Disa och Runa

Disa blev så glad när hon såg ultraljudsbilderna i början av oktober, och fick veta att hon skulle få ett syskon! Hon hade så mycket att säga, så mycket att fråga. Vi pratade om när hon var bebis, tittade på bilder, Disa letade rätt på gosedjur till den nya bebisen, ritade teckningar med bebisen, började leka med dockor där hon tog hand om dockbebisen. Hon lade dockor under tröjan och lekte att hon hade en bebis i magen, och att en doktor tog ut bebisen. Hon gav nappgflaska till dockbebisar, bar dem, jag fick hjälpa till att hålla dockan försiktigt när D skulle på toa, jag visade hur bebisen behöver rapa efter att den har ätit. Dockor och gosedjur blev körda i en dockkärra, och Disa pratade om hur hon skulle ta hand om den nya bebisen när den kom.

Men den kom ju aldrig.

Tidsbegrepp är svårt för en unge på fyra år, och om de nio månaderna har känts långa för mig, är det ingenting emot hur de har känts för Disa. Redan dagen efter syskonbeskedet trodde hon att vår bebis skulle komma, och hon ville inte ens gå till den älskade teatergruppen efter skolan, utan hon ville hem och titta på bebisen.

Framemot jul hade hon tröttnat på att vänta. Att jag var gravid var ett normaltillstånd, liksom det blev att jag inte längre kunde bära henne, lyfta henne, jaga henne. När vi badade var magen så stor att den inte fick plats under badvattnet, och Disa lekte att den var bord som hon ställde mugg och tallrik på. Till slut kunde jag inte ens bada med henne, knappt lägga mig i sängen och läsa bok på kvällen eftersom det gjorde för ont att lägga sig och röra sig i sängen.

Men det blev ju dags till slut. Disa var med när Jesús och jag stressat byggde ihop spjälsängen, letade fram bebiskläder och vagn, och hon visste att hon skulle vara med farfar medan Jesús och jag var på sjukhuset.

Det jag hade oroat mig för innan var att hon skulle vara på egen hand så många dagar. Hennes farfar är väldigt bra på många sätt, men han är inte den mest entusiastiske barnvaktaren. Han oroar sig för allt dessutom, och har ingen som helst förståelse för att det här barnet har andra tider än han själv och de spanska barnen. Skulle han läsa för henne på kvällen, eller skulle han försöka söva henne med att låta henne se barnprogram tills hon somnade? Vilken sömnbrist hon skulle få!

Så kom sjukdomen ovanpå det.

På torsdagen skulle jag läggas in inför igångsättningen dagen därpå. Disa blev sjuk på tisdagen. Febern pendlade mellan 38,5 och 40 grader, och det kändes allt mer stressande, både risken att behöva lämna bort henne sjuk, och att jag själv skulle bli sjuk, kanske med hosta (!) inför snittet.

Vi kom till Sevilla sent på onsdagskvällen. Jag körde. Jesús satt bredvid med feber, han också, och Disa sov i baksätet, febrig, men vaknade när vi kom fram. Jag var den enda av oss tre som orkade äta middag. Sedan satt vi alla tre i sängen och läste den svenska djurboken som Disa gillar, farfar stack in huvudet, vi befann oss i en liten mysig bubbla och återigen, som så många gånger tidigare, undrade jag om vi gjorde rätt i att riskera detta. Vi hade det ju så bra, vi tre? Kunde inte ha det bättre. Vad skulle hända när bebisen kom? Förstörde vi något nu?

Klockan var långt över midnatt när Disa somnade. Jag packade upp och sorterade hennes kläder och pärlor och saker som vi tagit med till henne.

Disa vaknade lika tidigt som jag, efter några timmars sömn, hon med feber, och mitt mammahjärta gick sönder när hon oförstående sa Te vas? med onaturlig feberröst, där hon satt under en filt i farfars soffa. Ja, min unge, jag måste gå, vi ska till sjukhuset nu, tänkte jag, men sa ingenting utan pussade henne och gick in på toan och grät istället.


