Nu är vi hemma igen, alla tre.
På fredagseftermidagen föddes Disa med kejsarsnitt.
Tre och ett halvt kilo, 49 centimeter lång och det sötaste, roligaste gnyendet man kan tänka sig.
Hon hade den längsta navelsträng som barnmorskan sett lindad många varv runt sig.
Nu sover hon och Jesús.
Jesús är alldeles slut efter andra vaknatten med henne, och efter fem dagar på sjukhuset. Det är ingen plats att vila på, så att säga.
Skönt att vara hemma.
tisdag 29 juli 2014
fredag 25 juli 2014
Vecka 38 - utvärdering
Ett inlägg som redan borde ha publicerats, men har inte haft tid. Så här kommer det nmedan vi är på sjukhuset. En liten utvärdering av graviditeten.
Vecka ett (med besked första advent) - Chock.
Första trimestern. Fysiskt mådde jag finfint. En spya bara. Mycket lätt illamående några gånger, så lätt att jag undrade om det var inbillning. Lite känslig för vissa lukter i mataffären, tålde inte godis, sötsaker och annat onyttigt. Längtade ihjäl mig efter svensk mat. Mådde egentligen finfint, men var konstant livrädd för missfall.
Andra trimestern. I ungefär en månad mådde jag helt fantastiskt. men här började smärtan. Först i en inflammerad fot, hade visst med graviditeten att göra. Sedan började benet.
Tredje trimestern: Förfärligt. Ont, ont, ont. Hade aldrig anat att en graviditet kan vara så smärtsam. Blir också extra känslig för värmen, svettas, och det är dessutom sommar i Sevilla. Svullna fötter, svårt att sova, men inget är egentligen problem utom smärtan.
Nu: Smärtan är så stark att jag inte riktigt kan tänka på något annat. Att gå funkar, med kryckorna, korta sträckor i taget. Värst är att byta ställning. Från stående till sittande elelr liggande. Helst ligger jag i soffan när jag hittat en ställning som gör mindre ont, och jag läser och ägnar nog timmar varje dag åt att fundera på om jag ska göra något annat eftersom jag är så uttråkad. Jag ägnar tid åt det, för varje sak, om det så är att gå på toaletten, sitta vid datorn, byta bok, innebär en sådan smärta att det för det mesta inte alls är värt det. Där har vi en anledning till brist på bilder i bloggen, det gör för ont att ta dem och lägga in dem. Ändå har J kopplat in datorn i vardagsrummet på soffbordet eftersom jag inte kan sitta vid skrivbordet längre. Efter varje ny rörelse, om det så är att sitta vid matbordet och äta eller sitta i bilen, innebär en tjugo minuter- en halvtimme med benet som i kramp efteråt, smärta som rinner ut som illamående eller tårar, och jag som millimeter för millimeter försöker röra benet och hitta en ställning som gör lite mindre ont, tills efter en det värsta är över. Ibland blir jag sittande utan att kunna röra mig överhuvudtaget för att det gör för ont. En sådan morgon kom J med paracetamol och vatten och så fick jag sitta där tills tabletterna började verka.
Enligt ordboken är det ischias, och det är visst inte ovanligt bland gravida, bara oturligt.
När jag tänker på förlossningen undrar jag hur det ska gå till med benet så här. Om jag kan få något smärtlindrande för det. Jag tänker på förlossningsvärken också. Jag tänker på så mycket smärta att själva syftet med alltihop, att det ska sluta med att vi får en bebis, helt försvinner. Jag kan inte se det framför mig.
Bara smärta.
Vecka ett (med besked första advent) - Chock.
Första trimestern. Fysiskt mådde jag finfint. En spya bara. Mycket lätt illamående några gånger, så lätt att jag undrade om det var inbillning. Lite känslig för vissa lukter i mataffären, tålde inte godis, sötsaker och annat onyttigt. Längtade ihjäl mig efter svensk mat. Mådde egentligen finfint, men var konstant livrädd för missfall.
Andra trimestern. I ungefär en månad mådde jag helt fantastiskt. men här började smärtan. Först i en inflammerad fot, hade visst med graviditeten att göra. Sedan började benet.
Tredje trimestern: Förfärligt. Ont, ont, ont. Hade aldrig anat att en graviditet kan vara så smärtsam. Blir också extra känslig för värmen, svettas, och det är dessutom sommar i Sevilla. Svullna fötter, svårt att sova, men inget är egentligen problem utom smärtan.
Nu: Smärtan är så stark att jag inte riktigt kan tänka på något annat. Att gå funkar, med kryckorna, korta sträckor i taget. Värst är att byta ställning. Från stående till sittande elelr liggande. Helst ligger jag i soffan när jag hittat en ställning som gör mindre ont, och jag läser och ägnar nog timmar varje dag åt att fundera på om jag ska göra något annat eftersom jag är så uttråkad. Jag ägnar tid åt det, för varje sak, om det så är att gå på toaletten, sitta vid datorn, byta bok, innebär en sådan smärta att det för det mesta inte alls är värt det. Där har vi en anledning till brist på bilder i bloggen, det gör för ont att ta dem och lägga in dem. Ändå har J kopplat in datorn i vardagsrummet på soffbordet eftersom jag inte kan sitta vid skrivbordet längre. Efter varje ny rörelse, om det så är att sitta vid matbordet och äta eller sitta i bilen, innebär en tjugo minuter- en halvtimme med benet som i kramp efteråt, smärta som rinner ut som illamående eller tårar, och jag som millimeter för millimeter försöker röra benet och hitta en ställning som gör lite mindre ont, tills efter en det värsta är över. Ibland blir jag sittande utan att kunna röra mig överhuvudtaget för att det gör för ont. En sådan morgon kom J med paracetamol och vatten och så fick jag sitta där tills tabletterna började verka.
Enligt ordboken är det ischias, och det är visst inte ovanligt bland gravida, bara oturligt.
När jag tänker på förlossningen undrar jag hur det ska gå till med benet så här. Om jag kan få något smärtlindrande för det. Jag tänker på förlossningsvärken också. Jag tänker på så mycket smärta att själva syftet med alltihop, att det ska sluta med att vi får en bebis, helt försvinner. Jag kan inte se det framför mig.
Bara smärta.
torsdag 24 juli 2014
Nu ska melonen ut!
På väg till sjukhuset.
När jag går ut därifrån är bebisen ute.
I går kväll hade vi en liten middag med vännerna. För att göra något skoj sådär sista kvällen, tänka på något annat.
Jag vet inte riktigt vad jag kommer att behöva där på sjukhuset. Någon frågade barnmorskan på föräldrautbildningen, han sa Ingenting. Allt finsn där. Och om vi saknar något kan partnern åka hem efter det. Hm.
I ryggsäcken ligger bladvändare till böcker som sparats för det här tillfället, radioprogram, en gammal korsordstidning löst till hälften, en oöppnad, bortglömd resetidning från förra året, tv-serier iladdade i Jesús elektroniska bok, serier som jag fick av min vän Chatrin, ett par spel. Ett par plagg också, till mig och till bebisen.
Vi har blivit tillsagda att det kan ta en jäkla tid utan att något alls händer, så det är bäst att vara förberedd för att inte ha för tråkigt under tiden.
Vi hörs när det är över!
onsdag 23 juli 2014
Den lilla resan före den stora dagen
Tre dagar på kusten, och åh, så skönt!
I söndags var Jesús föräldrar och hans systers familj där, på måndagen blev vi själva.
Vi åkte till Portugal för att äta lunch.
Sista lunchen i Portugal, och sista Portugalbesöket, utan barn.
Vi åkte inte långt, bara till favoritrestaurangen O Infante i Altura, alldeles nära gränsen.
Den är fantastiskt bra.
- Det kommer att bli som vanligt, jag läser igenom hela menyn men tar det vanliga, sa jag.
