Tidig morgon i San Ignacio

Måste säga, att det är en ovana detta att bussarna anländer klockan fem på morgonen när man sover som bäst.

Bussen till San Ignacio var tidig och var framme redan klockan fyra på morgonen.

Jag snubblade vimmelkantig ut insvept i filten.

Stod mitt i den lilla gruppen av frusna passagerare som skulle av här och väntade på att bli uppropad, visa fram lappen som jämfors med den som knutits fast i ett snöre i väskan, och få den tillbaka.

Jag satte mig på en bänk och försökte se mig omkring. Det var alldeles mörkt. På marken och på bänkar satt eller låg andra passagerare och väntade, liksom jag, på att solen skulle gå upp. En bit bort hade en dam ställt upp ett litet bord med glas på och sålde varm dryck ur en röd dunk. Det var verkligen kallt.

Det var inte mycket jag såg, men det var kärlek till platsen med en gång.

Jag satt och läste, gäspade och pratade med en stor, rund señora bredvid som har rest i Spanien. Har en son där också. Hon var en riktig resenär i yngre år, nu reste hon inom Bolivia och sålde varma tröjor.

Bussen bakom oss körde iväg, skulle vidare till San Matias vid brasilianska gränsen.

När solen väl var på väg ljusnade det mycket fort.

Bakom mig var gräsfält, framför mig låg enplanshus med träbjälkar. Motorcyklar susade förbi på den röda sandvägen, det rök i luften, och folk hade vaknat och promenerade förbi och hälsade på mig, trots att klockan inte var mer än halv sju på morgonen.

Min bankkamrat hade gett sig iväg, likaså de andra passagerarna.

Jag var ensam kvar, vek ihop filten och gick iväg for att leta boende...

Santa Cruz

Feve jobbar i Santa Cruz hela veckorna och övernattar där, så jag lämnade Buena Vista tillsammans med henne på måndagsmorgonen. Efter att äntligen ha duschat och ätit en god frukost med äggröra, olika sorters små brödbullar och druckit api, majsdrycken som Feve gjort. Jag tänkte att jag borde vara försiktig med den, magen hade mullrat så konstigt efter muggen jag drack kvällen innan utanför kyrklokalen, är väl inte van vid vattnet här än, men det var ingen fara.

Sonen kördes till skolan, med förmaning om att tvätta skolkläderna när mamma var borta, och sedan gick vi mot torget och fick strax fatt i en trufi som skulle köra oss mot Santa Cruz. En trufi är som en taxi som man kan hoppa på och av var man vill för en billig peng. Feve hade stoppat väskan full med stora mandariner, och vi åt mandariner och pratade i baksätet. Feve kan quechua och jag försökte memorera siffrorna som jag glömt sedan sist, men måste nog skriva upp dem.

Trufin bestämde sig för att bara köra halvvägs till Santa Cruz, vi var väl för få i bilen, så vi fick ta en annan trufi i byn där vi blev avsläppta. Köpte varsin biljett och satte oss i bilen som snart blev full.

Jag har väl varit här för kort tid, för jag har inte riktigt vant mig vid att man åker utan säkerhetsbälte. Jag försökte faktiskt spänna fast mig, men upptäckte att det inte fanns något att spänna fast sig i, det hade gömts under sätestyget.

I Santa Cruz blev vi avsläppta i tredje ringen, tog ytterligare en trufi en bit, där vi hoppade av, Feve för att hon jobbar i närheten, jag för att hoppa på en micro (färgglad kaotisk minibuss) och åkte till stationen.

Jag ska komma tillbaka till Buena Vista med Jesus om några veckor.

Besöket i Buena Vista blev kortare an beräknat, så jag funderade på vad jag skulle göra istället. Bestämde mig for att åka mot Jesuitmissionsbyarna.

Tyckte att Concepcion var ett bra val, men blev snart övertalad av en biljettförsäljare på stationen (här går försäljare och ropar ut destinationer hela tiden och fångar upp en) att åka till San Ignacio de Velasco istället. Där ska ett 265-årsjubileum firas i två dagar med folkdanser, musik och trevligheter, och det får man ju inte missa! Han sprang och letade rätt på ett reklamblad for festligheten, jag konsulterade guideboken och bestämde mig för att åka.

Köpte biljett till kvällsbussen halv sju som är framme vid femtiden på morgonen.

Lämnade väskorna där, gick över gatan och åt kött med sås, ris, pasta och potatis och papayadricka på ett billigt snabbmatställe, och tog en micro till centrum där jag tillbringar dagen.

Är rätt osäker på hur jag ska ta mig tillbaka till stationen, men jag får väl fråga mig fram efter micros.

Jag avskydde Santa Cruz när jag bodde här (tre veckor bara) och besökte fransyskorna och japanen, tänkte att hit ska jag aldrig återvända. Men se. Här är jag. Har gått förbi det stora, vackra centrumtorget med alla duvor, gått förbi glasstället där jag för första gången köpte bland annat glass, och stället där några spelade schack, de andra av oss åt nämnda glass.

I Buena Vista

Jag stod i sanden bredvid huvudvägen med väskan när bussen körde iväg. Jag hade ingen aning om var jag var, eller i vilken riktning som torget låg. Buena Vistas centrum.

Jag bar med mig väskan till en liten butik bredvid, en sådan som säljer allt, med ett litet plastbord utanför och några urdruckna ölflaskor på det. Det gamla paret i butiken hade en telefon som folk får ringa från, och där ringde jag Feve, min kompis som jag kommit for att hälsa på. Jag satte mig vid plastbordet med en flaska kallt vatten, pratade lite med den gamla damen och väntade på att bli räddad.

Feve kom snart på sin motorcykel. Hon var sig lik, det har ju ändå gått åtta år sedan jag träffade henne senast. Längre hår, lite rundare, precis som jag. Fast mitt hår är kortare nu.

Hon är så söt, den tjejen.

Hon tog mig på motorcykeln och betalade en motorcykeltaxi for att leverera min resväska hem till henne.

Jag tänkte på Micke, som för bara en vecka sedan forvånat konstaterade att i Spanien kör inte motorcyklister i skinnstall, som i Sverige, utan i kostym och vardagskläder, och tänkte att om han sett det här skulle han bli mer förvånad, här där man kör utan hjälm, med ordentliga packningar och tre, fyra personer på varje motorcykel ibland.

