Arbetstid och bloggtips

Idag börjar Jesús semester. Det är en sådan lättnad. Att slippa jobba innan soluppgång och sena kvällar när jag är som tröttast, och att ändå inte få tiden att räcka. Nu kan jag jobba på vanliga arbetstider. I natt drömde jag, vilket är ett säkert tecken på att sömnen är bra, även om det är få timmars sovtid. Jobbet har hopat sig under den här tiden, men jag känner mig rätt lugn, med en ordentlig arbetstid kommer jag att ha jobbat undan inom några dagar.

Eftersom jag själv inne hinner blogga skulle jag vilja tipsa om Elsa Billgrens fina blogg. Kan man läsa något somrigare just nu? Hon har långt sommarlov i sitt vackra hus på Gotland, badar, äter gott, går på loppisar och åker på utflykter med sin familj. Ett litet avundsjukt sting känner jag möjligtvis, eftersom jag själv alltid vikarierar hela somrarna (vilket jag är glad att jag kan göra). Barnen hinner jag knappt träffa, de är bara med Jesús. Tack och lov att helgerna finns. Och de två sista veckorna i augusti ska jag vara ledig, då är vi tillsammans. Men i alla fall, Elsas blogg är ett smultron i bloggvärlden, det är bara att gå in och njuta!

Presenter

Nu är det snart dags att fylla år igen. 38 den här gången. Vi ska ha picknick med ett par familjer från Disas skola vid den nyupptäckta magiska bäcken, vi ska bada och äta kanelbullar och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fylla år på!

Och jag börjar tänka på presenter. Om jag hade lite mer pengar skulle jag köpa ett fint teleskop till Jesús. Tänk om jag kunde överraska honom med det! Ett riktigt stabilt, pålitligt teleskop. Vi har ett litet enkelt, och Jesús sitter nästan varje kväll/natt och tittar på månen. Han lär sig namnen på kratrarna och bergskedjorna som han ser. Han lär sig stjärnbilder och namn på stjärnor. Han letade och letade tills han lyckades se Saturnus ringar....

Till Disa skulle jag vilja ge ett litet djur. En mjuk, tam kanin, två marsvin eller en hundvalp. Hennes högsta önskan är ett djur att ta hand om.

Runa kommer jag inte på något till, hon är så nöjd med att leka med Disas leksaker och undersöka allt annat hon hittar; papper, brödsmulor, skor, jord...


Jag själv då? Om vi tar bort orimliga önskningar som ett hus och en husbil? Ett objektiv kanske inte borde räknas in bland rimliga önskningar... Men då säger jag:

• Den röda hängmattan som Jesús har lovat mig två födelsedagar, den skulle jag tycka om.
• En kartong med svenska böcker. Eller ett gäng nya, doftande svenska magasin att läsa.
• En illustration av min talangfulla kompis.
• En pionplanta, ett svenskt äppelträd och andra trevliga växter.
• En barnfotografering hos min gamla klasskompis på Day Fotografi.
• Utställningskatalogen från fotografen Gregory Colberts utställning Ashes and snow.
• Ett till vindspel från Woodstock Chimes (länken leder till ett "ljudrum" tanken är INTE att ni ska klicka in och köpa vindspel!), klangljuden från det vi har är bland de vackraste ljud jag vet.
• Två dagar ensam hemma. En dag blir lite stressigt för allt som ska hinnas med innan familjen kommer, men två dagar... Det räcker till vandringsled, laga något gott som bara jag gillar, sitta och läsa eller se en film, ja, göra sådana roliga saker och ändå hinna med allt annat, städa hela huset kanske. Fast jag är glad över ett par timmar också. Som jag njuter av att vara själv hemma!

Vad tänker ni på när det gäller presenter? Nu är jag nyfiken: Vad skulle det stå på era önskelistor?

Murillo-målningen som skulle restaureras...

Minns ni Jesus i Borja? Det var en kyrkmålning som hade blivit mycket sliten, så en kvinna i församlingen restaurerade den till oigenkännlighet. Kyrkan med den speciella målningen är numera en sevärdhet.

Nu har det hänt igen. Den här gången var det en privatperson i Valencia som ville fräscha upp sin målning av Murillo, 1600-talskonstnären från Sevilla som är en av svärfars stora förebilder. Nu var samlarens målning inte originalmålningen utan en kopia från början av 1900-talet, vilket man måste vara tacksam över, för oj, så tokigt det blev! Ägaren blev inte nöjd med resultatet, varför restauratören fick göra ett nytt försök... Restauratören är egentligen möbelrestaurerare, och tog 1 200 € för "uppfräschningen".

Väldigt roligt, tycker jag! Tittar på bilderna då och då för att skratta lite mellan intensiva jobbtimmar!



Länktips

Listan: Konsttabbarna vi minns (SVT)

Ny amatör-restaurering i Spanien "Den behövde verkligen färg" (SVT)

Sneak peek på magisk plats, och undantagstillståndet i Spanien är över!

Fullspäckade dagar, minst sagt! I fredags, på midsommarafton, åt vi på Disas favoritbar, i lördags blev det skaldjurslunch (har ett enkelt recept som kommer på bloggen), och gårdagen tillbringade vi på en helt magisk plats här i bergen. Det var hett i luften, men vi badade i en ljuvligt kall bäck och hade picknickmat med oss. Inlägg kommer!

I övrigt är larmtillståndet i Spanien äntligen slut. Regeringschef Pedro Sánchez höll tal och påpekade att tack vare karantänen har 450 000 liv sparats. Jag vet inte om Sánchez siffra stämmer. 28 000 registrerade döda är redan den en fruktansvärd siffra, och vi är väl alla medvetna om att dödssiffran hade varit mycket, mycket högre om det inte hade varit för karantänen.

