#Fångafebruari: Sängbekymmer i coronatider

 Nu  är det bara tre veckor kvar till flytten, och fortfarande ingen lösning i sikte. Var ska vi sova i det nya huset?

Vi själva äger en 140-säng. Vi använder den samt en någon mindre säng som tillhör huset vi hyr, vi har ställt in båda i sovrummet, så sover en vuxen med med ett barn i varje säng. Runa vaknar ofta men somnar om när någon finns bredvid henne, och Disa vill inte ligga ensam i ett annat rum.

Att sova fyra personer i en 140-säng funkar däremot inte, så vi har tänkt att köpa en 180-säng till att börja med, en som Jesús inte får ont i ryggen av, och lite längre fram, ett par barnsängar också. Det stora, svenska möbelvaruhuset i Sevilla ska vi åka till för att köpa säng, men på grund av coronarestriktionerna är Sevilla stängt för oss. Vi får inte åka dit. Dels har vi Aracenas perimeterkarantän, men det verkar som att vi återigen får ta oss ut ur staden från och med onsdag. Däremot får vi inte lämna provinsen. Sevilla ligger i en annan provins. Det är inte troligt att den restriktionen ändras innan vi flyttar, alltså får vi klara oss med enbart 140-sängen i början. Kanske kan en vuxen och två barn få plats i den? Och den andre sover i soffan? Kanske sova på en uppblåsbar madrass? Vi får se! 

#Fånga februari: Dra åt skogen!

Ni kanske minns att jag skrev att det hade flyttat en svenskspansk familj till Aracena, att ett av barnen skulle börja i Jesús skola? Ända edan dess har jag velat träffa dem. Tänkt att Disa ska få några att prata svenska med! Men hur mycket Jesús än har frågat runt bland kollegorna så har han inte kunnat ta reda på vilken familj det handlar om. Men i tisdags hände något! Då hade mamman pratat med rektorn och förklarat att de hade bott i Sverige i fem år och att barnen hade slutat tala svenska. Rektorn kom att tänka på Jesús, med sin halvsvenska familj, hon ville genast komma i kontakt med oss och på kvällen pratade vi. Vi bestämde oss för att träffas ute (corona-tider) på torsdagen, då det skulle vara uppehåll i regnandet, men torsdagen kom och det bara regnade och regnade, och både Disas och mina regnbyxor har försvunnit. Vi bestämde söndag istället, då det skulle vara uppehållsväder på förmiddagen. Vi diskuterade mötesplats, en picknickplats i närheten kanske? Som tillhör Aracenas kommun, det råder ju perimeterkarantän. Grilla korv? Det finns en trevlig picknickplats med grillar, men den är synlig från vägen och vi ville inte riskera att bli upptäckta av polisen (man får bara träffas sex personer, och vi skulle bli åtta med barnen inräknade), så vi drog till skogs! Närmare bestämt en ny, urfin liten undangömd picknickplats intill en vandringsled. Där passerar inga polisbilar, förutom när de har fått nys om olaglig ungdomsträff där.

Jag bakade bullar och fyllde en korg, de hade tagit med kaffe och en stor låda med små smörgåsar med ost och korv, och det blev så pinsamt för vår familj åt inte en enda smörgås. Jesús för att han inte äter kött, jag för att jag inte äter ost, och barnen för att de inte ville äta något alls. Men resten gick bra! Härliga personer, de har bott i Sverige de senaste fem åren, barnen är fem och sju år och vi hade mycket att prata om! Inte om Sverige dock, det hanns inte med :-)

Efter tre timmar var vi stelfrusna allihop, det var bara sex grader, men glada, det kommer att bli många fler träffar, tror jag!

#Fånga februari: Dödstråkigt

 Det tråkigaste som jag har gjort i mitt liv är att ta körkort. Det var så tråkigt att jag inte fattar att jag fick det. Det vi gjorde idag låg på samma tråkskala, även om det var över efter en halvtimme. Vi ändrade nämligen vårt internet inför flytten. Här har vi fiber, i Aguafría kommer vi inte att ha det.

Jesús och jag är exakt lika ointresserade av internetalternativ, telefonabonnemang och sådant. Låt oss betala in en summa varje månad så att det fungerar, det räcker med det. Låt oss slippa tänka mer!