- Jag också.
Och så blev det. En bacalao a Bras till mig, en ugnstekt bacalao (torsk) till Jesús.
Och herregud så gott det var! Precis perfekt! Problemet är att man får så förbaskat stora portioner i Portugal. Jag hade inte ens ätit hälften förrän jag var mätt och funderade på om man kunde få med sig resterna i en låda. Det var alldeles, alldeles för gott för att lämna. Så jag åt och åt. Och åt. Vi var helt tysta båda två. Otroligt nog lyckades vi äta upp, tillsammans, hela min rätt utom en liten bit, men då var jag så mätt att jag inte kunde dra efter andan ordentligt. Jesús tvingades lämna all potatis och alla grönsaker på sin tallrik. Då hade vi också delat på en skål god grönsakssoppa innan, och ätit av det goda som alltid ställs fram till förrätt; varmt, gott bröd, en hel liten färskost, oliver, smör och ansjovispastej.
Innan vi åkte tillbaka till lägenheten stannande vi till vid ett poortugisiskt snabbköp och köpte kul choklad och spännande drycker.
Tisdagen var bara vila.
Jag satt på balkongen med en bok bredvid mig, tittade på barrträdet och njöt av doften av det och den svalkande vinden. Men läste nästan ingenting, tänkte mest på det som är på väg att hända.
Barnet.
Fick tallrikar med vattenmelon och persika av J.
På kvällen åt vi friterade puntillitas (minibläckfsik), olika sorters friterad fisk och tortillitas de camarones.
Perfekt avslutning på denna lilla miniresa den här konstiga veckan.
Sedan åket vi tillbaka till heta Sevilla, där temperaturen återigen har stigit.
tisdag 22 juli 2014
Ingen bio på grund av trappan
Så irriterande.
Det går en svensk film på bio; Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Jag tror inte att jag hade sett den om jag varit i Sverige, men här är det ju sälllsynt med svenska filmer, så jag ville se den bara för att höra språket, ni vet.
På Avenida 5 cines kan man det, Sevillabion med odubbade filmer.
Problemet är att det inte finns hiss på den bion.
Och jag kan inte ta mig upp för trappan med det onda gravidbenet.
Det retar mig.
Det går en svensk film på bio; Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Jag tror inte att jag hade sett den om jag varit i Sverige, men här är det ju sälllsynt med svenska filmer, så jag ville se den bara för att höra språket, ni vet.
På Avenida 5 cines kan man det, Sevillabion med odubbade filmer.
Problemet är att det inte finns hiss på den bion.
Och jag kan inte ta mig upp för trappan med det onda gravidbenet.
Det retar mig.
måndag 21 juli 2014
Sista dagarna utan barn
Redan i julas började vi.
- Det här är, om allt går bra, sista julen som vi firar ensamma, utan barn.
Sedan blev det sista trettondagsafton, sista påsken, sista det-ena-med-det-andra tilsl vi kom fram till sista hela veckan själva.
Sista helgen.
Sista söndagen.
Sista lilla minisemestern utan barn på väldigt länge, förmodligen. Det är visserligen bara ett par dagar vid kusten, men ändå.
Det här är veckan då vi får träffa vårt barn, om allt går bra.
- Det här är, om allt går bra, sista julen som vi firar ensamma, utan barn.
Sedan blev det sista trettondagsafton, sista påsken, sista det-ena-med-det-andra tilsl vi kom fram till sista hela veckan själva.
Sista helgen.
Sista söndagen.
Sista lilla minisemestern utan barn på väldigt länge, förmodligen. Det är visserligen bara ett par dagar vid kusten, men ändå.
Det här är veckan då vi får träffa vårt barn, om allt går bra.
söndag 20 juli 2014
Kusten
Vi åker till kusten i ett par dagar. Det blev inget med det förra veckan på grund av (ännu ett) problem med bilen.
J:s mamma tycker att det är en dålig idé eftersom jag nästan är i vecka 38 och hon tror att vattnet kommer att gå medan vi är där och att vi fastnar i en bilkö samtidigt.
(Det där med bilkö är inte otänkbart, på sommaren åker varenda Sevillabo som har möjlighet till kusten, det gäller att åka rätt tid på dygnet.)
Tyvärr har hennes oro smittat av sig lite på Jesús.
Att jag skulle behöva åka till sjukhuset i Huelva istället för Sevilla är det minsta som bekymrar mig. Jag håller på att dö av tristess. Instängd i Spanien sedan december. Instängd i storstan i månader. Instängd i lägenheten i veckor. Hetta, hetta, hetta.
Låt mig komma härifrån ett par dagar bara.
J:s mamma tycker att det är en dålig idé eftersom jag nästan är i vecka 38 och hon tror att vattnet kommer att gå medan vi är där och att vi fastnar i en bilkö samtidigt.
(Det där med bilkö är inte otänkbart, på sommaren åker varenda Sevillabo som har möjlighet till kusten, det gäller att åka rätt tid på dygnet.)
Tyvärr har hennes oro smittat av sig lite på Jesús.
Att jag skulle behöva åka till sjukhuset i Huelva istället för Sevilla är det minsta som bekymrar mig. Jag håller på att dö av tristess. Instängd i Spanien sedan december. Instängd i storstan i månader. Instängd i lägenheten i veckor. Hetta, hetta, hetta.
Låt mig komma härifrån ett par dagar bara.
Besök på förlossningen
Eftersom barnmorskan är ganska opsykologisk gav ett par av er rådet att hälsa på på sjukhuset i förväg.
Vi gjorde så.
Jag ringde den svenska gynekologen som jag fick nummer av under ett besök där, och vi fick komma på lördagen när hon jobbade.
Så himla bra.
Efter en timmes rundvandring och prat känns allt lugnare.
Vi fick veta precis hur allt ska gå till.
Först måste jag in på högriskmottagningen för att kolla barnets hjärtljud och eventuella värkar under en 40 minuter, sedan få kanyl i armen (hu!) och första tabletten för att starta förlossningen.
Där får Jesús inte vara med.
Därefter får vi båda ett rum där vi ska vara medan vi väntar på värkarna. Om ingenting händer på fyra-fem timmar får jag en ny tablett. och ytterligare en fyra timmar senare om inget händer.
Sedan lämnas jag ifred för en vilodag, innan nya försök gör på lördagen. Senast på söndagen kommer barnet ut, och om det dröjer så länge blir det kejsarsnitt.
Med lite tur går det snabbt, men troligare, eftersom det är första barnet, är att det tar tid så vi ska ta med böcker, musik och grejer.
Om jag vill ha sällskap när Jesús sticker iväg och äter kan vi be någon komma, det får bara inte vara mer än en person med mig där.
När värkarna blir outhärdliga körs jag iväg genom den läskiga korridoren och får epidural, där får J inte heller vara med. Sedan tillbaka till rummet.
När det är dags för krystvärkar körs jag iväg igen till det otäckaste rummet som liknar en operationssal, med en hög stol som ser ut som en gynstol (förlossningssäng kallas det väl, men det är sannerligen inte en säng), med en papperskorg under (jo vi hade tid att lägga märke till detaljer). Där ska barnet födas. Där får J vara med, så länge allt flyter på och ingen sugklocka eller andra instrument användas, eller om det blir läge för kejsarsnitt, då får han också vänta utanför.
Sedan blir det så kallat uppvakningsrum ett par timmar, och därefter rummet i en annan korridor där vi får stanna i två tre dagar innan vi får åka hem igen.
På torsdag är det dags...
Vi gjorde så.
Jag ringde den svenska gynekologen som jag fick nummer av under ett besök där, och vi fick komma på lördagen när hon jobbade.
Så himla bra.
Efter en timmes rundvandring och prat känns allt lugnare.
Vi fick veta precis hur allt ska gå till.
