Det här inlägget skulle illustreras med en bild på mig och Disa, när vi demonstrerar i Castaño del Robledo, den lilla bergsbyn med 80 invånare. Eleverna i Disas skola har gjort skyltar och pratat om miljön och alla som ville kunde följa med ut och demonstrera. Självklart skulle jag med! Men så blev det inte. Detta är vad som hände, Annika Elwings olyckliga fredag:
8.23 Jag har försovit mig!!! Skit, jag borde ha varit i gång och jobbat i två timmar redan! Är så himla trött. Den här sömnbristen alltså, den tar knäcken på mig. Hinner kolla mejlen och svara på meddelanden innan Runa vaknar och är hungrig. Ammar henne, byter blöja. Drar på mig ett par byxor och borstar tänderna, nu är det bråttom!
9.07 Lämnar bilen hos bilmekanikern, han har lovat att ha bilen klar innan kl 13 när jag ska iväg och demonstrera för klimatet med Disa. Går sedan och köper frukostbröd, hann inte äta frukost innan jag gick ut.
9.28 Hemma igen. Letar efter husnyckeln i väskan. Hittar den inte. Inser att jag lämnade hela nyckelknippan till bilmekanikern. Lägger brödet i fönstret och går tillbaka till bilmekanikern, fast tar vägen förbi Cristinas hus för att se om hon och bebisen är hemma.
Både Cristina och hennes mamma är där. Blir kvar i en och en halv timme. Cristina har en rätt tuff tid med sitt första barn, jag har en rätt tuff tid med två barn samt jobb. Cristina och hennes mamma tycker att det låter fruktansvärt att vi äter smörgåsar istället för hemkokta grytor och sallader på grund av tidsbrist, och kan inte fatta varför vi inte tar hjälp med städningen nu när vi inte hinner själva. De har båda jobbat med att städa och passa barn hemma hos folk. Jag försöker förklara att jag har lite svårt för att ta hjälp med städ, vi har inte den kulturen i Sverige att betala städhjälp, men de fattar inte vad jag pratar om. Vad är problemet, liksom.
11.10 Runa trött. Tänker att om jag skyndar mig efter nyckeln hinner jag hem innan Runa somnar i bärsjalen. Då kan jag söva henne i sängen och försöka jobba ikapp lite medan hon sover.
Går äntligen till bilmekanikern.
11.13. Bilmekanikern inte där. Inte min bil och nyckelknippan heller! Mekanikern har åkt till bilbesiktningen i Fuenteheridos med bilen. Hans fru försöker få tag i honom, och säger sedan att hon kan ringa mig när han är tillbaka. Jag meddelar lite bittert att mobilen är kvar hemma.
Men okej. Bilmekanikern måste åka till Sevilla vid 12-tiden så innan dess måste han vara tillbaka. Jag bestämmer mig för att gå och ta ut pengar och sätta mig och äta frukost på någon uteservering medan jag väntar. Hoppas jag inte träffar någon jag känner. Jag hade ju bara tänkt att lämna bilen och sedan gå hem och göra mig iordning. Men här är jag nu, med samma tröja som jag sovit i, svettig och oduschad, fetblank i ansiktet, okammad med hår som inte tvättats på flera dagar... Måtte jag inte träffa någon jag känner.
11.35 I höjd med teatern ser och hör jag Aracenas demonstrationståg. Litet med högljutt. Jag ansluter, vill också demonstrera för klimatet.
Jag tror att jag går säker, ser ingen jag känner igen, men icke. Den första som hälsar på mig är en före detta kollega till Jesús. Vi pratar lite, jag minns henne inte alls, jag undrar tyst hur jag ser ut, och, framförallt, luktar. Vill hem och duscha. Det är redan hett ute. Sedan kommer barnmorskans fru fram och kindpussas och pratar och står alldeles för nära för att det ska vara bekvämt i mitt smutsiga tillstånd. Hon drar med mig till sin man, barnmorskan Sebastien, min idol, som glatt kindpussas och går alldeles för nära i demonstrationståget för att jag ska vara bekväm i mitt smutsiga tillstånd. Berättar för honom att jag är utelåst, men tveksamt om han kopplar det som förklaring till mitt tillstånd. Eller om hans ens lägger märke till det. Och sedan kommer en av damerna i kören fram och kindpussas och pratar, jag är alldeles ny men hon känner igen mig, och sedan kommer Goretti och vi gör sällskap resten av vägen, och hennes kompis som hälsar är med i kören också...
