!

Apropå munskydd så har jag just varit hos frisören. Det var lite annorlunda. Dörren är låst, man måste ringa på en ringklocka. Max två kunder får vara inne samtidigt, och det är obligatoriskt att bära munskydd. Väntsoffan har tagits bort. Konstigt förresten att sitta i frisörstolen med munskydd, och att få håret tvättat med munskyddet på. Men jaja.

Spanska nyheter: Stadsskulden är högre än någonsin tidigare. Efter akutåtgärderna är den nu uppe i 101 % av BNP, och den väntas stiga till 112 % av BNP. Går det ens att ha en sådan hög statsskuld?

Mellan 900 000 och 1,1 miljoner personer har förlorat jobbet inom turistnäringen. Spanien är beroende av turistnäringen men när landet har varit nedstängt i två månader och fortfarande har stängda gränser för turister är det tufft för väldigt många.

Undantagstillståndet i Spanien har förlängts med två veckor, till den 7 juni. Efter det får vi se vad som händer.

Imorgon är det fredag, då ska vi träffa kompisar för första gången på över två månader! Och Disa ska få LEKA! Heja fredag!

Sveriges version av kampsången - Vi håller ut!

Carin tipsade i en kommentar om att det har gjorts en svensk version av Spaniens kampsång mot viruset; Resistiré.  Roligt att höra den! Hoppas att den blir omtyckt. Men får jag välja tar jag den spanska versionen. Den svenska texten (av Ingela Pling Forsman) är fin, men så abstrakt att den inte griper tag, i jämförelse med den spanska. Och så är det väl det att de spanska artisterna spelar in hemifrån eftersom låten gjordes under karantänen, när vi alla var instängda i våra hem och höll på att bli smått tokiga, de svenska artisterna är ju inte tvugna att stanna hemma (vilket jag är glad över). Äsch. Det är svårt att beskriva det hela. Den här perioden av karantän sitter i på något sätt. Alla vi i Spanien; musiker, programledare, butikspersonal, arbetslösa och alla andra, har gått igenom den och nu är känslan att vi har tagit oss ut på andra sidan efter något... Jag vet inte. Omskakande och tragiskt. Tragiskt för att det nyligen dog över 900 personer varje dygn på grund av viruset och världen skakade. Nu är det mellan 50 och 80 dödsfall om dagen.


Trots trasig tand och tandläkarbesök igår, så var det en härlig dag. När jag kom hem efter undersökningen stod Jeus vid spisen, han förberedde hamburgerlunch med hemgjorda pommes frites, små gröna, stekta paprikor som han strödde salt på, och hamdburgare. Vi åt ute i pation och det var härligt! Vilken glädje det här underbara trädgårdsbordet skänker! Värmen har kommit igen och jag hade hällt upp vatten i ett stort lerkärl där barnen kunde leka och bada. Disa är galen i att bada, och tillbringade lunchen i vattnet, och Runa ville snart ner och leka hon också. Det känns som att ha semester, att vara ute i pation runt det glada bordet, barn som leker, doft av solkräm och glass till efterrätt.

Det är så skönt att värmen har kommit! Igår var den första dagen som jag satt och jobbade utan tjock tröja. Husen är ju oisolerade och kalla för det mesta, utom, tja, från mitten av maj och fyra månader framåt. Så enormt skönt att kunna vara inomhus utan att frysa, och utan en tjock tröja på sig! Välkommen sommar!

Tandläkarskräck och valium

Min tandläkarskräck började när jag var liten. Eftersom jag inte gillade att gå till tandläkaren bestämde sig min tandläkare för att lura mig när en tand skulle dras. Hon sa inget om det, sa bara att vi skulle prova en bedövningskräm. Hon strök på tjockt med kräm på en sådan där mjuk rulle och höll den en lång stund mot tandköttet. Sedan sa hon att hon skulle känna där om det var bedövat. Gör det här ont? Gör det här ont? frågade hon gång på gång, nä, nä, ja, ja, JA! för med ett ryck drog hon tanden och den smärtan... Och sedan dess har den där lilla vassa grejen som man undersöks med fått mig kallsvettig och tårögd, och så var det den där nålfobin (jodå, sprutor är också jobbiga, inte bara blodprov), och så gick det ett antal år utan tandläkarbesök. Och nu gick en bit av en tand av så det var bara att gå.

Vi har en tandläkarmottagning precis vid det gamla tvättstället, dit gick jag. Fick tid för undersökning dagen därpå, alltså idag, och det var en upplevelse, kan man säga. Man måste ha munskydd på sig hela tiden när det är möjligt. Fast det var en parentes. Den här tandläkarmottagningen har en massa konstiga apparater. Jag fick stå i en maskin och bita i något medan en apparat snurrade runt huvudet och tog en bild. det var vanliga bilder, sedan spärrades läppar och kinder ut och bilder togs av tänderna framifrån. Till och med en porträttbild av mig togs!

I alla fall, imorgon ska jag tillbaka för att få min stackars tand omhändertagen. Förhoppningsvis går den att rädda. Jag chansade och frågade om det går att få lugnande, för den där sprutan blir jobbig, det vet jag. Och strax därefter hade jag ett recept på en tablett valium i handen. Jag har aldrig tagit valium, tror jag. Någon slags tablett fick jag visserligen när jag fick injektioner i ögat.... Är inte det rätt starkt? Det är nog bäst att få undan så mycket jobb som möjligt innan jag tar den där tabletten, för efteråt kanske det blir svårt att jobba...?


Eller vänta... Jag sökte på nätet. Effekt av valium. En person undrade det i en tråd, hade visst tagit fyra gånger min utskrivna dos för att dämpa ångest vid föredrag i skolan, och kände sig inte annorlunda alls utan hade samma ångestfyllda självmordstankar... Varför kollade jag... Tänk om den där tabletten inte hjälper alls? Tack och lov att jag bara behöver inför en injektion i munnen. Det finns folk som har det tufft på riktigt.

Punktering och diverse spanska nyheter

Kusten ja... man kan säga att vi fick förhinder. I Riotinto fick vi vända. Disa var den som blev mest besviken.

Jag åkte hem med barnen och en tyst taxichaufför, Disa avskydde ansiktsmasken som hon var tvungen att ha på sig i bilen och Runa skrek i den ovana, obekväma bilstolen. Jesús åkte med bärgningsbilen och mannen som körde den var allt annat än tyst, han pratade hela vägen om "vår" taxichaufför, som han tyckte så illa om att han körde iväg med sin bärgningsbil för att slippa hälsa på honom när denne kom för att hämta oss.

Även om havet var efterlängtat får jag väl erkänna att jag inte var missnöjd med alternativet, att stanna hemma och greja med växter i pation!


På söndagen städade Jesús och Disa pation, medan jag tog ut Runa på promenad. Vi köpte bröd, och sedan satte jag mig med Runa sovandes i vagnen på det lilla torget med vatten och apelsinträd. Den platsen har jag suttit på och läst, med sovande barn i vagnen, många gånger ända sedan Jesús började jobba i Aracena och vi åkte runt och tittade på bostäder när han jobbat klart.

