En sen vinkning

Du är ute och kör. Långsamt, för du befinner dig i ett bostadsområde.
En för dig okänd liten flicka på fyra-fem år har stannat på sin cykel, tittar på dig och vinkar.
Du kommer på att du vill besvara hälsningen, lyfter handen och vinkar tillbaka, men vinkningen kommer lite försent, du har redan kört förbi flickan och du råkar istället vinka åt flickans pappa som går tio meter bakom tösen.

Man känner sig lite löjlig då.

Vad vill du ha på hotellfrukosten?

Freedom Travel skrev om resebyrån Tickets undersökning av vad svenskar helst vill ha på hotellfrukosten.
Jag tycker att det är en sådan rolig lista att jag ska publicera den själv här på bloggen:

Topplista - svenskarnas favoriter på hotellfrukosten

1.  Gott kaffe, 23 %
2.  Frukostbuffé 15 %
3.  Äggröra 9 %
4.  Bacon 8 %
5.  Att allt är ekologiskt 7 %
6.  Färskpressad juice 7 %
7.  Att någon gör omeletter 5 %
8.  Pålägg 5 %
9. Pannkakor 3 %
10. God juice 3 %
11. Ostarna 2 %
12. Flingor 1 %
13. Grönsakerna 1 %
14. Korvar 0 %
15. Flera olika morgontidningar 0 %

Här i Spanien brukar frukost inte ingå i hotellvistelsen. Åtminstone inte på billigare hotell. Och om det skulle ingå en frukost så är det i regel en enkel basfrukost. Spanjorer är rätt dåliga på frukost, ärligt talat. Här i Sevilla är en typisk frukost en kopp kaffe och ett rostat vitt bröd med olivolja, tomat och salt. Som visserligen är gott, men ingen stadig frukost precis.

För mig får hotellfrukosten gärna vara i bufféform, en sådan där fin med många saker så man måste gå runt och titta innan man bestämmer sig, hitta lite överraskningar, kanske frasiga varma crossianter (åååh...), pannkakor, lax, goda juicer...
Min favorit på hotellfrukostbordet är min måttstock och betygsättare på hotellfrukosten. Det är varken kaffe, juice eller äggröra. Det är något sällsynt, och om det finns är det enbart på mycket välsorterade frukostbuffér, och om jag får äta en skål är min dag gjord, den kan inre börja bättre.
Det jag pratar om är Kalaspuffar. Rostade, puffade vetekorn med honung.
Det låter som om jag skojar, eller som om jag vore 25 år yngre, men det är sant. Jag älskar Kalaspuffar så mycket att jag aldrig köper dem.
Jag slutade äta dem när jag fick diabetes som nioåring. Sedan dess har jag nog bara köpt två paket på 27 år.
Jag äter helst kalaspuffar som de är, med sked.
Så om Kalaspuffar finns på hotellfrukosten, då kan det liksom inte bli bättre.


Vad vill ni helst se på en hotellfrukost? Har ni ätit någon riktigt minnesvärd hotellfrukost någon gång?

Disa 22 månader

Tänk, 22 månader har hon blivit, min lilla tjej!
De senaste månaderna har mer än något annat handlat om talet. Oj, så hon pratar! De mesta förstår vi inte, men det kommer alltid spridda, begripliga ord på svenska eller spanska, så ofta vet vi ungefär vad det handlar om. Själv vet hon ju precis. Väldigt ofta innefattar talet vatten, parken, barn, pappa, pipen och så vidare. När något har gjort särskilt stort intryck på henne repeterar hon samma historia, med samma (obegripliga) ord gång på gång.
Hon är så utrycksfull när hon pratar, både med ansiktsuttryck och gester. Gestikulerar som en spanjorska. Undrar var hon har fått det ifrån? Varken jag eller Jesús gestikulerar mycket.
Hon säger nya ord nästan varje dag. Det är en rolig period!

En av de saker som hon tycker mest om, förutom att gå till parken och lekplatsen, är att titta på Fåret Shaun. Hon fick hela första säsongen av en vän. Jesús och jag blev också förtjusta i Shaun, vilken serie! Vi ska köpa nästa säsong, för nu har vi (jag) sett de 40 avsnitten till leda. Nästan.
- Shaun? Shaun! Shaun! säger Disa och vill se Shaun.
Varje morgon börjar likadant, en mysstund i soffan då hon sitter i mitt knä och får nappflaska, samtidigt som vi tittar på Shaun.
Disa har hittat youtubesymbolen på min mobil, och trycker gärna där för att se Kallaka (Kalle Anka) i gamla Disneyklipp.
Hon har en ovana att kasta saker när hon blir arg. Aldrig en nalle eller annat mjukt, utan mobiltelefon, fjärrkontroll, glasögon eller annat ömtåligt som kan gå sönder. Eller mat. Det håller på att gå mig på nerverna fullständigt. Häromdagen var det ett glas som rök. Till och med Jesús tappar tålamodet med det här.

