Jodå, jag åkte till stan för att titta på mumien, men de hade redan stängt locket till kistan när jag kom fram till katedralen. Jag tror att det hade att göra med att la Virgen de la Macarena, Sevillas mest populära jungfru Maria-figur, befann sig i katedralen, och det var en enorm kö för att gå in och titta på henne.
Utanför stod en militärparad uppställd, och efter en stund satte de igång att spela och marchera iväg med en väldig fart.
I Sevilla händer det alltid grejer.
Jag gick på smågator till katedralen, för skuggans skull. blev stoppad av fyra ungar som undrade om jag kan engelska och om de kunde få ställa några frågor. Visst, sa jag, man får ju hjälpa till. Det var frågor till utländska turister för något skolarbete, och jag fick svara på sådant som favoritmonument i Sevilla, det bästa med Sevilla och om jag tänker besöka något utanför staden. Det blev lite knäppt när de förstod att jag inte turistar här.
Jag hittade en ny butik. En med nordamerikanska livsmedel på Calle Franco, tror jag att det var. Den är visst inte så ny, blev jag upplyst om, men visst måste jag ha passerat där sedan september? Det finns en massa såser och kakmixer bland annat, och det finns (hurra, äntligen!!!) munkringsformar! För att göra munkar i ugn! Japp, jag ska gå tillbaka.
Katedralen och mumien blev det ju ingenting med, men jag hälsade på Nikki som jobbar mittemot med att sälja biljetter till de gröna turistbussarna. Som sagt, för den som jobbar på bar/restaurang eller inom turistnäringen finns inga lediga helgdagar.
Det blev en sväng in genom det fina lilla inbyggda torget Figón del Cabildo, där det hålls antikvitetsmarknad på söndagsförmiddagar.
Vidare såg jag att det är Feria de libros på Plaza Nueva.
Bebisen (harkel, hrm) var sugen på glass, så jag gick vidare till bästa glasstället La Fiorentina på Calle Zaragoza. Hasselnötsglassen var slut, så det blev en strut med Flor de Azahar, apelsinblomsglass. Ljuvligt!
Sedan var det matdags så jag gick tillbaka till bussen, förbi Las Setas. Det var jättevarmt.
lördag 31 maj 2014
fredag 30 maj 2014
Återigen en jäkla helgdag!
Jag är så trött på alla de här helgdagarna! Det känns som om det har varit minst en helgdag i veckan sedan april!
Så är det förstås inte, men en hel del har det varit, nästan alltid på fredagar och nu är det återigen röd dag i Sevilla.
Ja, visste ni det förresten? Här i Spanien är många helgdagar lokala. Dagens helgdag, som är San Fernandodagen, firas bara i Sevilla. Inte ens till förorterna når den. (Om man nu kan prata om förorter, även om man kommer dit på fem minuter med bil, eller man aldrig ser var stadsgränsen slutar och "förorten" tar vid, är det en egen ort med egen borgmästare och eget kommunhus, skrev om det här.)
San Fernando, säger ni, vem är det?
Jo, det är Sevillas skyddshelgon.
Det är gamle kung Fernando III som helgonförklarades efter att ha dödat en massa araber och kört iväg resten från bland annat Sevilla, och stärkt det kristna riket på den tiden som en stor del av Spanien var muslimskt.
Nu öppnas hans kista i katedralen tre gånger om året så att folk kan gå och titta på mumien, och en av de dagarna är just idag, den 30 maj.
Dumt att bli irriterad på helgdagar. Spanjorer har så kort semester att varenda helgdag behövs. Fast helgdagarna gäller så klart inte alla. Inte de mängder av folk som jobbar på barer och restauranger till exempel, eller som på något sätt har anknytning till turistnäringen. För mig ställer de till det, för det blir ett himla pusslande i schemat. Dessutom, om jag har ledigt så har Jesús för det mesta inte det, eftersom han jobbar tre mil utanför stan.
Om jag verkar onödigt sur är det för att jag väntar roligt paket med posten. Det borde ha kommit i dag, men eftersom det är röd dag arbetar inte brevbärarna.
Jag har jobb i eftermiddag, men nu på förmiddagen ska jag nog gå och titta på mumien. Belöna mig med en glass också kanske. Jag tror att bebisen behöver en hasselnötsglass, eller vad tror ni?
Så är det förstås inte, men en hel del har det varit, nästan alltid på fredagar och nu är det återigen röd dag i Sevilla.
Ja, visste ni det förresten? Här i Spanien är många helgdagar lokala. Dagens helgdag, som är San Fernandodagen, firas bara i Sevilla. Inte ens till förorterna når den. (Om man nu kan prata om förorter, även om man kommer dit på fem minuter med bil, eller man aldrig ser var stadsgränsen slutar och "förorten" tar vid, är det en egen ort med egen borgmästare och eget kommunhus, skrev om det här.)
San Fernando, säger ni, vem är det?
Jo, det är Sevillas skyddshelgon.
Det är gamle kung Fernando III som helgonförklarades efter att ha dödat en massa araber och kört iväg resten från bland annat Sevilla, och stärkt det kristna riket på den tiden som en stor del av Spanien var muslimskt.
Nu öppnas hans kista i katedralen tre gånger om året så att folk kan gå och titta på mumien, och en av de dagarna är just idag, den 30 maj.