Jag svettades som en tok, hade under resan skalat av mig alla plagg jag kunde av dem som jag tog på mig innan jag lämnade La Paz, men hade fortfarande den varma undertröjan och kände mig allmänt smutsig efter två bussresor på 18 timmar. Jag blaskade av mig i kallt vatten och bytte om, och under tiden hade Feve ställt ut två trasiga trästolar och hämtat en stor bunke med mandariner som vi åt medan vi pratade igenom allt som hänt sedan sist och var det blivit av gemensamma bekanta som jobbade på samma hotell.

Hennes hus är mycket enkelt. Det är omgärdat av hus där de flesta familjemedlemmarna och släktingarna bor. Feve är omgärdad av nästan hela sin släkt. Då och då kom systrar och syskonbarn och hälsade, och Feves söta gamla mamma kom förbi, bärandes på en liten unge med feber.

När det började mörkna tog vi motorcykeln till marknaden, köpte kyckling, pasta och grönsaker och lagade sedan middag på den lilla elektriska spisen. Nä, det var Feve som lagade mat, jag diskade, allt i mörker eftersom köket inte har någon lampa.

Feves adoptivson kom hem, han är redan sex år nu, och sedan kom hennes man från motorcykelverkstaden där han jobbar.

Vi åt middag, kycklinggryta med pasta i och kokt yuca och de hade roligt åt mina spanska ord som betyder andra saker här än i Spanien.

Fick också höra historien som jag glömt, när jag kom till hotellet, hur Feve och Emilio och de andra försökte sätta mig in i receptionistens arbete, och jag begrep ingenting. Hade inte så stora kunskaper i spanska då. Det sa jag också: "Jag förstår ingenting, men jag är bra på att hacka persilja (som jag brukade göra hos min värdfamilj i Tarija). Då blev jag satt i köket med rare Felipe och den tokige, tjocke don Carmelo.

Av någon anledning sa jag ja när Feve frågade om jag ville följa med till kyrkan. Jag som inte är troende alls. Men även jag gjorde mig fin, så gott det gick med de få klädesplagg jag tagit med, för att gå till kyrkan med Feve och hennes son.

Vi tog motorcykeln, Feve först, sedan jag, och längst bak lille sonen som jag tror satt och somnade mot min rygg. Vi åkte förbi Feves nya hus som de håller på att färdigställa.

Kyrkan har församlingen själva jobbat ihop pengar till och byggt. En enkel lokal.

Mässan hade redan börjat. Eller kan man kalla det mässa? Det spelades trummor och elbas och pastorn sjöng. Det var nästan bara ungdomar där. Det var intressant, helt klart mer underhållande än en spansk katolsk mässan som är dödstråkig. Pastorn var teatralisk och musiken fortsatte och alla var involverade i vad som hände. Men jag tyckte inte om det pastorn sa.

Efteråt såldes stora friterade buñuelos och api för en boliviano styck. Api är en slags majsdryck, gjord på rödlila majs, kanel, socker och vatten, och intas som en varm dryck. Jättegod. Smaken påminner om blåbärssoppa och nyponsoppa. Det hade börjat bli kyligt så drycken värmde gott. Vi stannade där ute och pratade tills vi inte kunde stå stilla längre på grund av de bitande myrorna. Feves son hade somnat i kyrkan och blev hemkörd i förtid av sin morfar.

De tre senaste nätterna hade jag sovit mer eller mindre sittandes, sa gissa om jag sov gott i sängen jag fick här!

Bussresa från La Paz till Buena Vista

Jag stannade inte ens natten jag hade betalt för i La Paz, utan åkte vidare, lite ledsen till mods och mycket, mycket trött.

Tog en superbekväm buss till Cochabamba vid niotiden på kvällen.

Tog taxi till stationen och blickade ut på La Paz och allt som hände där ute. Staden lever på kvällen, gatustånden är tända, det serveras mat överallt, ryker och doftar ur grytor, säljs saker. Fullt med människor och trafik och tutande, överallt och staden är fascinerande när man lämnar den nattetid. Ljusen på bergväggarna när man lämnar grytan, åker upp till högplatån, till El Alto, det fattiga område där det bor så många inflyttade lantbor att ingen vet hur många de är.

Här uppe lämnade vi La Paz ljus och jag möttes av en helt otrolig stjärnhimmel, hela vintergatan svepte ovanför mitt huvud, det var så vackert.

Det är inte jättelångt till Cochabamba, men den smala, krokiga vägen går genom Anderna och bussen kör mycket långsamt. När jag inte sov såg jag bergen som lystes upp av månljuset.

Hörseln forsvann mer och mer av tryckskillnaden, vi åkte ju nedåt. Cochabamba ligger lägre an La Paz.

Jag visste att det skulle bli kallt, så redan innan tog jag på mig underställ, ylletröja, tjock yllekofta, fleecetröja, svepte in mig i en filt och hade mössa och halsduk nära till hands, och sov tack vare det många timmar. Men oj vad mina knän krånglar! Har egentligen aldrig tänkt på att de finns, aldrig haft minsta problem med dem men under de har långa sittningarna på bussar och flyg ger de sig till känna å det grövsta, sa illa att jag hela tiden är orolig för att jag inte ska kunna gå ur bussen på grund av smärtan.

Tidigt på morgonen anlände jag till Cochabamba, köpte biljett till en Santa Cruz-buss och åkte vidare.

Vi lämnade Cochabamba som omringas av blånande berg och åkte nedåt, nedåt. Locken for öronen fortsatte. Det är ju det här som brukar hända när man landar med flygplan, med skillnaden att det här planet som jag åkte med aldrig landade på havsnivå utan stannade på nästan fyra kilometers höjd. Så det var det som kom nu.

Ju mer vi sjönk, desto grönare blev det utanför bussfönstret. Här började den riktigt vackra vägen, jag var omgärdad av höga berg men hade en grönskande, frodig djungel utanför, växter med de märkligaste blad glänste i solskenet. Då och då åkte vi över broar med stora floder under där folk tvättade, fiskade, var ute med sina träkanoter. Älskar floderna, älskar småbyarna med sina hyddor och skjul, försäljarna som säljer hemgjorda juicer, bakverk, smörgåsar, glass och stekt fisk längs vägen där bussen stannar.