Vi är inne i den så kallade nya normaliteten, fortfarande med många restriktioner nu. I Andalusien är dessa restriktioner lite hårdare än på många andra platser i Spanien, läs gärna Carin Osvaldssons artikel som sammanfattar den nya normaliteten i Andalusien.

Sommarläsning - Vindens skugga

Den spanske författaren Carlos Ruiz Zafón har avlidit av cancer, inte mer än 55 år gammal.

Om ni inte har läst hans bok Vindens skugga tycker jag absolut att ni ska göra det! Om ni gillar den typen av böcker. Vindens skugga är en sådan där bok som man försvinner in i, in i en annan värld, och man blir fast. Här finns mystik, spänning och en riktigt bra historia, allt inbakat i en underbart levande miljö i Barcelona i efterkrigstiden.

Bokhandlarsonen Daniel Sempere får följa med till De bortglömda böckernas gravkammare för att välja en bok... Eller väljer boken honom? Boken heter Vindens skugga och pojken blir besatt av både den och dess hemlige författare, som någon tycks sopa igen alla spår efter. Samtidigt börjar någon förfölja Daniel...


Vindens skugga är den första av fyra fristående böcker om De bortglömda böckernas gravkammare. Den senaste; Andarnas labyrint, är en tjock bok som ligger i någon av mina bokhögar här hemma, ännu inte läst. Med största sannolikhet fängslande även den, men den börjar lite obehagligt så det har tagit emot. Ingen godnatt-bok för mig, alltså.

Men hörrni - fantastisk sommarläsning för den som inte har två små ungar som upptar dygnets alla timmar :-)

Midsommar, små nyheter och resa bokad!

Minsann, idag är det midsommarafton. Jag var tvungen att fråga en kompis/kollega om jag ska jobba idag eller inte. Hon sa nej, men det är så mycket att göra så jag kör några timmar ändå (liksom imorgon och på söndag, svårt att få ihop 8 jobbtimmar på vardagarna innan Jesús går på semester och kan vara med barnen, skönt att det går att jobba ikapp på helgen). Här i Spanien firar vi ju inte midsommar.

För ett år sedan gjorde jag den galna grejen att åka själv med Disa och lilla Runa, som bara var tre månader, till Fuengirola för att fira midsommar. Det gick bra! Trots att vi kom sent, och dessutom övernattade på det uslaste av usla ställen. Men det bästa var att träffa Carin dagen därpå, när hon hade beställt bord på en alldeles fantastisk restaurang ovanför en underbar liten strand... Vilket ställe! Dit vill jag återvända. Jag letar fortfarande efter minneskortet med bilderna, som jag fortfarande inte har lagt upp på bloggen. Det där minneskortet hade något fel och många bilder försvann, men inte alla. Kanske måste jag åka tillbaka och äta där igen för att ta nya bilder, hehe...

Jag kommer inte ens försöka fira midsommar idag. Att fira svensk jul eller påsk är en utmaning när man är ensam svensk, men midsommar? Om färskpotatis, jordgubbar, sill, midsommarstång samt andra midsommarfirare saknas, då är det inte mycket att göra. Men det vore roligt att något år fira midsommar med barnen i Sverige.

Åh, vad jag längtar efter svensk färskpotatis! Och svenska jordgubbar. De jordgubbar som kommit från den sista, överlevande jordgubbsplantan smakar som spanska - alltså ingenting. Det är nu bevisat, det är inte sortens fel, utan klimatets. Jordgubbar ska inte växa i det här varma klimatet.

Igår följde jag med Disa till poolen, Runa sov hemma medan Jesús jobbade klart i rummet intill. Jag tog med mig en bok - Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri som jag äntligen har börjat på. Och vilken bok! Jag har inte kommit så långt, men jag njuter av texten, hur boken är skriven. I alla fall, jag lurade mig själv att hoppa i för att bada, satt i solen och läste tills jag blev genomvarm, men hu, vad kalt det var i poolen! Jag frös hela eftermiddagen efter det doppet.

Nyheter i veckan? Kusin Elisas comunión blir av i början på juli, med efterföljande släktfest hemma hos dem, det blir kul! Runa har haft hög feber igen, det visade sig att det inte var urinvägsinfektion, vad det är vet vi inte. Jesús pappa har hyrt ut den lilla lägenheten i El Portil för ett och ett halvt år, där vi nu har övernattat några helger och tillbringat dagarna vid kusten och på stranden. Å ena sidan känns det tråkigt att inte kunna åka dit mer, å andra sidan är det en fantastisk nyhet, Jesús pappa får en inkomst. Hans pension är så låg att han behöver pengarna från tavlorna som han säljer på helgmarknaden vid floden för att få det att gå ihop, trots att han inte betalar något alls för sitt boende, lägenheten är betald sedan många år.

Sista nyheten är att vi har bokat en liten resa! Det blir ju inget Sverigebesök, vi stannar förstås i Spanien... Men vi ska åka till Mallorca en vecka i augusti! Menorca hade förmodligen passat oss bättre, men det var så dyra boenden att Mallorca vann, och det verkar vara mindre folk i inlandet, och säkert går det att hitta badvikar som inte är proppfulla i augusti? Tänker jag hoppfullt, nu när färre reser. I alla fall, vi har bokat ett litet hus med pool som Disa kommer att älska. Poolen alltså, huset bryr hon sig nog inte om. Höns och åsnor har vi där också, och nära till en liten stad, och en kort biltur från kusten. Nu ska bara färjan bokas. Vi sover på nattfärjan dit från Valencia, och tar snabbfärja tillbaka en vecka senare. Jag tänker mig snorkling (för första gången för oss alla!) en massa bad, se fina byar och landskap och bara vara ledig! Så detta går vi och ser fram emot :-) Funderar också på vad vi kan se mer när vi nu är ute och åker. Valencia har vi aldrig varit i, undrar om den staden är värt ett besök?