Dumt att bli irriterad på helgdagar. Spanjorer har så kort semester att varenda helgdag behövs. Fast helgdagarna gäller så klart inte alla. Inte de mängder av folk som jobbar på barer och restauranger till exempel, eller som på något sätt har anknytning till turistnäringen. För mig ställer de till det, för det blir ett himla pusslande i schemat. Dessutom, om jag har ledigt så har Jesús för det mesta inte det, eftersom han jobbar tre mil utanför stan.
Om jag verkar onödigt sur är det för att jag väntar roligt paket med posten. Det borde ha kommit i dag, men eftersom det är röd dag arbetar inte brevbärarna.
Jag har jobb i eftermiddag, men nu på förmiddagen ska jag nog gå och titta på mumien. Belöna mig med en glass också kanske. Jag tror att bebisen behöver en hasselnötsglass, eller vad tror ni?
torsdag 29 maj 2014
Bebis-parfym
På föräldrautbildningen delades det ut en gul kartong till varje blivande mamma.
Vad kul, tänkte vi, undrar vad det är i den?
Kartongen vägde en del och vi öppnade redan i bilen. Vad kunde det vara? Något kul, användbart, förberedande för barnets ankomst, böcker kanske, informationsskrifter?
Nej, vad besvikna vi blev.
Det var en reklamkartong. Det som vägde var en flaska reklamvatten, och det är absolut användbart när man blir törstig.
Resten var reklamblad, reklamkataloger, blöjprov, våtservetter, te att ge till barnen när de är gasiga i magen och... parfym!
Men vad sjutton?
Här kan det mycket väl vara min svenska kultur som krockar med den spanska, det är förmodligen så enkelt, men parfym till en bebis??? Varför?
Det är ingen mjuk, diskret doft heller, vad än reklamen vill få oss att tro. Jag råkade nämligen spilla ut en skvätt...
onsdag 28 maj 2014
Regeringspartiet oroligt efter EU-valet
Medlemmarna i Partido Popular fortsätter att gång på gång upprepa att de är EU-valets vinnare i Spanien, vilket blir lite patetiskt eftersom de förlorade inte mindre än åtta mandat och ett två och en halv miljon röster. Men det märks att de är oroliga över resultatet ändå. Över småpartiernas framgång. De säger att det kan bli en mycket negativ utveckling för Spanien om tvåpartimakten bryts. De är så oroliga att de till och med försvarar socialisterna, PSOE, och har utsett småpartierna på vänsterkanten som Spaniens fiende. Menar att vänsterströmningen är lika farlig som extremhögern i till exempel Frankrike.
Blått eller rosa - Barn i macho-Spanien del 2
Jo, vi har ju valt att inte veta könet på barnet i förväg.
Och eftersom alla frågar efter könet och reagerar olika när vi säger att vi inte vet, blir det ibland tydligt att en av anledningarna till att så gott som alla här vill veta är för att kunna köpa bebissaker och kläder i rätt färg. Det vill säga: ljusblått eller ljusrosa.
Exempel ett, gravidläkaren:
- Är det en pojke eller flicka?
- Vet inte.
- Oj då. Ja, ibland går det inte att se på ultraljuden för de rör sig så.
- Nej, vi har valt att inte veta i förväg.
- Jaså... Ja, det finns ju kläder i grått...
Exempel två, på föräldrautbildningen:
Barnmorskan frågar under inskrivningen om namn, telefonnummer och...
- Är det pojke eller flicka?
- Det vet vi inte, vi har valt att inte veta.
Kvinna i gruppen väser till tjejen bredvid:
- Och det som är så roligt att köpa bebiskläder!
(Underförstått: det går inte att köpa något i förväg om man inte vet könet, eftersom man inte vet om det ska vara blått eller rosa.)
Exempel tre, i mataffären:
Äldre man före mig i kön: - Är det pojke eller flicka?
Kassörskan: - Hon vet inte, hon vill inte veta.
- Öh, jaså, nähä...
Kassörskan: - Jag hade aaaldrig kunnat hålla mig! Och hur ska ni göra med kläder nu då?
Exempel fyra, på sjukhuset:
Äldre kvinna pratar med ung gravid tjej som väntar på sin tur till mottagningsrummet:
- Är det en pojke eller flicka?
- En pojke.
- Vad roligt! Då ska jag berätta. När min son och hans fru väntade barn sa de på ultraljudet att det skulle bli en flicka. Men i slutet av graviditeten var de med om en olycka, inget allvarligt, men det gjordes ett nytt ultraljud för att kolla att allt var bra. Och vet du vad? Det visade sig att de väntade en pojke! Du kan inte föreställa sig vad de grät! De var ju tvungna att byta ut alla kläder!
Paret hade alltså förberett allt och köpt allt som skulle behövas. I rosa. Dyrt besked alltså, att det skulle bli en pojke istället...
Trots att vi inte vet könet har vi faktiskt lite bebiskläder, tro det eller ej. Men varken i ljusblått eller ljusrosa. (Jag märker att jag börjar bli väldigt anti ljusblått och ljusrosa.) Det finns fler färger. I alla fall i andra länder.
Här är del ett i macho-serien.
Och eftersom alla frågar efter könet och reagerar olika när vi säger att vi inte vet, blir det ibland tydligt att en av anledningarna till att så gott som alla här vill veta är för att kunna köpa bebissaker och kläder i rätt färg. Det vill säga: ljusblått eller ljusrosa.