Vi blev stoppade av militär också, militär som kollade igenom väskor och granskade mitt pass. Det tog en stund, under tiden köpte folk röda isglassar av en försäljare och stod och sög på.

Jag var rött nervös och inte alls avslappnad på resan, för jag visste inte var jag skulle gå av. Visste att bussen inte skulle ta vägen som jag känner till byn. Hoppades att chauffören skulle komma ihåg att jag ville av i Buena Vista och inte fortsätta hela vägen.

Han kom ihåg och jag blev bryskt utslängd på en sandig väg som jag inte alls kände igen.

Var befann jag mig egentligen?

Saknar Jesús

Har jag tappat stinget? Vad är detta? Jag som gillade att resa själv.

Nu har jag svårt att njuta, för jag bara saknar Jesús.

Allt blir roligare med honom. Veckohandla. Laga mat. Lägga sig på kvallen. Resa...

Han är liksom min grundglädje, och nu är den inte här. Kommer först om nio dagar.

Han är min grundglädje, och mina ögon när jag ser dåligt.

Varför ser jag så dåligt nu? Är det tröttheten? Jag hoppas det.

Glimtar från La Paz

Jag önskar att jag kunde visa er bilder från staden där jag befinner mig, men även om jag hade tagit några bilder vet jag inte hur man för över dem från någon annan dator än min egen.

Bilder kommer såklart förr eller senare, men kanske inte förrän resan är över.

Det pågår världens fiesta här utanför. Det är som sagt universitetet som arrangerar detta årligen. Massor, massor med dansare som visar upp traditionella danser från hela landet. Orkestrar har de med sig. Dräkterna är så vackra, pampiga och fulla av färger att det inte finns ord för det. Det pågår från förmiddag till kväll. Man kan hyra sittplats för att se allt på nära håll, hur de dansar och spelar förbi, och hela tiden går försäljare fram och tillbaka med nygrillade korvar, glass, juicer, jordnötter, bakverk, massor av gotter.

Mitt dyra hotell, som Jesus tycker inte alls är dyrt när det kostar ungefär 80 kronor, ligger en bit ovanför Plaza San Fransisco. Det är brant uppförsbacke hela vägen dit och jag är helt slut när jag kommer upp. Höjden, vet ni, den märks. Jag har ändå bara haft lite huvudvärk, så det går bra.

Vägen upp är jobbig, men mycket underhållande, för den går genom stora marknadsområden. Allt säljs har. Örter, minibananer, fantastiska papayor, aymarakvinnornas stora kjolar och typiska plommonstop, färggranna tyger, tandkräm, panflöjter, allt. Och livet levs på gatan. Bredvid försäljarna sitter små barn med plåtmuggar och äter mat, det leks, tas hand om, pratas.

Jag häpnar gång på gång över de här starka människorna. Som går upp och ner for de branta backarna, som bär sina barn i tygstycken, bär på sina varor, ibland är säckarna större än de själva.

Jag börjar mer och mer lägga märke till märkliga, fina, slitna hus som finns här i La Paz.

Från takterassen på hotellet, där personalen hänger tvätt, har man utsikt över staden. Över husen som klistrar sig fast vid bergväggarna. La Paz är en gryta, och de rika bor i botten på den, där det är lättare att andas. Luften är inte lika tunn här som några hundra meter upp.

Framme i Bolivia

Hej på er!

Jag har haft trevligt besök av min kompis Micke i veckan, har inte haft en minut över för att uppdatera bloggen.

Nu är jag framme i La Paz, sitter på ett internetställe och utanför pågår en festlighet arrangerad av universitetet, folkdanser från hela landet visas upp, massa snabbmat på gatan och det luktar grillad korv överallt.

Vilken lång resa det har varit! Över 32 timmar!

Och den började på värsta tänkbara sätt.

När jag satt på nattbussen till Madrid kraschade insulinpumpen. Det var inte ett sådant problem som det blir ibland som man fixar genom att byta batteri eller nål eller annat, nej, den var helt förstörd, ett larm gick och jag var tvungen att plocka ut batteriet for att få tyst på den. Jag ringde Medtrinics akutnummer, men kunde inte få någon hjälp. När jag kom fram till Madrid i gryningen började det stora ringandet. Hade telefonkontakt med Jesus och till slut lyckades jag ta mig till Medronics kontor i Madrid och FICK EN NY PUMP! Fy fasiken vilken tur i oturen, och vilken morgon det var. Jag trodde att jag skulle få åka till Bolivia utan pump och klara mig på insulinsprutor i över en månad, eller i värsta fall inte kunna åka alls. Tur att flyget gick sent på eftermiddagen.

Det ordnade sig ju som tur var, men jag hade inte sovit mer än en timme.

Flyget till Miami var kul. Vet inte om ni är vana vid sådana där långflyg, själv åker jag bara Ryanair, men varje säte hade en pekskärm där man kunde klicka fram filmer, tv-serier och musik. Jättekul! Tyvärr var jag för trött, sov mest.

På planet till LaPaz sov jag nästan hela tiden, missade middagen. Vaknade bara av att knäna värkte något outhärdligt, hade suttit for mycket.

Jag är fortfarande supertrött.

Här var det två grader kallt när jag anlände. Träffade några fransmän, delade taxi med dem in till stan och vi tog in på samma lite dyra hotell. Här stannar jag förmodligen till i morgon bitti då resan går vidare österut, till värmen.

Kul att ni hänger med, bloggläsare!

Fjärilar, apor, lianer, djungel!

Det var bara några månader av tiden i Bolivia, men detta minns jag bäst.
(Digitala bilder har jag inga, men den som är nyfiken på var den här platsen ligger, och se vissa bilder, kan titta in på DEN HÄR länken.)

Jag skulle göra ett volontärjobb, men något blev fel och jag hamnade på ett hotell.
Egentligen två, ett i byn, ett i djungeln. Där låg gästtält inbäddade i grönskan och i mitten fanns en slags rund samlingspunkt under växttak, där var köket, hängmattorna, bardisken och bastun.
Det blev fel, men jag trivdes så bra, så jag sa inget, ville stanna.

Det var inte turistsäsong, så vi var själva där nästan hela tiden, Tino, Pedro och jag. Ibland var Ivaldo där, ofta kom Valente och hälsade på.

