Julen då?
Jo, på kvällen den 23 slog Jesús och jag in paket till Disa. Det var så roligt så jag undrade om julen var rolig överhuvudtaget innan Disa kom. Det blev mycket pyssel till henne; en vävram och garn, gips, glitterlim, krympplast och lite annat.
Julafton hade kunnat bli toppen, men... Istället för att vara med Disa och leka med de nya julklapparna, ägnade vi hela dagen åt att stressat städa huset. Så trist! Vi skulle få besök på onsdagen och skulle vara borta tills dess. Det blev en framstressad jullunch, vi såg Kalle, eller mest jag, J tycker att det är urtrist och la sig på soffan istället, och D hade väldigt roligt åt flera program, men tröttnade sedan.
Nästa år: ingen städning. Lugn. Julmys. Vara med D.
På kvällen när Disa och jag var så trötta att vi somnade ståendes, nästan, var det dags att fira jul med spanska släkten. D och jag sov i bilen till Sevilla, sedan firade vi jul med Jesús systers familj och hans pappa till kl 2 på natten. Disa gick allvarligt och lyckligt och bar på Elisas pyttelilla hundvalp.
Sedan var det juldagen, och den blev kul! Tydligen har familjen slutat träffas på juldagen (?!) men vi åt ändå lunch med samma personer som kvällen innan. Sedan... gick Jesús och jag på bio! För första gången på fyra år gick vi på bio tillsammans! Disa lekte med kusin Elisa, och vi tog bussen till stan. Vi njöt varje minut av upplevelsen att vara iväg själva och gå på bio. Vi valde noga bland biogodiset och köpte biljetter till Yuli. Den här spansk-kubanska filmen visade sig vara alldeles fantastiskt bra. Den är baserad på en verklig historia om den kubanske dansaren Carlos Acosta, som tvingades att bli professionell balettdansare. Otroligt bra gjord!
När filmen var slut ringde J sin pappa för att höra hur det gick med Disa, och hon hade, otroligt nog, somnat i soffan. Så vi stannande ute ett tag till, gick till en restaurang i närheten. Vi var egentligen mätta efter allt biogodis, men när vi nu hade en möjlighet att äta middag ute, utan barn, var vi tvungna att ta vara på den!
Kort sagt, det blev en väldigt bra juldag.
Annandag jul startade med ett tidigt läkarbesök i Sevilla, därefter åkte vi hem för att ta emot Milagros, min fina vän som flyttade till norra Spanien i somras. Med sig tog hon Disas bästa vänner. Kort sagt, de personer som hade utgjort Disas andra familj var på besök!
Det har varit väldigt roligt att ha dem här. De sov över en natt och åkte sedan tillbaka till kusten där barnens farföräldrar bor. Jag oroade mig rätt mycket över hur Disa skulle ta avskedet, nu när hon till slut har förstått att de inte kommer tillbaka för att bo här (hon har frågat så många gånger, och väntat i nästan sex månader på att de ska komma tillbaka till sitt hus. Aj, mitt hjärta). Men det gick bra. Jesús tog med henne till barnferian här borta, med hoppborgar och grejer, och jag hade förberett henne på att de bara skulle stanna ett litet tag innan de skulle åka igen. Det funkade.
Jag verkar helt ha förlorat rutinen på att lägga in bilder. Måste bli bättre på detta, en blogg utan bilder ser ju inte så kul ut. Men jag försöker tänka att hellre inlägg utan bilder än inga bilder alls. Nästa inlägg kräver dock bilder, så det ska jag fixa!
Ha en fin helg!
fredag 28 december 2018
måndag 24 december 2018
Juliga saker som hänt den senaste tiden
Varje år tjatar jag bittert över den spanska julen, som inte känns ett dugg julig. Men inte i år, jag fick en fin juldos i Sverige och ser bara fram emot allt roligt som händer här i Spanien nu. I fredags gjorde jag den sista jobbdagen innan mellandagarna, och var på så gott humör över allt jobb jag stökade undan och den stundande ledigheten, att jag satt och mös och småskrattade och spelade julmusik hela dagen, jag kände mig som om jag vore tomten själv.
Den här lyssnade jag på många gånger. Vem blir inte på gott humör av något så vackert? Så mörk är natten i midvintertid i folkmusikversion.
Den 13 december var skolans julfest för alla barn, med ballongfigurer, ansiktsmålning, lekar och en massa grejer, men den missade vi, för samma kväll var vi traditionsenligt bjudna till luciafirandet på Ikea. Det är alltid lika roligt. Vi är ju ett litet gäng svenskar utspridda i och runt Sevilla och vi träffas bara en gång om året; på den här luciafesten. Disa och jag sjöng i luciatåget och sedan var det mat och prat tills de stängde.
Jag var rejält stressad över det här, för Disa ville vara stjärngosse. Lucialinnet var fixat, men när sjutton skulle jag hinna göra stjärngossestrut och stjärna på pinne?!? Det var så mycket jobb, det fanns inga minuter över på dygnet. Varför kunde inte ungen vara tärna istället, eller lucia? Bara att sätta en glitterkrans eller en krona på huvudet på henne. Då kom Jesús och sa att han kunde fixa munderingen, han är ju ändå sjukskriven och hade tid under dagen. Jag misstrodde honom i det tysta, han har aldrig sett hur en stjärngosse ser ut ens, men han tittade på bilder, köpte material i Spar-butiken, och häpp! så fanns en hög, fin stjärngossestrut att sätta på Disas huvud! Stjärnan på pinnen hade Jesús förmodligen inte googlat fram, för det var en mycket liten stjärna som hamnade på den blomsterpinnen, men vad gjorde det? Disa blev den sötaste stjärngosse jag någonsin sett!
Jesús satte upp julkrubbelandskapet, med berg och himmel och jord och hus och blinkande brasa och alla figurerna på ett bord i hallen. Detta blev Vargens nya favoritplats, och hela tiden ville han hoppa upp där och lägga sig, så efter en vecka med rasade figurer och jord på golvet gav Jesús upp och plockade ner krubban.
Disa och jag byggde pepparkakshus med min nya kompis Goretti och hennes ene son, klasskamrat med Disa. Eller, barnen lekte och åt godis, Goretti och jag byggde hus. Hon hade aldrig gjort det förut.
Luftfuktigheten är inte så hög här som i Sevilla, men nu när det har gått en vecka sedan bygget buktar väggarna ändå utåt, och det huset kommer inte att stå upp många dagar till.
Så var det granen. Jag har försökt vänja mig vid plastgran, men vill så gärna ha en levande. I Spanien har man inte levande gran. Ja, traditionen med att ha en gran hemma är ju överhuvudtaget ny här. Hur skulle vi fixa gran? Var kan man få tag i en levande gran?!
Efter en del övertalning från min sida frågade Jesús sin bekant på handelsträdgården här i bergen, och hon sa att hon kunde ta hem en gran. Jesús tyckte att det var så pinsamt att han måste berätta för henne att det var jag som ville ha en och att det är för att jag är svensk. Här tycker spanjorerna att det är ett fullkomligt obegripligt slöseri att såga ner ett levande träd att ha som prydnad i några veckor, och sedan bara slänga bort.
Handelsträdgårdsdamen åkte till någon butik i Sevilla och köpte med en levande julgran, och Jesús åkte och hämtade den hos damen i torsdags, och blev samtidigt förälskad i hennes handelsträdgård, inredd i en gammal skinkfabrik med världens vackraste utsikt.
I fredags hade Disa julavslutning i teatergruppen. Alla barnen som går i någon av Franciscos olika teatergrupper var på stora teatern i Aracena för att spela upp pjäserna som de förberett. Disa var stjärna i spelet om hur granen blev en julgran, och vi hade bara ögon för henne, och var så stolta! Disa, med sina fyra år, är en av de minsta ungarna, men allihop där är så modiga!
I lördags skulle Disa och jag klä granen. Jag hade funderat en del på julgransfot. Var köper man en stabil julgransfot här, där det bara säljs plastgranar? Jag oroade mig onödigt mycket, för när granen kom, liten och torr och barrande, satt den stora rotklumpen fortfarande kvar. Och vi har ingen såg. Vad skulle jag göra? Jag tog en plasthink och fyllde den med blomjord, där nu granen står. Den ser lite konstig ut, grenarna börjar rätt högt upp, men som någon sa, då är den ju kattvänlig. Och sant är att Vargen mestadels låter granen vara i fred.
Jesús var på konsert i Sevilla, Disa och jag ensamma hemma. Efter allt ståhej med granen hann vi inte med någon ischoklad. Men när hon hade somnat satte jag mig i soffan, den plats som jag varit minst på i huset de senaste månaderna, njöt av värmen från brasan, öppnade en iskall julmust och en sparad påse ostbågar och ville inte vara någon annanstans just då. Det finns ett ställe på Costa Blanca som säljer en del svenska varor via postorder, och jag har beställt bland annat julmust och ostbågar därifrån. Detta var min stund, ensam och med både en bra mysbok att läsa ut och en fin tv-serie att följa.
Så kom dan före dan. Disa och jag gjorde ischoklad och sedan kom Jesús hem med idén att åka till Portugal och äta lunch. Vem säger nej till lunch i Portugal?
Det blev lite överraskningsmat, för till och med Jesús, som fattar så mycket portugisiska annars, missförstod. Vi hade tänkt beställa några räkor till Disa, men fick in ett stort fat med enorma ugnsgrillade jätteräkor, så stora så jag nästan undrar om de tillhör samma familj, och en korg med rostat bröd med smör. Räkorna hade en skir sås av smält smör, citron och vitlök. Servitören hade frågat hur många räkor vi ville ha. Sex-sju stycken, sa Jesús, och med tanke på att man betalar kilopris på det här stället vågade jag knappt tänka på vad detta skulle gå på (ett halvt kilo vägde de i alla fall, de här sju räkorna), men åh, så goda de var! Jesús bläckfisk var precis lika god som han hade väntat, och sedan kom min roliga lunch in; en het sten och fyra råa nötköttsskivor som jag själv skulle få steka på stenplattan. Små skålar med olika såser, färsk ananas, sallad och friterad potatis i form av tjocka, mjuka chips.
Och nu är julafton här, och jag har mer att berätta... Men det får bli lite senare!
God jul så länge!
Den här lyssnade jag på många gånger. Vem blir inte på gott humör av något så vackert? Så mörk är natten i midvintertid i folkmusikversion.
Den 13 december var skolans julfest för alla barn, med ballongfigurer, ansiktsmålning, lekar och en massa grejer, men den missade vi, för samma kväll var vi traditionsenligt bjudna till luciafirandet på Ikea. Det är alltid lika roligt. Vi är ju ett litet gäng svenskar utspridda i och runt Sevilla och vi träffas bara en gång om året; på den här luciafesten. Disa och jag sjöng i luciatåget och sedan var det mat och prat tills de stängde.
Jag var rejält stressad över det här, för Disa ville vara stjärngosse. Lucialinnet var fixat, men när sjutton skulle jag hinna göra stjärngossestrut och stjärna på pinne?!? Det var så mycket jobb, det fanns inga minuter över på dygnet. Varför kunde inte ungen vara tärna istället, eller lucia? Bara att sätta en glitterkrans eller en krona på huvudet på henne. Då kom Jesús och sa att han kunde fixa munderingen, han är ju ändå sjukskriven och hade tid under dagen. Jag misstrodde honom i det tysta, han har aldrig sett hur en stjärngosse ser ut ens, men han tittade på bilder, köpte material i Spar-butiken, och häpp! så fanns en hög, fin stjärngossestrut att sätta på Disas huvud! Stjärnan på pinnen hade Jesús förmodligen inte googlat fram, för det var en mycket liten stjärna som hamnade på den blomsterpinnen, men vad gjorde det? Disa blev den sötaste stjärngosse jag någonsin sett!
