lördag 28 september 2019

Klimatstrejkdagen

Det här inlägget skulle illustreras med en bild på mig och Disa, när vi demonstrerar i Castaño del Robledo, den lilla bergsbyn med 80 invånare. Eleverna i Disas skola har gjort skyltar och pratat om miljön och alla som ville kunde följa med ut och demonstrera. Självklart skulle jag med! Men så blev det inte. Detta är vad som hände, Annika Elwings olyckliga fredag:

8.23 Jag har försovit mig!!! Skit, jag borde ha varit i gång och jobbat i två timmar redan! Är så himla trött. Den här sömnbristen alltså, den tar knäcken på mig. Hinner kolla mejlen och svara på meddelanden innan Runa vaknar och är hungrig. Ammar henne, byter blöja. Drar på mig ett par byxor och borstar tänderna, nu är det bråttom!

9.07 Lämnar bilen hos bilmekanikern, han har lovat att ha bilen klar innan kl 13 när jag ska iväg och demonstrera för klimatet med Disa. Går sedan och köper frukostbröd, hann inte äta frukost innan jag gick ut.

9.28 Hemma igen. Letar efter husnyckeln i väskan. Hittar den inte. Inser att jag lämnade hela nyckelknippan till bilmekanikern. Lägger brödet i fönstret och går tillbaka till bilmekanikern, fast tar vägen förbi Cristinas hus för att se om hon och bebisen är hemma.

Både Cristina och hennes mamma är där. Blir kvar i en och en halv timme. Cristina har en rätt tuff tid med sitt första barn, jag har en rätt tuff tid med två barn samt jobb. Cristina och hennes mamma tycker att det låter fruktansvärt att vi äter smörgåsar istället för hemkokta grytor och sallader på grund av tidsbrist, och kan inte fatta varför vi inte tar hjälp med städningen nu när vi inte hinner själva. De har båda jobbat med att städa och passa barn hemma hos folk. Jag försöker förklara att jag har lite svårt för att ta hjälp med städ, vi har inte den kulturen i Sverige att betala städhjälp, men de fattar inte vad jag pratar om. Vad är problemet, liksom.

11.10 Runa trött. Tänker att om jag skyndar mig efter nyckeln hinner jag hem innan Runa somnar i bärsjalen. Då kan jag söva henne i sängen och försöka jobba ikapp lite medan hon sover.
Går äntligen till bilmekanikern.

11.13. Bilmekanikern inte där. Inte min bil och nyckelknippan heller! Mekanikern har åkt till bilbesiktningen i Fuenteheridos med bilen. Hans fru försöker få tag i honom, och säger sedan att hon kan ringa mig när han är tillbaka. Jag meddelar lite bittert att mobilen är kvar hemma.

Men okej. Bilmekanikern måste åka till Sevilla vid 12-tiden så innan dess måste han vara tillbaka. Jag bestämmer mig för att gå och ta ut pengar och sätta mig och äta frukost på någon uteservering medan jag väntar. Hoppas jag inte träffar någon jag känner. Jag hade ju bara tänkt att lämna bilen och sedan gå hem och göra mig iordning. Men här är jag nu, med samma tröja som jag sovit i, svettig och oduschad, fetblank i ansiktet, okammad med hår som inte tvättats på flera dagar... Måtte jag inte träffa någon jag känner.

11.35 I höjd med teatern ser och hör jag Aracenas demonstrationståg. Litet med högljutt. Jag ansluter, vill också demonstrera för klimatet.

Jag tror att jag går säker, ser ingen jag känner igen, men icke. Den första som hälsar på mig är en före detta kollega till Jesús. Vi pratar lite, jag minns henne inte alls, jag undrar tyst hur jag ser ut, och, framförallt, luktar. Vill hem och duscha. Det är redan hett ute. Sedan kommer barnmorskans fru fram och kindpussas och pratar och står alldeles för nära för att det ska vara bekvämt i mitt smutsiga tillstånd. Hon drar med mig till sin man, barnmorskan Sebastien, min idol, som glatt kindpussas och går alldeles för nära i demonstrationståget för att jag ska vara bekväm i mitt smutsiga tillstånd. Berättar för honom att jag är utelåst, men tveksamt om han kopplar det som förklaring till mitt tillstånd. Eller om hans ens lägger märke till det. Och sedan kommer en av damerna i kören fram och kindpussas och pratar, jag är alldeles ny men hon känner igen mig, och sedan kommer Goretti och vi gör sällskap resten av vägen, och hennes kompis som hälsar är med i kören också...

12.42 Tillbaka hos bilmekanikern. Bilen klar att hämtas. Dricker en halv liter vatten, är så himla hungrig och törstig, har inte hunnit få i mig något annat än idag.