Exempel ett, gravidläkaren:
- Är det en pojke eller flicka?
- Vet inte.
- Oj då. Ja, ibland går det inte att se på ultraljuden för de rör sig så.
- Nej, vi har valt att inte veta i förväg.
- Jaså... Ja, det finns ju kläder i grått...
Exempel två, på föräldrautbildningen:
Barnmorskan frågar under inskrivningen om namn, telefonnummer och...
- Är det pojke eller flicka?
- Det vet vi inte, vi har valt att inte veta.
Kvinna i gruppen väser till tjejen bredvid:
- Och det som är så roligt att köpa bebiskläder!
(Underförstått: det går inte att köpa något i förväg om man inte vet könet, eftersom man inte vet om det ska vara blått eller rosa.)
Exempel tre, i mataffären:
Äldre man före mig i kön: - Är det pojke eller flicka?
Kassörskan: - Hon vet inte, hon vill inte veta.
- Öh, jaså, nähä...
Kassörskan: - Jag hade aaaldrig kunnat hålla mig! Och hur ska ni göra med kläder nu då?
Exempel fyra, på sjukhuset:
Äldre kvinna pratar med ung gravid tjej som väntar på sin tur till mottagningsrummet:
- Är det en pojke eller flicka?
- En pojke.
- Vad roligt! Då ska jag berätta. När min son och hans fru väntade barn sa de på ultraljudet att det skulle bli en flicka. Men i slutet av graviditeten var de med om en olycka, inget allvarligt, men det gjordes ett nytt ultraljud för att kolla att allt var bra. Och vet du vad? Det visade sig att de väntade en pojke! Du kan inte föreställa sig vad de grät! De var ju tvungna att byta ut alla kläder!
Paret hade alltså förberett allt och köpt allt som skulle behövas. I rosa. Dyrt besked alltså, att det skulle bli en pojke istället...
Trots att vi inte vet könet har vi faktiskt lite bebiskläder, tro det eller ej. Men varken i ljusblått eller ljusrosa. (Jag märker att jag börjar bli väldigt anti ljusblått och ljusrosa.) Det finns fler färger. I alla fall i andra länder.
Här är del ett i macho-serien.
tisdag 27 maj 2014
Spanska tvåpartimakten verkar brytas
Hur gick det i EU-valet i Spanien då?
Jo, det blev ett riktigt spännande, oväntat resultat!
Det verkar som om tvåpartimakten håller på att brytas!
Både socialistpartiet PSOE och högerpartiet PP mötte varsin störtdykning. Istället för att rösta på dem, som vanligt, har folk äntligen börjat rösta på småpartierna. Till exempel har partier som förespråkar oberoende från Spanien ökat, samt vänsterpartiet, och den stora överraskningen; ett nytt vänsterparti som bildades för bara fyra månader sedan. Otroligt. Medan de stora partierna la miljoner på att skicka reklam till alla spanska hushåll, la Podemos lappar i brevlådorna, lappar som nyfrälsta podemosanhängare skrivit ut från hemsidan och själva kopierat upp i kopieringsbutikerna och delat ut.
PSOE tappade så många röster att dess partiledare avgår, men PP som förlorade nästan lika många röster spelar teater och utropar sig som vinnare eftersom de ändå fick flest röster av alla partier. Fåntratten Cañete, han med grodan häromdagen, ses göra segergester inför fotograferna på presskonferenserna.
Suck.
Titta gärna in på den här länken, det är Mats Björkman på Sydkusten som gjort en rätt träffande, personlig sammanfattning av valresultatet.
Ska verklgien bli spännande att se vad som händer i riksvalet i Spanien om ett och ett halvt år!
Jo, det blev ett riktigt spännande, oväntat resultat!
Det verkar som om tvåpartimakten håller på att brytas!
Både socialistpartiet PSOE och högerpartiet PP mötte varsin störtdykning. Istället för att rösta på dem, som vanligt, har folk äntligen börjat rösta på småpartierna. Till exempel har partier som förespråkar oberoende från Spanien ökat, samt vänsterpartiet, och den stora överraskningen; ett nytt vänsterparti som bildades för bara fyra månader sedan. Otroligt. Medan de stora partierna la miljoner på att skicka reklam till alla spanska hushåll, la Podemos lappar i brevlådorna, lappar som nyfrälsta podemosanhängare skrivit ut från hemsidan och själva kopierat upp i kopieringsbutikerna och delat ut.
PSOE tappade så många röster att dess partiledare avgår, men PP som förlorade nästan lika många röster spelar teater och utropar sig som vinnare eftersom de ändå fick flest röster av alla partier. Fåntratten Cañete, han med grodan häromdagen, ses göra segergester inför fotograferna på presskonferenserna.
Suck.
Titta gärna in på den här länken, det är Mats Björkman på Sydkusten som gjort en rätt träffande, personlig sammanfattning av valresultatet.
Ska verklgien bli spännande att se vad som händer i riksvalet i Spanien om ett och ett halvt år!
måndag 26 maj 2014
Konstmarknad vid vattnet och söndagslugn
Jag börjar se ett mönster. Efter en riktigt smärtsam, jobbig dag kommer en mycket bättre, och eftersom lördagen var jobbig blev söndagen bra.
Efter en liten sovmorgon blev det rostat bröd, hemgjord yoghurt och förmodligen den godaste persika jag ätit till frukost.
Sedan gick vi till röstlokalen här bakom huset så J kunde rösta.
