Sextonde dagen i karantän - akvarietankar, Allan Edwall och Sverigelängt

Det var sent. Disa låg tätt, tätt intill mig i sängen, julstjärnan som fortfarande står på sängbordet spred mysljus och i skenet av det skulle jag just läsa Glossans café för andra gången - bra bok förresten, om häxan Glossan och hennes dotter som är helt ensamma för att de är så elaka, som öppnar café för att träffa folk igen men som inte kan låta bli att trolla elakt när kunderna kommer - när Disa började prata om akvarium. Man kan tänka sig att det berodde på att vi sjöng Pirayan Maja så många gånger dagen innan, men det var nog bara för att Disa så gärna skulle vilja ha ett akvarium med fiskar.
- Jag tycker också att det vore roligt att ha ett akvarium, sa jag. Men det går tyvärr inte. Vi reser ju ibland. Till Sverige och så. Och då kan vi inte ge fiskarna mat.
- Vi kan ta med akvariet, föreslog Disa.
 - Nej, det går inte.
- Varför?
- Ja, vi brukar ju flyga. Vi kan inte ta med akvariet på flygplanet.
- Varför?

Nu började jag bli besvärad. Hade jag pratat med en vuxen hade det räckt att säga att man inte kan flyga med ett akvarium, den andra vuxna personen hade förstått. Men hur ska jag förklara för min femåring varför man inte kan ta med ett akvarium med fiskar på planet? Det tog en stund innan jag svarade. Jag behövde tänka mig in i situationen för att hitta orden. Jag såg mig själv på Malagas flygplats med ett tungt akvarium i famnen. Hur länge skulle jag orka bära det? Halt är det säkert. Tänk om jag tappar det? Hur ska jag dra väskan? Skulle man kunna packa akvariet i en väska? Fiskarna får vara i vattenfyllda plastpåsar, men man får ju inte ta med sig så mycket vätska på resan... Vilka konstiga saker man säger och tänker när man har barn. Och vilka konstiga saker man är med om, tänkte jag 20 minuter senare, men händelsen med myntet har inte hänt än, för nu är jag i tankarna i Sverige.

Flygplatsen, ja. Det är väl tokigt, jag bor här i Spanien, och trivs väldigt bra, men kan inte låta bli att längta till Sverige ändå. Ingen ihållande hemlängtan, men Sverige finns alltid där, bilder, minnen, och jag vill gärna åka dit åtminstone en gång om året. Vi var där i augusti senast, och sedan i höstas har jag tänk på nästa resa. Planerat badhusbesök med Disa, hon som älskar att bada (finns enbart motionsbassänger i Spanien), loppisbesök för att köpa med barnböcker, gå i skogen, fika på stan, åka till Göteborg, mjukt gräs under fötterna, köpa smultronplantor att ta med, bröllop, dofter... Lika länge har jag tänkt att i år måste det ske, i år måste vi åka till Öland, norra Öland som jag alltid längtar till som jag varenda år försöker ta mig till, men det är tolv år sedan jag var där senast. Kanske kan vi hyra en billig stuga, eller bo på vandrarhem, kanske skulle det funka att byta hus med någon? Man måste hyra bil, vad kostar det egentligen, var ska vi bo medan vi är i Sverige?

Och så kommer detta virus och slår allt på ända, och det verkar inte som att det kan bli någon Sverige-resa i sommar. Inte någon julresa, som kompensation, heller. När ska vi kunna åka till Sverige nästa gång?

Jaja, inget stort problem, naturligtvis. Om det inte går. Men trist känns det ändå, och där vandrar tankarna de här dagarna..


Det dör mer än 800 personer om dagen i Covid-19 här i Spanien. Nu har det registrerats 85 000 smittade och 7 368 dödsfall. Det har börjat krypa närmare oss. Kollegors släktingar och vänners bekanta som har avlidit. En familj i Jesús skola, i Valdelarco, är smittad.

Det sistnämnda är väl en av anledningarna till att Jesús var nere. Humöret går ju upp och ner, som jag har skrivit tidigare. För honom började det med en mardröm som handlade om Disa natten innan. Sedan kunde han inte somna om, utan började grubbla över hur det skulle vara om en av oss blev smittad, eller en av ungarna. Reglerna är stenhårda i Spanien. Smittade familjemedlemmar ska hållas fullständigt isolerade i ett eget rum tills symptomen är borta. Om det handlar om ett barn ska en vuxen hålla barnet sällskap tills det blir friskt. Jag tänker att det är inte möjligt. Man kan inte isolera en människa, eller en vuxen och ett barn, i ett rum i flera veckor, den där bestämmelsen skiter vi i, vi skulle ändå bli smittade allihop. Men Jesús grubblade. Och så var det detta med den smittade familjen i Valdelarco, som ligger så nära Aracena, och att viruset troligtvis redan är här, och att det innebär en risk att göra veckohandlingen, och oron för pappan, och medan Jesús på måndagskvällen försökte stoppa de negativa tankarna med en underhållande film kom jag ner för trappan och berättade att Disa just hade svalt ett mynt.

Som sagt, det är konstiga saker man är med om när man har barn. Disa somnade inte. Efter trekvarts läsning ville hon gå upp och dricka vatten. I badrummet fanns ingen mugg, så istället tog hon den runda asken som hon hade gömt en skatt i under skattjakten vi hade haft, och däri låg ett femcentimos-mynt. Jag hörde henne hosta och göra konstiga ljud i badrummet och skyndade mig upp från sängen, tänkte att nu spyr hon, hon har blivit magsjuk, det är därför hon har svårt att sova! Men nej. Istället för att ta upp myntet från asken hade hon låtit det ligga kvar när hon skulle dricka, och... Svalt det. Nu var myntet på väg ner i magen, och jag satte mig på toalocket med henne i knät för att lugna henne, och för att hindra mitt eget bubblande skratt som hotade nu när myntet farit vidare och inte skrämde oss längre, och jag tänkte på den konstiga situationen med att ens barn plötsligt dricker upp ett mynt.
- Kommer du ihåg Emil, när han svalde ett mynt? Det började ju med att de åt köttsoppa, och Emil älskade köttsoppa så mycket att han ville ha de allra sista dropparna i den stora soppskålen... började jag berätta sagan om när Emil i Lönneberga svalde en peng.

Jag kände mig lugn, på något sätt litade jag på denna påhittade Emil-saga, och hörde doktorn i Mariannelund säga att pengen kommer ut den naturliga vägen, och att jag borde ge henne bullar att äta så det blir mjukt förr pengen i magen. Men vi har inga bullar.

Jesús tog det inte lika lugnt, och jag försökte inte ens förklara för honom att det inte är någon fara för doktorn i Emil säger att svalda pengar kommer ut den naturliga vägen, utan letade information på nätet istället.

Jag kan se den här Emil-episoden hur många gånger som helst. Allan Edwalls repliker! Det är så roligt! Pappan är ju helt fenomenalt i det här avsnittet med soppskålen!


Nu leder tankarna vidare till ett förfärligt fenomen i coronatidens spår, men det här inlägget har blivit alldeles för långt redan. Det får jag skriva om imorgon istället!

Femtonde dagen i karantän - trött på skiten

När jag vaknade kände jag mig så innerligt trött på att behöva vara instängd. Ännu en dag i karantän?! Är det verkligen två hela veckor kvar? Och om det blir förlängt??

Men man kan inte sitta och tänka så om man har två ungar. Då måste man istället bygga skydd mot krokodiler och blodsugande fladdermöss, man behöver bada dem när de har lekt loss med jorden i citronträdets kruka, man behöver se till att de äter, sover, äter ordentligt med deg när man bakar hallongrottor, och göra pärlplattor. Vargen har alla tre kattkompisarna på besök i pation, hela gänget var där, de lekte, hoppade upp på taket och bland vill någon in för att äta eller bli klappad.

Jag har inte mycket tid för att grubbla. Värre är det med min kompis Nikki, instängd i en liten lägenhet i Sevilla, med sin katt som enda sällskap. Böcker har hon, men ingen radio, ingen tv, inget wifi. Hon är värre däran än jag, och försöker sova bort så mycket tid som är fysiskt möjligt.

José Alberto börjar också bli slut i huvudet av den här karantänen. Instängd i lägenhet utan balkong. Där försöker han, Loren och deras fyraårige son göra det bästa av situationen. Loren är höggravid och de oroar sig för om hon skulle bli smittad, hon som redan tillhör högriskgruppen ändå. Han oroar sig för sin restaurang som nu varit stängd i två veckor, men jag gissar att han som är maratonlöpare och brukar springa en mil varje kväll känner av den påtvingade stillsamheten extra mycket.

Genom Jose Alberto får vi veta lite om stämningen i Sevilla, och känner extra tacksamhet över att inte bo där. På deras lilla gata, strax intill svärfars lägenhet, ropar poliser i sina megafoner, det är poliskontroller på gatorna, och så är det grannarna. Grannskvallrarna, det är ett nytt fenomen i Spanien. De sitter på sina balkonger och håller koll på gatorna så att ingen är ute och går, olovandes. Om de ser någon som, enligt dem, inte borde vara ute, börjar de högljutt kritisera personen ifråga mellan sig från sina balkonger, ja, till och med filma för att kunna anmäla personen! En sådan elakhet!