Först måste jag in på högriskmottagningen för att kolla barnets hjärtljud och eventuella värkar under en 40 minuter, sedan få kanyl i armen (hu!) och första tabletten för att starta förlossningen.
Där får Jesús inte vara med.
Därefter får vi båda ett rum där vi ska vara medan vi väntar på värkarna. Om ingenting händer på fyra-fem timmar får jag en ny tablett. och ytterligare en fyra timmar senare om inget händer.
Sedan lämnas jag ifred för en vilodag, innan nya försök gör på lördagen. Senast på söndagen kommer barnet ut, och om det dröjer så länge blir det kejsarsnitt.
Med lite tur går det snabbt, men troligare, eftersom det är första barnet, är att det tar tid så vi ska ta med böcker, musik och grejer.
Om jag vill ha sällskap när Jesús sticker iväg och äter kan vi be någon komma, det får bara inte vara mer än en person med mig där.
När värkarna blir outhärdliga körs jag iväg genom den läskiga korridoren och får epidural, där får J inte heller vara med. Sedan tillbaka till rummet.
När det är dags för krystvärkar körs jag iväg igen till det otäckaste rummet som liknar en operationssal, med en hög stol som ser ut som en gynstol (förlossningssäng kallas det väl, men det är sannerligen inte en säng), med en papperskorg under (jo vi hade tid att lägga märke till detaljer). Där ska barnet födas. Där får J vara med, så länge allt flyter på och ingen sugklocka eller andra instrument användas, eller om det blir läge för kejsarsnitt, då får han också vänta utanför.
Sedan blir det så kallat uppvakningsrum ett par timmar, och därefter rummet i en annan korridor där vi får stanna i två tre dagar innan vi får åka hem igen.
På torsdag är det dags...
lördag 19 juli 2014
Lördag
Sitter och ler av alla namnkommentarer efter förra inlägget.
Ska snart svara på dem.
Nu blir det svensk frukost. Kalles kaviar och ägg på rostat bröd. Tänk att det skulle krävas flytt till Spanien och en graviditet innan jag började gilla Kalles kaviar. Tack Ikea.
Efter frukosten sak vi på studiebesök på sjukhuset. Jag har visst nämnt tidigare att det jobbar en svensk gynekolog där. Hon har jour i dag och ska visa runt lite. Hon verkar vara en lugn person.
När vi ändå är där ska vi kanske ta och köpa baklava, goda, arabiska bakverk. Det säljs en massa sådana nu tack vare ramadan, och i området kring vårt sjukhus finns skojiga småbutiker med bland annat arabiska matvaror.
Temperaturen har äntligen sjunkit.
Den senaste veckan har vi mest varit inne med luftkonditionering och fördragna persienner för att hålla hettan ute, men på nätterna har det ändå varit nästan 30 grader både inne och ute. Genom de öppna fönstren har bara varmluft blåst in. Men i går vände det, vinden svalkade lite och temperaturen sjönk. Så skönt.
Ska snart svara på dem.
Nu blir det svensk frukost. Kalles kaviar och ägg på rostat bröd. Tänk att det skulle krävas flytt till Spanien och en graviditet innan jag började gilla Kalles kaviar. Tack Ikea.
Efter frukosten sak vi på studiebesök på sjukhuset. Jag har visst nämnt tidigare att det jobbar en svensk gynekolog där. Hon har jour i dag och ska visa runt lite. Hon verkar vara en lugn person.
När vi ändå är där ska vi kanske ta och köpa baklava, goda, arabiska bakverk. Det säljs en massa sådana nu tack vare ramadan, och i området kring vårt sjukhus finns skojiga småbutiker med bland annat arabiska matvaror.
Temperaturen har äntligen sjunkit.
Den senaste veckan har vi mest varit inne med luftkonditionering och fördragna persienner för att hålla hettan ute, men på nätterna har det ändå varit nästan 30 grader både inne och ute. Genom de öppna fönstren har bara varmluft blåst in. Men i går vände det, vinden svalkade lite och temperaturen sjönk. Så skönt.
fredag 18 juli 2014
Namnförslag
En vanlig fråga vi får är om vi har bestämt namn till barnet.
Bestämt och bestämt, nja, men vi har ett par namn som vi gillar.
Men du milde, vad svårt det är att komma överens! Namn är så viktigt. Vilket ansvar - vi ska bestämma den här nya människans namn!
Redan i vecka åtta undrade en av J:s släktingar om vi tänkte ge barnet namn efter oss. Alltså Annika om det blir en flicka, Jesús om det blir en pojke.
Den här traditionen med att ge barn namn efter föräldrarna tycker jag är så makalöst opraktiskt, det är en av de saker i den spanska kulturen som jag verkligen inte kan vänja mig vid.
Tänk bara när J:s mamma skulle ringa maken för att fråga om han skulle bli mycket sen till lunchen, och inte kunde komma på vilken Juan i mobilens telefonbok som var hennes man. Maken, sonen och sonsonen heter nämligen samma sak. Hon chansade på en av dem, vilken råkade vara hennes son.
Så nej. Det blir ingen Annika eller Jesús.
Jesús vill absolut inte att barnet ska få något katolskt namn. Han tycker inte om katolska kyrkan och skulle gå ur om det gick (det går inte). Och därmed går alla spanska namn bort.
Namnet måste gå att uttala på både svenska och spanska.
Namnet måste fungera på båda språken. Och här har vi då kontroverserna.
Jag har listat en massa fina namn, och nästan alla får tvärnej av Jesús, på grund av det sista kriteriet.
Ilse till exempel. Här i Sevilla uttalas L som r i många ord, vilket betyder att Ilse blir Irse - att gå iväg. Så det går inte.
Isa är mitt favoritnamn. Men omöjligt tycker J, för är finns inte Isa. Däremot Isabel, och kortformen för Isabel (som är mycket vanligare än att uttala hela namnet) är Isa, vilket betyder att varenda människa tar för givet att barnet heter Isabel och inte Isa.
Några andra namn som har fått nej av Jesús:
Ebba- b och v uttalas likadant här, vilket i princip betyder att Ebba blir Eva.
Ester - este på spanska, betyder den här
Asta - uttalas som hasta på spanska, betyder tills
Tyra - uttalas tira, vilket är imperativ av dra/kasta.
Tuva - återigen, b och v uttalas likadant, u uttalas o, tuva blir plötsligt instrumentt tuba.
Anja - uttalas Ancha, och det låter inte vackert
Pojknamn listar jag inte, jag kom på precis rätt namn redan i början och J var helt överens. Vi har lite reservförslag förstås, ifall namnet inte passar vår lilla unge. Om det är en pojke.
Det finns förresten en Hector i J:s släkt, ett namn som flera släktingar har varit starkt emot. Eftersom det uttalas eh´to på andalusiska, eh´to - esto, vilket betyder "det här". Ett jäkla namn på en unge, tycker en del.
Jesús då, har inte han några namnförslag? Inte många. Det han kommer med är svåruttalade, konstiga namn ur den grekiska mytologin framför allt, och till det säger jag nej. Hittills. Om han inte drar fram något namn som funkar.
Bestämt och bestämt, nja, men vi har ett par namn som vi gillar.
Men du milde, vad svårt det är att komma överens! Namn är så viktigt. Vilket ansvar - vi ska bestämma den här nya människans namn!
Redan i vecka åtta undrade en av J:s släktingar om vi tänkte ge barnet namn efter oss. Alltså Annika om det blir en flicka, Jesús om det blir en pojke.
Den här traditionen med att ge barn namn efter föräldrarna tycker jag är så makalöst opraktiskt, det är en av de saker i den spanska kulturen som jag verkligen inte kan vänja mig vid.