12.42 Tillbaka hos bilmekanikern. Bilen klar att hämtas. Dricker en halv liter vatten, är så himla hungrig och törstig, har inte hunnit få i mig något annat än idag.
12.56 Jag behöver åka till demonstrationen om fyra minuter. Doppar paniskt brödbitar i en Nutellaburk och funderar på att ge upp, jag verkar ha allt emot mig idag. Men nej. Jag ger inte upp. Tänker att jag skiter i dusch och allt och bara åker! Jag är en envis en! Jag SKA demonstrera med Disa!
13.16 Ger upp. Blodsockret är lågt, behöver mer att äta, socker, behöver byta blöja på Runa, byta hennes dreggelblöta body. Inser att det inte är möjligt utan att komma väldigt sent till demonstrationen.
13.30 Söver Runa i sängen. Sätter på datorn för att jobba. Skriver blogginlägg istället. Hej hej helgjobb.
14.45 Jesús kommer hem med Disa. Han kan inte vänta med att visa en videosnutt som Disas lärare gjort, där hon filmar Disa som talar under demonstrationen med mikrofonen i handen. "Hon och gympaläraren höll på att trilla baklänges av förvåning! Så fort de såg mig på långt håll började de gestikulera, slog så här med handen (betyder Milde tid! Wow! Jäklar! Otroligt!) och prata om hur Disa talade under demonstrationen!" De två första filmerna från Disas tal var försvunna, men den sista, med de avslutande fyra meningarna fanns kvar, och jag fick se, och höra, Disa tala om att björnar och kattungar kan dö.. Fattar inte att den där ungen är min! En ny Greta Thunberg? Fem år bara, hur kan hon stå där så stadig och allvarlig och talar om vad som händer vid klimatförändringen, i en mikrofon på torget?! Skitskitskit att jag missade detta!
lördag 28 september 2019
fredag 27 september 2019
Straffa barn i Spanien
- Gråt inte, då blir straffet längre!
Fyraåriga Lola grät högt när hon fick lämna poolen tidigare med sin pappa, hon hade varit bråkig, så Noa fick ropa till kompisen för att överrösta gråten. Noa, denna genomsnälla Noa, försökte lugna fyraåriga Lola med sin mjuka röst. En välmenande, omtänksam hjälp för att Lolas straff inte skulle bli värre.
Jag har ingen aning om ifall Lola skulle straffas för att hon började skrika när hon inte fick gå och leka med kompisarna, men Noa förutsatte det. Noa, som blivit god vän med Disa de här sommarmånaderna vid bostadsområdets pool.
Under sommaren har vi blivit mer bekanta med grannarna runt poolen, och fått veta mer än vi önskar om de olika familjerna. Hjärtat värker lite när jag tänker på Noa, som är så hårt hållen. Straff hit, straff dit, kära lilla unge, vad din mamma är elak mot dig! Hon skriker inte, som en av våra närmre grannar, men säger med låg röst sådana förfärliga elakheter till barnet att man vill ta henne därifrån.
Noa förutsätter att alla föräldrar är som hennes. Så fort någon förälder blir arg försöker Noa lugna barnet så att det inte ska gråta och riskera ett ännu värre straff. Hon berättar om en gång då hon grät för en bestraffning, och straffet blev dubbelt så långt på grund av det. Ja, det berättade hon för en annan liten tjej som var instängd på sitt rum, som straff för något hon gjort, hon grät för att hon inte fick gå ut till kompisarna (för övrigt dotter till en dam i mataffären som är så trevlig mot alla utom sina barn, då är rösten helt annorlunda). En gång försökte Noa hjälpa en arg Disa att undgå "ett värre straff", och det spelade ingen roll att Jesús förklarade för henne att Disa inte skulle straffas överhuvudtaget, Noa trodde inte på det. Hon är alltid beredd att hjälpa vännerna, få dem att göra som föräldrarna vill så att de inte ska bli arga och börjar straffa barnen. "Ta på dig sandalerna nu som din mamma sa, så leker vi sen!"