12.56 Jag behöver åka till demonstrationen om fyra minuter. Doppar paniskt brödbitar i en Nutellaburk och funderar på att ge upp, jag verkar ha allt emot mig idag. Men nej. Jag ger inte upp. Tänker att jag skiter i dusch och allt och bara åker! Jag är en envis en! Jag SKA demonstrera med Disa!

13.16 Ger upp. Blodsockret är lågt, behöver mer att äta, socker, behöver byta blöja på Runa, byta hennes dreggelblöta body. Inser att det inte är möjligt utan att komma väldigt sent till demonstrationen.

13.30 Söver Runa i sängen. Sätter på datorn för att jobba. Skriver blogginlägg istället. Hej hej helgjobb.

14.45 Jesús kommer hem med Disa. Han kan inte vänta med att visa en videosnutt som Disas lärare gjort, där hon filmar Disa som talar under demonstrationen med mikrofonen i handen. "Hon och gympaläraren höll på att trilla baklänges av förvåning! Så fort de såg mig på långt håll började de gestikulera, slog så här med handen (betyder Milde tid! Wow! Jäklar! Otroligt!) och prata om hur Disa talade under demonstrationen!" De två första filmerna från Disas tal var försvunna, men den sista, med de avslutande fyra meningarna fanns kvar, och jag fick se, och höra, Disa tala om att björnar och kattungar kan dö.. Fattar inte att den där ungen är min! En ny Greta Thunberg? Fem år bara, hur kan hon stå där så stadig och allvarlig och talar om vad som händer vid klimatförändringen, i en mikrofon på torget?! Skitskitskit att jag missade detta!

9 kommentarer:

  1. Så himla jobbig dag! Fattar att du var helt slut. Några frågor: varför i hela friden fick du inte frukost hos Cristina? Och den andra: varför inte städhjälp? Jag tror ni skulle må bra av det. Tänk såhär: du ger nån ett jobb! Och du slipper stressa med just denna grej. Skulle inte det vara skönt? Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag berättade inte att jag inte hade ätit frukost :-)

      Det känns fel att någon annan ska hjälpa till och städa vår smuts. Men jo, vi skulle behöva hjälp. Antingen med det, eller att någon tar barnen så att vi kan städa.

      Radera
  2. Åh så synd att du missade, men fint ändå att du fick se en videosnutt! Bättre än inget.

    Jag fattar ditt motstånd mot städhjälp, jag kände likadant i Colombia, men föll ändå för det ändå tillslut och jag måste säga att det underlättar vardagen något enormt! Visst är det superproblematiskt på många sätt men det är ju framför allt systemet (stora klyftor, billig arbetskraft, dåliga anställningsförhållanden, etc) som är problemet. Det ändrar ni inte på oavsett om ni har städhjälp eller inte. Man får ju också se till kontexten, Spanien är ju inte gjort för att varje kärnfamilj ska klara sig helt själv på samma sätt som i Sverige. I Sverige är föräldrar hemma senast fem för att äta middag med familjen, det finns vab, möjlighet att gå ner i tid osv osv. Så är det ju inte i Spanien, så det är orimligt att ni ska tänka att ni ska leva efter ”svenska” principer i en kontext som inte funkar så.

    Så jag säger, gör er själva en tjänst, tumma på principerna och skaffa städhjälp. Gör det schysst, såklart, betala en rimlig lön, pension, semester och allt sånt, men gör det ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så klokt skrivet, Annika! Det är så mycket som styrs av kontexten. Bara det att jag inte kan äta på mina svenska tider när jag är i Spanien, t ex. Det går bara inte. Man måste liksom anpassa sig efter resten av samhället/familjen. Nu är det ju inte så att man måste ha städhjälp bara för att man bor i Spanien (vilket du ju inte heller menade), men det är klart man kan tänka som du gör: kontexten. Och göra det bästa av det, som du skriver!

      Radera
    2. Ni har nog rätt. Det är svårt att leva efter svenska principer i ett land som inte fungerar som Sverige. Men jag tror att vardagen skulle bli mycket mindre stressig med lite hjälp, nu är vi på maxgränsen till vad som går. Överleva istället för att leva, typ.

      Radera
  3. Fy, vilken jobbig dag. Ibland är det bara en av dessa dagar när allt bara går snett.
    Hoppas på bättre dagar för dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja, de flesta dagar är bättre än den var. Ibland blir det bara fel allting :-)

      Radera
  4. Heja Disa!!! :) Jag blir så glad och samtidigt rörd när ett litet barn kan uttala det som så många vuxna inte vill säga och förstå. Kanske det finns lite hopp i alla fall... Och visst är Greta fantastisk som har satt igång en så stor klimatrörelse! Måtte det bli förändring snabbt och överallt! /Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Greta är otrolig. Vilken talare hon är! I Disas skola såg de inspelningar av Gretas tal, och barnen var så förvånade över att en så ung tjej är ute och påverkar världen. Vilken källa till inspiration.

      Radera