Barn i macho-Spanien - del 3

Som jag redan skrivit är det här mycket viktigt att se om barnet är en flicka eller en pojke, och för att ingen ska behöva ta fel ser man till att märka ut flickorna ordentligt.
Först har vi de obligatoriska örhängena, som många flickor får redan på BB.
Sedan har vi kläderna och tillbehören. Som ska gå i ljusrosa. Och skulle det av någon anledning inte vara rosa måste det i alla fall vara flickigt, klänningar och prinsessor och grejer.

Vi förbjuder så klart varken skira klänningar eller färgen ljusrosa. Disa-ungen har plagg av alla typer (eller nja, hon har faktiskt ingen skir ljusrosa klänning i gammaldags stil som det nästan är lag på här, och kommer inte att få det heller om hon inte ber om det), men vi gillar inte den där flickmärkningen av olika skäl och tänker som så, att om det alltid när vi går ut genast står klart att Disa är en flicka har vi misslyckats. Och än så länge har vi enligt den modellen klarat oss bra, eftersom de flesta genast förutsätter att hon är en pojke.

Men det blev en rätt konstig situation på vårdcentralen häromdagen, en situation som verkligen visar hur viktiga kläderna och örhängena är.
De ville ha ett urinprov från Disa och klistrade fast en påse som hon skulle kissa i.
Det blev flera timmars väntan på den urinen. Vi gick hem för att vänta, bor så nära vårdcentralen. Disa dröjde. Jag åkte och handlade, lämnade J att vänta ut henne, och han fick springa tillbaka till vårdcentralen med bebisen, rädd att läkaren hunnit gå hem.

Sköterskan som tog emot urinprovet småpratade.
- Åh vilken liten pojke, så tjock och fin han är, men hördudu, gråt inte, det gör väl inte ont, sa hon när hon tog bort tejpen från den stackars ungen, den satt hårt fastklistrad.
Sköterskan hade sett Disas kläder, en vanlig body med glada blå och röda ränder, helt neutral tycker jag, men den är ju inte... flickig. Och hon har inte hål i öronen.
Och det var väl det som gjorde att sköterskan trodde att Disa är en pojke, trots att hon höll på att ta bort en urinprovspåse från ungens könsorgan.


Del 1
Del 2

Fult, fult, fult

Jag påstår inte att Sevilla är den sista platsen på jorden att åka till i augusti månad, men bra trist är det som resmål den här tiden på året.
Alla åker härifrån i augusti.
Restauranger och butiker stänger, det finns inga kunder ändå.
Stan är full av parkeringsplatser, vilket kan anses som det enda som är bra med Sevilla i augusti.
Vi skulle också åkt härifrån om det inte vore för den lilla ungen.

Vi gick en promenad i går. Här i vårt område finns det många fula promenadstråk eftersom själva det trista bostadsområdet är så fult, och vi har gått på rätt många fula ställen den senaste tiden med barnvagnen för att slippa ta bilen eller bussen.
Men det här tog priset. Det var den fulaste promenad vi har tagit oss för någonsin, till och med fulare än promenadvägen till stadsdelen Nervión.
Att vi gick den här vägen var för att jag ville gå till idrottshallen och höra mig för om priser och tider för simning i höst.
Vi hann gå runt nästan hela den enorma anläggningen innan vi förstod att den var stängd. Augustistängd. Som så mycket annat.
Vi gick tillbaka, men tog en annan väg, och möjligtvis var den ännu fulare än ditvägen.

Hade det varit tidigare på dagen hade jag tagit en bild så ni hade förstått hur deprimerande fult det var, men det är för varmt att gå ut när solen fortfarande är uppe på himlen.




Låt det bli september nu!

Musik och TV-program år 2014???

Nu behöver jag lite hjälp.
Vi har en första år-bok till Disa att fylla i, ja, lite av varje ni vet, första steget, födelsevikt och en massa grejer.
Men det är en sida vi har svårt att skriva på, för vi har inte hängt med, varken i Sverige eller i Spanien.
Världshändelser och dagens rubriker den 25 juli är väl svårt att svara på nu i efterhand (vi kan det definitivt inte, var upptagna med annat den dagen), men det här:

Musiken som gällde var...

Det här var populärt på TV/i mobilen...

Det här var modernt...

Sportstjärnor vi gillade...

En liter mjölk (Sverige, ekologisk) kostade...

Så hjälp oss nu, så inte Disa behöver skämmas över sina uselt uppdaterade föräldrar...

En månad

I måndags fyllde Disa en månad.
Det firade vi med ett litet kalas; tapas och allt igenom hemgjord blåbärstårta och ett gäng spanska släktingar på besök.
Födelsebarnet själv sov sig igenom nästan hela kalaset, jag gick till slut och väckte henne så att besökarna skulle få träffa huvudpersonen och inte bara titta på henne i spjälsängen. Klockan var så mycket att hon hade vaknat när som helst ändå, så tyck inte för synd om henne.

Disas i ålder närmsta släkting var där också. Jesús brorsdotter fick en flicka tolv dagar efter att Disa föddes, en liten älvlik sak. Sist vi träffade henne var hon pytteliten jämfört med Disa som hade hunnit växa och tjockna till sig på de tolv dagarna och såg ut som en jättebebis i jämförelse. nu var de jämnstora, och det var lustigt att se hur blond vår lilla unge är i jämförelse. Det kanske är som Jesús (och alla andra) säger, att hon har ärvt mer från sin mammas sida än sin pappas?

Medan den lilla släktingen satt helt nöjd och mätt och tittade hela tiden är vår bebis rörligare. Oj, vad hon rör på sig, och så stark hon är! Det är sällan hon är riktigt stilla när hon är vaken. Hon sprattlar med benen och viftar med de långa armarna med knutna nävar och träffar ibland sig själv i huvudet. Hon håller upp det stora huvudet på nacken allt längre stunder i taget. Och riktigt stark är hon när hon blir ilsken och tar spärn med hela kroppen. Då får man hålla ordentligt i henne!