Jesús satte upp julkrubbelandskapet, med berg och himmel och jord och hus och blinkande brasa och alla figurerna på ett bord i hallen. Detta blev Vargens nya favoritplats, och hela tiden ville han hoppa upp där och lägga sig, så efter en vecka med rasade figurer och jord på golvet gav Jesús upp och plockade ner krubban.
Disa och jag byggde pepparkakshus med min nya kompis Goretti och hennes ene son, klasskamrat med Disa. Eller, barnen lekte och åt godis, Goretti och jag byggde hus. Hon hade aldrig gjort det förut.
Luftfuktigheten är inte så hög här som i Sevilla, men nu när det har gått en vecka sedan bygget buktar väggarna ändå utåt, och det huset kommer inte att stå upp många dagar till.
Så var det granen. Jag har försökt vänja mig vid plastgran, men vill så gärna ha en levande. I Spanien har man inte levande gran. Ja, traditionen med att ha en gran hemma är ju överhuvudtaget ny här. Hur skulle vi fixa gran? Var kan man få tag i en levande gran?!
Efter en del övertalning från min sida frågade Jesús sin bekant på handelsträdgården här i bergen, och hon sa att hon kunde ta hem en gran. Jesús tyckte att det var så pinsamt att han måste berätta för henne att det var jag som ville ha en och att det är för att jag är svensk. Här tycker spanjorerna att det är ett fullkomligt obegripligt slöseri att såga ner ett levande träd att ha som prydnad i några veckor, och sedan bara slänga bort.
Handelsträdgårdsdamen åkte till någon butik i Sevilla och köpte med en levande julgran, och Jesús åkte och hämtade den hos damen i torsdags, och blev samtidigt förälskad i hennes handelsträdgård, inredd i en gammal skinkfabrik med världens vackraste utsikt.
I fredags hade Disa julavslutning i teatergruppen. Alla barnen som går i någon av Franciscos olika teatergrupper var på stora teatern i Aracena för att spela upp pjäserna som de förberett. Disa var stjärna i spelet om hur granen blev en julgran, och vi hade bara ögon för henne, och var så stolta! Disa, med sina fyra år, är en av de minsta ungarna, men allihop där är så modiga!
I lördags skulle Disa och jag klä granen. Jag hade funderat en del på julgransfot. Var köper man en stabil julgransfot här, där det bara säljs plastgranar? Jag oroade mig onödigt mycket, för när granen kom, liten och torr och barrande, satt den stora rotklumpen fortfarande kvar. Och vi har ingen såg. Vad skulle jag göra? Jag tog en plasthink och fyllde den med blomjord, där nu granen står. Den ser lite konstig ut, grenarna börjar rätt högt upp, men som någon sa, då är den ju kattvänlig. Och sant är att Vargen mestadels låter granen vara i fred.
Jesús var på konsert i Sevilla, Disa och jag ensamma hemma. Efter allt ståhej med granen hann vi inte med någon ischoklad. Men när hon hade somnat satte jag mig i soffan, den plats som jag varit minst på i huset de senaste månaderna, njöt av värmen från brasan, öppnade en iskall julmust och en sparad påse ostbågar och ville inte vara någon annanstans just då. Det finns ett ställe på Costa Blanca som säljer en del svenska varor via postorder, och jag har beställt bland annat julmust och ostbågar därifrån. Detta var min stund, ensam och med både en bra mysbok att läsa ut och en fin tv-serie att följa.
Så kom dan före dan. Disa och jag gjorde ischoklad och sedan kom Jesús hem med idén att åka till Portugal och äta lunch. Vem säger nej till lunch i Portugal?
Det blev lite överraskningsmat, för till och med Jesús, som fattar så mycket portugisiska annars, missförstod. Vi hade tänkt beställa några räkor till Disa, men fick in ett stort fat med enorma ugnsgrillade jätteräkor, så stora så jag nästan undrar om de tillhör samma familj, och en korg med rostat bröd med smör. Räkorna hade en skir sås av smält smör, citron och vitlök. Servitören hade frågat hur många räkor vi ville ha. Sex-sju stycken, sa Jesús, och med tanke på att man betalar kilopris på det här stället vågade jag knappt tänka på vad detta skulle gå på (ett halvt kilo vägde de i alla fall, de här sju räkorna), men åh, så goda de var! Jesús bläckfisk var precis lika god som han hade väntat, och sedan kom min roliga lunch in; en het sten och fyra råa nötköttsskivor som jag själv skulle få steka på stenplattan. Små skålar med olika såser, färsk ananas, sallad och friterad potatis i form av tjocka, mjuka chips.
Och nu är julafton här, och jag har mer att berätta... Men det får bli lite senare!
God jul så länge!
onsdag 12 december 2018
Ineffektiva Spanien stressar mig mer än något annat nu
Den senaste tidens, och framför allt dagens, händelser i det fruktansvärt ineffektiva Spanien fick mig sänkt. För visst är det ineffektivt? Visst har jag väl rätt? Kommentera gärna, ni som orkar läsa igenom hela inlägget. Det handlar om läkarbesök.
Vecka 1:
Torsdag, besök hos specialisten i Sevilla: "Du får en ny tid om två veckor,. Du ska ta de här proverna tills dess", säger hon och ger mig en bunt papper på allt som ska analyseras.
"Det är långt för mig att åka till Sevilla. Kan jag ta proverna på vårdcentralen i Aracena?"
"Javisst."
Fredag. Vårdcentralen i Aracena, jag ska beställa tid för provtagning.
"Vi tar bara prover på tisdagar här."
"Jaha, då vill jag ha en tid på tisdag."
"Hahaha, det går inte, det är fullt! Men du kan komma den 8 januari, då finns det tid."
"8 januari!? Men läkaren måste ha resultatet den 12 december!"
"Varför kom du inte tidigare då?"
"För att läkaren beställde proverna i går!"
"Då får du åka till sjukhuset i Riotinto."
Vecka 2:
Måndag, sjukhuset i Riotinto, en halvtimmes körtid hemifrån, samt tjugo minuter för att hitta parkering. Väntsalen för provsalen är smockfull. Jag tar nummerlapp. Ger upp efter en timme, kön rör knappt på sig. Jag måste hem, första eleven ringer om en timme, och jag måste dessutom lämna bilen till Jesús, som har SITT läkarbesök här på sjukhuset i Riotinto om två timmar.
Tisdag. Tillbaka i väntsalen i Riotinto. Kalendern avbokad, inga elever ringer i dag. Jag kan stanna tills provet är taget. Lika mycket folk i väntrummet, och det rör inte på sig alls. På en timme får tre patienter komma in, och jag förstår att personalen har gått för att frukostfika.
Klockan tolv är allt klart och jag köper en baguette i brödaffären innan jag kör hem för att jobba, jag får äntligen äta frukost.
Just det, en påminnelse från damen som stack mig i armen: "Eftersom det är en läkare i Sevilla som har beställt provet och inte din allmänläkare, så kommer provet inte att synas i deras dator. Du måste beställa tid hos din allmänläkare för att hämta resultatet och ta med det till Sevilla själv."
Vecka 3:
Onsdag. Direkt efter provtagningen förra tisdagen beställde jag tid hos allmänläkaren för att få den första tiden på förmiddagen. Eftersom det har varit två helgdagar emellan ville jag ha tid samma dag som jag skulle till Sevilla, så att resultatet verkligen hinner komma.
Märkligt nog är jag ensam i väntrummet klockan nio.
Efter 17 minuter, utan att läkaren har synts till, går jag och frågar i receptionen.
"Nä, José Luis är inte här i dag. Du ska gå till en annan läkare. Han sitter på fyran, i andra korridoren."
Jag väntar utanför mottagningsrummet. När läkaren ropar in nästa patient sticker jag in huvudet, förklarar att min läkare inte är på plats och att jag har blivit hänvisad hit istället.
"Ja, jag har ropat på dig två gånger."
"Men jag satt ju i ett annat väntrum och väntade. Jag visste ju inte att jag skulle hit."
"Sätt dig igen, så ropar jag upp dig om en stund."
Efter 40 minuter får jag komma in. Läkaren hade hunnit glömma bort mig.
Jag berättar att jag behöver provresultaten från sjukhuset i Riotinto.
"Det går tyvärr inte. Deras dataprogram ligger nere, har gjort det sedan i går. Om det hade varit din allmänläkare som hade beställt provet hade jag kunnat se resultatet, men inte om det är Sevilla som har beställt det."
"Men vad gör jag då? Jag har ju tid om två och en halv timme i Sevilla, och då måste jag ha med mig provresultatet!"
"Mhm... Följd med här."
Jag föjer efter till andra änden av vårdcentralen, blir avsläppt hos en dam. Hon och en kollega börjar ringa till labbet i Riotinto för att få dem att faxa över resultatet. Lönlöst. Jag ser på klockan och förstår varför: de frukostfikar vid den här tiden. Och statligt anställda som frukostfikar kan göra det mycket länge. Efter en halvtimmes ringande måste jag åka, om jag inte ska komma försent till Sevilla.
"Här har du telefonnumret om du vill fortsätta ringa på egen hand. Annars kan du åka förbi sjukhuset i Riotinto och få resultatet därifrån."
Jag tänker på omvägen det skulle bli. Inte en chans. Jag skulle bli så himla försenad till Sevilla då.
Åker hem först, tar en snabb macka, hade inte hunnit äta frukost innan jag åkte förut. Åker sedan till Sevilla.
Egentligen tar det inte mer än en timme och en kvart att åka till Sevilla, men om man kommer efter kl 9.30 finns ingen plats i sjukhusets parkeringsgarage, och man måste parkera mycket långt ifrån, så man behöver åka ca två timmar innan läkartiden.
Jag hinner i tid, 12.20 är jag på plats. Men som vanligt har läkartiden på lappen ingen betydelse, och jag kommer in 13.50. Utan blodprovsresultaten, naturligtvis.
Jag stannar på bensinmacken i Las Pajanosas. Utomhus och inne på macken skrålar en rockig verson av Stilla natt på så hög volym att jag inte hör vad tjejen säger, hon som kommer fram för att tanka min bil. Jag köper en chipspåse och parkerar under ett citronträd och läser en stund för att börja andas normalt igen. Chips och mysbok, det hjälper för stunden.
Klockan är halv fem när jag äntligen är hemma, kan äta lunch och börja jobba. Jag som borde ha varit igång sedan 8 på morgonen.
Det här stressar mig kolossalt. När ska jag ta igen all den här tiden?!
Att säga att jag kände mig trött och missmodig när jag kom hem är en grov underdrift.
Ja, det här är en berättelse utan slut. Det är bara en glimt ur vardagslivet i Spanien, hur det kan se ut. Åsikter om detta? Visst är det enklare i Sverige, jag minns väl inte fel?
Vecka 1:
Torsdag, besök hos specialisten i Sevilla: "Du får en ny tid om två veckor,. Du ska ta de här proverna tills dess", säger hon och ger mig en bunt papper på allt som ska analyseras.
"Det är långt för mig att åka till Sevilla. Kan jag ta proverna på vårdcentralen i Aracena?"
"Javisst."
Fredag. Vårdcentralen i Aracena, jag ska beställa tid för provtagning.
"Vi tar bara prover på tisdagar här."
"Jaha, då vill jag ha en tid på tisdag."
"Hahaha, det går inte, det är fullt! Men du kan komma den 8 januari, då finns det tid."
"8 januari!? Men läkaren måste ha resultatet den 12 december!"
"Varför kom du inte tidigare då?"
"För att läkaren beställde proverna i går!"
"Då får du åka till sjukhuset i Riotinto."
Vecka 2:
Måndag, sjukhuset i Riotinto, en halvtimmes körtid hemifrån, samt tjugo minuter för att hitta parkering. Väntsalen för provsalen är smockfull. Jag tar nummerlapp. Ger upp efter en timme, kön rör knappt på sig. Jag måste hem, första eleven ringer om en timme, och jag måste dessutom lämna bilen till Jesús, som har SITT läkarbesök här på sjukhuset i Riotinto om två timmar.