Fem dagar kvar till avresa.
Minnesbilder poppar i huvudet utan avbrott.


Pyttelille, muskulöse Pedro, argentinaren, såg alltid skyldig ut, alltid skrattande ögon, alltid kinden full av cocablad, alltid en säck med apelsiner på ryggen när han gick någonstans. Han sov i ett minitält på en träställning framför bardisken. Det tältet var hela hans hem.

Morgonen då jag och Tino hittade en hög med kvinnoskor på en gräsplätt. En sko av varje sort. Varför låg de där? Var Pedro den skyldige? Vad hade han gjort?

Floderna man måste korsa för att komma fram. Den gång då jag förlorade fotfästet när jag vadade över.

Tino med musklerna.

Valente som var så söt och blyg, unge killen, vilket hår han hade! När han var med på en av få guidade turer då det var turister på besök, han gick och svängde med macheten, jag trodde att han försökte verka macho. Förstod senare att han jobbade med den där macheten varenda dag på apelsinodlingen, det var hans jobb att ta hand om den.

Valentes hjärtsjuke bror som dog. Det hade regnat, och den enda bilen som fanns gick inte att använda på de leriga vägarna. Valente coh två andra hjälptes åt att bära honom på bår hela natten genom djungeln ut till den asfalterade vägen för att komam till sjukhuset. Brodern dog där, 20 år gammal.

Alla besök till apelsinodlingen, Tino som klättrade, jag som stod nedanför och samlade i säck och åt. Åh så goda!

Nattpromenaderna hem från Mataracú, den lilla byn med kombinerat skolhus/kyrka, fotbollsplan och kiosk där vi ibland köpte salta kex. Bostadshyddor och ropavstånd till den andra.

Nattliga promenader, under stjärnorna, utan ficklampa för att spara batterier.

Den äldre mannen som fiskade upp den största fisk jag sett, och försökte lära mig säga "Apelsiner är bra för hjärnan" på quechua.

Nybakat bröd, bakat i lerugnen, med honung till frukost, och riset som kokades över elden, där fanns ingen elektricitet.

Barbacka ridturer på små hästar, ridturen en sen kväll till den stora floden långt bort, en kväll när nästan all mat var slut. Vi skulle fiska. Jag och Tino tröttnade, men Pedro och de andra stannade kvar. Pedro kom inte hem dagen därpå. Inte dagen efter heller. Vi blev oroliga och började leta efter honom. Han hade övernattat i Mataracú.

När maten fortfarande var slut (utom riset), och Tino och de andra bestämde sig för att skjuta något djur. Pedro skjöt någonting, men istället för att ge oss mat gick han med det ända till Yapacaní, sålde det och köpte cocablad.

Baden i bäckarna och vattenfallen, de vackraste bad man kan tänka sig. Att flyta i vattnet, blinka upp mot himlen och se tusen fladdrande fjärilar i de skönaste färger ovanför huvudet.

Lianen, skräckupplevelsen, vad jag gjorde bort mig där. Det är svårare än man tror att svinga sig i en lian.

Tino och Valente som lekte med en livsfarlig lian över ett stup.

Mörkret, mörkret om kvällarna. Och första gången jag såg eldflugor.

Ljuden. Fåglarna. Aporna, de små och de stora med dova läten. Insekterna. Och en gång hörde jag till och med en jaguar.

När vi halkade med motorcykeln och jag brände sönder handen. Begriper inte hur jag lyckades ta insulinsprutorna efter det, jag kunde ju inte hålla i något alls.

Kolibrin som krockade mot ett fönster och som Tino bar in till mig för att visa..

De stora råttorna som sprang omkring och grävde i mina kläder på nätterna.. Jag tål inte råttlukt längre.

Vinterkylan. Kyla i fuktigt klimat är det värsta som finns. Kunde inte sitta stilla ens för att äta, vandrade oabrutet för att inte frysa ihjäl. Alla kläder fuktiga, ingenstans att värma sig, ingen lindring. Höll på att bli galen av desperation.

Sjukdomen. Tydligen var det njurbäckeninflammation. Det visste jag inte då. Visste bara att jag var för sjuk för att stanna. Så jag gick.. Det är ett par mil till den asfalterade vägen där man kan ta en motorcykeltaxi till byn med hotellet, mitt andra "hem", men jag hann inte hela vägen, skolläraren kom efter mig och plockade upp mig på sin häst och red med mig ända till Yapacaní. Rare kocken Felipe som oroade sig, gav mig frukt som var det enda jag fikc ner i små bitar. Sjukdomen gick över av sig självt, som tur var, men det tog ett tag.

Myggen. När jag räknade hade jag 97 bett på högra foten. Över 70 på resten av benet. Lika mycket på andra benet. På armar, händer överallt. Små rackare som varken syntes eller hördes, lämnade en liten blodprick bara. Klådan därefter var fruktansvärd. Jag strök på bedövningssalva för att kunna sova.

Den gamle engelsmannen som rest hela livet i nästan alla länder som finns. Aldrig haft längre relationer för att kunna fortsätta resa. Nu hamnade han här, hos oss i djungeln. Han blev mycket sjuk, vad det berodde på vet jag inte. Jag hörde honom morgonen efter ankomsten och knackade oroligt på dörren. Öppnade. Han låg på golvet, hade legat hela natten i avföring, kunde inte resa sig. Jag ropade på Tino, det där ropet som hörs långt, osm man använder där. För en gångs skulle gick det att ringa, och vi blev lovade ambulanshelikopter om vi bara kunde få ut mannen ur djungeln. Det var en skakande jeeptur. Han låg på flaket. Jag vet inte hur det gick med honom...




Den som är nyfiken på vad som mer hände kan titta in HÄR. Det är en länk till Resedagboken, och inlägg 63-81 handlar om djungeln.
Det är åtta år sedan, jag hade skrivit annorlunda, och förstått saker på ett annat sätt, nu.

Vad lite jag skrev...

Algarvekusten i helgen

Idag tar vi bron över gränsen och åker till Algarvekusten i Portugal.