När man låtsas att man känner någon

- Men hallå, hej, sa mannen som just hade tänkt att sätta sig i sin bil.
- Hej!
- Hur är det?
- Bara fint, allt bra.

Vem sjutton är det här? Någon av Jesús kompisar? Har jag träffat honom förut? Visst verkar han lite bekant? Måste vi kindpussas?

Kindpussar.
- Åh, har barnet kommit? Är det en pojke eller en flicka, undrade mannen och kikade in i bärsjalen där Disa sov.
Vi fortsatte att småprata lite, mannen undrade om vi ville ha skjuts hem, men vi avböjde, hade gått ut för att få en kvällspromenad.

- Vem var det, frågade jag Jesús när vi gick.
- Vem det var? Jag har ingen aning! Jag trodde att du kände honom?
- Nej jag vet inte vem det är. En granne kanske?

Jo minsann, vi bor visst i samma hus, upptäckte Jesús när han i morse stötte på samme man i hissen.

Skräckbebis

Det kan ha varit tröttheten, det kan det.
Och mörkret.
Ensamheten när man är vaken själv.

Saker och ting ter sig annorlunda klockan två på natten.
Jag menar, Disa gör det ju mitt på dagen också.
Men när hon nu låg i mitt knä och gång på gång öppnade ögonen till hälften och bara ögonvitorna syntes, alltså, jag höll på att få spel. Varenda skräckfilm (rätt få i och för sig) jag sett flimrade i huvudet och jag mindes djävulsbebisar och allt vad det nu var så jag knappt vågade titta på henne längre (och jag behövde titta eftersom jag gav henne mat), var så nära att väcka Jesús och lämna över ungen till honom.

Han vill gärna se skräckfilm med mig, men det är sällan han kan övertala mig eftersom jag inte klarar av sådana filmer, jag har för gott minne och för bra fantasi.





Någon annan som... ähum... blivit rädd för sin egen bebis?

Disas pappa

Förut har jag sett äktenskap som en allvarlig grej, men det är det ju inte, om det inte funkar så kan man skilja sig. Att få barn med någon, det är allvarligt på riktigt. Där måste man vara säker. Barnet har man tillsammans för resten av livet.

Jag har haft tur.
Nej, inte tur, det finns ju en anledning att just Jesús är pappa till det här barnet.
Jesús är den bästa person jag vet.
Han är, och har varit helt fantastisk.
Han har gjort allt. Under den jobbiga graviditeten, efter förlossningen, nu.
Tagit hand om mig, tagit hand om Disa när jag inte har kunnat. Tar fortfarande hand om henne förstås, men nu är vi två som kan dela på det.
Han hjälpte mig med allt runt omkring jobbet så att jag kunde fortsätta jobba istället för att bara ligga stilla, uttråkad, de sista månaderna.
Han fixar allt i hemmet, han går upp på natten och ger Disa mat, han håller humöret uppe på mig när det dimper, han jobbar och grejar i ett, förutom under siestan på eftermiddagen. Hur orkar han?
Han är helt fantastisk, så bra att jag vill göra något för honom för att han ska förstå det, men det finns inget som går att mäta sig med vad han gör och har gjort.

I går lagade jag mat för första gången på... hm... månader, och Jesús fick ta hand om flickan under tiden. Han la sig i sängen med henne på bröstkorgen, det gillar de skarpt, och läste och vilade ryggen som han fått ont i igen, och hade det bara mysigt, samtidigt som han fick dåligt samvete över att han inte gjorde någonting.
Inte gjorde något? Hade han inte tagit hand om Disa hade jag inte kunnat laga mat.

Det kan jag ge honom, nu när jag mår bra igen. Vilostunder.

Förändringar

Snart en månad gammal och det känns om om Disa förändras dag för dag.
Vi tar ett exempel.
Från att ha varit en liten sömntuta de första veckorna, näst intill omöjlig att väcka för mat, har hon slagit om helt. Jag saknar nu tiden då vi kunde göra en massa saker medan hon sov.
Nu vill hon absolut inte vara ensam. Är vaken många timmar i taget. Hon kan tänka sig att sova, eller åtminstone vara stilla och blunda, men då ska det vara i en vyssande famn eller på magen på någon av oss, alternativt i bärsjalen. Att lägga henne i spjälsängen är samma sak som att väcka henne. Mellanspel av gråtperioder då ingenting hjälper.

Vad har ni för erfarenhet av sådant här? Jag är ju ny på området.

María Luísa-parken

Maria Luisa-parken - den vackraste park jag vet. Och bra att gå i med en liten bebis på sommaren eftersom det är så mycket skuggande träd där.
Vi tog oss dit för att ta lite bilder på Disa med ögonen öppna.
Det är hopplöst svårt eftersom hon mest sover, och sover hon inte så äter hon.
Vi har försökt med den här fototuren i en och en halv vecka, men flera saker måste sammanfalla:
Vi måste åka när hon sover och vara på plats när hon vaknar och vill äta.
Det måste ske på förmiddagen för att det inte ska vara för varmt.
Vi får inte ha någon läkartid eller tid för att få föräldrapenning inbokad.
Vi får inte vara för trötta.

Det var först när vi gick tillbaka till bilen som jag kom ihåg att jag kunde ta några bilder av parken också, så det blev ett par på vägen.

Mamma Annika den musikaliska motvikten

Apropå musik.
Det här är en låt som Disas papps aldrig någonsin kommer att spela för henne (och med all säkerhet ingen annan låt heller som har varit med i Eurovision Song Contest).
Men visst blir man himla glad av Lettlands bidrag från år 2000?

Hur går barnsångerna???

Den här ungen kommer att växa upp med musik.
Musik är Jesús största intresse, dessutom är det hans yrke i och med att han är musiklärare.