Tisdag. Tillbaka i väntsalen i Riotinto. Kalendern avbokad, inga elever ringer i dag. Jag kan stanna tills provet är taget. Lika mycket folk i väntrummet, och det rör inte på sig alls. På en timme får tre patienter komma in, och jag förstår att personalen har gått för att frukostfika.
Klockan tolv är allt klart och jag köper en baguette i brödaffären innan jag kör hem för att jobba, jag får äntligen äta frukost.
Just det, en påminnelse från damen som stack mig i armen: "Eftersom det är en läkare i Sevilla som har beställt provet och inte din allmänläkare, så kommer provet inte att synas i deras dator. Du måste beställa tid hos din allmänläkare för att hämta resultatet och ta med det till Sevilla själv."
Vecka 3:
Onsdag. Direkt efter provtagningen förra tisdagen beställde jag tid hos allmänläkaren för att få den första tiden på förmiddagen. Eftersom det har varit två helgdagar emellan ville jag ha tid samma dag som jag skulle till Sevilla, så att resultatet verkligen hinner komma.
Märkligt nog är jag ensam i väntrummet klockan nio.
Efter 17 minuter, utan att läkaren har synts till, går jag och frågar i receptionen.
"Nä, José Luis är inte här i dag. Du ska gå till en annan läkare. Han sitter på fyran, i andra korridoren."
Jag väntar utanför mottagningsrummet. När läkaren ropar in nästa patient sticker jag in huvudet, förklarar att min läkare inte är på plats och att jag har blivit hänvisad hit istället.
"Ja, jag har ropat på dig två gånger."
"Men jag satt ju i ett annat väntrum och väntade. Jag visste ju inte att jag skulle hit."
"Sätt dig igen, så ropar jag upp dig om en stund."
Efter 40 minuter får jag komma in. Läkaren hade hunnit glömma bort mig.
Jag berättar att jag behöver provresultaten från sjukhuset i Riotinto.
"Det går tyvärr inte. Deras dataprogram ligger nere, har gjort det sedan i går. Om det hade varit din allmänläkare som hade beställt provet hade jag kunnat se resultatet, men inte om det är Sevilla som har beställt det."
"Men vad gör jag då? Jag har ju tid om två och en halv timme i Sevilla, och då måste jag ha med mig provresultatet!"
"Mhm... Följd med här."
Jag föjer efter till andra änden av vårdcentralen, blir avsläppt hos en dam. Hon och en kollega börjar ringa till labbet i Riotinto för att få dem att faxa över resultatet. Lönlöst. Jag ser på klockan och förstår varför: de frukostfikar vid den här tiden. Och statligt anställda som frukostfikar kan göra det mycket länge. Efter en halvtimmes ringande måste jag åka, om jag inte ska komma försent till Sevilla.
"Här har du telefonnumret om du vill fortsätta ringa på egen hand. Annars kan du åka förbi sjukhuset i Riotinto och få resultatet därifrån."
Jag tänker på omvägen det skulle bli. Inte en chans. Jag skulle bli så himla försenad till Sevilla då.
Åker hem först, tar en snabb macka, hade inte hunnit äta frukost innan jag åkte förut. Åker sedan till Sevilla.
Egentligen tar det inte mer än en timme och en kvart att åka till Sevilla, men om man kommer efter kl 9.30 finns ingen plats i sjukhusets parkeringsgarage, och man måste parkera mycket långt ifrån, så man behöver åka ca två timmar innan läkartiden.
Jag hinner i tid, 12.20 är jag på plats. Men som vanligt har läkartiden på lappen ingen betydelse, och jag kommer in 13.50. Utan blodprovsresultaten, naturligtvis.
Jag stannar på bensinmacken i Las Pajanosas. Utomhus och inne på macken skrålar en rockig verson av Stilla natt på så hög volym att jag inte hör vad tjejen säger, hon som kommer fram för att tanka min bil. Jag köper en chipspåse och parkerar under ett citronträd och läser en stund för att börja andas normalt igen. Chips och mysbok, det hjälper för stunden.
Klockan är halv fem när jag äntligen är hemma, kan äta lunch och börja jobba. Jag som borde ha varit igång sedan 8 på morgonen.
Det här stressar mig kolossalt. När ska jag ta igen all den här tiden?!
Att säga att jag kände mig trött och missmodig när jag kom hem är en grov underdrift.
fredag 7 december 2018
På fantastisk resa i Danmark och Sverige!
Lilla D och jag är på äventyr! i Danmark och Sverige!
Egentligen skulle vi ju ha åkt alla tre, denna spanska långhelg, men blodproppen satte stopp för Jesús, vilket i sin tur satte stopp för min överraskning att ge honom en biljett till Wagners Rehnguldet på Göteborgsoperan, som han hade älskat...
Men men. Disa och jag är iväg!
Vi åkte halv två på natten från Sevilla. Jesús körde oss till Malaga så att jag kunde sova. Och det gick så himla bra! Inga problem med bagaget, ingen lång, tröttsam väntetid på flygplatsen (vi blev tydligen bland de sista som gick ombord?!) lite folk på planet, D och jag sov nästan hela vägen... Otroligtsmidigt alltihop. Och D hann inte ens undersöka allt i ryggsäcken. Inför flygresorna preparerar jag hennes blå Pippiryggsäck med små leksaker som hon kan greja med på planet, pch olika sorters godis, typ tuber och pulver som sprakar.
Vi landade i Aalborg i Danmark, tog buss till centrum, åt korv och köpte saltlakrits, alla var vänliga, till den grad att en tant på bussen betalade min biljett eftersom det inte gick att betala med kort och min sedel var för stor. Disa pekar på varenda juldekoration, och vår busschaufför bar tomteluva. Sedan tog vi buss till Fredrikshamn.
Där åt hamburgare på ett helmysigt hamburgerställe och checkade sedan in på vårt badhotell, Scandic The Reef. Och där testat alla pooler utom utomhuspoolen (den tog vi nästa dag) under fyra timmar, och Disa sover som en sten nu. Hon älskar att bada, men i Spanien finns bara inomhuspooler för motionssim, där kan man inte gå ohc bada med sina barn för nöjes skull. Så trist! Och när vi sov på ett hotell med en liten poolavdelning (i Spanien) fick vi varken bada bastu eller bubbelpool på grund av någon löjlig policy att barn kan bli yra av värmen(!?). Men här var det ingen som körde bort oss! D är så förbannat modig, hon kan inte simma men gör det ändå, trots att hon bara är under vattnet, simmar fram och tillbaka mellan olika kanter utan att kunna lyfta huvudet och hämta luft. Hon älskar att vara under vatten! I stora pollen blev det ändå simpuffar, så klart.
I dag har vi ätit frukost på hotellet, badat en stund och sedan gick vi till hamnen för att ta båten till Göteborg. Det var många år sedan jag gjorde den resan!
Det är så roligt alltihop! Vi lämnade väskor och tjocka jackor i garderoben och gick sedan till caféet och beställde mat. Det spelades julmusik och Disa uppmärksammar varenda juldekoration. Vi har köpt godis i butiken och Disa har fått ett blått halsband med en liten häst, hon älskar det. Nu leker hon i ett superroligt lekrum medan jag äter dillchips (mmmmm!) och finsk choklad. Det är varmt och gott och julmysigt, och så mörkt att man inte längre ser skummet på vågorna, tänk att det är mörkt redan klockan fyra på eftermiddagen!
I Göteborg blir vi mötta av moster och sedan tar vi in på ett vandrarhem. I morgon kommer bror med sambo med nattbuss från Uppsala, vi ska gå på julmarknad och jul på Liseberg och jag ska tanka mig full av svensk jul. På söndag träffar vi Tove innan vi tar flyget tillbaka till Malaga på kvällen.
Vilken fantastisk resa! Det är ju lätt att bli besviken, att något inte uppnår förväntningarna när man har sett fram emot det mycket, och gissa om jag har sett fram emot den här resan, under de förfärliga månaderna som har varit... Men det kan inte bli bättre än så här. Vilken julklapp till mig själv!
Nåja, om det hade snöat istället för att regna hade det blivit en gnutta ännu bättre ändå :-)
Egentligen skulle vi ju ha åkt alla tre, denna spanska långhelg, men blodproppen satte stopp för Jesús, vilket i sin tur satte stopp för min överraskning att ge honom en biljett till Wagners Rehnguldet på Göteborgsoperan, som han hade älskat...
Men men. Disa och jag är iväg!
Vi åkte halv två på natten från Sevilla. Jesús körde oss till Malaga så att jag kunde sova. Och det gick så himla bra! Inga problem med bagaget, ingen lång, tröttsam väntetid på flygplatsen (vi blev tydligen bland de sista som gick ombord?!) lite folk på planet, D och jag sov nästan hela vägen... Otroligtsmidigt alltihop. Och D hann inte ens undersöka allt i ryggsäcken. Inför flygresorna preparerar jag hennes blå Pippiryggsäck med små leksaker som hon kan greja med på planet, pch olika sorters godis, typ tuber och pulver som sprakar.
Vi landade i Aalborg i Danmark, tog buss till centrum, åt korv och köpte saltlakrits, alla var vänliga, till den grad att en tant på bussen betalade min biljett eftersom det inte gick att betala med kort och min sedel var för stor. Disa pekar på varenda juldekoration, och vår busschaufför bar tomteluva. Sedan tog vi buss till Fredrikshamn.
Där åt hamburgare på ett helmysigt hamburgerställe och checkade sedan in på vårt badhotell, Scandic The Reef. Och där testat alla pooler utom utomhuspoolen (den tog vi nästa dag) under fyra timmar, och Disa sover som en sten nu. Hon älskar att bada, men i Spanien finns bara inomhuspooler för motionssim, där kan man inte gå ohc bada med sina barn för nöjes skull. Så trist! Och när vi sov på ett hotell med en liten poolavdelning (i Spanien) fick vi varken bada bastu eller bubbelpool på grund av någon löjlig policy att barn kan bli yra av värmen(!?). Men här var det ingen som körde bort oss! D är så förbannat modig, hon kan inte simma men gör det ändå, trots att hon bara är under vattnet, simmar fram och tillbaka mellan olika kanter utan att kunna lyfta huvudet och hämta luft. Hon älskar att vara under vatten! I stora pollen blev det ändå simpuffar, så klart.
I dag har vi ätit frukost på hotellet, badat en stund och sedan gick vi till hamnen för att ta båten till Göteborg. Det var många år sedan jag gjorde den resan!
Det är så roligt alltihop! Vi lämnade väskor och tjocka jackor i garderoben och gick sedan till caféet och beställde mat. Det spelades julmusik och Disa uppmärksammar varenda juldekoration. Vi har köpt godis i butiken och Disa har fått ett blått halsband med en liten häst, hon älskar det. Nu leker hon i ett superroligt lekrum medan jag äter dillchips (mmmmm!) och finsk choklad. Det är varmt och gott och julmysigt, och så mörkt att man inte längre ser skummet på vågorna, tänk att det är mörkt redan klockan fyra på eftermiddagen!
I Göteborg blir vi mötta av moster och sedan tar vi in på ett vandrarhem. I morgon kommer bror med sambo med nattbuss från Uppsala, vi ska gå på julmarknad och jul på Liseberg och jag ska tanka mig full av svensk jul. På söndag träffar vi Tove innan vi tar flyget tillbaka till Malaga på kvällen.
Vilken fantastisk resa! Det är ju lätt att bli besviken, att något inte uppnår förväntningarna när man har sett fram emot det mycket, och gissa om jag har sett fram emot den här resan, under de förfärliga månaderna som har varit... Men det kan inte bli bättre än så här. Vilken julklapp till mig själv!
