I dag är det Día de Andalucía, ungefär Andalusiens nationaldag om man kan säga så. I skolorna har dagen redan firats med mellanmål bestående av bröd med olivolja och socker på. Typisk andalusisk frukost (fast salt istället för socker om man är vuxen).
Helgdag är det, och många får ledigt fredagen också, och har en riktig långhelg.
Även vi, nu när J har ledigt från skolan, så vi drar iväg på roadtrip till Portugal.
Vi ska åka till historiska Tomár, till vackra Óbidos, sova i religiösa Fatima (där vi för övrigt ska köpa kort på jungfrun till Jesús pappa, man kan säga att han är samlare av jungfru- och Jesusbilder) och lukta på havet.
Efter helgen får ni veta vad vi har haft för oss.
Förhoppningsvis blir det mycket gott att berätta om. En resa till Portugal är för oss un viaje gastronómico, och vi har med Michelins budgetguide över bra restauranger i Spanien och Portugal.
Jesús är inställd på att äta bacalao på varje ställe.
För ett år sedan var vi i Lissabon (som jag skrev om här och här och här, och här hittade vi en spännande borgruin när vi åkte hem) och det var varmt och skönt. Nu har en kallfront dragit in över iberiska halvön. Det väntas snöa i närheten av dit vi ska åka, och temperaturen kan krypa nedåt nollan. Hu! Vad jag önskar att vi hade jackorna som vi fick låna av min morbror och hans fru nu!
Nåväl. Det kommer lite annat smått och gott här på bloggen tills vi är tillbaka igen. Då ska berätta vad vi har varit med om!
På återhörande!
torsdag 28 februari 2013
onsdag 27 februari 2013
Hästköttskandalen
Jag trodde att det var en tillfällig nyhet, men den här rapporteringen bara fortsätter.
Jag har läst några artiklar, men fortfarande inte fattat grejen. Vad är problemet? Är det att förpackningarnas innehållsförteckningar inte har varit sanna? Eller är det så att man inte äter häst? Är det det? Att folk inte vill äta häst? Varför då i så fall?
Lämna gärna en förklarande kommentar, för jag känner mig helt bakom.
På 80-talet, var det inte hästkött i hamburgarna då? Eller var det bara nåt de sa?
Tror inte ni också att den här massiva rapporteringen om "hästköttskandalen" pågår, bara för att det inte finns några verkliga problem i Sverige?
Kommentar angående utlandssvenskar
Åsa skrev en kommentar till utlandssvenskinlägget:
"Det är lustigt hur vi ser på folk som flyttar till Sverige från andra länder, och folk som flyttar från Sverige. Vi kräver att de som flyttar hit ska bli svenskar, men de som flyttar härifrån behöver inte bli spanjorer, fransmän eller norrmän. De kan fortsätta vara svenskar. Med svenska traditioner som midsommarstång och lucia. Är det inte väldans knepigt att det har blivit så?"
Ja, visst är det konstigt?
Visst vill vi svenskar att utlandsfödda som kommer till Sverige ska betrakta sig som svenskar? Bete sig som svenskar, tala utan brytning, tänka som svenskar... Byta kultur rakt igenom. Är det inte så? Är det inte sådant som många värderar? Medan vi utflyttade svenskar inte behöver känna liknande krav.
tisdag 26 februari 2013
Vänner på middag
I helgen fick vi besök. Det var Isco och Vero och hennes syster och dotter.
Jesús hade lagat italiensk pisto (vanlig pisto: squash, tomat, lök, vitlök och paprika som steks i olivolja och sedan kokar jättelänge i en traktörpanna). Att den är italiensk vet man eftersom det ska vara ost och oliver på. Sådant skräp äter inte jag, så det fick var och en ta själv från skålar.
Och det var vin och bröd och granatäppeljuice, och Vero hade tagit med sig goda fyllda paprikor och en mäktig efterrätt; ett bakverk gjort på söt pumpa.
Och sedan åt vi chokladnötter och popcorn och spelade spel: Djungle Speed och Pictionary.
Rolig lördagskväll!
Jesús hade lagat italiensk pisto (vanlig pisto: squash, tomat, lök, vitlök och paprika som steks i olivolja och sedan kokar jättelänge i en traktörpanna). Att den är italiensk vet man eftersom det ska vara ost och oliver på. Sådant skräp äter inte jag, så det fick var och en ta själv från skålar.
Och det var vin och bröd och granatäppeljuice, och Vero hade tagit med sig goda fyllda paprikor och en mäktig efterrätt; ett bakverk gjort på söt pumpa.
Och sedan åt vi chokladnötter och popcorn och spelade spel: Djungle Speed och Pictionary.
Rolig lördagskväll!
söndag 24 februari 2013
Fredagstraditioner
Det är en liten tradition vi har, att efter Jesús rep på fredagskvällen gå ut och äta på något kul ställe. Eller beställa hem mat. Samt att prata om att gå på bio, men sedan bestämma oss för att göra det på söndag istället, söndagar som är... tja... söndagar helt enkelt. Då behöver man något skoj, som biobesök. Dessutom, om vi går på bio en fredagskväll kan det på grund av J:s rep inte bli förrän till midnattsföreställningen, och vi brukar alltid ha någon plan för lördagen som innebär att vi inte hinner sova bort förmiddagen. Och jag måste få mina åtta timmar.
Ja, det är traditionen. Mat och prat om bio.
Vad jag skulle komma till var att i fredags blev det goda revben, nachos samt mjukglass på Sloppy Joe´s, och förra fredagen sushi på Kaede i Macarena.
Den japanska restaurangen Kaede De har så himla god sushi. Jag vet inte om det är riset, eller sojan, eller wasabin eller fisken eller alltihop, men något gör denna sushi ovanligt god.
Vi beställde misosoppa samt en sushi- och sashimi-båt.
Jättegott!
Sedan var vi (jag) sugna på efterrätt och gick mot min favorit-tetería Douchka för att dricka te och äta varm chokladsufflé med vaniljglass, men teterían verkar ha slagit igen. Så trist! Många bra ställen har slagit igen det senaste året, till följd av krisen.
Det blev istället en promenad till Alameda, där vi delade på en rund chokladmoussebakelse på ett nattöppet kafé.
Ja, det är traditionen. Mat och prat om bio.
Vad jag skulle komma till var att i fredags blev det goda revben, nachos samt mjukglass på Sloppy Joe´s, och förra fredagen sushi på Kaede i Macarena.
Den japanska restaurangen Kaede De har så himla god sushi. Jag vet inte om det är riset, eller sojan, eller wasabin eller fisken eller alltihop, men något gör denna sushi ovanligt god.
Vi beställde misosoppa samt en sushi- och sashimi-båt.
Jättegott!
Sedan var vi (jag) sugna på efterrätt och gick mot min favorit-tetería Douchka för att dricka te och äta varm chokladsufflé med vaniljglass, men teterían verkar ha slagit igen. Så trist! Många bra ställen har slagit igen det senaste året, till följd av krisen.
Det blev istället en promenad till Alameda, där vi delade på en rund chokladmoussebakelse på ett nattöppet kafé.
lördag 23 februari 2013
Låssmeder och brandmän vägrar bryta sig in
Efter flera uppmärksammade självmord av vräkta personer lovade den spanska regeringen att vräkningarna skulle upphöra.
Men det var ett tomt löfte.
Under hösten har 500 personer vräkts varje dag, och vräkningarna fortsätter.
Nu protesterar spanska låssmeder och brandmän. De vägrar att hjälpa myndighetrerna med att bryta sig in hos fattiga som ska slängas ut på gatan efter att ha blivit efter med bostadslånen.
"Vi tar oss bara in i en bostad om personen där inne är i fara" som en brandman kommenterar.
Om detta skriver AFP, och genom dem Dagens Nyheter. I DN:s artikel berättas bland annat om en 85-årig kvinna i A Coruña som skulle vräkas, men som räddades av demonstranter, till vilka även brandmännen som kallats till platsen anslöt sig.
Läser man spanska tidningar får man lite fler detaljer. Som att kvinnan bara hade missat en månadshyra. Och att hyran ligger på mycket låga 126 euro i månaden. Och att hennes pension, hennes inkomst, är 356 euro i månaden...
HÄR skrev jag om en 53-årig kvinna som hoppade från ett fönster när polisen var på väg för att tvinga ut henne ur bostaden.
Arbetslösheten i Spanien fortsätter att stiga.
I år väntas den hamna på nästan 27 procent.
Fast det är så klart stora regionala skillnader. I söder är siffran högre än i norr. Värst är arbetslösheten i Espera i Cádizregionen. Där är arbetslösheten otroliga 58 procent.
Men det var ett tomt löfte.
Under hösten har 500 personer vräkts varje dag, och vräkningarna fortsätter.
Nu protesterar spanska låssmeder och brandmän. De vägrar att hjälpa myndighetrerna med att bryta sig in hos fattiga som ska slängas ut på gatan efter att ha blivit efter med bostadslånen.
"Vi tar oss bara in i en bostad om personen där inne är i fara" som en brandman kommenterar.
Om detta skriver AFP, och genom dem Dagens Nyheter. I DN:s artikel berättas bland annat om en 85-årig kvinna i A Coruña som skulle vräkas, men som räddades av demonstranter, till vilka även brandmännen som kallats till platsen anslöt sig.
Läser man spanska tidningar får man lite fler detaljer. Som att kvinnan bara hade missat en månadshyra. Och att hyran ligger på mycket låga 126 euro i månaden. Och att hennes pension, hennes inkomst, är 356 euro i månaden...
HÄR skrev jag om en 53-årig kvinna som hoppade från ett fönster när polisen var på väg för att tvinga ut henne ur bostaden.
Arbetslösheten i Spanien fortsätter att stiga.
I år väntas den hamna på nästan 27 procent.
Fast det är så klart stora regionala skillnader. I söder är siffran högre än i norr. Värst är arbetslösheten i Espera i Cádizregionen. Där är arbetslösheten otroliga 58 procent.
fredag 22 februari 2013
Overklighetskänsla
Igår stekte jag en köttfilé, och jag drabbades plötsligt av overklighetskänsla.
Det kändes så... vuxet!
Är det normalt?
Jag funderade på om jag inte har stekt köttskivor förut, men det måste jag ju ha gjort.
Jo, det vet jag bestämt att jag har.
Det kändes så... vuxet!
Är det normalt?
Jag funderade på om jag inte har stekt köttskivor förut, men det måste jag ju ha gjort.
Jo, det vet jag bestämt att jag har.
Män som jag stör mig på
Saker som verkligen, verkligen stör mig:
Män som sitter så där jävla bredbent på bänkar som om det inte fanns folk i närheten. Och det stör mig är att vi kvinnor kryper ihop, vrider ihop benen för att inte ta någon plats alls. Men vad ska man göra om man inte vill ha närkontakt med den okände mannen (eller kvinnan, men det är alltid män som sitter så) bredvid? Inte ens om man vore en fysisk person som kramas till höger och vänster och tar på andra är det väl trevligt med en påtvingad kroppskontakt?
Mäns glädje och fascination över att klä ut sig till kvinna på maskerader och karnevaler. Är det så förbjudet fortfarande? Finns det verkligen någon som tycker att det är skojigt med en man som tar på sig bh, låtsasbröst, sminkar sig och rör sig feminint? Allvarligt?