Nu kanske någon tar illa upp, men när jag hörde om grannskvallrarna kom jag genast att tänka på tidningen Sydkustens frågespalt, som är rolig att läsa. Ibland kommer det in en fråga från en nitisk, självgod svensk som bor på Solkusten, en sådan där som minsann gör rätt för sig och kontrollerar så att grannarna också gör det. Och gör de fel skriver denne nitiske, självgode svensk till Sydkusten och frågar vart hen ska anmäla grannarna i fråga. Ett sådant tankesätt! Man har ju sina fel och brister, men tack och lov att jag inte blev sådan.


Dagens lästips: Gunnar Jonsson på DN gör i sin ledare (29/3 2020) ett försök att analysera vad som har gått så fel i Spanien. Läs gärna den texten.

Det skrivs mängder, mängder av krönikor om och omkring coronaviruset, men Maciej Zarembas krönika (DN 29/3 2020) är läsvärd.

Fjortonde dagen i karantän - sömnrufs, militär och skärpta karantänregler

Klockan 20 hörde jag applåderna genom det öppna köksfönstret. Applåder och busvisslingar. För sjukvårdspersonalen som jobbar livet ur sig. Inte här i Aracena, här är det lugnt, utan för dem som kämpar i andra delar av landet.

Det är helt vansinnigt vad siffrorna rör på sig snabbt! 73 000 smittade, och 5 800 döda, över 800 nya dödsfall det senaste dygnet. Ändå sägs det vara dubbelt så många dödsfall än vad siffrorna visar. De som räknas i den officiella statistiken är de som har testats för corona innan de avled. De som inte testats först räknas inte, inte heller de som har dött i sina hem och aldrig hunnit fram till sjukhuset.

Jesús oroar sig allt mer för sin pappa och ringer var och varannan dag för att på något subtilt sätt förmedla att pappan måste ta hand om sig. Det är inget som har gått fram till min svärfar. Istället bestämmer han träff med sin romans i en mataffär varje dag, de ses där bland hyllorna. Väldigt trevligt egentligen, annat kan man inte säga, men det är knappast att vara försiktig och hålla sig undan smittan. Idag fyllde han förresten 81 år!

Idag höll regeringschef Pedro Sanchez presskonferens och meddelade att från och med måndag kommer karantänreglerna att skärpas. Jag tror inte att vi kommer märka av det, men det berör flera av våra kompisar, som har varit tvungna att gå till jobbet, trots att det inte räknas som yrkesgrupper som måste hålla igång.

Spanien har beställt skyddsutrustning och material från Kina för 23.3 miljoner euro. Detta skulle ha kommit i tisdags, men ännu vet ingen när leveransen beräknas komma. Nu har det beslutats att Spanien skickar dit militärplan, inte för att hämta utrustning utan för att ta hit mer än 50 000 snabbtest, eftersom de som Spanien beställde inte fungerade. Militären har för övrigt många arbetsuppgifter. Förutom att hämta grejer i Kina hjälper de polisen att få folk att hålla sig hemma, de sanerar ålderdomshem och vårdcentraler och hämtar döda, eftersom det på sina håll dör så många att de döda inte hinner hämtas av ordinarie personal. Det är helt vansinnigt, detta!

I övrigt då? Jo, jag vaknade med filmiskt snyggt sömnrufs i håret! I vanliga fall ser jag knappast ut som en sådan där söt, nyvaken tjej på film som går upp med gulligt, rufsigt hår, det finns aldrig något gulligt i mitt rufs, men i morse! Wow! Hade velat ha det så resten av dagen, men det var borta efter en kvart.

Jag fick sovmorgon, och dagens bästa ögonblick var att gå ner för trappan, gå in i vardagsrummet och se Runa stå vid soffan och leka med något. "Hej Runa!" sa jag, och hon blixtvände på huvudet för att se mig när hon hörde min röst, ropade högt av glädje och nästan slängde sig ner på golvet och kröp fram till mig så fort hon kunde för att bli upplyft och omhållen! Att hon kan bli så glad över att se mig! Vad härligt det är med en sådan här liten unge!

Trettonde dagen i karantän - munskydd, fredagsmys och vårdpersonal med badmössor

Jag gick till affären på förmiddagen. Kattmaten var slut, bland annat. Vi är rätt få som inte bär munskydd. Jag känner mig utstirrad och anklagad, kanske utan grund, men det är obehagligt. Jag funderar på om jag borde bära munskydd. Jag läser och söker och läser igen, men ingenstans ser jag att man bör använda munskydd. Bara om man själv är smittad kan munskyddet i någon mån skydda andra, men det förhindrar inte att jag själv kan bli smittad av en person som är sjuk.

Det känns fortfarande som om vi befinner oss i en för tillfället trygg bubbla. De allra flesta smittade finns i Madrid,  Katalonien och Baskien. Även i Andalusien finns viruset, framför allt i Malagaprovinsen. På andra och tredje plats kommer Granada och Sevilla. Huelva, som vi bor i, är en av de provinser i Spanien med minst smitta. De närmsta fallen som man vet om, från oss räknat, finns i Riotinto, ungefär tre mil härifrån, och ett par byar längre bort mot gränsen till Portugal.


En positiv nyhet är att det nu förbjuds att säga upp personal permanent. De uppsägningar som sker på grund av corona ska vara tillfälliga, och som sådana ska den uppsagda personalen har rätt till ersättning. Eftersom inga butiker, varuhus eller restauranger får ha öppet (mataffärer öppnar, men få andra har tillåtelse till öppet) berör detta många, många i Spanien.

Mer än 9 000 sjukvårdare är smittade, och kritiken är stark mot bristen av skyddsutrustning. I Madrid måste sjukvårdspersonal nu arbeta med regnkappor och badmössor som skydd!


Eftersom vi är hemma varje dag är det extra viktigt att märka ut helgen. Klart att vi skulle fira fredagen! Jesús stekte färsk korv från närmsta slakteriet, den som är så smakrik och god, med lök och vin, och vi åt korv med nybakt bröd att doppa i såsen och sallad. Både jag och Jesús hade fixat fredagsmysgodis, så nu har vi så mycket i huset att vi får gömma för Disa.

Vi tänkte spela spel istället för att se film, men det var en dålig idé. Eller dåligt val av spel, kanske. Vi tog fram Carcassonne, som är väldigt roligt, men möjligtvis är Disa lite för liten fortfarande.
- Är ni arga båda två, undrade Jesús när Disa och jag diskuterade reglerna med upprörda röster, jag på svenska, hon på en blandning av svenska och spanska. Hon var verkligen upprörd, kunde inte förstå varför hon inte hade fler skogar, varför hon inte fick placera sina figurer i sjön som hon själv lagt ut, trots att vi hade gått flera varv sedan dess...

Annat under dagen? Jo, vi var ute i pation och sådde pumpa, vattenmelon och dill. Jag tömde den stora krukan som jag ska sätta citronträdet i, och fattade äntligen varför krusbärsbusken dog: det finns inget hål i botten! Min stackars buske! Den drunkade! Tur att jag upptäckte det innan citronträdet planteras!

Tolfte dagen i karantän - chokladbollar, kassa coronatest och en rastlös svärfar

- Nu räcker det.

Det är Jesús pappa som har fått nog av karantäntillvaron. Juan, som fyller 81 i dagarna, som varje vardag går och målar med andra konstnärer i en lokal i ett köpcentrum, som brukar ha dotterns familj hos sig på eftermiddagarna, som varje dag klockan 19.30 går på gudstjänst, sedan promenerar med sin romans, träffar vänner på barerna i närområdet, ser på fotboll med dem, och ofta är han inte hemma förrän vid midnatt. På helgerna säljer han tavlor på konsthantverksmarknaden vid floden, precis nedanför Castillo de San Jorge som inrymde inkvisitionsomstolen. Han har fått nog av denna isolering, han som numera sitter helt ensam i lägenheten i stan utan balkong. Och samma dag som han sa detta fattades det formella beslutet att karantänen kommer att förlängas med minst 15 dagar till, utöver de första 15. Möjligtvis kan vi komma ut efter påsk.

Som motsats till Juan har jag börjat trivas med den här tillvaron. Eller, ja, det pendlar rätt mycket, men idag var en trivsam karantändag. Det är en ganska kravlös tillvaro, man kan inte göra så mycket, bara hålla sig hemma och göra det bästa av situationen. Jag känner mig trygg.

Min tolfte karantändag såg ut så här:

Runa väckte mig som vanligt. jag gick ner med henne till Jesús, som nyss gått upp, och återvände till sängen och la mig bredvid Disa igen. Vi somnade osams kvällen innan, måste lappa ihop när hon vaknade.

Ett sidospår: Vi flyttade ihop två av husets sängar och bildade en jättesäng i sovrummet. En otroligt obekväm jättesäng, som är mer lång än bred och dessutom skiljer det sex centimeter i höjd mellan sängarna. Men äntligen sover vi alla tillsammans i sovrummet, och Disa har sedan dess sovit hela nätterna utan att vakna. Varje natt kommer hon närmare och närmare mig i sömnen, tills hon ligger tätt intill min rygg. Mysigt!