Disa är en väldigt försiktig unge. Gömmer sig bakom mig när vi möter folk på gatan, gömmer sig bakom mig i butiker, står stilla och betraktar alla lekande barn på lekplatsen. När hon någon gång (sällsynt) lyckas få kontakt och leka med ett annat barn växer självförtroendet enormt, hon blir modig och kan själv ta kontakt med andra.

Hon är väldigt snäll, i ordets bästa mening. Snäll mot andra. När det kommer barn på besök hämtar hon sina leksaker och räcker fram dem, visar, hjälper. Om barnet i fråga inte är snällt utan till exempel knuffar henne blir hon helt ställd och verkar inte kunna förstå att någon har gjort så med flit. Eller när något barn tar saker från henne som hon haft i handen blir hon väldigt indignerad och upprörd, försöker inte ta tillbaka saken utan söker rättvisa hos närmsta vuxen.

Disa vill gärna hjälpa till, med att slänga skräp i soporna, sopa, tvätta golv, hänga tvätt och sådant, och om vi är med yngre barn hjälper hon gärna till att stoppa nappen i munnen (tar ut nappen och stoppar in igen), mata, ta på skor eller torka näsan, och förstås, ge barnet leksaker.
Hon älskar att springa in i ett rum och stänga dörren, då ska vi knacka på och öppna och försöka ta fast henne.
Vatten är bland det bästa som finns att leka med, och jag svär tyst över att vi varken har balkong eller trädgård med plats för plaskpool och vattenleksaker. Istället har jag börjat leta efter vattenspridare i parken varje förmiddag, nu när det är varmt. Ska se om jag kan lära mig var vattenspridarna finns, och vid vilka tider.
Disa tycker om att rita och måla, och dagligen tar hon whiteboardpennor och springer runt och försöker rita med dem. Att jag aldrig lär mig att ta undan dem!
Håret har växt kanska mycket och korkskruvlockarna hänger ner. Jag kammar igenom dem efter duscharna och försöker sysselsätta Disa med något under tiden, för det tar en stund att komma igenom trasslet.

Hon tycker om att sätta sig på små saker och gillar den nya pottan, även om vi inte har börjat potträna än. Hon använder allt möjligt som potta nu, legolådan och skålar till exempel. Kssss säger hon och sätter sig.

Hon skojar mycket, kittlar oss och sätter hattar och annat på huvudet. Leka själv är inte alls hennes grej, så när Disa är vaken finns det inte möjlighet att göra annat än att vara med henne. Jag vet inte vad jag skulle gör om hon slutade att sova siesta. Jag behöver den vilostunden! (Vilostund som i att göra annat, diska, planera jobb, skicka mejl, tvätta, fixa mat och sådant.) Fåret Shaun har blivit räddningen många gånger. Även om jag innan hon kom tänkte att inte ska jag använda tv:n som barnvakt...

Finmotoriken tränas dagligen. Disa älskar att sätta korkar på pennor, stoppa in pinnar i hål, sätta i sladdar och så vidare. Ofta saker som hon inte alls borde göra.
Hon tycker om när jag smörjer hennes rygg med kräm för att den inte ska klia så nu när det är varmt, och hon smörjer gärna sig själv och mina händer också.
Godis är det enda som hon alltid tycker om, och det är svårt att stå emot när hon ber om "go", helst vill jag gå till närmsta kiosk och köpa godis till henne för att se henne äta.
Hon är så makalöst fin, min lilla unge.

Just nu - lite stressigt

Stressig period, därav få inlägg på bloggen.
Jesús har haft genrep, konserter, skivinspelning, radiointervju, jag har jobbat och varit barnvakt och på födelsedagskalas, vi har knappt träffats alls sedan innan Madridresan.
På måndagskvällen blev ett jobb inställt så jag åkte och hämtade Jesús tidigare (när han slutade istället för drygt en timme senare som annars på måndagar). Vi åkte ut på landet, lekte med Disa i en bäck, pratade om förhoppningar till hösten, och sedan åkte vi in till stan igen och åt asiatisk mat på restaurang.