Tjejen i butiken började entusiastiskt berätta om olika erbjudanden, hon föreslog något, ändrade sedan när hon såg hur lite jag ringer, tyckte att vi skulle ha tv i abonnemanget, ändrade sig sedan eftersom det skulle bli dyrare, visade ett annat alternativ... Jesús sa ja till allting och försökte se trevlig ut, jag tittade på affischerna på väggarna och försökte komma på olika sätt att smita och sätta mig i bilen och vänta medan Jesús lyssnade vidare och tog ställning. Enda gången Jesús sa nej var när tjejen sa att vi behövde komma tillbaka om tre månader för att... jag vet inte vad, göra något så att det billiga erbjudandet skulle fortsätta, Jesús ville nämligen inte komma tillbaka, men hon insisterade så då sa han ja igen.

- Jag hade gärna betalat tio euro extra bara för att slippa höra den där genomgången, sa Jesús efteråt.

- Låt henne skriva upp oss på vad som helst, bara hon inte förklarar något.

#Fånga februari: Sällskapssjuk

Är det något jag inte är, så är det sällskapssjuk. Med kombinationen introvert och ansiktsblind är det jobbigt att träffa folk. Jag längtar enormt mycket till vårt hus, där jag kan stänga dörren mot omvärlden, stänga in mig i ett hemtrevligt hus fullt med böcker och gå ut i en härlig trädgård med fruktträd och hängmatta. En gång i veckan åker jag och storhandlar, men i Cortegana, där jag inte riskerar att stöta på någon som jag känner, som i Aracena, där det allt som oftast dyker upp personer som jag borde känna igen och hälsa på; bekanta, tidigare klassföräldrar, körmedlemmar...

Jag träffar gärna vänner som jag tycker om, allra helst hemma, men ute går också bra, om det är en och en, eller kanske två. Om det är en grupp med personer går jag in i tystnad. Att befinna sig i ett sammanhang där det finns många bekanta är enbart plågsamt.

Alla de här barnkalasen i Disas gamla skola, det var hemskt! Jag gick med Disa för hennes skull, men ville bara slippa. Jag passar inte för kalas. Jag passar inte för några gruppträffar alls, inga luncher med Jesús kollegor, inte för mammagruppen, inte för någon sammankomst där man kan behöva prata med folk. Inte små festivaler här i bergen där det kommer att finnas bekanta, inte släktkalas.

Att ha prosopagnosi, ansiktsblindhet, (tack Emil Jensen för att du satte ord på det här) är helt hopplöst när man bor på en sådan här liten ort och stöter på folk man känner (tydligen) varje gång man går ut, och ännu värre på olika sammankomster där man bör känna ett helt gäng med personer, men där man inte känner igen dem. Det är så jobbigt. Jag känner inte igen någon som är tagen ur dess sammanhang; kassörskorna i mataffären som jag ser var och varannan dag, ägaren till huset vi hyr, vår husläkare,  klassföräldrar, Jesús kompisar och kollegor som jag tydligen träffat många gånger...

Jesús tycker att det här är lustigt och testar mig ibland. Som på trettondagen för två år sedan då vi åt middag på restaurangen på vår gata, den mysiga med öppen spis. (Här är det tradition att gå ut och äta efter att man har sett Reyes Magos-paraderna i byarna.) Jesús undrade om jag hade känt igen någon där på restaurangen, och nej, det hade jag förstås inte, förutom att jag tyckte att det var något bekant över servitören. Vad Jesús skrattade åt det! Tydligen var det samma servitör som jobbat där sedan vi flyttade hit för snart tre år sedan (ofta jobbar denne servitör ensam dessutom), som brukar hälsa varje gång vi går förbi (flera gånger i veckan), och tydligen var i nästan alla gäster på restaurangen våra grannar.

Eller när jag var på nycirkusföreställning, gjord av Jesús stora elever (de har ägnat alla gymnastiklektioner under läsåret att förbereda den). Så fort vi kom fram till ingången möttes vi av en clown, och jag bara visste att det var någon jag borde känna igen. Vem var det? Rektorn på Jesús skola? Gymnastikläraren? Någon annan? Fruktansvärt obekvämt. Clownen tog min hand i det varmaste, vänligaste tänkbara grepp och ledde in mig och Disa i teatersalongen, där belgiske barnmorskans fru satte sig bredvid mig, och efter fem minuters pratande förstod att jag att det var hennes man som jag inte hade känt igen under clownkostymen. Barnmorskan som var med när Disa föddes, som hjälpte mig när vi hade fått Runa. Jag är glad att jag kände igen henne i alla fall, däremot kände jag inte igen någon annan av dem som kom fram och pratade med mig, vilka möjligtvis var Jesús kollegor.