Nåja, om det hade snöat istället för att regna hade det blivit en gnutta ännu bättre ändå :-)
torsdag 6 december 2018
Högerextremt parti framåt i Andalusien
Tänk att ni är kvar och läser, trots att jag har skrivit så lite på sista tiden! Det går ju inte att stå emot det gäng kommentarer som jag har fått, jag får sådan lust att skriva mer :-)
Och nu ska det handla om valet i Andalusien, eftersom det är samtalsämnet här hemma i veckan.
Jesús är så upprörd efter söndagens val. Det har gått väldigt bra för det högerextrema partiet Vox, som knappt ingen kände till tidigare, och han har suttit och läst deras partiprogram och spottat och fräst som en katt över det.
Det är inte så mycket i programmet som förvånar mig efter Sverigedemokraternas framfart i Sverige, men det chockar Jesús.
Det verkar i alla fall bli ett maktskifte i Andalusien. Från att ha styrts socialistiskt sedan Spanien blev demokratiskt i slutet av 1970-talet till att högerpartierna troligtvis slår sig samman med Vox. Även om inget är klart än. Jesús oroar sig för sin arbetssituation, som kan komma att ändras om socialisterna försvinner. Han har ingen tillsvidareanställning i skolan.
Jag tycker att det mest intressanta är att bara drygt 58 % av väljarna har gått till vallokalen. Men detta pratas det inte om alls, som om detta inte vore ett problem. Jag är helt övertygad om att en av anledningarna till det låga valdeltagandet är att det är så många val i Spanien! Det är ju val nästan varje år! Kommunval, regionval, riksdagsval, EU-val. Varför inte ta EN valdag istället för att sprida ut det så här? Jag fattar det inte. Men så är det med många saker i Spanien. Obegripligt, dyrt och oeffektivt.
Hm. Det här inlägget är nog rätt tråkigt för de flesta.
Nästa blir mer intressant, jag lovar :-)
Och nu ska det handla om valet i Andalusien, eftersom det är samtalsämnet här hemma i veckan.
Jesús är så upprörd efter söndagens val. Det har gått väldigt bra för det högerextrema partiet Vox, som knappt ingen kände till tidigare, och han har suttit och läst deras partiprogram och spottat och fräst som en katt över det.
Det är inte så mycket i programmet som förvånar mig efter Sverigedemokraternas framfart i Sverige, men det chockar Jesús.
Det verkar i alla fall bli ett maktskifte i Andalusien. Från att ha styrts socialistiskt sedan Spanien blev demokratiskt i slutet av 1970-talet till att högerpartierna troligtvis slår sig samman med Vox. Även om inget är klart än. Jesús oroar sig för sin arbetssituation, som kan komma att ändras om socialisterna försvinner. Han har ingen tillsvidareanställning i skolan.
Jag tycker att det mest intressanta är att bara drygt 58 % av väljarna har gått till vallokalen. Men detta pratas det inte om alls, som om detta inte vore ett problem. Jag är helt övertygad om att en av anledningarna till det låga valdeltagandet är att det är så många val i Spanien! Det är ju val nästan varje år! Kommunval, regionval, riksdagsval, EU-val. Varför inte ta EN valdag istället för att sprida ut det så här? Jag fattar det inte. Men så är det med många saker i Spanien. Obegripligt, dyrt och oeffektivt.
Hm. Det här inlägget är nog rätt tråkigt för de flesta.
Nästa blir mer intressant, jag lovar :-)
måndag 3 december 2018
Tapas, nötter, orientering och ett efterlängtat möte
Jag har skrivit så lite den senaste tiden att jag inte ens tar med kameran ut längre. Det måste jag ändra på. Det hade varit kul att ha bilder från den här dagen!
Alltså, lördagsplanen var att städa huset och göra måstegrejer för att nästa vecka ska börja lugnt. Vi skulle bara ut i skogen och plocka kottar och pinnar först, att ha att tända brasan med. Och tja, varför inte ta en utelunch? Den där lilla restaurangen i Galaroza, till exempel, den som är så trevlig.
Vi kom tidigt och ägaren häpnade över hur stor Disa blivit, och undrade varför Jesús hade kryckor. Jag häpnade över att han kom ihåg oss, vi har nog inte ätit där på ett år åtminstone. Jättegott och kul och billigt, ett väldigt bra besök helt enkelt! Ensaladilla, patatas bravas, croquetas, bläckfisk, kött med svampsås, glass till efterätt... Oj, vad mätta vi blev!
Jesús hade ingen lust att åka någon annanstans än hem och sova siesta efter det, men vi svängde in i Fuenteheridos i alla fall. Kottar behövdes, och jag skulle köpa valnötter från trakten.
Vilken otrolig folksamling vi möttes av! Vad var på gång? Vi fattade snart att den orienteringstävling som Disa och jag eventuellt skulle var med i hade lockat mängder av folk, och de spenderade hela dagen i Fuenteheridos. Det var fortfarande två timmar kvar till start, och folk samlades runt den enorma paellapannan för att äta lunch. Jesús blev ideligen stoppad av lärarkollegor och föräldrar och ungar som undrade när han skulle komma tillbaka till skolan. Han jobbar ju i Fuenteheridos det här året.
Även jag kände några stycken, den goa punkmamman som hade campingrestaurangen, till exempel, och jag pratade lite med Jesús ena chef, vars hund Vargen försökte döda häromdagen. Men det var en speciell person som jag spanade efter... Någon som Jesús pratat om sedan början av läsåret, en som jag inte trodde att jag skulle få träffa igen. Det är den fantastiske barnmorskan som var med när Disa föddes. Otroligt nog har även han flyttat hit till bergen, precis som vi, och ett av hans barn går i Jesús klass. Och tänk, han VAR där! Lite gråare, mer skägg, men samma ögon...
(Jag skrev om honom här och här.)
Men jag ska inte gå in på det mötet nu (men det var väldigt roligt att få träffa honom igen). Disa och jag var med i orienteringstävlingen, i familjeklassen. Det är så ovanligt med orientering i Spanien att ingen vet vad det är, men just här i bergen finns otroligt nog en orienteringsklubb. Och att jag, en svensk från Orienteringslandet Sverige var med, väckte uppmärksamhet :-) Kontrollerna var bara i byn för oss som tog det lugnt, men det var inte så bara, det var många år sedan jag orienterade, och det var svårare än jag trodde att använda en orienteringskarta i en by. Och här går de upp och ner för backar hela tiden. Dessutom var det en massa specialuppgifter. Jättekul var det, men D och jag gick tillbaka till Jesús på torget efter drygt en timme när mitt blodsocker sjönk, det började mörkna, Jesús satt glad på en bänk vid punkmammans godisstånd och hade en pappåse med böcker bredvid sig.
Visste ni förresten att man inte stämplar längre vid kontrollerna, utan använder en liten elektronisk pinne som man stoppar i ett hål?
Disa lekte med några ungar på torget, det kom fler och fler som gick i mål, jag gick och kikade på de frestande jättekorvarna i småbutikerna. När vi frös alla tre bestämde vi oss för att åka och handla och sedan åka hem, men så såg vi hur det rök från ståndet där det hade serverats paella och senare bakverk. Nu bjöds det på rykande het buljong, som värmde så gott.
Det var en väldigt rolig dag, och vi som har tänkt att vi vill flytta till Fuenteheridos är nu övertygande. Vilket speciellt ställe det är!
Alltså, lördagsplanen var att städa huset och göra måstegrejer för att nästa vecka ska börja lugnt. Vi skulle bara ut i skogen och plocka kottar och pinnar först, att ha att tända brasan med. Och tja, varför inte ta en utelunch? Den där lilla restaurangen i Galaroza, till exempel, den som är så trevlig.
Vi kom tidigt och ägaren häpnade över hur stor Disa blivit, och undrade varför Jesús hade kryckor. Jag häpnade över att han kom ihåg oss, vi har nog inte ätit där på ett år åtminstone. Jättegott och kul och billigt, ett väldigt bra besök helt enkelt! Ensaladilla, patatas bravas, croquetas, bläckfisk, kött med svampsås, glass till efterätt... Oj, vad mätta vi blev!
Jesús hade ingen lust att åka någon annanstans än hem och sova siesta efter det, men vi svängde in i Fuenteheridos i alla fall. Kottar behövdes, och jag skulle köpa valnötter från trakten.
Vilken otrolig folksamling vi möttes av! Vad var på gång? Vi fattade snart att den orienteringstävling som Disa och jag eventuellt skulle var med i hade lockat mängder av folk, och de spenderade hela dagen i Fuenteheridos. Det var fortfarande två timmar kvar till start, och folk samlades runt den enorma paellapannan för att äta lunch. Jesús blev ideligen stoppad av lärarkollegor och föräldrar och ungar som undrade när han skulle komma tillbaka till skolan. Han jobbar ju i Fuenteheridos det här året.
Även jag kände några stycken, den goa punkmamman som hade campingrestaurangen, till exempel, och jag pratade lite med Jesús ena chef, vars hund Vargen försökte döda häromdagen. Men det var en speciell person som jag spanade efter... Någon som Jesús pratat om sedan början av läsåret, en som jag inte trodde att jag skulle få träffa igen. Det är den fantastiske barnmorskan som var med när Disa föddes. Otroligt nog har även han flyttat hit till bergen, precis som vi, och ett av hans barn går i Jesús klass. Och tänk, han VAR där! Lite gråare, mer skägg, men samma ögon...
(Jag skrev om honom här och här.)
Men jag ska inte gå in på det mötet nu (men det var väldigt roligt att få träffa honom igen). Disa och jag var med i orienteringstävlingen, i familjeklassen. Det är så ovanligt med orientering i Spanien att ingen vet vad det är, men just här i bergen finns otroligt nog en orienteringsklubb. Och att jag, en svensk från Orienteringslandet Sverige var med, väckte uppmärksamhet :-) Kontrollerna var bara i byn för oss som tog det lugnt, men det var inte så bara, det var många år sedan jag orienterade, och det var svårare än jag trodde att använda en orienteringskarta i en by. Och här går de upp och ner för backar hela tiden. Dessutom var det en massa specialuppgifter. Jättekul var det, men D och jag gick tillbaka till Jesús på torget efter drygt en timme när mitt blodsocker sjönk, det började mörkna, Jesús satt glad på en bänk vid punkmammans godisstånd och hade en pappåse med böcker bredvid sig.
Visste ni förresten att man inte stämplar längre vid kontrollerna, utan använder en liten elektronisk pinne som man stoppar i ett hål?
Disa lekte med några ungar på torget, det kom fler och fler som gick i mål, jag gick och kikade på de frestande jättekorvarna i småbutikerna. När vi frös alla tre bestämde vi oss för att åka och handla och sedan åka hem, men så såg vi hur det rök från ståndet där det hade serverats paella och senare bakverk. Nu bjöds det på rykande het buljong, som värmde så gott.
Det var en väldigt rolig dag, och vi som har tänkt att vi vill flytta till Fuenteheridos är nu övertygande. Vilket speciellt ställe det är!
fredag 30 november 2018
Blodproppen
Det finns en fortsättning på det där trista inlägget om Jesús olycka och min stress. Ni vet, jag gick ju och räknade dagarna tills de skulle ta bort gipset, i tron att allt skulle bli bra sedan. Ja. Men nej. Två dagar efter att gipset var borta gick han och fick en blodpropp i benet.
De lugnaste dagarna på hans första tre veckor långa sjukskrivning på grund av blodpropp, var märkligt nog när han var inlagd på sjukhuset. För då var det en person mindre att ta hand om, och jag kunde äta ett päron vid datorn istället för lunch, för att försöka hinna ikapp med jobbet (omöjligt). Sedan fick han komma hem, med stränga order att inte röra sig överhuvudtaget, förutom att gå på dass, och åka till sjukhuset i Rio Tinto var fjärde dag för blodprov.