I Sevilla är det sommarvärme och solen är stark.. Jag går numera aldrig till parken med Disa, om det inte är kväll, utan att smörja in oss båda med faktor 50. I går hittade jag i parken en liten, liten vattenstråle som skulle bevattna gräset, och där fick Disa leka en stund. Hon älskar att leka med vatten!
Vattenspridarna runt vårt hus är alla inhägnade av höga staket som hindrar folk att trampa på gräset, eller njuta av vattenspridarna. Mycket plågsamt att se, och känna doften av vatten, när det är så hett ute.

Madrid tur och retur

Jaha, så har man varit i Madrid då!
Jag har blivit lite vänligare stämd mot staden. Den känns nu som en ganska hemtrevlig storstad. Jag kan förstå er som gillar den.
Men hu, så stort det är!
Och vad bråttom folk har! Kanske är det så i städer med tunnelbana?
Jag tänkte på när jag bodde på Åland ett år, och vid sällsynta tillfällen åkte från ön. Någon gång åkte jag till Stockholm och blev golvad av hur alla verkade vara så stressade att de sprang, och över att det var så otroligt mycket folk.

Vandrarhemmet som jag bodde på rekommenderas. Suveränt bra, mitt i centrum. Mola Hostel heter det, nytt, rent, fint, lugnt. Bästa vandrarhemmet jag varit på.
Jag var lite nere första dagen så jag gick på en tidig bioföreställning för att få tiden att gå. Bion ligger bredvid vandrarhemmet. Almodóvars nya film Julieta blev det. En sorglig film, helt okej, men inte oförglömlig som den sorgliga och otäcka La piel que habito (The skin I live in).
På kvällen sa Disa mamma i telefon, och det kändes så sorgligt att vara ifrån henne. I bakgrunden hörde jag Pipen jama som en tok, han tog min frånvaro rätt hårt, sa Jesús, dessutom hördes det hur Sevillas seger mot Liverpool firades ute. I vår stadsdel håller folk på Sevilla (inte Betis, andra laget) så här firas det extra mycket med smällare, jubel och biltutor.

Nästa dag åkte jag till den svenska ambassaden. Den ligger i ett flott område. Där är alla vackra, och någon som bär ryggsäck och sandaler sticker ut, kan man säga.
På ambassaden hänger fotografier av kungen och drottningen och det finns broschyrer om Sverige, storstäderna och Dalarna på engelska och spanska. De jag träffade som jobbar där var så Sverigesvenska att det kändes som en liten kulturkrock, som att, tja, förflytta sig till Sverige på ett ögonblick.
Svårt att förklara.
Alla medhavda papper, personbevis, utlänningspapper, ansökan om svenskt medborgarskapspapper (!) och vad det var stämde, det var en stor lättnad. Har blivit van vid spanska myndigheters papper och stämplar och hade tagit med mig flera extrapapper och kopior för säkerhets skull, trots att de inte stod listade bland det som jag behövde ta med. Men man vet ju aldrig, och jag ville inte göra om resan på grund av ett missat papper. Kvinnan kom rest från Malaga, som kom efter mig, blev inte väl mottagen. Hon trodde att det räckte att beställa en passtid istället för tre; en tid för varje barn, och hon hade dessutom inte tagit med fotografier på dem. Vem skulle komma på den tanken? Bilderna tas ju där!

Mitt emot ambassaden finns en dyr men väldigt fin pastelería. Tips för er som också måste åka till ambassaden. Tröstät på pastelerían efter besöket. Det gjorde inte jag, men jag fick smaka en liten, liten himmelskt god Pastel de Rusia med hasselnötskräm, och hade det inte varit så varmt hade jag köpt med mig hem till Sevilla.
I ett hörn vid tunnelbanan säljs en massa olika sorters fruktjuicer och bagels, och det kändes så exotiskt. Utbudet är stort i Madrid. Det är roligt. Sevilla är mer traditionellt och här finns mest traditionell spansk mat, lite pizza, kinamat och sushi, så det är kul att se andra saker.
Dagens bästa blev att träffa Karin som just nu bor i Madrid. Jag har läst hennes blogg ganska länge. Hon har bott i Sevilla men var inte kvar när jag hittade henne. Tiden gick så himla fort bara, innan min buss till Sevilla skulle gå. Men vi hann med en lunch (thaimat!) mittemot stationen. Karin har fått vänner genom min blogg, otroligt nog, och snart flyttar hon ner till södern igen. Det tycker jag ska bli roligt!