Män som menande och irriterat tittar på klockan på armen när de vill att någon ska skynda på.
Det retar mig till vansinne.
Män som sitter så där jävla bredbent på bänkar som om det inte fanns folk i närheten. Och det stör mig är att vi kvinnor kryper ihop, vrider ihop benen för att inte ta någon plats alls. Men vad ska man göra om man inte vill ha närkontakt med den okände mannen (eller kvinnan, men det är alltid män som sitter så) bredvid? Inte ens om man vore en fysisk person som kramas till höger och vänster och tar på andra är det väl trevligt med en påtvingad kroppskontakt?
Mäns glädje och fascination över att klä ut sig till kvinna på maskerader och karnevaler. Är det så förbjudet fortfarande? Finns det verkligen någon som tycker att det är skojigt med en man som tar på sig bh, låtsasbröst, sminkar sig och rör sig feminint? Allvarligt?
Män som menande och irriterat tittar på klockan på armen när de vill att någon ska skynda på.
Det retar mig till vansinne.
torsdag 21 februari 2013
Varför kalla sig utlandssvensk?
Jag skrev ordet "utlandssvenskar" i inlägget om rasist-Sverige, märkte ni det?
Varför skrev jag utlandssvensk och inte utvandrare? Invandrare?
Det uppstod en diskussion om ordet på Julias blogg för ett tag sedan, efter hennes inlägg "Jag är inte utlandssvensk. Jag är ny colombian!" (himla bra inlägg).
Jag fick tänka till vad ordet betyder, och varför jag använder det. För det gör jag. Jag känner mig som en utlandssvensk.
Jag tycker att ordet utlandssvensk är ganska bra, för det betyder inte bara att man, oavsett var man nu bor, kommer från Sverige, utan att man också delar många erfarenheter med andra svenskar som också har flyttat utomlands.
Det är inte lätt att flytta.
Inte så där lätt som de främlingsfientliga tror, de som pratar om att invandrare kommer till Sverige för att få bidrag, ni vet. Sådant säger bara någon som endast har varit utomlands på semester.
Sverige är mitt land, men just nu bor jag i ett annat land. Så känner jag. Undrar om jag någonsin skulle kalla mig... spanjorska... Tror inte det.
Det är ju inte bara det att jag rent fysiskt kommer från Sverige. Utan jag känner mig så svensk inuti också. Speciellt när jag är i ett annat land. Som här i Spanien, där jag bor.
Minnen. Kultur. Sätt. Referensramar. Normer. Språk.
Jag är så svensk inuti.
Anna-Lena som har bott i Frankrike i tio år skrev så här i en kommentar på bloggen: "... Frankrike är också ett bra land. Det är mitt land nu och jag vill inte stå med en fot i Sverige och en fot i Frankrike hela livet."
Sunt. Jag står med en fot i varje land. Och jag har inga planer på att ställa mig med båda fötterna i Spanien. Jag bor här för att Jesús inte kan lämna sitt jobb, inte för att jag tycker särskilt mycket om Spanien.
Därmed inte sagt att jag inte har det bra.
Jag skrev ett inlägg om det, om att lämna Hemma och flytta till en plats långt bort. HÄR kan ni läsa det.
Vad säger ni bloggläsare som har flyttat från Sverige?
Kallar ni er för utlandssvenskar?
Varför?
Varför skrev jag utlandssvensk och inte utvandrare? Invandrare?
Det uppstod en diskussion om ordet på Julias blogg för ett tag sedan, efter hennes inlägg "Jag är inte utlandssvensk. Jag är ny colombian!" (himla bra inlägg).
Jag fick tänka till vad ordet betyder, och varför jag använder det. För det gör jag. Jag känner mig som en utlandssvensk.
Jag tycker att ordet utlandssvensk är ganska bra, för det betyder inte bara att man, oavsett var man nu bor, kommer från Sverige, utan att man också delar många erfarenheter med andra svenskar som också har flyttat utomlands.
Det är inte lätt att flytta.
Inte så där lätt som de främlingsfientliga tror, de som pratar om att invandrare kommer till Sverige för att få bidrag, ni vet. Sådant säger bara någon som endast har varit utomlands på semester.
Sverige är mitt land, men just nu bor jag i ett annat land. Så känner jag. Undrar om jag någonsin skulle kalla mig... spanjorska... Tror inte det.
Det är ju inte bara det att jag rent fysiskt kommer från Sverige. Utan jag känner mig så svensk inuti också. Speciellt när jag är i ett annat land. Som här i Spanien, där jag bor.
Minnen. Kultur. Sätt. Referensramar. Normer. Språk.
Jag är så svensk inuti.
Anna-Lena som har bott i Frankrike i tio år skrev så här i en kommentar på bloggen: "... Frankrike är också ett bra land. Det är mitt land nu och jag vill inte stå med en fot i Sverige och en fot i Frankrike hela livet."
Sunt. Jag står med en fot i varje land. Och jag har inga planer på att ställa mig med båda fötterna i Spanien. Jag bor här för att Jesús inte kan lämna sitt jobb, inte för att jag tycker särskilt mycket om Spanien.
Därmed inte sagt att jag inte har det bra.
Jag skrev ett inlägg om det, om att lämna Hemma och flytta till en plats långt bort. HÄR kan ni läsa det.
Vad säger ni bloggläsare som har flyttat från Sverige?
Kallar ni er för utlandssvenskar?
Varför?
onsdag 20 februari 2013
Ökning av fetma och cancer på grund av kemikalier
Jag skrev ett kort inlägg om kemikalier i våra hem.
Nu har Världshälsoorganisationen och FN tagit fram en rapport som visar hur den stora ökningen av diabetes, fetma och cancer kan kopplas samman med alla kemikalier som vi har i oss och runt oss. I plastförpackningar, plastleksaker, kvitton, madrasser, sofftyger, konservburkar... I hela vår omgivning.
Läs mer HÄR
Nu har Världshälsoorganisationen och FN tagit fram en rapport som visar hur den stora ökningen av diabetes, fetma och cancer kan kopplas samman med alla kemikalier som vi har i oss och runt oss. I plastförpackningar, plastleksaker, kvitton, madrasser, sofftyger, konservburkar... I hela vår omgivning.
Läs mer HÄR
Rasistlandet Sverige
Det sägs ibland, inte sällan förresten, att vi utlandssvenskar förhärligar vårt hemland Sverige.
Alla vi svenskar tror ju att Sverige är bästa landet i världen, eller hur? Det står det i alla fall i Jesús guidebok över Sverige, och jag tycker allt att det stämmer rätt bra. Bästa sjukvården. Mest jämställt. Bäst moral. Ärligast. Tryggast. Bäst behandling av slaktdjur. Bäst kvalitét på mat. Och så vidare.
När man flyttar utomlands kan förhärligandet bli värre, i alla fall i början. Man längtar hem och tänker på allemansrätten, naturen, maten, folket, kulturen. Berättar gärna för de nya vännerna i det land man hamnat vilket bra land Sverige är.
Jämför.
När jag blir arg över något i Spanien jämför jag ofta med hur det är i Sverige, vilket säkert är irriterande för närvarande som måste lyssna.
Efter ett tag upptäcker man saker i det nya landet. Som är bättre än i Sverige. Som är mycket bättre än i Sverige.
Det är ganska många saker.
I Spanien har Sverige gott rykte, och mina svenskelever ser landet som en förebild, paradiset nästan, där inga problem finns. Där man jobbar åtta timmars arbetsdagar, har fritid, lediga helger, får lön som man kan leva på.
De vet ingenting om rasistlandet Sverige, att nästan tio procent av svenskarna är så främlingsfientliga att de röstar på rasistpartiet Sverigedemokraterna, och ingenting vet de om Sveriges omänskliga behandling av hjälpsökande flyktingar.
Ingenting vet de.
Jag berättar, men de tror mig inte.
När Jesús kommer hem ska jag berätta om nioårige Hinok.
Jesús kommer inte att bli förvånad.
Han har hört mig berätta många historier om Sverige.
Alla vi svenskar tror ju att Sverige är bästa landet i världen, eller hur? Det står det i alla fall i Jesús guidebok över Sverige, och jag tycker allt att det stämmer rätt bra. Bästa sjukvården. Mest jämställt. Bäst moral. Ärligast. Tryggast. Bäst behandling av slaktdjur. Bäst kvalitét på mat. Och så vidare.
När man flyttar utomlands kan förhärligandet bli värre, i alla fall i början. Man längtar hem och tänker på allemansrätten, naturen, maten, folket, kulturen. Berättar gärna för de nya vännerna i det land man hamnat vilket bra land Sverige är.
Jämför.
När jag blir arg över något i Spanien jämför jag ofta med hur det är i Sverige, vilket säkert är irriterande för närvarande som måste lyssna.
Efter ett tag upptäcker man saker i det nya landet. Som är bättre än i Sverige. Som är mycket bättre än i Sverige.
Det är ganska många saker.
I Spanien har Sverige gott rykte, och mina svenskelever ser landet som en förebild, paradiset nästan, där inga problem finns. Där man jobbar åtta timmars arbetsdagar, har fritid, lediga helger, får lön som man kan leva på.
De vet ingenting om rasistlandet Sverige, att nästan tio procent av svenskarna är så främlingsfientliga att de röstar på rasistpartiet Sverigedemokraterna, och ingenting vet de om Sveriges omänskliga behandling av hjälpsökande flyktingar.
Ingenting vet de.
Jag berättar, men de tror mig inte.
När Jesús kommer hem ska jag berätta om nioårige Hinok.
Jesús kommer inte att bli förvånad.
Han har hört mig berätta många historier om Sverige.
tisdag 19 februari 2013
Skaparverkstad i Colombia
Julia Svanberg, denna tuffa, roliga och framförallt inspirerande tjej, ni minns henne va? Julia som bor i en colombiansk by med man och tre barn. Som driver den fina bloggen Mammas Machete.
Jag puffade lite för hennes projekt att samla pengar till ett lekplatsbygge i hennes by, och en lekplats blev det!
Nu ä Julia involverad i ett annat projekt.
Hon vill, tillsammans med pedagogen och bildläraren María, starta en skaparverkstad för barnen och ungdomarna i Medellíns kåkstäder.
Den som växer upp där har inte så stora chanser till en trygg framtid. Där finns barn som tvingas döda på beställning, det finns unga gängledare, våld och droger.
En skaparverkstad räddar kanske inte världen, men den hjälper.
Nu behövs material till projektet för att det ska kunna starta. Färger, papper, penslar, lera, pysselmaterial.
Har du lust att bidra?
Skicka en låda med material till Julia.
Eller lämna ett pengabidrag.
Eller, om du har ont om pengar, bidra med idéer.
Och sprid uppmaningen bland dina facebookvänner.
Gå in på Julias blogg och läs mer, dels i inlägget som jag länkar till, dels en bit ner i högerspalten.
Jag puffade lite för hennes projekt att samla pengar till ett lekplatsbygge i hennes by, och en lekplats blev det!
Nu ä Julia involverad i ett annat projekt.
