Glimtar från La Paz

Jag önskar att jag kunde visa er bilder från staden där jag befinner mig, men även om jag hade tagit några bilder vet jag inte hur man för över dem från någon annan dator än min egen.

Bilder kommer såklart förr eller senare, men kanske inte förrän resan är över.

Det pågår världens fiesta här utanför. Det är som sagt universitetet som arrangerar detta årligen. Massor, massor med dansare som visar upp traditionella danser från hela landet. Orkestrar har de med sig. Dräkterna är så vackra, pampiga och fulla av färger att det inte finns ord för det. Det pågår från förmiddag till kväll. Man kan hyra sittplats för att se allt på nära håll, hur de dansar och spelar förbi, och hela tiden går försäljare fram och tillbaka med nygrillade korvar, glass, juicer, jordnötter, bakverk, massor av gotter.

Mitt dyra hotell, som Jesus tycker inte alls är dyrt när det kostar ungefär 80 kronor, ligger en bit ovanför Plaza San Fransisco. Det är brant uppförsbacke hela vägen dit och jag är helt slut när jag kommer upp. Höjden, vet ni, den märks. Jag har ändå bara haft lite huvudvärk, så det går bra.

Vägen upp är jobbig, men mycket underhållande, för den går genom stora marknadsområden. Allt säljs har. Örter, minibananer, fantastiska papayor, aymarakvinnornas stora kjolar och typiska plommonstop, färggranna tyger, tandkräm, panflöjter, allt. Och livet levs på gatan. Bredvid försäljarna sitter små barn med plåtmuggar och äter mat, det leks, tas hand om, pratas.

Jag häpnar gång på gång över de här starka människorna. Som går upp och ner for de branta backarna, som bär sina barn i tygstycken, bär på sina varor, ibland är säckarna större än de själva.

Jag börjar mer och mer lägga märke till märkliga, fina, slitna hus som finns här i La Paz.

Från takterassen på hotellet, där personalen hänger tvätt, har man utsikt över staden. Över husen som klistrar sig fast vid bergväggarna. La Paz är en gryta, och de rika bor i botten på den, där det är lättare att andas. Luften är inte lika tunn här som några hundra meter upp.