Därefter tog vi bilen till Triana.
Vi gick El Paseo de la O längs vattnet, tittade på fiskare, kanotister, solbadande turister och den stora turistbåten som plaskade förbi.
I slutet av promenaden, där den gamla inkvisitionsdomstolen Castillo de San Jorge ligger, hålls konst- och hantverksmarknad på lördagar och söndagar. Framförallt på söndagar är det många stånd och mycket folk, mest Sevillabor på söndagspromenad men även utländska besökare.
Här kan man hitta konst, smycken, hemgjorda tvålar och salvor, handmålade solfjädrar, väskor och mycket annat.
Där brukar Jesús pappa sälja sina tavlor.
Jag fick en stol...
...och efter att ha vilat en stund gick vi upp genom tunneln, förbi El Altozano och bort till bästa pastelerían Manu Jara på Calle Pureza, där det ryktas att det även säljs kanelbullar numera (det visade sig stämma).
Vi köpte med oss en påse fikabröd och gick under bron...
... tillbaka till J:s pappa.
Vid två-tiden började han packa ihop och vi åkte med honom hem.
Där väntade Jesús mamma, Jesús systers familj samt lilla brorsdottern.
Det blev söndagslunch med världsgod gazpacho, chistorra-korv från slakteriet bredvid och papas con bacalao; potatis och torsk-gryta med världsgod sås.
Den gravida tjockisen och de två småtjejerna fick glass till efterrätt, förutom frukt och bakverken från Manu Jara.
Vi sov lång siesta och stannande till kvällen, då J:s vuxne borsson kom och hälsade på.
När vi åkte hem stannande vi till på Kaede och köpte med oss sushi och japanska nudlar till middagen.
En riktigt lugn, skön, fin vilodag.
Efter en liten sovmorgon blev det rostat bröd, hemgjord yoghurt och förmodligen den godaste persika jag ätit till frukost.
Sedan gick vi till röstlokalen här bakom huset så J kunde rösta.
Därefter tog vi bilen till Triana.
Vi gick El Paseo de la O längs vattnet, tittade på fiskare, kanotister, solbadande turister och den stora turistbåten som plaskade förbi.
I slutet av promenaden, där den gamla inkvisitionsdomstolen Castillo de San Jorge ligger, hålls konst- och hantverksmarknad på lördagar och söndagar. Framförallt på söndagar är det många stånd och mycket folk, mest Sevillabor på söndagspromenad men även utländska besökare.
Här kan man hitta konst, smycken, hemgjorda tvålar och salvor, handmålade solfjädrar, väskor och mycket annat.
Där brukar Jesús pappa sälja sina tavlor.
Jag fick en stol...
...och efter att ha vilat en stund gick vi upp genom tunneln, förbi El Altozano och bort till bästa pastelerían Manu Jara på Calle Pureza, där det ryktas att det även säljs kanelbullar numera (det visade sig stämma).
Vi köpte med oss en påse fikabröd och gick under bron...
... tillbaka till J:s pappa.
Vid två-tiden började han packa ihop och vi åkte med honom hem.
Där väntade Jesús mamma, Jesús systers familj samt lilla brorsdottern.
Det blev söndagslunch med världsgod gazpacho, chistorra-korv från slakteriet bredvid och papas con bacalao; potatis och torsk-gryta med världsgod sås.
Den gravida tjockisen och de två småtjejerna fick glass till efterrätt, förutom frukt och bakverken från Manu Jara.
Vi sov lång siesta och stannande till kvällen, då J:s vuxne borsson kom och hälsade på.
När vi åkte hem stannande vi till på Kaede och köpte med oss sushi och japanska nudlar till middagen.
En riktigt lugn, skön, fin vilodag.
söndag 25 maj 2014
EU-kandidaten - en mansgris?
Att som svensk följa nyhetsrapportering om spansk politik är ofta rätt underhållande. Man blir ofta förvånad, skrattlysten, irriterad, förbannad, alltid är det någonting. Spanska politiker är så annorlunda mot svenska, som är mycket försiktiga med sina uttalanden. I Sverige skulle det aldrig fungera med en satirisk serietidning som kommer ut veckovis, som spanska El Jueves, för det skulle inte finnas tillräckligt med material till den, inte ens på en månad eller på ett år.
Vi ska ta ett exempel. Den senaste grodan som hoppat ur en politikers mun. Det handlar om regeringspartiet Partido Populars huvudkandidat till EU-valet; före detta jordbruksminister Miguel Arias Cañete. Förra fredagen var det tv-sänd debatt mellan honom och socialistpartiets huvudkandidat Helena Valenciano. Cañete gjorde väl inget starkt intryck precis, och inte blev det bättre när han efteråt fick frågan från en tv-reporter hur han själv hade upplevt debatten.
-- Jo, sa han, det det är ju inte riktigt rättvist att föra en debatt mellan en man och en kvinna. Mannen måste ju hela tiden passa sig och inte visa sin överlägsna intelligens, för då kan han bli kallad mansgris.
Inte så klokt sagt, det höll väl det egna partiet med om och såg till att ställa in alla hans programmerade, offentliga framträdanden i radio, tv och tidningar i några dagar. Cañete har fått utstå verbala, arga attacker sedan dess av motståndarna, samtidigt som han försvarats av det egna partiet, samt partiets företrädandre, det vill säga radio- tv och tidningsreportrar. Ni vet, varje mediekanal ägs ju av ett parti här, och det finns ingen oberoende, objektiv journalistik.
