Det kan ha varit tröttheten, det kan det.
Och mörkret.
Ensamheten när man är vaken själv.
Saker och ting ter sig annorlunda klockan två på natten.
Jag menar, Disa gör det ju mitt på dagen också.
Men när hon nu låg i mitt knä och gång på gång öppnade ögonen till hälften och bara ögonvitorna syntes, alltså, jag höll på att få spel. Varenda skräckfilm (rätt få i och för sig) jag sett flimrade i huvudet och jag mindes djävulsbebisar och allt vad det nu var så jag knappt vågade titta på henne längre (och jag behövde titta eftersom jag gav henne mat), var så nära att väcka Jesús och lämna över ungen till honom.
Han vill gärna se skräckfilm med mig, men det är sällan han kan övertala mig eftersom jag inte klarar av sådana filmer, jag har för gott minne och för bra fantasi.
Någon annan som... ähum... blivit rädd för sin egen bebis?
Ja, de kan verkligen skrämmas de små babyisarna. Jag skrämdes av deras andningsuppehåll då de var nyfödda.
SvaraRaderaAndningsuppehåll är ännu värre...
RaderaJa, bäbisar är jättefarliga. Tyvärr kan jag tala om för dig att även äldre barn är livsfarliga. Man kan inte titta på nyheterna, inte på tv-serier, ingenting. Kram!
SvaraRaderaOkej, jag avstår från allt. Håller mig till snälla böcker!
RaderaNja, kommer inte ihåg om jag var rädd för dem som bebisar men nu skrämmer de ibland livet ur mig när de står tysta bredvid min säng på morgonen och plötsligt viskar något till mig och jag vaknar fylld av skräck. Fast ännu värre är det nog när jag vaknar innan de har hunnit viska något och jag känner i sömnen att någon är där. Barn alltså, livsfarliga...
SvaraRaderaMen fy sjutton vad otäckt!
RaderaMin stora katt skrämde vettet ur mig när han fick vanan att sätta sig på min bröstkorg när jag sov och stirra på mig tills jag vaknade. Han var enorm, den katten.
Av någon konstig anledning fick jag för mig att min son skulle skjuta laserstrålar ur sina ögon och på mig när jag vaknade på nätterna och tittade på honom. Då var det en verklig tanke i mitt huvud, nu: ehm...
SvaraRaderaDet måste ha varit riktigt otäckt! Men så skönt att få höra det, tycker jag... Det är liksom inte bara jag.
Radera