Det har varit en ren mardröm. Flera gånger om dagen har jag varit tvungen att stanna upp och andas, eftersom jag inte lyckas dra in tillräckligt med luft för att det har varit så stressigt. Men det vände förra måndagen. Jag är en seg person, men då höll jag på att knäckas, gränsen var nästan nådd, och jag bestämde mig för att köpa flygbiljett till min bror så han kunde komma och rädda mig. Den kvällen var jag så lugn att jag jag satte mig och såg en serie med Jesús istället för att jobba innan jag la mig. Och på onsdagen samma vecka var J på läkarbesök, och fick efter det börja gå igen. Ja, mer än så, han får röra sig utanför huset, köra, göra saker. Lite i taget har han kunnat släppa kryckorna alltmer, har kört själv till läkaren en gång, kan ta hand om Disa, diska, laga mat...
Vi firade med ett restaurangbesök i en närliggande by. Ett rustikt ställe där en stor tant grillade vårt kött över den stora öppna brasan inne i restaurangen.
Man kan ju tycka att allt borde vara bra nu, Jesús rörlig, om än väldigt långsam, men stressigt fortsätter det att vara. Främst för att jag inte hinner jobba som jag borde på grund av en massa egna läkarbesök. Så mycket tid som ska tas igen... Men det tar vi någon annan gång.
De lugnaste dagarna på hans första tre veckor långa sjukskrivning på grund av blodpropp, var märkligt nog när han var inlagd på sjukhuset. För då var det en person mindre att ta hand om, och jag kunde äta ett päron vid datorn istället för lunch, för att försöka hinna ikapp med jobbet (omöjligt). Sedan fick han komma hem, med stränga order att inte röra sig överhuvudtaget, förutom att gå på dass, och åka till sjukhuset i Rio Tinto var fjärde dag för blodprov.
Det har varit en ren mardröm. Flera gånger om dagen har jag varit tvungen att stanna upp och andas, eftersom jag inte lyckas dra in tillräckligt med luft för att det har varit så stressigt. Men det vände förra måndagen. Jag är en seg person, men då höll jag på att knäckas, gränsen var nästan nådd, och jag bestämde mig för att köpa flygbiljett till min bror så han kunde komma och rädda mig. Den kvällen var jag så lugn att jag jag satte mig och såg en serie med Jesús istället för att jobba innan jag la mig. Och på onsdagen samma vecka var J på läkarbesök, och fick efter det börja gå igen. Ja, mer än så, han får röra sig utanför huset, köra, göra saker. Lite i taget har han kunnat släppa kryckorna alltmer, har kört själv till läkaren en gång, kan ta hand om Disa, diska, laga mat...
Vi firade med ett restaurangbesök i en närliggande by. Ett rustikt ställe där en stor tant grillade vårt kött över den stora öppna brasan inne i restaurangen.
Man kan ju tycka att allt borde vara bra nu, Jesús rörlig, om än väldigt långsam, men stressigt fortsätter det att vara. Främst för att jag inte hinner jobba som jag borde på grund av en massa egna läkarbesök. Så mycket tid som ska tas igen... Men det tar vi någon annan gång.
måndag 29 oktober 2018
Kunskapshålet
- Det är så svårt! Hahahaha!!!! Det är så svååårt! ropar jag och slår mig på benen, samtidigt som jag skrattar högt, för jag håller på att bli tokig!
Jag har just avslutat ett telefonsamtal med Jesús revisor-kusin Marina. Tillsammans försöker vi reda ut vad jag ska fakturera min svenska arbetsplats. Jag har fått en modell på vad svenskar i Sverige brukar fakturera, men här i Spanien har vi andra skatter, och jag har så svårt att fatta!
Jag har pratat med en annan svensk som fakturerar, och en spanjor, jag har frågat på spanska skatteverket, socialförsäkringskontoret och ett slags nyföretagarcentrum. Jag har ringt svenska ambassaden i Madrid. Det är så svårt!
I mitt mörka förflutna hjälpte jag till på pappas bokföringsbyrå. Det var helt fel ställe för mig, och det tråkigaste jag har gjort i mitt liv. Jag vet inte om det handlar om en tidsperiod om månader eller dagar, för mig känns det som det var tid som aldrig tog slut, och jag räknade minutrarna som jag hade jobbat och minutrarna som jag hade kvar innan jag kunde cykla hem.
Visserligen fick jag enkla arbetsuppgifter, och klarade av dem även om det var tråkigt... Men aldrig mer bokföring för mig.
Gör det lätt för mig! Bara säg vad jag ska göra, så gör jag det! För hög skatt? För låg? Strunt samma, bara säg en siffra som jag kan skriva på pappret! För jag kan inte tänka ut detta själv!
Jag har just avslutat ett telefonsamtal med Jesús revisor-kusin Marina. Tillsammans försöker vi reda ut vad jag ska fakturera min svenska arbetsplats. Jag har fått en modell på vad svenskar i Sverige brukar fakturera, men här i Spanien har vi andra skatter, och jag har så svårt att fatta!
Jag har pratat med en annan svensk som fakturerar, och en spanjor, jag har frågat på spanska skatteverket, socialförsäkringskontoret och ett slags nyföretagarcentrum. Jag har ringt svenska ambassaden i Madrid. Det är så svårt!
I mitt mörka förflutna hjälpte jag till på pappas bokföringsbyrå. Det var helt fel ställe för mig, och det tråkigaste jag har gjort i mitt liv. Jag vet inte om det handlar om en tidsperiod om månader eller dagar, för mig känns det som det var tid som aldrig tog slut, och jag räknade minutrarna som jag hade jobbat och minutrarna som jag hade kvar innan jag kunde cykla hem.
Visserligen fick jag enkla arbetsuppgifter, och klarade av dem även om det var tråkigt... Men aldrig mer bokföring för mig.
Gör det lätt för mig! Bara säg vad jag ska göra, så gör jag det! För hög skatt? För låg? Strunt samma, bara säg en siffra som jag kan skriva på pappret! För jag kan inte tänka ut detta själv!
torsdag 25 oktober 2018
Jesús olycka - allas olycka
- Jag har pratat med min chef. Det finns ingen som kan skjutsa hem mig i morgon. Kan du? Vid tre?
De där korta meningarna från Jesús i telefon fick mig nästan att gråta där jag stod mellan brödhyllorna i mataffären. Helst hade jag gått ut direkt till parkeringen och åkt hem till Milagros för att häva ur mig eländet i hennes kök, som vanligt. Och hon hade sagt att hon kunde lämna och hämta Disa i skolan, och sedan kunde Disa följa med hem och leka med pojkarna på eftermiddagarna tills det hade löst sig, tills jag hunnit ikapp lite. Men Milagros är inte här längre. Hon flyttade till andra änden av landet i somras, och det är så oerhört tomt efter henne. Och efter barnen. Disa har blivit mycket ensam sedan de flyttade. De var hennes extrafamilj.
Det är väl bäst att jag säger att inget allvarligt har hänt. Jesús ramlade i svampskogen. Lidia och jag fick med gemensamma krafter tillbaka honom till bilen, ett par kilometer bort, och sedan blev det röntgen och gipsad fot eftersom han fått en spricka i skelettet. Två och en halv vecka med gips och kryckor. Och det håller på att ta knäcken på mig.
I vanliga fall flyter vardagen på bra. Jag jobbar fler timmar än Jesús, så han fixar Disa på morgonen, tar henne till skolan, hämtar henne, lämnar och hämtar på teatern, lagar mat, diskar och grejar. Nu är han oförmögen att göra någonting, och jag har svårt att få ihop det. När jag tar Disa på morgonen försvinner 1,5-2 jobbtimmar, som jag behöver ta igen senare på dagen. Hämta i skolan - 30 minuter, teaterlämning- och hämtning 45 minuter. Ibland behöver jag skjutsa Jesús till vårdcentralen, engelskalektion eller till jobbet. Eller som nu, hämta från jobbet (40 minuter). Jag måste handla, diska, laga mat (vi har ätit väldigt mycket snabbkokta tortellini, hamburgare och pasta med köttfärssås på burk), laga middag till Disa, ge henne mat och lägga henne. Tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ta hand om bajsolyckor och andra typer av olyckor. Försöka ta plocket i huset. Det sistnämnda är mer nu eftersom vi får besök i helgen. Ett mycket välkommet besök, men jag önskar ju att det inte ska ligga en massa smutsiga kläder och leksaker i hela vardagsrummet, ta bort smutsen i badrummet, sopa, ja, få huset att se okej ut åtminstone (inga höga krav här). Men när ska jag göra det? Jag försöker hela tiden ta igen förlorade jobbtimmar, men det finns så lite tid till det. Så jag går upp och börjar jobba tidigare, för det finns ingen annan tid. Men när ska jag sova då? Jag är så himla, himla trött...
Den 31/10 tar de bort gipset. Jesús må vara less på eländet, men han kan inte vara gladare än jag att vardagen och hans rörlighet kommer tillbaka.
De där korta meningarna från Jesús i telefon fick mig nästan att gråta där jag stod mellan brödhyllorna i mataffären. Helst hade jag gått ut direkt till parkeringen och åkt hem till Milagros för att häva ur mig eländet i hennes kök, som vanligt. Och hon hade sagt att hon kunde lämna och hämta Disa i skolan, och sedan kunde Disa följa med hem och leka med pojkarna på eftermiddagarna tills det hade löst sig, tills jag hunnit ikapp lite. Men Milagros är inte här längre. Hon flyttade till andra änden av landet i somras, och det är så oerhört tomt efter henne. Och efter barnen. Disa har blivit mycket ensam sedan de flyttade. De var hennes extrafamilj.
Det är väl bäst att jag säger att inget allvarligt har hänt. Jesús ramlade i svampskogen. Lidia och jag fick med gemensamma krafter tillbaka honom till bilen, ett par kilometer bort, och sedan blev det röntgen och gipsad fot eftersom han fått en spricka i skelettet. Två och en halv vecka med gips och kryckor. Och det håller på att ta knäcken på mig.
I vanliga fall flyter vardagen på bra. Jag jobbar fler timmar än Jesús, så han fixar Disa på morgonen, tar henne till skolan, hämtar henne, lämnar och hämtar på teatern, lagar mat, diskar och grejar. Nu är han oförmögen att göra någonting, och jag har svårt att få ihop det. När jag tar Disa på morgonen försvinner 1,5-2 jobbtimmar, som jag behöver ta igen senare på dagen. Hämta i skolan - 30 minuter, teaterlämning- och hämtning 45 minuter. Ibland behöver jag skjutsa Jesús till vårdcentralen, engelskalektion eller till jobbet. Eller som nu, hämta från jobbet (40 minuter). Jag måste handla, diska, laga mat (vi har ätit väldigt mycket snabbkokta tortellini, hamburgare och pasta med köttfärssås på burk), laga middag till Disa, ge henne mat och lägga henne. Tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ta hand om bajsolyckor och andra typer av olyckor. Försöka ta plocket i huset. Det sistnämnda är mer nu eftersom vi får besök i helgen. Ett mycket välkommet besök, men jag önskar ju att det inte ska ligga en massa smutsiga kläder och leksaker i hela vardagsrummet, ta bort smutsen i badrummet, sopa, ja, få huset att se okej ut åtminstone (inga höga krav här). Men när ska jag göra det? Jag försöker hela tiden ta igen förlorade jobbtimmar, men det finns så lite tid till det. Så jag går upp och börjar jobba tidigare, för det finns ingen annan tid. Men när ska jag sova då? Jag är så himla, himla trött...
Den 31/10 tar de bort gipset. Jesús må vara less på eländet, men han kan inte vara gladare än jag att vardagen och hans rörlighet kommer tillbaka.
fredag 21 september 2018
Kl 22.15 - middag hos svärfar
Jesús pappa är suverän på många sätt.