Vi grillade till lunch, och sent på eftermiddagen tog jag med Disa på stan och köpte glass. Vi satt på en staty och åt glass och mådde gott, och jag tänkte att det är helt nödvändigt att jag gör saker på egen hand med henne. Vi måste dela upp oss mer, Jesús och jag.

Det var härligt att komma ut. Tre av Aracenas restauranger har öppnat och det var mycket folk som satt på uteserveringarna. Det var folk i rörelse, och det kändes som att vi har tagit oss igenom nu, att det är över. Karantänen är på riktigt över, och livet i Aracena är på väg tillbaka.


Läget i Spanien då? Ja, nu ska det bli obligatoriskt att bära ansiktsmask. Vilken dag det börjar gälla och regler vet vi inte än.

Samhällen med färre än 10 000 invånare får slopa tidsgränserna för när invånarna får vara ute. Aracena har drygt 8 000 invånare, så vi får friheten tillbaka.

WHO har äntligen uttalat sig om desinficering av gator, och avråder det bestämt, eftersom det inte gör nytta i bekämpning av viruset, utan istället är skadligt för människor, djurliv och miljö. Hoppas att det är slutsprutat nu i Aracena.

Dagens läsning var en krönika i DN av Björn Wiman. "Varför har så många svenskar så lätt att acceptera det stora antalet döda i coronaepidemin?" skriver han, och nämner en slags coronanationalism som riktar sig mot den som kritiserar Sveriges väg i bekämpandet av denna pandemi. Vad kan jag säga om det, jag som inte bor i Sverige och inte hör folk tala, bara läser tidningar? Ingenting. Men jag tycker att det är en intressant text att fundera över.

Mot kusten

Jag tror inte att Runa har varit på någon strand sedan min födelsedag förra sommaren. Då var hon tre månader. Vi hade åkt till Portugal över dagen, det är min födelsedagstradition, och hade picknicklunch på stranden. Det låter mysigare än det var, för Jesús var tyst och på dåligt humör, som alltid när han måste följa med till en strand i Portugal. Han gillar inte stränder på sommaren, och definitivt inte stränder på Algarvekusten, hur vackra de än är. Med det sagt fungerar jag nu på om jag kan ta och fira nästa födelsedag själv?

I alla fall, stranden var det. I och för sig badade vi i Sverige i augusti, men kan man kalla det för strand, där vi var?

Nu ska vi till stranden igen, denna gång till Huelva-kusten, där Jesús pappa har en liten lägenhet. Jag tänker mig förstås Runa och Disa sittandes i sanden med hinkar och spadar och vattenkannor, Disa som helt säkert vill hoppa i och bada i kalla Atlanten... Men det är inte säkert att det är tillåtet än, fortfarande råder många restriktioner. Man får promenera på stranden, men kanske inte bada och sitta i sanden. Det låter helt absurt, men så är det. Vi får läsa på kommunens webbsida för att se om vi kommer till klarhet med vad som gäller just där.


Vad ska ni hitta på i helgen? Berätta!

Lilla hjärtat, och ingen skola förrän september

Jag gissar att de flesta av er har läst om flickan som kallas Lilla hjärtat. Flickan som placerades i familjehem när hon var några veckor gammal bara, men som strax innan treårsdagen tvingades återvända till de biologiska föräldrarna. De är misstänkta för att ha gjort henne illa och till slut dödat henne. Pappan dog i häktet, nu har åtal väckts mot mamman. Ja, inte ska jag gå in på detaljer, det finns mer än tillräckligt att läsa på nätet, men den historien... Jesús kan sätta upp filter så att sådant inte når så djupt, men det kan inte jag, inte med den här lilla tjejen.


Annat? Om förmiddagen var tuff när jag sådde frön, var den ännu värre idag. Bästa stunden idag var när Runa somnade. Ska så små barn verkligen kunna klättra så här?

I nära en timme under lunchen pratade Disa oavbrutet om höns och hund och hur vi skulle skydda dem och ta hand om dem. Jag var stressad eftersom jag behövde gå upp och jobba, men någon måste stanna kvar för att se till att hon åt, och det blev jag eftersom Jesús var uppe med Runa. Samtidigt var det mysigt att höra henne, så klart. Hon brukar inte prata så mycket. Hennes drömmar och lekar handlar om djur att ta hand om.

Nu är det beslutat att skolorna inte öppnar förrän i september, när höstterminen börjar. Det känns verkligen tråkigt. Jag saknar Disas skola, och våra kompisar där. Och när ska Disa kunna leka med barn? Vi såg på avstånd en av hennes gamla kompisar och hennes familj när vi postade brev förut, vi ropade hej och gick sedan vidare för att barnen inte skulle vara tillsammans, nära varandra, prata och leka. Det är galet. Helt galet.

Barnläkarorganisationen har uttalat sig om öppnandet av skolor, de talar om hygien och distansering och bara hälften så många barn i klasserna. Jag tänker att man kan ju omöjligt hindra barnen från att närma sig varandra, vara tillsammans. Det tycker Barnläkarorganisationen också, därför föreslår den att förskola för barn 0-3 år helt ska upphöra fram tills att pandemin är under kontroll. När är det? När det finns ett vaccin?

Fredagar brukar vara bra dagar, men det ska faktiskt bli skönt när den här är slut. Nu får jag ta och jobba på.

Trevlig helg!

Svenskt brev och andalusisk rock

Idag på förmiddagen hjälpte jag Disa att skriva till sin nya brevvän. Hon kan inte skriva så mycket än, så jag höll i pennan och Disa dikterade. Och det roliga var att hon gjorde det på svenska! Det allra mesta, i alla fall!

För en gångs skull har jag inte så mycket att säga. Jag ska jobba undan så att jag kan vara helt ledig i helgen när vi ska åka till havet!

Jag skickar med er lite spansk musik så här på kvällen, några gamla favoriter från 1970-talet:

Först ett stycke så kallad andalusisk rock med Sevillabandet Alameda: Aire cálido de abríl
Och när vi är inne på ämnet andalusisk rock så borde nog klassikern Abre la puerta niña av Triana (också Sevillaband) finnas med.
Så har vi förstås Nuestro pequeño mundo med exempelvis Los campanilleros.

Den sistnämnda låten påminner mig om de riktiga campanilleros som kom och väckte oss med sin sång. Så vackert det var! Det har stannat kvar i minnet. Jag har inte upplevt dem sedan den gången.

Önskan om att så frön i ensamhet

Ungarna är underbara och allt det där, ja ja, jo, men ibland blir jag GALEN!

Jesús jobbar 9-14 och då är jag med barnen. Efter lunch byter vi. Det beror på mig hur förmiddagen går. Om jag enbart ägnar mig åt ungarna funkar det. Om jag försöker göra något när jag är själv med dem; laga mat, stoppa i disk i diskmaskinen, svara på något mejl, städa, andas - då funkar det inte. Det är uteslutande den lilla ungens fel. Den här klättra-och-stoppa-allt-i-munnen-perioden är tuff. Livsfarligt att släppa henne med blicken! Samtidigt behöver en snart sexåring också lite uppmärksamhet.

Jag vet ju det här, men jag ville så gärna gå ut i pation, ta hand om ett par växter, så lite frön, fröpåsarna bara står där och ingenting blir sått, trots att jag inte vill något hellre än att gå ut och greja. Jag ville så frön! Är det för mycket begärt att så några frön?!