Vi kom hem sent på kvällen från BB då för drygt tre veckor sedan, därför dröjde det ända till nästa morgon innan Jesús satte på första skivan som Disa skulle höra medan hon åt.
Det blir mest klassisk musik och opera (med anledning av Wagnerfestivalen som direktsändes i radion), men den senaste veckan har det blivit alltmer rock och metal.
Disa har redan varit på en akustisk blueskonsert i en liten park, och J spelar ukulele, munspel (det gillar hon inte) och gitarr när han sjunger för henne och kompar sig själv.

Jodå, mina skivor går på också, men jag har inte så stort behov av att lyssna på något hela tiden, som han har.
Han tycker att jag ska sjunga mer för henne. Jag sjunger. Men kan inte koppla av riktigt när jag inte är själv med Disa, det är han som sjunger i kör och är med i en massa olika grupper, inte jag.
Vi fick en fin bok med svenska barnsånger av min bror, texter, noter och en liten spelare så man kan lyssna på sången om man inte kan den. J använder boken för att lära sig sångerna med gitarrkomp. Jag behöver den för texternas skull.
Och nu kommer jag till själva saken: Jag har upptäckt att jag är hemskt dålig på att komma ihåg sångtexter!
Sånger som jag trodde att jag kunde utan och innan måste jag nynna mig igenom, för det mesta kan jag inte mer än de två första raderna!


- Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind. Mor....nanananananana...

- Sov du lilla videung, än så är det vinter, .....nanananana....

- Gubben Noak, gubben Noak, var en hedersman.....nananana

- Nananananana....och musen hette Klas, nanananan....bjuden på kalas...nanananananananananananana..... Faderullanlej!

- Mors lilla Olle i skogen gick...nananana....bara jag slapp att så ensam här gå.



Hopplöst.

Vad man kan göra med bebisparfymen

Vi fick en presentkorg med olika bebisprylar, och bland dem låg en flaska bebisparfym.
Bebisparfym.
Ja, vi har ju pratat om det tidigare. Förutom det läskiga i att spruta på en massa otäcka kemiska medel på en nyfödds hud, vem vill praya bort den goda bebislukten?

- Vi slänger den, sa jag.
- Nej! Den är ju ny och oanvänd! Vi kanske kan ge den till någon, föreslog Jesús.
Det är mot hans natur att slänga något som fungerar, eller kan fungera, som mixern som J tror att han ska hitta någon reservdel på nätet till (som om han någonsin har reparerat något?) och inte vill slänga av den anledningen, den står bara och tar upp plats i köket. Och termosen som är för alltid förstörd av någon äcklig, fyra år gammal sörja.
- Vem skulle du vilja ge en bebisparfym till??!
Han kom förstås inte på någon, och den lilla flaskan har stått där i köket i ett par veckor nu.
Och ser man på, Jesús har faktiskt hittat ett användningsområde för bebisparfymen. Den är nämligen helt suveränt bra att rengöra whiteboardtavlan med! Det bästa vi har provat faktiskt! Häll lite bebisparfym på trasan, stryk på tavlan, vips så är alllt borta! Skinande rent, som i en putsmedelreklam!

Enda nackdelen är lukten efteråt.
Bebisparfymen luktar så starkt, en obehaglig lukt, som den som ofta stängs in i hissen av damer som sprutat på sig för mycket av parfymflaskan...

De otäcka babyljuden

Disa är inte tyst när hon sover.
Hon suckar, stönar, hummar, väser, piper, flämtar, andas snabbt ett tag för att sedan tystna helt innan hon fortsätter med något annat.
När Jesús och jag föröker somna på kvällen ligger vi på helspänn. När jag somnar är det han som tittar till henne, när han somnar först får jag tända lampan och gå runt sängen eftersom spjälsängen står på hans sida.
Det blir många uppstigningar, för vid varenda ljud undrar jag om hon håller på att drabbas av andningsstillestånd.

När vi är vakna båda två i dagsljus är det inte otäckt, snarare lite lustigt hur hon låter, vår unge.
- Hör, säger jag, det låter som om hon har en mardröm, stackarn. Vad hon nu kan drömma för läskigt. Hon kanske drömmer att hon måste vänta tre minuter medan ersättningen i flaskan kallnar, hahaha.
- Hehehe, ja, eller att vi klär på henne ett långärmat plagg.
- Eller att vi sprayar navelsträngen med den där kalla vätskan, eller att du spelar munspel för henne. Fnissfnissfniss...

Komma iväg utan bebis

- Du borde komma ut! Komma ifrån! Koppla ur. Göra saker på egen hand utan oss och tänka på något annat, säger Jesús gång på gång.
- Jajaja, jag vet.

Jag vet.
Jag håller med.
Ut till det vanliga livet, få lite energi. Men det finns ingenting jag har lust att göra. Vart ska jag ta vägen? Centrum? Vad ska jag göra där?
Den enda plats jag vill till är Sverige, tänker jag, möjligtvis resa till något annat ställe, men det går inte så jag säger inget.

Men häromdagen kom jag i alla fall ut. Åkte med Nikki till det svenska möbelvaruhuset. För att köpa saker till Disa. Tänka på något annat? Lätt att säga.
Det blev ett par plastade tygunderlägg som hon kan vara på utan blöja för att lufta rumpan lite. Och som vi kan sitta på, för det har blivit lite för många olyckor (från henne) i soffan när vi suttit med henne i knät.

En fika fick vi till.
Jag som har haft noll matlust sedan vi kom hem från sjukhuset, blivit äcklad av det mesta i matväg, tyckte plötsligt att både laxrulle och kanelbulle såg lockande ut.
Det smakade okej, men sedan var jag så mätt att det inte blev mer ätet den dagen.