Hon vill, tillsammans med pedagogen och bildläraren María, starta en skaparverkstad för barnen och ungdomarna i Medellíns kåkstäder.
Den som växer upp där har inte så stora chanser till en trygg framtid. Där finns barn som tvingas döda på beställning, det finns unga gängledare, våld och droger.
En skaparverkstad räddar kanske inte världen, men den hjälper.
Nu behövs material till projektet för att det ska kunna starta. Färger, papper, penslar, lera, pysselmaterial.
Har du lust att bidra?
Skicka en låda med material till Julia.
Eller lämna ett pengabidrag.
Eller, om du har ont om pengar, bidra med idéer.
Och sprid uppmaningen bland dina facebookvänner.
Gå in på Julias blogg och läs mer, dels i inlägget som jag länkar till, dels en bit ner i högerspalten.
Spanien vaknar - engelskan är viktig
Angående inlägget om att spanjorer är dåliga på engelska.
Jag tror att det håller på att ändras.
Tidigare har intresset för engelskundervisningen varit ganska lågt. Man har inte behövt kunna engelska. Allt är dubbat, och spanjorer reser inte så mycket. Om man jämför med svenskar till exempel. Det har naturligtvis med ekonomin att göra. Svenskar har råd att resa.
Vad jag vill komma till är att spanjorer inte har sett någon nytta med att lära sig engelska förrän nu, när den ekonomiska krisen har gjort det så svårt att leva i landet, när vuxna ser efter flyktvägar och letar möjligheter att ta sig härifrån och försöka hitta arbete någon annanstans. Nu skulle det vara bra att kunna engelska, men nu är det sent. Man lär sig inte ett språk på några månader.
Tack vare detta uppvaknande har föräldrar blivit måna om att barnen lär sig god engelska. De söker sig till privatskolor där undervisningen kan vara bättre, de sätter barnen i språkskolor som skyltar med engelska och amerikanska lärare, föräldrarna har svårt att hjälpa till med läxorna eftersom de själva inte kan engelska men betalar privatpersoner, engelskspråkiga utlänningar, som kommer hem till barnen och hjälper dem.
Och överallt på stan ser man lappar om så kallad Baby English.
Jag tror att det håller på att ändras.
Tidigare har intresset för engelskundervisningen varit ganska lågt. Man har inte behövt kunna engelska. Allt är dubbat, och spanjorer reser inte så mycket. Om man jämför med svenskar till exempel. Det har naturligtvis med ekonomin att göra. Svenskar har råd att resa.
Vad jag vill komma till är att spanjorer inte har sett någon nytta med att lära sig engelska förrän nu, när den ekonomiska krisen har gjort det så svårt att leva i landet, när vuxna ser efter flyktvägar och letar möjligheter att ta sig härifrån och försöka hitta arbete någon annanstans. Nu skulle det vara bra att kunna engelska, men nu är det sent. Man lär sig inte ett språk på några månader.
Tack vare detta uppvaknande har föräldrar blivit måna om att barnen lär sig god engelska. De söker sig till privatskolor där undervisningen kan vara bättre, de sätter barnen i språkskolor som skyltar med engelska och amerikanska lärare, föräldrarna har svårt att hjälpa till med läxorna eftersom de själva inte kan engelska men betalar privatpersoner, engelskspråkiga utlänningar, som kommer hem till barnen och hjälper dem.
Och överallt på stan ser man lappar om så kallad Baby English.
måndag 18 februari 2013
Tråksöndag
Söndagen var en riktig tråkdag.
Fast den började bra. Jesús förberedde engelsk frukost tills jag vaknade. En liten söndagstradition vi har när vi är hemma på söndagar. Baked beans, stekt ägg, rostat bröd, gott smör, tjocka, stekta korvar och granatäpplejuice.
(Blev bara en liten sallad till lunch sedan, kan jag tala om.)
Sedan spelade vi ett parti Carcassonne (jag vann), och därefter ägnade vi oss åt nödvändigheter.
Jag pluggade medan Jesús lagade mat för hela veckan. Brytbönor, grönsakssoppa, aubergine, linsgryta... La torkad, saltad bacalao i blöt (den måste ligga i blöt i två dagar) inför en portugisisk rätt som han ska laga i veckan.
Vi tvättade mattor, torkade föregående dagars tvätt inomhus, tvättade golv, tvättade kattlådan, skickade viktiga mejl.
Gick inte ut på hela dagen, men det var ändå mulet.
Hann inte med att skruva upp sovrumslampor, limma list och hänga upp tavla, men allt det andra som blev gjort... Känns finemang.
Kvällen avslutades i soffan med varm choklad och Skärgårdsdoktorn.
Vilken serie alltså...
Dagens citat förresten: "Diderichsens originalschema är abstraktare, skönare och sannare, men just därför kanske lite mindre pedagogiskt."
/Lars-Johan Ekerot
Angående satsscheman med sekvenser av verbala, substantivistiska och adverbiella positioner. Vi talar ordföljd alltså.
Tror inte att min förvåning av ovanstående citat framgår. Hade ni boken framför er skulle ni förstå.
Fast den började bra. Jesús förberedde engelsk frukost tills jag vaknade. En liten söndagstradition vi har när vi är hemma på söndagar. Baked beans, stekt ägg, rostat bröd, gott smör, tjocka, stekta korvar och granatäpplejuice.
(Blev bara en liten sallad till lunch sedan, kan jag tala om.)
Sedan spelade vi ett parti Carcassonne (jag vann), och därefter ägnade vi oss åt nödvändigheter.
Jag pluggade medan Jesús lagade mat för hela veckan. Brytbönor, grönsakssoppa, aubergine, linsgryta... La torkad, saltad bacalao i blöt (den måste ligga i blöt i två dagar) inför en portugisisk rätt som han ska laga i veckan.
Vi tvättade mattor, torkade föregående dagars tvätt inomhus, tvättade golv, tvättade kattlådan, skickade viktiga mejl.
Gick inte ut på hela dagen, men det var ändå mulet.
Hann inte med att skruva upp sovrumslampor, limma list och hänga upp tavla, men allt det andra som blev gjort... Känns finemang.
Kvällen avslutades i soffan med varm choklad och Skärgårdsdoktorn.
Vilken serie alltså...
Dagens citat förresten: "Diderichsens originalschema är abstraktare, skönare och sannare, men just därför kanske lite mindre pedagogiskt."
/Lars-Johan Ekerot
Angående satsscheman med sekvenser av verbala, substantivistiska och adverbiella positioner. Vi talar ordföljd alltså.
Tror inte att min förvåning av ovanstående citat framgår. Hade ni boken framför er skulle ni förstå.
söndag 17 februari 2013
Grillfest hos Jesús bror
Som alltid hos Jesús bror bjöds det på en skojig fest.
Vi fick massor av gott att äta. Började med en underbar lammgryta, fortsatte med grillat.
Mini-chorizokorvarna var bäst.
I en stor, isfylld hink fanns läskedrycker och juicer, i en annan öl. Ingen behövde gå törstig.
När ingen orkade något mer förbereddes det för tårtkalaset. Hittills hade vi varit släkt och familj, nu sent på eftermiddagen kom fyraåringens klasskompisar för att äta tårta och leka.
Tårta blev det till alla, och donuts med choklad. Vissa vuxna på festen är så förtjusta i donuts med choklad att de satt och mådde illa i soffan inomhus resten av kvällen. "Jag har inte ätit donuts på flera år" var ursäkten.
Den annars tecknade figuren Svampen Bob (Bob Esponja) kom på besök till ungarnas glädje.
Det blev musik och lek med vattnet i poolen, de vuxna pratade och dansade.
Och Carapapa var ute, till barnens förtjusning.
Lyckat kalas.
Vi fick massor av gott att äta. Började med en underbar lammgryta, fortsatte med grillat.
Mini-chorizokorvarna var bäst.
I en stor, isfylld hink fanns läskedrycker och juicer, i en annan öl. Ingen behövde gå törstig.
När ingen orkade något mer förbereddes det för tårtkalaset. Hittills hade vi varit släkt och familj, nu sent på eftermiddagen kom fyraåringens klasskompisar för att äta tårta och leka.
Tårta blev det till alla, och donuts med choklad. Vissa vuxna på festen är så förtjusta i donuts med choklad att de satt och mådde illa i soffan inomhus resten av kvällen. "Jag har inte ätit donuts på flera år" var ursäkten.
Den annars tecknade figuren Svampen Bob (Bob Esponja) kom på besök till ungarnas glädje.
Det blev musik och lek med vattnet i poolen, de vuxna pratade och dansade.
Och Carapapa var ute, till barnens förtjusning.
Lyckat kalas.
lördag 16 februari 2013
Släktkalas
Nu ska vi hem till Jesús bror på släktkalas.
Det är en liten brorsdotter som fyller fyra.
Det ska bli skoj, man får alltid så mycket mat, alltid grillat och en massa tapas.
Och inte för att vara sån, men jag skulle uppskatta om inte J:s brorsbarns partner kom.
Dessa översociala människor. Som pratar mer och är mer trevliga mot mina svärföräldrar under en timme än jag lyckats med på sex år.
Jag önskar att J:s svågers pappa kunde komma, han är den ende som är mer osocial än jag. Jag stannar ju ändå i samma rum som övriga...
Det är en liten brorsdotter som fyller fyra.
Det ska bli skoj, man får alltid så mycket mat, alltid grillat och en massa tapas.
Och inte för att vara sån, men jag skulle uppskatta om inte J:s brorsbarns partner kom.
Dessa översociala människor. Som pratar mer och är mer trevliga mot mina svärföräldrar under en timme än jag lyckats med på sex år.
Jag önskar att J:s svågers pappa kunde komma, han är den ende som är mer osocial än jag. Jag stannar ju ändå i samma rum som övriga...
Joni Di och Sin Conneri - spanjorers engelska
Varför vi pratade om äldre skådespelare och folks dragning till dessa när skådespelarna kommer till åren, glömde jag i samma stund som Jesús sa Sean Connery (exempel på, enligt honom, skådespelare som kvinnor i alla åldrar attraheras av).
Han sa det med engelskt uttal, och jag reagerade genast.
- Sean Connery? Varför sa du så? Säger folk verkligen så här?
- Nej, man säger Sin Conneri.
- Varför sa du Sean då?
- För att jag pratar med dig. Så att du ska fatta. Annars hade jag sagt S - e - a - n, som det stavas. "Sin" låter för fånigt.
Här i Spanien är det godkänt att uttala engelska namn som de stavas. Och det är tur det, för spanjorer är gräsligt dåliga på engelska. Vilket inte är så konstigt, engelskundervisningen i skolan är rätt ny. När Jesús gick i skolan var det franska som barnen lärde sig.
Yngre lär sig alltså engelska genom den obligatoriska undervisningen, men den är inte särskilt bra. Fråga en spanjor vem-som-helst på gatan och hen säger att den är usel.
Jag ser två stora problem med att spanjorer är så dåliga på engelska:
1. Allt dubbas. Filmer, program, radiointervjuer. Stora artister gör särskilda versioner av sina låtar för den spansktalande världen. Spanjorer hör aldrig någonsin engelska och vet helt enkelt inte hur språket låter, hur orden ska uttalas. Förstår inte engelsk engelska när de hör den.