Det var skönt att komma hem till Sevilla. Bussresan kändes längre än de sex timmar den tar. Ditvägen gick fortare eftersom jag sov mer. Ett minus med den resan var just sömnen. En gång vaknade jag av att jag försökt (eller lyckats?) sjunga Broder Jakob. Jag drömde att Jesús sjöng den för Disa i ett annat rum och jag höjde rösten för att sjunga kanon med honom, som vi gör ibland för att få Disa att somna.
Det var fuktigt varmt i stan. Efter två fulla stadsbussar var jag hemma, och lilla Disa åt chokladkex och var det sötaste jag sett, och hon pratade och pratade och pratade. Jesús hade köpt rökt lax och gjorde laxrullar med ruccola. Han sa, att med Disa hade det gått hur bra som helst, men Pipen skulle ha fått en hjärtinfarkt om jag hade missat bussen från Madrid.
Det var gott att vara hemma.

Bilderna förresten, de är bilder från Madrid och ligger inte i någon ordning alls, inget som har med texten att göra, förutom att jag tog dem i Madrid.

Små svårigheter i spanskan

Jag är flytande i spanska, men det betyder ju inte att jag inte har problem med språket ibland.
Just nu kämpar jag framför allt med att lära mig detta:

1. Fruktsallad ska inte översättas ordagrant till ensalada de frutas. Ensalada används om grönsallader. Fruktsallad kallas macedonia.

2. Ordet Regnkläder ska inte översättas ordagrant till ropa de lluvia. Regnkläder heter *bläddrar i ordboken* Impermeable. Jag har sällsynt svårt att lära mig det ordet. Men gör mig förstådd genom att säga ropa de lluvia.

3. Som Simone skriver i ett roligt inlägg; här säger man inte hej när man på promenaden stöter på en bekant som man borde hälsa på, utan man säger adjö. Jag lärde mig det efter ett tag, hur konstigt och bakvänt det än kändes, men nu det senaste året verkar jag ha gått tillbaka till att heja på dem jag träffar istället.
Fel.
Så ska man inte göra.

4. Ett litet bakslag var när jag för ett par dagar sedan bad om paprika istället för paprikapulver i fruktaffären. Sedan allra första början har jag haft så svårt att skilja på  pimienta, pimiento och pimentón (peppar, paprika och paprikapulver) att jag VARENDA gång jag handlat paprika i fruktaffären varit tvungen att öva och testa i huvudet först vad det heter. Så det är märkligt att jag inte har sagt fel förut.
Pepino (gurka) påminner om de andra p-orden, så där får jag också tänka till ibland.



En framgång: Häromdagen sa jag äntligen mitt postnummer på "rätt" sätt när jag blev tillfrågad i en butik. 41 008 (fyrtioett noll noll åtta) istället för 4 10 08 (fyra tio noll åtta).

Picknick och Eurovision

Äntligen slutade det att regna!
Vi tog med Lidia samt matsäck; couscoussallad, prinskorv, mispelfrukter och kanelbullar.
Vi åkte till en tallskog nära risfälten. Det var fuktigt i marken och vatten i bäcken, vilket Disa älskade. Skorna blev genomblöta nästan med en gång, men roligt hade hon!
Vi såg många flamingor som gick och betade, och många rovfåglar.
På kvällen åkte vi till den irländska puben för att se Eurovision med andra svenskar.
Jag stod bakom en pelare så jag såg inget, men jag hörde Sveriges bidrag (det var väldigt hög volym...). Det var inte dåligt, men... tja, en trallvänlig, lite menlös sång. Jesús som tittade tyckte inte om vad han såg, och var säker på att Sverige skickat det bidraget och det framförandet för att landet inte har råd att hålla finalen en gång till. (När jag i efterhand kollade på youtube började jag hålla med.)

När Disa blev trött åkte vi hem. Jag tänkte se omröstningen där, men Jesús retades så för Sveriges bidrag samt hela Eurovision Song Contest som han tycker är urtråkigt, att jag tröttnade på honom och alltihop, tog Disas läggning som Jesús skulle ha skött för att jag skulle kunna se omröstningen, och satte mig i Fula Rummet med datorn.
Det var vår lördag det.


Såg ni ESC?

I Sevilla stängs parkerna vid regn

Jag vet att vädret är alldeles fantastiskt i Sverige nu. Härligt!
Här har det regnat i en  vecka, varit ganska kallt och blåsigt och det verkar hålla i sig till helgen då det vänder. nästa vecka väntas upp till 30 grader... Suck.
Eftersom jag är svensk håller jag mig inte inomhus med Disa hela regntiden.
Eftersom jag är svensk har jag regnkläder, liksom Disa. Så vi gick ut för att leka i vattenpölarna.
Ett barn och en vuxen som är ute i regnet och har regnkläder är så ovanligt här att många stannar och tittar under sina paraplyer, skrattar och pratar med oss.