Tänk bara när J:s mamma skulle ringa maken för att fråga om han skulle bli mycket sen till lunchen, och inte kunde komma på vilken Juan i mobilens telefonbok som var hennes man. Maken, sonen och sonsonen heter nämligen samma sak. Hon chansade på en av dem, vilken råkade vara hennes son.
Så nej. Det blir ingen Annika eller Jesús.
Jesús vill absolut inte att barnet ska få något katolskt namn. Han tycker inte om katolska kyrkan och skulle gå ur om det gick (det går inte). Och därmed går alla spanska namn bort.
Namnet måste gå att uttala på både svenska och spanska.
Namnet måste fungera på båda språken. Och här har vi då kontroverserna.
Jag har listat en massa fina namn, och nästan alla får tvärnej av Jesús, på grund av det sista kriteriet.
Ilse till exempel. Här i Sevilla uttalas L som r i många ord, vilket betyder att Ilse blir Irse - att gå iväg. Så det går inte.
Isa är mitt favoritnamn. Men omöjligt tycker J, för är finns inte Isa. Däremot Isabel, och kortformen för Isabel (som är mycket vanligare än att uttala hela namnet) är Isa, vilket betyder att varenda människa tar för givet att barnet heter Isabel och inte Isa.
Några andra namn som har fått nej av Jesús:
Ebba- b och v uttalas likadant här, vilket i princip betyder att Ebba blir Eva.
Ester - este på spanska, betyder den här
Asta - uttalas som hasta på spanska, betyder tills
Tyra - uttalas tira, vilket är imperativ av dra/kasta.
Tuva - återigen, b och v uttalas likadant, u uttalas o, tuva blir plötsligt instrumentt tuba.
Anja - uttalas Ancha, och det låter inte vackert
Pojknamn listar jag inte, jag kom på precis rätt namn redan i början och J var helt överens. Vi har lite reservförslag förstås, ifall namnet inte passar vår lilla unge. Om det är en pojke.
Det finns förresten en Hector i J:s släkt, ett namn som flera släktingar har varit starkt emot. Eftersom det uttalas eh´to på andalusiska, eh´to - esto, vilket betyder "det här". Ett jäkla namn på en unge, tycker en del.
Jesús då, har inte han några namnförslag? Inte många. Det han kommer med är svåruttalade, konstiga namn ur den grekiska mytologin framför allt, och till det säger jag nej. Hittills. Om han inte drar fram något namn som funkar.
torsdag 17 juli 2014
Plattfot
- Jesús! Jesús, ropade jag.
(Eller nej, inte riktigt, men det är för genant att skriva ut vad jag egentligen kallar honom.)
Han kom genast.
- Titta! Titta på min högerfot! Ser du?
Han såg.
Min högerfot var annorlunda. Den var platt!
Relativt platt i alla fall.
Precis som jag hade svårt att ta till mig att de jättetjocka, svullna fötterna är mina, hade jag svårt att ta till mig det här. Var det verkligen min fot? Är det så den brukar se ut? Vad långa tårna verkade!
Jag vet inte vad som hade hänt, men den foten var verkligen mycket plattare, och det hände på mindre än en dag.
Lustigt förresten, det var dagen efter att jag köpte badtofflor eftersom fötterna omöjligt fick plats i de vanliga, höga gravidskorna längre.
(Eller nej, inte riktigt, men det är för genant att skriva ut vad jag egentligen kallar honom.)
Han kom genast.
- Titta! Titta på min högerfot! Ser du?
Han såg.
Min högerfot var annorlunda. Den var platt!
Relativt platt i alla fall.
Precis som jag hade svårt att ta till mig att de jättetjocka, svullna fötterna är mina, hade jag svårt att ta till mig det här. Var det verkligen min fot? Är det så den brukar se ut? Vad långa tårna verkade!
Jag vet inte vad som hade hänt, men den foten var verkligen mycket plattare, och det hände på mindre än en dag.
Lustigt förresten, det var dagen efter att jag köpte badtofflor eftersom fötterna omöjligt fick plats i de vanliga, höga gravidskorna längre.
Suddigt självporträtt i vecka 37. |
onsdag 16 juli 2014
Skillnad på svenskt och spanskt barnmorskebesök
Jag prenumererar på veckobrev från Vårdguiden. Om graviditeten, vecka för vecka.
Nu har jag fått brev för vecka 37. Där står bland annat:
"Vid detta besök brukar barnmorskan i samråd med dig och din eventuella partner skriva en sammanfattning av graviditeten samt skriva lite om era tankar inför förlossningen och amningen i journalen. Det är bra om din partner är med vid detta besök också så att ni båda har möjlighet att berätta om era känslor, förväntningar och eventuella önskemål. "
Och det är ju löjligt att jämföra Sverige med Spanien, inte för att Sverige skulle vara bättre än Spanien (bara annorlunda), den är suverän här, utan för att jag inte är i Sverige, jag bor inte i Sverige, jag ska inte föda i Sverige, jag borde inte läsa om förlossningar i Sverige.
Vad jag menar är att det som står beskrivet i ovanstående stycke inte skedde under förra veckans besök, det sista, hos barnmorskan.
Jag har ju skrivit lite om honom tidigare, bland annat här.
Besöken hos honom har allihop sett likadana ut: Han har tagit mitt blodtryck, vägt mig, lyssnat på barnets hjärta, tittat i gravidboken om någon läkare har antecknat något, antecknat, beställt blodprov samt skojat lite om Jesús har varit med.
Klart.
Tio minuter, max.
Här pratar vi inte om känslor, rädslor, smärtlindring, träning, övningar, förlossningsplaner, förlossning, oro, tankar och annat trams.
Jag kallar honom förresten för El Intútil.
Nu har jag fått brev för vecka 37. Där står bland annat:
"Vid detta besök brukar barnmorskan i samråd med dig och din eventuella partner skriva en sammanfattning av graviditeten samt skriva lite om era tankar inför förlossningen och amningen i journalen. Det är bra om din partner är med vid detta besök också så att ni båda har möjlighet att berätta om era känslor, förväntningar och eventuella önskemål. "
Och det är ju löjligt att jämföra Sverige med Spanien, inte för att Sverige skulle vara bättre än Spanien (bara annorlunda), den är suverän här, utan för att jag inte är i Sverige, jag bor inte i Sverige, jag ska inte föda i Sverige, jag borde inte läsa om förlossningar i Sverige.
Vad jag menar är att det som står beskrivet i ovanstående stycke inte skedde under förra veckans besök, det sista, hos barnmorskan.
Jag har ju skrivit lite om honom tidigare, bland annat här.
Besöken hos honom har allihop sett likadana ut: Han har tagit mitt blodtryck, vägt mig, lyssnat på barnets hjärta, tittat i gravidboken om någon läkare har antecknat något, antecknat, beställt blodprov samt skojat lite om Jesús har varit med.
Klart.
Tio minuter, max.
Här pratar vi inte om känslor, rädslor, smärtlindring, träning, övningar, förlossningsplaner, förlossning, oro, tankar och annat trams.
Jag kallar honom förresten för El Intútil.
tisdag 15 juli 2014
Hur köpa bebiskläder utan att veta könet?
Barndomskompis till Jesús:
- Vet ni inte könet på barnet? Tror du inte att det kommer att bli väldigt stressigt att köpa alla kläder första dagen, när barnet är nyfött?
Mer på temat finns här.
- Vet ni inte könet på barnet? Tror du inte att det kommer att bli väldigt stressigt att köpa alla kläder första dagen, när barnet är nyfött?
Mer på temat finns här.
måndag 14 juli 2014
Vad då? Fotbolls-VM?
Ett rop utifrån hördes in till oss genom de öppna fönstren.
- Mål, konstaterade Jesús.
- Mål?
Jag fattade inte riktigt, vi har ingen fotbollsplan här i närheten.
Aha, det måste vara fotboll på tv.