Det här uttalandet kan tyckas extremt coh hade varit början på slutet för en svensk politiker, men här sker sådant väldigt ofta. Folk blir irriterade, men röstar på samma politiker ändå. Politiker misstänks för korruption, åker i fängelse i sällsynta fall, men folk fortsätter att rösta på samma.
De som röstar vill säga.
Valdeltagandet brukar vara lågt, förtroendet för politikerna är ännu lägre, och det är en anledning till att få spanjorer kommer att rösta i EU-valet i dag.
En annan anledning är att gemene man på gatan är fullkomligt ointresserad av vad som händer i EU, man försöker mest överleva. Den ekonomiska krisen är en reell verklighet, och om det inte finns hopp och tilltro till de egna politikerna är intresset för EU ännu lägre. Man har nog med sina egna problem.
Då spelar det ingen roll hur många skyltar och lappar som sätts upp på stan med uppmaningar om att rösta. Valet anses ändå mest som en tävling mellan de två stora partierna, som en indikation av hur det kommer att gå i regeringsvalet om två år.
Jag har postat min röst.
Tycker att det är fantastiskt att det skickas valsedel från Sverige hit bara för att jag ska få rösta. Hoppas att rösten gäller bara. Mina vittnen skulle fylla i födelsenummer eftersom de inte har svenska personnummer, men de fyllde i dag, år och textade månaden. Men det kan väl inte göra något?
Vi ska ta ett exempel. Den senaste grodan som hoppat ur en politikers mun. Det handlar om regeringspartiet Partido Populars huvudkandidat till EU-valet; före detta jordbruksminister Miguel Arias Cañete. Förra fredagen var det tv-sänd debatt mellan honom och socialistpartiets huvudkandidat Helena Valenciano. Cañete gjorde väl inget starkt intryck precis, och inte blev det bättre när han efteråt fick frågan från en tv-reporter hur han själv hade upplevt debatten.
-- Jo, sa han, det det är ju inte riktigt rättvist att föra en debatt mellan en man och en kvinna. Mannen måste ju hela tiden passa sig och inte visa sin överlägsna intelligens, för då kan han bli kallad mansgris.
Inte så klokt sagt, det höll väl det egna partiet med om och såg till att ställa in alla hans programmerade, offentliga framträdanden i radio, tv och tidningar i några dagar. Cañete har fått utstå verbala, arga attacker sedan dess av motståndarna, samtidigt som han försvarats av det egna partiet, samt partiets företrädandre, det vill säga radio- tv och tidningsreportrar. Ni vet, varje mediekanal ägs ju av ett parti här, och det finns ingen oberoende, objektiv journalistik.
Det här uttalandet kan tyckas extremt coh hade varit början på slutet för en svensk politiker, men här sker sådant väldigt ofta. Folk blir irriterade, men röstar på samma politiker ändå. Politiker misstänks för korruption, åker i fängelse i sällsynta fall, men folk fortsätter att rösta på samma.
De som röstar vill säga.
Valdeltagandet brukar vara lågt, förtroendet för politikerna är ännu lägre, och det är en anledning till att få spanjorer kommer att rösta i EU-valet i dag.
En annan anledning är att gemene man på gatan är fullkomligt ointresserad av vad som händer i EU, man försöker mest överleva. Den ekonomiska krisen är en reell verklighet, och om det inte finns hopp och tilltro till de egna politikerna är intresset för EU ännu lägre. Man har nog med sina egna problem.
Då spelar det ingen roll hur många skyltar och lappar som sätts upp på stan med uppmaningar om att rösta. Valet anses ändå mest som en tävling mellan de två stora partierna, som en indikation av hur det kommer att gå i regeringsvalet om två år.
Jag har postat min röst.
Tycker att det är fantastiskt att det skickas valsedel från Sverige hit bara för att jag ska få rösta. Hoppas att rösten gäller bara. Mina vittnen skulle fylla i födelsenummer eftersom de inte har svenska personnummer, men de fyllde i dag, år och textade månaden. Men det kan väl inte göra något?
Helgplaner
Godmorgon!
Lördagens planer: veckohandla frukt och grönsaker och förhoppningsvis säsongens första fikon (!), och oliver på roliga gatan.
Få nya skärmen till datorn att fungera. (Det är inte en slump att gamla skärmen pajade bara två månader efter tillhörande datorn.)
Laga något till födelsedagskalas/knytkalas i Alamilloparken.
Blueskonsert, jam session och eventuellt sushi med kompisar i Montequinto.
I morgon: söndagslunch med J:s föräldrar.
Vad har ni för helgplaner?
Lördagens planer: veckohandla frukt och grönsaker och förhoppningsvis säsongens första fikon (!), och oliver på roliga gatan.
Få nya skärmen till datorn att fungera. (Det är inte en slump att gamla skärmen pajade bara två månader efter tillhörande datorn.)
Laga något till födelsedagskalas/knytkalas i Alamilloparken.
Blueskonsert, jam session och eventuellt sushi med kompisar i Montequinto.
I morgon: söndagslunch med J:s föräldrar.
Vad har ni för helgplaner?
fredag 23 maj 2014
Mellannamn till barnet, eller inte?
Intressant med att bo i ett annat land är att lära känna kulturen, och att börja ifrågasätta sin egen kultur och sina egna traditioner.