Jag har ju varit ifrån Disa tidigare, men frivilligt, som i januari då jag var i Sverige i fem dagar på en jobbgrej. Inga problem. Hon var ju med sin pappa dessutom. Men detta var annorlunda. Hur kan de INTE tillåta syskonbesök på sjukhuset? När korridorerna och rummen svämmas över av spanska, högljudda släktingar och vänner till de nyförlösta? Jag försökte att inte tänka på henne där på sjukhuset, försökte få Jesús att framföra meddelanden och bad honom påminna farfar om vad han behöver göra för att hon ska somna, för själv kunde jag inte prata med henne, eller om henne, det var för jobbigt. Jag fick veta, via Jesús, hur nervös hans pappa var för att Disa hade feber, vilket jag visste att han skulle bli, att han började ge henne febernedsättande i förebyggande syfte, och hur hon fick hög feber några timmar senare, och hans panik över det. Tredje dagen kom Jesús syster och räddade Disa, eller sin pappa, och tog med Disa hem till sig, och där fick hon sova några nätter. Jag tänkte att sömnbristen skulle bli ännu värre, trots att Jesús syster också har barn, eftersom hon har en vanlig spansk familj och går efter spanska mat- och sovtider. Men att Disa i alla fall skulle få leka och ha roligt medan hon var där.

På måndagen klarade jag mig så bra på egen hand att Jesús kunde lämna mig ensam med Runa på sjukhuset och själv vara med Disa på eftermiddagen. Hon pratade knappt med honom i början, men de umgicks lite senare.


När de äntligen släppte mig från sjukhuset, efter fem nätter, ville jag ta mig till Disa så fort som möjligt. Funderade på om jag borde ta någon bild, eller filma när hon såg Runa för första gången, folk gör visst det. Men då hade jag missat mitt eget möte med henne, om jag haft en kamera mellan oss.

Disa var hos granntanten mittemot när vi kom. Jag damp ner i soffan med värkande operationssår och väntade på att de skulle hämta henne, och där kom hon, och hon gick fort rakt mot mig, hon log tyst, nästan blygt, och jag slogs av hur vacker hon var, det där lilla ansiktet var vackrare än någonsin, de bruna ögonen tycktes ännu större än innan, ögonfransarna längre, håret glansigare, men det kändes som att det var en osynlig vägg mellan oss, det onaturliga, febriga som var över henne när vi lämnade henne verkade ha stannat kvar, hon var så tyst men visade de gula blommorna som hon hade plockat till mig och bebisen, och jag drog in henne i famnen, höll hårt om henne och grät ner i hennes hår, kunde inte hejda tårarna trots att de andra såg på. Lilla ungen min! Vad har vi gjort med dig?

Hon var tyst när hon fick se Runa också. Återigen det där snabba, tysta leendet, nästan blygt, och hon rörde försiktigt, försiktigt vid bebisen.

Disa var med mig resten av dagen. Där jag var, var hon. Hon satt i knät, var med mig vid blöjbyten, matning, på toan. Hon pratade inte så mycket, och hon var fullkomligt uttröttad efter så många dagar med för lite sömn. Hon kändes främmande, det var inte samma unge som vi hade lämnat ifrån oss.

Det tog dagar innan hon kom ikapp med sömnen. Samtidigt var hon tyst, sa inte alls vad hon tänkte och kände och var så känslig, tog väldigt illa upp för allra minsta sak. Hon började göra tvärtemot vad vi sa, gjorde saker som hon aldrig gjort förut, slutade nästan äta, och mig hörde hon inte överhuvudtaget. Jag undrade om det var för att hon var i sin egen värld, eller för att jag pratade svenska med henne och att hon på något sätt börjat glömma språket, eller gjorde sig döv. Stängde av, så som jag lätt kan stänga av folk som pratar spanska. Jag vet inte, men jag höll på att bli tokig, när hon antingen inte förstod vad jag sa till henne, eller inte hörde. Och hela tiden det här avståndet mellan oss. Gud vad jag saknade min unge, henne som jag haft innan den här separationen.

Samtidigt var hon så fin med Runa. Hon ville gärna hålla i bebisen och ligga bredvid henne. Sjunga för henne, klappa henne, prata med henne.