- Är det någon viktig match, undrade jag utan att bry mig om svaret.
- ... Men det är ju VM-finalen?
- ???
-Visste du inte det?
- Näe... Vet du vilka som spelar?
- Ja, det är klart! Tyskland mot Argentina.
- Jaha... Hur vet du det?
Jag lever i min egen värld nu på slutet. Den handlar till viss del av bebistankar och bebisföreberedelser, men mest om smärta. Att röra sig, sitta och ligga med så lite smärta som möjligt, och helst göra någonting under tiden så att det inte ska bli så långtråkigt.
Rörelse ska vara bra mot musklerna i benet, men söndagen var jag nästan helt i stillhet för att ta igen förlorad sömn och försöka hålla nere svullnaden i fötterna lite.
På kvällen var jag så uttråkad att jag satte igång med att koka plommonmarmelad, vi hade fått en stor påse med finfina plommon.
Jesús, som avskyr sådana sysslor, fick vakna ur siestan och hjälpa till eftersom jag snart kom ihåg att jag inte kan stå upp så länge i taget. Fem burkar plommonmarmelad blev det, och jag tror att den blev riktigt bra!
I dag åker vi till kusten. Det är varmt i Sevilla.
Jag tar med en hög böcker, kanske kan jag äntligen komma igång ordentligt med Don Quijote.
- Mål, konstaterade Jesús.
- Mål?
Jag fattade inte riktigt, vi har ingen fotbollsplan här i närheten.
Aha, det måste vara fotboll på tv.
- Är det någon viktig match, undrade jag utan att bry mig om svaret.
- ... Men det är ju VM-finalen?
- ???
-Visste du inte det?
- Näe... Vet du vilka som spelar?
- Ja, det är klart! Tyskland mot Argentina.
- Jaha... Hur vet du det?
Jag lever i min egen värld nu på slutet. Den handlar till viss del av bebistankar och bebisföreberedelser, men mest om smärta. Att röra sig, sitta och ligga med så lite smärta som möjligt, och helst göra någonting under tiden så att det inte ska bli så långtråkigt.
Rörelse ska vara bra mot musklerna i benet, men söndagen var jag nästan helt i stillhet för att ta igen förlorad sömn och försöka hålla nere svullnaden i fötterna lite.
På kvällen var jag så uttråkad att jag satte igång med att koka plommonmarmelad, vi hade fått en stor påse med finfina plommon.
Jesús, som avskyr sådana sysslor, fick vakna ur siestan och hjälpa till eftersom jag snart kom ihåg att jag inte kan stå upp så länge i taget. Fem burkar plommonmarmelad blev det, och jag tror att den blev riktigt bra!
I dag åker vi till kusten. Det är varmt i Sevilla.
Jag tar med en hög böcker, kanske kan jag äntligen komma igång ordentligt med Don Quijote.
lördag 12 juli 2014
Roligheter
Sa jag att vi ska unyttja de här sista veckorna innan förlossningen och göra roliga saker?
Jo minsann.
I går var vi på jam session med kompisar till tre på natten, J hade med sig munspel.
Och i dag ska vi på två födelsedagsfester. Den första alldeles strax, mitt på dan, grillning och pool (pool!!! svalka!) och den andra sent på kvällen då vi ska grilla lamm. Det är utanför stan, i en by på en höjd, så det är svalare där.
Jag är fixerad vid svalka för tillfället. Svettas som jag bara har gjort i Bolivias djungel.
Jo minsann.
I går var vi på jam session med kompisar till tre på natten, J hade med sig munspel.
Och i dag ska vi på två födelsedagsfester. Den första alldeles strax, mitt på dan, grillning och pool (pool!!! svalka!) och den andra sent på kvällen då vi ska grilla lamm. Det är utanför stan, i en by på en höjd, så det är svalare där.
Jag är fixerad vid svalka för tillfället. Svettas som jag bara har gjort i Bolivias djungel.
fredag 11 juli 2014
Förlossningsdatumet
Vi fick ett datum.
Den 24 juli klockan åtta på morgonen ska vi vara på sjukhusets akutmottagning för att bli visade upp till förlossningen. Där ska förlossningen sättas igång med några tabletter är det sagt.
Det kan visst ta rätt lång tid, så vi har blivit uppmanade att ta med tålamod och böcker.
(Ulla, om du har några fler Anne Holt-böcker eller andra bladvändare tror jag att det är dags att skicka dem nu!)
Dagen innan ska jag träffa någon... hm... bedövnigs/nedsövningsspecialist för att se vilken slags bedövning och nedsövning jag tål om det bli aktuellt med kejsarsnitt.
Första reaktionen: Inte två veckor till. Jag orkar inte det här i TVÅ veckor till!
Andra reaktionen: Jag slipper dropp i handen. Enligt läkaren i alla fall. Det kan verka hur fånigt som helst, men där försvann en av mina stora rädslor. Det var med en kanyl i handen som jag fick nålfobin.
Barnet är jättestort. Tre och ett halvt kilo nu i vecka 36. Om två veckor väger det 4,2 kilo om det fortsätter att växa i samma takt. En stor klump som ska pressas ut alltså.
En följd av min diabetes.
Av samma anledning har jag visst extra mycket fostervatten i mig, vilket också gör att magen är jättestor.
Läkaren var så bra. Det var inte den vanliga på högriskmottagningen, den otrevliga, utan den här var bra. Eller helt vanlig kanske. Han svarade på frågor. Han informerade. Så där ni vet som man gärna önskar att läkare ska göra.
Han sa dessutom att jag kan sluta ta de blodförtunnande sprutorna.
Hjärta i kanten till den här alltså:-)
Skönt att ha ett datum. Jag slutar jobba nu.
Tiden som är kvar ska vi göra roliga saker, vara en del på kusten (hettan har kommit tillbaka till Sevilla), öva massage och andning och fixa det som inte är klart än inför barnets ankomst. Fual rummet till exempel. Vi är i Spanien och det lär strömma till besökare.
Hur många nya besvär hinner komma på två veckor?
Det senaste är att allt är obekvämt, att sitta, stå och ligga ner. Förut till exempel var det bara benet som gjorde ont när jag låg ner. Nu tappar jag luften helt när jag lutar mig bakåt, lägger mig eller sätter mig upp. Gissar att det är jättebebisen som hamnar på lungorna kanske. Samma sak när jag vänder mig i sängen. När det går, vill säga, ibland gör det så gräsligt ont i magen att det är omöjligt.
Alltså den här sista tiden är inte kul. Verkligen inte.
Den 24 juli klockan åtta på morgonen ska vi vara på sjukhusets akutmottagning för att bli visade upp till förlossningen. Där ska förlossningen sättas igång med några tabletter är det sagt.
Det kan visst ta rätt lång tid, så vi har blivit uppmanade att ta med tålamod och böcker.
(Ulla, om du har några fler Anne Holt-böcker eller andra bladvändare tror jag att det är dags att skicka dem nu!)
Dagen innan ska jag träffa någon... hm... bedövnigs/nedsövningsspecialist för att se vilken slags bedövning och nedsövning jag tål om det bli aktuellt med kejsarsnitt.
Första reaktionen: Inte två veckor till. Jag orkar inte det här i TVÅ veckor till!
Andra reaktionen: Jag slipper dropp i handen. Enligt läkaren i alla fall. Det kan verka hur fånigt som helst, men där försvann en av mina stora rädslor. Det var med en kanyl i handen som jag fick nålfobin.
Barnet är jättestort. Tre och ett halvt kilo nu i vecka 36. Om två veckor väger det 4,2 kilo om det fortsätter att växa i samma takt. En stor klump som ska pressas ut alltså.
En följd av min diabetes.
Av samma anledning har jag visst extra mycket fostervatten i mig, vilket också gör att magen är jättestor.