Efter frukosten skulle vi göra om Disas läppglans som aldrig stelnade, jag hade inte smält emulgeringsmedlet tillräckligt. Nytt försök. Nu tänkte jag följa instruktionen och faktiskt låta burken stå kvar i mikron i två minuter, även om det började lukta bränt. Resultatet? Allt innehåll hann rinna ur medan jag höll i burken och försökte fatta varifrån det droppade, tills jag insåg att botten på den medföljande burken hade smält. Det var bara att skära stelnat emulgeringsmedel med kniv från mikron, diska i fem minuter och... Nä, medlet som hade droppat ner på diskmaskinen fick vara till någon annan dag. För nu fick Runa tag i kartongen med grejerna på bordet, och panikartat försökte jag och Disa torka upp det pulver som hade fallit ner på golvet.

Tre läppglans blev det till slut! De små figurerna sattes ihop med medföljande lock, och så trädde vi gummiband genom de små hålen för att ha som halsband.

Medan Jesús jobdae på övervåningen och sedan städade pation satte jag två maskiner tvätt och lagade grönkålspaj med bacon, lök och valnötter. Det var den snyggaste paj jag gjort! Vi åt i lugn och ro eftersom Runa oväntat somnade innan maten, och hon sov i över fyra timmar! Jesús gick upp till henne för att sova han också, Disa och jag bakade chokladbollar, hängde tvätt, lagade Runa-mat, spelade mattespel, lekte med katten, hon målade mina ögonlock med glitter och solen värmde i pation, och rätt vad det var såg jag att Disa hade tagit av sig kläderna och förberedde ett iskallt bad i en tvättbalja. Hon är galen i att bada! Jag värmde vatten på spisen till badet (gasen var slut så vi hade inget varmvatten) och sedan badade hon med sin leksaksälg, som hon envist kallade för ren, en lång stund.

Runa var på gott humör när hon vakande. Hon åt barnmat, banan och fyra chokladbollar. Jag visste att hon skulle gilla dem :-)

Fredag blir storhandlingsdag. Jesús får ta den, eftersom mitt körkort har gått ut, vågar inte riskera att stoppas i poliskontroll. I alla fall, härligt att tänka på fredagen, och helgen! Vad ska vi handla för gott? Vad ska vi laga för mat kommande vecka? Förra veckans röra med riven gurka, russin, valnötter och mynta i yoghurtsås var en hit, den gör vi om. Knaprig asiatiskt apelsinköttwok ska vi testa. Och något recept från den nya plåtmatsboken, ugnsrostade rotfrukter med honung och bönröra med soltorkade tomater kanske? Såg väldigt gott ut. Hemgjord pizza blir det definitivt, och Jesús vill gärna göra sushi. Vem säger ner till sushi? Inte jag. Jag skulle vilja använda spenaten i kylen till en afrikansk rätt, recept från Zimbabwe, som är bland det godaste jag vet, men vi har också tre butternutpumpor, vad ska vi göra med dem? Någon som har en bra idé? Jag gjorde en gång en urgod sydafrikansk pumpasoppa, men cocosmjölken verkar vara slut i den enda affären i Aracena som säljer sådant exotiskt. Skaldjurslunch blir det om affären har fått hem några skaldjur den här veckan, annars får det bli fisk. Grilla kanske? Fredagsmysgodsaker… Trevliga saker att tänka på!


Trevligt, trevligt, så jag avslutar med något mindre trevligt, så att ni inte ska känna er för hoppfulla och glad när ni lämnar min blogg :-) Nä, sorry, men en liten uppdatering av läget blir det varje dag. Det här är min egen dagbok också.

Spanien köpte in 640 000 snabbtest som började användas i veckan. Nu har det visat sig att testen är kassa, de funkar inte. Bara i 30 % av fallen visar de rätt resultat.

Idag korsade vi nästa gräns, över 4 000 döda (4 366) och närmare 58 000 har konstaterats smittade.


Jag tänkte avsluta med ett par länktips:

Mats Björkman på den svenskspanska tidningen Sydkusten jobbar dag och natt för att rapportera om händelseutvecklingen. Ibland skriver han mer personliga texter, och de brukar vara läsvärda. Läs gärna den senaste.

Jag tycker också att min kompis Toves senaste blogginlägg om karantän, eller icke-karantän, var så bra!


Och... Jag vet inte om detta är ett tips egentligen, men jag letade i mitt bloggarkiv efter ett inlägg om inkvisitionsdomstolen i Sevilla, och hittade ett bortglömt inlägg från 2012, när det firades att ett helgons arm hade kommit till Sevilla...

Elfte dagen i karantän - artikeltips och en släktings separation från barnen

Nästan 50 000 smittade och 3 600 döda, dagens siffror. Ser att det har börjat ta fart i Sverige också, med över 60 döda. Det ökar så fort!

Läs gärna DN-reportern Nathan Shachars artiklar om corona i Spanien, de är bra. Den här jämför Spaniens och Italiens kurvor, och denna handlar bland annat om läget på Madrids sjukhus och ålderdomshem. Så vitt jag vet är artiklarna upplåsta för alla att läsa.

Sydkusten berättar om hur många spanjorer försöker kringgå restriktionerna, och jag förstår de som försöker ta sig ut, trots utegångsförbudet, speciellt de som bor i lägenhet. Vissa matbutiker sätter som krav att man ska handla för minst 30 € för att förhindra att folk går många gånger. Vissa minskar rejält på öppettiderna. En del funderar på att tillåta hundpromenader på vissa tider bara, och något ställe ska tillsätta regler om hur långt avståndet från bostaden ska vara när man rastar sin hund.

Jag är tacksam varje dag över att inte bo i en lägenhet i stan under den här karantänen, som alltså varar minst en månad. Samtidigt påverkar det en att inte få gå ut, trots att man bor i hus. Disa har svårt att somna på kvällarna, förmodligen för att hon i princip bara sitter stilla hela dagarna och inte träffar någon, inte blir trött, och jag har varit låg och energilös hela dagen.


Vi tänker mycket på en släkting till Jesús. Hon väntar tvillingar och lades akut in på sjukhuset när värkarna började redan i vecka 27. Läkarna fick stopp på värkarna men hon har fått ligga kvar där, i absolut stillhet, för att fördröja förlossningen så mycket som bara går. Hon har legat på sjukhuset i två och en halv vecka nu. Oron för barnen måste vara påtaglig, särskilt som hon egentligen inte kan göra något för att fördriva tiden, bara vara i stillhet på sjukhuset. Maken får hälsa på henne, trots coronahotet, men vad som verkligen måste vara tufft är nog att inte träffa barnen. De andra barnen alltså. De har en liten tjej på tre år och en på fem. De hämtades av sin farmor och farfar samma dag som mamman kördes till sjukhuset. Farföräldrarna tog med småtjejerna till sin by, som ligger drygt en timme från Sevilla. Där har de bott sedan dess, eftersom maken jobbar och därför inte kunnat ta hand om döttrarna medan mamman ligger på sjukhuset. Efter en vecka hos farmor och farfar påbörjades utegångsförbudet i Spanien, så nu har varken han eller den inlagda mamman möjlighet att träffa barnen på en månad.

Jag är övertygad om att ungarna har det bra där hos farmor och farfar, de verkar trevliga, och det viktigaste är ju att tvillingarna stannar i magen så länge som möjligt och mår bra när de föds. Men det har bara gått ett år sedan min egen sjukhusvistelse, då när Runa föddes, och jag har så lätt att se mig i situationen; oron för barnen i magen, ledan på sjukhuset, och dessutom tvingas vara ifrån storbarnen i minst fem veckor. Det är tufft. Det är det.

Tionde dagen i karantän - den efterlängade promenaden till apoteket!

- Du kommer att bli stoppad av polisen, sa Jesús som tyckte att jag var tokig. Han tyckte inte att jag såg ut som någon som bara skulle gå till apoteket, med kameraväskan, vandringskorna och solglasögonen. Men stunden var inne för min efterlängtade promenad, som jag sett fram emot i sex dagar, och jag skulle ta vara på den till max!

Det var lite kyligt i luften men solen värmde. Jag stanande till och tittade på getterna och hästen och trodde varenda gång jag hörde en bil att det var polisen och att de skulle kontrollera om jag hade ett giltigt skäl att vara utanför huset. Jag vågade knappt ta upp kameran innan jag hade apotekspåsen i handen.

Det var folktomt på gatorna, jag mötte bara en man som klippte vägkanterna när jag gick till apoteket. Där inne höll personalen sig gömd tills jag hade plockat åt mig det jag behövde och skulle betala. Det hade staplats stora plastlådor framför disken för att ingen skulle komma nära. Apotekaren bar ett stort visir i plexiglas för ansiktet, och när jag frågade om när receptet tillåter mig att köpa ett nytt paket insulin, svarade hon "Det får du veta när du har flyttat på dig" med anledning att jag just då sträckte mig mot disken för att ta tillbaka mitt sjukvårdskort som hon lagt där.