Vi ska övernatta på en camping, äta fisk, bada och hämta upp en kompis som landar i Faro på eftermiddagen. Han stannar hos hos hela veckan tills jag åker till Bolivia nästa fredag. Låter tokigt att åka till Spanien på sommaren, men han har tur, det är en ovanligt sval sommar. Han får ju vara med om Trianas stora fest också!

På den här stranden stannar vi förhoppningsvis en stund.
Bilden tog jag förra året när vi var på utflykt och kikade på kusten från havssidan.

Sen sommarkväll i Sevilla

När vi gav oss ut på promenad i går kväll var det så sent att kvällen gränsade till natt.
Men det var förstås mycket folk ute, som det brukar vara sena sommarkvällar i Sevilla.
Vi gick förbi Maldita Compañias replokal för att hämta busskortet som Jesús glömde i cellofodralet, men ingen var där och J hade inte nyckel med sig. Vi får klara oss utan buss ett tag till.

Vi närmade oss centrum på smågator.
Det finns så vackra gator att villa bort sig på i Sevilla. Särkilt fina är de sena kvällar.
Jag njuter varenda gång jag råkar komma förbi Santa Isabel-torget med den mäktiga kyrkan.

Man promenerar på kullriga gatstenar och smala trottoarer, väjer ibland för en moped eller bil, upptäcker små torg, tittar in i fina tapasbarer, böjer på nacken och får överraskande syn på ett kyrktorn som man inte visste fanns där, eftersom man inte ens har lagt märke till kyrkan på den smala gatan.

Gick gick till Alfalfatorget, träffade på flera bekanta och stannade och pratade en stund. Sedan fortsatte vi till La Carbonería, en gammal fabrik som  gjorts om till flamencobar. Där kan man lyssna på flamenco och sevillanas och se dans sena kvällar, enda kostnaden är den rätt dyra drycken som säljs i baren. Det är inte flamenco av hög kvalitét så att säga, sådana framträdanden brukar kosta ganska mycket, men ibland har man tur och kan se eller höra något riktigt bra. Igår kväll till exempel, då Alfonso de Miguel och en gitarrist uppträdde i förmaket. Det var så lite folk, och så behagligt att sitta och lyssna en stund. För det mesta är det fullproppat med folk här och svårt att se om man inte har tagit bra plats.

Sedan hamnade vi på smala, smala Calle Verde, spökgatan.

På den här finns en av Sevillas vackraste pation, översållad med grönskande växter och med en liten fontän som porlar. När huset renoverades började det talas om spökeriier, det var byggjobbarna som såg något, det skrevs i tidningarna om det, och sedan dess har stället haft rykte om sig att det spökar där.

Kommentarer

Det är så roligt med era kommentarer, ni vet väl det? Varenda en läser jag och blir glad över.
Även om jag inte har svarat på ett tag.
Men nu har jag gjort det, ni som har kommenterat den senaste (!) månaden!

Diktaturen

Jesús föddes samma år som Franco dog, och hans föräldrar hade tills dess levt hela livet i diktatur.
Ibland pratar de om hur det var.
Som igår när vi var på middag hos dem. Samtalsämnena gled bland annat in på

• :Att man under diktaturen var tvungen att vara döpt för att få gifta sig.
• Att man måste ha "bröllopsboken" som bevis med sig när man reste. Ett par fick inte sova i samma rum annars. Sent på kvällarna kom polisen och besökte hotellen och kontrollerade så att alla inskrivna par hade vigselbeviset med sig. Ibland tog par in på hotell och bokade enskilda rum, men smet över till varandra på natten. Detta apropå Jesús föräldrars bröllopsresa som gick till Fuengirola, det Fuengirola som fanns då, en sliten, vacker fiskeby. Allt har nu rivits, det har byggts nytt och byggts om. Allt som var genuint och vackert som attraherade turisterna är borta till förmån för hotellkomplex och internationella restauranger. Trist.
• Att Jesús föräldrar en gång blev bötfällda när de, som ogifta, pussades i Maria Luísa-parken.
• Att en bekant till Jesús pappa blev hämtad av den fruktade Guardia Civil och satt i fängelse på grund av att ha fiskat utan fiskekort.
• Att den som hamnade i Guardia Civils händer blev slagen tills brott eller medbrottslingar erkändes och avslöjades.

Det är inte länge sedan Spanien var diktatur, och det har hänt oerhört mycket sedan dess.

Hur länge kan premiärministern sitta kvar efter detta?

Ända sedan dagstidningen El País publicerade uppgifter om att ledande politiker i regeringspartiet Partido Popular har tagit emot mutor, har dessa förnekat det å det bestämdaste.
Med hänvisning till att tidningens uppgifter bara är kopior.
De har lovat och svurit på att de inte har någonting med den tidigare kassören Bárcenas svarta bokföring att göra.

Nu har originalhandlingarna kommit fram.


Premiärminister Rajoy, som är en av de utpekade, vill inte uttala sig.
Men övriga politiska ledare attackerar, bombarderar, Rajoy och hans parti med kritik.
Kräver avång.
Genast.
Inget att diskutera.
På facebook skickas det runt listor att skriva under, listor som kräver detsamma. Avgång.
Rajoy tiger.
Men säger vid ett sällsynt uttalande att han minsann inte tänker avgå. Att han inte ger efter för hot.


Den socialistiska oppositionen kräver att Rajoy förklarar sig inför parlamentet.
Sex gånger har han uppmanats att komma.
Vid åtta uppmaningar har socialistpartiet satt gränsen, därefter hotar de med omröstning i parlamentet om regeringens avgång...



HÄR har jag tidigare skrivit om saken.
Och HÄR är en länk till en artikel på svenska.

El Rompido

Återigen åkte vi till stranden över helgen.
Den här gången stannade vi inte i El Portíl hela tiden, utan tog bilen till grannbyn El Rompido också.

Där finns ett par fina fyrar...

... och vita hus med finfint läge mot vattnet...

...och en massa skaldjursrestauranger.

Det här är ju skaldjurstrakter. Framför allt räkorna från Huelva är omtalade.

Vi gick igenom byn, hamnade på ett litet kyrktorg där det ringde till mässa vid solnedgången.
Förvånades lite glatt över att det fanns turister i byn, få utlänningar hittar hit till det här området.
Gick ner till stranden. Där fanns en massa lustiga små krabbor.

De sprang omkring i sanden, men så fort fara hotade grävde de ner sig i ett hål.
Jag satt helt stilla och väntade tills de vågade sig upp igen.