Varje fredag som vi kommer till Sevilla har han lagat mat till oss. När han är hemma visar han oss grytor och små lådor med bästa, andalusiska vardagsmaten; kött som kokat jättelänge i tomatsås, andalusisk potatissallad, böngrytor, aubergine i olivolja och vitlök, ris med skaldjur...
Om han inte är hemma, om han måste åka iväg och passa barnbarn över natten, lagar han alltid något till oss innan han åker. Och hans mat är alltid fantastisk god. Hur trött jag än är, när jag har jobbat sent till exempel, gör Juans mat alltid gott.
Ikväll var han inte hemma, han var ute med kompisar på någon bar (80-åringar här gör sådant) och skulle komma hem sent, så han ringde för att förklara kvällens middag. Återigen var jag så trött att jag knappt orkade ta mig till sängen, där Disa resan sov, ändå värmde jag lite kyckling- och grönsaksbuljong (tillagad med tanke på Jesús känsliga magsjukemage) med lite småpasta som Juan hade ställt fram bredvid spisen. Han hade också ställt fram en gul, glad påse med chokladnötter till Disa.
- Och det finns frukt i kylen, bananer och aprikoser, sa han i telefon.
- Okej. Och du behöver inte ha bråttom hem. Jesús är och spelar, Disa sover och jag ska lägga mig så fort jag har ätit.
Det är en fördel när han inte är hemma vid middagstid. Jag kommer i säng mycket tidigare, Disa också när hon är vaken (Jesús repar alltid med sin grupp sena fredagskvällar). Middag med Jesús pappa innebär ännu senare middag, prat och sänggående tidigast kl 24. Det är extra jobbigt när Disa är vaken.
I morgon måste jag upp tidigare än andra lördagar. Jag ska guida en turistgrupp i Sevilla, och det ska bli 38 grader varmt, så vi startar lite tidigare.
Trevlig lördag på er!
onsdag 19 september 2018
Namn-problem
Jag borde skratta åt det, men just nu, i denna stund, är jag så FÖRBANNAT TRÖTT på att alla spanjorer ska heta likadant! Vad är det för fel på att variera sig? Varför inte börja använda nya namn?
Hade för en halvtimme sedan en lång, oroande konversation med Jesús systerdotter på WhatsApp, när jag trodde att det var barnvakten jag pratade med.
Känner jag mig dum? Ja.
Men okej då, allt är löst, det är inte Jesús som har varit otydlig. Barnvakten hade visst uppfattat att det är klockan 8 på morgonen, och hon kommer inte att vara upptagen med att lämna andra barn till skolan vid den tiden.
Om någon är nyfiken på vad jag sysslat med det senaste, kan ni läsa ett innehållsrikt inlägg som Tove har skrivit. Jag har ju tänkt skriva lite själv, men har märkt att inläggen dröjer... :-)
Hade för en halvtimme sedan en lång, oroande konversation med Jesús systerdotter på WhatsApp, när jag trodde att det var barnvakten jag pratade med.
Känner jag mig dum? Ja.
Men okej då, allt är löst, det är inte Jesús som har varit otydlig. Barnvakten hade visst uppfattat att det är klockan 8 på morgonen, och hon kommer inte att vara upptagen med att lämna andra barn till skolan vid den tiden.
Om någon är nyfiken på vad jag sysslat med det senaste, kan ni läsa ett innehållsrikt inlägg som Tove har skrivit. Jag har ju tänkt skriva lite själv, men har märkt att inläggen dröjer... :-)
onsdag 22 augusti 2018
Hemkomst, och på väg igen
Att komma hem till huset i Aracena efter flera veckor i Sverige var ren lycka. Jag skulle visserligen jobba tre dagar till, men detta att vara hemma! Vi gick runt och bara njöt. Jesús hade nöjet att gå och köpa frukost i vår närbutik, och berättade glatt om alla bekanta han pratat med, och okända som hälsat, som man gör här.
På helgen hade vi vänner på besök, sex vuxna och tre barn var vi, och Disa lekte hela tiden. Vilken skillnad mot hennes ensamma tid i Sverige.
Nu har jag semester och vi är på väg i bil mot Pyrinéerna. I natt sov vi på ett motell nära Madrid och nu åker vi genom Don Quijote-land, med torra, gula slätter runt omkring, med de höga Monfragüe-bergen som en blå vägg till vänster, och minns när vi besökte Quijotes knubbiga, vita väderkvarnar, det fantastiska muséet för abstrakt konst i Cuenca, och katedralen i Toledo. Madrid har jag ingen längtan att besöka mer, men de här platserna... Men det får bli en annan resa.
onsdag 15 augusti 2018
Pusselpackning
Jag är en jäkel på att packa. Jag kan få med orimliga mängder på resorna tillbaka från Spanien.
I väskorna ligger bakingredienser, kläder till Disa, och böcker. Mest böcker. Jag går i second handaffärer och bokhandlar, och den här gången gjorde jag en härlig beställning om 13 böcker på nätet, nu när jag slipper betala dyr frakt till Spanien.
Men böcker är tungt. Jesús suckar när han ser alla böcker, som jag pusslar med, lägger i och ur de tre väskorna.
- Ja, du kunde ju ha blivit tillsammans med någon som köper kläder istället. Det är ju lättare, säger jag.
- Det är inte bara det. Har du tänkt på hur vi ska få plats med böckerna i huset? Det finns ju inte plats för dem vi har ens.
- Vi får hyra ett större hus.
Mitt pusslande fortsätter. Jesús har packat medan jag har jobbat. Han har vägt så att varje väska väger max 23 kilo. Det är bara det att väskorna inte får väga mer än 20, upplyser jag honom om när jag kommer hem.
Pusselpussel.
Jag offrar handbagageväskan på hjul, proppar den full med böcker, den får gå som incheckat bagage istället. Titta, vi får ha extra handbagage, då får sovsäcken bli ett handbagage, så tar vi bagen som den låg i till matsäcken.
Pusselpussel.
De tio små svenska jordgubbsplantorna läggs i den nu tomma bokkartongen. Sockar och klänningar kilas in i springor. Vad är detta? Jesús kartong med tio kilo vinylskivor?!
Pusselpussel.
Det gäller att ta på sig de tyngsta, mest skrymmande kläderna. Jacka med många fickor kan rymma mycket grejer.
Det kommer att bli en lång resdag. Taxin kommer om fyra och en halv timme. Vi kommer att vara på resa i 17 timmar innan vi kommer hem. Landet-Lidköping-Herrljunga-Borås-Landvetter-Malaga flygplats-Malaga tågstation-Sevilla-Triana-Aracena. Det blir mycket kånkande av väskor. Många lyft. En tung dag.
Dags att sova.
lördag 4 augusti 2018
I Sverige
Ja minsann, vad har jag gjort den senaste månaden då?
Jo, åkt till Sverige, och här är vi nu, vecka två, en och en halv vecka till.
Det var lite konstigt, för medan jag alla andra år har räknat dagarna till Sverigeresan, så hade jag egentligen ingen lust att åka den här gången. Mycket märkligt. Vad var detta?
Största anledningen är väl att jag trivs så bra i Aracena. Varför skulle vi lämna allt detta nu, när det fanns så mycket roligt? Och utomhusbion hade just dragit igång, och det hade börjat komma avocado i ekologiska grönsakskorgen som vi prenumererar på, och nu var det perfekt att sitta ute på tapasbarer på kvällarna, och vi skulle ju besöka den där andra restaurangen med pool, och åka till kusten... Jag som har avskytt somrarna i Spanien, det ändrades när vi flyttade till Aracena.
Sedan var förra resan i lite för färskt minne, i jul, när jag fick missfall.
En tredje anledning var nog huset där vi skulle bo i Sverige.
Vi har bytt hus med en annan familj. Jag satte ut en liten annons, och fick svar, och när jag fick veta var huset ligger tänkte jag Nej, aldrig i livet. Huset ligger nästan granne med mitt hem där jag växte upp, och som vi fick sälja när pappa dog, och jag har inte ens närmat mig området sedan dess.
Milagros, som förlorade sin bror i en olycka i Sevilla kände samma sak om den staden tills hon tvingade sig själv att åka dit, och sa att det skulle bli bra terapi... Och hon fick rätt.
Och huset som vi får låna är mycket bra, och läget kan knappt bli bättre.
Jag jobbar medan vi är här, så jag försöker utnyttja tiden efter kl 17 till max, samt helgerna, och jag är så himla, himla trött just nu.
Disa längtar hem och har frågat nästan varje dag varför vi är här och när vi ska åka hem. Hon är väldigt ensam, hon är ju med Jesús på dagarna medan jag jobbar. Jag tänker mig att det är så annorlunda för hennes kompisar som har morföräldrar i Sverige, som är med barnbarnen när de kommer och hälsar på i Sverige. Disa har ju ingen sådan kontakt, och det är väldigt tråkigt. Svenskan går inte heller framåt, av samma anledning.
Just nu sover hon, och Jesús har åkt på festival i Småland med en hårdrockskompis från Falköping. Jag är alldeles själv, och det är så skönt. Ville passa på att blogga lite, och läsa kanske, se en serie? Sådant som jag inte hunnit de senaste två veckorna? Men jag är så himla, himla trött...
Jo, åkt till Sverige, och här är vi nu, vecka två, en och en halv vecka till.
Det var lite konstigt, för medan jag alla andra år har räknat dagarna till Sverigeresan, så hade jag egentligen ingen lust att åka den här gången. Mycket märkligt. Vad var detta?
Största anledningen är väl att jag trivs så bra i Aracena. Varför skulle vi lämna allt detta nu, när det fanns så mycket roligt? Och utomhusbion hade just dragit igång, och det hade börjat komma avocado i ekologiska grönsakskorgen som vi prenumererar på, och nu var det perfekt att sitta ute på tapasbarer på kvällarna, och vi skulle ju besöka den där andra restaurangen med pool, och åka till kusten... Jag som har avskytt somrarna i Spanien, det ändrades när vi flyttade till Aracena.
Sedan var förra resan i lite för färskt minne, i jul, när jag fick missfall.
En tredje anledning var nog huset där vi skulle bo i Sverige.
Vi har bytt hus med en annan familj. Jag satte ut en liten annons, och fick svar, och när jag fick veta var huset ligger tänkte jag Nej, aldrig i livet. Huset ligger nästan granne med mitt hem där jag växte upp, och som vi fick sälja när pappa dog, och jag har inte ens närmat mig området sedan dess.
Milagros, som förlorade sin bror i en olycka i Sevilla kände samma sak om den staden tills hon tvingade sig själv att åka dit, och sa att det skulle bli bra terapi... Och hon fick rätt.
Och huset som vi får låna är mycket bra, och läget kan knappt bli bättre.
Jag jobbar medan vi är här, så jag försöker utnyttja tiden efter kl 17 till max, samt helgerna, och jag är så himla, himla trött just nu.
Disa längtar hem och har frågat nästan varje dag varför vi är här och när vi ska åka hem. Hon är väldigt ensam, hon är ju med Jesús på dagarna medan jag jobbar. Jag tänker mig att det är så annorlunda för hennes kompisar som har morföräldrar i Sverige, som är med barnbarnen när de kommer och hälsar på i Sverige. Disa har ju ingen sådan kontakt, och det är väldigt tråkigt. Svenskan går inte heller framåt, av samma anledning.
Just nu sover hon, och Jesús har åkt på festival i Småland med en hårdrockskompis från Falköping. Jag är alldeles själv, och det är så skönt. Ville passa på att blogga lite, och läsa kanske, se en serie? Sådant som jag inte hunnit de senaste två veckorna? Men jag är så himla, himla trött...
tisdag 3 juli 2018
Ensam hemma
Disa och Jesús har åkt till kusten, och ska vara borta en eller två nätter. De har ju sommarlov, och Disas farfar är där, och hon har inte träffat honom sedan slutet av maj.