2. Lärarna kan inte heller engelskt uttal.
Nåväl.
I början fattade jag inte detta. När spanskfröken sa Joni Di förstod jag verkligen inte att hon menade Johnny Depp. Att man sa "O dos" istället för U2 (på engelska) tyckte jag lät lite fånigt, fast inte lika fånigt som "a se de se" (AC/DC).
Nu är jag van och behöver inte ens tänka efter när Jesús pappa pratar om Omprej Boga (Humphrey Bogart) till exempel.
Är det förresten lika illa i norra Spanien, ni som vet?
Tillbaka till konversationen med Jesús.
Han vet hur namnen ska uttalas, men vägrar säga dem på engelska när han pratar med en spanjor. Vägrar. Det är inte alls väl ansett att använda engelskt uttal. Den som gör det ses som en viktigpetter som försöker sätta övriga på plats och demonstrera sin egen intelligens.
För den som vi lyssna på en spanjors engelska kan jag rekommendera DEN HÄR länken. Det är den kände och populäre Raphael som gjort en version av Aquarius från musikalen Hair.
HÄR kan ni läsa en krönika på samma ämne.
Han sa det med engelskt uttal, och jag reagerade genast.
- Sean Connery? Varför sa du så? Säger folk verkligen så här?
- Nej, man säger Sin Conneri.
- Varför sa du Sean då?
- För att jag pratar med dig. Så att du ska fatta. Annars hade jag sagt S - e - a - n, som det stavas. "Sin" låter för fånigt.
Här i Spanien är det godkänt att uttala engelska namn som de stavas. Och det är tur det, för spanjorer är gräsligt dåliga på engelska. Vilket inte är så konstigt, engelskundervisningen i skolan är rätt ny. När Jesús gick i skolan var det franska som barnen lärde sig.
Yngre lär sig alltså engelska genom den obligatoriska undervisningen, men den är inte särskilt bra. Fråga en spanjor vem-som-helst på gatan och hen säger att den är usel.
Jag ser två stora problem med att spanjorer är så dåliga på engelska:
1. Allt dubbas. Filmer, program, radiointervjuer. Stora artister gör särskilda versioner av sina låtar för den spansktalande världen. Spanjorer hör aldrig någonsin engelska och vet helt enkelt inte hur språket låter, hur orden ska uttalas. Förstår inte engelsk engelska när de hör den.
2. Lärarna kan inte heller engelskt uttal.
Nåväl.
I början fattade jag inte detta. När spanskfröken sa Joni Di förstod jag verkligen inte att hon menade Johnny Depp. Att man sa "O dos" istället för U2 (på engelska) tyckte jag lät lite fånigt, fast inte lika fånigt som "a se de se" (AC/DC).
Nu är jag van och behöver inte ens tänka efter när Jesús pappa pratar om Omprej Boga (Humphrey Bogart) till exempel.
Är det förresten lika illa i norra Spanien, ni som vet?
Tillbaka till konversationen med Jesús.
Han vet hur namnen ska uttalas, men vägrar säga dem på engelska när han pratar med en spanjor. Vägrar. Det är inte alls väl ansett att använda engelskt uttal. Den som gör det ses som en viktigpetter som försöker sätta övriga på plats och demonstrera sin egen intelligens.
För den som vi lyssna på en spanjors engelska kan jag rekommendera DEN HÄR länken. Det är den kände och populäre Raphael som gjort en version av Aquarius från musikalen Hair.
HÄR kan ni läsa en krönika på samma ämne.
fredag 15 februari 2013
Två tecken på att spanska är mitt andra språk
1. Skriver komihåg-lappar på spanska.
Blev lite förvånad när jag upptäckte det.
Hur länge har det pågått?
2. Pratar i sömnen på spanska.
Drömde i lördags natt att jag undervisade en liten flicka i svenska. Vi var inne på meningen Två gröna äpplen.
- G - R- la vocal sueca Ö - N -A...
Jesús vaknade av min röst och tyckte att det var så lustigt att han var tvungen att väcka mig och tala om det.
- ...och det var precis med din läraröst... Det var jätteroligt. Verkligen, verkligen jätteroligt, sa J gång på gång och försökte hindra att skrattet bröt ut, eftersom han skulle ha svårt att somna om då.
Blev lite förvånad när jag upptäckte det.
Hur länge har det pågått?
2. Pratar i sömnen på spanska.
Drömde i lördags natt att jag undervisade en liten flicka i svenska. Vi var inne på meningen Två gröna äpplen.
- G - R- la vocal sueca Ö - N -A...
Jesús vaknade av min röst och tyckte att det var så lustigt att han var tvungen att väcka mig och tala om det.
- ...och det var precis med din läraröst... Det var jätteroligt. Verkligen, verkligen jätteroligt, sa J gång på gång och försökte hindra att skrattet bröt ut, eftersom han skulle ha svårt att somna om då.
torsdag 14 februari 2013
Så här ser det ut att gå den livsfarliga "camino del rey"
Som kommentar till det här inlägget, och med anledning av El camino del rey, fick jag en länk till en film av Anna Granström.
En person som har gått El camino del rey, den byggda promenadvägen uppe i bergen, har filmat.
Vi säger så här: Jag blev lite besviken när jag fick reda på att man inte längre kan/får gå vägen.
Besvikelsen försvann när jag insåg att bergsvägen saknar räcken.
Efter att ha sett filmen kommer jag aldrig mer hysa någon längtan till farliga bergsvägar.
Alltså, det är fruktansvärt.
Känsliga tittare varnas.
Man får svindel från skrivbordsstolen.
Klippet kan ni se HÄR.
En person som har gått El camino del rey, den byggda promenadvägen uppe i bergen, har filmat.
Vi säger så här: Jag blev lite besviken när jag fick reda på att man inte längre kan/får gå vägen.
Besvikelsen försvann när jag insåg att bergsvägen saknar räcken.
Efter att ha sett filmen kommer jag aldrig mer hysa någon längtan till farliga bergsvägar.
Alltså, det är fruktansvärt.
Känsliga tittare varnas.
Man får svindel från skrivbordsstolen.
Klippet kan ni se HÄR.
Pipens skräck
Det började med att han kliade sig.
Sedan såg vi en svullnad på hakan.
Och pipen fortsatte att klia sig tills han blödde.
Den kattallergiska veterinären kom strax fram till att pipen fått svamp, och att det är lätt att behandla.
Lätt är det sista ord som jag skulle beskriva behandlingen med.
Klart att vi testade att blanda medicinen i favoritmaten, och klart att han vägrade äta den.
Så det blev att tvinga.
Det är fruktansvärt.
På något övernaturligt sätt vet pipen när vi ska ge honom medicinen. Varje gång. Vi har försökt allt. Ge den på helt olika tidpunkten. Inte prata om det. Gå runt i rummet och verka naturliga. Förberett den långt innan.
Men pipen överlistar oss alltid och försöker gömma sig. Helst under sängen, men vi brukar stänga dörren ett par timmar innan.
När det är dags börjar det med att jag jagar honom runt i rummen. När han blir instängd i ett hörn tittar han skräckslaget på mig och jamar hjärtskärande. När jag lyfter upp honom ökat ljudet i styrka. Sedan börjar han kränga.
När vi sätter oss på golvet, där han får minst tag med klorna mot underlaget, kränger han som värst. Han får en otrolig styrka i musklerna och sätter klorna överallt där han kommer åt, mest i mina ben och armar som nu är randiga och prickiga av små blodfläckar.
Till slut lyckas jag få ett någorlunda fast grepp i nackskinnet, och då börjar nästa övning, den att försöka få upp gapet på honom tillräckligt länge för att Jesús ska släppa in pillret, och tidigare den flytande medicinen . Nu, under pillerperioden, är det svåra att få pillret att stanna i munnen. Brukar ta två-tre försök.
Det ramlar ur. Eller så spottar han ut den. Är det möjligt?
Därefter springer pipen ledset och gömmer sig någonstans medan vi lägger upp delikatessmat som han ska bli sugen på, för att svälja ner tabletten med något.
Fruktansvärt.
Hemskt att se pipen plågas så, hemskt att plåga honom. Första veckan var han hela tiden rädd för stängda dörrar, för Jesús och för att jag skulle lyfta upp honom. Då tog det ett par timmar innan han kom fram igen.
Det har gått över det mesta, han begriper nu att inget mer kommer att hända när han väl svalt medicinen och följer för med in i köket för att få något (mycket välförtjänt) gott.
I morgon börjar sista veckan med medicinering. En vecka av flytande medicin. Det är värst.
Vi kommer att vara märkta för livet alla tre efter den här perioden...
En vecka flytande medicin, en vecka tablett, ytterligare en vecka flytande.
Vi är halvvägs nu,
Sedan såg vi en svullnad på hakan.
Och pipen fortsatte att klia sig tills han blödde.
Den kattallergiska veterinären kom strax fram till att pipen fått svamp, och att det är lätt att behandla.
Lätt är det sista ord som jag skulle beskriva behandlingen med.
Klart att vi testade att blanda medicinen i favoritmaten, och klart att han vägrade äta den.
Så det blev att tvinga.
Det är fruktansvärt.
På något övernaturligt sätt vet pipen när vi ska ge honom medicinen. Varje gång. Vi har försökt allt. Ge den på helt olika tidpunkten. Inte prata om det. Gå runt i rummet och verka naturliga. Förberett den långt innan.
Men pipen överlistar oss alltid och försöker gömma sig. Helst under sängen, men vi brukar stänga dörren ett par timmar innan.
När det är dags börjar det med att jag jagar honom runt i rummen. När han blir instängd i ett hörn tittar han skräckslaget på mig och jamar hjärtskärande. När jag lyfter upp honom ökat ljudet i styrka. Sedan börjar han kränga.
När vi sätter oss på golvet, där han får minst tag med klorna mot underlaget, kränger han som värst. Han får en otrolig styrka i musklerna och sätter klorna överallt där han kommer åt, mest i mina ben och armar som nu är randiga och prickiga av små blodfläckar.
Till slut lyckas jag få ett någorlunda fast grepp i nackskinnet, och då börjar nästa övning, den att försöka få upp gapet på honom tillräckligt länge för att Jesús ska släppa in pillret, och tidigare den flytande medicinen . Nu, under pillerperioden, är det svåra att få pillret att stanna i munnen. Brukar ta två-tre försök.
Det ramlar ur. Eller så spottar han ut den. Är det möjligt?
Därefter springer pipen ledset och gömmer sig någonstans medan vi lägger upp delikatessmat som han ska bli sugen på, för att svälja ner tabletten med något.
Fruktansvärt.
Hemskt att se pipen plågas så, hemskt att plåga honom. Första veckan var han hela tiden rädd för stängda dörrar, för Jesús och för att jag skulle lyfta upp honom. Då tog det ett par timmar innan han kom fram igen.
Det har gått över det mesta, han begriper nu att inget mer kommer att hända när han väl svalt medicinen och följer för med in i köket för att få något (mycket välförtjänt) gott.
I morgon börjar sista veckan med medicinering. En vecka av flytande medicin. Det är värst.
Vi kommer att vara märkta för livet alla tre efter den här perioden...
