fredag 5 februari 2021

#Fånga februari: Sällskapssjuk

Är det något jag inte är, så är det sällskapssjuk. Med kombinationen introvert och ansiktsblind är det jobbigt att träffa folk. Jag längtar enormt mycket till vårt hus, där jag kan stänga dörren mot omvärlden, stänga in mig i ett hemtrevligt hus fullt med böcker och gå ut i en härlig trädgård med fruktträd och hängmatta. En gång i veckan åker jag och storhandlar, men i Cortegana, där jag inte riskerar att stöta på någon som jag känner, som i Aracena, där det allt som oftast dyker upp personer som jag borde känna igen och hälsa på; bekanta, tidigare klassföräldrar, körmedlemmar...

Jag träffar gärna vänner som jag tycker om, allra helst hemma, men ute går också bra, om det är en och en, eller kanske två. Om det är en grupp med personer går jag in i tystnad. Att befinna sig i ett sammanhang där det finns många bekanta är enbart plågsamt.

Alla de här barnkalasen i Disas gamla skola, det var hemskt! Jag gick med Disa för hennes skull, men ville bara slippa. Jag passar inte för kalas. Jag passar inte för några gruppträffar alls, inga luncher med Jesús kollegor, inte för mammagruppen, inte för någon sammankomst där man kan behöva prata med folk. Inte små festivaler här i bergen där det kommer att finnas bekanta, inte släktkalas.

Att ha prosopagnosi, ansiktsblindhet, (tack Emil Jensen för att du satte ord på det här) är helt hopplöst när man bor på en sådan här liten ort och stöter på folk man känner (tydligen) varje gång man går ut, och ännu värre på olika sammankomster där man bör känna ett helt gäng med personer, men där man inte känner igen dem. Det är så jobbigt. Jag känner inte igen någon som är tagen ur dess sammanhang; kassörskorna i mataffären som jag ser var och varannan dag, ägaren till huset vi hyr, vår husläkare,  klassföräldrar, Jesús kompisar och kollegor som jag tydligen träffat många gånger...

Jesús tycker att det här är lustigt och testar mig ibland. Som på trettondagen för två år sedan då vi åt middag på restaurangen på vår gata, den mysiga med öppen spis. (Här är det tradition att gå ut och äta efter att man har sett Reyes Magos-paraderna i byarna.) Jesús undrade om jag hade känt igen någon där på restaurangen, och nej, det hade jag förstås inte, förutom att jag tyckte att det var något bekant över servitören. Vad Jesús skrattade åt det! Tydligen var det samma servitör som jobbat där sedan vi flyttade hit för snart tre år sedan (ofta jobbar denne servitör ensam dessutom), som brukar hälsa varje gång vi går förbi (flera gånger i veckan), och tydligen var i nästan alla gäster på restaurangen våra grannar.

Eller när jag var på nycirkusföreställning, gjord av Jesús stora elever (de har ägnat alla gymnastiklektioner under läsåret att förbereda den). Så fort vi kom fram till ingången möttes vi av en clown, och jag bara visste att det var någon jag borde känna igen. Vem var det? Rektorn på Jesús skola? Gymnastikläraren? Någon annan? Fruktansvärt obekvämt. Clownen tog min hand i det varmaste, vänligaste tänkbara grepp och ledde in mig och Disa i teatersalongen, där belgiske barnmorskans fru satte sig bredvid mig, och efter fem minuters pratande förstod att jag att det var hennes man som jag inte hade känt igen under clownkostymen. Barnmorskan som var med när Disa föddes, som hjälpte mig när vi hade fått Runa. Jag är glad att jag kände igen henne i alla fall, däremot kände jag inte igen någon annan av dem som kom fram och pratade med mig, vilka möjligtvis var Jesús kollegor.