Kör försiktigt, sa jag inte, men tänkte. I en hemsk katastroftanke såg jag Disas blodiga ansikte framför mig, och jag tänkte att de får inte vara med om en dödskrasch nu när inte jag är med i bilen, jag kan inte bli lämnad ensam kvar.
Så pussade och pussade jag min lilla i ansiktet och sa hej då och stängde snabbt, och grät en skvätt för att jag kommer att vara utan henne i ett par dagar, och tänkte bittert, att nu kan jag jobba över hur mycket som helst utan att ha dåligt samvete.
Lite förvånad över min reaktion, jag är varken en orolig eller katastroftänkande typ, men käre tid, vad tomt huset blir.
Om jag hade varit ledig hade jag passat på att se film och måla klart mina projekt, och lyssna på radio, men jag kommer i princip bara sitta och jobba framför datorn tills de kommer tillbaka. Det var något om semesterplaneringen som blev väldigt fel på mitt jobb...
Kör försiktigt, sa jag inte, men tänkte. I en hemsk katastroftanke såg jag Disas blodiga ansikte framför mig, och jag tänkte att de får inte vara med om en dödskrasch nu när inte jag är med i bilen, jag kan inte bli lämnad ensam kvar.
Så pussade och pussade jag min lilla i ansiktet och sa hej då och stängde snabbt, och grät en skvätt för att jag kommer att vara utan henne i ett par dagar, och tänkte bittert, att nu kan jag jobba över hur mycket som helst utan att ha dåligt samvete.
Lite förvånad över min reaktion, jag är varken en orolig eller katastroftänkande typ, men käre tid, vad tomt huset blir.
Om jag hade varit ledig hade jag passat på att se film och måla klart mina projekt, och lyssna på radio, men jag kommer i princip bara sitta och jobba framför datorn tills de kommer tillbaka. Det var något om semesterplaneringen som blev väldigt fel på mitt jobb...
fredag 29 juni 2018
Min motsats: Milagros
Milagros har blivit en av mina närmsta vänner. Trots att vi tänker lika i mycket, är vi varandras motsatser i annat.
Hennes hem är otroligt rent. Inte en pryl på fel plats, och igår när jag såg hennes verktygslåda undrade jag nästan om den var på riktigt. Jag har aldrig sett något liknande. Inte ett dammkorn i den. Smågrejer sorterade efter storlek i små plastpåsar. Vår verktygslåda är utspridd i hela huset, och det tog Jesús tio minuter att hitta borrmaskinen.
Jag känner att jag ler när jag tänker på Milagros, när det först inte verkar finnas ett enda par rena Disa-trosor i hela huset, och jag sedan fiskar upp ett par ur kameraväskan. Och när jag två minuter senare letar efter hårband till Disa, och i en minnesblixt ser ett rött, tunt hårband på golvet och att jag nyligen tänkte, när jag såg det, "Detta måste jag komma ihåg när jag behöver ett hårband nästa gång". Men vilket golv var det? I vilket rum?
Något sådant är otänkbart i Milagros hus.
Och vad Milagros skrattade den där dagen när vi inte hade någon ren disk och därför inte kunde laga mat, och därför fick äta ute. Det är nog bland det lustigaste hon hört, något fullkomligt otänkbart i hennes värld.
- Men vad har bilen med det att göra, undrade hon, fortfarande skrattande, när hon fick veta att vår bil stod parkerad sju minuter från vårt hus, ja, bilen var aneldningen till att historien kom fram.
- Jo, vi hade bråttom med lunchen, för Disa skulle hämtas i skolan sedan, och det skulle gå snabbare att hämta henne i bil. Men så fanns det ingen parkeringsplats precis utanför matstället, så vi fick parkera en bit bort, och därför gick det fortare att gå till skolan direkt, än att gå och hämta den parkerade bilen, köra runt och sedan hämta Disa. och vi har inte hunnit gå och hämta den än.
I Milagros hus händer det inte att det ligger hårband på golvet eller finns odiskad disk i diskhon.
Fast hon har diskmaskin. Städhjälp också, och jobbar bara vissa förmiddagar, så hon har mer tid.
Jesús och jag jobbar båda heltid, och det blir så himla lite tid över på dagen. Jag har nämnt det förut, för det är ett så tydligt exempel: Jesús och jag försöker se en tv-serie, för att sitta ihop tillsammans en stund, men varje avsnitt är 40 minuter, och vi har inte 40 minuter över så många gånger i veckan.
Sedan är Milagros och jag olika som personer också. Milagros kan inte se en odiskad gaffel, eller en fläck på bordet, hon säger att det är en mani hon har, samtidigt som jag inte lägger märke till att det ligger små pappersbitar på golvet, eller ett pennlock, och påsarna i hallen har nästan blivit osynliga för mig med tiden. Och i vårt hem prioriterar ofta att göra något roligt tillsammans när vi har tid över, istället för att städa. Och jag tänker om den där gaffeln, att det tar jag när jag hinner.
Hennes hem är otroligt rent. Inte en pryl på fel plats, och igår när jag såg hennes verktygslåda undrade jag nästan om den var på riktigt. Jag har aldrig sett något liknande. Inte ett dammkorn i den. Smågrejer sorterade efter storlek i små plastpåsar. Vår verktygslåda är utspridd i hela huset, och det tog Jesús tio minuter att hitta borrmaskinen.
Jag känner att jag ler när jag tänker på Milagros, när det först inte verkar finnas ett enda par rena Disa-trosor i hela huset, och jag sedan fiskar upp ett par ur kameraväskan. Och när jag två minuter senare letar efter hårband till Disa, och i en minnesblixt ser ett rött, tunt hårband på golvet och att jag nyligen tänkte, när jag såg det, "Detta måste jag komma ihåg när jag behöver ett hårband nästa gång". Men vilket golv var det? I vilket rum?
Något sådant är otänkbart i Milagros hus.
Och vad Milagros skrattade den där dagen när vi inte hade någon ren disk och därför inte kunde laga mat, och därför fick äta ute. Det är nog bland det lustigaste hon hört, något fullkomligt otänkbart i hennes värld.
- Men vad har bilen med det att göra, undrade hon, fortfarande skrattande, när hon fick veta att vår bil stod parkerad sju minuter från vårt hus, ja, bilen var aneldningen till att historien kom fram.
- Jo, vi hade bråttom med lunchen, för Disa skulle hämtas i skolan sedan, och det skulle gå snabbare att hämta henne i bil. Men så fanns det ingen parkeringsplats precis utanför matstället, så vi fick parkera en bit bort, och därför gick det fortare att gå till skolan direkt, än att gå och hämta den parkerade bilen, köra runt och sedan hämta Disa. och vi har inte hunnit gå och hämta den än.
I Milagros hus händer det inte att det ligger hårband på golvet eller finns odiskad disk i diskhon.
Fast hon har diskmaskin. Städhjälp också, och jobbar bara vissa förmiddagar, så hon har mer tid.
Jesús och jag jobbar båda heltid, och det blir så himla lite tid över på dagen. Jag har nämnt det förut, för det är ett så tydligt exempel: Jesús och jag försöker se en tv-serie, för att sitta ihop tillsammans en stund, men varje avsnitt är 40 minuter, och vi har inte 40 minuter över så många gånger i veckan.
Sedan är Milagros och jag olika som personer också. Milagros kan inte se en odiskad gaffel, eller en fläck på bordet, hon säger att det är en mani hon har, samtidigt som jag inte lägger märke till att det ligger små pappersbitar på golvet, eller ett pennlock, och påsarna i hallen har nästan blivit osynliga för mig med tiden. Och i vårt hem prioriterar ofta att göra något roligt tillsammans när vi har tid över, istället för att städa. Och jag tänker om den där gaffeln, att det tar jag när jag hinner.
tisdag 26 juni 2018
Midsommardag i bergspool
Det var midsommar i fredags. Vi firar inte det här, men jag åkte faktiskt till Sevilla på eftermiddagen, där Disa och jag slöt upp med ett par svenska vänner med barn i Disas ålder. A hade gjort jordgubbstårta och satt upp gula och blå ballonger, och vi dansade runt en grön krukväxt och Disa har ända sedan dess sjungit Små grodorna. Så kul att ses! Synd att det inte blir oftare.
Därefter hämtade Jesús upp oss, och eftersom Disas farfar inte var hemma träffade vi ett par andra goda vänner, deras son är ett år yngre än Disa, så de lekte på lekplatsen och sedan gick vi och åt middag på ett tapasställe till... halv ett på natten.
Helt klart en väldigt bra fredag, men lördagen blev ännu bättre!
Vi har bott i Aracena i snart två år, och vi upptäcker hela tiden nya saker. I lördags åkte vi till ett sådant ställe: Los Veneros i Santa Ana la Real. Det är ett litet landsbygdshotell med pool och enkel utomhusrestaurang, och där spenderade vi eftermiddagen och kvällen med vänner.
Otrolig utsikt över dalgångarna, skönt i vattnet, och vi åt en massa god mat. Alla utom Disa, förstås, som inte tycker om någon mat, men hon var väldigt glad för hon fick äta vad hon ville och det blev en klubba och två glassar :-)
Sedan funderade vi på att åka till El Repilado, för det är feria där, dagen innan hade det lagats paella till hela byn och på lördagseftermiddagen skulle de ha tjurrusning med riktiga tjurar. Men det var så skönt där i bergen med poolen, så vi stannade tills solen stod lågt och vi var tvungna att åka för att hinna helghandla.
Men kommer definitivt åka tillbaka till det här behagliga stället!
fredag 22 juni 2018
De hundra skolfesternas tid
Om jag har känt mig stressad tidigare, och haft svårt att hinna med bloggen, har den sista månaden slagit alla rekord.
Corinne och jag bara skrattade till slut, när vi försökte redan ut vilken fest som var vilket datum, medan den otroligt organiserade Milagros skickade bild på sitt färggranna kylskåps-schema, med så mycket detaljer att det inte gick att utläsa.
Men hörrni, tre skolfester?
Föräldraföreningens var kul, de hade tagit två hoppanäggningar till feriaområdet, fixat tombola och en himla kul clown och grejer.
Sedan var det klassfesten, vi tog med fikagrejer och fröken fick present, och Disa var så arg över att hon fick gå hem strax efter åtta, när presenten ännu inte delats ut, men när det är skoldag efter...?
Så var det skolfesten i går, där de äldsta eleverna, femåringarna som lämnar skolan för att börja ettan till hösten, hade uppträdanden.
En urtrist clown kom sedan, och så var det ett par poliser som sjöng och spelade flamenco, men då hade småttingarna suttit stilla i mer än en timme och tröttnat. Vi föräldrar gav upp långt tidigare och stod vid bardisken och åt croquetas och montaditos.
Tjugo i tio på kvällen drog vi oss hemåt, trots att de flesta var kvar, men återigen, det är ju skola dagen efter...
Så var det Disas teateravslutning på stora teatern.
Betygssamtalet.
Alla papper som ska lämnas in inför skolstarten till hösten, och, kära nån, alla papper som ska ge Disa tillträde till skolmatsalen! Det här får mig att svettas, det saknas fortfarande två stycken som jag måste lämna i dag. Men kära nån, varför ska de ha ett nytt arbetsintyg, när jag lämnade mitt förra för två månader sedan? Och vad ska de med Jesús arbetsintyg till när han inte kommer att jobba på samma ställe till hösten?
Så var det inskrivning till "sommarskolan" nu första veckan efter skolavslutningen, tills Jesús går på semester och kan vara med Disa, samt första veckan i september då vi båda måste jobba.
Och pappren till simskolan, som började förra veckan, och har varit tre gånger redan, men som Disa har missat på grund av alla skolfester.