Utanför huset har vi gator och bilar och parkeringsplatser, vilket inte stör Disa så länge det finns vattenpölar, men jag hade tänkt oss till parken. Efter en halvtimme hade jag ingen lust att gå dit längre, men det hade Disa.
- Parque! Parque! Parque, upprepade hon gång på gång, så jag lyfte upp henne, hon var trött nu, och bar henne till Parque Miraflores ingång. Och möttes av... en stängd grind! Stängd med kedja och hänglås!

Så många gånger som jag har irriterat mig över att VARENDA jävla park här i Sevilla är inhägnad. Parkerna är öppna vissa tider. Har ni hört?! Och när som helst kan de stängas så att ingen kommer in!

I höstas stängdes hela María Luísaparken för att det regnade, och jag kunde inte fatta det, gick från ingång till ingång runt den stora parken för att leta efter en öppen grind, jag liksom många turister och sevillabor, men alla grindar var stängda.
Och nu Mirafloresparken.
PÅ GRUND AV ATT DET REGNADE!
Jag var så irriterad. Vad var egentligen anledningen? Ville kommunen förhindra att fotgängare skulle råka trampa i en vattenpöl?

Jesús gissade att det berodde på risken för fallande grenar.
- Om det faller ner en gren i huvudet på någon kan kommunen stämmas på så mycket pengar, att de hellre stänger hela parken, menade han.
- Tre fjärdedelar av allt mitt pappersarbete på skolan är av samma anledning, skolan måste hålla ryggen fri när folk vill stämma den. För det gör folk. Stämmer.
Grannen som jag träffade i fruktaffären sa ungefär samma sak, att parken stängdes för att det kan ramla ner grenar på folk.
Jag sa inget om vad jag tänkte om det.

Jag gick med Disa till Más istället för att köpa choklad som vi åt på hemvägen, men hon fortsatte att fråga om parken.
- Parque. Parque?
- Vi kan inte gå dit, för den är stängd. Tyvärr, svarade jag varje gång.
Och till slut sa jag till henne, jag som har bestämt att försöka att aldrig tala illa om saker i Spanien (men kan inte hålla inne med att dubbningen är fruktansvärt dålig), hennes hemland, att i Spanien finns det mycket som är fantastiskt, och annat som är väldigt dåligt, och detta att det finns stängsel runt parkerna är en sådan dålig sak. Det skulle aldrig hända i Sverige.

AC/DC och Iron Maiden i Sevilla

Är klockan redan 20, undrade jag förvånat när jag hörde Jesús komma hem med Disa. Jag jobbade och Jesús hade gått till parken med lillan för att hålla sig ur vägen.
Han kommer aldrig hem tidigare, och nu var det fortfarande en kvart kvar... Jag var lite irriterad över att de kom och störde, och undrade samtidigt om det hade hänt något. Bajsolycka? Spöregn?

Fem över åtta hade jag ännu inte slutat, men Jesús kom ut från sovrummet, lämnade Disa i famnen på mig och sa:
- Jag måste iväg, jag ska gå på AC/DC, jag har bråttom.
Oj!
De senaste månaderna (halvåret?) har alla talat om att både AC/DC och Iron Maiden kommer till Sevilla och spelar på Olympiastadion. Varenda människa verkar ha biljett till minst en av konserterna, även de som inte lyssnar på musiken annars.
Jesús lyssnar, men sedan biljetterna släpptes har det inte dykt upp något bra tillfälle att lägga 85 euro (billigaste) på konsertbiljett, dessutom vill han av principskäl inte betala så mycket för en konsert. Det är inte ett skäligt pris. För ett par dagar sedan kom han hem från Casa del Blues som firade ettårsjubileum och sa, att den konserten var musikaliskt mycket bättre än någon som AC/DC eller Iron Maiden någonsin skulle kunna ge, och den hade varit gratis, berättade han.

Men så hade en bekants bekant fått förhinder och sålde sin biljett för halva priset, två timmar innan konserten skulle börja. Jesús fick bråttom att ta sig hem, byta om, lämna Disa, åka iväg och hämta biljetten, åka till stadion, gå ett par kilometer (inga parkeringsplatser) från parkeringen, stå i kö som ringlade sig runt hela stadion, och han hann precis.
Det var fullt, det var gruppens enda spelning i Spanien på turnen.
Jesús hade billigaste platsen längst bort, men såg den lilla pricken som var Guns N´ Roses sångare som hyrts in, som satt i rullstol med brutet ben, och att det var han förstod J av storbildsskärmarna.