Lilla gjorde som vanligt. Ner med händerna i krukorna för att leta lecakulor, kattbajs och andra skatter, gräva lite, stoppa något i munnen. Krypa i vattenpölar. Stå vid en kruka med gammalt jordigt vatten och sleva i sig. Sitta en stund i barnstolen och sedan slänga tärningar, fröpåsar, plaststickor och annat som jag gett henne för att hon ska sitta kvar. Stoppa ner fingrarna i den äckliga golvbrunnen. Allt medan Disa yr omkring, sprutar med vattensprutan, pratar, frågar, vill visa filten som hon hängt över axlarna som en drottningmantel, leker med spansk skogssnigel (en sån där äcklig utan skal)… Jag vill bara att det ska bli tyst och stilla så att jag kan få ägna mig åt mina frön, titta på det jag håller på med i 30 sekunder utan avbrott. Snälla. Snälla?

Annat önskemål på listan - äta ensam. Utan ett litet barn som skriker argt och slänger all mat på golvet och försöker ta sig ur stolen och häller vattnet i knät, och utan att behöva hålla koll på stora barnet att hon äter något alls. Bara lite lugn och stillhet. Tystnad. Ägna mig åt min mat.

Ibland tar jag med tallriken upp till datorn, börjar ju jobba efter lunchen, och lämnar Jesús själv med kaoset...

Glad dag med Mallorcadrömmar, brevvän, rosor och en liten som lärt sig gå!

Jag var på så bra humör på förmiddagen! Kanske berodde det att jag blivit sittande och tittat på Youtube-videor när de andra sov? Youtube är fantastiskt. Jag halkade in på en kort intervju med Håkan Hellström, och den var så rolig!

Eller så berodde det på gårdagens stora nyhet: Runa har lärt sig att gå! Det var Jesús som upptäckte det medan jag satt uppe och jobbade. Helt plötsligt stapplade hon iväg en meter, bara så där! Flera gånger! Otroligt! Det är stort!

Nästa roliga sak som hände var att Disa fick post, ett brev och en Bamsetidning från nioåriga Vida som vill bli Disas brevvän! Disa blev glad, men jag blev ännu gladare! Jag hjälper henne att skriva tills hon kan själv!

Humöret var således redan bra när jag tog med Runa ut för att hämta veckans grönsaker och därefter göra den mycket, mycket efterlängtade turen till järnaffären som öppnat igen. Jag gick och log hela vägen mot Runa i vagnen. Järnaffären hade strikta restriktioner för att släppa in kunder. Där finns det mesta, och det jag var på jakt efter var såjord, krukor, fat... Och så slank det visst med lite växter; ett par rosmarin, en timjan, en nattjasmin som luktar så otroligt gott när den blommar (hoppas den överlever!) och dessutom en rosenbuske med visa och rosa blommor.

Sedan, när jag satt och jobbade, fick jag plötsligt en fantastisk idé, tyckte jag själv. Nu när vi inte kommer att kunna åka till Sverige i sommar hoppas jag att vi kan göra en liten resa i Spanien i alla fall. Jag är ledig de två sista veckorna i augusti... Tänk om vi skulle kunna... Åka till de Baleariska öarna? Menorca? Mallorca?

Vi har rest massor på fastlandet, sett det mesta förutom östra kusten söder om Barcelona, men öarna har vi inte varit på (ja, Jesús var mycket på Tenerife för länge sedan, där han dåvarande flickvän bodde). De Baleariska öarna skulle jag gärna vilja se, det verkar vara så vackert där, men när Jesús har ledigt på sommaren är det sämsta tiden på hela året att åka dit, har jag förstått. Dyrt och massor med folk. Så det har inte blivit av. Men i år? Med viruset kommer nog inte många utländska besökare dit, så det blir nog inte så fullt... Och vi har inga andra planer... Kanske kunde man ta bilen till Valencia och ta färjan därifrån? Stanna någon vecka, eller två? Undrar om man får resa dit då?

Visst en bra idé? Minst en av er som läser bor på Mallorca, och säkert har många av er varit på öarna. Har ni några tips om vacker natur, mysiga stränder, trevliga byar? Lugna platser utan alltför mycket folk... Finns det där på sommaren? Kanske skulle det gå att snorkla med Disa, hon som älskar vatten?

Ja ja, även om det inte skulle gå så är det roligt att drömma! Någon gång ska vi ju åka dit, även om det inte skulle gå i sommar på grund av viruset.


Ett lästips, förresten. Det skrivs mycket om Kristina Lugn nu, efter att hon gick bort. Jag tycker om Stefan Sundströms dödsruna i ETC. Fast nu ser jag att den eventuellt är låst...

Hoppas att ni har haft en lika rolig tisdag!

40 000 butiker och restauranger i konkurs

Den där känslan av att Spanien är på väg rakt in i en katastrof är inte längre bara en känsla, nu börjar det komma siffror på det också (El Público). I dag får butiker och restauranger öppna igen, i de regioner som är i fas 1. Men nästan 40 000 företag kommer inte att öppna mer, för de har inte klarat sig igenom två månaders nedstängning, utan gått i konkurs. 21 000 butiker, 17 000 barer och restauranger och så diverse andra småföretag. 98 % av de som ansökt om konkurs är småföretagare. 40 000, det är en svindlande siffra!

På något sätt känns det provocerande att läsa rubriker i svenska dagstidningar om hur det går utför för Tyskland och Kina som börjat öppna upp, hur smittspridningen återigen tar fart. Det känns provocerande, för jag läser det som att de gör fel när de öppnar upp samhället på nytt, eller har gjort något fel, öppnat för tidigt kanske. Egen tolkning förstås. Men det går ju inte att stänga ner ett samhälle hur länge som helst! Vad är alternativet? Två månaders nedstängning, då de flesta är utan inkomst... Apropå inkomster så inför Spanien nu i maj en slags medborgarlön, en basinkomst för de fattigaste familjerna. Kravet är inkomster på max 200 euro per person, eller 450 euro per familj. Jag är så glad att vänsterpartiet Podemos ingår i regeringen.

Vårt projekt Rädda Aracenas Barer och Butiker påbörjades förra helgen, när vi beställde hem friterad fisk. Idag när butikerna öppnade for jag iväg till den lilla hörnbutiken med den gamle mannen, hans fru och diskmaskinerna, där vi köpte diskmaskin för drygt ett år sedan. Sonen körde sedan hem den och kopplade in den, flyttade på kylskåpet dessutom, vilken service! Det var en parentes, för detta handlar om att den djupt hatade brödrosten ska ut! Nu! Så jag köpte en ny! Ingen enkel, klassisk brödrost, vilket kanske hade varit smidigt. Vi har aldrig haft en sådan, tidigare rostade vi bröd i en smörgåsgrill. Men nu blev det en grillplatta med "lock", för att utnyttja apparaten till varma smörgåsar, som är populär middagsmat här hemma. Jag tänker mig att det går att rosta bröd i grillen också. Milagros brukade göra det... Det var ett långt stycke om brödrostar. Men det jag skulle komma till var: vi måste handla allt vi kan lokalt. Småbutikerna är helt beroende av att vi handlar där. Ja, det vet ni ju. Det låter som en uppfostringsblogg, det här. Men handla lokalt, det som går, ni som kan.