Och så var det mina två stora prov i engelska, och tapas med min lilla brokiga engelskgrupp till halv ett på natten, och boka resa till Sverige och fixa boende i Sverige och försöka hitta ny kattvakt när de båda förra har dragit sig ur, och Jesús prov i engelska, och...
Längtar efter juli månad. Ingen månad på året kan vara värre än denna juni.
fredag 25 maj 2018
Slutet på en kämpig vecka
Disa är sjuk, vilket är anledningen till att det har varit en ganska kämpig vecka.
Jag har fått jobba när Jesús har varit hemma, ändå blir det ganska stort bortfall av jobbtimmar, vilket märks när man inte får ersättning för vård av sjukt barn, som i Sverige.
Disa har blivit förkyld, med snor och hosta, men eftersom hon alltid har feber i samband med sina fökylningar blir det lite värre.
Jag märker också hur hon tappar i vikt. Det syns så snabbt på henne, som inte har något att ta av. Tur att vi inte har tid hos specialisten än, hon som väger och mäter Disa för att se att hon fortfarande växer, trots att hon äter så lite.
I går var jag ute för första gången sedan i lördags. Jag gick till snabbköpet med Disa i vagnen och köpte allt hon var, eller kunde tänkas bli, sugen på. Päron, juice, snacks, pizzza, nudlar, ost, kex... Och hon åt faktiskt lite när vi kom hem.
På kvällen, när klockan var 21.30 var mitt huvud proppfullt och jag stängde ner jobbdatorn. Behövde komma ut och andas, röra på mig. Jag tog bilen till borgen på berget för att gå en runda. Den rundan var alldeles för kort, men det var för sent att gå längre, och den gjorde gott.
En märklig känsla att komma ut efter så många dagar instängd. Dofterna och ljuden. Det var blå timmen och allt låg i ett blått ljus. Under mig hade den lilla staden tänts. Jag försökte lokalisera tjurfäktingsarenan. Tittade bort mot det stora hotellet, som renoveras och ska öppnas åter av nya ägare. Folk säger att hotellets te-salong var alldeles fantastisk, med utsikten över landskapet, men jag är mest nyfiken på om hotellets spa ska öppna igen. Då måste vi dit, innan det förstörs av det kalkrika vattnet igen.
Jag såg vårt hus, och Milagros, det lyste en lampa på övervåningen.
På andra sidan berget stod jag ovanför padel-planen och jag hörde skotten från bollarna och rop från spelarna.
Jag följde vägen mot Linares med blicken, men den försvann bakom ett berg, och inte heller byn kan man se för bergen som ligger i vägen.
Vid kyrkan kunde jag räkna till åtta bilar med folk i. de bara stod där i mörkret. Någon hade tänt taklampan, en annan kollade mobilen, en tredje hade vevat ner rutan och blåste cigarettrök ut genom den.
Jag hade behövt sträcka ut benen, bli trött, ta en längre promenad, men det var för sent. Jag åkte för att tanka istället, men eftersom klockan var över 22 var det förstås stängt på båda mackarna.
Idag har, otroligt nog, Jesús fått ledigt för att vara med Disa, så att jag kan jobba. Fullt upp, men lugnare samtidigt.
Helgens planer
Lördag:
Guida svensk turistgrupp i Sevilla, äta lunch med två svenskelever, en slags avslutningslunch eftersom jag inte längre kommer att åka till Sevilla varje fredag, då jag har haft lektionerna. Därefter blir det en svensklektion och sedan ska jag gå till María Luísaparken för att träffa Jesús och Disa, om det inte regnar. Och om Disa inte är så sjuk.
Söndag:
Sova på morgonen, utan att ställa väckarklockan!!! Eventuellt ute-lunch med Jesús och Disa på den mysiga pizzerian i Aracena. Eller grilla. beror på vädret. Hoppas Disa är feberfri under helgen!
Vad har ni för planer för helgen?
onsdag 16 maj 2018
Vardagslycka och Omfamningarnas bok
Att få vakna bredvid det här lilla barnet, som är mitt, det är vardagslycka. Att känna henne mot min rygg, att vända lite på huvudet och höra hennes andetag mot örat. Jag vill stanna kvar där, just där, i det mörka sovrummet, under det tjocka, varma täcket, med mitt barn tätt intill.
Men måste gå upp, jobbet kallar, och snart kommer Jesús att väcka Disa, som ska till skolan innan hon egentligen har sovit klart. Hon kommer att vara trött idag.
Jag har sovit så gott de senaste nätterna. Jag brukar göra det, somna lätt och sova bra, men under några veckors tid har lite för många saker trängts i huvudet när jag ska sova.
Men i förrgår tog jag fram Eduardo Galeanos Omfamningarnas bok, och den goda sömnen har återvänt, och händelserika drömmar har kommit.
Boken innehåller korta berättelser, många är mycket kritiska, en del otäcka och andra är som den här:
De glömda drömmarna
Helena drömde att hon lämnade sina drömmar på en ö.
Claribel Alegría samlade in drömmarna, band ihop dem med ett snöre och förvarade dem väl undanstoppade. Men husets barn hittade gömstället och ville prova Helenas drömmar, och Claribel blev förargad och sade:
- Rör inte de där!
Därefter ringde hon till Helena och frågade:
- Vad ska jag göra med dina drömmar?
Men måste gå upp, jobbet kallar, och snart kommer Jesús att väcka Disa, som ska till skolan innan hon egentligen har sovit klart. Hon kommer att vara trött idag.
Jag har sovit så gott de senaste nätterna. Jag brukar göra det, somna lätt och sova bra, men under några veckors tid har lite för många saker trängts i huvudet när jag ska sova.
Men i förrgår tog jag fram Eduardo Galeanos Omfamningarnas bok, och den goda sömnen har återvänt, och händelserika drömmar har kommit.
Boken innehåller korta berättelser, många är mycket kritiska, en del otäcka och andra är som den här:
De glömda drömmarna
Helena drömde att hon lämnade sina drömmar på en ö.
Claribel Alegría samlade in drömmarna, band ihop dem med ett snöre och förvarade dem väl undanstoppade. Men husets barn hittade gömstället och ville prova Helenas drömmar, och Claribel blev förargad och sade:
- Rör inte de där!
Därefter ringde hon till Helena och frågade:
- Vad ska jag göra med dina drömmar?
lördag 12 maj 2018
Aljezur och Lagos
Dag tre gjorde åkte vi på utflykt till Aljezur. Våra vänner José Albert och Loren brukar åka hit på semester. Nu kände vi oss så långt borta från det mesta att jag på skoj sa att det här måste vara den sista platsens i Europa där man kan stöta på en svensk. Två minuter senare hörde jag två personer prata svenska vid ett kafébord, och strax därefter hörde jag norska.
Det var grönt och varmt som en svensk sommardag.
Aljezur är en trevlig plats, men vi, som åker på budgetresa, hade svårt att hitta ett ställe att äta lunch på. Ett tips till andra budgetresenärer är att gå till snabbköpet Intermarché, som har nylagad bra mat till billigt pris.
Fast hade vi anat var vi skulle hamnat sedan hade vi åkt raka vägen till den underbara lilla strandrestaurangen på Praia de Monte clérigo, oavsett vad maten där kostar.
Vi hade bara tänkt att åka mot havet, och vilket ställe vi hamnade på!
Vid den här stranden rinner en bäck ut, och det är helt perfekt för mindre barn att leka där.
Jag tyckte så mycket om det här stället. Skulle definitivt kunna tänka mig att åka på sommarsemetser hit.
När vi åkte vidare stannande vi flera gånger och beundrade utsikten...
...och till sist hamnade vi på stranden Praia da Arrifana.
Där fanns enbart surfare. Det är väldigt underhållande. Vi stack ut. Vi tänkte, att även om vi skulle ta på oss våtdräkt och skaffa varsin bräda skulle vi ändå inte kunna lura någon, eftersom alla surfare är snygga och slanka. Men skoj hade vi! Speciellt Disa.
Sista dagen, tisdagen, var resdag, men till Aracena tar det knappt fyra timmar att åka och vi hade som sagt en hel dag på oss, och semesterdagar ska utnyttjas.
Dagens strand blev Praia do Camilo strax utanför Lagos.
Det var så vackert. Himmel, så vackert det var! Jag älskade stället redan innan vi hade gått ner för de 225 trappstegen. Där uppe, vid parkeringen, finns en restaurang (typ dyr restaurang) och en liten stig som går runt farliga ställen och man kan falla ner i bråddjupet, men där man kan se utsikten över kustremsan.
Nere på stranden finns grottor och en kul tunnel till stranden bredvid, om man inte vill ta vattenvägen.
Det var iskallt i vattnet, men Disa lekte förstås. och det var kallt på land också. Även om det låg folk i badkläder och solade, satt både Jesús och jag i tjocka tröjor.
Några var i alla fall i och badade, och en man hade fiskat bläckfisk.
Men även här märkte vi hur tidvattnet steg. På bara en kort stund var vattnet uppe vid platsen där vi lämnat våra skor och kläder, och jag, som hade tänkt gå tillbaka till grottan för att ta en ny bild utan folk och med rak horisont, upptäckte att den var helt vattenfylld och att vattnet gick ganska djupt.
Sedan åkte vi till ett snabbmatställe inne i Lagos och åt en sen lunch, och det var slutet på den Portugalresan.
Många stränder blev det... Det kanske lätt blir så när man bor i bergen?
Här är första inlägget om resan till Portugals sydvästra spets.
torsdag 10 maj 2018
Portugals sydvästra spets
Vilken fantastisk resa det blev, den senaste till Portugal!
Inte vilsam och avslappnande på något sätt, Disa och jag sov nästan hela vägen hem, och var ändå dödströtta när vi kom fram. Hela kroppen värkte, Disa hade gjort illa sin vänsterfot, jag min högra, vi var rödlätta i ansiktet av solen, men åh, vilken bra resa vi fick!
Den lilla staden Sagres på Portugals sydvästra spets var målet den här gången. Jag hade bokat ett mysigt, enkelt boende med gemensamt kök. Pura Vida heter det, om ni vill ha tips!
Sagres är ingen mysig stad. Trista gator och inriktat på surfare och dykare, för det är de som besöker Sagres i första hand. Vårt boende arrangerade kurser i dykning, surf och havskajak, och om jag hade fattat det innan hade jag skrivit upp mig på dykning.
Nästa gång.
Vi kom fram på kvällen. Det regnade. Jag hade berättat för Disa att det finns en fyr där, och den ville hon se, så vi åkte dit. Det var så vansinnigt vackra omgivningar.
När vi kom till Cabo San Vicente, där fyren står, blev Disa skräckslagen. Hon avskydde utsikten, havet långt där nere, och blev rädd varje gång någon av oss närmade oss en kant eller mur för att titta.
Mataffären hann stänga medan vi var där, så det blev pizza och pasta på en mysig pizzeria. (Dagen efter upptäckte vi att det bara finns typisk turistmat; pizza och hamburgare, i Sagres)
Dag två var det söndag. Vi köpte korv, ris, potatis och annan picknickmat i snabbköpet, sedan åkte vi till en fantastiskt fin strand, som vi dock bara såg ovanifrån. Det var fullt med surfare i och runt vattnet. Det var fullmåne, vilket märktes på tidvattnet, för när vi kom steg det kraftigt. Vi kunde inte längre ta oss till den lilla sandstranden, utan satt uppklättrade på stenar i viken bredvid.
Det blev picknick på en annan strand istället (Praia do Martinhal), där Disa lekte i sanden i flera timmar.
Jesús och jag var sugna på att se mer än denna sandstrand, så vi åkte till fortet i Sagres, varifrån man också har dramatisk utsikt.
En del stod läskigt nära kanten.
Men efter detta var vi alla tre så trötta att vi åkte tillbaka till boendet för att sova. Nästa dag skulle jag ha jobbmöte via Skype, därefter planerade utflykt några mil norrut...
Det kommer i nästa inklägg!