Jag blev så glad när jag fick veta vart han var på väg! Han ville ju så gärna gå, alla kompisar skulle dit, och han har dessutom varit så nere ända sedan i söndags när vi spenderade eftermiddagen i hans föräldrahem. Vi åker sällan dit för Jesús vill inte, allt påminner om hans mamma, och pappan har förändrats mycket. Jag förstår, jag skulle inte heller åka till mitt gamla hem trots att det har gått mycket längre tid. Jag försökte hjälpa till, föreslog att jag skulle ta Disa så han kunde gå på bio, se film själv i soffan (går inte med D), gå ut och äta sniglar... Sniglar var det enda förslaget som gick hem... Men så kom konserten.
Disa och jag gick och köpte kebab och plaskade i vattenpölar, och hon somnade efter att ha skrattat mycket, min unge som inte är någon skrattjej.
En bra tisdag, med andra ord.

Vad ska jag göra i Madrid?

Nästa vecka ska jag åka till Madrid för att förnya passet.
Jag har hunnit smälta det här, och börjar se fram emot den lilla resan. Jag tänkte inte på det då, men... ALL ENSAMTID! All lästid! Sova ostört! Gå vart jag vill och inte behöva tänka på någon annan än mig själv. Och återigen, lästiden. Lästiden... Tolv timmar bara på bussresorna fram och tillbaka.
Madrid är som sagt inte någon favoritstad. För stor, för ful för ovacker, för instängd, för mycket trafik, för mycket stad för en som inte tycker om städer, vilket väl är det egentliga problemet. Men det är en rätt rolig stad också, med fantastiska museer, och... ja, vad mer? Jag är ingen Madridkännare, även om jag hunnit se en del de fem-sex gånger jag varit där.
Ni är flera som läser som känner till Madrid mycket bättre än jag. Kan ni ge några tips? Vad ska jag se och göra i Madrid, förutom att fixa pass?

Laga paella

Det är inte klokt. Men efter nio år i Spanien är det först nu som jag har köpt mig en paellera - paellapanna.
Jesús pappa kom dagen efter för att lära mig att laga paella. Det är han som är paellakocken i familjen. Bättre läromästare kan man inte få. Det är alltid han som lagat paella till söndagsluncherna med familjen, som lagat jättepaella på födelsedagsfester utomhus. Det händer nästan aldrig att jag beställer paella när vi äter ute, för den blir bara jämförd med Jesús pappas paella, och mot den har ingen annan någon chans. Dessutom bör paella ätas hemlagad.
Att laga paella är egentligen inte svårt. Det är bara så himla tricks som ska tänkas på, och så många olika moment.
Min paellapanna invigdes med en skaldjurspaella. Den gröna paprikan skulle stekas med vitlöken och senare tomaten (paella-refrito görs utan lök!), den röda paprikan skulle kokas, snäckorna dödas i kokande vatten, som sedan blandas med vattnet som räkskalen kokats i, och det måste vara rätt mängd vatten, ett glas per portion ris, och riset ska stekas lite, och champinjonerna kokas, och man får absolut inte röra i riset för det rundkorniga riset får inte klibbas ihop, och räkorna läggs i efter halva riskoktiden, och, och, och...
Jag är inte redo att lägga ut receptet på bloggen än, måste lära mig att göra paella själv först, utan hjälp.

I går åt vi hemma hos Jesús pappa och tillbringade en vilsam eftermiddag och kväll där. Han gjorde kycklingpaella till oss, och jag studerade, lyssnade, mindes och la nytt på minnet.
"Det krävs en filosof för att salta."
"Paella lagar man med ett glas vin som sällskap." "Men jag dricker inte vin, vad gör jag då?" "Då kan du lyssna på flamenco istället."
"Du måste hela tiden ligga steget före. Du måste hälla på mer vatten innan riset vet om att det behöver mer vatten."
"Om vattnet inte är varmt får du lura riset och hälla på litegrann på olika ställen så att det inte märker något."

Jag tänkte på min kompis som trodde att paella gör man av kylskåpsrester och sådant som man råkar ha hemma. Jag tänkte på hen när Jesús pappa tog fram kycklingen som legat och marinerats hela natten i olivolja med vitlök och timjan för att få en riktigt god smak i paellan. Och skaldjur och fisk och bläckfisk som varsamt väljs ut, och bara vildskjutna kaniner får användas i kaninpaellan, inga industrikaniner.

Jesús pappas paellor är alltid mycket goda, men när de blir perfekta är varenda tugga en njutning, och man önskar att det aldrig ska ta slut.
Gårdagens paella, med kyckling, champinjoner, sparris, morot, ärtor, bönor, paprika, var en sådan. Tur att det blev så mycket!