En vecka flytande medicin, en vecka tablett, ytterligare en vecka flytande.
Vi är halvvägs nu,
onsdag 13 februari 2013
Arga bibliotekstanten
För er som gillar bibliotek.
Läs den roliga bloggen Arga bibliotekstanten.
Har lagt till en länk under Favoritbloggar.
Bibliotekstanten slutade blogga för ett år sedan, men det är en himla rolig blogg, så gå in och titta där!
Läs den roliga bloggen Arga bibliotekstanten.
Har lagt till en länk under Favoritbloggar.
Bibliotekstanten slutade blogga för ett år sedan, men det är en himla rolig blogg, så gå in och titta där!
Påven och åsnorna
Påven Benedictus XVI avgår.
På svenska nyhetssajter skrivs det om pedofilskandaler och liknande, men jag kan berätta, att här i Spanien, det katolska landet, har inget som påven sagt eller gjort upprört mer än det som kom fram före jul.
Missade ni påvens tillkännagivande?
1. Det fanns varken åsna eller mula i stallet när Kristus föddes.
2. De tre vise männen kom från Andalusien.
Den första kommentaren gjorde folk rent förbannade.
Det har väl att göra med att man här har julkrubba istället för gran och tomte, och i alla krubbor finns åsnor och mulor.
Påståendet har sin grund i att det ingenstans i de fyra evangelierna i bibeln står att det fanns åsnor och mulor i stallet.
Den föreställningen kommer från några av de apokryfiska evangeliserna.
Fast från de evangelierna finns många andra uppgifter som kristna tar för sanning. Ett exempel, nära till hands, är namnen på de tre vise männen, som varenda spanjor kan.
Och när vi då pratar om de tre vise männen kommer vi in på påstående nummer två.
Påven kom fram till, när han skrev om Kristus, att de tre vise männen kom från Andalusien, från Tartessos som det hette då, eftersom det lilla riket står omnämnt i gamla testamentet som en plats varifrån det handlades mycket med guld och silver. Påven förknippade detta med att de tre vise männen bringade dyrbara gåvor till den nyfödde, och därför borde komma från Tartessos.
Som motvikt till det här inlägget tycker jag att ni ska läsa Erik Helmerssons krönika, den är riktigt bra.
På svenska nyhetssajter skrivs det om pedofilskandaler och liknande, men jag kan berätta, att här i Spanien, det katolska landet, har inget som påven sagt eller gjort upprört mer än det som kom fram före jul.
Missade ni påvens tillkännagivande?
1. Det fanns varken åsna eller mula i stallet när Kristus föddes.
2. De tre vise männen kom från Andalusien.
Den första kommentaren gjorde folk rent förbannade.
Det har väl att göra med att man här har julkrubba istället för gran och tomte, och i alla krubbor finns åsnor och mulor.
Påståendet har sin grund i att det ingenstans i de fyra evangelierna i bibeln står att det fanns åsnor och mulor i stallet.
Den föreställningen kommer från några av de apokryfiska evangeliserna.
Fast från de evangelierna finns många andra uppgifter som kristna tar för sanning. Ett exempel, nära till hands, är namnen på de tre vise männen, som varenda spanjor kan.
Och när vi då pratar om de tre vise männen kommer vi in på påstående nummer två.
Påven kom fram till, när han skrev om Kristus, att de tre vise männen kom från Andalusien, från Tartessos som det hette då, eftersom det lilla riket står omnämnt i gamla testamentet som en plats varifrån det handlades mycket med guld och silver. Påven förknippade detta med att de tre vise männen bringade dyrbara gåvor till den nyfödde, och därför borde komma från Tartessos.
Som motvikt till det här inlägget tycker jag att ni ska läsa Erik Helmerssons krönika, den är riktigt bra.
tisdag 12 februari 2013
Mandelträd och El Chorro del 2
Efter natten i Álora åkte vi vidare, tillbaka till El Chorro på trasiga, vackra vägar som antingen leder förbi stupande sluttningar eller förbi grönskan av palmer, apelsinodlingar, enorma aloe veror, spridda blommande mandelträd och citronträd.
Åt frukost i Carratraca. Churros med kaffe och varm choklad till.
Jesús var besviken efter att när någon i grottmålningsgrottan äntligen svarade, sa personen i fråga att man måste ringa en vecka i förväg för att besöka grottan.
Lägg det på minnet, ni som är intresserade av Cueva de Ardales/Cueva Doña de Trinidad, för den informationen står inte på hemsidan.
Jag var istället lycklig efter att ha tillbringat en lång stund ensam med ett blommande mandelträd.
Vi åt lunch på en restaurang i El Chorro. Grillat kött till mig, lammgryta till Jesús. Mycket gott.
Vi förvånades, liksom dagen innan, över att det var så många utlänningar där. Det beror nog på närheten till solkusten.
Hit åker många klättrare, och ett gäng sådana hade vi gåendes framför oss ett tag när vi ville titta närmare på Camino del rey. Vi gick besteg ett berg, de gjorde något värre.
En vanlig bild från El Chorro är förresten den här:
Ser ni bron? Ser ni gångvägen? Det är den som kallas Camino del rey efter att den gamle kungen invigningsgick den, vägen som sjömän under 20 års tid byggt på i början av 1900-talet. Kan dessvärre inte säga vad den nyttjades till. Kanske någon av er har mer information?
Idag är den första biten av vägen raserad, kanske med vilje för att inga turister ska ge sig upp på den. Den är rätt farlig. Delvis utan räcke, och mycket, mycket högt ovanför marken. Skitläskigt med andra ord. Får svindel när jag ser närbilder på den. Klättrare tar sig ändå upp, går en bit av vägen och går även över bron på ovanstående bild.
Vi hade istället tagit oss mycket högre upp än klättergänget och såg på nära håll gamar flyga över våra huvuden. J skojade om att de väntade på klättrare som föll ner.
Hm.
De kunde lika gärna väntat på galningarna som gick genom tågtunnnlarna.
Jesús tyckte att det var onödigt att gå geom tunnlarna, men tyckte inte att det var lika läskigt som jag eftersom han som barn brukade leka på järnvägen utanför en tågtunnel. Bland annat brukade han och hans kompisar lägga mynt och andra föremål på rälsen för att se hur platta de blev när tåget körde över dem.
Innan vi åkte hemåt försökte vi titta på Bobastroruinerna. Omar ibn Hasún byggde inte bara ett fort där i trakten på 800-talet, utan en liten stan också och lät den bilda ett eget kungarike, något som irriterade kalifen i Córdoba mycket.
Vi hade velat se ruinerna, men det var stängt.
Så vi fortsatte till en närliggande utsiktsplats istället:
Det har varit en toppenhelg.
Helt perfekt.
Åt frukost i Carratraca. Churros med kaffe och varm choklad till.
Jesús var besviken efter att när någon i grottmålningsgrottan äntligen svarade, sa personen i fråga att man måste ringa en vecka i förväg för att besöka grottan.
Lägg det på minnet, ni som är intresserade av Cueva de Ardales/Cueva Doña de Trinidad, för den informationen står inte på hemsidan.
Jag var istället lycklig efter att ha tillbringat en lång stund ensam med ett blommande mandelträd.
Vi åt lunch på en restaurang i El Chorro. Grillat kött till mig, lammgryta till Jesús. Mycket gott.
Vi förvånades, liksom dagen innan, över att det var så många utlänningar där. Det beror nog på närheten till solkusten.
Hit åker många klättrare, och ett gäng sådana hade vi gåendes framför oss ett tag när vi ville titta närmare på Camino del rey. Vi gick besteg ett berg, de gjorde något värre.
En vanlig bild från El Chorro är förresten den här:
Ser ni bron? Ser ni gångvägen? Det är den som kallas Camino del rey efter att den gamle kungen invigningsgick den, vägen som sjömän under 20 års tid byggt på i början av 1900-talet. Kan dessvärre inte säga vad den nyttjades till. Kanske någon av er har mer information?
Idag är den första biten av vägen raserad, kanske med vilje för att inga turister ska ge sig upp på den. Den är rätt farlig. Delvis utan räcke, och mycket, mycket högt ovanför marken. Skitläskigt med andra ord. Får svindel när jag ser närbilder på den. Klättrare tar sig ändå upp, går en bit av vägen och går även över bron på ovanstående bild.
Vi hade istället tagit oss mycket högre upp än klättergänget och såg på nära håll gamar flyga över våra huvuden. J skojade om att de väntade på klättrare som föll ner.
Hm.
De kunde lika gärna väntat på galningarna som gick genom tågtunnnlarna.
Jesús tyckte att det var onödigt att gå geom tunnlarna, men tyckte inte att det var lika läskigt som jag eftersom han som barn brukade leka på järnvägen utanför en tågtunnel. Bland annat brukade han och hans kompisar lägga mynt och andra föremål på rälsen för att se hur platta de blev när tåget körde över dem.
Innan vi åkte hemåt försökte vi titta på Bobastroruinerna. Omar ibn Hasún byggde inte bara ett fort där i trakten på 800-talet, utan en liten stan också och lät den bilda ett eget kungarike, något som irriterade kalifen i Córdoba mycket.
Vi hade velat se ruinerna, men det var stängt.
Så vi fortsatte till en närliggande utsiktsplats istället:
Det har varit en toppenhelg.
Helt perfekt.
måndag 11 februari 2013
Mandelträden och El Chorro del 1
Det var bergstrakter i Malagaregionen som var målet för vår helgutflykt.
Jag ville åka för att se mandelträden blomma, trots att jag visste att det är sent på säsongen. Men dumbommen J har de senaste helgerna repat både lördagar och söndagar så det har inte gått att åka tidigare.
Det var sent som sagt, men vi såg enstaka träd.
Det var inte bara mandelblommen som var resans mål, utan även El Chorro som vi båda var nyfikna på.
El Chorro ligger i en nationalpark nära Ardales. Ett område med mäktiga stup och höga berg, och därifrån utgår många vandringsleder.
Vi hann med en halv på lördagseftermiddagen.
Det var så vackert.
På vägen gick vi och plockade mandel.
Jag åt bara en. Den var besk och smakade...mandel, som mandlar brukar göra.
Jag gillar varken beska eller mandelsmak.
Det gör däremot Jesús.
Att vi inte hann med hela leden berodde på att vi körde fel på vägen dit.
Men det var en bra felkörning.
Vi hade bokat hotell i Álora.
När vi kom fram var det karneval på torget i byn. Glad överraskning tyckte vi, även om det var trixigt att hitta parkeringsplats.
Vi blev så vänligt mottagna av en stor, rund, äldre man på hotellet.
Det gemensamma rummet där var fullt med fotografier på alla mannens familjemedlemmar.
Vi gick ut för att titta på karnevalen. Det var livat på torget även om många hade gått hem redan. Många var utklädda. Vi kom lagom till finalen i dräkttävlingen.
Vi var hungriga, och jag fick till slut ge med mig och inse att bästa alternativet tycktes vara den lilla restaurang där det stod Öppet på fyra olika språk. Ett av dem var svenska.
Jag är fördomsfull, jag vet det. Men jag blir alltid misstänksam om jag ser något som ska locka utlänningar. Menyn på engelska, bilder på maträtterna... Tror alltid att det är ett dyrt och dåligt ställe.