Jesús hade väl trott att jag skulle gå hem efter detta, men det tänkte jag verkligen inte, nu när jag hade sluppit ut ur karantänen! Jag gick vidare på folktomma gator bort till mataffären som säljer min favoritchoklad. Det är inte närmsta butiken, och jag borde väl inte ha gått, men jag behövde röra mig nu när jag hade möjlighet! Där hindrade en vakt mig från att komma in. det var redan tio kunder inne i butiken och ingen fick gå in förrän någon annan hade gått ut. Det tog tid, och till slut var vi sex personer som stod ute och väntade. Flera bar munskydd. Och även här måste man ta på sig engångshandskar för att få handla.

Nu vågade jag ta upp kameran, med både apotekspåse och matkasse som försvar om någon skulle ifrågasätta att jag var ute, så jag visar lite av vägen tillbaka. Borgen och kyrkan, på första bilden i inlägget, syns överallt, var man än står i staden, berget är så grönt just nu, men det dröjer inte länge innan det blir varmt och gräset vissnar.

Jag gick förbi en öde busstation, och en lika öde vårdcentral. Den håller alltså stängt, bara akutmottagningen är öppen, i övrigt får man ett telefonsamtal av sin läkare när man bokar tid. Ambulansen stod redo utanför, som vanligt, men inga människor syntes till. Bakom vårdcentralen syns berget.

Jag njöt av hemvägen! På ena sidan ligger berget med borgen och bostäderna, på andra sidan är landsbygden. Där den lilla svarta bilen syns, där delar vägen sig. Man kan antingen gå rakt fram, så är man strax framme vid musikskolan, Runas dagis och centrum, eller så går man ner för backen där eucalyptusträden växer, så ser man padelplanen, gymmet och bortanför det vårt bostadsområde. Vi bor precis i början av det, så vi har nära till både getter och hästar.

Eucalyptusen. Här vill jag alltid ta av, istället för att gå raka vägen hem...

Man kan som sagt titta rakt fram, eller på allt det vackra till vänster:

Eller sätta sig på en bänk vid olivträden intill vägen, strax efter gymmet.

När jag kom hem hade Jesús gjort en potatistortilla, och sedan hade jag sådan energi från utevistelsen att Disa och jag satte igång att göra läppglans (hennes födelsedagspresent när Runa fyllde år), sedan satte vi oss i pation och sydde, målade och lyssnade på musik.

Vargen gjorde oss sällskap, och efter en stund kom även store katten Disco, som länge varit så rädd för oss att jag trott att han har varit gatukatt. Tills häromdagen, när jag stoppade näsan i pälsen på honom och kände att han luktade parfym... Obs, Vargen på bilden.

Runa och Jesús anslöt efter sin siesta, Jesús lagade kronärtskocka, jag gjorde vitlöksbröd och stuvade makaroner (till barnen) och Runa åt med gaffel för första gången!


Det var vår hemmadag det. Spanien då? Nästan 40 000 smittade, och ungefär 2 700 döda. Regeringschef Pedro Sanchez har både mor och svärmor som vårdas för Covid-19. Nu har även de flesta av Ikeas spanska personal fått gå genom tillfällig uppsägning tills krisen är över och butikerna kan öppna igen. Det är tungt för många som inte längre har jobb, men det som kommer före allt annat är tragedierna på ålderdomshemmen. När smittan väl har fått fäste dör de gamla, en efter en, fullkomligt ensamma. Det blir personalbrist, det berättas om ett hem i provinsen Cadiz där borgmästaren och flera från kommunen gick in och arbetade eftersom 20 av de anställda var hemma och smittade med viruset. På andra håll har staten tagit över privata ålderdomshem, och det har varit flera fall där militären har gått in för att sanera, och mötts av döda och döende gamla människor, de som har lämnats kvar efter att personalen flytt eller tvingats stanna hemma i karantän. Tragiken i detta är svår att ta in.

Här hemma oroar vi oss båda för Jesús pappa, som inte verkar ta risken att bli smittad på allvar. På något sätt tror han att smittan inte finns i Sevilla, samtidigt som 13 har avlidit av covid-19 i staden...

Nionde dagen i karantän - ett bad, en missad promenad och döden i Madrid

Som de flesta andra följer jag siffrorna, och de är skrämmande. Spanien ligger nu långt över Italiens kurva över antal döda vid samma tidpunkt i krisen. Det går så fort! Det är inte mer än ett par dagar sedan som jag läste över tusen döda, och nu är vi plötsligt uppe i mer än dubbelt så många! Och 35 000 smittade.

640 000 snabbtest har kommit till landet, det är sjukvårdspersonal samt gamla och vårdare på ålderdomshem som ska testas först. Men man räknar med att ta sex miljoner test, så fler är på väg.

12 % av de smittade är sjukvårdspersonal, (8 % i Italien, 4 % i Kina enligt tidningen El Pais 23/3) vilket beror på att det saknas skyddsutrustning.

Madrid är värst drabbat i Spanien och där jobbar man akut med att hitta lösningar för att inrymma alla patienter, mässhallar och hotell, bland annat. Och på grund  av att så många har dött hinner krematorierna inte med, och döda kroppar inryms nu på Palacio de Hielo, ett köpcentrum med isbana i Madrid som ligger nära det tillfälliga sjukhuset i mässhallen.

Det värsta ligger framför oss, och det är lätt att både förstå beslutet om den långa karantänen och följa den.

Samtidigt läser jag uppdateringar från Facebook-kompisar i Sverige, och kontrasten blir så stor. De rastar hundar, träffar vänner, äter ute, handlar, åker på utflykt, ja, lever vanliga liv. Här vändes livet upp och ned för en och en halv vecka sedan, var det någon som hann förstå vad som hände?

Jag förvånas över att det inte görs mer i Sverige för att stoppa smittan, förhindra stora folksamlingar, till exempel. När vi ser hur fort det kan gå när den väl har fått fäste. Men jag är sannerligen ingen expert. Man ska nog inte jämföra ett land som Sverige med Spanien heller. Här bor man tätt, umgås tätt med grannar, vänner och släktingar över generationsgränserna. Tilltron till myndigheterna är inte stor, med största sannolikhet är det lättare att få svenskar att stanna inomhus än spanjorer, utan övervakning. Nitiska svenskar övervakar ju gärna varandra också. Här bevakas städerna av polis och militär och det hotas om mycket höga böter, till och med fängelse, om man trotsar utegångsförbudet eller försöker smita iväg till sin semesterbostad under karantänen.


Kaoset i Madrid känns både nära och långt borta. Långt borta eftersom mitt lilla hörn av Spanien just nu är som en, tja, för att använda Jesús uttryck; en svensk, tråkig söndag som pågår i flera veckor. Vi har allt vi behöver. Men åh, vad jag saknar det vanliga livet, och att gå ut! Den där känslan av att sträcka ordentligt på benen och fylla lungorna med frisk luft! Om jag bara hade en hund att rasta!

Sedan i onsdags har jag planerat en promenad till apoteket, för apoteket får man gå till, även om jag, som riskgrupp, bör undvika det. Förra veckan jobbade jag på eftermiddagarna så då hann jag inte, sedan blev det för sent att gå på lördagen, men på måndagen, tänkte jag, då skulle jag gå!

Promenaden till apoteket är inte lång. Drygt tio minuter kanske. Uppförsbacke hela vägen. Precis vad jag behöver när nu sträckan är så kort. Jag har tänkt 20 gånger på vad jag ska säga om jag blir stoppad av polisen. Och ännu fler gånger hade jag sett framför mig hur jag efter apoteksbesöket fortsätter förbi torget och upp för nästa backe till matbutiken fem minuter därifrån, där min favoritchoklad säljs, den mörka som är så mjuk innanför det hårdare skalet... Hur jag skulle köpa något kallt att dricka på hemvägen. Gå. Ensam. (Man får inte ta med barn ut såvida man inte är ensamstående och inte har annat alternativ.) Tänk, den där lyckliga fredagsförmiddagen för en och en halv vecka sedan, då jag gick in i just den butiken och köpte frukost och satte mig på en bänk i parken intill, åt frukost i solen, läste, och tittade på min sovandes lilla unge i vagnen. Hon sov ända tills boken var slut! Tänk att man kan få sådana härliga förmiddagar! Och på eftermiddagen jobbade jag lite, och anslöt sedan till ett härligt födelsedagskalas för en av papporna i klassen, Jesús och barnen var redan där, och... Ja, just det, apotekspromenaden var det. Den här promenaden. Jag har väntat på den. Nu var det dags. Jesús skulle jobba nästan hela dagen, men hade paus mellan 14.00 och 17.45. Apoteket skulle öppna klockan 17. Jag tänkte gå en kvart innan. Hela den här energilösa dagen såg jag fram emot min efterlängtade promenad utanför huset. Det spöregnade, men låt det regna, bara jag får komma ut!

Så vad hände? Det vanliga. Maten blev aldrig klar i ugnen, vi åt lunch sent, dessutom hade jag lovat Disa att vi skulle bada efter maten, delvis som motivation för att hon skulle äta. Och klockan tickade. 16.08, när Disa var klar, insåg jag att om vi badade nu skulle jag missa min apotekspromenad. Kunde vi strunta i badet? Naturligtvis inte. Jag vet inte hur det är med er, men jag är bra på att vara konsekvent. Och att hålla det jag lovar Disa. Det är heligt! Jag kom på kant med svärföräldrarna när Disa var liten, de var så irriterade för att jag envisades med att säga hej då till Disa, de få gånger vi lämnade henne hos farmor och farfar, istället för att göra som alla andra, bara smita iväg när jag skulle gå så att hon inte skulle gråta. Men man får inte lura en unge!