Jesús och jag delade upp oss så gott vi kunde för att vara ensamma med Disa, göra saker på egen hand med henne. Inkludera henne när vi tog hand om Runa. Efter en vecka hemma med oss och den nya situationen var Disa tillbaka först i den älskade teatergruppen, sedan i skolan, för att återgå till sina kompisar, till vardagen igen. Men det verkade inte hjälpa, avståndet fortsatte.


Det var inte förrän i slutet av påskveckan som den gamla Disa började komma tillbaka till oss. Jag vet inte varför, om det var för de många kompisbesöken under veckan, mer tid hemma med oss igen, eller om det hade med farfar att göra. Vi åt lunch med honom utanför Sevilla en dag, och denne man, som jag inte alltid är överens med, tittade knappt åt den nya bebisen utan ägnade sig helt åt Disa, och fick henne att känna hur mycket han hade saknat henne de här veckorna sedan de träffats sist. Jag såg henne i hans famn och mindes när han höll om henne efter den förfärliga tiden när Jesús mamma dog, då Disa också hade blivit så där tyst, och hur den där kontakten med farfar gjorde att hon kom tillbaka till oss. Och det verkar faktiskt ha vänt nu.

Förlossningsberättelsen, Runa

Den här förlossningsberättelsen börjar torsdagen den 21 mars. Den börjar hemma hos Jesús pappa, där vi hade sovit (få timmar) inför att jag skulle läggas in på torsdagsmorgonen. Där lämnade vi en sjuk liten Disa, med 39 graders feber, som med febrig röst frågade "Te vas?" (Ska du gå?) när jag skulle krama henne hej då. och allt jag försökt trycka ner om att det inte kändes bra att lämna bort henne så många dagar, det kom fram och jag gick in på toa och grät och kunde inte ens säga hej då till henne när vi gick, bara vinka på avstånd.

Det gick inte så bra med Disa de här dagarna, och det var det värsta med den här förlossningen, men det få vi ta i nästa inlägg.

Torsdagen var en lugn dag på sjukhuset. Bebisens hjärtljud kollades, jag träffade läkare, fick kortisonspruta för att bebisens lungor skulle vara utvecklade (hon skulle plockas ut två veckor för tidigt). Jesús åkte tillbaka Disa och sov med henne på natten, för att vara tillbaka på sjukhuset tidigt nästa morgon.

Den belgiske barnmorskan höll sig informerad om allt som hände på avstånd. Han jobbar ju inte i Sevilla. Han har känts som en övervakande skyddsängel hela tiden, och ringde en snäll barnmorskekompis på Macarenasjukhuset, som jobbade natt och kom och pratade med mig och svarade på mina frågor.

Efter en natt med dålig sömn väcktes jag tidigt för jag skulle göras iordning för operationen. Jesús kom och vi försökte fortfarande komma överens om barnets namn, som man ska uppge när bebisen föds. Återigen skulle hjärtljud kollas, ny kanyl sättas, mer läkarprat, prat med diabetesläkare som envisades med att jag inte skulle få ha insulinpumpen under sjukhusvistelsen, att han skulle sätta ihop nya doser som sköterskorna skulle ge mig via sprutor. För att de inte förstår sig på insulinpumpar, enligt honom, eftersom det är ovanligt med pump här. Jag tänkte, att de behöver inte förstå någonting, jag sköter den själv, jag har haft diabetes i 28 år, men lät honom få som han ville. Tyvärr.

När jag rullades iväg till kirurgen var jag inte ett dugg lugn längre, inte ens fast en bekant skulle assistera vid operationen, den svenska gynekolog som jobbade även när Disa föddes. Ryggbedövningen tog tid och var obehaglig. När den väl tog började benen domna och bli varma väldigt snabbt.