Tonen mot barnen här är så hård! Värst av alla är grannen på vår gata, några hus bort. Så många gånger vi hört henne skrika fruktansvärda saker till dottern! Man sitter och jobbar med datorn eller grejar i köket, och plötsligt, helt utan förvarning, hörs ett vrål! Till och med jag brukar bli rädd och rycka till, och då tänker jag alltid på tioåringen som är den som utsätts för mammans vrede. De elaka orden haglar över ungen, hur idiotisk hon är, dum i huvudet, liknande saker, och efteråt kommer gråten. Dotterns gråt. En hulkande gråt som ibland får mina egna ögon att tåras. Jag vill gå över och ta med mig ungen hem.
Det är inte vanligt att slå barn. Ja, dask i rumpan är kanske det, men att direkt slå, som min kompis M gjorde, hårt med hela handen, nej det är inte vanligt. Men hård ton, auktoritär uppfostran, hot om straff, straff, det är vanligt. Straff hit och straff dit.
Just nu tänker jag mer än vanligt på huset jag en gång skulle vilja ha. Där skulle jag slippa höra elaka föräldrar och gråtandes barn som jag inte kan hjälpa.
Jag tänker på alla gånger Jesús har berättat om elever som blir så stressade när det är prov i skolan att de gråter, eftersom de vet att de blir bestraffade om de inte får toppbetyg på proven. Och nu pratar vi om små ungar! Lågstadiet!
Jag tänker också på Disas nya skola. Den lilla byskolan med tio elever totalt. Där ingen bryr sig om resultaten på proven, utan där det enda viktiga är att ungarna trivs och mår bra, lär sig om omvärlden, miljön och naturen. Jag måste berätta mer om den skolan i ett annat inlägg. Just nu känns den som en fristad från auktoritär uppfostran och bestraffningar. Den här skolan och dess familjer finns i en liten värld för sig. Tänk att Disa får gå där!
Ni som läser bor i olika länder, i Sverige och i andra. Hur fungerar barnuppfostran där ni bor? Hur upplever ni att det är? Hur tänker ni om detta?
Fyraåriga Lola grät högt när hon fick lämna poolen tidigare med sin pappa, hon hade varit bråkig, så Noa fick ropa till kompisen för att överrösta gråten. Noa, denna genomsnälla Noa, försökte lugna fyraåriga Lola med sin mjuka röst. En välmenande, omtänksam hjälp för att Lolas straff inte skulle bli värre.
Jag har ingen aning om ifall Lola skulle straffas för att hon började skrika när hon inte fick gå och leka med kompisarna, men Noa förutsatte det. Noa, som blivit god vän med Disa de här sommarmånaderna vid bostadsområdets pool.
Under sommaren har vi blivit mer bekanta med grannarna runt poolen, och fått veta mer än vi önskar om de olika familjerna. Hjärtat värker lite när jag tänker på Noa, som är så hårt hållen. Straff hit, straff dit, kära lilla unge, vad din mamma är elak mot dig! Hon skriker inte, som en av våra närmre grannar, men säger med låg röst sådana förfärliga elakheter till barnet att man vill ta henne därifrån.
Noa förutsätter att alla föräldrar är som hennes. Så fort någon förälder blir arg försöker Noa lugna barnet så att det inte ska gråta och riskera ett ännu värre straff. Hon berättar om en gång då hon grät för en bestraffning, och straffet blev dubbelt så långt på grund av det. Ja, det berättade hon för en annan liten tjej som var instängd på sitt rum, som straff för något hon gjort, hon grät för att hon inte fick gå ut till kompisarna (för övrigt dotter till en dam i mataffären som är så trevlig mot alla utom sina barn, då är rösten helt annorlunda). En gång försökte Noa hjälpa en arg Disa att undgå "ett värre straff", och det spelade ingen roll att Jesús förklarade för henne att Disa inte skulle straffas överhuvudtaget, Noa trodde inte på det. Hon är alltid beredd att hjälpa vännerna, få dem att göra som föräldrarna vill så att de inte ska bli arga och börjar straffa barnen. "Ta på dig sandalerna nu som din mamma sa, så leker vi sen!"