Läkaren var så bra. Det var inte den vanliga på högriskmottagningen, den otrevliga, utan den här var bra. Eller helt vanlig kanske. Han svarade på frågor. Han informerade. Så där ni vet som man gärna önskar att läkare ska göra.
Han sa dessutom att jag kan sluta ta de blodförtunnande sprutorna.
Hjärta i kanten till den här alltså:-)
Skönt att ha ett datum. Jag slutar jobba nu.
Tiden som är kvar ska vi göra roliga saker, vara en del på kusten (hettan har kommit tillbaka till Sevilla), öva massage och andning och fixa det som inte är klart än inför barnets ankomst. Fual rummet till exempel. Vi är i Spanien och det lär strömma till besökare.
Hur många nya besvär hinner komma på två veckor?
Det senaste är att allt är obekvämt, att sitta, stå och ligga ner. Förut till exempel var det bara benet som gjorde ont när jag låg ner. Nu tappar jag luften helt när jag lutar mig bakåt, lägger mig eller sätter mig upp. Gissar att det är jättebebisen som hamnar på lungorna kanske. Samma sak när jag vänder mig i sängen. När det går, vill säga, ibland gör det så gräsligt ont i magen att det är omöjligt.
Alltså den här sista tiden är inte kul. Verkligen inte.
torsdag 10 juli 2014
Spännande läkarbesök
Jag till Jesús för ett par dagar sedan:
- Även om vi har läkarbesök nästan varenda dag den här veckan så tänker jag bara på det på torsdag, på högriskmottagningen. Jag har väntat i två veckor på det.
- Jag också.
I dag lär vi få datum för igångsättning...
Har förresten gått upp två kilo på två veckor. Gissar att de kilona delas upp mellan mina båda fötter som har antagit gigantiska mått. De ser ut som gummifötter från någon skämtbutik. Finns det någon gräns för hur stora de kan bli?
- Även om vi har läkarbesök nästan varenda dag den här veckan så tänker jag bara på det på torsdag, på högriskmottagningen. Jag har väntat i två veckor på det.
- Jag också.
I dag lär vi få datum för igångsättning...
Har förresten gått upp två kilo på två veckor. Gissar att de kilona delas upp mellan mina båda fötter som har antagit gigantiska mått. De ser ut som gummifötter från någon skämtbutik. Finns det någon gräns för hur stora de kan bli?
tisdag 8 juli 2014
Svullna gravidfötter
En dag för några veckor sedan upptäckte jag att fötterna såg stora ut.
Alltså riktigt stora. Jag har smala fötter i vanliga fall, de här var så breda och tjocka att första tanken var att de tillhörde någon annan.
De är så fula att jag måste skratta åt det (även om fåfänga Annika gömmer undan fötterna lite diskret hos J:s föräldrar istället för att lägga upp den på anvisad pall...).
- De ser ut som elefantfötter, sa jag till Jesús när vi satt på en bänk och betraktade dem.
- Eller kamelfötter snarare, de behöver ju stora fötter för att trampa i sanden, är det inte så, fortsatte jag.
- Jag tycker mer att de påminner om hobbit-fötter. Frodo i Sagan om ringen hade sådana.
- Ja. Fast de var hårigare.
De är inte lika tjocka hela tiden. Värst är de om jag har stått, suttit normalt och gått mycket. (Ska tydligen vara bra att sitta stilla med fötterna högt när de är svullna, samtidigt som benet behöver motioneras med promenader...) Då växer de och det är precis att de får plats i sandalerna. Om jag vill mäta. Annars testar jag bara om det går att böja tårna uppåt eller om det tar emot. I det läget brukar J bli lite nervös, vid ett tillfälle har han blivit så orolig att han funderat på om vi borde åka till sjukhuset.
Jag oroar mig inte. Jag är knappast den enda höggravida kvinnan med svullna fötter :-)
Jag funderar istället på om jag borde fotografera fötterna och ha som något konstigt minne av graviditeten.
Alltså riktigt stora. Jag har smala fötter i vanliga fall, de här var så breda och tjocka att första tanken var att de tillhörde någon annan.
De är så fula att jag måste skratta åt det (även om fåfänga Annika gömmer undan fötterna lite diskret hos J:s föräldrar istället för att lägga upp den på anvisad pall...).
- De ser ut som elefantfötter, sa jag till Jesús när vi satt på en bänk och betraktade dem.
- Eller kamelfötter snarare, de behöver ju stora fötter för att trampa i sanden, är det inte så, fortsatte jag.
- Jag tycker mer att de påminner om hobbit-fötter. Frodo i Sagan om ringen hade sådana.
- Ja. Fast de var hårigare.
De är inte lika tjocka hela tiden. Värst är de om jag har stått, suttit normalt och gått mycket. (Ska tydligen vara bra att sitta stilla med fötterna högt när de är svullna, samtidigt som benet behöver motioneras med promenader...) Då växer de och det är precis att de får plats i sandalerna. Om jag vill mäta. Annars testar jag bara om det går att böja tårna uppåt eller om det tar emot. I det läget brukar J bli lite nervös, vid ett tillfälle har han blivit så orolig att han funderat på om vi borde åka till sjukhuset.
Jag oroar mig inte. Jag är knappast den enda höggravida kvinnan med svullna fötter :-)
Jag funderar istället på om jag borde fotografera fötterna och ha som något konstigt minne av graviditeten.
måndag 7 juli 2014
Hasch-klumpen
Första gemensamma lägenheten var en pytteliten på Calle Alfarería i Triana, superläge. Väldigt liten var den som sagt, men mysig, fint renoverad, lummig patio och högt till träbjälkarna i taket. Mittemot huset snickrade silversmederna och stans siste krukmakare hade sin verkstad ett par hus bort.
När den större lägenheten på bottenvåningen blev ledig tog vi över den. Etagelägenhet, en liten trappa upp till sovrummet, med öppen vägg långt ner till vardagsrummet. Den var så fin och mysig!
Nackdelen var att den var mörk och fuktig. Det var som att bo i en grotta. Jag är väldigt glad över att Jesús åkte tillbaka i förväg efter sommaren i Sverige och tog hand om kackerlackorna. Det var sådana enorma mängder. Efter det kallade vi pation utanför för kackerlackskyrkogården, för det var där alla döda kackerlackor slängdes.
När vi flyttade in och städade efter de förra hyresgästerna hittade vi:
Bellota, säger ni, vad är det? Jo, det är hasch i den form ni ser på bilden, som smugglats in i landet genom att någon har svalt klumpen och sedan bajsat ut den.
Klumpen hade legat länge och torkat så den var oanvändbar.
Strax efter det fick vi veta att förre hyresgästen sålde droger, rätt stora kvantiteter faktiskt, välkänd försäljare, och det var därför han hade ett stort kylskåp i hallen, som han för övrigt ville att vi skulle köpa av honom. (Kunde då inte begripa varför någon skaffade ett extra kylskåp att ha i hallen.)
Det var nog på grund av den här mannen det ringde på dörren och knackades på fönsterrutan mitt i natten ibland...
När den större lägenheten på bottenvåningen blev ledig tog vi över den. Etagelägenhet, en liten trappa upp till sovrummet, med öppen vägg långt ner till vardagsrummet. Den var så fin och mysig!
Nackdelen var att den var mörk och fuktig. Det var som att bo i en grotta. Jag är väldigt glad över att Jesús åkte tillbaka i förväg efter sommaren i Sverige och tog hand om kackerlackorna. Det var sådana enorma mängder. Efter det kallade vi pation utanför för kackerlackskyrkogården, för det var där alla döda kackerlackor slängdes.
När vi flyttade in och städade efter de förra hyresgästerna hittade vi:
- En jättestor hatt från Mexico
- En tioeurosedel
- En bellota.