Idag ska jag, förutom att jobba, börja bygga sandlådan som kom för några dagar sedan. Flytta om växter i pation, det börjar bli mycket varmt, 35-36 grader de närmsta dagarna, bara citronträdet och gurkan trivs i den hettan. Imorgon, lördag, är det ojämn veckodag och vi får bada även på eftermiddagen, på söndag är poolen stängd för oss som bor på jämt nummer, men vi ska istället åka på badutflykt till ett badställe i en bäck med Goretti och hennes pojkar, och ha picknick. Det blir roligt!


Och ni? Firar ni midsommar? Har ni något roligt att se fram emot i helgen eller senare i sommar? Berätta gärna!

Den efterlängtade poolen!

I lördags öppnade bostadsområdets pool. Som Disa har längtat! Sedan oktober har hon väntat på att den ska öppna. Förra sommaren var vi där varje dag, en eller två gånger per dag. Jag hade gett mig sjutton på att lära Disa att simma, och det lärde hon sig. Blötdjuret! Hon älskar vatten! Helt orädd är hon också, den där simträningen var helt nödvändig eftersom hon var FÖR orädd. Fast hon är i korta stunder bara, är så himla frusen, det tar inte lång tid innan hon skakar av köld, så då vill hon gärna lägga sig på en handduk i solen och bli varm. Här värms utomhuspooler inte upp, det är så himla skönt att bada i en svensk utomhuspool i jämförelse!

Det är en lyx att området har pool. Lyx, varken mer eller mindre. Lyx! Att ha någonstans där man kan svalka sig de här heta, spanska sommardagarna som ligger framför oss. Lyx!


Där vid poolen leker ungarna i området. Som de leker! Disa träffar dem bara under sommaren, och det är inte bara vattnet hon längtar efter, utan leken också.

Innan poolens öppnande skickades det ut ett papper med nya pool-regler på grund av viruset. Inga vänner eller släktingar får bada där, endast de boende i området. Man ska desinficera händerna när man kommer och skrapa skorna mot mattor med desinfektionsmedel. Toaletterna har låsts. På förmiddagarna får vem som helst bada (det är alltid få eftersom många jobbar), sedan stängs poolen och hela området desinficeras (Hur? Vilka medel används? Desinficeras gräset, där Runa är?) När poolen öppnar igen på eftermiddagen får de som bor på jämna nummer gå på jämna veckodagar, och boende på ojämna nummer får gå på ojämna veckodagar. Varannan söndag är halva gruppen där hela dagen, den andra halvan får inte gå dit alls. Max fyra personer från varje familj får vara där samtidigt, och barn under 14 år måste vaktas av en person från familjen som är minst 18 år. I gräset har det målats blåa rutor med stora mellanrum där varje familj får vara. Man får inte sätta sig intill vänner och prata, utan man måste hålla sig till sin ruta.

Redan första dagen blev det bråk om reglerna. I en ruta höll fem tonåringar till. Fyra av dem är mycket nära vänner, är jämt tillsammans, och så har en ny granntjej inkluderats i gruppen. En av tjejernas mamma hade gått iväg en stund, istället "vaktades" hon av en storebror som höll koll på sina tvillingsystrar. Detta sågbostadsområdets president, som han kallas, som kom ut ur sitt hus och började skälla på storebrodern. Han hade ett sådant där otrevligt beteende, som många poliser och andra med maktposition har här i Spanien. De pratar med en som om man vore mindre vetande. Den här storebrodern kunde svara för sig, vilket jag är glad över. Tjejerna flyttade sig en bit och la sina handdukar utanför stängslet istället.

Jesús passade på att fråga hur de hade tänkt med toaletten, som hade stängts. Vad skulle vi med barn, som bor på en annan gata, göra när barnen behövde gå? Sätta dem i gräset? Det märktes att beslutet om att stänga toaletterna fattats av personerna som bor i direkt anslutning till poolen och snabbt kan gå hem till sig.

Jaja. Vi fick härigenom veta att runt normerna har förts våldsamma diskussioner på Whats App (vi är inte med i den gruppen). Många ville inte låta öppna poolen alls (säkert personer utan barn, sådana som går ensamma på landsbygden med munskydd, tänkte jag surt, och det visade sig på sätt och vis stämma, för det var de äldre i området, som aldrig är vid poolen, som ville att den skulle hållas stängd), och kommer vid minsta överträdelse försöka få den stängd. En kvinna skvallrade igår när hon såg att en äldre tjej från ojämt nummer kom och simmade. Vi var bara tre familjer där, och i poolen var det tomt, förutom den simmande tjejen.


Både Jesús och jag är irriterade över ologiska normer och den hotfulla tonen som förs. Det är så typiskt Spanien, känns det som. Gör som jag säger, annars blir det konsekvenser! Samtidigt kommer vi att följa normerna så gott det går, poolen får inte stängas! Ungarna som varit isolerade så länge, utan skola sedan mars, ska de inte ens få ha roligt med kompisarna under sommaren?

Vi kommer att gå med Disa varje tillåten för- och eftermiddag, så länge poolen är öppen. Det hon helst vill just nu är att vara där. Bada, leka, ligga i solen och bli genomvarm.

Muffins och melon - som kompensation

Jesús och jag är bra på olika föräldrasaker, så är det bara.

Jag är värdelös på läkargrejer. Ändå var det jag som fick ta med Runa till vårdcentralen i fredags, när hon ännu en natt hade haft hög feber utan tecken på andra symtom.

