Hembesök av barnmorskan från Belgien

Han droppar en väldoftande arom i den långa, mjuka sjalen, och virar den sedan hårt runt mitt huvud. Jag ser ingenting. Med lugn röst intill mig får han kroppsdel efter kroppsdel, ja till slut varenda muskel i mig, att slappna av, och mitt huvud slutar äntligen att tänka. Jag skulle gärna stanna därinne i sjalen, lyssnandes till den vänliga rösten, eller åtminstone stoppa ner mannen bredvid mig i en liten ask och ta fram honom när jag behöver.

Mannen bredvid är vår husgud, ängeln till barnmorska som var med när Disa föddes. Av en otrolig slump har även han lämnat Sevilla och flyttat till de här bergstrakterna, som jag har berättat om tidigare. Han jobbar som barnmorska på sjukhuset där jag ska föda. Han tillhör den stora hippiegruppen här i bergen, hjälper till vid hemförlossningar och håller förberedande samtal och kurser inför förlossningar, och därför har vi honom nu här hemma i ett par timmar. För trots att jag går på otroligt många läkarkontroller, så många att jag har blivit tvungen att gå ner i arbetstid, är det ingen av alla läkare som talar om vad som är på gång att hända. Jag är som en behållare för bebisen i magen, det mäts blodryck, jag vägs, får mediciner, kollas upp, får instruktioner som är omöjliga att genomföra för en person som jobbar och har familj med allt vad det innebär, och noll förståelse när det inte går. Jag försöker förklara för diabetesläkaren att jag sover så fruktansvärt lite nu, hela kroppen smärtar när jag ligger ner, jag vaknar hela tiden av den, och när jag lyckas somna till tjuter insulinpumpens larm av den nya blodsockermätande sensorn som sitter i magen, den väcker mig åtminsone tio gånger per natt och tvingar upp mig för att ta blodprov och trycka på knappar och jag ORKAR inte detta mer, det är tortyr, jag vill slänga ut den jäveln genom fönstret, när jag ska sova egentligen?! Förstår du att jag var rädd att köra de nio milen hit till mottagningen för att jag var så trött att jag hade kunnat köra av vägen?! Kan vi inte stänga av något av larmen? (Ingen respons) Och hur ska jag kunna promenera en timme om dagen, varifrån ska jag ta den timmen? Från nattsömnen, som redan är så kort, eller ska jag sluta äta frukost-lunch-och-middag för att frigöra en timme, eller kanske låta bli att ge Disa mat?).

I Sverige, har jag förstått, pratar man mer om hur det känns att bli förälder, farhågor och funderingar. Här finns ingenting sådant. Är jag fortfarande en person? En blivande tvåbarnsmamma? Eller ett medicinskt objekt som ska hanteras och instrueras? Hur kan man sitta vid ultraljudsskärmen och titta på barnet i magen och rabbla obegripliga siffor till den skrivande sköterskan, utan att visa skärmen för den blivande mamman?


Denne belgiske barnmorska vet hur det fungerar i Spanien, han förstår. Han fick min ledsamma gamla förlossningsberättelse i sina händer, eller på mejl rättare sagt, som han bad om, han vet vad jag önskar ska bli annorlunda den här gången.

Han är hemma hos oss, pratar smärtlindring, instruerar Jesús hur han ska hjälpa mig när det är dags för förlossning, svarar på alla frågor och berättar hur sjukhuset i Riotinto är. Det är så olika, vilket sjukhus man föder på. De flesta jag känner föder på det största sjukhuset i Sevilla, Virgen del Rocio. Det är grymt, där måste kvinnan vara ensam under värkarbetet, partnern hämtas från väntrummet utanför först kvinnan förs in i förlossningsrummet och ska föda.

På Macarenasjukhsuet, där jag födde, får man ofta egna rum att vara i tillsammans med partnern, men igångsättningen är ganska brutal, en kraftig tablett som ska göra jobbet så snabbt som möjligt (vilket ofta resulterar i kejsarsnitt, som för mig)  för att genomströmningen av patienter ska ske snabbt.

På det lilla sjukhuset i Riotinto är det återigen annorlunda. Här finns visserligen ingen neonatalavdelning, så barn som föds för tidigt körs till Sevilla. Men här är igångsättningen mer skonsam och långsam, man får äta och dricka under värkarbetet, vara tillsammans med partnern, bebisen får ofta vara med mamman när hon ligger på uppvaket efter kejsarsnitt, och syskon får komma och hälsa på på sjukhuset. Inte alls som på de stora Sevilla-sjukhusen.


Den belgiske barnmorskan och hans fru, som också är barnmorska ska försöka se till att minst en av dem jobbar när jag blir inlagd för igångsättning.

Jag är i vecka 34 nu och har haft sista besöket hos den otrevliga läkaren på högriskmottagningen. Högriskläkaren vill ha till en igångsättning om bara två eller högst tre veckor, eftersom bebisen är så stor. Om jag inte minns fel var jag i samma vecka med Disa när jag kom hem gråtandes efter ett högriskbesök (med samma otrevliga läkare) för att jag inte hade fått datum för igångsättning. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera den outhärdliga ischiassmärtan fler dagar, utan ett slutdatum.

Tack och lov har jag ingen ischias den här gången. Problemen har varit andra, framförallt mentala kanske, och denne belgiske barnmorska vill försöka få mig att minnas, och känna, att jag har ett barn i magen, som snart kommer ut till oss.

Jag ska försöka göra som han säger.

Efter besöket är jag lugn inför förlossningen i alla fall. Det ordnar sig. Och om han eller hans fru är där kommer de ta hand om mig, det känns tryggt. Det är nästan så att jag glömmer att det kommer att göra ont också.