Det är inte mycket mat i de här krabborna, men folk fångar dem ibland för deras köttiga, stora klo. De bryter av krabbklor för att äta och låter krabborna springa iväg. Det växer ut en ny klo.

Vi började bli hungriga och funderade på att sätta oss på någon av skaldjursrestaurangernas uteserveringar...

... men kom överens om att lämna byn och äta i vår egen by istället.

Varenda matställe i El Portíl var fullt. Inte ett bord ledigt. Varken på skaldjursställen, traditionella tapasbarer, pizzerior eller freiduríor.
Till slut ställde vi oss i kö för ett bord på Luna, excellenta Luna vid det livliga torget.

Så himla bra val. Maten är suverän där.
Den baskiske ägaren serverar själv, personalen lyssnar på Elvis och sjunger med i de bästa låtarna (det är definitivt ett gott tecken!), det är god stämning och fantastisk mat.
Vi beställde puntillitas ( friterad minibläckfisk), pulpo alfeira (Jesús absoluta favorittapa, en sorts bläckfisk i bitar med olivolja och paprikapulver) och bacalao al pil-pil som man sällan ser här i södern på grund av det besvärliga tillagningssättet (det krävs att lerfatet där rätten tllagas snurrar runt hela tiden.)

En sådan middag bara måste avslutas med efterrätt, och vi gick till la yogurtería på andra sidan torget.

Youghurtglassen ser ut som mjukglass, men är mindre söt. Ja, yoghurt brukar ju vara det. Man får välja bland en massa såser och tillbehör. Så himla gott!

 När den här yoghurtglassen intogs var klockan kvart över ett på natten, vi hade avslutat middagen kort därinnan.
Hoppborgen hade fortfarande en massa hoppande ungar, uteserveringarna hade nästan lika mycket folk som ett par timmar tidigare och karusellen för de minsta körde nästan utan uppehåll.
Vill med det här bara ge en bild av hur det är i Spanien på sommaren när det är varmt (och man därför inte kan vara ute mitt på dagen). Och dessutom semestertider.
Det här med barn och läggdagstider är ingen stor grej här. Och inte brukar barnen lämnas hos barnvakt när man går ut, ungarna följer nästan alltid med.
Det här avslappnade sättet hos spanjorerna gillar jag!

Spansk sommar - svensk vinter

Jesús jämför* sommar i Sevilla med vinter i Sverige.
Det är en träffande jämförelse.
Folk håller sig inne, går helst inte ut alls om det inte är nödvändigt.
Är mycket trötta.
Deppiga.
Utan energi.
Avskyr årstiden och ser inte fram emot den alls.

Jag läser bloggar med underbara sommarberättelser. Om radiolyssnande, svamp- och blåbärsplockning, fika på trappan, vila i hängmattan, promenader, bad, semester, och jag njuter lite jag med i huvudet för jag vet ju hur det är. Kan vara.
Här är jag är instängd i lägenheten i stan. Med neddragna persienner för att hålla något av hettan ute. Gud så deppigt. Men det går inte att gå ut när det är så varmt. Det som inte kan göras före klockan elva på förmiddagen blir ofta ogjort, om man har ärenden på stan.
Att behöva gå till kopieringsbutiken för att kopiera är tortyr. Likaså grönsaksaffären.
Först efter nio, när solen är på väg ner, trotsar man hettan och går ut, för temperaturen är på väg att sjunka några grader.
Men då, sent på kvällen, är gatorna livliga. Lekplatserna fulla med ungar, och barernas uteserveringar fulla med vuxna och ungar och immiga ölglas och tapas på borden.

Eleverna kommer trötta, sitter och gäspar av sömnbrist (det går inte att sova när det är så varmt), dricker glas efter glas med vatten och är i allmänhet sällan på topphumör.

De flesta jag känner avskyr sommaren. Inte ens semestern ä rett gott motiv att gilla sommaren. Många är ju arbetslösa, övriga brukar inte få mer än två veckor, och av dem är det långt ifrån alla som har ekonomi till att resa. De som kan försöker ändå åka till kusten för att få lite svalka.



Men det finns något riktigt bra med sommaren här, och det är sommarfrukterna.
Kan man äta för mycket fikon, nektariner, melon och biggaråer?

*Hjärnsäpp! Kunde inte komma på vad ordet heter på svenska, var tvungen att slå upp comparar i spansk-svenska ordboken!

Sommar i Sevilla

När man först öppnar ytterdörren slås man av hur varmt det är. Det är som att gå emot en het luftvägg.
Sedan börjar man gå. Man får den där sköna känslan som man fick när man var riktigt liten och satte sig i torkskåpet i tvättstugan. En sådan skön, het värme som hela kroppen sveps in i.
När den känslan har kommit dröjer det ungefär 20-30 steg innan värmen börjar bli jobbig.
20 steg till, och svetten börjar rinna.
Det blåser lite, men vinden är så het att det är som en enorm hårblås som blåser en i ansiktet.
Här börjar det bli jobbigt.
Svetten tränger fram.
Snart rinner den.
Från hårbotten, armvecken, ögonen, som tårar.
Man blir alldeles klibbig, och det här klibbet blir man inte av med förrän man tvättar av det med vatten.
Ansiktet är blankt och rött.
Man hoppas att man inte ska träffa någon på vägen, så att man måste kindpussas.
Det här med spanska kindpussar är ibland trevligt (särskilt om den andre är en sympatisk person med skägg eller skäggstubb, tycker jag som är förtjust i sådant), men på sommaren är det inte roligt alls. Jag vill inte blanda ansiktssvett med någon.

Stranden

Vi gjorde samma sak som varenda Sevillabo, som har möjlighet, gör en het sommardag; vi åkte till kusten. Vi har ju en sådan fantastisk tur att Jesús föräldrar har en sommarlägenhet där.

Jesús pluggade, jag läste roliga böcker.
Och så köpte vi skaldjur och lagade god mat.
Det blev en ask med camarones. Dem äter man som de är, med skal och allt (bra att veta för den som tycker att det verkar pilligt att skala så små räkor).