Runas läkare är inte bara Disas kompis mamma, utan också en av de snyggaste människor jag känner. Jag vill se ut som hon. Men inte vara likadan till sättet, för vi förstår inte varandra alls. Först gången jag gick dit med Runa blev hon mycket irriterad på mig för att jag hade knackat på den halvöppna dörren när jag kom, för att se om hon var ledig, precis som vår vuxenläkare vill att vi ska göra. Den här gången knackade jag INTE på den halvöppna dörren utan satt utanför och väntade tills hon kom ut, vilket hon blev mycket irriterad över, eftersom vi hade förlorat tio minuter av Runas tid och nästa barn snart skulle komma. Jag tyckte att det var mycket orättvist, men sa inget.

Det visade sig att Runa hade urinvägsinfektion. Det syntes tydligt på stickan som hon stoppade ner i urinet vi samlat i en påse, och hon skrev ut en antibiotikakur. Men enligt reglerna behövdes det också skickas ett urinprov till sjukhuset i Riotinto (som vi själva behövde köra dit och lämna på eftermiddagen), och det provet skulle tas genom att en slang fördes in i urinröret på Runis. Nu skulle jag få sätta mig i väntrummet och få i Runa så mycket vatten som möjligt och så skulle provet tas om någon halvtimme.

Jag kände att jag ändrade ansiktsfärg när jag föreställde mig hur jag om en stund skulle tvingas hålla fast en skrikande, panikslagen Runas ben och armar medan sköterskan förde in sin slang i henne. Efter en kvart, när jag ännu inte lyckats få Runa att dricka vatten, smet jag. Jag bar henne till bilen och körde hem. Inuti huvudet försvarade jag mig med att jag ändå inte fick i henne något vatten, att jag skulle hämta hennes egen mugg, det kanske skulle gå bättre, men egentligen var det bara för att byta med Jesús.

Han lämnade jobbet och körde tillbaka med Runa. Jag föreställde mig hur Runas snygga läkare irriterat letade efter mig i väntrummet, hur både hon och sköterskan fick jobba över, kanske hade halvtimmen gått? Hur de till slut hittade Jesús och undrade varför inte jag var där. Kände mig väldigt lite vuxen i den stunden.

Jesús och Runa kom ju hem så småningom, allt hade gått bra, sa han, och jag frågade inte mer, ville inte veta. Visste att han och barnläkaren förstår varandra och att jag är en annan typ av person. Men obehagligt hade det varit för Runa, det begrep jag, för hon skrek varje gång jag bytte blöja på henne den dagen.

Min kompis Chatrin påpekade att jag må vara olämplig för att vara med barnen på provtagningar och andra läkargrejer, men att det vägs upp av andra saker, som Jesús inte kan/gör. Laga plättar till barnen, till exempel. Enligt hennes är det ett mycket stort plus, så stort att det väger upp det mesta som jag är usel på. Ja. Det stämmer att finns en massa föräldrasaker som Jesús är urdålig på, och tvärtom. Idag bakade jag citronmuffins med Disa och dukade till muffins- och melonfrukost i pation, medan Jesús slogs med en grind till trappan (som jag sedan råkade rycka loss från fästena när jag försökte öppna den, som Jesús försökte sätta upp igen och istället ramlade den tunga metallgrinden på hans fot. Han stormade iväg som ett åskmoln. Men det var en parentes som inte skulle med här i inlägget. Men om barnen kommer att kunna skratta åt sig själva och se det roliga i misslyckade situationer när de blir äldre, så har de inte fått det från Jesús). Att baka är jag bra på, och mina barn skulle aldrig få uppleva bakning eller att äta hembakade godsaker om det inte vore för mig! Det är också viktigt!

Jesús slutar äta sniglar

Den här tiden på året är det fest  i Sevilla. Nu tänker jag inte på den märkliga lokala högtiden Corpus Cristi, som jag aldrig har fattat varför man firar, utan på sniglarna! Nu ritas det sniglar på griffeltavlorna utanför tapasbarerna, Hay caracoles! står det! Sevillaborna älskar sniglarna som tillagas i en kryddstark buljong, och sätter sig gärna på en uteservering med en skål het buljong, proppfull med sniglar.

Här i bergen är inte caracoles lika stort, men jag såg en skylt utanför en bar häromdagen.

- Titta, de har sniglar! Blir du inte sugen? frågade jag Jesús.
Men istället för att bli entusiastisk blev han tyst och allvarlig.
- Nej... Jag vill inte äta det mer.
- Va? Du älskar ju sniglar! Varför då, undrade jag och kom att när han slutade äta räkor för flera år framåt.
- Sedan Disa började leka med sniglarna i pation, så... Jag har blivit för familjär med dem. Kan inte äta dem längre.

Glassplitter, läsglädje och en arg granntant

Ibland undrar man ju om man är stendum. Runa har i ett par dagar varit arg och gnällig, nästan slutat äta, sovit dåligt... Varit varm... Inte förrän igår eftermiddag kom vi på att hon kanske är sjuk. En snabb koll med termometern bekräftade det. I natt steg febern ordentligt, och inte ens med febernedsättande kom hon till ro förrän på morgonkanten, så nu är vi ordentligt trötta. Alla utom Disa, som sover sig igenom allt.