Sedan åkte jag vidare till apoteket och fick min allergimedicin, så nu kan jag ge mig ut och gå igen! På dörren satt en lapp med att ansiktsmask var obligatoriskt för att gå in, och jag drog fram den jag hade i fickan.

Efter detta - mataffären. Vår nya strategi för att få i Disa något att äta, hon som haft problem med maten sedan hon föddes, är att ha framme en massa nyttiga småplock som hon kan gå och ta av när hon blir sugen. För vi vet nu, sedan något år tillbaka, att hon känner hunger. Det finns ingen mat hon direkt gillar, och hon äter minimalt vid måltiderna, men vi tänker att hon får i sig tillräckligt om hon, förutom de minimala portionerna, går och tar sig själv av små ostar, korvar, yoghurt, blåbär och bröd när hon vill. Kanske småätande är lösningen med henne? Vi testar nu ett tag så får vi se. Så kan vi släppa pressen vid måltiderna också. I mataffären som jag gick till finns roliga småplock, så det blev en annorlunda handling.

Jag såg att järnaffären har öppet igen. I morgon tar jag en sväng dit och köper såjord, växtnäring och fler stora krukor. Måste passa på, innan samhället stängs ner en gång till. Jag litar inte för ett ögonblick på den här nya friheten.

Det var ganska mycket folk på stan. Mycket och mycket förresten, det är aldrig några folksamlingar precis här i Aracena… Men förändringen märktes.


Det står fullständigt klart att smittspridningen kommer att öka. Medan Sveriges taktik handlar om att lära folk hur man ska göra för att undvika smitta och att sprida smittan vidare, stavas taktiken i Spanien Regler. Vad kan man bli bötfälld för - vad är tillåtet? Om det är tillåtet att gå ut och träffa tio vänner och släktingar, ja då gör man det. Här är det inte samma tryck på att stanna hemma vid symtom och hålla avstånd, som i Sverige. Däremot har vi det sociala trycket att bära ansiktsmask. Ett av Jesús syskon ska tillsammans med familjen hälsa på Jesús pappa idag, nu när man äntligen får. Jag tänker att det är visserligen tillåtet, men kanske inte någon bra idé? Inte hemma i hans lilla lägenhet i alla fall.

Jag tror som sagt att när som helst tar de den här nyvunna friheten ifrån oss, så det gäller att passa på och göra så mycket som möjligt innan vi stängs in igen. Köpa såjord, sommarklänningar till barnen, "brödrost" och filter till kannan med kranvatten (för att filtrera bort en del av den stora mängden kalk). Ha picknick (när det slutar regna). Åka till stranden! Till helgen tar vi bilen mot kusten, det ska bli fint att åka iväg! Vi ska fylla hinkar med sand till sandlådan som vi inte har än, men som vi ska skaffa. För när den väl kommer kanske vi inte får åka till stranden något mer.

Funkar sandstrandsand bra till en sandlåda, förresten?

Femtiosjunde dagen i karantän - sista inlägget i karantändagboken!

 


Någon gång måste man avsluta en karantändagbok, och jag gör det i dag, söndagen den 10 maj. Är karantänen officiellt slut? Jag vet inte, men det känns så. I morgon börjar samhället öppna upp litegrann. Många butiker får ha öppet, barer får öppna, vi får förflytta oss inom provinsen. Visserligen bör man inte röra sig ute mer än nödvändigt, men det är tillåtet att träffa vänner igen. Både vi och barnen får vara ute och röra på oss. Oavsett om karantänen är slut eller inte så känns det så. Det är en sådan enorm skillnad sedan i början, då vi inte fick gå ut överhuvudtaget, mer än för att handla mat och apoteksvaror. Förändringen kom egentligen för två veckor sedan, när vi fick lov att gå ut med våra barn. En utevistelse varje dag, är det fortfarande karantän då?

Så konstigt det har varit. I början var det lite spännande och mysigt (om än oroväckande), en massa planer för goda maträtter som vi skulle hinna laga, fixa pation, pyssla med Disa, se på film tillsammans... Sedan förlängdes karantänen, den var inte slut efter två veckor. Och det blev tyngre. Det är påfrestande att tvingas umgås dygnet runt så länge. att inte få sträcka på benen, få lite luft, ta en promenad. Inte träffa vänner. Den ständiga oron, se hur världen är på väg att gå sönder, saknaden efter livet innan detta. Att inte se något slut, vare sig på karantänen eller krisen som viruset för med sig. Humöret som gått upp och ner. Orkeslösheten, slut på energi, oändligt med tv för barnet eftersom man inte orkar hitta på något längre. Se hur ungen påverkas av karantänen...

Runa har fyllt ett år, lärt sig att klättra upp i soffan, hasa sig ner från sängen, ta sitt första steg utan stöd, klättra upp för hela trappan, säga Hola, slutat amma och sova bredvid mig, hon har fått sin lugg klippt för första gången… Disa har klippt av sig hår, promenerat på taket, svalt ett mynt, tagit hand om oändliga mängder sniglar (som rymt, senast såg jag en uppe i taket i hennes rum, en annan hittades i tvättkorgen just som tvättmaskinen skulle fyllas...), övat läsning och matte med Jesús varje dag... Jesús har tvingats lära sig hålla videolektioner, städat väldigt mycket, återvänt till vår gemensamma säng med Runa, tillbringat många kvällar själv eftersom jag antingen har bloggat eller jobbat, samt intresserat sig för månen och lärt sig namnen på haven och kratrarna. Jag har sått frön, köpt trädgårdsbord och fått ordning på pation, kommit igång med bloggen igen, följt nyhetsrapporteringen på ett sjukligt sätt, gått upp ett okänt antal kilon, blivit irriterad över folks ogenomtänkta användning av ansiktsmasker, blivit galen på Runa som stoppar allt i munnen (kattbajs, små julgranskulor, stora bollar) och klättrar i trappan och soffan och upp på bordet och ständigt hotar att trilla ner. Jag har blivit galen på Disa och hennes ovilja att äta, velat komma bort från mina ungar och vara ensam... Och älskat dem som en tok, hållit hårt om dem, tittat på dem när de pysslat med annat, varit tacksam över dem ända in i hjärteroten, för de är det finaste jag har.

Både avlusning och avmaskning (!) har vi fått till, så nu är hela högen fri från parasiter. Jesús tror att karantänen betyder lössens utrotning.

Jag är fortfarande förvånad över att det kan kännas så jobbigt att sitta i karantän, när man samtidigt har det så bra på alla sätt. Men nu är den slut, här i min blogg i alla fall. Karantändagboken tar slut, men det gör förstås inte inläggen. Jag fortsätter att skriva som vanligt!