Kompisbesök

Jesús var på skivinspelning och därefter konsert, och jag och Disa stannande hemma och fick besök av våra svenska kompisar Johanna och Samuel.
Disa blev så himla glad. Samuel är ungefär fyra månader yngre än Disa, och de leker mer och mer tillsammans.
Disas mamma blev också glad. Dels fick jag en anledning att baka (jag gör aldrig det numera, det är för svårt med Disa vaken, och dessutom vill varken hon eller Jesús äta), dels träffar vi så sällan andra föräldrar med barn i samma ålder. Det är egentligen bara två som vi träffar regelbundet, och det blir inte ens varje vecka.
Jätteroligt att se Disa tillsammans med andra barn.
Efteråt... syntes det att barnen hade haft roligt. Det krävdes fyra skivor sockerkaka innan jag orkade ta tag i efterstädningen.
Eller så var städningen en ursäkt till att äta mer sockerkaka.

Ingen bild på hockeyfrillan

Flera av er efterlyser bild på hockeyfrillan.
Ni är tokiga. Naturligtvis tog jag ingen bild på eländet.

Å andra sidan hade det varit bra att ha inför alla kommande klippningar. Då skulle jag kunna jämföra och tänka, att visserligen blev jag ful, men så ful som när jag hade hockeyfrilla blev jag i alla fall inte.

Hockeyfrillan som den sura tjejen gjorde försvann i första hårtvätten. Nu är håret ungefär som vanligt, men med en märklig lugg som hänger ner i vänsterögat, och bara hälften så mycket hår som tidigare. Och det nya morgonrufset kan göra en lite rädd
Men helt okej.

Min hockeyfrilla

Min frisörsalong är ett lite personligt ställe. Här, som på många frisörsalonger här, brukar man inte beställa tid, det är bara att komma.
Det är Diego och hans fru som klipper. Diego går in och ut mellan dam- och herrfriseringen som ligger vägg i vägg, han klipper på båda.
Här kommer det in alla möjliga personligheter, hela familjer, a-lagare, vilsna som frågar efter vägen eller efter butiker som inte längre existerar, blivande brudar... För det mesta sitter någon mamma med sina barn i en frisörstol och pratar med personalen.
Nu är det längesedan jag klippte mig i Sverige, men jag har minnen av snygga inredningar, massagestolar, tidsbokning och till och med serverades te och kaffe på flera ställen. Och det kostade tre gånger så mycket som en spansk klippning.

När håret är tvättat får jag alltid höra "sätt dig här så länge, Diego kommer snart" för då är han inne och klipper herrar. Sedan kommer han med saxen, klippklippklipp, han är så snabb, och ibland hinner jag förklara innan han börjar hur jag vill ha det, och för ett par dagar sedan var första gången som han faktiskt lyssnade och tog mig på orden. Jag hade överdrivit för att få något sånär som jag önskade, men han lyssnade och gjorde precis som jag förklarat, tyvärr.
- Vill du ha frisyr, frågade han efter femminutersklippningen. Att få en frisyr fixad efter klippningen kostar några euro extra, man får alltid frågan och i princip alla vill ha det utom jag, men jag blev överrumplad, det var länge sedan jag klippte mig senast, så jag sa ja.
Diego lämnade mig med mitt blöta hår och tog sig an damen som väntade på honom i stolen bredvid, medan den fantastiskt snygga och otrevliga tjejen som fixar ögonbryn närmade sig mig med hårblås och kam..
Och hon blåste mitt hår platt och omsorgsfullt medan hon pratade med en mamma, och jag ville säga Sluta, det räcker, jag har inte tid, måste åka till Mercadona och handla innan de stänger, men jag sa inget utan uthärdade.
Jag fattade inte att hon var färdig när hon lämnade mig. Skulle hon inte göra något åt håret som hängde i ögonen? Varför hade jag så kort hår där förresten? Hade Diego klippt lugg på mig??!
- Tycker du om det, undrade Diego och mötte min blick genom spegeln.
- Uhm, hm,... Jag ser inte så bra, sa jag trots att ajg ahde glasögonen på mig, försökte spela extra närsynt och gick fram mot spegeln för att vinna tid. Vad sjutton skulle jag säga? Jag brukar alltid ljuga och säga Ja när frisören undrar, men den här gången kunde jag inte. Det var värre än någonsin varit tidigare. Frisyren var så hemskt ful.
- Tycker du om det, undrade Diego igen.
Jag undrade tyst om det var hat eller avsky jag kände för frisyren medan jag försökte komma på vad jag skulle säga.
Kunde inte ljuga.
- Tja... det är... nytt... sa jag, betalade 18 euro och skyndade mig iväg. Hittade hårnålen i fickan och satte fast den irriterande, höga luggen med den. Det var sent, så inte många skulle se mig innan jag kom hem, men det grämde mig att alla kunder på Mercadona skulle se mig så här och tro att jag hade friserat mig så för att jag tyckte att det var fint.
Jag var inte arg på Diego, hur han hade klippt skulle jag inte få veta förrän efter första hårtvätten, utan på snyggtjejen med hårblåsen.