Att inte fatta vem jag pratade med på Mercadona var jobbigt, ännu jobbigare när hon förstod att jag inte kände igen henne och förklarade att hon är vår hyresvärd. Och så var det den där gången efter skolfesten på Disas gamla skola. Vi gick till en bar strax intill efter den trista skolfesten, och mötte en svartklädd kvinna i dörren, en som log stort och hälsade på Runa. Jag kände igen henne som Disas klasskompis Danielas mamma, som senast jag såg henne var höggravid. Jag tog chansen att låtsas vara social och trevlig och undrade hur hon mådde, och hur det hade gått. Jag var lite vag i talet eftersom jag vet att jag tar fel på folk ibland. Kvinnan såg lite förvånat på mig, svarade bra, och gick sedan snabbt iväg. När vi sedan fått ett bord såg jag Danielas mamma ett par meter bort. Hon var inte svartklädd utan hade en senapsgul klänning på sig. Och en barnvagn bredvid. Den svartklädda kvinnan var tydligen en pedagog från Disas förskola, som efter två år fortfarande känner igen både Disa och oss. Berättade Jesús, som inte kunde sluta skratta.

Med allt detta sagt... Sällskapssjuk är jag aldrig, men jag skulle gärna träffa mina vänner, framför allt nu under pandemin. Träffas på riktigt, inte genom en dataskärm. De är fina. Så länge de inte är för många på en gång, för då kan jag inte prata med dem.

Är ni som läser sällskapssjuka, eller som jag?

En sådan här liten alternativ marknad är visserligen mysig och roligt, men fruktansvärt jobbigt att hela tiden se bekanta ansikten bland besökarna...

#Fånga februari: Guld

 "Du är värd din vikt i guld" brukar man säga, men inte min kompis Åsa, hon säger istället "Du är värd din vikt i helium-3". Helium-3, tänker ni nu, vad torrt och oromantiskt, vill man jämföras med en gas? I så fall känner ni inte till att helium-3 är världens dyraste grundämne! Det är en ädelgas som produceras av solen, men hindras från att nå jorden på grund av atmosfären. På jorden har vi istället helium-4 (dess atom har två neutroner istället för endast en, som helium-3 har). På månen, däremot, där finns det massor av helium-3 i bland annat mångruset. Om man hettar upp gruset till 600 grader kan ämnet utvinnas. Om vi hämtar hem 75 ton helium-3 från månen skulle vi kunna utvinna så mycket energi ur ämnet att det räcker till att försörja hela jorden med energi i ett helt år.

Mycket lokal helgdag

 Idag är Jesús ledig och Runa hemma från förskolan, eftersom det är San Blas, en mycket lokal helgdag som bara gäller här i Aracena. Disa, som går i skolan ett par mil härifrån, är i skolan som vanligt.

San Blas är Aracenas skyddshelgon och många här har fått namn efter honom. San Blas är beskyddare mot halssjukdomar, eftersom ett av de under han utförde var att få ut ett fiskben som hade fastnat i en barnhals. Läkare och biskop i Turkiet var han, och nu har vi alltså honom att tacka för en ledig dag i Aracena.

#Fånga februari: Uppåt väggarna

 Det är alldeles uppåt väggarna vilka tråkiga väggar spanjorerna har i sina hem! Glöm allt vad tapeter och målarfärg heter, här råder inga trender, allt är vitt! Vittvittvitt! Vitt utanpå husen, vitt inuti dem. Inget ont om vita väggar förresten, men här sker inget aktivt val av vita väggar. Väggarna ska helt enkelt vara vita.

Jag vill ha färg omkring mig och snart, snart får jag sätta färg på väggarna i vårt nya hem! Jag drömmer om mjuka, lugna färger att vila ögonen på... Men var får man tag på väggfärg när ingen här målar väggarna? Säljs väggfärg ens?

I järnaffären har jag sett hinkar med målarfärg, även på byggvaruhus brukar det finnas färger att köpa, men om man vill gå till en färgaffär då, som blandar färg? Där man själv kan välja nyans? Färgkartor och färgprover? Någon färgaffär finns förstås inte i Aracena, men i Huelva och i Sevilla finns det. Nu får jag inte åka till någon av de städerna, här råder perimeterkarantän, men jag söker på nätet, hittar färgaffärernas urusla hemsidor och drömmer om väggfärger på nätterna.

#Fångafebruari: Toppen

Toppen. Toppen?  Här kommer jag att tänka på den gången då vi fortfarande bodde i Sevilla men gärna åkte hit till bergen på helgerna för att gå någon vandringsled. Det var inte meningen att gå upp för Cerro de San Cristóbal, men vi gick fel, som man så ofta gör på vandringslederna här, och upp till bergstoppen kom vi! Det var tungt!