Vilket det ju inte behöver vara.
Jag tyckte i alla fall att menyn var kul. Man kunde beställa chili con carne, lax med dillsås och andra exotiska rätter. Jag valde skagenröra med rostat bröd samt kyckling med ananas och ris. Jesús var tråkig och valde hamburgare, som man ju kan äta i Sevilla också.
Nästa morgon blev jag nyfiken på utsikten från vårt rum. Hade anat något när jag tittat genom de kraftiga dörrspjälorna. Med gemensamma krafter fick vi upp dörren, gick ut på den 30 centimeter breda balkongen och häpnade över utsikten.
Vi trodde att vi bodde på bottenvåningen på hotellet, men på den här sidan stupade huset rakt ner och vi befann oss högt ovanför marken. Àlora är en by med stora höjdskillnader, många backar och slingriga gator där det är lätt att gå vilse, eftersom man inte kan räkna ut vart de leder. Säkert tecken på att staden byggdes under muslimernas tid. Liksom borgen uppe på höjden är ett tecken. Det här är ett av de sista områdena som var muslimskt, här höll de ut sisådär tvåhundra år längre än i Sevilla, som snabbare föll för de kristna kungarna.
Fortsättinng följer...
Jag ville åka för att se mandelträden blomma, trots att jag visste att det är sent på säsongen. Men dumbommen J har de senaste helgerna repat både lördagar och söndagar så det har inte gått att åka tidigare.
Det var sent som sagt, men vi såg enstaka träd.
Det var inte bara mandelblommen som var resans mål, utan även El Chorro som vi båda var nyfikna på.
El Chorro ligger i en nationalpark nära Ardales. Ett område med mäktiga stup och höga berg, och därifrån utgår många vandringsleder.
Vi hann med en halv på lördagseftermiddagen.
Det var så vackert.
På vägen gick vi och plockade mandel.
Jag åt bara en. Den var besk och smakade...mandel, som mandlar brukar göra.
Jag gillar varken beska eller mandelsmak.
Det gör däremot Jesús.
Att vi inte hann med hela leden berodde på att vi körde fel på vägen dit.
Men det var en bra felkörning.
Vi hade bokat hotell i Álora.
När vi kom fram var det karneval på torget i byn. Glad överraskning tyckte vi, även om det var trixigt att hitta parkeringsplats.
Vi blev så vänligt mottagna av en stor, rund, äldre man på hotellet.
Det gemensamma rummet där var fullt med fotografier på alla mannens familjemedlemmar.
Vi gick ut för att titta på karnevalen. Det var livat på torget även om många hade gått hem redan. Många var utklädda. Vi kom lagom till finalen i dräkttävlingen.
Vi var hungriga, och jag fick till slut ge med mig och inse att bästa alternativet tycktes vara den lilla restaurang där det stod Öppet på fyra olika språk. Ett av dem var svenska.
Jag är fördomsfull, jag vet det. Men jag blir alltid misstänksam om jag ser något som ska locka utlänningar. Menyn på engelska, bilder på maträtterna... Tror alltid att det är ett dyrt och dåligt ställe.
Vilket det ju inte behöver vara.
Jag tyckte i alla fall att menyn var kul. Man kunde beställa chili con carne, lax med dillsås och andra exotiska rätter. Jag valde skagenröra med rostat bröd samt kyckling med ananas och ris. Jesús var tråkig och valde hamburgare, som man ju kan äta i Sevilla också.
Nästa morgon blev jag nyfiken på utsikten från vårt rum. Hade anat något när jag tittat genom de kraftiga dörrspjälorna. Med gemensamma krafter fick vi upp dörren, gick ut på den 30 centimeter breda balkongen och häpnade över utsikten.
Vi trodde att vi bodde på bottenvåningen på hotellet, men på den här sidan stupade huset rakt ner och vi befann oss högt ovanför marken. Àlora är en by med stora höjdskillnader, många backar och slingriga gator där det är lätt att gå vilse, eftersom man inte kan räkna ut vart de leder. Säkert tecken på att staden byggdes under muslimernas tid. Liksom borgen uppe på höjden är ett tecken. Det här är ett av de sista områdena som var muslimskt, här höll de ut sisådär tvåhundra år längre än i Sevilla, som snabbare föll för de kristna kungarna.
Fortsättinng följer...
söndag 10 februari 2013
Helgäventyr
Det här är ett tidsinställt inlägg.
Vi har bokat ett litet billigt hotell, köpt baguetter med jamón, packat kartbok, vandringsskor, kamera och cd-skivor och dragit österut för helgäventyr.
Min idé, Jesús var inte på förrän han kom på att det finns en grotta med målningar i området som han länge har velat se. Då var det plötsligt han som satt och letade boende.
Vi har bokat ett litet billigt hotell, köpt baguetter med jamón, packat kartbok, vandringsskor, kamera och cd-skivor och dragit österut för helgäventyr.
Min idé, Jesús var inte på förrän han kom på att det finns en grotta med målningar i området som han länge har velat se. Då var det plötsligt han som satt och letade boende.
fredag 8 februari 2013
Tips: Mercedes Sosa och Eduardo Galeano
Fick en länk skickad till mig.
Den ledde till låt efter låt av Mercedes Sosa, och jag ser honom framför mig, han som skickade länken, det var ju hos honom och hans familj i Taríja som jag hörde Sosa för första gången. På hans målarträffar på söndagarna, då alla konstnärskompisar samlade i hans rum för att måla hela eftermiddagen, dricka mate med socker genom metallsugrör och lyssna på Sosa, vars röst gick rakt över den lilla pation in i mitt rum.
Längtar tillbaka och njuter. Kan inte sluta lyssna.
När vi ändå är borta på den sydamerikanska kontinenten tycker jag att vi ska ta upp den uruguayanske författaren Eduardo Galeano. En elev tyckte att jag hade missat något mycket stort i livet när hon genom en konversation förstod att jag inte visste vem Galeano är (hon som av principskäl aldrig har läst något av Vargas Llosa, inte ens Tant Julia och författaren, vilket enligt min mening är att missa något viktigt), så hon gick till biblioteket och tog med den lånade Tejidos till nästa lektion.
Den fick mig att lägga till Omfamningarnas bok i bokbeställningen med kursböcker.
Fegt av mig att inte köpa den på spanska, jag vet. Men får jag välja läser jag hellre på mitt modersmål.
(Jag har bara börjat, men märker att berättelserna förlorar något i översättningen.)
Boken består, liksom Tejidos, av många korta berättelser. Ibland vackra berättelser, alltid tänkvärda.
Det är inga böcker man sträckläser.
Den ledde till låt efter låt av Mercedes Sosa, och jag ser honom framför mig, han som skickade länken, det var ju hos honom och hans familj i Taríja som jag hörde Sosa för första gången. På hans målarträffar på söndagarna, då alla konstnärskompisar samlade i hans rum för att måla hela eftermiddagen, dricka mate med socker genom metallsugrör och lyssna på Sosa, vars röst gick rakt över den lilla pation in i mitt rum.
Längtar tillbaka och njuter. Kan inte sluta lyssna.
När vi ändå är borta på den sydamerikanska kontinenten tycker jag att vi ska ta upp den uruguayanske författaren Eduardo Galeano. En elev tyckte att jag hade missat något mycket stort i livet när hon genom en konversation förstod att jag inte visste vem Galeano är (hon som av principskäl aldrig har läst något av Vargas Llosa, inte ens Tant Julia och författaren, vilket enligt min mening är att missa något viktigt), så hon gick till biblioteket och tog med den lånade Tejidos till nästa lektion.
Den fick mig att lägga till Omfamningarnas bok i bokbeställningen med kursböcker.
Fegt av mig att inte köpa den på spanska, jag vet. Men får jag välja läser jag hellre på mitt modersmål.
(Jag har bara börjat, men märker att berättelserna förlorar något i översättningen.)
Boken består, liksom Tejidos, av många korta berättelser. Ibland vackra berättelser, alltid tänkvärda.
Det är inga böcker man sträckläser.
Korruptionen och mutorna
Korruptionen i Spanien.
Det känns som om nya skandaler dagas upp varenda vecka. Och att det ser likadant ut år efter år.
Alltid är det någon mutskandal som nystas upp.
Den mest aktuella just nu handlar om regeringspartiet Partido Populars tidigare kassör Luís Bárcenas, som nystats fram ur en annan härva.
Han tycks ha fört dubbel bokföring, den oficiell aoch den hemliga, svarta, en egen kassa till vilken "donationer", har gått in, främst från byggföretag, och ur vilken pengar har betalats ut som bonuslöner på 5 000-15 000 euro kontant i månaden till höga PP-medlemmar. Spaniens premiärminister Mariano Rajoy ska ha fått drygt 25 000 euro per år mellan 1997 och 2008.
Flera mottagare har enligt dagstidningen El País bekräftat uppgifterna.
Fler uppgifter: av en inkomst på 600 000 euro har Bárcenas bara deklarerat 140 000.
Han har satt in sina pengar, 22 miljoner euro, på ett schweitziskt bankkonto för att slippa den högre skatten i Spanien.
Tio miljoner av förmögenheten ska ha tvättats efter regeringspartiets egen kontroversiella skatteamnesti förra året.
El País gräver.
Tidningen har publicerat Bárcenas egna anteckningar, och det är inget positivt som kommer fram där.
Bárcenas säger att anteckningarna inte är hans.
Partido Popular hotar med att stämma tidningen, och andra, om de fortsätter att "svartmåla" partiet och skriva lögner om det.
Premiärminister Mariano Rajoy åkte till Tyskland för att prata med Angela Merkel, och var tvungen att förklara att det här pratet om svarta pengar är lögn. Åtminstone att han och hans partikamrater skulle vara inblandade.
Annars vill han inte uttala sig.
Han har lovat att offentliggöra sin förmögenhet och sin självdeklaration. Men vad är det för nytta med det? Svarta pengar tas inte upp i deklarationen, det är det som är grejen ju.
Övriga höga PP-politiker ska skriva under en deklaration i vilken de lovar att de inte har tagit emot svarta pengar, vilket låter högst osannolikt. Som Mats Björkman på Sydkusten säger: "Summan kan variera, men i dagens Spanien finns det knappast någon som aldrig köpt något utan kvitto och moms, eller som fått betalt utan faktura."
Och det här måste vi prata om hörrni. Småtjuveriet. Men det blir ett annat inlägg.
Läs gärna den här krönikan av Mats Björkman. En kort sammanfattning om andra, pågående korruptionsskandaler.
Det känns som om nya skandaler dagas upp varenda vecka. Och att det ser likadant ut år efter år.
Alltid är det någon mutskandal som nystas upp.
Den mest aktuella just nu handlar om regeringspartiet Partido Populars tidigare kassör Luís Bárcenas, som nystats fram ur en annan härva.
Han tycks ha fört dubbel bokföring, den oficiell aoch den hemliga, svarta, en egen kassa till vilken "donationer", har gått in, främst från byggföretag, och ur vilken pengar har betalats ut som bonuslöner på 5 000-15 000 euro kontant i månaden till höga PP-medlemmar. Spaniens premiärminister Mariano Rajoy ska ha fått drygt 25 000 euro per år mellan 1997 och 2008.