Söndagen?
Jag har jobbat.
Runa hittade fjärrkontrollen under träkistan i matsalen på förmiddagen, låg på mage och grävde med armen efter spännande saker som vanligt, och häpp! Gissa om Disa blev glad. Det var hon som gömde fjärrkontrollen för några dagar sedan, för att jag inte skulle stänga av programmet med älvor som hon tycker så mycket om (vilket jag gjorde ändå) och så glömde hon bort var hon hade gömt grejen. Som vanligt. Maken till tankspridd unge! Den sämsta jag vet på att hitta saker också. I alla fall, Disa blev väldigt, väldigt glad, eftersom tv:n har varit nästan obrukbar de här dagarna.

Jag har lärt mig att spela Lunka på på blockflöjt. Det är flera år sedan (Tio? Tolv? Femton?) som jag upptäckte hur vackert ljud det är i en blockflöjt och köpte en för att lära mig spela. Det har inte blivit av. Men nu låg den där och tittade på mig, jag tog upp den för att Runa skulle få höra ljuden, och så... Ja, där var den, melodin. Lunka på. Så lätt! Kanske är det dags nu att lära sig spela lite? Jesús, som undervisar sina elever i blockflöjt, bland annat, ska ta fram lite papper så att jag hittar tonerna som jag letar efter. Spännande!

Jag har hållit mig inne sedan i torsdag, eftersom pollenallergimedicinen är slut. Imorgon ska jag få nytt recept. Jag tar med största sannolikhet bilen till apoteket för att slippa få i mig mer pollen än nödvändigt, men på eftermiddagen kan jag nog ta ut tjejerna i regnet och leka i vattenpölar. Det ska regna hela veckan!

Hoppas att helgen har varit bra för er, och kul att ni är så många som har följt med i den här karantändagboken! Vi hörs imorgon under ny rubrik!

Femtiosjätte dagen i karantän - bidrag, Disco-besök och lördagsspel

Jag blev uppringd av min bokförare, hon tänkte skicka in mina uppgifter och försöka få del av regeringens bidrag åt mig. Regeringen har släppt miljarder i stöd till alla som förlorar jobb under krisen. Här är det mycket vanligt att man tvingas ha enskild firma för att få jobba på ett företag, för att arbetsgivaren ska kunna smita undan arbetsgivaravgiften. För ett ögonblick kändes det lockande, jag tänkte på huset som vi sparar till, en välkommen summa till sparkontot... Naturligtvis sa jag nej. Jag bad henne att inte skicka någon ansökan, jag ska inte ha något bidrag. Så många som har förlorat sina inkomster och behöver pengar, det är skrämmande. Jag gör det inte, både Jesús och jag jobbar just nu, vi har en sådan tur som har inkomster båda två att vi nästan skäms.

Det har varit en kämpig vecka, kämpigt att jobba heltid de timmar som blir över före och efter Jesús fasta fem timmar. Lördagen var precis vad vi alla behövde. En lugn dag utan måsten (måste visserligen jobba ikapp missade timmar, men valde att skjuta på det till söndagen istället). Katten Disco var här hemma nästan hela dagen. Han sov flera timmar på min plats i sängen, vilket gjorde mig glad. Vi har ett särskilt band, jag och Disco. Tänk, för några månader var han så rädd för oss att han sprang bara han såg oss genom fönstret.

Jag hade Disa-tid. Vi var inte osams på hela dagen, och när Jesús och Runa sov siesta spelade vi spel (nästan osams dock, eftersom Disa är dålig förlorare), Domino, Hänga gubbe och ett labyrintspel. Ute regnade det. Det ska regna hela veckan som kommer, men innan de första dropparna föll han vi med att grilla; grillspett samt det godare kött jag vet: filéer av secreto, ibericogrisen förstås (här ska man köpa det bästa, annars kan det kvitta). Finns det något godare? Slaktaren skar tunna filéer som vi grillade snabbt med lite salt på. Att ha en sås till ett sådant kött vore en dödssynd.

På kvällen hade Disa och jag hemma-spa igen, med badbomb, levande ljus och kall dryck i glasen. Vi såg ett par musikvideor på datorn i sängen innan vi la oss, och jag hann inte läsa mer än en spökdikt ur Gräset skrattar, så hade hon somnat.

En fin lördag. Hoppas att ni också hade det!

Femtiofemte dagen i karantän - snart slut

Beslutet kom sent, som vanligt, men åh, så efterlängtat! För hälften av alla i Spanien öppnas samhället upp på måndag! Vi hör till de lyckligt lottade, här i Huelva-provinsen.

Jag tycker att Mats Björkman uttryckte det så bra:

"Omkring 49 procent av den spanska befolkningen drog 8 maj nitlotter, i en makaber version av det spanska jullotteriet. Denna gång var det inte frågan om ett miljonregn som spreds runt landet, utan storvinsten i det här fallet var möjligheten för privatpersoner att komma ut ytterligare ur karantänen och inte minst för fler företag att återuppta sin verksamhet."

Landet ska ju öppnas upp i tre faser, och många går in i den första fasen på måndag. Det innebär bland annat att vi i fas ett kommer att få träffa folk igen (folksamlingar upp till tio personer), att alla i en familj får åka i samma bil. Butiker på upp till 400 kvadratmeter får ha öppet och man får gå in och handla utan att boka tid innan, bibliotek, museer och en del hotell får öppna och barer och restauranger har också möjlighet att öppna. Allt detta med ett begränsat antal personer, butiker får inte har mer besökare än 30 procent av sin kapacitet, till exempel. Och restauranger får endast ha öppet uteserveringar, med begränsat antal gäster.

Jag tror att de begränsade tiderna då vi får vara utomhus är kvar, men är osäker. Oavsett... Visst kan man säga att karantänen är slut? Eller räknas det fortfarande som karantän när man inte får gå ut när man vill?

Undrar hur det går nu när landet börjar öppna upp. Det verkar som om folk bara håller distans, undviker att ses och är försiktiga när de hotas av böter. Kan man träffas i smyg, utan att polisen ser, så gör man det. Lite som rattonykterhet här i Spanien. I den här kulturen är enda problemet med att dricka alkohol och sedan köra att man riskerar böter om man åker fast i en poliskontroll.


I Europapodden i Sveriges radio kan man lyssna på programmet om hur hårt drabbade länder som Spanien och Italien börjar öppna upp efter nedstängningarna.

Femtiofjärde dagen i karantän - katastrofer och motvikter

Att följa nyhetsrapporteringen kan ju sänka vem som helst. 26 000 döda i Spanien, 3 000 döda i Sverige, värsta jobbraset i USA sedan depressionen på 1930-talet, ingen sjukvårdsutrustning alls till sjukvårdspersonal i Ryssland om de inte handlar själva, USA och Europa hindrar Kuba från att köpa skyddsmaterial och utrustning, karantän i Indien som kommer att ta död på långt fler än corona-viruset på grund av miljoner förlorar sina inkomster och riskerar svält, att Brasiliens president Bolsonaro låter folk dö i covid-19 utan att göra ett dyft...


Tur att det finns motvikt. En unge som plockar av alla rosenbladen från de (av mamman) efterlängtade rosorna för att göra en doftande säng åt sina sniglar (den motvikten hamnar i och för sig både på plus- och minuslistan, men får en att stanna i nuet), en liten unge som kryper omkring med ett träljus i munnen som en cigarr, en pappa från Disas skola som får psykbryt när han försöker hjälpa sin nioåring genom videolektioner, online-möten och skolplattformar, som förvirrat och frustrerat skickar igenkännings-GIF:ar som man bara måste skratta åt... Och så den här, som jag snubblade över, Jacke Sjödin som sammanfattar coronaläget!