Om vi inte badade nu skulle det inte bli något idag, Jesús skulle jobba till sent, han kunde inte vara med Runa i så fall. Och det här var min och Diss stund.

Såklart blev det badet. Och det var så mysigt! En rosa badbomb med rosenblad i bubblade i det varma vattnet, vi tände två ljus och släckte i taket. Hade elementet på (fortfarande mycket kallt i huset). Jag höll om min unge och tänkte på hur längesedan det var som vi badade tillsammans. Hade vi ens gjort det sedan Runa kom?! Disa-tid, det behövs mycket tid med denna unge, som alltid, alltid får stå tillbaka sedan hon blev storasyster.

Det var helt rätt beslut, men jag kunde inte låta bli att känna mig besviken över att inte ha fått komma ut i dag heller. Jesús tyckte att jag skulle gå till närmsta mataffären, alltid behövs det något, så jag gjorde det och slängde soporna på vägen. Jag njöt av vartenda tramp i vattenpölarna som bildats efter regnet, och önskade att butiken legat längre bort än fem minuter från hemmet.

Åttonde dagen i karantän - ettårskalas!

Läget i Spanien? 28 500 smittade och mer än 1700 döda. Med all sannolikhet blir karantänen förlängd till den 11 april. Staten ska ta över privata ålderdomshem.

Här hemma har vi firat Runas ettårsdag!

Det kunde ju inte bli den picknick med familj och vänner som vi hade tänkt...

Men det blev bra ändå. Disa och jag gjorde en massa blommor i kräppapper och satte upp på tråd, som en härlig, färggrann girlang. Jesús hatar pyssel och blev på dåligt humör, men det gick över till pizzabaket.

Det pågår en inofficiell tävling om vem som gör den snyggaste pizzan. Det brukar bli Jesús, som dekorerar sina pizzor med sardeller och oliver, men den här gången var Disa uppfinningsrik och räddade i sista stund sin trista ostpizza med ananasbitar och chips.

Jag hittade en påse bearnaisesås i skåpet och hade sås på min så den blev tveklöst godast, även om Jesús påstod att hans pizza var den godaste han någonsin gjort. Efter en förvirrad monolog förstod jag att han hade öst på så mycket olivolja så att pizzan friterades i olja ovanifrån, och det var hemligheten, borde han bli pizzabagare månntro?

Pizzabaket var med anledning av Disa, som tycker om att göra pizza. Vi också, förstås, men den här kalasdagen var med tanke på henne, som inte har träffat kompisarna på en vecka utan bara varit hemma i huset. Det roliga var, att pizza visade sig vara Runas nya favoritmat! Vad hon åt! Jag har inte sett henne så lycklig sedan hon oövervakad kom åt en öppen chokladask i julas! Jag gav henne en liten, liten pizzabit att smaka på, och hon älskade den! Hon drog mig i armen för att få mer. Och mer. Och mer! Jesús gav henne och hon satt med en bit i varje hand och åt. Disa, som inte tycker om att äta, lämnade sin pizza ganska snabbt, och den åt Runa upp! Makalöst!

Sedan blev det tårtbak. Jag misstänker att bakpulvret är för gammalt, för varken tårtbottnen eller drömtårtan dagen innan jäste upp. Jag tog den platta sockerkakan, delade den tvärsöver, strök hallonmarmelad mellan de två halvcirklarna och grädde ovanpå. Disa skar jordgubbar och dekorerade tårtan.

Presenter blev det också. Två böcker till Runi, som jag hade beställt från Sverige några veckor tidigare. Nu är ju leksaksaffärerna stängda, så det hade inte heller gått att köpa något mer.

Disa fick också present, eftersom storasystrar får det när deras småsyskon fyller ett. En sak som jag hade sett i en butik innan karantänen, förmodligen den roligaste grej som Disa kan föreställa sig: gör-det-själv-läppstift :-) Jag måste le när jag skriver det, men Disa älskar att måla sig och högsta lyckan för henne kan vara ett läppstift. Så nu ska vi blanda pulver och parfym och röra till tre askar med läppstift till henne!

Jesús fick en liten present också, en ny fickkniv efter att den gamla gått sönder, en försenad födelsedagspresent. Han blev lovad besök på hammam med mig också, men dels har utegångsförbudet kommit i vägen, dels har vi en vana att aldrig ge varandra lovade presenter (jag har två födelsedagar blivit lovad en hängmatta, men ännu inte fått någon).


Det var vår söndag, det!
Hur har er söndag varit?

Sjunde dagen i karantän - sagor, drömtårta och slut på mjölken

Igår kväll skrev jag ingenting. Jag var så trött, somnade när jag läste för Disa. Vaknade ungefär varje halvtimme hela natten, av Runa bredvid mig eller av mig själv, och varenda gång hade jag drömt om viruset, utom den sista drömmen då jag hade lämnat en sovandes Runa i bilen och gått iväg för flera timmar.

Lördag, en hel vecka hade gått av karantänen. Hs oss var det en lugn dag. Jesús åkte iväg för att handla på Mercadona, den stora mataffären, och rapporterade att en vakt stod utanför och tillät en bara att komma in när en annan gick ut ur affären. Han fick tvätta sig med handpsrit innan handling. Den färska mjölken var fortfarande borta, liksom min favoritchoklad (Disas också), gissningsvis tar de inte hem de varorna just nu. Fiskdisken var ganska tom på skaldjur och det var en del ovanliga fisksorter som såldes istället för de vanliga, annars var det ungefär som vanligt. Ingen katastrof med mjölken så klart. Det finns gott om den äckliga UHT-mjölken på hyllorna.

Disa och jag bakade drömtårta medan Jesús sov siesta med Runa, och när de vaknade satte Jesús igång diskolampan och spelade musik i vardagsrummet och drog in Disa i dansen. Själv hade jag huvudet fullt av Disas prat, orkade inte mer, så jag flydde... upp på toa, där det är störst chans att få vara ifred en stund. Oj, vad hon pratade! Hon berättade om sin andra mamma. De bodde i himlen och hennes mamma var en drottning. När drottningmamman dog förlorade Disa sina vingar och föll ner och kom in i min mage genom armen, och så fick vi henne. Hennes magiska krafter är borta och hon saknar sina vänner i himlen, men hon har kvar en magisk sten som hon fick av sin drottningmamma...

Disas huvud är fullt av sagor och magi. Och det ÄR fint att lyssna på henne! Men ibland önskar man bara några minuters tystnad, en liten, liten stund bara.

Idag har vi kalas här hemma, för vi har fått en ettåring i huset! Inlägg kommer om det förstås, men inte nu, nu ska vi dekorera matsalen och sedan sätta en pizzadeg!

Här är förlossningsberättelsen från när Runa föddes.

Sjätte dagen i karantän - barnmatte, recept och döden på ålderdomshemmen

Idag hade Jesús online-möte med sina kollegor för första gången. En lärare försökte liva upp mötet med peruk på, sjungandes en sång som sonen ackompanjerade på gitarr, en annan lärare grät av rädsla för vad som håller på att hända, och Disas lärares rädsla tog sig i uttryck av att hon skällde på alla.

Jesús konstaterade efteråt, när han hört hur det är på andra ställen i Spanien, att vi lever otroligt skyddat här i Aracena. På många platser patrullerar poliser på gatorna för att hindra folk från att gå ut i onödan, de ropar i megafoner, det är nära slagsmål i butikerna efter mat. Här hos oss, i Aracena, är det som en vanlig söndag, tycker Jesús. Allt är stängt, och inte många är ute. Fast en vanlig söndag går folk ut och äter, förstås. Går söndagspromenad. Men i matbutiken ser det ut som vanligt. Det skulle nog inte funka att börja bråka om matvaror här, ifall det vore brist på dem, eftersom alla känner alla, typ.

Idag är dödssiffran över tusen personer i Spanien. Det känns overkligt, det var ju inte länge sedan det var lika få som det är i Sverige nu. 17. Det går så fort! Prognosen är sämre än för Italien. Vid samma tidpunkt in i krisen hade Italien cirka 6 000 färre smittade än vad Spanien har nu.

Trafikreglerna har skärpts, om man måste åka bil någonstans måste man åka ensam. 30 000 trafikkontroller i landet ska förhindra att folk reser, till exempel till sina semesterbostäder. Man ska hålla sig hemma under karantänen.

Jag läser förfärliga historier, där viruset har kommit in på ålderdomshem och dödat 10-20 personer åt gången.

Riktlinjer finns för hur vårdpersonalen ska prioritera när de måste välja vem de ska rädda. Prioritera den som väntas leva längst...

