Varför skrev jag utlandssvensk och inte utvandrare? Invandrare?
Det uppstod en diskussion om ordet på Julias blogg för ett tag sedan, efter hennes inlägg "Jag är inte utlandssvensk. Jag är ny colombian!" (himla bra inlägg).
Jag fick tänka till vad ordet betyder, och varför jag använder det. För det gör jag. Jag känner mig som en utlandssvensk.
Jag tycker att ordet utlandssvensk är ganska bra, för det betyder inte bara att man, oavsett var man nu bor, kommer från Sverige, utan att man också delar många erfarenheter med andra svenskar som också har flyttat utomlands.
Det är inte lätt att flytta.
Inte så där lätt som de främlingsfientliga tror, de som pratar om att invandrare kommer till Sverige för att få bidrag, ni vet. Sådant säger bara någon som endast har varit utomlands på semester.
Sverige är mitt land, men just nu bor jag i ett annat land. Så känner jag. Undrar om jag någonsin skulle kalla mig... spanjorska... Tror inte det.
Det är ju inte bara det att jag rent fysiskt kommer från Sverige. Utan jag känner mig så svensk inuti också. Speciellt när jag är i ett annat land. Som här i Spanien, där jag bor.
Minnen. Kultur. Sätt. Referensramar. Normer. Språk.
Jag är så svensk inuti.
Anna-Lena som har bott i Frankrike i tio år skrev så här i en kommentar på bloggen: "... Frankrike är också ett bra land. Det är mitt land nu och jag vill inte stå med en fot i Sverige och en fot i Frankrike hela livet."
Sunt. Jag står med en fot i varje land. Och jag har inga planer på att ställa mig med båda fötterna i Spanien. Jag bor här för att Jesús inte kan lämna sitt jobb, inte för att jag tycker särskilt mycket om Spanien.
Därmed inte sagt att jag inte har det bra.
Jag skrev ett inlägg om det, om att lämna Hemma och flytta till en plats långt bort. HÄR kan ni läsa det.
Vad säger ni bloggläsare som har flyttat från Sverige?
Kallar ni er för utlandssvenskar?
Varför?
Vilket bra inlägg!
SvaraRaderaMed att stå med två fötter i Frankrike betyder inte att jag ger upp min svenska sida, jag kommer alltid att vara svensk! =)
Att stå med båda fötterna här i Frankrike betyder för mig att inte längta till Sverige konstant, att inte jämföra länderna, att inte säga "hem" till Sverige (mitt hem är ju här).
Men jag förstår dom som bor i ett land men inte riktigt flyttat dit, om du förstår vad jag menar? Dom som vet att dom kommer att flytta någon gång i framtiden. Dom som går till tandläkaren/läkaren när dom kommer "hem" till Sverige =), ja dom står med en fot i Sverige och en fot i deras nya land.
Jag förstår vad du menar. Och det är jättebra att du känner dig så hemma i Frankrike.
RaderaJag har inte samma relation till Spanien, inte än. Jag har mitt liv här nu (inklusive läkarbesök och allt det där) men jag vill gärna bo i Sverige framöver, och släpper väl inte taget om landet av den anledningen. Men kanske blir det som för dig, om/när det väl sker? Omvänd kulturkrock?
Jag förstår!
RaderaP.g.a det som jag har upplevt så skulle jag vilja avråda "utlandsvenskar" att flytta tillbaka till Sverige. MEN då kommer dom ju alltid att undra hur det hade varit att flytta tillbaka!
Så om ni känner att ni vill och längtar efter att flytta till Sverige, gör det! =)
Alla kommer ju inte ha samma upplevelse som mig.
För mig var det flytten till Sverige som gjorde att jag känner mig så hemma i Frankrike nu.
Din flytt till Sverige var viktig av den anledningen. Det blev inte som du hade trott, men du fick ett hem i Frankrike istället.
RaderaVisst är det väl så, att provar man inte kommer man att undra och fortsätta att längta.
Det kan ju bli bra också.
Jag kallar mig själv för utlänning när jag pratar svenska. Det gör jag nog eftersom när jag pratar spanska kallar mig själv för extranjera. Eller guiri ibland. Beroende på sammanhanget. Jag direktöversätter från spanskan liksom. Utlandssvensk kallar jag "alla andra" för. De som är lite äldre. Jag har nog inte insett att jag själv blivit äldre och att jag faktiskt förmodligen aldrig kommer flytta tillbaka till Sverige. Min dotter kallar de för la sueca eller la nordica eftersom hon ser så svensk ut (är 1/2 spanjorska).