Femtiotredje dagen i karantän - längtan till havet och förlängt undantagstillstånd

Nästan dagligen säger vi till varandra, att så fort vi får lämna hemmet och åka någonstans, så ska vi åka till havet. Närmsta strand ligger drygt en timme söderut, men vi ska inte åka till närmsta strand, utan till en som ligger lite längre bort. Jag bloggade inte om det, men för ett och ett halvt år sedan, när Jesús var borta över helgen på någon spelning, bokade jag rum åt mig och Disa i La Antilla, på ett riktigt charterhotell, tror jag. Jag har aldrig varit på charterhotell förut, så det var spännande!

Rummet var underbart, det fanns ett härligt poolområde (fast det var november och alldeles för kallt för att bada), buffé-restaurang och någon musikalisk kvällsunderhållning. Det kändes otroligt konstigt att vara där. Anledningen till att det blev just det hotellet var att de hade en liten spaavdelning. Bastu fick jag inte besöka med barn (grrr) men vi njöt av den lilla varma bassängen och bubbelpoolen (som barn inte fick besöka dag två, tillfällig bestämmelse, grrr igen). Det var väldigt roligt att göra den miniresan med Disa, och Runa i och för sig, hon låg och sparkade inne i magen som var så stor redan då, men det jag skulle komma till var den härliga stranden som vi besökte innan vi begav oss till hotellet. Vilken härlig strand! Vi gick länge och plockade snäckor, sådana där stora snäckor som tar upp hela handen. Det var grått och regn i luften och vi plockade fickorna fulla. Jag har fortfarande en av de stora snäckorna i kameraväskan, som minne.

Till den stranden vill jag åka, när vi får lov att resa inom regionen. I slutet av maj kanske?


Undantagstillståndet förlängs med två veckor till, till den 23 maj. Det var på håret att regeringen inte fick det stöd den behövde för en förlängning. Medan partier i andra länder går ihop och samarbetar för att föra landet genom krisen, händer det motsatta i Spanien. Här är nivån låg i vanliga fall, nu har det urartat med protester, fula tillmälen och anmälningar. Det tredje största partiet, extremhögerpartiet Vox, vägrar att ens samtala med regeringen om Spanien i corona-krisen, eftersom socialisterna, som vann senaste valet, samarbetar med vänsterpartiet Unidas Podemos.

Femtioandra dagen i karantän - ettåring i fara, skolan och rättsväsendet

Ännu en jobbdag. Jesús jobbar 9-14 och jag jobbar heltid, innan och efter det, och den som inte hinns med alls just nu, på grund av matlagning, tvätt och vakt av liten unge, är som vanligt Disa.

Runa behöver man ha stenkoll på. Hon kan inte gå än, men hon klättrar! Hon började klättra upp i trappan för flera månader sedan, nu har hon blivit säkrare på det och vill till trappan hela tiden. Dessutom har hon lärt sig att ta sig upp i soffan, och gårdagen präglades av att hon dessutom började klättra upp för soffryggen och upp på det höga bordet som står bakom soffan. Det är vårt vintermatbord, en lite mindre som står vid öppna spisen vintertid när det är så kallt. Jesús var i köket när han hörde ett glas krossas i vardagsrummet. När han kom in satt Runa, som han hade lämnat att leka själv på golvet, uppe på matbordet. Hon hade vält Disas vattenglas i golvet, och så hade hon hävt ut alla Disas bönor från tallriken (Disas middagstallrik) och satt nu och bankade med en kniv i bordet. Jesús blev ganska upprörd och vågade inte lämna Runa i vardagsrummet mer. Nej, det går inte längre, för hon vill bara klättra upp för soffan och upp på bordet. Hela tiden.

Om vi kikar ut i världen, eller i alla fall Spanien, så ser vi att dödstalen minskar stadigt, dödssiffran rör sig inte så hastigt längre, vi är på väg mot 26 000 döda (den officiella siffran). 165-250 döda om dagen.

Som tidigare oroar jag mig inte bara för viruset, utan kanske framför allt vad som är på väg att hända med landet på grund av nedstängningen. Utbildningsminister Isabel Celaá talar om öppnanden av skolorna i september, att man kanske ska låta halva klassen gå varannan dag, och låta andra halvan studera på distans, och låta grupperna bytas av. Jag tycker att det låter helt absurt. Varför skulle man göra så? Ska man förhindra att ungarna pratar med varandra i skolan också? Inte låta dem leka? Vara med varandra? Förbjuda kompislek på fritiden? Jesús, som ju jobbar i skolan, avfärdar utbildningsministerns förslag.
- Hon har ingen makt. Hon är som kungen, kan inte bestämma något. Det är regionerna som styr över skolorna.
Enligt rektorn på Jesús skola ska deras skola öppna i början av juni, för att barnen ska gå tillsammans de sista veckorna innan sommarlovet. Vi får väl se. Jag hoppas att det blir så, men här ändras direktiven från en dag till en annan.

Något annat som är  oroande är rättsväsendet. Carin Osvaldsson skriver så bra om det i Sydkusten. Om ett system som redan är föråldrat och efter, och som troligtvis snart kommer att kollapsa på grund av nedstängningen av landet, alla ärenden och rättegångar som skjuts upp och en stor mängd nya anmälningar under karantänen som ska gås igenom.

Vakt-katten

Vargen sitter på soffans armstöd och tittar ut genom fönstret, när han plötsligt vänder huvudet mot den mörka hallen. Ögonen är stora, kroppen spänd och stilla. Han har hört något.
- Han är som en vakthund, säger jag till Jesús.
- Det värsta är när jag sitter själv här nere sena kvällar och han gör så där.
Jesús fattar ingenting.
- Ja, om jag sitter ensam här nere och ni är där uppe. Och det är mörkt. Och katten gör så där. Det är ju för att han har hört något. Det kanske är något där i mörkret. Eller någon...
- Vad då? En inbrottstjuv? undrar Jesús förvånat.
- Jaaa… Till exempel, säger jag som inte drar upp aspekten att det skulle kunna vara något övernaturligt, för då börjar han bara att skratta. Fast det gör han ändå.
- Hur skulle det kunna vara en inbrottstjuv i hallen? Hur skulle den ha kommit dit? Det skulle du väl ha märkt i så fall?
- Den kanske har legat gömd, försvarar jag mig med, och tänker att den eventuella inbrytaren kanske tog sig in, och sedan inte kom ut för att inte bli avslöjad, men nu när jag är ensam här är det en lätt match...
- I flera timmar? Hur kan du komma på sådana saker?
- Det har jag inte gjort! Det är på grund av alla otäcka filmer som jag har sett med dig, som du har tvingar mig att se! Jag avskyr otäcka filmer!
. Jag kan inte komma på en enda som vi har sett, där det ligger en inbrottstjuv och väntar i flera timmar på att någon ska bli ensam i huset...?


Ni som fattar, ni fattar. Jesús gör det inte.