Båda tog vi fram kamerorna för att fotografera det enkla fikat.
- Vi är ju helt knäppa sa jag.
Nä, det gjorde jag nog inte, men jag tänkte det.
- Får jag ta med den här bilden till bloggen?
- Visst. Och kan jag lägga ut den här på facebook, undrade Nikki i sin tur.
- Okej.

Det var skönt att komma hem. Jag längtade allt efter dem.

Spansk byråkrati på film

Så himla roligt! Tack för länktipset!
Vi spaniensvenskar önskar väl alla att vi vore den blonda tjejen, när vi sitter på de olika kontoren och myndigheterna med papper, kopior, stämplar av alla sorter och ändå får nej eftersom det fattas ett formulär eller en kopia!

Svensk länk till samma film (ses ej från utlandet), kolla HÄR.


Har skrivit om detta här och här.

Förlossningsberättelsen - del 3

Jo, det finns en del tre också.
Det här var den jobbigaste biten.

Jag rullades från uppvaket till ett rum på en avdelning.
Där väntade Jesús med Disa samt hans föräldrar.
Vi var tillsammans en stund, sedan fick Jesús sällskap av sin pappa för att äta lite middag.
Det var fredag kväll.
Jag hade ont.
"Ja, vad hade du väntat dig", säger ni som har blivit opererade, och då säger jag, som inte har blivit det tidigare, att jag tänkte kanske att man får en massa smärtlindring så att det inte känns så mycket.
Jag fick Disa intill mig ett ögonblick, men hade för ont för att kunna ta i henne. Då och då bubblade det till i magen, det var fruktansvärt, och jag kände hur livmodern höll på att dra ihop sig. Jag kunde inte röra benen förrän nästa eftermiddag eftersom det gjorde för ont och låg i en obekväm ställning hela kvällen och natten. Usch.

Nästa dag kom J.s syskon och hälsade på tillsammans med hans föräldrar. På eftermiddagen syskonbarnen.
Det blev alltså inte så många besökare, tack vare att J sa nej till alla som ringde. Ni vet, här kan det vara ganska illa ansett att inte genast besöka på sjukhuset.
På vårt sjukhus finns inga regler för antal besökare, eller besökstider.
J:s föräldrar är toppen. Men det kändes jobbigt att vi aldrig var ensamma under de dagar vi var där. De kom för att hjälpa till, och det behövdes. Hans mamma visade Jesús hur man lyfter bebis, håller bebis, matar, byter blöjor, tröstar, han har fått lära mig i efterhand. Mig visade hon hur man ammar. De fanns där när J behövde äta, för jag kunde inte lämnas ensam. Jag kunde inte dricka vatten själv ens, ännu mindre ta hand om Disa när hon skrek eller behövde bytas på eftersom hon låg i sin lilla lådsäng på hjul en bit ifrån.

Då och då under dagarna kom det in sköterskor som delade ut tabletter, bytte droppåse och senare lämnade matbricka. Om de sa någonting var det aldrig något vänligt, eler i vänlig ton, snarare "Du måste amma!" (Hur? Jag kan ju inte ens ta i henne?) eller "Du måste gå upp ur sängen, ut och gå i korridoren!" (Hur? Dropppåsarna sitter ju fast i sängen, liksom katetern!) eller "Det måste ni ta med er själva!", när jag frågade efter tvål, eller "Men snälla damen, det finns redan vatten i mjölken!" när Jesús mamma undrade om vi inte behövde ge barnet vatten också, som man i hennes familj alltid har gjort..

Jag ville bara därifrån.

Grannen hade fått en liten pojke med en massa svart hår på huvudet. Han hade ont i magen och skrek. Skriket började så konstigt att det tog en bra stund innan jag förstod vad det var. Det började som ett mycket gällt, långt knarrande och sedan tog det lång tid innan han tystnade i ett par minuter, för att sedan börja igen. Stackars liten. Och varken vi eller hans föräldrar kunde sova.

Vi fick välkommet besök av de närmaste vännerna på söndagskvällen.

Det var inga roliga dagar. Jag ville hem så fort som möjligt, få vara ensam med J coh Disa och sooova, och på måndagen blev jag utskriven. Och fick besök av vår underbare barnmorska och den svenska gynekologen.


Minnesvärda händelser: När jag sent på lördagskvällen/natten tog mig ur sängen första gången och kunde gå fram till Disas säng och äntligen titta på henne. Hade i princip bara sett henne otydligt genom plexiglaset.
Och dagen därpå när jag kunde sitta i fåtöljen som J hade att sova i, och jag fick Disa lagd i famnen.
Det kändes som om alla J:s släktingar hade hållit i henne, smekt henne, sett henne, fotograferat henne, beundrat henne, letat likheter med föräldrarna, och jag var den sista av alla som fick göra något av det.

Hoppas att det aldrig mer blir kejsarsnitt.

Den absurda p-boten

Vi tar ännu ett exempel på absurda byråkrati-Spanien.

Jesús fick en p-bot förra året.
Boten var gammal.
Här är det så, att får man böter och betalar dem snabbt blir beloppet ganska lågt. Om man låter bli att betala stiger det snabbt.
Den här boten var ett par år gammal och beloppet hade flerdubblats.
Jesús fattade ingenting. Skulle han ha missat att betala en p-bot samt påminnelserna om den? Inte en chans. Han hade inte fått några brev.
Han åkte till myndigheten som har hand om trafikförseelser för att reda ut saken.
Och fick veta: Brev hade minsann skickats ut. Många! Och inte ett enda hade gett respons.
Jesús ville då veta till vilken adress de hade skickats. Och fick höra att breven gått till husets gamla adress. För en sådär tio år sedan bytte kommunen nummer på husen. Boten och påminnelserna hade skickats till en adress som inte längre finns.
Jesús tyckte att det var obegripligt att den här myndigheten inte hade koll på kommunens gamla adressändring och kunde inte förstå varför han skulle vara tvungen att betala så mycket pengar när breven aldrig hade nått honom.
Men det måste han, för det var hans skyldighet att åka till myndigheten och rapportera adressändringen, ifall han någon gång skulle få en böteslapp.
Till andra myndigheter har adressändringen gått igenom automatiskt.

