AC/DC och Iron Maiden i Sevilla

Är klockan redan 20, undrade jag förvånat när jag hörde Jesús komma hem med Disa. Jag jobbade och Jesús hade gått till parken med lillan för att hålla sig ur vägen.
Han kommer aldrig hem tidigare, och nu var det fortfarande en kvart kvar... Jag var lite irriterad över att de kom och störde, och undrade samtidigt om det hade hänt något. Bajsolycka? Spöregn?

Fem över åtta hade jag ännu inte slutat, men Jesús kom ut från sovrummet, lämnade Disa i famnen på mig och sa:
- Jag måste iväg, jag ska gå på AC/DC, jag har bråttom.
Oj!
De senaste månaderna (halvåret?) har alla talat om att både AC/DC och Iron Maiden kommer till Sevilla och spelar på Olympiastadion. Varenda människa verkar ha biljett till minst en av konserterna, även de som inte lyssnar på musiken annars.
Jesús lyssnar, men sedan biljetterna släpptes har det inte dykt upp något bra tillfälle att lägga 85 euro (billigaste) på konsertbiljett, dessutom vill han av principskäl inte betala så mycket för en konsert. Det är inte ett skäligt pris. För ett par dagar sedan kom han hem från Casa del Blues som firade ettårsjubileum och sa, att den konserten var musikaliskt mycket bättre än någon som AC/DC eller Iron Maiden någonsin skulle kunna ge, och den hade varit gratis, berättade han.

Men så hade en bekants bekant fått förhinder och sålde sin biljett för halva priset, två timmar innan konserten skulle börja. Jesús fick bråttom att ta sig hem, byta om, lämna Disa, åka iväg och hämta biljetten, åka till stadion, gå ett par kilometer (inga parkeringsplatser) från parkeringen, stå i kö som ringlade sig runt hela stadion, och han hann precis.
Det var fullt, det var gruppens enda spelning i Spanien på turnen.
Jesús hade billigaste platsen längst bort, men såg den lilla pricken som var Guns N´ Roses sångare som hyrts in, som satt i rullstol med brutet ben, och att det var han förstod J av storbildsskärmarna.

Jag blev så glad när jag fick veta vart han var på väg! Han ville ju så gärna gå, alla kompisar skulle dit, och han har dessutom varit så nere ända sedan i söndags när vi spenderade eftermiddagen i hans föräldrahem. Vi åker sällan dit för Jesús vill inte, allt påminner om hans mamma, och pappan har förändrats mycket. Jag förstår, jag skulle inte heller åka till mitt gamla hem trots att det har gått mycket längre tid. Jag försökte hjälpa till, föreslog att jag skulle ta Disa så han kunde gå på bio, se film själv i soffan (går inte med D), gå ut och äta sniglar... Sniglar var det enda förslaget som gick hem... Men så kom konserten.
Disa och jag gick och köpte kebab och plaskade i vattenpölar, och hon somnade efter att ha skrattat mycket, min unge som inte är någon skrattjej.
En bra tisdag, med andra ord.