Flera mottagare har enligt dagstidningen El País bekräftat uppgifterna.
Fler uppgifter: av en inkomst på 600 000 euro har Bárcenas bara deklarerat 140 000.
Han har satt in sina pengar, 22 miljoner euro, på ett schweitziskt bankkonto för att slippa den högre skatten i Spanien.
Tio miljoner av förmögenheten ska ha tvättats efter regeringspartiets egen kontroversiella skatteamnesti förra året.
El País gräver.
Tidningen har publicerat Bárcenas egna anteckningar, och det är inget positivt som kommer fram där.
Bárcenas säger att anteckningarna inte är hans.
Partido Popular hotar med att stämma tidningen, och andra, om de fortsätter att "svartmåla" partiet och skriva lögner om det.
Premiärminister Mariano Rajoy åkte till Tyskland för att prata med Angela Merkel, och var tvungen att förklara att det här pratet om svarta pengar är lögn. Åtminstone att han och hans partikamrater skulle vara inblandade.
Annars vill han inte uttala sig.
Han har lovat att offentliggöra sin förmögenhet och sin självdeklaration. Men vad är det för nytta med det? Svarta pengar tas inte upp i deklarationen, det är det som är grejen ju.
Övriga höga PP-politiker ska skriva under en deklaration i vilken de lovar att de inte har tagit emot svarta pengar, vilket låter högst osannolikt. Som Mats Björkman på Sydkusten säger: "Summan kan variera, men i dagens Spanien finns det knappast någon som aldrig köpt något utan kvitto och moms, eller som fått betalt utan faktura."
Och det här måste vi prata om hörrni. Småtjuveriet. Men det blir ett annat inlägg.
Läs gärna den här krönikan av Mats Björkman. En kort sammanfattning om andra, pågående korruptionsskandaler.
torsdag 7 februari 2013
Revuelto de chorizo
Kylskåpet kan vara tomt på roliga grejer, men har man bara en god chorizo och de vanliga basvarorna så ordnar det sig ändå.
Enkel och mycket god snabbmat är revuelto de chorizo.
Här är recept på min variant:
en halv mat-chorizo
potatis
grön paprika
lök
ägg
olivolja
Skala och skär potatisen i form av pommes frites.
Stek i olivolja tills potatisen är nästan klar.
Salta.
Lägg i pannan grovhackad grön paprika och hackad eller skivad gul lö och stek ktillsammans med pommes fritesen.
Lägg därefter i chorizo skuren i skivor och stek en stund till.
Smaka av med salt.
Knäck ett par ägg i pannan och rör om blandningen tills äggen är stekta.
Klart!
Enkel och mycket god snabbmat är revuelto de chorizo.
Här är recept på min variant:
en halv mat-chorizo
potatis
grön paprika
lök
ägg
olivolja
Skala och skär potatisen i form av pommes frites.
Stek i olivolja tills potatisen är nästan klar.
Salta.
Lägg i pannan grovhackad grön paprika och hackad eller skivad gul lö och stek ktillsammans med pommes fritesen.
Lägg därefter i chorizo skuren i skivor och stek en stund till.
Smaka av med salt.
Knäck ett par ägg i pannan och rör om blandningen tills äggen är stekta.
Klart!
onsdag 6 februari 2013
Chokladcrossiant
Igår när vi handlade såg en ask med små nybakade chokladcrossianter mycket lockande ut.
Men det var en stor ask.
Jag sa till Jesús något i stil med att "de som blir över från i kväll (de som blev över efter att jag ätit, han själv skulle inte vara hemma) kan ju du ta med dig till jobbet i morgon". "Javisst" sa han som alltid tar med sig mellanmål.
Nu ångrar jag det.
Mycket.
Hade suttit fint med en chokladcrossiant nu.
Har varit i köket och kollat om han inte glömde bakverken ändå, men nej...
tisdag 5 februari 2013
Spanjorers avslappnade sätt till sena kvällar
Den här spanska respektlösheten för tid, jag gillar den!
Jag ska kanske förtydliga och säga att det kvällstiden jag pratar om. Här är det inte så noga med att sova sina åtta timmar. Och det förstår man ju att spanjorer lägger sig sent, när de äter middag vid 22-tiden och de mest populära tv-programmen börjar då.
Eller att vi träffas för att åka rullskridskor klockan 21.
Inte brukar spanjorer gå och lägga sig före midnatt, även om de ska upp tidigt nästa dag.
Nu är jag rätt tråkigt svensk, jag behöver mina åtta timmar, men nu pratar jag generellt.
Borde jag förresten ta upp att många spanjorer jobbar till sent? Det är vanligt att man inte slutar förrän 20.30-21.00 på vardagar.
Så man behöver de där timmarna på kvällen menar jag. För att ha någon fritid.
Nåväl.
Här är min kväll:
Vi var och veckohandlade, och jag släppte av Jesús i närheten av konsertlokalen där ett gäng grupper spelar i kväll.
Jag åkte vidare till Jesús replokal för att öva lite på trumpeten.
Bra att jag kan vara i den där lokalen.
Replokalerna här ligger alltid i industriområden, och hur dåliga de än är så brukar de vara rätt dyra att hyra. Många grupper delar lokal med andra av den anledningen. Jesús grupp är ensam om sin, men så är den liten också. Lolos trumset upptar halva ytan.
Det var en riktigt bra popgrupp som spelade i lokalen bredvid. Kände mig lite besvärad över att störa dem med mina ringrostiga tut och felspelningar.
Vid 22-tiden åkte jag hem.
Lyssnade på utmärkta Radio 3, kanalen som varit borta hela januari. Vet någon av er vad som hände?
Nu puttrar potatis på spisen. När den är klar ska jag äta middag, senapssill med potatis.
Sedan blir det Skärgårdsdoktorn med chokladcrossiant. Fiesta privada när J är borta.
Och det blir nog fiesta privada ända tills han kommer hem, för jag kan inte sova utan hans armar om mig.
Jag ska kanske förtydliga och säga att det kvällstiden jag pratar om. Här är det inte så noga med att sova sina åtta timmar. Och det förstår man ju att spanjorer lägger sig sent, när de äter middag vid 22-tiden och de mest populära tv-programmen börjar då.
Eller att vi träffas för att åka rullskridskor klockan 21.
Inte brukar spanjorer gå och lägga sig före midnatt, även om de ska upp tidigt nästa dag.
Nu är jag rätt tråkigt svensk, jag behöver mina åtta timmar, men nu pratar jag generellt.
Borde jag förresten ta upp att många spanjorer jobbar till sent? Det är vanligt att man inte slutar förrän 20.30-21.00 på vardagar.
Så man behöver de där timmarna på kvällen menar jag. För att ha någon fritid.
Nåväl.
Här är min kväll:
Vi var och veckohandlade, och jag släppte av Jesús i närheten av konsertlokalen där ett gäng grupper spelar i kväll.
Jag åkte vidare till Jesús replokal för att öva lite på trumpeten.
Bra att jag kan vara i den där lokalen.
Replokalerna här ligger alltid i industriområden, och hur dåliga de än är så brukar de vara rätt dyra att hyra. Många grupper delar lokal med andra av den anledningen. Jesús grupp är ensam om sin, men så är den liten också. Lolos trumset upptar halva ytan.
Det var en riktigt bra popgrupp som spelade i lokalen bredvid. Kände mig lite besvärad över att störa dem med mina ringrostiga tut och felspelningar.
Vid 22-tiden åkte jag hem.
Lyssnade på utmärkta Radio 3, kanalen som varit borta hela januari. Vet någon av er vad som hände?
Nu puttrar potatis på spisen. När den är klar ska jag äta middag, senapssill med potatis.
Sedan blir det Skärgårdsdoktorn med chokladcrossiant. Fiesta privada när J är borta.
Och det blir nog fiesta privada ända tills han kommer hem, för jag kan inte sova utan hans armar om mig.
Googlat
Jag kollar statistiken.
Jag kollar vilka inlägg som har lästs idag.
Men jag kan ta mig tusan inte lista ut, hur den som googlade "lyfte punken generad" hamnade här.
Jag kollar vilka inlägg som har lästs idag.
Men jag kan ta mig tusan inte lista ut, hur den som googlade "lyfte punken generad" hamnade här.
Sophämtarna strejkar
Sevillas sopcontainrar är överfyllda, sopberg bildas längs gatorna.
Sedan en vecka tillbaka har sophämtarna strejkat.
Varför är inte lätt att veta. I tidningarna ges plats åt politiska utspel, hur många ton sopor som ligger på gatorna och problemet med råttor, men det är svårt att hitta information om anledningen till strejken. Vad är det sophämtarna vill?
Med Jesús hjälp har jag fått fram ungefär detta: i april förra året bestämdes att sophämtarnas löner ska sänkas med fem procent, samt att de ska gå upp i arbetstid. Utslaget på ett år skulle det bli 2,5 extra timmar i veckan. Förslaget är att de extra timmarna slås ihop framför allt vid högtider, då ingen vill arbeta och kommunen tar in ett extern sopbolag, så att sophämtarna arbetar 17 dagar mer om året än de gör nu. 17 dagar låter mycket, men då ska man ha i åtanke att de nu har 104 lediga dagar om året. Och har 35-timmarsveckor.
Jag kan ha fel, absolut. Som sagt är det väldigt oklart varför sophämtarna strejkar.
Men om det här är anledning, då har jag svårt att sympatisera med dem.
Fem procent lönesänkning är inte mycket. Jesús lön, till exempel, har sänkts fyra gånger så mycket.
Och om sophämtarna har så många lediga dagar om året, jag då dör de inte av att bli av med några av dem. Landet befinner sig i kris. Alla känner av det och måste bidra, om än ofrivilligt, till att komma ur den. Som en hjälp till det; dra in på onödiga utgifter.
Men som sagt, jag är inte helt och hållet insatt.
Samtidigt som strejken pågår är det någon som går och sätter eld på sopcontainrarna i stan. I går pratades det om över containrar som har antänts. Renhållningsbolaget Lipasam, som kommunen anlitar, nekar till att de står bakom aktionen. Tvärtom vill de ju att strejken ska synas, med överfulla containrar.
Borgmästaren är övertygad om att arbetare på Lipasam är skyldiga, att de saboterar för att hindra kommunens egna arbetare att tömma soporna (?!?), och vägrar att förhandla med bolaget innan eldningen upphör.
Låst läge.
I Granada pågår en liknande konflikt. Den har pågått i flera veckor, och ni kan tänka er hur det ser ut där på gatorna just nu. Det är ju inte bara problem med råttorna, utan också lukten.
Sedan en vecka tillbaka har sophämtarna strejkat.
Varför är inte lätt att veta. I tidningarna ges plats åt politiska utspel, hur många ton sopor som ligger på gatorna och problemet med råttor, men det är svårt att hitta information om anledningen till strejken. Vad är det sophämtarna vill?
Med Jesús hjälp har jag fått fram ungefär detta: i april förra året bestämdes att sophämtarnas löner ska sänkas med fem procent, samt att de ska gå upp i arbetstid. Utslaget på ett år skulle det bli 2,5 extra timmar i veckan. Förslaget är att de extra timmarna slås ihop framför allt vid högtider, då ingen vill arbeta och kommunen tar in ett extern sopbolag, så att sophämtarna arbetar 17 dagar mer om året än de gör nu. 17 dagar låter mycket, men då ska man ha i åtanke att de nu har 104 lediga dagar om året. Och har 35-timmarsveckor.