Som jag nämnt är det lite tufft med Runa nu, den här åldern då allt farligt som kan hända faktiskt händer. Häromdagen var det blåbären. Det stod ett glas med blåbär i vardagsrummet, och det var Runa nyfiken på. Jag vet inte när det hände, jag hörde inget och varje gång jag kikade in satt Runa stilla och lekte med sina leksaker på filten. Trodde jag. Jag vet inte hur länge hon hade suttit där med blåbären, men när jag gick in till henne tittade hon upp från filten, alldeles blålila i ansiktet, runt munnen framförallt, och på armarna och händerna. Runt omkring henne låg glassplitter, och hon knep hårt om en stor glasskärva som hade satt sig fast i tumvecket, upptäckte jag när jag skulle ta bort den. Otroligt nog visade det sig att ungen inte var skadad alls, inte en skråma kunde jag se på henne när all blåbärssaft var borttvättad. Däremot slog hon sig medan vi borstade upp glaset, för på ett ögonblick hade hon klättrat upp på en pall och ramlat ner på stengolvet. Den är hemsk, den här perioden!

Disa råkade ut för en arg dam på gatan. Efter en och en halv timmes promenad i stan var vi tillbaka på vår gata, jag gick före med barnvagnen, slappnade av efter att ha varit på spänn varje sekund för att Disa inte skulle hamna framför en bil, hålla avstånd till folk, inte doppa sig helt i fontänerna och så vidare. Jag trodde att jag hade Disa bakom mig, men så var det inte utan hon hade stannat till utanför ett hus på vår gata där hon drog bort ett långt stycke vit plast som hade suttit uppklistrat på väggen. Just då kom damen i huset hem, hon skulle köra upp på uppfarten där hon upptäckte Disa med plaststycket i handen och gav henne en utskällning. Jag vände tillbaka, sa till Disa också, försökte mjuka upp damen, erbjöd mig att klistra upp plastbiten men hon var lika arg på mig som inte hade uppsyn över mitt barn. Under tiden sprang Disa hem och stängde in sig på sitt rum och grät, stackars liten.


Det händer så mycket i nyheterna. Palmes mördare, gåtan med lilla brittiska Madeleine som verkar lösas efter så många år, och så dubbelmordet i Linköping. Allt på samma vecka. Ni följer ju nyheterna själva, vad ska jag säga om detta? Ingenting, men för er som kan läsa DN måste jag rekommendera ett helt fantastiskt reportage om hur utredarna tog hjälp av en släktforskare för att hitta den man som nu har erkänt att han dödade de två personerna i Linköping. Vilket reportage! Läs, om ni har möjlighet! Läsglädje!

Tidvatten, snäckor, friterad fisk och surfare

För tredje helgen i rad åkte vi till kusten. I det lilla samhället El Portil har Jesús pappa en liten lägenhet som vi kan övernatta i. El Portil är proppfullt av semesterlägenheter, så samhället är ganska dött större delen av året. På sommaren lever det upp, då finns många restauranger och småbutiker öppna alla dagar i veckan, det är karuseller på torget, marknader till midnatt, ett litet stånd där man köper krabb-ben och miniräkor i pappstrutar och bokförsäljning.

Nu är det fortfarande lugnt, framför allt eftersom Sevillaborna inte har fått åka till sina kustbostäder på grund av coronarestriktionerna. Vi tillhör provinsen Huelva och har därmed fått åka. Från och med lördag kommer stället invaderas av Sevillabor, och Jesús systers familj kommer att vilja tillbringa helger där.

Vi har haft en lite rutin att börja vistelsen med att handla mat i Punta Umbria, som ligger mitt emellan Huelva och El Portil. Semesterhandling med barnens favoritfrukt vattenmelon, yoghurt med choklad och diverse godsaker. Vi har brett ut oss i lägenheten med våra spel och grejer och jag kan förstå dem som väljer att köpa en liten lägenhet vid kusten. För mig som jobbar hemifrån har det varit fantastiskt att komma iväg, där vid kusten glömmer jag jobbet fullständigt.

På lördagen åt vi lunch ute. Strax intill bostaden finns en liten fisk- och skaldjursbar samt ett hämtmatställe (med samma kock!) inklämd mellan husen. Det är inte mysigt på något sätt, men åh, vad maten är god! Vi kom direkt från stranden och beställde en tapa med ensaladilla, coquinas (småmusslor) och en frito variado. Småmusslorna var underbart goda, tillagade i olivolja och vitlök, och den friterade fisken... Det är Jesús favorit av allt man kan beställa. Jag tänkte att okej, jag vet hur mycket han tycker om friterad fisk... Och det här var den godaste friterade fisken jag har ätit! Det går inte att förstå av bilden, men maten var så fantastisk att vi har pratat om den i flera dagar. Det var boquerones (ansjovis)), puntillitas (minibläckfiskar som friteras hela), adobo (fiskbitar som legat länge i vinägrett, blir så saftiga och goda att det kittlar i tänderna), en större sorts bläckfisk samt acedias (små plattfiskar).

På söndagen gick Disa och jag till stranden medan Runa sov och Jesús städade lägenheten. Tidvattnet steg fort medan vi var där. Det var ganska höga vågor så vi badade aldrig, det var sådan kraft i dem! Men vi byggde sandslott, som drunknade samtidigt som tidvattnet nådde trappan upp för sanddynen, och vi grävde och grävde och vi hade roligt tillsammans, Disa upprepade gång på gång att vi jobbade bra; "que estamos haciendo un buen trabajo!". Det blev och fler surfare ute på vattnet, framför allt kitesurfare, och det såg så roligt ut! Jag stod en bit ut i de höga vågorna och tittade på surfare och tänkte på Åsa i Portugal och hennes familj, som jag alltid gör när jag ser surfare, och tänkte att vad roligt om man vore en sådan sportig människa, kan man bli det? De har som tradition att julaftonssurfa... Trodde jag, tills jag skulle länka till ett julsurfinlägg på Åsas blogg, och upptäckte att jag bara har trott detta efter ett fem år gammalt inlägg...

Retligt att man inte ser hur höga vågorna var...

Vi letade snäckor och fick lite för mycket sol på oss, dumt att jag varken tagit med solkräm eller parasollet, men det var ju så molnigt och grått när vi gick hemifrån...