Femtioförsta dagen i karantän - uteplats och svenska fröpåsar

Den här dagen kom det äntligen post igen, efter tom brevlåda i flera veckor. Och posten var efterlängtad: ett vadderat kuvert med fröpåsar från Sverige!

När vi flyttade in i huset var pation det fulaste jag sett av uteplatser. En fyrkant med en vit husvägg mittemot, gallerstängsel till höger och vänster, vilket gjorde att vi tittade rätt i mot radhusgrannarnas uteplatser. Stenplattor på marken. Jag som hade önskat en trädgård var besviken, men det var det bästa tillgängliga huset att hyra. Och en uteplats är ändå en uteplats. Har man bott i lägenhet utan balkong innan uppskattar man den uteplats man får.

Vi köpte kvistar på rulle och täckte för gallerstängslen och fick lite avskildhet. Ägarnas plastbord fällde färg, liksom stolarna, så dem använde vi inte mycket. Bordet fick bli plats för växterna. Växter ja, jag planterade växter. En del klarade sig i den starka, heta sommarsolen, många dog. Tomater, till exempel, klarar inte av när det är för hett.

Pation har fått, tja, finnas till som delvis skräp- och förvaringsplats, men tack vare karantäntillvaron börjar vi nu få i ordning den. Visserligen är det fortfarande en massa skräp där, ett trasigt tvättställ, en trasig stol, ett trasigt parasoll, och det måste ligga kvar tills kommunen börjar köra och hämta stora föremål som ska slängas igen. Men vi har nu trädgårdsbord, har bestämt att skaffa sandlåda och ska köpa en liten barnpool. Och så är det mina växter. Japp, det är mitt område. Det finns växter av olika slag, allt i krukor förstås, på grund av det trista stengolvet. Men här finns vinbär, hallon, jordgubbar, krusbär, rosor, citronträd, suckulenter, en ají från frön som vi fick i Bolivia, gräslök och lite annat, och så har jag sått dill, timjan, basilika, mejram, ärtor, pumpa, gurka, körsbärstomat och vattenmelon. Fast vattenmelonskotten tror jag att en fågel kom och drog upp. Ett par rädisor som började gro har jag stoppat ner i jorden också, och i den stora jordgubbskrukan växer något mystiskt, det måste ha varit Disa som pillat ner några frön… Undrar vad det kan vara?

Varje dag går jag ut och tittar till mina växter, Runa bär jag på armen på morgonrundan och hon brukar känna på dillen och vinbärsbusken med sina små händer.

Eftersom vi kommer att vara hemma så mycket i sommar kör jag vidare med sådden, vi kommer att ju att kunna vattna och inte ta död på växterna. Så jag beställde lite fröer från Sverige, fröer till sådant som jag inte får tag i här: rabarber, fläder, smultron och svenska jordgubbar till exempel. Djungelgurka blir det också, och ännu mer körsbärstomater. Pelargoner. Vad roligt det är!

Förmodligen är de flesta av er som läser bättre än jag på sådant här, så har ni tips, kom med dem bara. Jag har just nu ingen aning om ifall jag borde beskära min ají som ser rätt trasslig ut, eller hur jag ska göra för att smultron och rabarber ska börja växa. Det finns instruktioner på påsarna, men hur går det i ett sådant här varmt klimat? Sår man förresten fröer ett och ett, eller i små grupper eller många tillsammans? Jag vräkte på med en massa frön i dillkrukorna, men dillen kanske skulle må bättre av att det växte några enstaka dillkvistar än massor tillsammans? Ja, det visar sig!

Femtionde dagen i karantän - polismakt och blekmedel på stranden

Även den här dagen spenderades mest tillsammans med vår nya bord, men det är ju inte så spännande att läsa om, så jag tänkte tipsa om folk som skriver mer intressanta saker än jag!

Den första texten är Mats Björkmans krönika i Sydkusten som handlar om att hålla tyst när polisen har fel. Många har blivit tillrättavisade och hotats med böter trots att de faktiskt har följt reglerna som gäller under karantänen. Det är ibland polisen som inte är informerad, men som Mats Björkman skriver, det är ofta bättre att göra som polisen säger, än att diskutera det faktum att det faktiskt är tillåtet att gå ut med sin hund oavsett tid på dagen, och att man får cykla. Jag skulle kanske drista mig till att säga, att även om det finns poliser av alla sorter, så är väl generellt sett den spanska polisen inte känd för sitt vänliga lynne, sin hänsynsfullhet och sitt smidiga beteende. Här skrev jag om första gången jag blev stoppad i en trafikkontroll.

Sedan är det den där händelsen om kommunen som besprutade stranden med desinfektionsmedel. Det gjordes med de bästa intentioner. Byn Zahara de los Atunes har kämpat hårt för att invånarna ska skyddas från smittan, bland annat måste inkommande bilar köra igenom en båge som besprutar dem med desinfektionsmedel. Nu hade gatorna besprutas och tusen liter vatten med 2 % blekmedel hade blivit över, och så fick borgmästaren idén att traktorn kunde köra ut och bespruta stranden också, så barnfamiljerna, som skulle få gå ut dagen därpå, skulle få promenera på en smittfri sandstrand (detta var alltså förra lördagen). Sagt och gjort. Att stranden hade varit avstängd för folk sedan sju veckor tillbaka tänkte man inte på, inte heller att virus inte smittar genom sand utan mellan människor.

Nu riskerar kommunen böter för miljöbrott. Stranden är för övrigt ett skyddat häckningsområde för svartbent strandpipare, som är rödlistad och står under särskilt beskydd.

Fyrtionionde dagen i karantän - invigningsfest och falsk trygghet med mask

I och med lättnaderna i karantänen, att alla nu får gå ut (under begränsade tider) verkar allt ha förändrats. Det verkar på folk som om den här krisen är över. När jag kom till mataffären var parkeringen full. Det har inte hänt sedan innan allt det här började. Det var mycket folk som handlade, och det var inte lika noga med att hålla avståndet till andra längre. Jag var själv ovanligt avslappnad. Jag tror att det berodde på munskyddet. Ja, jag bar munskydd för första gången. Det beror på att pollensäsongen har satt i ordentligt, hu, vad mycket pollen det är i luften nu, och jag tänkte, att om jag får en nysattack inne i mataffären kommer jag att skapa panik. Jag duschade precis innan jag åkte för att få bort allt pollen från mig själv och starta handlingen under bästa förutsättningar. Men åter till munskyddet. Det är sant, det som sägs, det skapar en falsk känsla av att vara skyddad! Gång på gång fick jag påminna mig själv om att hålla undan från folk, men jag glömde ständigt. Däremot, när jag behövde besöka butiken bredvid gick jag in utan munskydd, och det var annorlunda. jag kände mig oskyddad och glömde inte för en sekund att hålla avstånd till andra.

Andra saker som sägs, som jag under karantänen upptäckt att det stämmer: Motion gör en gladare och påverkan den mentala hälsan positivt.
Mat och psyke hänger ihop. När man får röra på sig lite mår man bättre och har inte längre någon lust/något "behov" av att äta nonstop, det är hur lätt som helst att äta som vanligt, på vanliga tider!
Alltså - toppen att vi får gå ut och gå igen!