Jag kan ha fel, absolut. Som sagt är det väldigt oklart varför sophämtarna strejkar.
Men om det här är anledning, då har jag svårt att sympatisera med dem.
Fem procent lönesänkning är inte mycket. Jesús lön, till exempel, har sänkts fyra gånger så mycket.
Och om sophämtarna har så många lediga dagar om året, jag då dör de inte av att bli av med några av dem. Landet befinner sig i kris. Alla känner av det och måste bidra, om än ofrivilligt, till att komma ur den. Som en hjälp till det; dra in på onödiga utgifter.
Men som sagt, jag är inte helt och hållet insatt.
Samtidigt som strejken pågår är det någon som går och sätter eld på sopcontainrarna i stan. I går pratades det om över containrar som har antänts. Renhållningsbolaget Lipasam, som kommunen anlitar, nekar till att de står bakom aktionen. Tvärtom vill de ju att strejken ska synas, med överfulla containrar.
Borgmästaren är övertygad om att arbetare på Lipasam är skyldiga, att de saboterar för att hindra kommunens egna arbetare att tömma soporna (?!?), och vägrar att förhandla med bolaget innan eldningen upphör.
Låst läge.
I Granada pågår en liknande konflikt. Den har pågått i flera veckor, och ni kan tänka er hur det ser ut där på gatorna just nu. Det är ju inte bara problem med råttorna, utan också lukten.
 |
| Soporna utanför vårt hus. |
måndag 4 februari 2013
Är det spanskt att betala för någon annan?
Hanna i Kanada skrev om kulturella skillnader.
Bland annat om det här med att betala notan.
Det här svenska ni vet, att vi delar notan i kronor och ören efter kafébesök, barbesök, eller restaurangmåltider, så att ingen ska betala för mycket eller för lite.
Så är det inte i Kanada.
Inte i Spanien heller.
Här betalar ofta en i sällskapet alltihop. Beroende på summan förstås. Är det mycket pengar det handlar om delar man på det, men lägger för det mesta sedlar istället för att räkna mynt. Det är inte så noga helt enkelt. Någon betalar den här gången, en annan betalar nästa gång.
När man kan är man gärna den som betalar.
Och den som inte har pengar, som pluggar eller är arbetslös till exempel, blir ofta bjuden.
Man delar, även mat, det gillar jag.
Minns i Ronda, första månaden på kursen, jag och ett gäng kursdeltagare var på en tapasbar för att äta middag. Och alla beställde vi ett par tapas var. Vi var åtminstone tio personer. Om vi inte varit så nya i landet hade vi kanske vetat att man beställer flera stora tallrikar som alla, eller några, delar på.
Och vi hade vetat att man inte delar på notan så förtvivlat jämt.
Å andra sidan, vi var alla utlänningar, ingen i sällskapet tog illa upp.
Men servitörerna tyckte nog att våra beställningar var jobbiga...
I det här avseendet har jag nog blivit lite förspanskat. Det känns inte vidare trevligt när man börjar dela upp notan så där i Sverige. Lite fult känns det, på något sätt. Det är inte så naturligt att bjuda på något, eller att betala för någon annan där.
Vad tycker ni?
Bland annat om det här med att betala notan.
Det här svenska ni vet, att vi delar notan i kronor och ören efter kafébesök, barbesök, eller restaurangmåltider, så att ingen ska betala för mycket eller för lite.
Så är det inte i Kanada.
Inte i Spanien heller.
Här betalar ofta en i sällskapet alltihop. Beroende på summan förstås. Är det mycket pengar det handlar om delar man på det, men lägger för det mesta sedlar istället för att räkna mynt. Det är inte så noga helt enkelt. Någon betalar den här gången, en annan betalar nästa gång.
När man kan är man gärna den som betalar.
Och den som inte har pengar, som pluggar eller är arbetslös till exempel, blir ofta bjuden.
Man delar, även mat, det gillar jag.
Minns i Ronda, första månaden på kursen, jag och ett gäng kursdeltagare var på en tapasbar för att äta middag. Och alla beställde vi ett par tapas var. Vi var åtminstone tio personer. Om vi inte varit så nya i landet hade vi kanske vetat att man beställer flera stora tallrikar som alla, eller några, delar på.
Och vi hade vetat att man inte delar på notan så förtvivlat jämt.
Å andra sidan, vi var alla utlänningar, ingen i sällskapet tog illa upp.
Men servitörerna tyckte nog att våra beställningar var jobbiga...
I det här avseendet har jag nog blivit lite förspanskat. Det känns inte vidare trevligt när man börjar dela upp notan så där i Sverige. Lite fult känns det, på något sätt. Det är inte så naturligt att bjuda på något, eller att betala för någon annan där.
Vad tycker ni?
söndag 3 februari 2013
Lördagsmys
Vi åkte till Las Pajanosas för lunch i solen.
Fast först gick vi förstås in i grönsaksaffären, trots att vi inte behövde så mycket.
Det blev en stor bit pumpa, småpotatis, en chorizo på snöre, ett enormt lantbröd och en påse valnötter.
Sedan satte vi oss vid ett bord på Bar Miketes bredvid med solen värmande i ryggen.
Började med var sin tapa. Migas, som jag längtat så efter och som man sällan hittar på barerna i stan.
Migas är brödsmulor som man steker med vitlök, chorizo och fläsk i olivolja. Det finns variationer på receptet. De godaste migas som jag har ätit var i en grottrestaurang vid don Quijotes knubbiga väderkvarnar. Där serverades de med vindruvor.
Jag ska göra migas i veckan när brödet har hårdnat lite. Rätten görs av lantbröd, och det hittar man också sällan i stan.
Nåväl, efter våra tapas beställde vi en tallrik puntillitas, friterade minibläckfiskar, att dela på. Och därefter en tallrik vildsvinsgryta. Så himla gott!
Sedan var vi proppmätta och åkte tillbaka till stan för en långpromenad i centrum. Hade lite som behövde fixas.
Fast först gick vi förstås in i grönsaksaffären, trots att vi inte behövde så mycket.
Det blev en stor bit pumpa, småpotatis, en chorizo på snöre, ett enormt lantbröd och en påse valnötter.
Sedan satte vi oss vid ett bord på Bar Miketes bredvid med solen värmande i ryggen.
Började med var sin tapa. Migas, som jag längtat så efter och som man sällan hittar på barerna i stan.
Migas är brödsmulor som man steker med vitlök, chorizo och fläsk i olivolja. Det finns variationer på receptet. De godaste migas som jag har ätit var i en grottrestaurang vid don Quijotes knubbiga väderkvarnar. Där serverades de med vindruvor.
Jag ska göra migas i veckan när brödet har hårdnat lite. Rätten görs av lantbröd, och det hittar man också sällan i stan.
Nåväl, efter våra tapas beställde vi en tallrik puntillitas, friterade minibläckfiskar, att dela på. Och därefter en tallrik vildsvinsgryta. Så himla gott!
Sedan var vi proppmätta och åkte tillbaka till stan för en långpromenad i centrum. Hade lite som behövde fixas.
lördag 2 februari 2013
Mexikansk mat och blues
Fredagskvällen tillbringades på bästa sätt.
Först med middag på Los Jarales i Tomares.
Vällagad mexikansk mat.
Fajitas till mig, stark enchilada till Jesús och José Alberto, och ceviche att dela på.
Samt buñuelo med honung till efterrätt.
Då var klockan midnatt och vi gick ned till El café del cine baren där La asociación de blues de Sevilla håller till. Kvällens konsert var med Ñaco Goñi, en fenomenal munspelare samt en gitarrist.
Fenomenalt bra enligt de som kan.
Men även jag, som inte vet mycket om munspelande, hörde att han var skicklig.
Men herregud vad han drack. Han får visst färre jobb numera eftersom han super så.
Konserten var av det slaget, som så ofta med den här bluesföreningen, att den pågick natten lång, spelare och kompisar i publiken bjöds upp, och man får helt enkelt gå när man tröttnar.
För vår del var det framåt halv tre.
Först med middag på Los Jarales i Tomares.
Vällagad mexikansk mat.
Fajitas till mig, stark enchilada till Jesús och José Alberto, och ceviche att dela på.
Samt buñuelo med honung till efterrätt.
Då var klockan midnatt och vi gick ned till El café del cine baren där La asociación de blues de Sevilla håller till. Kvällens konsert var med Ñaco Goñi, en fenomenal munspelare samt en gitarrist.
Fenomenalt bra enligt de som kan.
Men även jag, som inte vet mycket om munspelande, hörde att han var skicklig.
Men herregud vad han drack. Han får visst färre jobb numera eftersom han super så.
Konserten var av det slaget, som så ofta med den här bluesföreningen, att den pågick natten lång, spelare och kompisar i publiken bjöds upp, och man får helt enkelt gå när man tröttnar.
För vår del var det framåt halv tre.
fredag 1 februari 2013
Kattallergisk veterinär och rara apoteksdamer
Onödig men kul information: Pipens nya veterinär är kattallergiker. Hon nös hela tiden när pipen undersöktes.
Efter att ha varit inne på apoteket en enda gång tillsammans, jag och J, vet de fyra damerna på vårt lokala apotek här nere att vi sambosar.
- ...och den här är till din flickvän, sa den korthåriga till Jesús som hade gått in för att köpa hostmedicin till katten.
Jesús fattade ingenting.
Han kom upp med den lilla asken, inslagen i silkespapper med apoteksmärket på.
- De gav mig en burk med blodprovsstickor till dig.
Jag hade visserligen varit inne på apoteket dagen före, och den söta tjejen med de stora glasögonen sa något om en ny burk, men jag trodde att vi skulle vänta med att beställa den. Jag har så det räcker ett tag.
Minsann.
Vilket minne.
Men att de allihop vet att vi är tillsammans?
De är så rara på vårt apotek. Maken till omtänksam personal.
Förresten, har någon av er tips på hur man får in en katt i en kattbur?
Funkar det om man binder ihop benen på honom?
(skojar bara)
Efter att ha varit inne på apoteket en enda gång tillsammans, jag och J, vet de fyra damerna på vårt lokala apotek här nere att vi sambosar.
- ...och den här är till din flickvän, sa den korthåriga till Jesús som hade gått in för att köpa hostmedicin till katten.
Jesús fattade ingenting.
Han kom upp med den lilla asken, inslagen i silkespapper med apoteksmärket på.
- De gav mig en burk med blodprovsstickor till dig.
Jag hade visserligen varit inne på apoteket dagen före, och den söta tjejen med de stora glasögonen sa något om en ny burk, men jag trodde att vi skulle vänta med att beställa den. Jag har så det räcker ett tag.
Minsann.
Vilket minne.
Men att de allihop vet att vi är tillsammans?
De är så rara på vårt apotek. Maken till omtänksam personal.
Förresten, har någon av er tips på hur man får in en katt i en kattbur?
Funkar det om man binder ihop benen på honom?
(skojar bara)