onsdag 21 maj 2014

Vecka 29 - gravidkrämpor

Jag skrev visst vid något tillfälle att det var väldigt trevligt att vara gravid. Så trevligt att jag kan tänka mig att vara det för alltid.
Det känns mycket längesedan.
Strax därefter började gravidkrämporna komma.
Först den inflammerade foten i ungefär en månad. Som gjorde det hopplöst smärtsamt att använda den, att gå med till exempel, och eftersom jag inte kunde trampa på den som vanligt påverkade den höfter, ben och rygg också.
Men plötsligt en dag försvann smärtan! Helt underbart kändes det!
Sedan kom lite ryggvärk och sedan slog benet till.
Tjong bara, så hade jag plötsligt en, tja, sträckning eller muskelbristning i låret, och herregud vad det är smärtsamt!
Jag är inne på fjärde veckan med den, och det känns så hopplöst ibland. Allt gör ont. Att sitta ner. Att ligga ner (vaknar flera gånger i timmen på natten och är alltid trött). Att vända sig i sängen. Att stå upp, och förstås att gå. Ibland blir jag stående, eller sittande, blickstilla eftersom jag inte kan röra benet uppåt på grund av smärtan och undrar vad jag ska ta mig till.

Det här är en anledning till att jag har blivit rätt orörlig. Jag förstod inte innan varför en del gravida rör sig mindre. I teorin tänkte jag gå och motionera en massa för att vara stark när det är så dags. Tänkte att gravida kanske blir varma eller trötta fortare när de blir tunga. Ja, men nu vet jag. Det där benet gör det nästan omöjligt att simma. Helt omöjligt att cykla. Och svårt att gå. Jag går så långsamt att jag skrattar åt mig själv. De allra äldsta man ser ute på gatorna går förbi mig. Och det är inte bara benet. Jag vet inte exakt varför, men jag kan inte gå fort längre. Eller i normaltakt. Det är nog för att jag får sammandragningar och värkande mage så fort jag försöker, så att jag måste stanna.
Sedan blir jag hemskt trött.

Magen fortsätter att växa, otroligt nog.
I vecka 15 sådär när den satte igång att växa som bara den, tänkte jag att om den fortsätter i samma takt kommer jag snart inte att få plats i ett vanligt rum längre. Den växer långsammare nu, men fortsätter som sagt. Jag tycker att den är jättestor, och fattar inte att ungen där inne ska öka ytterligare ett par, tre kilo innan den ska ut! Jag kommer att bli enorm!

Tänk att jag är i vecka 29. Då är det inte så långt kvar!



15 kommentarer:

  1. Känner igen det där med att gå löjligt sakta. Och att ens springa tre steg är HELT uteslutet. Det var så för mig med, när jag väntade Stortrollet. Inbillar mig att jag var lite rörligare med lillan, men det kan vara fel. Det jag minns som jävligast var att inte kunna ligga på sidan utan en kudde under magen för det kändes som hela magen skulle dras loss. Antar det var några ligament eller muskler som inte ville sträckas ut.
    Du ser verkligen strålande ut! Jag minns jag la på mig massor i nyllet, men du har ju bara snygg mage.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, ja, jag växer bara framåt. Jag är så rund i ansiktet ändå så naturen ville väl vara snäll mot mig i det här fallet:-)
      Jag har inga problem med att ligga på sidan (tack och lov), om vi pratar mage, så länge jag vänder på mig långsamt. Däremot det jäkla benet gör ont i alla ställningar.

      Radera
  2. Vilken underbar mage!!

    Om det är någon tröst så var min första graviditet den krångligaste när det gäller krämpor, sen har det varit mycket bättre med de andra. Jag tänker att första gången måste kroppen ställa om en massa och sedan är den van till nästa gång : )

    Jag hoppas att du blir av med värken i benet snart. Elva veckor går snabbt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Ja, det är ju en begränsad tid det här, inte mycket att gnälla över egentligen. Det låter troligt att det är värst första gången när allt är nytt för kroppen. Du har ju några graviditeter att jämföra med:-)
      Förresten, visst hade du bärsjal? Vad tyckte du om det?

      Radera
  3. Hej Annika!
    Du ser fin ut! såna krämpor har jag som ickegravid och gammal hahaha...pga kilona :)
    Men hade en del krämpor då också på 70-talet som gravid och gick upp till 93 kg :-D
    1.65 lång...Vägde väl 65-70 innan. Nu får man ju inget för det, då fick jag en liten långhårig
    tjej som dom satte ett rött hårband på på BB :-) En tofs. Banmorskan sa att dom aldrig sett så långt hår på en nyfödd...Och svart var det. Nu har hon inte särskilt tjockt och det är brunt med grå inslag...43 år för ett par dagar sen :) Ja man förändras det är ett som är säkert :-)
    Kram P ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, jag som tröstar mig att det går över så fort ungen kommer ut:-D
      Förstår att det var tungt och krämpigt med de extrakilona. Det är väl det som är problemet, man växer så fort att kroppen inte hinner vänja sig riktigt.
      Kul med en långhårig en, många föds ju utan något hår alls! 43 år minsann!

      Radera
  4. Vad fin du är!! Verkligen underbar mage! Så kände jag också fram tills vecka 30 typ. Det här var ju lätt och lättare än förra gången! Meh, sen gick det utför ;) Kanske är det så för att man inte ska känna att en förlossning är så hemskt läskigt i alla fall, man vill bara ha ut barnet! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Det är säkert det som är grejen med krämporna, tills slut vill man bara bli av med dem, kosta vad det kosta vill. En förlossning till exempel...

      Radera
    2. exakt! Så kände jag från start. hade kunnat amputera båda armarna också om jag sluppit vara gravid...Typ.

      Radera
  5. Minns det där med att pensionärerna med rullatorer gick dubbelt så fort som jag... Sammandragningar och ont... och "ibörjan" kunde jag inte gå eftersom jag kräktes om jag rörde mig. Har sagt det förr: HAAAATADE att vara gravid :P

    Hoppas dina sista veckor går snabbt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hoppas.. tror jag. Just nu är det rätt obekvämt men inte tillräckligt för att jag ska önska en förlossning. Men jag har ju ett par månader på mig att växa ytterligare, så det blir väl värre...

      Radera
  6. Vilken fin mage. Har läst din blogg länge nu och tycker den är underbar. Och den blev väl inte 'sämre' nu när det kommer ett litet barn in i erat liv. Lycka till med allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och roligt att du gillar bloggen!

      Radera
  7. Åh vad jag lider med dig. Jag började få ont redan i v 14-15 har jag för mig. I v18 kunde jag knappt gå. Då fick jag rekommendationen av en vän som är läkare att besöka en Osteopat. Det var det bästa jag gjorde under graviditeten. Redan när jag kom ut från mottagningen kunde jag ta lite längre steg. Sen i v 27 gick jag tillbaks men då hade jag så stor mage så att jag inte kunde ligga på rygg när Osteopaten böjde och bände på mig. För mig blev det lite lättare när jag slutade jobba och gick på semester och sjukskrivning. Med kryckor gick jag också ett tag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh hu! Så tidigt! Då har jag mer tur!
      Har också fått tips om osteopat, men det sägs att det är smärtsamt.
      Skulle önska ett par kryckor...
      Fast i dag på mottningen såg jag en som hade det riktigt illa, hon måste sitta i rullstol.

      Radera