Att inte fatta vem jag pratade med på Mercadona var jobbigt, ännu jobbigare när hon förstod att jag inte kände igen henne och förklarade att hon är vår hyresvärd. Och så var det den där gången efter skolfesten på Disas gamla skola. Vi gick till en bar strax intill efter den trista skolfesten, och mötte en svartklädd kvinna i dörren, en som log stort och hälsade på Runa. Jag kände igen henne som Disas klasskompis Danielas mamma, som senast jag såg henne var höggravid. Jag tog chansen att låtsas vara social och trevlig och undrade hur hon mådde, och hur det hade gått. Jag var lite vag i talet eftersom jag vet att jag tar fel på folk ibland. Kvinnan såg lite förvånat på mig, svarade bra, och gick sedan snabbt iväg. När vi sedan fått ett bord såg jag Danielas mamma ett par meter bort. Hon var inte svartklädd utan hade en senapsgul klänning på sig. Och en barnvagn bredvid. Den svartklädda kvinnan var tydligen en pedagog från Disas förskola, som efter två år fortfarande känner igen både Disa och oss. Berättade Jesús, som inte kunde sluta skratta.

Med allt detta sagt... Sällskapssjuk är jag aldrig, men jag skulle gärna träffa mina vänner, framför allt nu under pandemin. Träffas på riktigt, inte genom en dataskärm. De är fina. Så länge de inte är för många på en gång, för då kan jag inte prata med dem.


Är ni som läser sällskapssjuka, eller som jag?


En sådan här liten alternativ marknad är visserligen mysig och roligt, men fruktansvärt jobbigt att hela tiden se bekanta ansikten bland besökarna...


13 kommentarer:

  1. Jag är både sällskapssjuk och som du. Jag lider nämligen också av ansiktsblindhet och det händer mig då och då att jag inte känner igen folk. Då oftast de jag inte har någon egen relation till. Typ kompisars kompisar som jag träffat en gång för tre veckor sen på ett helt annat ställe. En gång kände jag inte igen en av mina chefer... osv. Jobbigt är det! Men jag brukar säga till nya människor att om jag ser dig på affärn om två veckor och inte känner igen dig så beror det på ett fel jag har i huvet. Eeerhhh...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så borde man ju göra, säga till... Jag försöker göra det med nya bekantskaper.

      Att inte känna igen sin chef är ju jobbigt:-)

      Radera
    2. Ja fan och en gång trodde jag att en annan kille jag mötte i skogen VAR min chef, men han visade dig vara en gammal kollega från en annan skola - vilket jag kom på efter ett halvt dygns grubblande!!

      Radera
  2. Jag är ansiktsblind. Superjobbigt. Verkligen. Som liten var jag blyg och rädd. Sedan blev jag väldigt mogen och tuff under högstadiet, speciellt gymnasiet och universitetet. Som vuxen är jag superblyg igen.

    SvaraRadera
  3. Hmmm... På ett sådant där test så tyckte jag att jag var introvert medan hon som höll i testet bara skakde på huvudet och undrade om jag var allvarlig i min självdiagnostik. Jag är nog både och. Har inte problem med att träffa nya människor men tycker också att det är underbart att sitta ensam och titta ut äver landskapet utan en människa i närheten. När gjorde jag det senast...?
    Jag har svårt för ansikten utanför sitt sammanhang men däremot har jag lättare för röster. Yrkesskada, kanske. Började som telefonissa.
    Där jag jobbade senast i Sverige är hon som är butikschef ansiktsblind. Hennes kollega i butiken fick stå bredvid och viska vem det var hon pratade med när de kom igen. Det måste vara skitjobbigt!

    Vad händer om du säger som det är, lo siento, jag är hopplös på att komma ihåg folk, har inget med vem det är. Jag hade i alla fall inte tagit illa upp, mer sett det som en kuriositet. 😜

    Var går gränsen? Vad är det som gör att du kommer ihåg vissa men inte andra? Jag menar, ska Jesús vara glad för att du känner igen honom eller? 😁

    V

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag är ute med Jesús brukar han få förklara vilka jag borde känna igen av dem vi möter! Stor hjälp! Oftast förklarar han ock efter att vi redan har stått och pratat med vem det nu må vara en stund...