Till historien hör att Jesús ett par år tidigare hade kört för fort förbi en fartkamera utanför Bilbao i norra Spanien.
Den böteslappen gick fram med en gång. Till rätt adress.

Detta ineffektiva pappers-Spanien

Ibland, inte så sällan faktiskt, tänker jag: "Jag förstår att Spanien sjönk så djupt i den ekonomiska krisen".
Ja, landet har ju långt ifrån hämtat sig än.

Det jag tänker på just nu är att det är så vansinnigt ineffektivt och krångligt. Så mycket är ineffektivt och krångligt och helt enkelt väldigt dåligt uttänkt.

Nu tar vi ett exempel, ett som ligger nära till hands.
Jag har nämnt att det är en del pappersarbete när ett barn föds. Pappersarbete för föräldrarna.
Nu var det dags att ansöka om föräldrapenning. Fyra månaders föräldrapenning har jag rätt till från dagen då barnet föds.
Disa har registrerats, där är en del av jobbet klart.
Vi pratade med en egenföretagare med barn om hur man ska gå till väga för att få föräldrapenning. Skrev upp på en lapp.
Kollade, ja, vad ska vi kalla det, motsvarande försäkringskassan? Det gör vi. Försäkringskassans hemsida om hur man går till väga.
Följde instruktionerna, beställde tid hos husläkaren, lämnade mina papper som jag fick av sjukhuset när jag skrevs ut till henne, hon skrev ett intyg och skrev under det.
Vi kopierade pass, sidor ur Libro de familia, läkarintyget och åkt till försäkringskassan. Tog nummerlapp.
Efter tjugo minuters väntan (man får räkna med en timme ungefär) reste sig Jesús för att fråga något i informationen, och fick samtidigt veta att för just det här ärendet måste man beställa tid på hemsidan.
Jaha.
Sedan fick jag en bunt med papper att fylla i, och fick också veta att jag saknade kvitton från banken som bevis på att jag har betalat skatt de senaste tre månaderna.
Vi bokade tid (här är väntetiden en vecka), gick till banken, fick utskrifterna med stämplar och underskrifter. Kopierade dem och började fylla i pappersbunten.

En vecka senare, det vill säga i går, var vi tillbaka på försäkringskassan.
Fick veta att det saknades ett papper. att ha utlänningsnumret och sjukvårdskortet räckte inte, jag måste ta med en kopia av själva pappret jag fick när jag började jobba i Spanien för drygt sju år sedan.
Dessutom var läkarintyget inte stämplat, bara underskrivet, så det gäller inte.
- Dessutom, sa damen och tog ett papper ur bunten som jag varit tvungen att fylla i, behövs inte det här, det kan ni slänga. Och nästa gång behöver du inte följa med, du som har svårt att gå, sa hon till mig.
- Det räcker att din partner kommer.
Ny tid en vecka senare, för tredje försöket.

Och det här är så frustrerande.
Vi vet ju hur det fungerar. Vet att man måste ha alla tänkbara papper med sig, samt flera kopior av varje, men det räcker ändå inte. För hur många papper man än har med sig så beror det till slut på vem man blir bemött av. Hade vi kommit till någon av damens kollegor hade möjligtvis det saknade pappret eller stämpeln inte behövts, men kanske hade kollegan krävt ett annat papper som vi inte hade med oss, eller lika gärna originalet av utlänningspappret. Och säkert är att det "onödiga" pappret kommer vi inte att slänga, eftersom nästa person vi träffar kan kräva det. Eller kräva min närvaro, så jag kommer naturligtvis att gå.
Tredje försöket nästa vecka alltså, och det kan bli fler...

Jesús fyller i en bunt papper för registrering av Disa. Mycket pappersjobb...

Kanelbullehjärna

- Blablablablablabla.... ebola.
- ........... Hm....?
- ???

- Har du hängt med i nyheterna på sistone?
- Nyheter? Vilka nyheter?
- Vet du om... alltså... ebolan... vet du vad som har hänt?
- Ebola? Vad då?
- Epidemin alltså.
- ?
- Irak?
- (Irak, Irak, krig, amerikaner...) Vad då Irak? Har det hänt något nytt? Var inte det längesen...?
- Rysslands luftrum?
- Va?

Nyhetsknarkaren totalt väck.
Jag har ingen aning om vad som har hänt i världen sedan dagen jag lades in på sjukhuset. Förutom små glimtar som Jesús uppdaterar mig med. Inte för att jag inte är intresserad.
Tror jag.

Och tiden, hörrni. Vad har hänt med tiden?
Jag vet inte vad det är för veckodag. Eller datum.
Jesús är ännu värre, som på allvar en dag frågade vilket årtal det är.
Lillan fyller snart tre veckor. Det känns både som lång tid och kort tid. Som vi nyss kom från sjukhuset, och som om vi haft henne hos oss länge.
Tidsuppfattningen försvinner. Vad vi har gjort idag, och det vi gjorde... var det i går eller för två veckor sedan?
Mejlen, meddelandena som ska skrivas, svaras på.
Sakerna som måste göras.
Insulinet som måste ställas in, diabetesläkarbesök som måste bokas, bror som fyller år, och vem har jag egentligen aviserat om barnets ankomst?
Tvätten.
Valet. När sjutton är det val? Måste poströsta innan det är för sent.

Jag minns det jag måste minnas, men inte länge. Tanken flyger genom huvudet och är borta efter två sekunder. Inte mycket blir gjort. Huvudet fungerar inte riktigt.
När försvinner det här? För jag antar att det har med bebislivet att göra?

Vad det detta du menade med kanelbullehjärna, Hillevi?