Snart bor vi nära det där berget, när vi flyttar till Aguafría, och då tänker jag undersöka det närmare!

Här är det gamla inlägget om vår vandring upp till toppen.

#Fångafebruari: Ny kula

Clara Lidström har en blogglista för februari. Den ser kul ut! Jag tänkte att jag testar och ser hur länge det går. Någon mer som hänger på? Här kommer första inlägget i alla fall. (Jag kan lova minst två inlägg på februarilistan, för jag har redan skrivit morgondagens.)

Vi var i Gorettis butik för att kika efter present till kusin Elisa, när Disa såg magnetkulorna. Tre stycken var de, och hon ville så gärna ha dem. Magneter är roligt, jag förstod henne. Jag vet inte vad man ska ha tre magnetkulor till, och jag funderade på om jag skulle köpa dem till henne, när jag plötsligt hörde ett obehagligt ljud borta vid fönstret. Det var Disa som hade tappat de tre tunga kulorna i stengolvet. Båda kröp vi omkring och letade efter dem, de hade rullat iväg åt olika håll, och två hittade vi men den tredje var försvunnen. Jag köpte de två kulorna och Goretti lovade att säga till om hon hittade den sista när hon städade.

Disa har haft med kulorna till så många ställen, men bara tappat bort en hos Uma, och den kom tillrätta efter några dagar.

Nu är det Runas favoritleksak. Hon älskar att bära omkring på magnetkulorna och sätta fast dem på kylskåpet, diskmaskinen och ytterdörren. En har rullat bort, men den sista ligger nu i bokhyllan.

Händelselös, skön helg och stark irritation

 

Det blev en sådan behaglig helg. Ingenting särskilt alls hände. Disa lekte med granntjejer, flyttpackandet påbörjades, jag blev irriterad på det spanska skolsystemet (igen) och jag befann mig hela tiden i det nya huset, i tanken.

Efter lördagsfrukosten drog jag med en motvillig Disa till mataffären. Vi skulle be om kartonger vid brödavdelningen, men vi kom försent, de var redan slängda. Tur att jag redan hade samlat på mig ett tiotal dagarna innan. Vi handlade sushi, lördagsgott, grönsaker och lite annat och sedan åkte vi på hemlig utfärd till vår utsiktsplats. Dit åkte vi flera gånger i september när Disa var i karantän för att en elev i klassen hade blivit smittad av viruset. Vi hade lite picknick, delade på en dricka och lekte att vi var där och tältade.

På väg hem från hemliga utflykten såg vi att någon hade lämnat flera små trampcyklar vid en sopcontainer bredvid tjurfäktningsarenan. Man gör så här, när man vill göra sig av med något som fungerar ställer man det synligt vid sopcontainrarna ifall någon vill plocka med sig sakerna. Vi tog med en blå trampcykel i plast till Runa, och hon älskade den.

Det var tur på kompisfronten, jag gick med Disa och ringde på hos grannen mittemot, och barnen lekte och jag fick en rundvandring i deras hus. Blev inspirerad av den öppna garderoben, vårt garderobsutrymme är också öppet, behövs bara hyllor där.

Jesús gjorde zambisk mat, och jag hade kvalitetstid med Runa, och efter maten lekte Disa med granntjejen igen. Jesús och jag städade, för det skulle komma en person och kika på huset för att eventuellt hyra det när vi flyttar. Det var den nya skolläkaren som sökte bostad, en äldre kvinna i, tja, 55-60-årsåldern kanske. Hon hade just fått sin fasta tjänst. Olyckligtvis blev det i Aracena. Själv är hon hemmahörande i Granada, fyra timmar härifrån, där hon fram tills nu har bott med sin make och barnen. Det får alltså skiljas åt. Hon ska bo i Aracena under veckorna och komma hem till familjen på helgerna. Det spanska skolsystemet är så uselt för lärarna att det inte finns ord för det. Hon gillade i alla fall huset, så förhoppningsvis kommer en ny hyresgäst redan 1 mars.

När Disa kom hem åt vi sushi och spelade spel, åt chokladsnäckor och snacks. Jag vann stort på barnmonopolet, andra omgången. Brasan brann, och när Disa somnat till en bok om spindlar stannade jag kvar bredvid henne i den varma sängen och såg Carina Bergfeldt på bärbara datorn, och det var en perfekt avslutning på den lördagen!

Hur har er helg varit?