Tonen mot barnen här är så hård! Värst av alla är grannen på vår gata, några hus bort. Så många gånger vi hört henne skrika fruktansvärda saker till dottern! Man sitter och jobbar med datorn eller grejar i köket, och plötsligt, helt utan förvarning, hörs ett vrål! Till och med jag brukar bli rädd och rycka till, och då tänker jag alltid på tioåringen som är den som utsätts för mammans vrede. De elaka orden haglar över ungen, hur idiotisk hon är, dum i huvudet, liknande saker, och efteråt kommer gråten. Dotterns gråt. En hulkande gråt som ibland får mina egna ögon att tåras. Jag vill gå över och ta med mig ungen hem.
Det är inte vanligt att slå barn. Ja, dask i rumpan är kanske det, men att direkt slå, som min kompis M gjorde, hårt med hela handen, nej det är inte vanligt. Men hård ton, auktoritär uppfostran, hot om straff, straff, det är vanligt. Straff hit och straff dit.
Just nu tänker jag mer än vanligt på huset jag en gång skulle vilja ha. Där skulle jag slippa höra elaka föräldrar och gråtandes barn som jag inte kan hjälpa.
Jag tänker på alla gånger Jesús har berättat om elever som blir så stressade när det är prov i skolan att de gråter, eftersom de vet att de blir bestraffade om de inte får toppbetyg på proven. Och nu pratar vi om små ungar! Lågstadiet!
Jag tänker också på Disas nya skola. Den lilla byskolan med tio elever totalt. Där ingen bryr sig om resultaten på proven, utan där det enda viktiga är att ungarna trivs och mår bra, lär sig om omvärlden, miljön och naturen. Jag måste berätta mer om den skolan i ett annat inlägg. Just nu känns den som en fristad från auktoritär uppfostran och bestraffningar. Den här skolan och dess familjer finns i en liten värld för sig. Tänk att Disa får gå där!
Ni som läser bor i olika länder, i Sverige och i andra. Hur fungerar barnuppfostran där ni bor? Hur upplever ni att det är? Hur tänker ni om detta?
tisdag 24 september 2019
En pool mitt på bytorget
Det är så roligt att bo här! Hela tiden upptäcker man nya saker. Nu senast var det bagarpoeten, som förser oss med spännande, ekologiska bröd och historier en gång i veckan, men det får bli i ett annat inlägg, för detta ska handla om byn Cañaveral de León, ett ställe som man aldrig någonsin råkar åka förbi sådär av en händelse.
Vägen dit går igenom pyttebyn Carboneras, där jag alltid kommer att tänka på Disas farbror eftersom vi såg honom trolla där, och vidare nedför bergen. Det är så torrt ute nu.
Andra halvan av sommaren har varit jobbigt het, till och med här uppe i Aracena, så vi har badat varenda dag i "vår" pool (jag kommer alltid att vara tacksam över lyxen att ha tillgång till pool, efter åren i Sevilla), men så bestämde vi oss för att testa något nytt.
Vilket märkligt ställe! Mitt på torget, mellan kommunhuset och stupet med utsikt över bergen, är poolen placerad.
Den är en dekorativ fontän större delen av året, men de varma sommarmånaderna öppnas en liten tjock dörr i den omgärdande låga muren in till vattnet, som inbjuder till bad! Svalkande vatten porlar ur urnorna, och i bassängen, som gradvis blir djupare och djupare, badar alla generationer. Från minsta bebisarna till de allra äldsta.
