Disas spanska skola - del 1

Nu är första terminen i Disas nya skola snart slut, och det är omöjligt att inte lägga märke till hur hon har förändrats. På ett bra sätt!


Det här inlägget handlar om varför vi ville byta skola. Det är långt, men läs gärna vidare, det är intressant (tycker jag själv :-)

Här i Spanien börjar barnen skolan när de är tre år. Det är inte obligatorisk skolgång förrän de fyller sex år, men alla barn börjar när de är tre eftersom det inte finns någon annan barnomsorg, och, tja, för att precis alla gör det. Det är väl lite som gymnasiet i Sverige, inte obligatoriskt men alla gör det.

Skolan som Disa började var en helt vanlig skola, förutom att det bara går små barn där, 3-5 år, inga klasser med äldre barn. Disa trivdes mycket bättre där än på förskolan, hon sprang till sitt klassrum första dagen och hade inget emot skolan. Hon fick snabbt en bästa kompis; M, som hon alltid pratade om. Hon trivdes med sin lärare.

Men det fanns saker som Jesús och jag såg, som vi inte gillade. En sak var de andra familjerna. Här i Aracena är folk uppdelade - de som är födda och uppvuxna i Aracena och vi som kommer utifrån. De som är födda i Aracena är minst sagt avståndstagande. Det visade sig att de flesta föräldrarna från Aracena på sin höjd hälsade på oss, men inte mer. De pratade med Disa, men hon blev aldrig hembjuden till någon kompis att leka som de andra, eller fick komma på födelsedagskalas, förutom de som hölls på ferieområdet, när hela klassen var bjuden dit. Vi lyckades inte stämma träff med någon av hennes kompisar för att de skulle leka på eftermiddagen, inte ens M som Disa tyckte så mycket om, eftersom deras föräldrar inte ville det.

Sedan var det disciplinen. Jag förstår att det behöver hållas ordning på en klass med 24 treåringar (därefter fyraåringar) och en enda lärare, det gör jag. Disa lärde sig klassens normer. Hon lärde sig att vara duktig och göra läraren nöjd - vilket innebar att sitta stilla och vara tyst. Hon började dela upp barnen i de som skötte sig och de som inte gjorde det. Det fanns flera ganska stökiga barn, och i den stora klassen var det, som det ofta blir, de som hördes, och Disa blev lite osynlig, även om hon började höras mer andra året.

De som skötte sig fick en grön prick på handen vid dagens slut, och de som inte skötte sig fick en röd prick på handen. Disa hade alltid gröna prickar som hon visade mig.

På dagarna fick barnen lära sig bokstäver, siffror, att skriva snyggt, att rita fint. Disa kom hem och ritade trianglar som i skolan, och strök över dem igen eftersom de blev "fula", som hon sa. Hon kom hem och ritade detaljrika streckgubbar, och sedan fick vi veta att det var läraren som instruerade hur personerna skulle ritas. Barnen skulle komma ihåg att rita öron, ögonfransar, fingrar, och till oss sa hon att vi behövde öva med Disa så att hon lärde sig att rita ordentliga kroppsdelar, inte bara streck till ben. Vid det tillfället var Disa 4,5 år. Solen skulle vara gul, himlen blå... Auktoritären (läraren) skulle lydas och barnen vara tysta och snälla. Typ. Så klart fanns det plats för lek också.

Nu tar jag bara upp det negativa. Disas lärare var en varm, fin person och vi tyckte om henne alla tre. Disa hade flera bra kompisar i klassen (även om hon inte träffade dem på fritiden) och trivdes.


Sedan hände de saker som gjorde att vi bestämde att Disa skulle byta skola, från den här traditionella skolan till den som Jesús jobbade i.

Jag fick nog för ett år sedan, ganska exakt. Det var dags för den årliga julsångstävlingen, då alla skolor här i bergen tävlar mot varandra med varsin skolkör. Jag ville genast anmäla Disa till den tillfälliga skolkören, hon älskar att sjunga, sjunger hela tiden, är bra på det också. Men Disa fick inte vara med i skolans kör! Anledningen? Vi hade inte anmält henne till lektionerna i katolicism, utan hade valt det alternativa ämnet istället, eftersom vi inte är troende. Och beskedet vi fick var att bara barn som hade religion (i praktiken katolicism) fick sjunga i kören!

Här gick jag i taket. Jag blev så arg att jag kunde exploderat! Det är lätt att rada upp argument mot det där förfärliga beslutet. Att man inte kan dela upp små ungar, att det inte ska bero på föräldrarnas inställning till religion, vi kunde ha varit troende protestanter, religion har inget med tävlingen att göra, det finns julsånger som inte är religiösa och så vidare och så vidare.

Det blev Jesús som gick och pratade med rektorn. Han hade själv lett skolkörerna i flera skolor, visste att det inte finns några krav på att barnen ska gå i religion för att få sjunga. Ja, jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta, men kort sagt, rektorn ljög och sa att läraren som höll i kören inte ville ha andra barn än religionsbarnen, Jesús blev lika arg som jag, skrev till föräldraföreningen, kommunen  och arrangören för tävlingen samt skickade brev till övriga skolor, med rektorns vetskap, om hur man resonerade i den här skolan. Följden blev att rektorn bestämde att hennes skola aldrig mer skulle ställa upp i körtävlingen.

Det som fick Jesús att vilja ta Disa från skolan var en händelse i matsalen i slutet av vårterminen. Skolan slutar klockan två på eftermiddagen. Om föräldrarna jobbar och inte har möjlighet att hämta sina barn då, och det inte finns mor- eller farföräldrar som gör det, kan barnen stanna och äta i skolan, mot betalning. Så blev det med Disa.

Varje dag hämtades hon och några barn till i klassrummet strax innan ringsignalen, och så fick alla upphämtade barn gå på led till matsalen. Där jobbade fina Cristina, som vi anlitade som barnvakt, fina Amanda samt ett gäng trista, sura personer. Varje eftermiddag när jag hämtade Disa, som lekte med andra barn som väntade på att få gå hem, satt de sura, unga barnvaktartjejerna i ett hörn, pratade om negativa saker, var helt ointresserade av barnen, och stämningen i det hörnet var inte rolig.

Den här dagen berättade Disa att hon hade blivit bestraffad, men att straffet nu var över. Det märktes att hon var illa berörd. Det var första gången någon hade straffat henne i skolan. Det här förvånade mig mycket. Vad kunde hon ha gjort? Jo, det visade sig att hon hade suttit bredvid sin kompis Carmen i matsalen, Carmen som hon alltid lekte och skrattade tillsammans med när jag hämtade henne. Disa hade stoppat sin sked i Carmens yoghurt. På skoj, antar jag. Även om man inte ska stoppa sina bestick i andras mat såg jag inte detta som anmärkningsvärt, men det gjorde den sura barnvaktartjejen som jobbade vid Disas bord då. Disa fick stanna inne i matsalen istället för att gå ut med de andra barnen, som straff. Det här gjorde Jesús tokig! Vad har den där sura ungtjejen för rätt att komma här och straffa Disa för en bagatell?! Disa som dessutom är en av de där tysta, lugna, omtänksamma, nästan osynliga i skolan.

Där bestämdes det. Disa skulle inte återvända till matsalen, och till hösten skulle hon gå i en annan skola.