Spansk pappaledighet

Tänka sig.
Disa har passerat två veckor, 17 dagar blir hon i dag.
Jesús har passerat två veckor hemma, vilket betyder att om vi inte hade haft en sådan tur att få ungen mitt i sommaren, på J:s semester, skulle han ha varit tillbaka på jobbet i går redan.
Två veckor får papporna vara hemma med barnet och den nyförlösta mamman.
Två veckor är lite, tycker jag.
Men det är ju bättre än ingenting, vilket kunde ha varit fallet om J inte varit statligt anställd.
Vad då, inte lagligt att strunta i pappaledigheten? Det här är Spanien. Spanien i kristider. Passar det inte att börja jobba direkt är det bara att sluta, hundra andra står i kö för samma skitjobb.


Visste ni förresten att drygt 40 procent av de arbetslösa i Spanien inte har någon inkomst överhuvud taget?

Boliviansk fest i Alamillo-parken

Det är en ovanligt sval sommar i Sevilla , men varmt är det ju ändå, och helst ska man hålla sig inne på dagen.
På kvällen däremot, då kan man gå ut och gå.
Vi bor rätt nära den stora Alamillo-parken, och där arrangeras det gratisgrejer varenda kväll i sommar. Konserter med blues, flamenco, rock och i lördags var det en trollkarl där.
Jag och trollkarlar.
Naturligtvis åkte vi dit. Mötte upp ett gäng vänner med mat och dryck för att tillbringa de svala, mörka timmarna i gräset i parken.
Tanken var alltså att se trollkarlen, men vi hann inte mer än gå in innanför grindarna så hörde jag något mer intressant. Följde ljudet och hittade... en boliviansk fest!
Vad sjutton?
Det var Bolivias nationaldag som firades (några dagar försent, men det passade nog bättre att göra det en lördagskväll) och det var fullt av bolivianer som firade den. Det hade riggats ljus, det lagades bolivianska rätter och det var uppträde med bolivianska danser. En massa folk från Sevilla och närområdena var där.
Så himla roligt!
Vi slog oss ner i närheten av detta istället, trollkarlen fick trolla ifred.

Det är enkelt att ta med Disa. Hon sover mest, och när hon inte sover äter hon eller är tyst och tittar och viftar med armarna, helst i någons knä.
Hon fick mat först, sedan åt vi, var och en hade lagat någonting och tagit med, och middagen blev kanske lite sen sådär vid halv tolvtiden på...kvällen? Natten? Men vi hade inte bråttom. Parken stänger inte förrän två, och så länge vi var kvar körde det lilla barntåget omkring och småungar spelade fotboll. På sommaren är man ute till sent. Man måste ta vara på de svala timmarna.

Förlossningsberättelsen - del 2

Kejsasnitt blev det besämt väldigt snabbt, som sagt.
Jag rullades iväg i sängen.

- Vad händer, undrade den underbare scweiziske barnmorskan som precis gick förbi i korridoren.

- Kejsarsnitt, sa sköterskan som rullade sängen.

- Jag kommer, sa han.

Och det var nog inte riktigt hans uppgift, men det var precis vad han gjorde, han följde med.

Jesús packade ihop vårt rum på två minuter, fördes iväg av schweizaren till ett rum bredvid kirurgen (partnern får inte vara med under kejsarsnittet här) och kom in till mig, där jag satt på en brits omgiven av grönklädda människor och grät och skakade för jag var livrädd för ryggbedövningen (nålfobin ni vet).

Och han satte sig och tog mina händer och pratade och hur det nu gick så blev det bedövning, och det var inte så farligt, och alldeles strax därefter började det krypa och killa så behagligt i benen, de blev alldeles varma och tunga och de började greja med mig medan barnmorskan satt bredvid och pratade med mig.

Det tog inte lång stund innan barnet var ute.

Barnmorskan lyfte upp henne för att visa mig, jag fick en skymt av halva hennes ansikte bakom det gröna skynket och sedan bars hon iväg för att göras i ordning, och jag vet inte hur det gick till, denne barnmorska var överallt samtidigt, för han lyckades hämta Jesús, trots läkarnas arga protester om att där fick inga pappor vara, så att han skulle få se henne genom ett fönster medan flickan rengjordes och togs om hand.

Sedan satt han hos mig, barnmorskan, medan jag syddes ihop, och så fort det gick la han flickan på mitt bröst. Hon var så nära att jag inte såg mer än ett öga eller ett öra i taget, inte kunde jag ta i henne heller för mina armar var fastbundna.

När jag rullades iväg till uppvaket bar barnmorskan iväg vår flicka till Jesús, fick honom att dra upp tröjan och la henne på hans nakna bröst, och så fick han ta hand om henne de följande tre timmarna innan jag kom tillbaka.

Uppvaket var en märklig plats en våning ner. Vaken var jag ju, men jag fick ligga där medan bedövningen släppte.

Bredvid mig låg en äldre dam som opererat armen. Hon var förvirrad och undrade var hennes arm var. Den var ju bedövad så hon kände den inte. Först tyckte jag synd om henne, och personalen också förmodligen, men damen glömde hela tiden, frågade var och varanann minut var hennes arm var, personalen förklarade tålmodigt varenda gång tills det hade gått en timme ungefär, då började de tappa tålamodet och det började bli ganska lustigt. Tyvärr släppte epiduralen då och jag hade ont. Och började skratta. Fy sjutton. Jag täppte till öronen och nynnade Kentlåtar för att inte höra vad som hände bredvid eftersom jag var så rädd att skratta.

När jag legat där tillräckligt länge skulle jag göras i ordning för återfärden.
Minns ni när jag skrev vad vår barnmorska sagt på föräldrakursen, om magmassage på nyförlösta för att stimulera livmodern att dra ihop sig?
Det utövades här.
Magmassage några timmar efter att man sytts ihop efter kejsasnitt är inte behagligt.

