fredag 28 december 2018

Trist julafton, men de andra juldagarna blev fina!

Julen då?

Jo, på kvällen den 23 slog Jesús och jag in paket till Disa. Det var så roligt så jag undrade om julen var rolig överhuvudtaget innan Disa kom. Det blev mycket pyssel till henne; en vävram och garn, gips, glitterlim, krympplast och lite annat.

Julafton hade kunnat bli toppen, men... Istället för att vara med Disa och leka med de nya julklapparna, ägnade vi hela dagen åt att stressat städa huset. Så trist! Vi skulle få besök på onsdagen och skulle vara borta tills dess. Det blev en framstressad jullunch, vi såg Kalle, eller mest jag, J tycker att det är urtrist och la sig på soffan istället, och D hade väldigt roligt åt flera program, men tröttnade sedan.

Nästa år: ingen städning. Lugn. Julmys. Vara med D.

På kvällen när Disa och jag var så trötta att vi somnade ståendes, nästan, var det dags att fira jul med spanska släkten. D och jag sov i bilen till Sevilla, sedan firade vi jul med Jesús systers familj och hans pappa till kl 2 på natten. Disa gick allvarligt och lyckligt och bar på Elisas pyttelilla hundvalp.

Sedan var det juldagen, och den blev kul! Tydligen har familjen slutat träffas på juldagen (?!) men vi åt ändå lunch med samma personer som kvällen innan. Sedan... gick Jesús och jag på bio! För första gången på fyra år gick vi på bio tillsammans! Disa lekte med kusin Elisa, och vi tog bussen till stan. Vi njöt varje minut av upplevelsen att vara iväg själva och gå på bio. Vi valde noga bland biogodiset och köpte biljetter till Yuli. Den här spansk-kubanska filmen visade sig vara alldeles fantastiskt bra. Den är baserad på en verklig historia om den kubanske dansaren Carlos Acosta, som tvingades att bli professionell balettdansare. Otroligt bra gjord!

När filmen var slut ringde J sin pappa för att höra hur det gick med Disa, och hon hade, otroligt nog, somnat i soffan. Så vi stannande ute ett tag till, gick till en restaurang i närheten. Vi var egentligen mätta efter allt biogodis, men när vi nu hade en möjlighet att äta middag ute, utan barn, var vi tvungna att ta vara på den!

Kort sagt, det blev en väldigt bra juldag.





Annandag jul startade med ett tidigt läkarbesök i Sevilla, därefter åkte vi hem för att ta emot Milagros, min fina vän som flyttade till norra Spanien i somras. Med sig tog hon Disas bästa vänner. Kort sagt, de personer som hade utgjort Disas andra familj var på besök!

Det har varit väldigt roligt att ha dem här. De sov över en natt och åkte sedan tillbaka till kusten där barnens farföräldrar bor. Jag oroade mig rätt mycket över hur Disa skulle ta avskedet, nu när hon till slut har förstått att de inte kommer tillbaka för att bo här (hon har frågat så många gånger, och väntat i nästan sex månader på att de ska komma tillbaka till sitt hus. Aj, mitt hjärta). Men det gick bra. Jesús tog med henne till barnferian här borta, med hoppborgar och grejer, och jag hade förberett henne på att de bara skulle stanna ett litet tag innan de skulle åka igen. Det funkade.


Jag verkar helt ha förlorat rutinen på att lägga in bilder. Måste bli bättre på detta, en blogg utan bilder ser ju inte så kul ut. Men jag försöker tänka att hellre inlägg utan bilder än inga bilder alls. Nästa inlägg kräver dock bilder, så det ska jag fixa!

Ha en fin helg!

måndag 24 december 2018

Juliga saker som hänt den senaste tiden

Varje år tjatar jag bittert över den spanska julen, som inte känns ett dugg julig. Men inte i år, jag fick en fin juldos i Sverige och ser bara fram emot allt roligt som händer här i Spanien nu. I fredags gjorde jag den sista jobbdagen innan mellandagarna, och var på så gott humör över allt jobb jag stökade undan och den stundande ledigheten, att jag satt och mös och småskrattade och spelade julmusik hela dagen, jag kände mig som om jag vore tomten själv.

Den här lyssnade jag på många gånger. Vem blir inte på gott humör av något så vackert? Så mörk är natten i midvintertid i folkmusikversion.