Tonårstjejer sitter vid kanten och är snygga, tonårskillar kastar boll, någon flyter omkring på luftmadrass och ytterligare andra tittar ner på uteserveringen på andra sidan poolkanten, det är lunchtid och borden börjar fyllas av hungriga gäster. Även vi drar oss dit senare, när det är mindre folk, och får veta att just den här dagen stänger de tidigare på grund av begravning. Vägen mellan kyrkan och kyrkogården går precis där vi sitter, vid ett serveringsbord tre meter från poolen. Ett par timmar senare drar ett svartklätt begravningsfölje tyst och stilla förbi den stojiga, stimmiga poolen, och det är en sådan absurd kontrast att det känns som att kliva in i någon Almodóvar-film.
Vattnet är skönt, och Disa och jag badar och badar. Även Runa får komma i och bli avsvalkad.
Vi har små campingstolar med oss och placerar dem i skuggan av ett träd, med handdukar och badpåsar omkring oss. Överallt runt torget har folk placerat sina saker på gatstenarna, all skugga är upptagen.
I en låda kan man lämna en peng till underhållet av poolen om man vill. Annars kostar det inget att bada här, trots att det till och med finns en badvakt som visslar i sin pipa när han ser långhåriga personer som har glömt att sätta upp sitt hår i tofs. Det måste man nämligen göra innan man hoppar i!
Jesús och Disa går och köper glass, och vi stannar ända till kvällen. Vilket ställe!
fredag 20 september 2019
Järnaffären
Varenda dag de senaste tio dagarna har jag tänkt på järnaffären. Varje gång jag kör förbi den, på väg till mataffären, tänker jag "Vad var det nu jag skulle ha i järnaffären? Jag VET att det var något..." Och börjar lista i huvudet: skruvar till bokhyllorna, fläkt, glasburk, blomjord... Nej inget av det, det här är något mer akut. Batterier? Glödlampa?
Varje eftermiddag som jag sätter mig och jobbar och Runa börjar skrika på nedervåningen kommer jag på vad det är: hörselkåpor.
Stressen den här veckan har varit extrem. Minimalt med sömn på grund av tidsbrist. I onsdags höll jag på att bli galen av stress, som låg på den nivån att jag lyckades samla ihop smutstvätt och sätta på maskinen, men undrade när vi skulle hinna hänga ut tvätten för torkning, och ovanpå det kom Jesús hem och var sjuk med något magvirus. Då tog jag mig tid att åka och handla, köpte en massa bröd och smörgåsmat så att den som blir hungrig kan göra sig en smörgås, vi ska inte ens försöka laga mat den här veckan (den mat som lagats har blivit stående, bortglömd, och förstörts). Det var ett bra beslut!
Kom jag ifrån ämnet?
Just det ja, hörselkåpor. Måste köpa hörselkåpor.
Skönt att det är helg.
Varje eftermiddag som jag sätter mig och jobbar och Runa börjar skrika på nedervåningen kommer jag på vad det är: hörselkåpor.
Stressen den här veckan har varit extrem. Minimalt med sömn på grund av tidsbrist. I onsdags höll jag på att bli galen av stress, som låg på den nivån att jag lyckades samla ihop smutstvätt och sätta på maskinen, men undrade när vi skulle hinna hänga ut tvätten för torkning, och ovanpå det kom Jesús hem och var sjuk med något magvirus. Då tog jag mig tid att åka och handla, köpte en massa bröd och smörgåsmat så att den som blir hungrig kan göra sig en smörgås, vi ska inte ens försöka laga mat den här veckan (den mat som lagats har blivit stående, bortglömd, och förstörts). Det var ett bra beslut!
Kom jag ifrån ämnet?
Just det ja, hörselkåpor. Måste köpa hörselkåpor.
Skönt att det är helg.
tisdag 10 september 2019
Runa, 5,5 månader
Ojoj, här kommer ett långt inlägg om Runa :-) Orkar ni igenom det? Jag måste skriva för att inte glömma, det går så fort!
Så mycket som händer på kort tid! Mellan tre och fyra månader hände inte så mycket, men mellan fyra och fem?!