Kanske var det det sistnämnda, tillsammans med tankar på hur det här ska sluta, som gjorde detta till en sådan konstig dag, oron låg precis under ytan hela tiden. Den ekonomiska smällen. Jesús och jag har sådan tur med våra jobb att vi nästan skäms. Jag gick igenom våra vänner och bekanta och funderade över hur många som var i samma situation som vi, som kunde känna sig lugna, och jag kom inte på mer än några stycken. Ana som ibland vikarierar på posten. Svågern som säljer dödsförsäkringar. Jesús pappa som får pension. Just den kommande arbetslösheten är det som oroar spanjorerna allra värst just nu, enligt undersökningar. Många tusen har redan mist sina jobb, och flera veckors nedstängning av samhället måste få stora konsekvenser. Nödpaketen måste få konsekvenser. Var ska det här sluta?


Hemma då? Jo, fredagen var efterlängtad av både mig och Jesús. Äntligen helg! Här ska planteras citronträd, jag och Disa ska bada badkar med badbomb, vi ska förbereda Runas ettårskalas på söndag (har någon tips på någon kalasfin pysseldekoration man kan göra av kräppapper i olika färger?). Vi ska baka och göra lemonad och grönkålspaj. Men först var det fredagen.

Antal brända brödskivor idag: fyra, men fördelat hälften på morgonen och hälften på kvällen. Jag avskyr brödrosten. AVSKYR. Det är den sämsta brödrost jag sett i mitt liv. Jesús köpte den efter att vår förra gått sönder och han blev förtjust i brödrosten de hade i lärarrummet. Den är inte barnvänlig, inte vänlig alls. Livsfarlig och kräver dubbel mängd bröd eftersom hälften av skivorna bränns svarta. Hela apparaten bränns, till och med av/på-knappen! Sa jag att jag avskyr den?

Disa och jag gjorde filetes empanados till lunch. Kvällen innan hade jag pressat ett par citroner, mortlat vitlök grovt, lagt detta i en skål och sedan lagt i tunna kycklingfileer. Jag spädde med lite vatten tills kycklingen var täckt av vätska och ställde i kylen över natten. När det var dags att steka dem vände vi filéerna i vetemjöl, därefter i uppvispat ägg, och till slut i ströbröd. Sedan stektes de och vitlöksbitarna i olivolja och jag saltade och pepprade. Klart! Den perfekta utflyktsmaten! Men det regnade ute (och vi får inte ta oss utanför huset, som sagt, så vi åt dem inne med ris.

Klockan 19 stängde jag av jobbdatorn och gick ner till vardagsrummet där de andra var. Brasan brann och spred värme, Runa kröp snabbt emot mig när jag kom och Disa satt vid bordet och gjorde skolarbete. Hon ville så gärna visa mig vad hon höll på med. Det var matte. Hon lär sig att räkna med tandpetare. Man skulle färglägga en bild, men för att veta vilka färger de numrerade rutorna skulle ha, måste man räkna ett enkelt mattetal först. Så smart! Vilken kul idé!

Vi skulle fredagsmysa allihop, det kändes viktigare än någonsin, så jag gick till snabbköpet. Jesús tyckte inte att det var en bra idé eftersom jag tillhör en riskgrupp, och som sådan ska jag inte gå ut, men jag behövde komma ut och andas!

Jag fixade laxsmörgåsar och dansade till Nina Simone i köket, efter smörgåsmiddagen dukade vi fram läsk, salta pinnar, vindruvor, lakritsstänger (till Jesús, jag gillar saltlakrits bättre men det finns inte här), choklad (jag) och små goda chokladägg blev det till Disa. Det är fredagstradition, att köpa en påse chokladägg till henne. Det började när hon hade valt godis till fredagsmyset och de vackra chokladäggen hon ville ha var uräckliga. Ingen kunde äta de vidriga äggen så de slängdes. Men Jesús tog så illa vid sig av Disas besvikelse att han nästa morgon, innan han åkte iväg på festival, gick till affären och köpte en slags små kinderägg, som hon älskat sedan dess. Runi ville ta Disas chokladägg, hon har lyckats tidigare och vet hur goda de är, men jag proppade hennes små händer fulla av majskrokar tills hon glömde chokladen, och så såg vi den irländska animerade filmen Songs of the sea. Den är mycket, mycket bra, både för stora och små. Jag rekommenderar den!

Runa var så lycklig över att ha oss alla fyra i soffan att hon vred sig, slängde sig, skrattade, kunde inte vara stilla en sekund! Trött var hon också, så Jesús tog med henne upp för att sova, medan Disa och jag såg klart filmen. Disa försvann sedan in i sin värld, som hon ofta gör när hon har sett något magiskt, vackert med en bra historia, och jag lät henne vara ifred där ett tag, innan jag tog med henne upp för att läsa den nya Piraterna och spökvraket tills hon somnade, tätt intill mig.


Ja, det blev en lång text den här gången! Är det någon som har tagit sig igenom 
hela? :-)   Eller har dekorationstips för kräppapper?

Femte dagen i karantän - hjälpinsatser, stängda hotell och snigelbadhus

Det blir ett kort inlägg, jag är trött.

Disa och jag hade gjort slut på alla citroner på lemonad igen, så Jesús gick och köpte en stor påse strax innan stängningsdags. När han gick in i affären satt någon på balkongen ovanför och spelade klarinett, och när han gick ut applåderade alla från sina balkonger, inte för klarinettkillen, utan för vårdpersonalen. I hela Spanien applåderas det klockan 20 varje kväll.

En timme senare, kvällen innan, slog folk i sina kastruller där på balkongerna, som en högljudd protest mot det det korrumperade kungahuset. många anser att de där pengarna från Saudiarabien borde skänkas till Spaniens sjukhus. Allt finns så klart inte kvar, en stor det av pengarna gavs till kungens danska älskarinna när förhållandet tog slut, för att hon skulle hålla tyst om vad de hade haft för sig,

Nytt i Spanien: Alla hotell och campingar ska stängas, utom de hotell i bland annat Madrid som ska användas för att vårda Corona-smittade.

En av landets rikaste män - textiljätten Amancio Omega, ägare till bland annat klädbutiken Zara, har lovat att inte sparka personal och att han har ställt om produktionen för att tillverka bland annat skyddskläder.

Oväntat nog, tycker jag, så ska även egenföretagare få ekonomisk hjälp i den här krisens spår. Den som förlorar 75 % av sin inkomst ska kunna få ungefär 660 € i månaden, och slipper dessutom att betala skatt! Här är skatten fast, så varje månad MÅSTE man jobba tillräckligt förr att kunna betala skatten, och dessutom få pengar över.


På hemmaplan har jag gjort köttgryta, bränt en kastrull och två brödskivor, gjort en spännande rätt med riven gurka, yoghurt, russin, valnötter och mynta samt förberett en skål kycklingfiléer för att göra filetes empanado. Under tiden var barnen i pation. Disa gjorde ett badhus åt sina sniglar, satt sedan och matade Runa och sig själv med yoghurt, och Runa lekte med katternas saker, hon hällde vatten över sig och spred ut kattmat över hela pation och lekte med den som om den vore sand. Typiskt att vi inte hann köpa sandlåda innan det här började, det skulle ha blivit hennes ettårspresent...

Fjärde dagen i karantän - irritation, gummihandskar och 30 000 brev

En läkare i Madrid uppmanade folk att skriva brev till alla de som sitter isolerade på olika sjukhus på grund av corona-viruset. De får inte träffa någon över huvud taget, förutom läkare och sköterska i heltäckande skyddsmundering någon gång per dag. Nu ikväll hade det kommit in 30 000 brev till de isolerade patienterna.

Jag kom äntligen ut! En kort promenad till närmsta snabbköp, behövde maizena till en slags trolldeg som Disa hade recept på, våtservetter, bröd och... choklad.

Gatorna var folktomma, och när jag kom fram till butiken möttes jag av en lapp på dörren som berättade att de stänger tidigare. Innanför dörrarna stod fyra kartonger med plasthandskar och gummihandskar, och en uppmaning om att alla som ska handla måste ta på sig handskar. Flera lappar med stora svarta bokstäver uppmanade kunderna att hålla avstånd, minst en meter från varandra.

Inne i affären bar en del kunder munskydd, andra inte. Annars såg det ut som vanligt. Ett par pastasorter var slut, liksom vårt favorithushållspapper, inget annat.

För att få betala behövde jag vänta en meter från kassan, och när föregående kund var klar att gå ut, vinkades jag fram. Kassörskan som brukar le och prata vände bort huvudet, och det gjorde jag också, för att inte, tja, vad då? Stänka saliv på henne när jag andades? Hon bar ett heltäckande munskydd av en sort som jag inte sett förut. Det såg avancerat ut.

Disa har börjat få konstiga vredesutbrott. Efter ett av utbrotten gick hon ut på gatan och slängde igen dörren. Själv har jag varit irriterad på Jesús, för jag har noll förståelse för att han sover siesta samtidigt som jag måste jobba. Jag har ingen lust att sitta sent på kvällen och jobba! Visst, jag kunde ha satt på ett barnprogram och lämnat Disa i vardagsrummet själv, men det har vi redan gjort så mycket. Varenda dag. Hon behöver tid med oss. Så jag sköt fram jobbet, gjorde isbitar, lemonad och spansk trolldeg med henne, och jag vet inte om det var därför, men vid läggningen blev hon inte så där arg som de andra kvällarna.