Den 13 december var skolans julfest för alla barn, med ballongfigurer, ansiktsmålning, lekar och en massa grejer, men den missade vi, för samma kväll var vi traditionsenligt bjudna till luciafirandet på Ikea. Det är alltid lika roligt. Vi är ju ett litet gäng svenskar utspridda i och runt Sevilla och vi träffas bara en gång om året; på den här luciafesten. Disa och jag sjöng i luciatåget och sedan var det mat och prat tills de stängde.

Jag var rejält stressad över det här, för Disa ville vara stjärngosse. Lucialinnet var fixat, men när sjutton skulle jag hinna göra stjärngossestrut och stjärna på pinne?!? Det var så mycket jobb, det fanns inga minuter över på dygnet. Varför kunde inte ungen vara tärna istället, eller lucia? Bara att sätta en glitterkrans eller en krona på huvudet på henne. Då kom Jesús och sa att han kunde fixa munderingen, han är ju ändå sjukskriven och hade tid under dagen. Jag misstrodde honom i det tysta, han har aldrig sett hur en stjärngosse ser ut ens, men han tittade på bilder, köpte material i Spar-butiken, och häpp! så fanns en hög, fin stjärngossestrut att sätta på Disas huvud! Stjärnan på pinnen hade Jesús förmodligen inte googlat fram, för det var en mycket liten stjärna som hamnade på den blomsterpinnen, men vad gjorde det? Disa blev den sötaste stjärngosse jag någonsin sett!




Jesús satte upp julkrubbelandskapet, med berg och himmel och jord och hus och blinkande brasa och alla figurerna på ett bord i hallen. Detta blev Vargens nya favoritplats, och hela tiden ville han hoppa upp där och lägga sig, så efter en vecka med rasade figurer och jord på golvet gav Jesús upp och plockade ner krubban.
Disa och jag byggde pepparkakshus med min nya kompis Goretti och hennes ene son, klasskamrat med Disa. Eller, barnen lekte och åt godis, Goretti och jag byggde hus. Hon hade aldrig gjort det förut.
Luftfuktigheten är inte så hög här som i Sevilla, men nu när det har gått en vecka sedan bygget buktar väggarna ändå utåt, och det huset kommer inte att stå upp många dagar till.


Så var det granen. Jag har försökt vänja mig vid plastgran, men vill så gärna ha en levande. I Spanien har man inte levande gran. Ja, traditionen med att ha en gran hemma är ju överhuvudtaget ny här. Hur skulle vi fixa gran? Var kan man få tag i en levande gran?!

Efter en del övertalning från min sida frågade Jesús  sin bekant på handelsträdgården här i bergen, och hon sa att hon kunde ta hem en gran. Jesús tyckte att det var så pinsamt att han måste berätta för henne att det var jag som ville ha en och att det är för att jag är svensk. Här tycker spanjorerna att det är ett fullkomligt obegripligt slöseri att såga ner ett levande träd att ha som prydnad i några veckor, och sedan bara slänga bort.
Handelsträdgårdsdamen åkte till någon butik i Sevilla och köpte med en levande julgran, och Jesús åkte och hämtade den hos damen i torsdags, och blev samtidigt förälskad i hennes handelsträdgård, inredd i en gammal skinkfabrik med världens vackraste utsikt.

I fredags hade Disa julavslutning i teatergruppen. Alla barnen som går i någon av Franciscos olika teatergrupper var på stora teatern i Aracena för att spela upp pjäserna som de förberett. Disa var stjärna i spelet om hur granen blev en julgran, och vi hade bara ögon för henne, och var så stolta! Disa, med sina fyra år, är en av de minsta ungarna, men allihop där är så modiga!

I lördags skulle Disa och jag klä granen. Jag hade funderat en del på julgransfot. Var köper man en stabil julgransfot här, där det bara säljs plastgranar? Jag oroade mig onödigt mycket, för när granen kom, liten och torr och barrande, satt den stora rotklumpen fortfarande kvar. Och vi har ingen såg. Vad skulle jag göra? Jag tog en plasthink och fyllde den med blomjord, där nu granen står. Den ser lite konstig ut, grenarna börjar rätt högt upp, men som någon sa, då är den ju kattvänlig. Och sant är att Vargen mestadels låter granen vara i fred.




