Rasistlandet Sverige

Det sägs ibland, inte sällan förresten, att vi utlandssvenskar förhärligar vårt hemland Sverige.
Alla vi svenskar tror ju att Sverige är bästa landet i världen, eller hur? Det står det i alla fall i Jesús guidebok över Sverige, och jag tycker allt att det stämmer rätt bra. Bästa sjukvården. Mest jämställt. Bäst moral. Ärligast. Tryggast. Bäst behandling av slaktdjur. Bäst kvalitét på mat. Och så vidare.
När man flyttar utomlands kan förhärligandet bli värre, i alla fall i början. Man längtar hem och tänker på allemansrätten, naturen, maten, folket, kulturen. Berättar gärna för de nya vännerna i det land man hamnat vilket bra land Sverige är.
Jämför.
När jag blir arg över något i Spanien jämför jag ofta med hur det är i Sverige, vilket säkert är irriterande för närvarande som måste lyssna.

Efter ett tag upptäcker man saker i det nya landet. Som är bättre än i Sverige. Som är mycket bättre än i Sverige.
Det är ganska många saker.

I Spanien har Sverige gott rykte, och mina svenskelever ser landet som en förebild, paradiset nästan, där inga problem finns. Där man jobbar åtta timmars arbetsdagar, har fritid, lediga helger, får lön som man kan leva på.
De vet ingenting om rasistlandet Sverige, att nästan tio procent av svenskarna är så främlingsfientliga att de röstar på rasistpartiet Sverigedemokraterna, och ingenting vet de om Sveriges omänskliga behandling av hjälpsökande flyktingar.
Ingenting vet de.
Jag berättar, men de tror mig inte.

När Jesús kommer hem ska jag berätta om nioårige Hinok.
Jesús kommer inte att bli förvånad.
Han har hört mig berätta många historier om Sverige.