Operationen var vidrig. Den höll på så länge, och jag kände mig väldigt ensam. Med Disa satt min belgiske barnmorska bredvid mig hela tiden och pratade, jag kände mig lugn med honom bredvid. Den här gången hade jag ingen alls bredvid mig och det kändes fruktansvärt obehagligt. Jag började få svårt att andas, det kändes som om jag inte kunde dra in luft i lungorna. "Det är bara mentalt, allt ser bra ut", sa en sköterskorna bredvid. "Tänk på något annat" och jag försökte få henne att prata med mig, hjälpa mig att tänka på något annat, men hon ville inte, luftvägen blev allt trängre och jag fick syrgas i näsan. Jag försökte sjunga på någon sång, för att inte tänka på operationen, men kom inte ihåg någon alls, utan började må kraftigt illa istället. Varför tog det så lång tid? Hade de inte öppnat mig än? Eller skar de upp magen nu? Tänk om bedövningen inte hade tagit ordentligt? Och vad var det för rök som steg upp bakom det låga skynket? "Det kommer från en elektrisk kniv," fick jag veta när jag frågade. En elektrisk kniv som brände i min mage. Jag frågade inget mer efter det.

Det kändes som väldigt lång tid, men till slut hörde jag någon utbrista  "Gordi!" (Tjockis) och därefter drogs bebisen ur mig. Jag fick en sekundsnabb blick på henne, en blöt, slemmig, grimaserande bebis med hopknipna ögon som hölls upp och som med ett gurglande började skrika. Sedan bars hon iväg, och jag hörde henne skrika hela tiden. Jesús också, fick jag veta senare. Här får ju partnern inte vara med vid kejsarsnitt, så han satt i ett rum och väntade under tiden. Jag började sys ihop och hela tiden hörde jag bebisen skrika. Efter ett tag sträckte någon fram bebisen, insvept i filtar, och sa "Titta på henne", förde fram henne mot mitt ansikte för att jag skulle pussa henne, jag såg en liten näsa där i skynket, och sedan var hon borta och jag återsåg henne inte förrän 26,5 timmar senare.

Det tog evigheters evigheter innan jag var ihopsydd och till slut började bedövningen avta. det märkte jag när magen skulle masseras för att livmodern skulle dra ihop sig, och när de lyfte över mig till sängen som jag kördes iväg i. Ajajaj.

På uppvaket låg jag några timmar medan bedövningen släppte allt mer. Mer ond magmassage. Jag sov den mesta av tiden. Det var skönt.

Jesús väntade på rummet när jag kom tillbaka. Utan bebis. Hon hade lagts i kuvös för hon hade något problem med andningen, men Jesús lugnade mig med att barnläkaren, sagt att det hade gått över efter en timme bara, ungen verkade helt frisk och kry. Men bestämmelserna på Macarenasjukhuset i Sevilla säger att när en nyfödd väl har lagts i kuvös släpps den inte ut förrän tidigast 24 timmar senare. Jag behövde slå ifrån mig det, precis som jag slog ifrån mig tankarna på Disa, för annars hade det blivit outhärdligt, och riktade in mig på  att på lördagen klockan tolv skulle vi få vårt barn. Tills dess gick Jesús upp då och då för att se på henne (närkontakt uppmuntrades inte alls) och vid ett tillfälle lyckades han ta en bild på henne åt mig, trots att fotografering var förbjudet. Jag ville ju se barnet! Själv kunde jag inte ta mig någonstans, jag var sängbunden efter operationen tills dagen därpå.

Jag hade mindre ont efter det här snittet än efter förra gången, med Disa. Det var uthärdligt. Personalen var trevligare än när Disa föddes. På fredagskvällen kom de förfärliga knäppandena i magen, som känns som små plötsligt uppdykande ballonger som exploderar smärtsamt i magen, det är som ett knivstick men de var mycket färre än vid förra snittet. Jag höll hårt i ett bänkhandtag resten av kvällen för att inte skrika högt och sprätta till med benen varje gång det knäppte till i magen.

Jesús och jag fick ett nytt rum, ett privat där vi var alldeles ensamma, och varför vi hade en sådan tur vet vi inte, men förmodligen var det tack vare min belgiske barnmorska eller hans kompis, hon som kom och pratade på kvällen. Det var fantastiskt med eget rum. Särskilt där på sjukhuset, där det är norm att hela släkten och alla vänner ska hälsa på den nyförlösta redan samma dag. Det finns ju besökstider, men de följs inte över huvud taget, och alla rummen samt korridoren fylls av högljudda släktingar. BB här är ingen sådan där lugn plats, som Underbara Clara beskriver. Jesús stängde dörren och lät oss vara i en tyst bubbla.