Jesús var på konsert i Sevilla, Disa och jag ensamma hemma. Efter allt ståhej med granen hann vi inte med någon ischoklad. Men när hon hade somnat satte jag mig i soffan, den plats som jag varit minst på i huset de senaste månaderna, njöt av värmen från brasan, öppnade en iskall julmust och en sparad påse ostbågar och ville inte vara någon annanstans just då. Det finns ett ställe på Costa Blanca som säljer en del svenska varor via postorder, och jag har beställt bland annat julmust och ostbågar därifrån. Detta var min stund, ensam och med både en bra mysbok att läsa ut och en fin tv-serie att följa.

Så kom dan före dan. Disa och jag gjorde ischoklad och sedan kom Jesús hem med idén att åka till Portugal och äta lunch. Vem säger nej till lunch i Portugal?
Det blev lite överraskningsmat, för till och med Jesús, som fattar så mycket portugisiska annars, missförstod. Vi hade tänkt beställa några räkor till Disa, men fick in ett stort fat med enorma ugnsgrillade jätteräkor, så stora så jag nästan undrar om de tillhör samma familj, och en korg med rostat bröd med smör. Räkorna hade en skir sås av smält smör, citron och vitlök. Servitören hade frågat hur många räkor vi ville ha. Sex-sju stycken, sa Jesús, och med tanke på att man betalar kilopris på det här stället vågade jag knappt tänka på vad detta skulle gå på (ett halvt kilo vägde de i alla fall, de här sju räkorna), men åh, så goda de var! Jesús bläckfisk var precis lika god som han hade väntat, och sedan kom min roliga lunch in; en het sten och fyra råa nötköttsskivor som jag själv skulle få steka på stenplattan. Små skålar med olika såser, färsk ananas, sallad och friterad potatis i form av tjocka, mjuka chips.




Och nu är julafton här, och jag har mer att berätta... Men det får bli lite senare!

God jul så länge!

onsdag 12 december 2018

Ineffektiva Spanien stressar mig mer än något annat nu

Den senaste tidens, och framför allt dagens, händelser i det fruktansvärt ineffektiva Spanien fick mig sänkt. För visst är det ineffektivt? Visst har jag väl rätt? Kommentera gärna, ni som orkar läsa igenom hela inlägget. Det handlar om läkarbesök.

Vecka 1:

Torsdag, besök hos specialisten i Sevilla: "Du får en ny tid om två veckor,. Du ska ta de här proverna tills dess", säger hon och ger mig en bunt papper på allt som ska analyseras.
"Det är långt för mig att åka till Sevilla. Kan jag ta proverna på vårdcentralen i Aracena?"
"Javisst."

Fredag. Vårdcentralen i Aracena, jag ska beställa tid för provtagning.
"Vi tar bara prover på tisdagar här."
"Jaha, då vill jag ha en tid på tisdag."
"Hahaha, det går inte, det är fullt! Men du kan komma den 8 januari, då finns det tid."
"8 januari!? Men läkaren måste ha resultatet den 12 december!"
"Varför kom du inte tidigare då?"
"För att läkaren beställde proverna i går!"
"Då får du åka till sjukhuset i Riotinto."

Vecka 2:

Måndag, sjukhuset i Riotinto, en halvtimmes körtid hemifrån, samt tjugo minuter för att hitta parkering. Väntsalen för provsalen är smockfull. Jag tar nummerlapp. Ger upp efter en timme, kön rör knappt på sig. Jag måste hem, första eleven ringer om en timme, och jag måste dessutom lämna bilen till Jesús, som har SITT läkarbesök här på sjukhuset i Riotinto om två timmar.

Tisdag. Tillbaka i väntsalen i Riotinto. Kalendern avbokad, inga elever ringer i dag. Jag kan stanna tills provet är taget. Lika mycket folk i väntrummet, och det rör inte på sig alls. På en timme får tre patienter komma in, och jag förstår att personalen har gått för att frukostfika.
    Klockan tolv är allt klart och jag köper en baguette i brödaffären innan jag kör hem för att jobba, jag får äntligen äta frukost.
    Just det, en påminnelse från damen som stack mig i armen: "Eftersom det är en läkare i Sevilla som har beställt provet och inte din allmänläkare, så kommer provet inte att synas i deras dator. Du måste beställa tid hos din allmänläkare för att hämta resultatet och ta med det till Sevilla själv."


Vecka 3:

Onsdag. Direkt efter provtagningen förra tisdagen beställde jag tid hos allmänläkaren för att få den första tiden på förmiddagen. Eftersom det har varit två helgdagar emellan ville jag ha tid samma dag som jag skulle till Sevilla, så att resultatet verkligen hinner komma.
    Märkligt nog är jag ensam i väntrummet klockan nio.
    Efter 17 minuter, utan att läkaren har synts till, går jag och frågar i receptionen.
    "Nä, José Luis är inte här i dag. Du ska gå till en annan läkare. Han sitter på fyran, i andra korridoren."

