Vecka 38 - utvärdering

Ett inlägg som redan borde ha publicerats, men har inte haft tid. Så här kommer det nmedan vi är på sjukhuset. En liten utvärdering av graviditeten.

Vecka ett (med besked första advent) - Chock.
Första trimestern. Fysiskt mådde jag finfint. En spya bara. Mycket lätt illamående några gånger, så lätt att jag undrade om det var inbillning. Lite känslig för vissa lukter i mataffären, tålde inte godis, sötsaker och annat onyttigt. Längtade ihjäl mig efter svensk mat. Mådde egentligen finfint, men var konstant livrädd för missfall.

Andra trimestern. I ungefär en månad mådde jag helt fantastiskt. men här började smärtan. Först i en inflammerad fot, hade visst med graviditeten att göra. Sedan började benet.

Tredje trimestern: Förfärligt. Ont, ont, ont. Hade aldrig anat att en graviditet kan vara så smärtsam. Blir också extra känslig för värmen, svettas, och det är dessutom sommar i Sevilla. Svullna fötter, svårt att sova, men inget är egentligen problem utom smärtan.



Nu: Smärtan är så stark att jag inte riktigt kan tänka på något annat. Att gå funkar, med kryckorna, korta sträckor i taget. Värst är att byta ställning. Från stående till sittande elelr liggande. Helst ligger jag i soffan när jag hittat en ställning som gör mindre ont, och jag läser och ägnar nog timmar varje dag åt att fundera på om jag ska göra något annat eftersom jag är så uttråkad. Jag ägnar tid åt det, för varje sak, om det så är att gå på toaletten, sitta vid datorn, byta bok, innebär en sådan smärta att det för det mesta inte alls är värt det. Där har vi en anledning till brist på bilder i bloggen, det gör för ont att ta dem och lägga in dem. Ändå har J kopplat in datorn i vardagsrummet på soffbordet eftersom jag inte kan sitta vid skrivbordet längre. Efter varje ny rörelse, om det så är att sitta vid matbordet och äta eller sitta i bilen, innebär en tjugo minuter- en halvtimme med benet som i kramp efteråt, smärta som rinner ut som illamående eller tårar, och jag som millimeter för millimeter försöker röra benet och hitta en ställning som gör lite mindre ont, tills efter en det värsta är över. Ibland blir jag sittande utan att kunna röra mig överhuvudtaget för att det gör för ont. En sådan morgon kom J med paracetamol och vatten och så fick jag sitta där tills tabletterna började verka.
Enligt ordboken är det ischias, och det är visst inte ovanligt bland gravida, bara oturligt.

När jag tänker på förlossningen undrar jag hur det ska gå till med benet så här. Om jag kan få något smärtlindrande för det. Jag tänker på förlossningsvärken också. Jag tänker på så mycket smärta att själva syftet med alltihop, att det ska sluta med att vi får en bebis, helt försvinner. Jag kan inte se det framför mig.
Bara smärta.