Bellota, säger ni, vad är det? Jo, det är hasch i den form ni ser på bilden, som smugglats in i landet genom att någon har svalt klumpen och sedan bajsat ut den.
Klumpen hade legat länge och torkat så den var oanvändbar.
Strax efter det fick vi veta att förre hyresgästen sålde droger, rätt stora kvantiteter faktiskt, välkänd försäljare, och det var därför han hade ett stort kylskåp i hallen, som han för övrigt ville att vi skulle köpa av honom. (Kunde då inte begripa varför någon skaffade ett extra kylskåp att ha i hallen.)
Det var nog på grund av den här mannen det ringde på dörren och knackades på fönsterrutan mitt i natten ibland...
lördag 5 juli 2014
Barnmorskan om smärtlindring
Har fått veta, att på grund av sprutorna som ska förebygga blodpropp finns det en liten risk att jag inte kan få epidural vid förlossningen.
Jag: Men är det verkligen så, att det inte finns någon annan smärtlindring än epidural?
(Har läst för mycket om svenska förlossningar och smärtlindring i Sverige.)
Han: Nej.
Jag: Ingenting? Inte ens... badkar med varmvatten?
Han: Nja, kanske, det kan det finnas.
Jag: Ingenting annat?
Han: Nej. men det är säkert inga problem för dig. Förresten, tänk på de med tatueringar i svanken. De klarar det ju ändå, utan bedövning.
Ni andra som har fött i Spanien, vad har ni för erfarenheter? Att det inte finns lustgas vet jag, men något annat måste väl finnas som smärtlindring? Det är ju ändå Spanien vi bor i? Det är väl inte möjligt att barnmorskan har rätt? Eller?
Jag: Men är det verkligen så, att det inte finns någon annan smärtlindring än epidural?
(Har läst för mycket om svenska förlossningar och smärtlindring i Sverige.)
Han: Nej.
Jag: Ingenting? Inte ens... badkar med varmvatten?
Han: Nja, kanske, det kan det finnas.
Jag: Ingenting annat?
Han: Nej. men det är säkert inga problem för dig. Förresten, tänk på de med tatueringar i svanken. De klarar det ju ändå, utan bedövning.
Ni andra som har fött i Spanien, vad har ni för erfarenheter? Att det inte finns lustgas vet jag, men något annat måste väl finnas som smärtlindring? Det är ju ändå Spanien vi bor i? Det är väl inte möjligt att barnmorskan har rätt? Eller?
fredag 4 juli 2014
Bröderna Marx - lucka i allmänbildningen?
Jag är helt hopplös när det gäller kändisar.
Jag har ett hål där andra har kändiskunskaper.
Så man kan undra varför jag fortsätter att ge i läxa att på svenska skriva om en känd person, när vi pratar om Alfred Nobel, och att övriga (för det mesta jag) ska gissa vem det handlar om.
Den här är den senaste, och jag skriver inte texten, ger bara ledtrådarna:
Föddes i New York 1890.
Hade flera bröder varav tre var skådespelare.
Personen själv var skådespelare och filosof.
Gjorde filmen A Night at the Opera.
Om man vill klä ut sig till honom kan man sätta på sig en stor lösmustasch.
Jag hade verkligen inte en aning.
- Charlie Chaplin, sa jag för att säga något.
På grund av mustaschen, antar jag.
Han kunde inte fatta att jag inte hade klarat det.
- Nej! Det är ju Groucho Marx!
- Jaha ja, naturligtvis, sa jag och undrade hur jag skulle kunna ha gissat det.
Filmen?
- Har du inte sett A Night at the Opera?
- Näe, det tror jag inte.
- Men är det möjligt? Det är ju ett mästerverk! Hytt-scenen du vet, den är ju från den filmen!
- ???
Jag berättade det för Jesús på kvällen, och han trodde att jag skojade.
- Har du inte sett A Night at the Opera? Den är ju fantastisk! Även om den i mitt tycke inte är den bästa filmen, men alla känner ju till den. Och hytt-scenen är ju från den filmen. Den har du väl sett?
- Vilken jäkla hytt-scen?
- Det tillhör ju allmänbildningen! Alla kan hytt-scenen! Och kontrakt-scenen! Det ingår i vanligt tal! När man har ett krångligt, invecklat kontrakt framför sig så hänvisar man till A Night at the Opera. Eller när det är riktigt trångt, på bussen till exempel, då skojar man om hytt-scenen. Gör ni inte det i Sverige?
- Nej, det har jag aldrig hört.
- Otroligt... Det är ju som att inte känna till... Var Big Ben ligger, eller vem Charlie Chaplin var.
Jesús har filmen så vi satte på den efter middagen. Nu vet jag vad hytt-scenen och kontrakt-scenen är för något. Vi såg dock inte slutet av filmen, för dvd:n var inte på humör.
Min teori är att bröderna Marx är mycket mer populära i Spanien än i Sverige. Har misstänkt det ett tag. Precis som att Bruce Springsteen har fått onödigt mycket uppmärksamhet i Sverige, medan spanjorerna inte bryr sig ett dugg.
Eller har jag fel? Är det jag som har en lucka i allmänbildningen? Har ni alla sett A Night at the Opera, och känner till hytt-scenen och kontrakt-scenen?
Om ni inte gör det, här kommer en länk till kontrakten, och en länk till hytten!
Uppdatering: Det är inte Groucho Marx, eller de andra bröderna Marx, som jag inte känner till, har bara inte koll på deras filmer, och speciellt inte dessa "berömda" scener ur A Night at the Opera.
Jag har ett hål där andra har kändiskunskaper.
Så man kan undra varför jag fortsätter att ge i läxa att på svenska skriva om en känd person, när vi pratar om Alfred Nobel, och att övriga (för det mesta jag) ska gissa vem det handlar om.
Den här är den senaste, och jag skriver inte texten, ger bara ledtrådarna:
Föddes i New York 1890.
Hade flera bröder varav tre var skådespelare.
Personen själv var skådespelare och filosof.
Gjorde filmen A Night at the Opera.
Om man vill klä ut sig till honom kan man sätta på sig en stor lösmustasch.
Jag hade verkligen inte en aning.
- Charlie Chaplin, sa jag för att säga något.
På grund av mustaschen, antar jag.
Han kunde inte fatta att jag inte hade klarat det.
- Nej! Det är ju Groucho Marx!
- Jaha ja, naturligtvis, sa jag och undrade hur jag skulle kunna ha gissat det.
Filmen?
- Har du inte sett A Night at the Opera?
- Näe, det tror jag inte.
- Men är det möjligt? Det är ju ett mästerverk! Hytt-scenen du vet, den är ju från den filmen!
- ???
Jag berättade det för Jesús på kvällen, och han trodde att jag skojade.
- Har du inte sett A Night at the Opera? Den är ju fantastisk! Även om den i mitt tycke inte är den bästa filmen, men alla känner ju till den. Och hytt-scenen är ju från den filmen. Den har du väl sett?
- Vilken jäkla hytt-scen?
- Det tillhör ju allmänbildningen! Alla kan hytt-scenen! Och kontrakt-scenen! Det ingår i vanligt tal! När man har ett krångligt, invecklat kontrakt framför sig så hänvisar man till A Night at the Opera. Eller när det är riktigt trångt, på bussen till exempel, då skojar man om hytt-scenen. Gör ni inte det i Sverige?
- Nej, det har jag aldrig hört.
- Otroligt... Det är ju som att inte känna till... Var Big Ben ligger, eller vem Charlie Chaplin var.
Jesús har filmen så vi satte på den efter middagen. Nu vet jag vad hytt-scenen och kontrakt-scenen är för något. Vi såg dock inte slutet av filmen, för dvd:n var inte på humör.
Min teori är att bröderna Marx är mycket mer populära i Spanien än i Sverige. Har misstänkt det ett tag. Precis som att Bruce Springsteen har fått onödigt mycket uppmärksamhet i Sverige, medan spanjorerna inte bryr sig ett dugg.