På väg hem mötte vi upp Jesús och Runa, som hade vaknat, och gick till glasstället. Sedan Disa beställde jordgubbsglass där förra sommaren beställer vi alltid det allihop eftersom det är den godaste de har.

Nu blir vi nog hemma framöver. Det är Jesús systers tur att åka (man får omöjligt plats två familjer i den lilla lägenheten), och dessutom öppnar poolen i vårt område till helgen. Disa har längtat så, hon älskar poolen! Det är en hel del restriktioner, men man vänjer sig nog!

Strax hemma

Jag önskar att familjen skulle vara borta ett dygn till... Men det är allt fint att få gå och fluffa kuddar i sängarna och tända myslampor tills de kommer hem! Sådan tur jag har haft som fått den här lilla familjen!

Ensam hemma och vax i näsan!

Så hände det, som en present som bara dimper ner i knät, den bästa av överraskningar! Fast lite väntad. I alla fall, jag har vinkat av familjen och är ensam hemma!!! De är underbara, men åååh, så skönt att vara helt själv ända till ikväll! Jag har inte varit ifrån dem sedan innan karantänen!

Jesús tog med barnen för att hälsa på sin pappa i Sevilla. Jag följde inte med eftersom jag ska jobba. Just det här med jobbet är ju ett litet minus på ensamvistelsen förstås. Nu tycker jag ju om att jobba, men när detta händer vill man ju sätta sig med en bok, gå en vandringsled, plantera om växter, baka muffins, kanske till och med storstäda och lyssna på radio, sådana saker. Inte ägna hela ensamtiden åt jobb.

En toppengrej med att vara ensam hemma är lunchen. Jag har ingen tid att passa! Jag kan äta en macka om jag vill, eller laga något gott som bara jag gillar! Eller hoppa över lunchen helt och hållet och göra något roligare, äta vid någon annan tidpunkt! Så skönt det är! Ingen mat MÅSTE lagas! Inga barn ska matas, ingen behöver man bråka med eller tjata på, inget spill och kladd, inget skrik, ingen övervakning. Lunchen är redan avklarad. Choklad-crossiant till förrätt, sushi till huvudrätt, allt medan jag lyssnade på radio och fick ett gapskratt när jag lyssnade på förpodden på Kvällspasset, där Rasmus berättade om när han fick vax i näsan hos frisören, och vaxet fastnade (ungefär fyra minuter in i programmet). Kan man ha bättre lunchsällskap?

Och ikväll när familjen kommer hem får jag med största sannolikhet en matlåda med svärfars goda puchero; buljong med kikärtor och annat.

Nej, nu ska jag jobba. Ha en härlig tisdag, allihop!

Missvisande dödsstatistik, och nu får vi resa i Andalusien igen!

Lite exotiskt egentligen att passera den här sylten på alla barnvagnspromenader... Om man får resa till Portugal nu är osäkert, men från och med idag, när vi går in i fas 3, kan vi åka till Sevilla om vi vill.

Idag går hela Andalusien in i fas 3 i karantän-nedtrappningen. En nyhet är att man nu får resa mellan provinserna, vilket betyder att Sevillaborna får åka till kusten, och vi får åka till Sevilla. Inte för att jag har någon längtan till storstan, sannerligen inte, men sedan karantänen började har fyra små barn fötts och dem skulle jag gärna vilja träffa, deras föräldrar också förstås, Jesús längtar efter sina vänner och planerar att ta med barnen i veckan och åka och hälsa på sin pappa en eftermiddag efter jobbet (jag jobbar eftermiddagarna). Jag påtalar gång på gång att även om det är tillåtet att resa och träffas så är det kanske inte alltid lämpligt att göra det, framför allt inte att träffa en person som är över 80 år, men jag talar för döva öron. Är det fler än jag som har känslan att spanjorer gör som de vill, så länge det inte är förbjudet? Så länge de inte kan bötfällas av polisen.


Vi har haft ännu en härlig helg vid kusten, men det kommer i nästa inlägg, när jag har hunnit ladda ur bilderna ur kameran.


Spanien bytte sätt att föra statistik över avlidna av covid-viruset. Ingen har en aning om hur många som dör, eller hur många som har dött. Först plockades 2 000 dödsfall bort, trots att överdödligheten fram till mitten av maj var 24 %, ca 44 000 personer, att jämföra med de drygt 27 000 rapporterade covid-fallen. Sedan stämmer de dagliga dödsfallen inte alls överens med de som sammanfattas veckovis. Ingenting stämmer.

För den som vill läsa mer kommer några länkar (men man blir inte mycket klokare):

DN: Spanien uppfann egen räknemodell - då sjönk dödstalen till noll

Expressen: Spanska beslutet bakom de "falska" dödssiffrorna

Sydkusten: Totalt missvisande


Här i Aracena är viruset i princip borta, enligt vår läkarbekant samt Jesús läkare.

Vargen och gänget

- Till och med katterna är mer sociala i Spanien!

Mosters ord i telefonen. Ja, kan man annat än att hålla med, när man ser kattgänget på vår gata? Inte var våra katter hemma i Sverige så sociala, väl?


Det började när Vargen kom. En kattunge var han, och dagen efter hans hemkomst hoppade en stor, röd katt ner i vår patio, en katt som lärde Vargen allt han kan. Att fånga möss, till exempel, vilket vi är mycket tacksamma över, Vargen kom till oss eftersom vi hade problem med möss.

Den store röde försvann efter ett tag, men då träffade Vargen Rubio, som kom att bli hans bäste vän. Rubio (blondinen, Jesús dåliga namn) bor ett par hus bort och heter egentligen Leo, har vi fått veta, men det är bara jag som kallar honom det.