Särskilt inte när bedövningen har släppt...

Förlossningsberättelsen - del 1

För den som är intresserad kommer den långa förlossningsberättelsen i ett par delar här.

Eftersom bebisen beräknades vara stor skulle det ju bli igångsättning.

Efter nästan ingen sömn gick vi upp på torsdagsmorgonen, åt frukost på en bar utanför akuten och gick in klockan halv nio. Blev ledda upp till förlossningsavdelningen.

Jag blev inskriven, barnets hjärtljud kollades, eventuella värkar (jodå, det hade jag visst, jag som trodde att det bara var nerver som kändes i magen), ultraljud, undersökning. blodtrycket togs om två gånger eftersom jag visst var för nervös för att det skulle bli ett okej värde.

Vi fick ett rum, jag fick dropp och sedan sattes den första tabletten in som skulle sätta igång förlossningen. Den var pytteliten, men verkningsfull.

Vi fick tiden att gå med spel, böcker och musik medan vi väntade för att se om tabletten skulle göra någon nytta. De hade sagt att den troligtvis inte skulle ha så mycket effekt, möjligtvis då tablett nummer två eller tre.

Då och då kom det in barnmorskor och sköterskor och kollade och hälsade och tittade på hjärt- och värkkurvorna, och jag fick en egen barnmorska att bli omhändertagen av den här dagen. Det är sanslöst vilken tur jag hade. Vi hade hört talas om honom, att när jag nu skulle föda på det här sjukhuset kunde man hoppas att jag skulle hamna under den här barnmorskans team. Han kommer från Schweiz och har rykte om sig att jobba med lite andra metoder. Mer naturlig förlossning, naturlig smärtlindring och han är för att pappan till barnet ska vara delaktig. Så råkade han dessutom vara den allra vänligaste, mest sympatiska barnmorska man kan tänka sig. Och det smittade nog av sig, för alla som jobbade den dagen var sådana. ( Nattpersonalen var ... inte på samma sätt...)

Vi kallar honom numera El Supermatrón.

Det kändes spännande i början när det gjorde ont, och lite nervöst fnittrigt.

- Det här måste vara värkar, sa jag till Jesús.

Vi fortsatte schackpartiet medan värkarna tilltog.

Jag blev undersökt och fick en ny tablett.

Och strax därpå började det på riktigt.

Tjong! Utan förvarning alls tappade jag andan och vek mig framåt av en grym smärta i ryggen. Försökte andas och stå ut och Jesús ringde på larmklockan.

Den fantastiska barnmorskan kom genast, hjälpte till att uthärda värken och berättade vad avdelningen hade för smärtlindring; pilatesbollar, varma duschar och han kunde hjälpa till med massage.

Efter det, det var på torsdagseftermiddagen, blev det jobbigt på riktigt och det blev inget mer spelande eller läsande eller musiklyssnande. Det brukar sägas att värkar håller i sig i någon minut eller en och en halv, det sägs på profylaxsvideon vi har fått låna också, den som instruerar att när värken komer tar man ett djupt andetag först, andas snabbt igenom sig värken tills den klingar av.

Det fungerade inte här. För värkarna klingade inte av. Det var som en enda lång värk som aldrig gick över, ofta med ouhärdliga toppar. Jag fick veta att det kan bli så, att värkarna kommer så tätt att de kommer precis efter varandra på ett tidigt stadium när förlossningen startar på konstgjord väg.

Det hölls i sig hela natten och hela nästa dag. All smärta satt i ryggen och var fullkomligt outhärdlig när jag måset ligga på rygg för att undersökas.

Natten var tuff, ängeln till barnmorska gick av sitt pass och in trädde nattpersonalen, och den var inte rolig att ha att göra med.

Vår granne i rummet intill vrålade och grät utan avbrott. Och jag låg på sidan i sängen och blundade och andades och växlade mellan det och att sitta på en pilatesboll och att stå dubbelvikt och få massage av Jesús när en ställning blev outhärdlig.

När morgonen kom och vår barnmorska var tillbaka tillsammans med en annan ängel, en lite äldre kvinna som skulle ta hand om mig den här dagen, var jag så trött att jag knappt tog mig till toaletten längre med droppställningen. Den nya ängeln gav mig smärtstillande i droppet så jag skulle få vila lite innan nästa värkstimulerande medel sattes in.

Vid halv femtiden på eftermiddagen gjordes en ny undersökning och det konstaterades att det gick alldeles för långsamt det här. Tio minuter senare rullades jag iväg till kirurgen för kejsarsnitt.

Hur låta bli de tjocka låren?

Nu har jag ju inte känt några andra bebisar än den här, men jag är säker på att Disa är den finaste och roligaste av dem allihop.
Hon gör så roliga grejer med munnen och får så lustiga ansiktsuttryck. Ofta spärrar hon upp ögonen, formar munnen som en anknäbb, ruskar på huvudet fram och tillbaka och viftar vilt med armarna. Vi är inte säkra på vad det betyder, men försöker tolka det som att det har med maten att göra.

Vad svårt det är. Jag trodde att det skulle vara enklare. Det är inte Disa som är svår, det är en liten lugn unge, skriker bara om hon är hungrig i princip (eller får en bröstvårta i munnen), men hon är lite besvärlig med att äta ordentligt. Hon är liksom för lugn. Vill helst sova hela tiden. Och är hopplöst svår att väcka.
Nä, nu svamlar jag iväg. Det svåra är att hålla sig kall. Att sitta och smeka henne och gosa med henne när hon ska äta är ingen bra idé, eftersom hon blir ännu tröttare då, och hon måste piggna till, hon får i sig för lite mat. Men hur sjutton kan man hålla händerna borta från det mjuka håret, de tjocka låren, den lena kinderna?
Jesús är mycket bättre på det där.