SvaraRadera/Svenska bosatt i Malaga sen å 2000
Jag kallar också mig själv för extranjera. Men inte guiri, eftersom det här i stan förknippas med tillfälliga, rödbrända semesterturister.
RaderaKul att det är äldre personer som du ser som utlandssvenskar:) Jag hade nog inte rikitgt kommit i kontakt med begreppet förrän jag läste digitaltidningen Sven - för utlandssvenskar.
Multikulturell är en identitet! Jag har mycket gemensamt med spanjorer och mycket med svenskar. men mest identifierar jag mig med andra "utlandsboende" - invandrare i Sverige, svenskar som bott länge i Spanien osv. Oavsett vâr ursprungliga identitet har vi en ny, multikulturell identitet, som är starkare än de nationella. Jag tror det har att göra med att man blir pâ ett visst sätt när man lever mellan kulturer. Folk som har bott pâ ett och samma ställe har ett annat synsätt, sâ är det bara.
SvaraRaderaJag har startat en FB-grupp för spanska föräldrar i Sverige och tycker att vi har väldigt mycket gemensamt :) Sâ om nâgon skulle frâga om jag är svensk eller spansk, skulle jag nog säga multikulturell. Jag är bra pâ att smälta in och ingen märker att jag inte är spansk eller svensk i respektiva land. Det är bara jag som känner mig annorlunda.
Multikulturell identitet ja! Bra uttryck. Jag är inte där än, men det kanske är där jag hamnar så småningom? Jag tror också att man blir på ett visst sätt, eller åtminstone börjar tänka på ett annat sätt, när man lever mellan kulturer.
RaderaKul idé med FB-gruppen.
Jag är absolut utlandssvensk och väljer att kalla mig så just för att jag också har fötterna i två länder; USA och Sverige. Jag kommer förmodligen aldrig att bli full amerikan, jag är svensk.
SvaraRaderaFörstår dig precis.
RaderaJag var ju inte utlandssvensk så länge som du varit det, Annika. Men under mina år i Dublin ansåg jag oss vara utlandssvenskar. Vi var svenskar, ett svenskt par, som bodde i utlandet - Irland. Vi var rasande överens om att vi skulle en dag flytta hem igen. Fast det blev kanske lite tidigare än vi hade trott, eller inte. Jag vet inte. Det var nog dax när det blev ändå.
SvaraRaderaDe flesta av mina vänner där var oxo utlandssvenskar. Vi var en svensk koloni på nåt vis, fastän vi bodde över hela stan. Vi som jobbade ihop o firade midsommar ihop och gick på SWEAs luciafirande iho osv osv. Fast vi kanske var en nordisk koloni för det var danskar, norrmän och finnar med i vårt gäng. O en holländare, men ingen vet hur han kom in i det hela. Nåja, annan historia.
Min moster som bor i Grekland och varit där sen -82, henne tänker jag knappt på som utlandssvensk. Men hon är väldigt grekisk i sitt sätt nu. Och ser grekisk ut med för den delen :) Hon är ju svenska, det är hon, men mer av "svenne-grek" än utlandssvenska.
Vad det gäller vad som är "hemma" definierade vi upp det på mitt Iriska jobb:
"Hemma är där man inte är just nu!" När vi var i Dublin pratade vi om Sverige som hemma, men när man var i Sverige på semester var det Dublin som avsågs med hemma. Och lite så är det nu mer. När jag är med Klas i vårt hus pratar jag om mors hus som "hemma" men när jag är hos mor menar jag mitt o Klas' hus.
Visste inte att det fanns så många svenskar i Dublin. Hur länge bodde ni där förresten?
RaderaJag vet inte riktigt vad jag ska kalla för hemma. Det som känns mest hemma är min hemstad. Men jag pratade faktiskt om det här spanska hemmet som hemma i julas, så kanske det håller på att hända något nu. Inte för att det känns så hemlikt, utan för att det är här jag bor. Jag definierar det mer så här: Där man är stressad är där som man verkligen bor (antingen det känns som hemma eller inte). Att komma hem till Sverige numera är att åka på semester. Alla måsten och allt som stressar i tillvaron finns här i Spanien.