Jag väntar utanför mottagningsrummet. När läkaren ropar in nästa patient sticker jag in huvudet, förklarar att min läkare inte är på plats och att jag har blivit hänvisad hit istället.
    "Ja, jag har ropat på dig två gånger."
    "Men jag satt ju i ett annat väntrum och väntade. Jag visste ju inte att jag skulle hit."
    "Sätt dig igen, så ropar jag upp dig om en stund."

Efter 40 minuter får jag komma in. Läkaren hade hunnit glömma bort mig.
    Jag berättar att jag behöver provresultaten från sjukhuset i Riotinto.
    "Det går tyvärr inte. Deras dataprogram ligger nere, har gjort det sedan i går. Om det hade varit din allmänläkare som hade beställt provet hade jag kunnat se resultatet, men inte om det är Sevilla som har beställt det."
    "Men vad gör jag då? Jag har ju tid om två och en halv timme i Sevilla, och då måste jag ha med mig provresultatet!"
    "Mhm... Följd med här."
    Jag föjer efter till andra änden av vårdcentralen, blir avsläppt hos en dam. Hon och en kollega börjar ringa till labbet i Riotinto för att få dem att faxa över resultatet. Lönlöst. Jag ser på klockan och förstår varför: de frukostfikar vid den här tiden. Och statligt anställda som frukostfikar kan göra det mycket länge. Efter en halvtimmes ringande måste jag åka, om jag inte ska komma försent till Sevilla.
    "Här har du telefonnumret om du vill fortsätta ringa på egen hand. Annars kan du åka förbi sjukhuset i Riotinto och få resultatet därifrån."
    Jag tänker på omvägen det skulle bli. Inte en chans. Jag skulle bli så himla försenad till Sevilla då.

Åker hem först, tar en snabb macka, hade inte hunnit äta frukost innan jag åkte förut. Åker sedan till Sevilla.

Egentligen tar det inte mer än en timme och en kvart att åka till Sevilla, men om man kommer efter kl 9.30 finns ingen plats i sjukhusets parkeringsgarage, och man måste parkera mycket långt ifrån, så man behöver åka ca två timmar innan läkartiden.
    Jag hinner i tid, 12.20 är jag på plats. Men som vanligt har läkartiden på lappen ingen betydelse, och jag kommer in 13.50. Utan blodprovsresultaten, naturligtvis.

Jag stannar på bensinmacken i Las Pajanosas. Utomhus och inne på macken skrålar en rockig verson av Stilla natt på så hög volym att jag inte hör vad tjejen säger, hon som kommer fram för att tanka min bil. Jag köper en chipspåse och parkerar under ett citronträd och läser en stund för att börja andas normalt igen. Chips och mysbok, det hjälper för stunden.

Klockan är halv fem när jag äntligen är hemma, kan äta lunch och börja jobba. Jag som borde ha varit igång sedan 8 på morgonen.
    Det här stressar mig kolossalt. När ska jag ta igen all den här tiden?!
    Att säga att jag kände mig trött och missmodig när jag kom hem är en grov underdrift.


Ja, det här är en berättelse utan slut. Det är bara en glimt ur vardagslivet i Spanien, hur det kan se ut. Åsikter om detta? Visst är det enklare i Sverige, jag minns väl inte fel?

fredag 7 december 2018

På fantastisk resa i Danmark och Sverige!

Lilla D och jag är på äventyr! i Danmark och Sverige!

Egentligen skulle vi ju ha åkt alla tre, denna spanska långhelg, men blodproppen satte stopp för Jesús, vilket i sin tur satte stopp för min överraskning att ge honom en biljett till Wagners Rehnguldet på Göteborgsoperan, som han hade älskat...

Men men. Disa och jag är iväg!

Vi åkte halv två på natten från Sevilla. Jesús körde oss till Malaga så att jag kunde sova. Och det gick så himla bra! Inga problem med bagaget, ingen lång, tröttsam väntetid på flygplatsen (vi blev tydligen bland de sista som gick ombord?!) lite folk på planet, D och jag sov nästan hela vägen... Otroligtsmidigt alltihop. Och D hann inte ens undersöka allt i ryggsäcken. Inför flygresorna preparerar jag hennes blå Pippiryggsäck med små leksaker som hon kan greja med på planet, pch olika sorters godis, typ tuber och pulver som sprakar.