Eller har jag fel? Är det jag som har en lucka i allmänbildningen? Har ni alla sett A Night at the Opera, och känner till hytt-scenen och kontrakt-scenen?
Om ni inte gör det, här kommer en länk till kontrakten, och en länk till hytten!
Uppdatering: Det är inte Groucho Marx, eller de andra bröderna Marx, som jag inte känner till, har bara inte koll på deras filmer, och speciellt inte dessa "berömda" scener ur A Night at the Opera.
torsdag 3 juli 2014
Jesús förbereder
Äh, det är ingen idé att jag försöker. Det blir inte mycket annat än gravidinlägg just nu. Det är väl för att det är så kort tid kvar (blir igångsatt inom ett par-tre veckor max) och för att jag inte gör så mycket. Kommer liksom inte ut på grund av benet.
I teorin visste vi att sista månaden skulle bli jobbig.
Nu vet vi att det verkligen stämmer.
Nu vet vi också varför man inte ska vänta till sista månader med att fixa i ordning bebisgrejerna.
Jesús får helt enkelt göra allt själv.
I går var han på Ikea med en kompis och köpte skötbord, byrå (till bebisgrejer), tvättlappar och lite annat småpyssel till bebisen.
I går kväll var han på stan för att fixa minisockar, nappflaska, blöjor, amningsinlägg och lite annat. På förmiddagen köpte han ben till badbaljan. Jag var faktiskt med, men orkade så lite att jag mest var i vägen:-)
Han har hämtat hem saker som vi får låna, och ska hämta ännu fler saker, som barnstol och vagn.
När han kom hem byggde han Ikea-möbler. Jag hade börjat på skötbordet (plockat ut delarna ur kartongen och satt i fyra träpluppar i en trästav, fel trästav), jag gillar att bygga Ikea-möbler, men blev så trött att jag fick sätta mig väldigt snart. Är det järnbristen tro?
Han lagar all mat, dukar, ställer undan, diskar, städar, plockar i ordning, servar mig med vatten, sprutor, tabletter och böcker, bäddar, tvättar (nej vänta, det var ju jag som la i tvättmaskinen), vattnar, tömmer kattlådan, ger Pipen mat och vatten, skjutsar och följer med på läkarbesök, handlar, ställer i ordning mina saker inför de lektioner som jag fortfarande har...
Jag försöker göra saker, men blir så trött av att stå och får ont i ben och fötter rätt snart, så det blir många pauser på soffan.
Jag tycker synd om honom, men jag kan inte göra mycket. Ungefär ingenting.
- Du ska bara sitta med fötterna högt upp, gå lite och ta järntabletter. Resten tar jag hand om, säger han.
TUR att Jesús har fått semester nu!
Tur att det är så kort tid kvar av graviditeten.
Det är verkligen enerverande att vara så orkeslös och ha ont. Jag längtar efter att kunna gå som vanligt, orka som vanligt, göra saker, cykla, simma. Bli stark igen.
I teorin visste vi att sista månaden skulle bli jobbig.
Nu vet vi att det verkligen stämmer.
Nu vet vi också varför man inte ska vänta till sista månader med att fixa i ordning bebisgrejerna.
Jesús får helt enkelt göra allt själv.
I går var han på Ikea med en kompis och köpte skötbord, byrå (till bebisgrejer), tvättlappar och lite annat småpyssel till bebisen.
I går kväll var han på stan för att fixa minisockar, nappflaska, blöjor, amningsinlägg och lite annat. På förmiddagen köpte han ben till badbaljan. Jag var faktiskt med, men orkade så lite att jag mest var i vägen:-)
Han har hämtat hem saker som vi får låna, och ska hämta ännu fler saker, som barnstol och vagn.
När han kom hem byggde han Ikea-möbler. Jag hade börjat på skötbordet (plockat ut delarna ur kartongen och satt i fyra träpluppar i en trästav, fel trästav), jag gillar att bygga Ikea-möbler, men blev så trött att jag fick sätta mig väldigt snart. Är det järnbristen tro?
Han lagar all mat, dukar, ställer undan, diskar, städar, plockar i ordning, servar mig med vatten, sprutor, tabletter och böcker, bäddar, tvättar (nej vänta, det var ju jag som la i tvättmaskinen), vattnar, tömmer kattlådan, ger Pipen mat och vatten, skjutsar och följer med på läkarbesök, handlar, ställer i ordning mina saker inför de lektioner som jag fortfarande har...
Jag försöker göra saker, men blir så trött av att stå och får ont i ben och fötter rätt snart, så det blir många pauser på soffan.
Jag tycker synd om honom, men jag kan inte göra mycket. Ungefär ingenting.
- Du ska bara sitta med fötterna högt upp, gå lite och ta järntabletter. Resten tar jag hand om, säger han.
TUR att Jesús har fått semester nu!
Tur att det är så kort tid kvar av graviditeten.
Det är verkligen enerverande att vara så orkeslös och ha ont. Jag längtar efter att kunna gå som vanligt, orka som vanligt, göra saker, cykla, simma. Bli stark igen.
onsdag 2 juli 2014
Barnmorskan om förlossningsrädsla
Obligatoriskt barnmorskebesök i vecka 35.För att kolla vikt, blodtryck, barnets hjärtljud och för att han vill ha prover för att se om det går att ge mig epidural.
Det måste ha varit ett par månader sedan vi sågs senast.
Jag: Jag är rädd för förlossningen.
Han: Tänk på något annat.
Jag: Det är svårt, jag kan inte.
Han: Har du inget att sysselsätta dig med?
Jag: Jo, men jag tänker i alla fall.
Han: Höhöhö, sätt din kille att göra små dockor och titta på, då får du något att skratta åt, höhöhö.
Jag: ?
Han: Tänk på Columbus, han var nog skraj han, när besättningen gjorde myteri och skulle ta livet av honom!
Jag: ...
Han: Var det något mer? Inte? Nähä, då ses vi nästa fredag då.
Vill ni som har barn dela med er av fina minnen från, eller kanske efter, förlossningen?
Vad som helst, bara som en liten påminnelse om att det är värt det.
Det måste ha varit ett par månader sedan vi sågs senast.
Jag: Jag är rädd för förlossningen.
Han: Tänk på något annat.
Jag: Det är svårt, jag kan inte.
Han: Har du inget att sysselsätta dig med?
Jag: Jo, men jag tänker i alla fall.
Han: Höhöhö, sätt din kille att göra små dockor och titta på, då får du något att skratta åt, höhöhö.
Jag: ?
Han: Tänk på Columbus, han var nog skraj han, när besättningen gjorde myteri och skulle ta livet av honom!
Jag: ...
Han: Var det något mer? Inte? Nähä, då ses vi nästa fredag då.
Vill ni som har barn dela med er av fina minnen från, eller kanske efter, förlossningen?
Vad som helst, bara som en liten påminnelse om att det är värt det.
tisdag 1 juli 2014
Magbild
En magbild från vecka 32, från den här dagen på kusten.
Tankar: Ska man skaffa ny bikiniöverdel?
Bysten började bli större ungefär genast efter beskedet. Växer brösten ännu mer när man börjar amma, och vad händer med dem efter amningen? Går de tillbaka till ursprunglig storlek?
Innebär bikiniinköp att plagget bara går att använda veckorna innan förlossningen?
Någon som vet?
Tankar: Ska man skaffa ny bikiniöverdel?
Bysten började bli större ungefär genast efter beskedet. Växer brösten ännu mer när man börjar amma, och vad händer med dem efter amningen? Går de tillbaka till ursprunglig storlek?
Innebär bikiniinköp att plagget bara går att använda veckorna innan förlossningen?
Någon som vet?