Vilddjuren

För några dagar sedan skrev jag om tamdjur som befunnit sig där man inte väntat sig det. Nu tänkte jag berätta lite om våra möten med spanska vilddjur!

Jag vet att Jesús mest minnesvärda möte med ett vilt djur skedde ett par månader efter att vi hade flyttat till Aguafría. Vi visste förstås att det finns mycket vilt i Sierra de Huelva, men sedan vi flyttade till den här byn har vi sett mycket mer än tidigare. Framför allt rävar sena kvällar. Grävlingar och hjortdjur behöver man också se upp med. Men ingen av oss hade räknat med att möta ett vildsvin!

Jesús ville se byns kyrkogård. Jo, det finns faktiskt en, men det är nog inte många som har varit där. Man behöver gå genom en familjs instängslade mark, bestiga ett berg, och högst upp bland märkliga klippformationer ligger den lilla kyrkogården. Tidigt på morgonen var det när Jesús traskade mellan stenblocken och plötsligt stod öga mot öga med ett vildsvin. Vilken stor best, berättade han uppskakat efteråt. Det gick inte att springa annat än framåt eller bakåt, så han klättrade fort upp på ett klippblock och satt där, med vildsvinets blick i sin egen, ända tills det bestämde sig för att gå åt andra hållet. Jag var orolig i flera månader efteråt över att själv stöta på ett vildsvin, det är inte ovanligt här, och en av byns hundar har ärr efter ett vildsvin. Vid varje skogspromenad tänker jag tanken på att möta ett, och undrar vart jag skulle ta vägen, med tanke på att det finns taggtrådsstängsel på båda sidor om vägen.

Mitt mest minnesvärda vilddjur var mindre i storleken. Det var en sen kväll och jag hade vattnat växterna på terrassen när jag fick syn på min fiende, en snigel, på muren. Finns det glupskare djur än sniglar? De ger sig på allt grönt jag sår! Men den här bar sig så konstigt åt. Var det ens en snigel förresten? Den rörde sig fort och ryckigt, jag började undra om den egentligen var en krabba, de hade samma snabba rörelsemönster, men krabbor finns ju inte i bergen... Jag stirrade på djuret en bra stund, tills den stillnade, och det började droppa vatten från den. Sedan rann vattnet! Jag fattade inte vad jag såg. Tills det stack ut ett monster ur ett hål i muren, precis bakom snigeln! Vad rädd jag blev! Det var en scolopendra, ett monster till tusenfoting som kan bli ett par decimeter långa här i Spanien, och som kan ge mycket smärtsamma bett. De jagar på natten och gömmer sig under stenar och i hålor. Sedan mötet med scolopendran har jag inte kunnat gå barfota ens på terrassen utan att vara rädd för att trampa på en. Jesús hittade senare en död i sovrummet...

Ormar finns förstås, och flera typer av huggorm. När jag var på promenad på mitt berg låg en huggorm och vilade sig mellan ett par stenar. Jag fattade inte vad jag såg och trodde att sicksackmönstret på ryggen var en vacker men märklig cykelkedja (?) som ramlat av just här på stigen. Jag stötte till den med foten för att vända på den... Då vaknade ormen till, och jag FLÖG två meter fram med hjärtat bultandes.

Disas möte med orm var mindre dramatiskt. Hon är inte rädd för några djur alls, inte ens getingar, trots att hon har blivit stucken flera gånger. Hon, Runa och Jesús var på födelsedagskalas på en mysig plats vid en bäck. Ett utmärkt badställe, mycket vackert och ganska djupt vatten, där jag har tyckt om att bada. Nu vill jag inte åka dit mer. Disa simmade omkring under vattnet, Jesús stod bredvid och såg att en orm simmade bredvid henne. "Ser du ormen?", undrade han när Disa dök upp, och det gjorde hon, och fortsatte att bada. Han kommenterade den simmande ormen för de andra vuxna, och de sa att javisst, ormarna bor vid stenarna där borta och pekade, det var visst allmänt känt. Inga giftiga ormar, men personligen vill jag ändå inte simma tillsammans med några ormar alls.

Det sista oväntade vilddjuret som jag kan komma på nu, är en snigel. Det var en sådan konstig snigel att jag inte ens förstod att det var en snigel. Det var något stort, konstigt som låg bredvid husväggen (utomhus). Jag petade på det men förstod ändå inte. Någon dag senare hade det där konstiga rört på sig och låg utanför dörren, och det var Jesús som sa att det var en snigel. En sådan där utan hus, ovanligt stor och mycket rund. Jag la en pensel bredvid den för att visa storleken, men den er ändå inte så stor ut på bilden :-)

Får se vilka nya djur vi upptäcker när vintern släpper!