Hon hade gett mig en hockeyfrilla.

Picknick i Alamillo och grillat på restaurang

Josè Alberto var ledig den här lördagen så vi skulle hitta på något, men vad?
Picknick i Alamilloparken? föreslog jag, och så blev det.
Jag gjorde kycklingpaj och lyssnade på P4:s sändningar om kungens 70-årsdag och tyckte om kungen och kungahuset mer än någonsing, har aldrig varit mer rojalist än där och då i köket. Sedan var vi tvungna att åka så jag missade resten.
Kanske var jag en smula nedslagen för den missade radion, och än mer för min nya, ofrivilliga hockeyfrilla, men Lidia var värre däran eftersom hon kvällen innan hade blivit av med sin mobil genom en obehaglig händelse. Hon hade jobbat sent, hennes pappa ringde och undrade om hon skulle komma hem eller sova över hos släktingen som bor i närheten, och just som Lidia la på körde en motorcyklist upp på trottoaren och prejade henne, snodde telefonen och körde iväg.
Men picknicken var bra och vi hade roligt.

Förutom kycklingpaj fanns det tortilla, bröd, chorizo, krämost, tomatbröd, två stora petflaskor med salmorejo och en massa drycker förstås.

Efter en stund var vi åtta personer samt tre barn på picknicken.
Disa lekte och lekte.

Vi gick till den stora lekplatsen en stund, men där var mest stora, våldsamma barn, så vi gick och slängde pinnar i ån och sedan till drickfontänen som Disa älskade. Det bästa hon vet är vatten att leka med!

Hon blev så blöt att inte ens skorna gick att använda sedan och hon fick stanna barfota på filtarna.

När klockan närmade sig halv tio på kvällen åkte vi hem. Vi hade lust att fortsätta med middag på flamencopeñan, men småttingarna behövde komma hem och sova. Så vi bestämde oss för att ses på peñan dagen efter vid två för lunch.


Det här stället är så mysigt! Bara att komma in på jordgatan mellan det gamla San Jeronimoklostret och den mystiska, inmurade tyska kyrkogården är som att landa på en plats långt från storstaden. Borden skuggas av fikonträd och parasoller och i ett hörn står två enkla grillar, och den som sitter man för nära kan få brinnande kolknatter på sig.

Vi beställde ett fat tomates aliñado att dela på. Här är de frikostiga med vitlök, kryddor och vinäger. Gott och lite starkt.

Disa fick en tapa med acedias, plattfiskar, Jesús beställde en tapa med sniglar i tomatsås att dela med Disa, och alla tog vi churrasco de cerdo, grillat griskött som var så saftigt och gott!

Ett minus var väntetiden. Första gången vi ätit lunch där och det var fullt, samt trubbel med personalen. Ett större minus att vi fick stans sämsta servitör. Återkommer gärna, men bara för middag på kvällen då det är lugnare.

Vad har ni gjort i helgen?

Dyrt att förnya passet i Spanien

Kanhända beklagade jag mig väl mycket när jag av tulltjänstemannen fick veta att mitt pass inte gäller längre eftersom det gick ut för en månad sedan. Men jag ville verkligen, verkligen inte åka till Madrid för att förnya det. Ambassaden i Madrid är enda platsen i Spanien för att förnya sitt svenska pass. Jag gillar inte Madrid så värst. För stort, för instängt, för mycket byggnader och trafik. Inte är stan särskilt vacker heller. Och jag gillar inte storstäder.
Jag medger att jag gnällde lite där i bilen, men det var innan jag fick reda på det verkliga problemet med att passet har gått ut. Och det är att det är så dyrt att förnya det.
Det kostar 150 euro!
Plus 18 euro för att få det skickat till Sevilla.
Jag tycker att det är orimligt att ta 150 euro för att förnya ett pass.

Så tillkommer resa tur och retur till Madrid, eventuell övernattning eftersom resan från Sevilla tar ungefär sex timmar, och ambassadens passtjänst stänger klockan 12.30. Och jag ska hitta dit...
Jag blir helt matt.

Visst borde jag ha kollat utgångsdatumet tidigare, förnyat passet när jag var i Sverige, men vem tänker på det i augusti när passet går ut i mars året därpå?