Leo och Vargen hänger jämt ihop. De är antingen hemma hos Leo, eller hemma hos oss. När en går ut följer den andre med. Ofta lekbråkar de med varandra, ibland sover de tillsammans. När vi har varit bortresta kommer snart Leo och letar efter Vargen, och han brukar sitta utanför fönstret, på Vargens plats, och vänta på att bli insläppt. Eller så följer han med mig hem när jag har handlat, tar följe med mig den lilla sträckan från sitt eget hus.

En dag tog Leo med sig en ny katt hem till oss. Det var en liten vit kattunge, som skrikgrannarna hade skaffat. Kattungen var ganska rädd av sig, ville inte bli klappad, men han gick runt och upptäckte hela huset och ville sedan leka med de stora katterna. Nästa gång kom han ensam. Lekfull var han,, lämnade aldrig de stora katterna ifred. Struntade i deras morrningar och skarpa tillsägelser. Fortsatte och fortsatte att hoppa på dem, bita dem, leka. Han var rätt tröttsam mot oss också, så han fick namnet El Piojo. Jesús namn (det har blivit han som namnger katterna), som bygger på ett missförstånd. Jag kallade katten för Odjuret eftersom han var så jobbig, och Jesús trodde att odjur är det svenska ordet för löss, eftersom jag tycker att löss är så äckligt att jag kallar dem för odjur istället. Kort sagt, Jesús har i ett par års tid trott att det svenska ordet för löss är odjur, så han översatte mitt odjursnamn till spanska och så fick katten heta El Piojo; Lusen. Fast för ett tag sedan hörde vi skrikmamman kalla missen för Copito - lilla snöflingan, så nu säger Jesús det istället, fast med ironi. Han tycker inte att det är ett passande namn på en sådan vild, osällskaplig, busig katt.

Intressant med Piojo är förresten att han är helt ointresserad av oss människor. Han kommer nästan varje dag för att leka och bråka med de stora katterna, vill aldrig bli klappad av oss. En kväll när han kom var han trött, och han gav sig inte förrän han fått somna bredvid Vargen i sängen, när denne till slut gett upp att få sova ifred och slutat fräsa och slå med tassen mot den lille vite.

På bilden som han så gott att han struntade i att han hade en människa bredvid sig...

Ett tag hade vi Lillekatten här, missen som vi räddade ur en sopcontainer. Honom tyckte jag mycket om, jag önskar att han hade stannat. Men han försvann. Han hade förresten dåligt inflytande på de andra, de bildade ett gäng som satte sig utanför baren på hörnet och väntade på godsaker. Där hängde de sena kvällar.

Vildkatten El Chungo kom ibland förbi och skrek argt åt oss och gick rakt in för att äta, och sedan ut igen. Vargen hade inte en chans mot Chungo.

En vacker, mjuk grå katt har varit förbi ibland, har fått en skål mat utanför dörren när den varit hungrig, men nu var det längesedan sist. Vargen var så ilsken mot den missen.


Så kommer vi till min specielle vän; Disco. Eller Bizco som han från början hette (återigen Jesús som gett kattnamn). Bizco betyder vindögd på spanska, och det är precis vad han är, vindögd. Men Disa som aldrig hade hört ordet förut trodde att Jesús sa Disco, och hon vägrade säga något annat, så nu heter han det! Vad hans riktiga namn är vet vi inte. Vi vet inte heller var han bor, men det finns en kvinna i hans hushåll som bär stark parfym, för Disco brukar lukta parfym när han kommer. Igår doftade han annorlunda så jag tror att kvinnan har bytt sort.

Disco var så oerhört rädd. I början såg vi honom bara när han gick förbi vår patio uppe på hustaket mittemot och tittade ner på oss. Det tog månader innan han hoppade ner på vårt varmvattenskåp i pation och senare ner på marken, men när han kom så långt blev han livrädd och flydde bara han såg någon av oss genom fönstret. Jag började ställa ut mat åt honom som han ibland kom och åt av när jag hade försvunnit utom synhåll. Senare tålde han att se mig på andra sidan fönsterrutan utan att springa. Till sist satt han utanför köksfönstret och åt, var på sin vakt, men flydde inte så ofta längre. Jag höll fönstret öppet, grejade tyst i köket medan han åt och vande sig vid mig, och så kom dagen när vi hälsade på varandra för första gången. Jag sträckte långsamt fram handen, och han sträckte på huvudet och nosade. Sedan dess är vi vänner.

I början kom han bara sena kvällar, men nu tillbringar han en stor del av dagen hemma hos oss. Ibland sover han inomhus, men inte ofta. Han brukar vara hungrig när han kommer. Han är inte intresserad av de andra katterna, de tolererar varandra men inte mer. Disco är den ende som kan sätta det lilla vita odjuret på plats, och jag tror faktiskt att han kommer för att träffa mig. Jag saknar honom när han inte kommer.

Disco är en stor, respektingivande och vacker katt, vit och beige i vackra kombinationer. Och vindögd är han, som sagt. Han är tyst och jamar mycket lågt.

Enda nackdelen med Disco är att jag misstänker att den var han som bajsade på den ena av mina två svenska jordgubbsplantor så att den dog.

Det är alltid minst en katt här hemma, ibland är det fyra på en gång och en himla röra. De sover, leker, bråkar och äter. Ibland tröttnar vi på lille vilde Piojo och slänger ut honom (ibland för att de stora ska få vara ifred, han är hemskt tröttsam), men det brukar vara roligt att ha dem hemma, speciellt under karantänen har det varit kul att få besök av dem. Och varken möss, kackerlackor eller andra odjur har vi!