Jesús var som en vakthund bredvid mig de här dagarna, han visste att jag inte ville ha besök och gjorde sig osams med sin pappa som hade noll förståelse för att jag, som var nyopererad, inte ville ha alla släktingarna runt sängen.

På lördagen blev klockan äntligen tolv på dagen, och vi skulle få vårt barn. Problemet var att barnläkaren var någon annanstans, och ingen visste när denne skulle komma (för att låta Jesús ta med sig vår tjej). Till slut satt Jesús där uppe och väntade, och två och en halv timme senare kom han och en glad sköterska inrullandes med en plastlåda på hjul, där vår dotter sov. Det var lustigt att se henne. Jag hade föreställt mig henne med brunt hår när hon låg i magen, och tyckte inte att Jesús favoritnamn passade på henne av den anledningen. Och här låg hon nu, med huvudet täckt av tjockt, brunt år. Nu började Jesús hålla med om att det andra namnet inte passade, och tills slut var vi överens pm att det var Runa hon skulle heta.

Jag hade blivit av med katetern på morgonen och kunde nu försöka börja gå. Ont som fan gjorde det, men det gick. Men konstigt att inte ha höj- och sänkbara sängar på ett sådant ställe? Eller? Eller ett handtag ovanför sängen? När man nyss har opererats i magen känns en sådan sjukhussäng väldigt, väldigt hög att klättra upp i, när man har varit nere på golvet ett tag.



Jag oroade mig en del över mitt blodsocker. De där doserna som diabetesläkaren hade bestämt stämde inte alls, jag behövde mycket, mycket mer insulin. Jag fick inte tillräckligt ens för en måltid, och ingenting alls för att sänka de höga blodsockervärdena. Jag bad om mer insulin, men sköterskorna sa bara att det fick de inte ge mig, för de måste hålla sig till diabetesläkarens instruktioner. På lördagskvällen började jag bli orolig, blodsockret bara steg och steg och de vägrade ge mig insulin. Hur kan man vägra insulin till en diabetiker, på ett sjukhus?! Till slut kopplade jag på insulinpumpen i smyg, för jag var rädd att jag skulle sluta på akutmottagningen annars. Nästa dag åt jag inga kolhydrater på hela dagen för att inte höja blodsockret ännu mer, trots det beskyllde idioten, som hade hand om mina insulinsprutor den dagen, mig för att smygäta på rummet, för att blodsockervärdena var så höga. Jag höll på att bli galen, så frustrerad var jag. På måndagsmorgonen kom diabetesläkaren förbi och sa att jag kunde koppla på pumpen igen och sköta mina egna insulindoseringar, det blev bäst så, han hade sett att hasn doser inte fungerade. Det hade han sannerligen rätt i.

Den här dagen skulle jag skrivas ut. Men blev inte utskriven, eftersom blodsockret hade varit så högt under helgen. Här höll jag på att bil tokig igen, det var så orättvist! Men jag fick hålla ut en dag till.


Största anledningen till att jag ville ut från sjukhuset var Disa. Jag hade inte träffat henne sedan tidig torsdagsmorgon. det var många dagar som hon varit själv. Men nu mådde jag i alla fall så bra att jag kunde klara mig själv på sjukhuset. Ni vet, här i Spanien måste man alltid ha en anhörig med som sköter om en, eftersom man inte får hjälp av personalen. Jesús var tvungen att vara med mig hela tiden för att jag skulle kunna äta, gå på toa och för att ta hand om bebisen, eftersom jag hade för ont för att klara mig själv. Men på måndagen kunde han lämna mig och åka hem till sin pappa och vara med Disa under dagen. Under tiden passade på att gråta inne på sjukhustoaletten, för att inte allt skulle komma när jag träffade henne dagen därpå.

På måndagen var alla läkare på plats igen efter helgen. Runas hörsel kollades, det gjordes hälprov, och på tisdagen efter lunch fick vi äntligen, äntligen lämna sjukhuset. Det var en sådan lättnad.

Förlossningsberättelse del 1, Disa
Förlossningsberättelse del 2, Disa
Förlossningsberättelse del 3, Disa