      En del ansiktsblinda känner inte igen sina barn eller ens sig själva i spegeln och så illa är det ju inte :-)Personer som jag känner väl känner jag igen till slut när vi möts. Sedan finns det en del med speciella utseenden, inte så vanliga, som är lättare att känna igen.

      Jag tror att det är vanligt att vara som du, och ha både introverta och extroverta tendenser!

      Radera
  4. Vad intressant att läsa om din ansiktsblindhet! Fastän jag nog har vetat om att det finns har jag haft en ganska luddig uppfattning om vad det innebär tills jag rätt nyligen läste ungdomsromanen "Vända världen rätt" av Jennifer Niven och dessutom blev nyfiken och googlade vidare lite. (Boktips, bra bok på flera sätt!) Måste vara riktigt jobbigt i situationer som dem du beskrev. I början av varje läsår brukar jag önska innerligt att jag vore bättre på att minnas ansikten (är alltså högstadielärare), men då är jag väl ändå ganska genomsnittlig tror jag.

    Sällskapssjuk är jag däremot ganska sällan! Trots att man inte träffar mycket folk på fritiden just nu så nöts jag ju emot så mycket människor på jobbet att behovet är rätt litet när arbetsveckan är slut. Är väl som många andra en blandning av introvert och extrovert, men helt klart med tyngdpunkt mot det introverta. Så länge jag har min lilla familjebubbla klarar jag mig länge och väl! Samtidigt har jag ju valt (och trivs med) ett yrke som kräver ganska mycket på den sociala fronten så...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för boktips, Mia!

      Det är lätt att förstå att du får nog av människor i ditt jobb, när du träffar så många varje dag. Då blir det så klart skönt att få vara ensam på helgen!

      Radera
  5. Jag har länge sett mig som en introvert i ett tämligen extrovert yrke (lärare), men det senaste året har fått mig att börja fundera på om jag verkligen är så introvert som jag trott. När andra - både i media och vissa av mina kollegor då vi hade heldistans - pratat om hur skönt det är att jobba hemifrån och att de gärna skulle fortsätta med det i alla framtid har jag tänkt att NEJ, jag vill verkligen INTE jobba hemifrån! Jag vill träffa mina kollegor och elever "på riktigt", äta lunch tillsammans, småprata lite i arbetsrummet, klä mig i jobbkläder etc, jag vill inte sitta hemma, bara träffa mig själv och aldrig ha annat än hemmakläder på mig dag ut och dag in. Däremot har jag inget större behov av att träffa speciellt mycket folk på helgerna, och mingel, fester och liknande är inget för mig.

    Trots att jag är lärare är jag inte speciellt bra på att minnas namn och ansikten. Eller, lite pinsamt nog: jag har svårt att minnas "svenska" elevers namn, men lär mig nästan direkt de som har någon form av utländskt påbrå. Detta gäller även i grupper där majoriteten har annat ursprung än svenskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där låter väldigt mycket som en beskrivning av mig! :D (Fast just nu tycker jag det skulle vara lite skönt med heldistans. Nån vecka i alla fall, kanske inte två månader som vi hade i våras...)

      Radera
    2. Åh, jag känner igen mig lite. Det saknar att ha arbetskamrater. Det är tråkigt att ständigt jobba ensam, hemifrån.

      Jga har extra svårt att minnas spanjorers ansikten...

      Radera
  6. Jag gillar inte heller att mingla egentligen och kanske har jag också ansiktsblindhet. Jag måste träffa och prata ordentligt med människor minst tre gånger om det ska finnas en chans att jag ska känna igen dem vid nästa möte. Annars hopplöst. Men jag gillar också att träffas och umgås (även om jag för det mesta behöver vara ensam en stund emellanåt) och nu saknar jag det!

    SvaraRadera