Runa vänder sig både från rygg till mage, och mage till rygg, så det går inte att lämna henne liggandes i soffan eller i sängen utan att ha koll. Hon förflyttar sig. Hon avskyr att ligga på rygg, så mest rullar hon över på mage. Numera den senaste tiden tycker hon om att ligga på mage och leka med olika saker, så jag kan göra annat samtidigt; vara i köket till exempel. Vilken frihet! Den här ungen har ju bara velat vara i famnen tidigare, varje minut.
Leksaker ja, hon har börjat leka! Hon fick sina första leksaker i Sverige, det var där hon började gripa efter saker, och nu ligger hon alltså på mage och grejar med dem, för dem till munnen, suger, biter, undersöker. Favoriterna är en bitring, Disas telefon i form av en mjuk, röd tyghund, och ett paket med våtservetter. Min gamla klingklongboll med gunghästar och -svanar inuti tycker hon också mycket pm. Ofta gillar hon att ligga på mage i sängen och leka med nappen, föra den in och ut ur munnen.
Runa är inte lika välkomnande mot främmande personer längre, utan vill vara i famnen på dem hon känner. Där är hon trygg. Det har hänt att hon panikgråtit i famnen på släktingar som hon inte träffar så ofta.
Runa har börjat äta vanlig mat. I Sverige fick hon suga på en bit vattenmelon, och blev som tokig i den! Hon högg efter den, sög intensivt med uppspärrade ögon och spänd kroppshållning och blev arg om man försökte ta melonen ifrån henne. Nu har hon ätit mosad banan också. Första gången var det inte så populärt, hon visste inte hur hon skulle göra med något så tjockt i minnen och spottade ut det med rynkat ansikte, men andra gången blev hon väldigt förtjust och drog i mina respektive Disas armar för att få in skeden snabbare i munnen.
Vi försöker få henne att gilla ersättning i nappflaska, jag skulle gärna vilja ge henne en flaska innan hon somnar för natten, med förhoppning om att hon vaknar mindre... Nu vaknar hon 6-8 gånger varje natt, och jag är så himla, himla trött...
Om Runa var en arg bebis förut så är hon oftast glad nu. Oj, vad glad hon blir! När jag tittar på henne och säger något till henne lyser hela ansiktet av det största leendet, och hon blir så glad att hon sprattlar med armar och ben och vänder bort ansiktet, nästan som om hon blev generad. Vi gör en massa fåniga saker för att få henne att skratta också.
Kärt barn har många namn, ni vet... Vi har alla olika namn på henne. Disa kallar henne för Runis, Jesús kallar henne för La doña och jag kallar henne för Run-Run, Runi eller (jag vet att det är jättelöjligt, men det här är mina minnesanteckningar) Gullerun-Gullefjun.
Dagen efter att hon fyllde fem månader fick hon sin första tand, väster nedre framtand, och en vecka senare kom den andra framtanden i nederkäken.
Hon sliter inte lika ofta och hårt i mitt hår utan försöker istället ta mina glasögon.
De senaste dagarna har hon stått och vinglat i krypläge. Hon vajar fram och tillbaka, lyckas ibland flytta ett knä, men kommer inte längre.
De senaste dagarna har hon också börjat göra smackljud, som när man pussas, ni vet, och när hon är frustrerad eller trött-arg säger hon mmm, mmmäää och fräser salivbubblor ur munnen.
Nu accepterar hon vagnen igen, för ett par dagar sedan genomförde jag en hel promenad med henne liggandes tyst i vagnen, och ett par gånger har hon somnat i den.
Det är svårare att ha Runa i knät när vi äter numera, för hon griper hela tiden efter tallrikar, bestick, dukar och brödkorgar. För det mesta får hon sitta i babysittern som vi ställer på matbordet.
Runa, som föddes med en massa härligt hår har tappat det mesta på sidorna, där finns mest tunt dun, men luggen har växt sig så lång att den når ner till ögonen. Håret är ljusare nu än när hon föddes.
Hon är så otroligt go, vår lilla Runa, och vi tycker så mycket om henne!
