Jag gissar att de flesta av er har läst om flickan som kallas Lilla hjärtat. Flickan som placerades i familjehem när hon var några veckor gammal bara, men som strax innan treårsdagen tvingades återvända till de biologiska föräldrarna. De är misstänkta för att ha gjort henne illa och till slut dödat henne. Pappan dog i häktet, nu har åtal väckts mot mamman. Ja, inte ska jag gå in på detaljer, det finns mer än tillräckligt att läsa på nätet, men den historien... Jesús kan sätta upp filter så att sådant inte når så djupt, men det kan inte jag, inte med den här lilla tjejen.
Annat? Om förmiddagen var tuff när jag sådde frön, var den ännu värre idag. Bästa stunden idag var när Runa somnade. Ska så små barn verkligen kunna klättra så här?
I nära en timme under lunchen pratade Disa oavbrutet om höns och hund och hur vi skulle skydda dem och ta hand om dem. Jag var stressad eftersom jag behövde gå upp och jobba, men någon måste stanna kvar för att se till att hon åt, och det blev jag eftersom Jesús var uppe med Runa. Samtidigt var det mysigt att höra henne, så klart. Hon brukar inte prata så mycket. Hennes drömmar och lekar handlar om djur att ta hand om.
Nu är det beslutat att skolorna inte öppnar förrän i september, när höstterminen börjar. Det känns verkligen tråkigt. Jag saknar Disas skola, och våra kompisar där. Och när ska Disa kunna leka med barn? Vi såg på avstånd en av hennes gamla kompisar och hennes familj när vi postade brev förut, vi ropade hej och gick sedan vidare för att barnen inte skulle vara tillsammans, nära varandra, prata och leka. Det är galet. Helt galet.
Barnläkarorganisationen har uttalat sig om öppnandet av skolor, de talar om hygien och distansering och bara hälften så många barn i klasserna. Jag tänker att man kan ju omöjligt hindra barnen från att närma sig varandra, vara tillsammans. Det tycker Barnläkarorganisationen också, därför föreslår den att förskola för barn 0-3 år helt ska upphöra fram tills att pandemin är under kontroll. När är det? När det finns ett vaccin?
Fredagar brukar vara bra dagar, men det ska faktiskt bli skönt när den här är slut. Nu får jag ta och jobba på.
Trevlig helg!
Historien om den lilla tjejen berörde mig också väldigt djupt, så otroligt sorgligt och onödigt. Det där med att barnen ska hålla avstånd. Det pratade de ju om i Danmark också. Jag tänkte bara att puh, vilket tur att jag inte är förskolelärare eller lärare, ingen lätt uppgift ... Och ja, hur ska det gå med allt? Hur ska det gå för världen? Ibland får man tänka på det positiva, att naturen kanske i alla fall mår lite bättre ...
SvaraRaderaJust det, man kan fokusera på det som är positivt! Får försöka att komma ihåg det i alla fall!
RaderaEn liten flicka försvann och efterlystes i en liten stad längre upp längs den portugisiska förra veckan. När jag läste att det var andra gången hon försvunnit från hemmet tyckte jag det lät oroväckande. Jag vet inte hur effektiva socialen är här i Portugal, men inte tillräckligt tydligen. Flickan hittades död och hade blivit misshandlad till döds av sina föräldrar. Hatet mot föräldrarna är massivt på sociala medier. Nästan läskigt, men framförallt är det fruktansvärt sorgligt, inte bara att flickan är död, utan antagligen också för saker hon behövt gå igenom länge innan det gick så långt. Jag har också svårt att släppa sådant.
SvaraRaderaNej, så förfärligt sorgligt! Hur kan det gå så långt?!
RaderaDet är länge sen mina barn var små, men ändå är det klockren igenkänning (och mina var ändå relativt lätthanterliga i jämförelse med många andra). Det här läste jag nyss, lite på samma tema, men med mer fokus på hur föräldrahjärnan blir med barn i den där åldern: https://blogg.amelia.se/hejhejvardag/2020/05/15/den-langa-vagen-till-kaffet/
SvaraRaderaHahaha, igenkänning på den! Men jag undrar vad den lilla tjejen gör medan Hejhej-mamman kammar stortjejerna och diskuterar kläder med dem? Sitter hon stilla på golvet och leker?
Radera