Svullna gravidfötter

En dag för några veckor sedan upptäckte jag att fötterna såg stora ut.
Alltså riktigt stora. Jag har smala fötter i vanliga fall, de här var så breda och tjocka att första tanken var att de tillhörde någon annan.
De är så fula att jag måste skratta åt det (även om fåfänga Annika gömmer undan fötterna lite diskret hos J:s föräldrar istället för att lägga upp den på anvisad pall...).
- De ser ut som elefantfötter, sa jag till Jesús när vi satt på en bänk och betraktade dem.
- Eller kamelfötter snarare, de behöver ju stora fötter för att trampa i sanden, är det inte så, fortsatte jag.
- Jag tycker mer att de påminner om hobbit-fötter. Frodo i Sagan om ringen hade sådana.
- Ja. Fast de var hårigare.

De är inte lika tjocka hela tiden. Värst är de om jag har stått, suttit normalt och gått mycket. (Ska tydligen vara bra att sitta stilla med fötterna högt när de är svullna, samtidigt som benet behöver motioneras med promenader...) Då växer de och det är precis att de får plats i sandalerna. Om jag vill mäta. Annars testar jag bara om det går att böja tårna uppåt eller om det tar emot. I det läget brukar J bli lite nervös, vid ett tillfälle har han blivit så orolig att han funderat på om vi borde åka till sjukhuset.
Jag oroar mig inte. Jag är knappast den enda höggravida kvinnan med svullna fötter :-)

Jag funderar istället på om jag borde fotografera fötterna och ha som något konstigt minne av graviditeten.