Det blev en ask med coquinas till en annan underbart god tapa. Man lägger snäckorna i en panna med het olivolja och vitlök och steker dem tills de dör och öppnar sig. Otroligt gott.
Ytterligare ask från skaldjursbutiken blev det, och den innehöll de här vackra snäckorna som ni ser på bilden nedan. Almejas. Dem gjorde vi arroz con almejas av.

På kvällen när solen inte längre brände gick vi långa promenader på stranden.
Vi såg den här lilla sjöstjärnan till exempel.
Och plockade stora, vita bläckfiskskelett som ser ut som båtar .

Solen var på väg ner när vi äntligen doppade oss. Det var så varmt och skönt i vattnet. Medan jag låg och flöt skiftade vattenytan färg. Den lyste i ljust rosa och milt gult och stänk av ljust blått. Så vackert.

Sedan gick solen ner helt och jag gick upp och tvättade mig i sötvattensduchen, och sedan fortsatte vi promenaden tills vi hade torkat och det var alldeles mörkt och ljusen från havets båtar och fyrar hade tänts.
Därefter smakade det bra med en kolgrillad hamburgarepå väg hem, och en titt på böckerna i bokståndet. Jag valde mellan att bjuda Jesús på glass och att köpa den fina boken av naturfotografen Hans Lanting. Boken vann.

Vinnare i tävlingen

Vinnare i tävlingen blev Trillingnöten och Anitha, som gissade bäst! Grattis tjejer! Skicka ett mejl med era adresser så kommer vinsten snart på posten!

Jag har inte skrivit om alla tappade saker i bloggen. Så rätt svar är: tio tappade grejer genom köksfönstret. Av dem har vi fått tillbaka tre.
Detta har försvunnit:

Köksmattan. Fick tillbaka.
En röd plastskål. Fick tillbaka.
Min strumpa som det står Raggare på. Fick tillbaka.
Ett par trosor. Har ej fått tillbaka.
En krukväxt. Har ej fått tillbaka.
Ännu en krukväxt. Har ej fått tillbaka.
En träsked med hål i. Har ej fått tillbaka.
En vanlig träsked. Har ej fått tillbaka.
En svart strumpa. Har ej fått tillbaka.

Den där dörrlösa pation är som ett svart hål. Saker bara sugs ner där och försvinner för alltid.
Klart att vi skulle kunna knacka på hos den gamle mannen längs ner, men detta att be honom klättra ut genom sitt köksfönster via en stege för att hämta våra prylar känns inte bra. Om vi hade ringt på hans dörr varje gång något försvunnit ut genom köksfönstret skulle vi vara ökända i huset. Så vi sparar oss för de verkligt viktiga sakerna.

Vem har haft sönder flest mixerapparater då? Jo, visst är det jag.
Vi har haft tre olika. En la av av naturliga skäl.
De två andra har jag dödat. Smällen och den efterföljande massiva rökutvecklingen efter en förstörd mixer är inte kul alls, bara läskigt.
Jag kan begripa att en billig mixer inte klarar att göra mandelmassa av mandlar och socker, men att den inte klarar att mixa fisk till fiskbiffar? Vad ska man då ha den till? Det var ju precis att den fixade att göra bananmilkshake.
Men nästa gång är det Jesús tur.

40 grader

Det ska bli 40 grader varmt i helgen, så nu alldeles strax ska vi åka till stranden. Jesús ska plugga, jag ska bada, läsa och köpa skojiga skaldjur till middagen.

Jag läser varenda kommentar, men har inte hunnit svara de senaste dagarna, det kommer på måndag. Liksom lite bilder från den skojiga bluesbåten.
Och bilder från stranden är på väg.
Det har varit så bildfattigt här på bloggen den senaste tiden, men det är svårt att göra något när datorn inte vill samarbeta.

Glöm inte att tävla! Vinnare presenteras på måndag!

Ha en fin helg allihop!

Fredagsnöje

Det är väldigt varmt nu, och ännu varmare ska det bi i helgen.
Jag överdoserar frukt. Köper en massa sommarfrukter varenda dag. Just nu har vi en enorm bit vattenmelon i kylen, men den lär ta slut idag.
Trots att Sevilla inte ligger vid kusten finns bara ett par, dyra, allmänna utomhusbassänger där man kan svalka sig. Jag har aldrig varit i någon av dem. Men såg en skylt om att det har öppnat en ny i Torreblanca. Kanske borde kolla in den imorgon när Jesús pluggar?

I kväll blir det bluesbåt. Bluesföreningen i Sevilla har hyrt en av turistbåtarna som brukar åka fram och tillbaka i Guadalquivir, och för en mycket ringa peng får man mönstra på klockan 22 ikväll och lyssna på blues till sena nattetimmen. Det är främst lärarna på bluesskolan som spelar. Tapas och dryck finns förstås.
Blir skoj!
Vad har ni för helgplaner?

Datahaveri och reselängt

Har någon endaste av er hört talas om att det sitter ett litet runt batteri i datorn?
Jag hade det inte, och undrar nu om jag är den enda i världen som inte visste att datorer behöver ett batteri.
Det där batteriet plockade en elev ut i alla fall, för eleven påstod att det var batteriets fel att datorn stänger av sig själv hela tiden.
Sen hade jag problem med att stoppa in ett nytt batteri igen, därav blogg-frånvaron.

Någonting hände i månadsskiftet. Förut har det känts så overkligt att Boliviaresan ska bli av att jag inte har trott det själv. Inte ens sett fram emot den, mer suckat över och undrat varför vi inte kan åka till Sverige istället.
Men den första juli vände det. Plötsligt begrep jag att jag ska åka till Bolivia om mindre än en månad, och sedan dess kan jag inte tänka på något annat. Jag planerar för att Jesús ska få se så mycket som möjligt, väljer och räknar på dagar och beklagar att han bara stannar i tre veckor. Man hinner ju ingenting på tre veckor.
Funderar också på vad jag själv ska göra den en och en halv vecka som jag är där ensam, förutom ett efterlängtat besök. Lutar åt att ta första bussen från La Paz till San Ignacio de Moxos för att gå på den stora festligheten som beskrivs som Bolivianska amazonas största folklore-festival (alltså, ursäkta språket men jag kan just nu inte översätta) med en massa sång och dans av Moxos-folket (återigen, ursäkta).