Vårdcentralen håller stängt. Man kan beställa läkartid som vanligt, och då blir man uppringd av sin husläkare. Jesús pratade med Runas barnläkare, tillika mamma till Disas kompis Lola, som berättade att det inte finns några fall av covid-19 i Aracena än, och att om någon av oss skulle bli smittad måste personen i fråga hållas helt isolerad i eget rum för att minska risken för att hela familjen ska smittas. Det låter som en mardröm, framför allt om det är ett barn som är smittat om man ska hållas isolerad tillsammans med det...

Tredje dagen i karantän - räddningspaket, premiär och frukost i Alameda

-

 Vi är priviligierade, sa Jesús strax innan han somnade.
- Ja, det är vi, sa jag.

Och det är vi. Med Jesús lärarjobb och mina lärarvikariat är vi ganska trygga, ekonomiskt. Jag kan inte komma på någon i vänskapskretsen som har samma tur som vi, just nu. Jag, som är riskgruppsperson, oroar mig för viruset, naturligtvis gör jag det, men i övrigt har vi tur. Vi bor i ett hus med en liten patio, tänk om vi hade bott i lägenhet! Vi har hyllorna fulla med böcker, musik, spel och pyssel, fröpåsar och växter i pation. Vi bor i en småstad, där läget i mataffären är lugnt och inga poliser har vi sett till. Fast Jesús var noga med att ha kvittot tillgängligt när han hade handlat, ifall han skulle bli stoppad, man måste kunna bevisa att man har giltigt skäl att gå ut. Jag planerar att gå till apoteket imorgon. Det är en bit, tack och lov, jag har inte varit ute ur huset sedan i lördags.

Jesús och jag har en daglig genomgång om läget, vad vi läst och hört i olika medier, efter att barnen somnat. Vad har hänt idag? Det har rapporterats om kaos i matbutikerna i Madrid, där poliser ser till att ingen köper på sig för mycket och där folk slåss om matvarorna. Långt ifrån lugnet här i Aracena, där hyllorna är påfyllda, alla utom den med färsk mjölk, och den med min favoritchoklad...

Regeringen har lovat att sätta upp militära förläggningar för de hemlösa i Madrid. Regeringen har gått ut med ett paket om 200 miljarder euro, för att rädda företag och privatpersoner. Ekonomin. De som har blivit arbetslösa har blivit lovade arbetslösersättning oavsett om de uppfyller alla krav för det eller ej. Man får hjälp med låneamorteringar, ska kunna vara tjänstledig vid vård av sjuk anhörig utan att riskera sparken, och staten garanterar att ingen ska få elen eller vattnet avstängt även om betalning för tjänsterna dröjer. Kurvan över antalet smittade och döda fortsätter att peka spikrakt uppåt.


Men hörrni, vi ska inte bara prata virus här!

Låt mig berätta om förra söndagen i Sevilla istället.

Det var premiär för konserten som Jesús kör hade jobbat med. Tre verk av moderna kompositörer och efter pausen en perfomance gjort av ett konstnärskollektiv i Madrid.

Medan Jesús förberedde konserten med de andra, tog jag med båda barnen till Alameda, konserten skulle hållas strax intill. Vi satte oss vid en servering och åt frukost ute  solen. Omelett med svamp och grönsaker samt crossiant. Sedan blev femåriga Disa och jag oense om vart konsertlokalen låg någonstans, men eftersom jag är äldst och störst bestämde jag att vi skulle ta min väg, och på grund av det gick vi fel och kom tio minuter försent.

Stället för konserten är så vackert, det ligger i en gammal klosterbyggnad.

Jag insåg mycket snabbt att det inte var läge att ens försöka få sittplats, inte med lilla Runa, så vi höll till utanför lokalen istället. Bra hördes det, och Disa gick in och ut för att lyssna eller leka med en ny kompis.

Andra akten var det performance, kören gick in i ett litet utrymme där publiken satt och väntade, det var musik och ljud och märkliga dräkter. Disa såg allt, jag lyssnade från pation, där jag försökte hindra Runa från att stoppa i sig mosade, nedfallna apelsiner från träden.

När det var slut ville alla fotografera, och Jesús kände sig obekväm, men var glad att han hade fått en av de mindre fåniga dräkterna, som han sa.

När allt var undanplockat gick vi med ett gäng från kören för att äta lunch i Alameda. Det var 8 mars - strejk, soligt och varmt, och en massa folk i rörelse! En marknad, vattenleken var igång och på alla uteserveringar i hela Alameda verkade vara fulla.

Vi gick till ett litet ställe där maten dröjde, sedan var det lekplats för barnen ända tills mammorna blev vansinnessugna på glass. Vi gick till det bästa glassstället i Sevilla som jag har provat! Gud, så god glassen var! Jag testade vanilj och hasselnöt, och båda smakerna var perfekta. Perfekta!

Det var en sådan där barhoppande dag, när det ena leder till det andra, man träffar någon, sedan någon ny, pratar, och utan att ha planerat något alls har plötsligt hela dagen gått och det är mörkt och dagen har varit så trevlig!

Andra dagen i karantän - lärarjobb, oro, stängda gränser och lemonad

Från och med idag (måndag) sker all skolundervisning på distans. Andalusiens lärplattform kraschade redan på morgonen. Inte för att Jesús hade tänkt använda den ändå, han vet inte hur den fungerar. Han satt istället med böckerna och planerade skolarbetet för sin klass. Mellan klockan nio och två varje vardag måste han vara tillgänglig så att elever och deras familjer kan nå honom.

Han åkte till skolan en sväng, det var något med böckerna, och träffade en stressad rektor som försökte ta hand om allt, alla lärarnas frågor, familjernas, kommunens direktiv, statens... Åkte sedan vidare till Disas skola och hämtade material som vi ska jobba med här hemma med henne. Det var inga problem med att köra (man måste åka ensam i bilen om man absolut ska ge sig ut), men tydligen hade den spansk-brasilianska familjen i Disas skola inte samma tur, de bor i Alájar och där hindras de av polisen att ta sig ut ur byn.

Kvällen innan höll Spaniens krisgrupp presskonferens och deklarerade att all vårdpersonal kallas in, de kallas tillbaka från semestrar, tillfälliga vikariat förlängs, och till och med läkarstudenten ska in och jobba. Staten har tagit sig rätten att använda privata vårdinrättningar vid behov, och meddelar att tvåveckorskarantänen med största sannolikhet kommer att bli längre. Idag har landsgränserna stängts. Stora varsel är igång, Burger King stänger alla sina matställen, vilket medför att 14 000 personer står utan jobb.

Varje kväll klockan 22 applåderas det för vårdpersonalen. En av Jesús kompisar i kören, som är sjuksköterska, berättade att hon blev rörd till tårar av gesten.

Det tas krafttag i kampen mot viruset, och det känns både tryggt och skrämmande. Jag vet inte vad som borde göras. Men jag vet att Spanien är det land där viruset sprids snabbast i världen, näst efter Italien. Över 9 000 smittade, mer än 300 döda. Jag vet eftersom jag knarkar nyheter, söker dem, uppdaterar mig i de fyra tidningar jag läser. Att jobba via datorn, med fri tillgång till internet, kräver självkontroll för att inte sitta och läsa nyheter när detta händer. Jag får lägga av. En uppdatering om dagen räcker. Jag skrämmer upp mig själv. Men kontrasten är så stor. För fem dagar sedan var vi på skolutflykt, åt sockerkaka och tittade på fornlämningar, nu är vi instängda på obestämd tid, militär och polis ser till att vi inte går ut utan giltiga skäl, och här sitter vi och väntar på att viruset ska komma. Jag har INTE tagit reda på varför jag som diabetiker tillhör riskgruppen, men jag tillhör den ju, och trots att risken är liten att det ska gå illa snuddar tanken, alltså, jag vill ju vara kvar här länge till med mina ungar... Jag vill inte tillhöra någon riskgrupp.

Se där. Ska verkligen lägga av med denna nyhetsläsning. Nu räcker det. Från och med imorgon. En gång om dagen var det. Detta är inte sunt.


En av papporna i klassen skickade en svängig coronalåt som man inte kan låta bli att le av, och en mamma skickade en länk till Unescos digitala världsbibliotek. Musiker vars konserter har blivit inställda spelar gratis hemifrån, vilket man kan se digitalt, och flera operahus förbereder operor som man kan se gratis. Tidningarna tipsar om museer i världen som man kan göra en virtuell rundtur i, och jag har, till min glädje, fått bokpaketet som jag beställde från Sverige. Kokböcker, deckare, feel good, fakta och barnböcker. Härligt!

Idag har vi, förutom att jobba, gjort lemonad av citronerna som vi fick när vi köpte citronträdet i lördags. Vi fick en stor påse citroner från plantskolans citronträd. Disa kom upp när jag jobbade och sa "Mamma, cierra los ojos" och la handen för mina ögon för att jag skulle blunda, gick sedan och hämtade ett stort glas kall, härlig lemonad som hon och Jesús hade gjort färdig medan jag satt vid datorn.

Imorgon ska det regna. Planen är, förutom att jobba, att tända brasan, få veckans grönsakskorg hemkörd och planera maten efter den, baka kakor och bada badkar.