Vi landade i Aalborg i Danmark, tog buss till centrum, åt korv och köpte saltlakrits, alla var vänliga, till den grad att en tant på bussen betalade min biljett eftersom det inte gick att betala med kort och min sedel var för stor. Disa pekar på varenda juldekoration, och vår busschaufför bar tomteluva. Sedan tog vi buss till Fredrikshamn.

Där åt hamburgare på ett helmysigt hamburgerställe och checkade sedan in på vårt badhotell, Scandic The Reef. Och där testat alla pooler utom utomhuspoolen (den tog vi nästa dag) under fyra timmar, och Disa sover som en sten nu. Hon älskar att bada, men i Spanien finns bara inomhuspooler för motionssim, där kan man inte gå ohc bada med sina barn för nöjes skull. Så trist! Och när vi sov på ett hotell med en liten poolavdelning (i Spanien) fick vi varken bada bastu eller bubbelpool på grund av någon löjlig policy att barn kan bli yra av värmen(!?). Men här var det ingen som körde bort oss! D är så förbannat modig, hon kan inte simma men gör det ändå, trots att hon bara är under vattnet, simmar fram och tillbaka mellan olika kanter utan att kunna lyfta huvudet och hämta luft. Hon älskar att vara under vatten! I stora pollen blev det ändå simpuffar, så klart.

I dag har vi ätit frukost på hotellet, badat en stund och sedan gick vi till hamnen för att ta båten till Göteborg. Det var många år sedan jag gjorde den resan!

Det är så roligt alltihop! Vi lämnade väskor och tjocka jackor i garderoben och gick sedan till caféet och beställde mat. Det spelades julmusik och Disa uppmärksammar varenda juldekoration. Vi har köpt godis i butiken och Disa har fått ett blått halsband med en liten häst, hon älskar det. Nu leker hon i ett superroligt lekrum medan jag äter dillchips (mmmmm!) och finsk choklad. Det är varmt och gott och julmysigt, och så mörkt att man inte längre ser skummet på vågorna, tänk att det är mörkt redan klockan fyra på eftermiddagen!

I Göteborg blir vi mötta av moster och sedan tar vi in på ett vandrarhem. I morgon kommer bror med sambo med nattbuss från Uppsala, vi ska gå på julmarknad och jul på Liseberg och jag ska tanka mig full av svensk jul. På söndag träffar vi Tove innan vi tar flyget tillbaka till Malaga på kvällen.

Vilken fantastisk resa! Det är ju lätt att bli besviken, att något inte uppnår förväntningarna när man har sett fram emot det mycket, och gissa om jag har sett fram  emot den här resan, under de förfärliga månaderna som har varit... Men det kan inte bli bättre än så här. Vilken julklapp till mig själv!

Nåja, om det hade snöat istället för att regna hade det blivit en gnutta ännu bättre ändå :-)


torsdag 6 december 2018

Högerextremt parti framåt i Andalusien

Tänk att ni är kvar och läser, trots att jag har skrivit så lite på sista tiden! Det går ju inte att stå emot det gäng kommentarer som jag har fått, jag får sådan lust att skriva mer :-)

Och nu ska det handla om valet i Andalusien, eftersom det är samtalsämnet här hemma i veckan.

Jesús är så upprörd efter söndagens val. Det har gått väldigt bra för det högerextrema partiet Vox, som knappt ingen kände till tidigare, och han har suttit och läst deras partiprogram och spottat och fräst som en katt över det.
Det är inte så mycket i programmet som förvånar mig efter Sverigedemokraternas framfart i Sverige, men det chockar Jesús.

Det verkar i alla fall bli ett maktskifte i Andalusien. Från att ha styrts socialistiskt sedan Spanien blev demokratiskt i slutet av 1970-talet till att högerpartierna troligtvis slår sig samman med Vox. Även om inget är klart än. Jesús oroar sig för sin arbetssituation, som kan komma att ändras om socialisterna försvinner. Han har ingen tillsvidareanställning i skolan.