Jag läste Julias inlägg med alla kommentarer och det var väldigt intressant läsning och något jag känner igen mig i. Jag kan nog kalla mig utlandssvensk ibland men främst i kontakt med svenskar som bor i andra delar av världen. Det var inget vi kallade oss för bland de svenskar jag umgicks med när jag bodde i södra Spanien. Det är nog faktiskt inte något jag säger till folk i Sverige heller. Jag brukar bara säga att jag bor i Spanien, händer till och med att jag säger att jag är halvspanjorska eftersom jag har fyra spanska ungar : )
SvaraRaderaInte heller känner jag längre att jag åker hem när jag åker till Sverige på semester, och nu när vi funderar allvarligt på att flytta tillbaka till Sv är jag på många sätt nervös över hur jag/vi kommer att passa in. Jag är till och med nervös över att jag inte kommer att tycka att skolan är något att hänga i julgranen trots alla mina dispyter med spanska skolan.
Jag skulle inte heller ha något emot att flytta någon annanstans i världen. Och jag tror att, lite som Anna skriver, man numera har väldigt mycket gemensamt med andra som har bott i något annat land än det man är född i och att det bara kan vara positivt, vare sig om man längtar "hem" eller inte.
Nej, inte heller jag använder "utlandssvensk" särskilt ofta. Aldrig i kontakt med svenskar hemma i Sverige. Jag säger också att jag bor i Spanien.
RaderaFörstår att du är nervös över hur det blir om ni flyttar till Sverige.Anna-Lena här ovanför har just skrivit ett inägg om hur det var för henne att flytta tillbaka till Sveige efter att ha bott i Frankrike.
Jag flyttade TILL Sverige. Är third culture kid och tanken var att jag skulle flytta till mina föräldrars hemland men så träffade jag en svensk när jag var utbytesstudent på kth. Jag skulle aldrig kalla mig för ny svensk!! Jag vill vara den jag är. Har aldrig firat svensk jul, eller midsommar, äter inga semlor, vi flyr utomlands så fort det är röd dag. Men jag har många vänner, bra jobb och trivs bra. Eller ok. Det är inte alltid så lätt i Sverige. Jag har även bott i Frankrike och ja, kulturellt är jag närmare dem, men fransmännen är i allmänhet öppnare, mer nyfikna, inte så judgemental. Det är högre i tak I Frankrike. Man får vara sig själv. Och så är det betydligt lättare att instämma med dem som tycker att de bor i världens bästa land...
SvaraRaderaKul med en kommentar från dig som har flyttat till Sverige! Skriv gärna lite mer. Vad tycker du mer är besvärligt med att bo i Sverige?
RaderaHej, hittade hit via Linneas blogg.
SvaraRaderaJag kallar mig nog utlandssvensk mest i sammanhang med svenska myndigheter och i Sverige. Jag har bott i London i 8 ar, och har sager jag att jag ar svensk Londoner, eller expat. I London ar numera majoriteten inte fodda i UK, sa i princip alla jag kanner ar ocksa expats fran diverse lander.
Tankte pa det har som Anna-Lena skriver, om att sta med tva fotter i samma land, jag har definitivt bada fotterna i UK. Jag kan inte tanka mig att flytta tillbaka till Sverige, men jag kommer aldrig sluta vara svensk. Jag kanner mig hemma i London, och UK ar ocksa mitt land. Dock ar jag sugen pa att flytta till ngt nytt och spannande snart :)
Välkommen hit!
RaderaSå är det nog för många, att hur hemma man än blir i det "nya" landet så slutar man inte att vara och att känna sig svensk.
Vart skulle du vilja flytta?
Tur att jag inte har de bekymren =) Har ju bott i Ardala nästan hela mitt liv. Men när jag flyttar till Afrika, får jag börja fundera på hur jag ska se mig. Afrikan blir jag väl aldrig, men kanske afro-viking.
SvaraRaderaDet är lustigt hur vi ser på folk som flyttar till Sverige från andra länder, och folk som flyttar från Sverige. Vi kräver att de som flyttar hit ska bli svenskar, men de som flyttar härifrån behöver inte bli spanjorer, fransmän eller norrmän. De kan fortsätta vara svenskar. Med svenska traditioner som midsommarstång och lucia. Är det inte väldans knepigt att det har blivit så?
Du är så himla klok. Jag skriver inte mer än så, det blev ju ett inlägg av din kommentar istället. Fler än jag som tycker att du är klok...
Radera