En sådan grej för mig är det här med mellannamnen i Sverige.
I Spanien har man ett förnamn och två efternamn, pappans första efternamn och mammans första efternamn.
Inga mellannamn. Jag har fått hur många frågor som helst om mina namn. För det första är det ju jättekonstigt att jag bara har ett efternamn. Varför har jag det? (Dessutom pappans efternamn, ska det inte vara väldigt jämställt i Sverige?) För det andra, varför har jag tre förnamn? Vad är anledningen? Vilket ska man använda? Kan man säga vilket som helst? På sjukhus kan jag ropas upp som Annika, men ännu oftare som Madeleine eller Christina eftersom det är lättare att säga. I början (= de första åren) var jag förvirrad, men man lär sig vilket namn som ropas upp på vilket ställe.
Så funderar vi då på namn till det här lilla barnet.
Ska vi ha mellannamn?
Jag tycker inte det.
Helst enkelt för att jag inte ser någon mening med det. De där extranamnen känner ju bara barnet och dess föräldrar till ändå.
Jag kan ändra mig, inget är skrivet i sten heller. Ni kanske kan hjälpa mig här.
Varför har vi så många namn i Sverige? Bakgrunden till det?
Har mellannamnen någon betydelse egentligen?
Har ni flera namn på era barn, och i så fall varför?
Jesús är inte till någon hjälp, han säger bara att om jag tycker att vi ska följa den svenska traditionen med mellannamn så gör vi det.
Här har jag tidigare skrivit om ett samtal gällande mina namn.
En sådan grej för mig är det här med mellannamnen i Sverige.
I Spanien har man ett förnamn och två efternamn, pappans första efternamn och mammans första efternamn.
Inga mellannamn. Jag har fått hur många frågor som helst om mina namn. För det första är det ju jättekonstigt att jag bara har ett efternamn. Varför har jag det? (Dessutom pappans efternamn, ska det inte vara väldigt jämställt i Sverige?) För det andra, varför har jag tre förnamn? Vad är anledningen? Vilket ska man använda? Kan man säga vilket som helst? På sjukhus kan jag ropas upp som Annika, men ännu oftare som Madeleine eller Christina eftersom det är lättare att säga. I början (= de första åren) var jag förvirrad, men man lär sig vilket namn som ropas upp på vilket ställe.
Så funderar vi då på namn till det här lilla barnet.
Ska vi ha mellannamn?
Jag tycker inte det.
Helst enkelt för att jag inte ser någon mening med det. De där extranamnen känner ju bara barnet och dess föräldrar till ändå.
Jag kan ändra mig, inget är skrivet i sten heller. Ni kanske kan hjälpa mig här.
Varför har vi så många namn i Sverige? Bakgrunden till det?
Har mellannamnen någon betydelse egentligen?
Har ni flera namn på era barn, och i så fall varför?
Jesús är inte till någon hjälp, han säger bara att om jag tycker att vi ska följa den svenska traditionen med mellannamn så gör vi det.
Här har jag tidigare skrivit om ett samtal gällande mina namn.
torsdag 22 maj 2014
Recept på fiskbuljong och fisksoppa med saffransalioli
Nu ska ni få ett riktigt dunderrecept på en god fiskbuljong, och på en soppa som man kan laga på buljongen.
Det är ett spansk-svenskt recept.
Soppan är en redd fisksoppa med saffransalioli. Suveränt gott!
Buljongen och aliolin (- saffran) har kocken José Andrés hittat på, soppan är efter förslag från Rutiga kokboken.
Buljongen:
Vit fisk, exempelvis kummel, havsabborre eller havsbraxen, viktigt att huvud och ben finns kvar
persilja
1 lök, skalad och delad på mitten
1 purjolök
3 matskedar olivolja virgen extra
1 kopp vitt vin
Mät upp cirka tre liter vatten i en stor gryta. Lägg i fisken och låt koka upp. Ta bort skummet som bildas på ytan.
Sänk värmen lite och lägg i resten av ingredienserna. Låt koka en halvtimme. Ta bort skummet när du tycker att det behövs.
Låt stå och svalna en stund.
Sila.
Klart.
Redd fisksoppa:
3 morötter
1 purjolök
400 gram fisk
1 liter fiskbuljong
1 dl grädde
1 äggula
2 msk vetemjöl
persilja eller dill
Skär morötterna i tunna, fina små stavar. Strimla purjolöken. Stek i olivolja i en gryta. Strö över mjölet och rör om.
Häll i buljongen. Koka tills morötterna är mjuka.
Lägg i fisken, skuren i bitar och sjud soppan en stund.
Ta av kastrullen, blanda grädden med äggulan och rör i. Smaka av med salt.
Servera med en massa hackad persilja eller dill samt saffransalioli.
Saffransalioli:
1 litet ägg
1 kopp olivolja (ej för smakstark), obs, ungefärligt mått
1 liten vitlöksklyfta
1 tsk vinäger eller nypressad citron
salt
saffran
Det är bra att ha en stavmixer när man gör alioli och majonäs. Vi har inte det och gör dubbel sats för att äggen och oljan ska nå upp till knivbladen.
Knäck ägget. Blanda med två skedar olja, vitlöken och vinägern eller citronsaften. Mixa tills vitlöken är helt krossad.