Vi firade det nya bordet med grillfest. Disa blåste ballonger som vi satte upp i parasollet ovanför bordet. Ungarna lekte med vatten och vi gjorde iordning grillspett med grönsaker, räkor och kyckling, hade svensk dippsås, svenska chips och päroncider, grillade nygjord korv från slakteriet, och efterrätter fanns.

Efter Runas och Jesús siesta hade vi fiskdamm. Jesús, Runa och Disa, som längtat så mycket, fick meta med ett paraply genom köksfönstret, och de fick upp ost, chokladägg, karnevalsmask med paljetter och fjädrar, spröda majskrokar och Ahlgrens bilar.

Min egen "fisk" tog jag aldrig fram, den hade jag gömt i servettelådan; mörk choklad. Grannen ett par hus bort ackompanjerade det hela med musik, han brukar dra ut dator, högtalare och ljudbord och håller något slags disco för grannskapet vare kväll. Musiken är inget vidare, men ibland kommer det en bra låt och då är det kul.

När barnen somnat satt Jesús återigen och tittade på månen och lärde sig namnen på olika vulkaner, bergskedjor och månhav. Han berättade sedan entusiastiskt att ha hittat kratern där hans favoritfilm av Stanley Kubrick utspelar sig.

I alla fall, nu är bordet invigt och en del av familjen!

Fyrtioåttonde dagen i karantän - trädgårdsbord, friterad fisk och en kniv i fingret

Den här dagen präglades helt och hållet av vårt nya trädgårdsbord!

Den enorma kartongen som kom med lastbil i början av veckan hade ställts i hallen mot dörren till det lilla förrådsutrymmet. När Jesús och jag kände hur tung den var förstod vi inte hur vi skulle få ut den ur hallen ens, än mindre bära ut den till pation där bordet skulle byggas ihop.

Vi drog på oss kraftiga skor för att skydda fötterna, stängde in barnen i vardagsrummet för att de inte skulle bli krossade om vi råkade tappa taget om kartongen, och började långsam förflytta den i sidled. Jag klämde en knoge, och snubblade sedan och höll på att köra in en lång sax i ryggen på Jesús (han fick inte veta hur nära det var, då hade han blivit skärrad) men vi lyckades gemensamt dra kartongen mot badrumsdörren i samma, mycket lilla, hall. Sedan lade vi kartongen ner och öppnade den, med förhoppningen att det skulle bli lättare att bära ut delarna var för sig, och att bordskivan var mindre än kartongen. Det var den inte, och vi fattade att det inte var benen som vägde så mycket, utan faktiskt bordsskivan.

Ja, varför tråka ut er med detaljer? Vi fick ut bordet till slut (som tur är, man kan ju liksom inte be någon om hjälp eftersom vi sitter i karantän och inte får träffa folk.) Där ute byggde vi ihop det, reste upp det, och det var (är) det finaste trädgårdsbord jag sett. Jag såg det i affären för två år sedan. Det var, som man säger, kärlek vid första ögonkastet. Då var det för dyrt för oss. Förra året skulle vi köpa bordet, men då var det slut. Men nu var det dags att slå till! Jag planerade att åka till Sevilla och köpa det, när vi sattes vi i karantän. Så såg jag att det gick att köpa online. Nedsatt pris dessutom. Inget att fundera över (Jesús funderade eftersom han tycker att det är onödigt att köpa ett bord om någon av oss snart kommer att dö av viruset, så är det att leva med någon som själv kallar sig realist och som vägrar se fram emot saker, tur att en av oss håller balansen uppe!).

Jag älskar det. Tänk vad ett bord kan skänka mycket glädje!

Jesús var också glad. Bordet är så stort och fint att han känner sig som kungen när han sitter vid det, säger han. Här ska vi äta frukost, lunch och middag, så frön, pyssla och spela spel. Huset har fått ett uterum.


En av stadens restauranger har öppnat och kör ut beställningar. Vi påbörjade Projekt Rädda Aracenas Barer och Restauranger och beställde patatas bravas och fisk; adobo (stora vita fiskbitar som legat i vinägrett innan de panerats och friterats, samt puntillitas (friterade minibläckfiskar). Första måltiden vid det nya bordet. Vi öppnade en flaska svensk päroncider, tillfället till ära, och Disa tyckte så mycket om den att hon vill ha sådan dryck på sitt födelsedagskalas.

Disa och jag skruvade ihop ett par trädgårdsstolar som stått i förrådet sedan vi köpte dem förra sommaren, och senare tog Jesús med sig barnen till den gamla tvättplatsen vid tanatoriet, där det också finns en lekplats (avstängd) och en ankdamm. Runa älskade ankorna och lekte med löv i vattnet, och Disa plockade en vallmobukett som du står på det nya bordet.

Disa, ja, hon var i köket och skar bitar av en morot som hon skulle ge till hästen här i hagen intill. Och så skar hon sig ganska illa i fingret. Oj, vad det blödde när jag kom ut i köket. Den lilla stackaren, hon var själv i köket och kom inte och sa till när det hände för hon trodde att vi skulle bli arga för att hon hade tagit en vass kniv och börjat skära morot själv! Och jag tänkte, hurdana är vi mot henne egentligen? Tålamodet har blivit mindre under karantänen, definitivt, nu när vi bara är hemma och nöter på varandra. Men lilla ungen!

Karantän, Trump, döda, Ryssland och annat elände var helt glömt denna härliga dag, då bordet i pation kom upp! Hoppas att ni hade en lika härlig första maj!

Fyrtiosjunde dagen i karantän - alla får gå ut, under vissa tider

Vi har befunnit oss i karantän så länge nu. Det stressar mig något att den kommer att ta slut, för vad har jag gjort med den här tiden i instängdhet? Har jag gjort virtuella museibesök? Lyssna på hemma-hos-spelningar? Lärt mig att jonglera, nya korttrick? Läst böcker och sett Netflix-serier? Skickat paket, gått fotokurs, slängt skräpet ovanpå skrivbordet? Nej.

Ingenting har blivit av. Med en ettåring och en unge som snart fyller sex hinner man inte ha tråkigt ens på sju veckor instängda i sitt hem. Än mindre öva korttrick. Fast jag har bloggat :-)

Nu lättar karantänen lite igen. Från och med i morgon ska alla få komma ut en stund, inte bara föräldrar med barn upp till 14 år och hundägare. Jag har varit lite förvirrad inför den här utgången, men El País förtydligar med en illustration. Olika tider för olika personer. I små samhällen med 5 000 personer eller färre gäller inte dessa begränsningar. För övriga gäller, max en gång (en timme) om dagen:

06.00-10.00 samt 20.00-23.00 Motion i enskildhet eller promenad för personer från 14 års ålder
10.00 - 12.00 samt 19.00 - 20.00 Personer över 70 år samt personer som behöver ledsagare får gå ut
12.00 - 19.00 Barn får gå ut tillsammans med en vuxen

Om jag lusläser artikeln får jag kanske svar på om man får promenera tillsammans med någon i familjen, som det var sagt tidigare. Jag känner mig mest trött på allt, men borde vara glad över denna nya frihet.

Bäst att informera svärfar, han förstod ingenting igår när jag nämnde att han skulle få gå ut, han hade missat detta helt.