Får sluta skriva här.
Jesús går och pratar för sig själv i vardagsrummet och jag ska fixa mat. Jag gör det tills examen nummer två är avklarad, den muntliga delen, så att han får öva så mycket som möjligt.

Tävling!

Nu kör vi! Bloggens första tävling!
Och det är inte vilka priser om helst som ligger i potten!
Först är det ett paket tänkt för läsare utomlands. I det ligger den fantastiska nya Marabouchokladen Dröm-krisp samt två tablettaskar: Zoo och Salta katten.

För läsare i Sverige finns ett paket med spanska godsaker: Spanska popcorn (inte som vanliga popcorn, förmodligen borde de inte ens kallas för popcorn, de är speciella och jättegoda!), mina favoritsnacks Pajitas med ketchupsmak (mycket godare än det låter!) samt tre mini-Kit Kat i smakerna mint, apelsin och vit choklad. Kanske inte spanska direkt, men de säljs tillfälligt här!

Allt ni behöver göra är att svara på ett par frågor, och de har att göra med ett vanligt problem med att bo i en spansk storstad.
Frågorna är: Hur många saker har ramlat ner från våra tvättlinor och från köksfönstret? Och hur många av dem har vi fått tillbaka?

Utslagsfråga: Vem har haft sönder flest mixer-apparater, jag eller Jesús?

Skicka svaren till casaannika@yahoo.se och skriv vilket pris du är intresserad av.
Den som vill tipsa om tävlingen på sin blogg eller facebook får två vinstchanser istället för en (jag behöver veta om det också).
Tävlingen pågår till söndagen den 7 juli.
Vinnare presenteras måndagen den 8 juli.


Den som är ny här, eller bara vill läsa på lite, kan kika in på de här länkarna till exempel:

Tvättlinorna
Tappad strumpa
Fortsättningen på tappade strumpan
Mattan


Lycka till!

Födelsedagslunch i Portugal

Vi åkte till kusten på lördagsförmiddagen, tillbringade dagen där med Jesús syster och hennes familj.
På söndagen bestämde vi oss för att åka till Portugal en sväng, vi var ju så nära. Äta födelsedagslunch och så. Det gör man bra där.
Det är säkert fyra år sedan vi senast var på favoritrestaurangen i Altura: Maten är fantastiskt god.
Jesús sneglade som vanligt i menyn på skaldjursgrytan. Vi beställde den en gång och det glömmer han aldrig. En stor, ångande gryta som kom in på bordet, fullproppad med skaldjur av alla sorter i en underbar buljong, med grönsaker, kikärter och annat gott. Men man måste vara två om den, och jag var sugen på annat.
Jag funderade på grillspett, de där jättelånga grillspetten med allt möjligt gott på som jag sett andra äta.
Det blev en tallrik bacalao a Bras, den otroligt goda klassiska rätten som är som allra bäst på just den här restaurangen.
Och därefter en köttfondue.
Vi visste inte riktigt vad det var men jag har drömt om den sedan första gången vi var här och jag såg den i menyn, och eftersom det var min födelsedag så blev det så.
Vi fick var sin stor tallrik med exotiska frukter, grönsaker och råa köttbitar på ett salladsblad. Det kom in ett stort fat med pommes frites samt tre olika såser, och till sist tändes gasbrännaren under fonduegrytan med olja. Där satt vi sedan och doppade köttbitar i den heta oljan, åt långsamt och njöt av allt. Jag har hävdat vikten av att mat inte bara ska vara god, utan fin att titta på också, och här kom ytterligare en dimension; rolig att äta. Det var den bästa födelsedagslunch jag har varit med om.

Vi (Läs jag) hade ingen lust att återvända till Spanien än, så vi åkte på småvägar mot Tavira.
Det känns lite som att färdas i Vilda Västern, att åka på Algarvekustens småvägar. Trasig asfalt, övergivna stationshus, enstaka högresta eukalyptusträd, småbyar med gamla män i keps på bänkarna, flockar med getter som korsar vägen.

I Tavira parkerade vi på ett litet torg och promenerade iväg i jakt på flodens som går genom staden. Det här var en del av staden som vi inte sett förut, och vi tyckte om vad vi såg.
Vi kom fram till floden och gick över en bro. På andra sidan fanns en liten charmig park med blommor och röda träbänkar i skuggan av lummiga träd. Vi köpte var sin glass i en kiosk och satte oss bredvid en klarinettspelarei hatt och gulblommig skjorta som hade fikapaus och drack kaffe.
Det var så skönt att sitta där. Vinden fläktade en aning och det var havsdoft i luften. Parken var dekorerad med färggranna, hemgjorda pappersgirlanger och -blommor, och det var så fint! Lyktstolpar hade klätts med grönska, och ovanpå en portal fanns en San Juan-figur, även den dekorerad med pappersblommor, och vi förstod att det här var rester efter San Juanfirandet, midsommarfirandet, förra helgen.
Midsommarplanerna för nästa år är bestämda.
Vi gick igenom en spännande gammal marknadsplats och började gå tillbaka mot bilden. Vi tog den romerska bron tillbaka. Jag stannade och lutade mig mot det solvarma tjocka broräcket. Nere i floden var det lågvatten och unga killar gick omkring bland stenarna med håvar i händerna och fångade krabbor, tror jag att det var. Det simmade omrking en massa stora fiskar och de förvandlades till silver när de lade sig på sidan eller rullade runt i vattnet. Sedan började klarinettisten spela, och den virvlande, vackra melodin som jag aldrig hört förut svepte in hela bilden, hela området, ljöd så vackert över allt, och ljudet förföljde oss länge.
Det var magiskt.

På kvällen när vi var tillbaka i Spanien i kustlägenheten gick vi en lång promenad längs stranden med fötterna i det svalkande vattnet när solen gick ner, och återvände när det var mörkt. Ljusen från fyrar, båtar och signaler i havet tändes, även på stranden tändes lampor i strandbar under bar himmel. Färglada lyktor lyste upp bekväma soffor och fåtöljer.
Vi köpte camarones, miniräkor, och grabbklor i en strandkiosk och gick hem och åt middag, innan återfärden till Sevilla vid midnatt.

En av de verkligt minnesvärda dagarna i sommar, värda att spara i minnet.
Synd att jag inte kan visa bilder från den, men kameran glömdes kvar på byrån när vi åkte hemifrån.