Fortsätt att mixa. Häll i olja i en mycket tunn stråle medan mixern är på, ända tills aliolin har fått en fin konsistens. Om den skulle bli för tjock kan man blanda ut med vatten.
Smaka av med salt och eventuellt mer vinäger.
Blanda alioli med saffran och låt stå kallt en stund innan servering.
onsdag 21 maj 2014
Vecka 29 - gravidkrämpor
Jag skrev visst vid något tillfälle att det var väldigt trevligt att vara gravid. Så trevligt att jag kan tänka mig att vara det för alltid.
Det känns mycket längesedan.
Strax därefter började gravidkrämporna komma.
Först den inflammerade foten i ungefär en månad. Som gjorde det hopplöst smärtsamt att använda den, att gå med till exempel, och eftersom jag inte kunde trampa på den som vanligt påverkade den höfter, ben och rygg också.
Men plötsligt en dag försvann smärtan! Helt underbart kändes det!
Sedan kom lite ryggvärk och sedan slog benet till.
Tjong bara, så hade jag plötsligt en, tja, sträckning eller muskelbristning i låret, och herregud vad det är smärtsamt!
Jag är inne på fjärde veckan med den, och det känns så hopplöst ibland. Allt gör ont. Att sitta ner. Att ligga ner (vaknar flera gånger i timmen på natten och är alltid trött). Att vända sig i sängen. Att stå upp, och förstås att gå. Ibland blir jag stående, eller sittande, blickstilla eftersom jag inte kan röra benet uppåt på grund av smärtan och undrar vad jag ska ta mig till.
Det här är en anledning till att jag har blivit rätt orörlig. Jag förstod inte innan varför en del gravida rör sig mindre. I teorin tänkte jag gå och motionera en massa för att vara stark när det är så dags. Tänkte att gravida kanske blir varma eller trötta fortare när de blir tunga. Ja, men nu vet jag. Det där benet gör det nästan omöjligt att simma. Helt omöjligt att cykla. Och svårt att gå. Jag går så långsamt att jag skrattar åt mig själv. De allra äldsta man ser ute på gatorna går förbi mig. Och det är inte bara benet. Jag vet inte exakt varför, men jag kan inte gå fort längre. Eller i normaltakt. Det är nog för att jag får sammandragningar och värkande mage så fort jag försöker, så att jag måste stanna.
Sedan blir jag hemskt trött.
Magen fortsätter att växa, otroligt nog.
I vecka 15 sådär när den satte igång att växa som bara den, tänkte jag att om den fortsätter i samma takt kommer jag snart inte att få plats i ett vanligt rum längre. Den växer långsammare nu, men fortsätter som sagt. Jag tycker att den är jättestor, och fattar inte att ungen där inne ska öka ytterligare ett par, tre kilo innan den ska ut! Jag kommer att bli enorm!
Tänk att jag är i vecka 29. Då är det inte så långt kvar!
Det känns mycket längesedan.
Strax därefter började gravidkrämporna komma.
Först den inflammerade foten i ungefär en månad. Som gjorde det hopplöst smärtsamt att använda den, att gå med till exempel, och eftersom jag inte kunde trampa på den som vanligt påverkade den höfter, ben och rygg också.
Men plötsligt en dag försvann smärtan! Helt underbart kändes det!
Sedan kom lite ryggvärk och sedan slog benet till.
Tjong bara, så hade jag plötsligt en, tja, sträckning eller muskelbristning i låret, och herregud vad det är smärtsamt!
Jag är inne på fjärde veckan med den, och det känns så hopplöst ibland. Allt gör ont. Att sitta ner. Att ligga ner (vaknar flera gånger i timmen på natten och är alltid trött). Att vända sig i sängen. Att stå upp, och förstås att gå. Ibland blir jag stående, eller sittande, blickstilla eftersom jag inte kan röra benet uppåt på grund av smärtan och undrar vad jag ska ta mig till.
Det här är en anledning till att jag har blivit rätt orörlig. Jag förstod inte innan varför en del gravida rör sig mindre. I teorin tänkte jag gå och motionera en massa för att vara stark när det är så dags. Tänkte att gravida kanske blir varma eller trötta fortare när de blir tunga. Ja, men nu vet jag. Det där benet gör det nästan omöjligt att simma. Helt omöjligt att cykla. Och svårt att gå. Jag går så långsamt att jag skrattar åt mig själv. De allra äldsta man ser ute på gatorna går förbi mig. Och det är inte bara benet. Jag vet inte exakt varför, men jag kan inte gå fort längre. Eller i normaltakt. Det är nog för att jag får sammandragningar och värkande mage så fort jag försöker, så att jag måste stanna.
Sedan blir jag hemskt trött.
Magen fortsätter att växa, otroligt nog.
I vecka 15 sådär när den satte igång att växa som bara den, tänkte jag att om den fortsätter i samma takt kommer jag snart inte att få plats i ett vanligt rum längre. Den växer långsammare nu, men fortsätter som sagt. Jag tycker att den är jättestor, och fattar inte att ungen där inne ska öka ytterligare ett par, tre kilo innan den ska ut! Jag kommer att bli enorm!
Tänk att jag är i vecka 29. Då är det inte så långt kvar!
tisdag 20 maj 2014
Jakarandablommor
Säsongen är nästan över, men de halvvissna jakarandablommorna täcker marken med blått.
Det är vackert.
Här la jag ut bilder på de blommande träden.
Det är vackert.
Här la jag ut bilder på de blommande träden.
