Femtiosjunde dagen i karantän - sista inlägget i karantändagboken!

 


Någon gång måste man avsluta en karantändagbok, och jag gör det i dag, söndagen den 10 maj. Är karantänen officiellt slut? Jag vet inte, men det känns så. I morgon börjar samhället öppna upp litegrann. Många butiker får ha öppet, barer får öppna, vi får förflytta oss inom provinsen. Visserligen bör man inte röra sig ute mer än nödvändigt, men det är tillåtet att träffa vänner igen. Både vi och barnen får vara ute och röra på oss. Oavsett om karantänen är slut eller inte så känns det så. Det är en sådan enorm skillnad sedan i början, då vi inte fick gå ut överhuvudtaget, mer än för att handla mat och apoteksvaror. Förändringen kom egentligen för två veckor sedan, när vi fick lov att gå ut med våra barn. En utevistelse varje dag, är det fortfarande karantän då?

Så konstigt det har varit. I början var det lite spännande och mysigt (om än oroväckande), en massa planer för goda maträtter som vi skulle hinna laga, fixa pation, pyssla med Disa, se på film tillsammans... Sedan förlängdes karantänen, den var inte slut efter två veckor. Och det blev tyngre. Det är påfrestande att tvingas umgås dygnet runt så länge. att inte få sträcka på benen, få lite luft, ta en promenad. Inte träffa vänner. Den ständiga oron, se hur världen är på väg att gå sönder, saknaden efter livet innan detta. Att inte se något slut, vare sig på karantänen eller krisen som viruset för med sig. Humöret som gått upp och ner. Orkeslösheten, slut på energi, oändligt med tv för barnet eftersom man inte orkar hitta på något längre. Se hur ungen påverkas av karantänen...

Runa har fyllt ett år, lärt sig att klättra upp i soffan, hasa sig ner från sängen, ta sitt första steg utan stöd, klättra upp för hela trappan, säga Hola, slutat amma och sova bredvid mig, hon har fått sin lugg klippt för första gången… Disa har klippt av sig hår, promenerat på taket, svalt ett mynt, tagit hand om oändliga mängder sniglar (som rymt, senast såg jag en uppe i taket i hennes rum, en annan hittades i tvättkorgen just som tvättmaskinen skulle fyllas...), övat läsning och matte med Jesús varje dag... Jesús har tvingats lära sig hålla videolektioner, städat väldigt mycket, återvänt till vår gemensamma säng med Runa, tillbringat många kvällar själv eftersom jag antingen har bloggat eller jobbat, samt intresserat sig för månen och lärt sig namnen på haven och kratrarna. Jag har sått frön, köpt trädgårdsbord och fått ordning på pation, kommit igång med bloggen igen, följt nyhetsrapporteringen på ett sjukligt sätt, gått upp ett okänt antal kilon, blivit irriterad över folks ogenomtänkta användning av ansiktsmasker, blivit galen på Runa som stoppar allt i munnen (kattbajs, små julgranskulor, stora bollar) och klättrar i trappan och soffan och upp på bordet och ständigt hotar att trilla ner. Jag har blivit galen på Disa och hennes ovilja att äta, velat komma bort från mina ungar och vara ensam... Och älskat dem som en tok, hållit hårt om dem, tittat på dem när de pysslat med annat, varit tacksam över dem ända in i hjärteroten, för de är det finaste jag har.

Både avlusning och avmaskning (!) har vi fått till, så nu är hela högen fri från parasiter. Jesús tror att karantänen betyder lössens utrotning.

Jag är fortfarande förvånad över att det kan kännas så jobbigt att sitta i karantän, när man samtidigt har det så bra på alla sätt. Men nu är den slut, här i min blogg i alla fall. Karantändagboken tar slut, men det gör förstås inte inläggen. Jag fortsätter att skriva som vanligt!

Söndagen?
Jag har jobbat.
Runa hittade fjärrkontrollen under träkistan i matsalen på förmiddagen, låg på mage och grävde med armen efter spännande saker som vanligt, och häpp! Gissa om Disa blev glad. Det var hon som gömde fjärrkontrollen för några dagar sedan, för att jag inte skulle stänga av programmet med älvor som hon tycker så mycket om (vilket jag gjorde ändå) och så glömde hon bort var hon hade gömt grejen. Som vanligt. Maken till tankspridd unge! Den sämsta jag vet på att hitta saker också. I alla fall, Disa blev väldigt, väldigt glad, eftersom tv:n har varit nästan obrukbar de här dagarna.

Jag har lärt mig att spela Lunka på på blockflöjt. Det är flera år sedan (Tio? Tolv? Femton?) som jag upptäckte hur vackert ljud det är i en blockflöjt och köpte en för att lära mig spela. Det har inte blivit av. Men nu låg den där och tittade på mig, jag tog upp den för att Runa skulle få höra ljuden, och så... Ja, där var den, melodin. Lunka på. Så lätt! Kanske är det dags nu att lära sig spela lite? Jesús, som undervisar sina elever i blockflöjt, bland annat, ska ta fram lite papper så att jag hittar tonerna som jag letar efter. Spännande!

Jag har hållit mig inne sedan i torsdag, eftersom pollenallergimedicinen är slut. Imorgon ska jag få nytt recept. Jag tar med största sannolikhet bilen till apoteket för att slippa få i mig mer pollen än nödvändigt, men på eftermiddagen kan jag nog ta ut tjejerna i regnet och leka i vattenpölar. Det ska regna hela veckan!

Hoppas att helgen har varit bra för er, och kul att ni är så många som har följt med i den här karantändagboken! Vi hörs imorgon under ny rubrik!