Urdålig på att vara tvåbarnsmamma

Jag är så dålig på att vara tvåbarnsmamma. Jag är urdålig på det! Kan inte ta hand om två barn samtidigt! En och en fungerar bra, men inte ensam med båda på en gång!

Jag gissar att det blir lättare längre fram, när Runa är äldre, när inte allt handlar om att hålla henne vid liv, förhindra att hon ramlar och slår ihjäl sig eller kvävs av något av allt som hon stoppar i munnen. Men nu? Det går inte att släppa henne med blicken. Man får vara alert hela tiden. Då har jag inte tålamod till något annat. Har inte tålamod med Disa. Ja, det är ju den stackaren som blir lidande. Jag är stressad, ständigt på gränsen till arg och är otålig. Ingen rolig mamma att vara med. Den lilla gör mig galen med sitt ständiga klättrande, den stora drabbas av mitt dåliga humör för struntsaker, när tålamodet brister. Fy sjutton. Mitt dåliga samvete håller på att bli kroniskt.

Det är svårt att göra något som funkar med båda två, utan att den lilla skriker eller förstör på annat sätt, utan att stora tappar intresset. Fy för den här tiden. Det måste bli bättre längre fram. Eller?

Räddningen är tv:n. Jag avskyr den, vore det för mig skulle vi inte ha någon. Jag blir arg av att Disa ser så mycket på tv. Den är hennes tillflyktsort. När jag låter henne vara ifred där hamnar hon i zombietillstånd och jag kan koncentrera mig enbart på den lilla, eller bara pusta ut, eller fixa mat. Disa sysselsätter sig inte gärna själv. Jag önskar att skolan vore igång så att hon gjorde något vettigt istället, som att träffa kompisar, leka. Måste få in fler lekträffar.

Om vi bara kunde dela upp oss, Jesús och jag, ta en unge var, vad smidigt det skulle gå då! Men det går inte. När han jobbar är jag med barnen, när jag jobbar är han med barnen, och sedan finns ingen mer tid på dygnet för jag jobbar till läggdags, så då sover vi. Tack och lov att det finns helger.

Stranden, Runa, shopping (!)

Hej gänget!

 Nu måste jag uppdatera läget lite! Lite blandat, och jag börjar med det som ligger närmast hjärtat; Runa, som har blivit mammig, och jag har blivit hennes favoritperson. Hon blir så glad över att se mig, har börjat somna tillsammans med mig och vill vara i min famn. Hon har nästan helt slutat krypa, stapplar omkring och säger Gott! Gott! när hon vill ha något att äta. I helgen badade hon i havet. Hon ömsom kröp, ömsom gick ner till vattnet och satte sig så att vågorna plaskade mot hennes goa mage!

Jag hittade en jättestor snäcka gömd i sanden, den väger som en sten.

Jesús ramlade när han och Disa letade krabbor bland de vassa stenarna. Vad han blödde! Han är definitivt den klumpiga av oss. Den som skadar foten som måste gipsas när han plockar svamp, som därefter får blodpropp i benet, faller när han letar krabbor, ramlar och får hjärnskakning, den som cyklar rakt fram eftersom han inte vet hur man svänger på cykeln (fast den gången gick det bra)...

Innan vi åkte hem till Aracena stannade vi till på ett köpcenter i Huelva. Ett rätt mysigt sådant, det är inte en stor byggnad med butiker, utan en ringlande klump med butiker som man går in i, utifrån så att säga. Jag är ingen vän av köpcenter, Jesús ännu mindre, men till och med han tyckte att det var roligt en stund, bara för att se att något så vanligt fungerar igen. Visserligen är det obligatoriskt att bära ansiktsmask, och i varenda butik måste man desinficera händerna när man går in, men ändå. Viktigast var sommarkläder till Disa, sedan är det ju lite småplock som behövs också. En del affärer hade lååånga köer vid ingången, eftersom det inte får vara så många inne samtidigt. Vi åt hamburgare på ett ställe, hälften av borden hade tagits bort och personalen gick hela tiden och desinficerade borden och möblerna.

Vi blev shoppinggalna. Eller nej, det är väl att ta i. Men om det inte hade varit för den trevliga känslan av att livet var nästan som vanligt igen, hade Disa nog inte fått en godismaskin, en enorm, blå slush puppie i långt kurvigt glas, läppbalsam i form av en enhörning, jag hade inte köpt tre blommiga  anteckningsböcker som jag egentligen inte behöver...

Jesús gick och stirrade på folks ansiktsmasker och konstaterade att de allra flesta hade en spansk flagga på sin mask. Eller armband med flaggans färger. Eller spansk flagga någon annanstans på kläderna. Han blir så provocerad, ser det som en rasistsymbol. Jag la inte märke till det, men vet att jag hade reagerat om jag plötsligt kom till Sverige och alla bar svenska flaggor, för att visa... Ja, vad är det man vill visa med den symbolen?



Carin Osvaldsson har skrivit en mycket bra krönika om hur hon har upplevt karantäntiden, ensam hemma med sexårige sonen, hjälpa honom med skolarbetet 4-5 timmar om dagen samtidigt som hon själv skulle jobba heltid och ta hand om huset och matlagningen. En omöjlig ekvation.

Jag läser intresserat var svenskar kan resa från Sverige. Stannar till vid en formulering, någon om att oväntat nog kan både italienare och spanjorer resa till vilket-land-det-nu-var, men inte svenskar. Det tycker jag inte är förvånande. Sverige är väl mitt i pandemin just nu, medan smittan nästan har avstannat i Spanien. Något enstaka dödsfall, få nya smittfall, trots nyöppnandet av samhället.


Jag börjar snart jobba heltid, sommarvikariat, vilket känns tufft, men 1 juli går Jesús på semester så då kommer det att gå lättare, då är han med barnen hela dagarna.