Jag tycker att det mest intressanta är att bara drygt 58 % av väljarna har gått till vallokalen. Men detta pratas det inte om alls, som om detta inte vore ett problem. Jag är helt övertygad om att en av anledningarna till det låga valdeltagandet är att det är så många val i Spanien! Det är ju val nästan varje år! Kommunval, regionval, riksdagsval, EU-val. Varför inte ta EN valdag istället för att sprida ut det så här? Jag fattar det inte. Men så är det med många saker i Spanien. Obegripligt, dyrt och oeffektivt.


Hm. Det här inlägget är nog rätt tråkigt för de flesta.

Nästa blir mer intressant, jag lovar :-)

måndag 3 december 2018

Tapas, nötter, orientering och ett efterlängtat möte

Jag har skrivit så lite den senaste tiden att jag inte ens tar med kameran ut längre. Det måste jag ändra på. Det hade varit kul att ha bilder från den här dagen!

Alltså, lördagsplanen var att städa huset och göra måstegrejer för att nästa vecka ska börja lugnt. Vi skulle bara ut i skogen och plocka kottar och pinnar först, att ha att tända brasan med. Och tja, varför inte ta en utelunch? Den där lilla restaurangen i Galaroza, till exempel, den som är så trevlig.

Vi kom tidigt och ägaren häpnade över hur stor Disa blivit, och undrade varför Jesús hade kryckor. Jag häpnade över att han kom ihåg oss, vi har nog inte ätit där på ett år åtminstone. Jättegott och kul och billigt, ett väldigt bra besök helt enkelt! Ensaladilla, patatas bravas, croquetas, bläckfisk, kött med svampsås, glass till efterätt... Oj, vad mätta vi blev!

Jesús hade ingen lust att åka någon annanstans än hem och sova siesta efter det, men vi svängde in i Fuenteheridos i alla fall. Kottar behövdes, och jag skulle köpa valnötter från trakten.

Vilken otrolig folksamling vi möttes av! Vad var på gång? Vi fattade snart att den orienteringstävling som Disa och jag eventuellt skulle var med i hade lockat mängder av folk, och de spenderade hela dagen i Fuenteheridos. Det var fortfarande två timmar kvar till start, och folk samlades runt den enorma paellapannan för att äta lunch. Jesús blev ideligen stoppad av lärarkollegor och föräldrar och ungar som undrade när han skulle komma tillbaka till skolan. Han jobbar ju i Fuenteheridos det här året.

Även jag kände några stycken, den goa punkmamman som hade campingrestaurangen, till exempel, och jag pratade lite med Jesús ena chef, vars hund Vargen försökte döda häromdagen. Men det var en speciell person som jag spanade efter... Någon som Jesús pratat om sedan början av läsåret, en som jag inte trodde att jag skulle få träffa igen. Det är den fantastiske barnmorskan som var med när Disa föddes. Otroligt nog har även han flyttat hit till bergen, precis som vi, och ett av hans barn går i Jesús klass. Och tänk, han VAR där! Lite gråare, mer skägg, men samma ögon...
(Jag skrev om honom här och här.)

Men jag ska inte gå in på det mötet nu (men det var väldigt roligt att få träffa honom igen). Disa och jag var med i orienteringstävlingen, i familjeklassen. Det är så ovanligt med orientering i Spanien att ingen vet vad det är, men just här i bergen finns otroligt nog en orienteringsklubb. Och att jag, en svensk från Orienteringslandet Sverige var med, väckte uppmärksamhet :-) Kontrollerna var bara i byn för oss som tog det lugnt, men det var inte så bara, det var många år sedan jag orienterade, och det var svårare än jag trodde att använda en orienteringskarta i en by. Och här går de upp och ner för backar hela tiden. Dessutom var det en massa specialuppgifter. Jättekul var det, men D och jag gick tillbaka till Jesús på torget efter drygt en timme när mitt blodsocker sjönk, det började mörkna, Jesús satt glad på en bänk vid punkmammans godisstånd och hade en pappåse med böcker bredvid sig.

Visste ni förresten att man inte stämplar längre vid kontrollerna, utan använder en liten elektronisk pinne som man stoppar i ett hål?

Disa lekte med några ungar på torget, det kom fler och fler som gick i mål, jag gick och kikade på de frestande jättekorvarna i småbutikerna. När vi frös alla tre bestämde vi oss för att åka och handla och sedan åka hem, men så såg vi hur det rök från ståndet där det hade serverats paella och senare bakverk. Nu bjöds det på rykande het buljong, som värmde så gott.

Det var en väldigt rolig dag, och vi som har tänkt att vi vill flytta till Fuenteheridos är nu övertygande. Vilket speciellt ställe det är!