Och kära nån, vad det skär i hjärtat när någon får henne att gråta. Barnmorskan som testar reflexerna, sköterskan som väger henne eller tar blodprov, Jesús som sprayar navelsträngen med vad det nu är eller killar henne under fötterna och spelar munspel för att hon ska vakna. Det gråter hon inte av, men hon gillar det inte.
Jag har blivit så blödig. Tittar bort för att slippa se.
Måste hårdna lite.

Amningen

Den första frågan som alla ställer är om det är en pojke eller flicka.
Den andra frågan är: Tar hon bröstet?
Nej, det gör hon inte.

Jag tror att det har att göra med att de var så snabba på sjukhuset med att ge henne mat.
När jag kom tillbaka från uppvaket efter tre timmar hade hon redan fått sin andra flaska. Och eftersom jag hade för ont för att sitta upp och hålla henne fortsatte det med flaskorna. Någon hade kunnat visa hur man ammar liggandes, hjälpt mig lite där, men det var det ingen som gjorde. Så Disa lärde sig snabbt som attan att suga på flaskan, och ratar bröstet.

Det är värsta straffet i världen för henne är att få bröstet i munnen. Antingen gallskriker hon tills hon blir röd, eller så är hon helt ointresserad och somnar. Det händer att hon tar ett par sugtag, men sedan blir det inget mer.
Jag har försökt när hon är hungrig, när hon har ätit lite och är mindre hungrig, när hon är lugn och vaken, varvat flaska med bröstet,  har droppat mjölk på bröstvårtan och stoppat in den i munnen, klämt ut själv, provat olika amningsställningar, haft bröstet droppandes i munnen på henne, för tro mig, mjölk finns det. Helt plötsligt blev brösten enorma och stenhårda och på natten fick jag gå upp och ta värktabletter för det gick inte att sova för det onda. Jag droppar ner golvet, kläderna, ungen med mjölken. Nu har jag en bröstpump så mycket av maten hon får i sig kommer från mig, resten är ersättning. Allt från flaska.
Det har gått så långt att hon gråter bara hon råkar hamna i amningsställning i min famn eller är nära brösten, och jag med, medan J alltid får henne lugn. Hans bröst nafsar hon efter minsann.
I går var vi på en träff med en amningsgrupp, men inga tips där.

Snart skiter jag i det här. Går det inte så går det inte. Och flaskmatning har helt klart sina fördelar. Vi kan ge henne mat båda två, och delar upp nätter och dagar.

Vad jag egentligen skulle komma till var just detta, att verkligen alla, alla frågar om hon tar bröstet. Och jag säger nej. Och då säger de att jag ska dricka alkoholfri öl för att mjölken ska rinna till, att jag måste vara envis, att jag måste visa vem som bestämmer, att jag måste försöka när hon är hungrig, att hon själv får söka reda på bröstet när hon har lust, och så vidare. Dessutom får jag alltid höra alla fördelar med amning, som om jag behövde övertygas, som om det vore problemet.

- Herregud vilken press, sa Jesús häromdagen.
- Första frågan är alltså om könet. Andra frågan är om hon tar bröstet. Nästa gång svarar du ja, så vi får veta vad fråga nummer tre är.

Tack!

Tack för alla fina kommentarer!!!
Mer om Disa och förlossning och alltihop kommer, men det verkar som om internet försvinner i några dagar. Snart tillbaka!

Hemma

Det var så skönt att komma hem från sjukhuset att det kan ni inte tänka er.
Eller jo, en del av er som inte har fått barn i Sverige kan säkert det.
Men det kommer. I ett annat inlägg.

Det var så skönt att bara vara vi tre. Tisdagen, första dagen hemma (det är som en ny tideräkning, tiden började när vi kom hem) gjorde vi ingenting egentligen.
Jesús spelade en massa musik för Disa, han väljer noga ut skivor efter tillfälle och vid matningen blir det lugn, klassisk musik. Han spelade gitarr coh sjöng för henne, och vi upptäckte att hon inte tycker om ljudet av munspel (jag misstänkte det) så munspelet åker bara fram när vi måste väcka henne, vilket är näst intill omöjligt.
Vi gick vår första promenad. Upptäckte att J satt ihop lånevagnen fel, men den går att köra även med de små hjulen bak, även om det blir lite bökigare. Vi kom inte förbi rockhängaren så J ställde den i köket och jag skrattade och fick ont så jag trodde att jag skulle bli tvungen att stanna hemma, att skratta är ingen bra ié så snart efter kejsarsnitt.
Promenaden gick till fiskaffären. J längtade ihjäl sig efter vanlig mat efter att ha ätit på sjukhusbaren sedan i torsdags, och han ville att Disa skulle lära sig den bästa doften som finns, enligt honom, så här på ett tidigt stadium. Sedan blev det besök i mataffären intill där Disa blev ordentligt beundrad av kassörskan som har väntat nästan lika länge som vi på att tösen skulle födas.
Pipen hämtades hem.

Onsdagen: Beundrad av apotekstjejerna. Besök på vårdcentralen. Hämtning av papper inför registrering. Inköp av bröstpump. Besök av Lidia och Nikki.

Torsdag: Nu gick det inte att vänta längre. Senast åtta dagar efter födseln måste barnet registreras. Jesús mamma kom tidigt och vi åkte för att registrera Disa och räknade med att det skulle ta hur lång tid som helst. Sådana saker gör det. Men det krävdes inte mer än en timme av att fylla i nya papper, gamla papper (födelsebeviset från sjukhuset) och träff med registreraren (jag fick lova att J är pappan eftersom vi inte är gifta). Vi kom därifrån med den värdefulla familjeboken; Libro de familia, och med den i handen kunde vi åka till nästa registreringsställe så att hon ska ha rätt till sjukvård.¨

Här kommer en liten bild på tjejen. Även om hon för det mesta är omöjlig att väcka är vi väldigt trötta.
Minnet har slutat fungera, J är värst som inte kom ihåg ens vilket år det är.