Snigelätande
Jo, det blev sniglar på släktkalaset. Jesús mamma hade köpt och kokat i en stor gryta och tagit med, alla var nöjda och åt sniglar för glatta livet. Tyvärr är jag inte helt hemma i snigelätandet än, tycker att det är en ganska smaklös (som i lite smak, inget annat) och menlös sysselsättning, och åt visst bara hälften i min kopp. Jesús var förtås glad över det, han fick det som blev över.
Han hävdar, liksom det flesta, att det godaste är den starka buljongen som blir och som man slurpar i sig medan man äter, men jag har inte helt fått smak för den heller. Tycker inte att den smakar mer än sniglarna.
Det kanske kommer?
Vår granne snigelförsäljaren, som brukar stå nedanför huset och sälja oliver och säsongens delikatesser, är igång nu. Vi trodde att han hade slutat, antingen efter klagomål från grannarna eller på grund av tappad röst. Men icke, det har inte varit tillräckigt med tillgång på sniglarna än.
Jag vaknade av hans vrålande i går morse.
Han hävdar, liksom det flesta, att det godaste är den starka buljongen som blir och som man slurpar i sig medan man äter, men jag har inte helt fått smak för den heller. Tycker inte att den smakar mer än sniglarna.
Det kanske kommer?
Vår granne snigelförsäljaren, som brukar stå nedanför huset och sälja oliver och säsongens delikatesser, är igång nu. Vi trodde att han hade slutat, antingen efter klagomål från grannarna eller på grund av tappad röst. Men icke, det har inte varit tillräckigt med tillgång på sniglarna än.
Jag vaknade av hans vrålande i går morse.
Kopp med sniglar och tillhörande buljong, tallriken är att slänga skalen på. |
måndag 19 maj 2014
Romería
Klockan var tre på natten när vi kom hem från släktkalaset (det beror inte på att J:s syster bor långt härifrån, utan det blev helt enkelt sent, som vanligt) och gick till sängs, och sex timmar senare gick vi upp för att åka på romería.
Romería, tänker en del av er, vad är det?
Jo, väldigt kort kan man säga att under romerían tar stadens eller byns skyddshelgon ut ur kyrkan och bärs till ett kapell som brukar ligga på landsbygden en bit utanför stan. Anledningen brukar vara önskan om god skörd. Byborna går med i tåget, alternativt rider eller åker oxdragen kärra, och avslutar med en fest.
Här i södra Spanien har varenda by en romería. Osäker på hur det är norrut.
Vi blev bjudna till romerían som hålls i Lorens by söder om Sevilla.
Romerían började i torsdags eller i fredags, och i går, söndag, var finalen då skyddspatron San Isidoro bars ut.
Vi gick inte med i tåget från byn utan tog bilen direkt till festplatsen. Det var slutet för tåget. I ledet bakom San Isidoro gick folk, många kvinnor var klädda i traje de flamenca och dansade sevillana.
Med gick också en liten orkester.
Längs vägen låg en rad med festtält, casetas, och ett av dem var Lorens. Där höll hennes släktingar och familjens vänner till, och där hamnade vi också.
José Alberto och Loren. |
Patri. |
Vi fick ett bord och genast började det sättas fram drycker och tallrikar med mat till oss. Räkor, pata negra-skinka, montaditos med pata negra och salmorejo, köttgryta, ost, oliver, aliño, friterad bläckfisk och småfisk...
Under tiden pysslade kocken med den enorma paellan, och när den var färdig fick var och en i casetan, och vi var många, en jättetallrik med skaldjurspaella.
Därefter skulle vi nykomlingar döpas, en ritual som hålls med varje nykomling som gästar casetan. En äldre man utsågs till präst, ett ljus tändes, vi fick en massa vatten på huvudet och skulle kyssa ett kors. Alla skrattade, det är en skämtsam grej.
Det hotades om att nykomlingar måste dansa sevillana också, och ingen av oss tre kan det, så vi smet fegt iväg till toaletterna när orkestern kom.
Orkestern som spelade i tåget tidigare gick runt till alla festtälten, fick alkoholhaltig dryck och spelade en gammal sevillana.
När alla har ätit sig proppmätta, druckit kaffe och berusat sig i den egna casetan börjar de gå runt och hälsa på vänner och grannar i de andra.
Vi gick på landsvägen en liten bit och hälsade på i en öppen caseta som ligger på ett fält, mitt emot ett kikärtsfält.
På väg dit går man förbi ett pyttelitet nöjesfält med tre åkattraktioner. En av dem var den klassiska spanska Tren de brujas, häxtåget, där man åker runt, runt i ett minitåg och blir slagen i huvudet med en kvast av en person som är utklädd till häxa. Det går ut på att försöka ta häxans kvast och vinna äran.
Tillbaka i vår egen caseta, mitt emot ståndet med churros...
... fanns just vad vi (jag) behövde då. Spunnet socker i en kiosk!
nu var kocken igång igen, han började med middagen och lagade montaditos med pata negra-skinka och kött som aptitretare. Vi åt montaditos med stannande inte på middag. Måndag nästa dag - jobbdag.
Men vi hann med en titt på Lorens familjs fantastiska patio, med bland annat hönsgård, kaninungar, fikon- och persikoträd, påfågel med hela den vackra stjärten ute, och så klart Lorens pappas husdjur tjuren.
Vad mer kan man önska sig av en söndag?