Första dagen i karantän - skattjakt, postgång och kung i blåsväder

Under dagen har jag fått meddelanden skickade till mig. "Hur går det?" "Hur är det med er?" Och det är ju alltid trevligt med livstecken från omvärlden, speciellt nu, när man inte får gå ut och träffa den. Undrar om postgången hålls igång? Jag skulle vilja beställa ett trädgårdsbord och några flaskor med saft :-) Och skicka kanelbullar till Milagros i norr. Går det, tro?

Det sades att karantänen inte skulle börja förrän måndag klockan 8, så jag planerade att sticka ut tidigt och gå till grannbyn Linares och tillbaka, sista chansen att gå ut och bli trött i musklerna, men karantänen hade redan börjat natten innan.

Jag har bara jobbat idag, så jag hade varit instängd i vilket fall. Jesús har varit med barnen, städat och gjort så fint, dessutom spelat spel med Disa och ordnat skattjakt för henne. Jag kom ner i en paus just som hon hade hittat en ny lapp med en bild i köket och strax förstod hon att skatten (en garnboll) var ute på bilen :-) Sedan skulle jag rita skattjaktslappar och jag hann tänka, att vad bra jag är på att rita egentligen, man ser ju precis vad det föreställer, sedan protesterade Runa, jag behövde söva henne, gå tillbaka och jobba, så skattjakten blev inte klar.

Vi grillade sardiner, kött, majskolvar och champinjoner till lunch, och Jesús gjorde couscous-sallad till det.

Vid läggdags lekte Runa med en rosa kudde, försökte ta den från Disa, och båda skrattade så mycket, och det var så roligt att se att hon faktiskt medvetet leker och skojar med oss. Lillan, som fyller ett år om en vecka! Disa ville somna i sängen här i arbetsrummet eftersom jag skulle stanna här och jobba ett tag till, så jag läste Saga-sagor, hennes första kapitelbok, och nu sover hon här bakom mig, jag ska bära in henne till stora sängen när jag går och lägger mig.

Jesús ringde till sin pappa, som var hellugn. Han hade varit ute på promenad med sin vän, och fått höra från folk på balkongerna att de borde gå hem. Jesús brors jobb är inställda, han jobbar ju som trollkarl. José Albertos restaurang är stängd, liksom Gorettis butik. Loren som är höggravid är orolig och vi alla oroar oss över Jesús brorsdotter, som ligger inlagd på sjukhuset i vecka 28 för att försöka förhindra att tvillingarna föds så här tidigt.

På nyheterna har folk uppmanats att lämna tillbaka handsprit och munskydd, de som har köpt slut på lagren alltså, inom 48 timmar.

En lite märklig nyhet, som inte har med Corona-viruset att göra, är att kungen, Felipe VI, avsäger sig sitt framtida arv från sin pappa. Den gamle kungen, Juan Carlos, har varit i blåsväder så många gånger att han till slut, det var väl efter den upptäckta elefantjakten, fick abdikera och låta sonen ta över. Men skandalerna fortsatte, nu det senaste upptäcktes det att gamle kungen har ett hemligt konto i Schweiz med hundratals miljoner dollar i mutpengar från Saudiarabien, och det var det som fick den yngre kungen att avsäga sig det framtida arvet. Dessutom, meddelade han, blir det inte längre några statliga anslag till den gamle kungen, som har varit nästan 200 000 euro om året.

Ja, det var vår första dag i karantän!

Corona i Spanien

Klockan närmade sig tio på fredagskvällen, Runa sov i min famn, månen lyste på himlen, grillen värmde min rygg och vart jag än vände blicken såg jag in glada, snälla ansikten. Ännu en födelsedagsfest, vi firar födelsedagar för både barn och föräldrar i Disas skola, bara för att det är så roligt att träffas. Nu var det Leos pappa, som förstås hade lagat en massa stark, mexikansk mat (mexikan), nästa dag skulle en mamma ha kalas, men under kvällen kom ett meddelande om att hon ställde in festen. Jag tänkte, lite ledset, att det här är nog sista gången som vi ses på ett tag. Och det fick jag rätt i. Ett dygn senare kom beskedet från premiärminister Pedro Sanchez att vi alla, i hela Spanien, är satta i karantän i minst 15 dagar.

Jag gick och la mig med känslan av att vilja hålla de båda sovande barnen hårt intill mig, och i samma stund åkte Jesús hem från Sevilla på nästan öde vägar. De elektriska skyltarna vid motorvägen blinkade i rött: Stanna hemma! Han körde som vanligt in vid Venta del Alto för att vakna till, men fick rysningar av den stängda bensinstationen, det stängda hotellet och den stängda restaurangen, allt låg i kolmörker, vinden ven och en bit bort blinkade trafikskylten olycksbådande: Stanna hemma! Stanna hemma! Stanna hemma!

Varken Jesús eller jag har varit särskilt oroliga. När det började ryktas att skolorna skulle stänga var han upprymd, ett plötsligt, oväntat skollov! Jag tyckte att det lät fint, då kunde vi sätta upp bokhyllor, gå vandringsleder, lära Disa att cykla, tänkte jag optimistiskt. Men det var det beskedet, som kom på torsdagen, som gjorde folk panikslagna. De rusade till matbutikerna och köpte upp allt de kunde. På fredagen fortsatte de att bunkra, och ungarna i skolan var oroliga, berättade Jesús. De fick ta hem alla sina läroböcker och jobba på distans, med lärarkontakt. Borgmästaren skickade meddelande om att gym, museet, grottan, biblioteket och så vidare stängs tills vidare.

På lördagen behövde jag åka iväg och handla, ni vet, den vanliga helghandlingen; sardiner att grilla, mjölk, små chokladägg till Disa, kattsand, kycklingklubbor att koka barnmat av... Och blev förvånad redan innan jag kom fram. Ingen kö in till parkeringen? Lediga platser, en lördagsförmiddag? Och inne i affären... Var det verkligen tomt på många hyllor! Butikspersonalen försökte sprida ut varor f ratt det skulle se mindre tomt ut, men en lång rad med ostar döljer inte det faktum att nästan allt kött var slut. I frysdisken med halvfabrikat var det mesta borta, i mejerikylarna fanns det bara några sorters yoghurt och smör kvar, det mesta av frukt- och grönsaker var borta... Jag var irriterad, det var jag, över det här egoistiska tankesättet att handla upp allt för eget bruk, när ingenting alls tydde på att man inte skulle kunna gå in i en mataffär och köpa mat mer.

Vi åkte till en liten plantskola i Cortelazor, köpte plättar i luften samt ett citronträd, som jag har drömt om i lfera år (ett eget citronträd!), sedan tänkte vi äta, ute, men såg att inte bara vägarna var tomma på bilar, hela stan var nästan öde. Klockan var lunchdags och flera restauranger hade stängt, en annan höll på att stänga, så vi åkte hem och stekte fisk.

Senare kom beskedet om att nationellt nödläge har utlyst. Karantän i minst 15 dagar. Jag stack ut igen. Behövde köpa gas och ett par saker till, och passade på att köpa lite nya pysselsaker inför isoleringen, så nu har vi påsk-papper, klistermärken, tyg och broderitråd, en ask akvarellpennor, block och grejer så vi klarar oss, dessutom en liten rosenbuske och nya fröpåsar som ska tas om hand. Vi kommer inte att få tråkigt. Jag ska dessutom jobba veckan som kommer. Men det känns inget vidare att inte kunna gå ut. Jag har jobbat så mycket vid datorn senaste tiden, det känns som om jag är instängd i en låda och måste sträcka på benen innan jag blir tokig! Jag vill ut och gå, långt, bli fysiskt trött, men det kommer att få vänta ännu längre.

Kassörskorna var trötta och oroliga. De har fått jobba både dag- och kvällspass och måste nu fortsätta och jobba och möta alla potentiella smittbärare.

Man kommer att få gå ut för att köpa mat, gå till apoteket, vårdcentralen och göra nödvändiga resor till och från jobbet. Militären kallas in om det krävs. På lördagskvällen gick de ute på gatorna i Villaverde och uppmanade via megafoner folk att hålla sig inomhus, enligt en av Jesús kollegor som bor där. I Villaverde har en person bekräftats smittad.


Är jag orolig? Ja. Mindre för viruset kanske, även om jag tillhör en riskgrupp och, liksom övriga, med största sannolikhet kommer att bli smittad (jag önskar att det var gjort redan, så man slapp ha det framför sig). Omkring 6 000 personer i Spanien (främst i Madrid), nästan 200 har avlidit. Det sägs att Spanien är värst drabbat i Europa, efter Italien. Men jag oroar mig nog mer över folks panik och ekonomin. Många av våra vänner lever på musik eller på att åka runt på marknader och byfester med teater och produkter att sälja. Nu ställs alla marknader och evenemang in på obestämd tid. Vad ska de leva av då?! Alla som arbetar i butiker, restauranger, på hotell, hur ska det gå för dem? I Spanien finns inte samma skyddsnät som i Sverige. Både Jesús och jag har tur när det gäller jobb, vi har både kunnat spara ihop reservpengar och kommer att ha inkomsten mer eller mindre trygg nu också, men de andra? Hur ska det sluta, det här?