En dag på jobbet

Klockan närmar sig 23 och vi borde lägga Disa, jag vet att hon är trött, men låt mig sitta vid datorn en liten stund bara och ägna bloggen lite tid!
Alla inlägg som jag inte hinner skriva! För det blir ingen tid över på dygnet.
All datortid tar jag från sömnen. Men hela veckan har jag legat på så många timmar minus ändå, utan att slå på datorn, så det har inte blivit något bloggande.
Vi hyr en etta nu. En jättebra lägenhet, men ett litet bekymmer är att den ligger på tredje våningen utan hiss. Bekymmer eftersom vi inte kan söva Disa på barnvagnspromenad när hon inte somnar på annat sätt. Vilket har lett till att hon har somnat klockan två på natten flera gånger. Och eftersom det är en etta är vi alla vakna så länge hon är det.
Nej, jag klagar inte. Det ÄR en bra bostad, och tack vare att vi kunde hyra den, och att jag jobbar, kan vi stanna här en hel månad till.
I dag har Jesús och Disa varit i skogen och plockat blåbär, hallon och smultron.
Jag jobbade, som vanligt.
En superlugn dag på redaktionen. En hästpremiering och en veteranfordondag. På den träffade jag en gammal bekant. Jag kände igen honom när han kom fram, men mindes först inte varför. Han har sett i tidningen att jag är tillbaka, och kommer ihåg första gången jag intervjuade honom. när Riksmarschen fyllde 40 år. Sedan har det blivit bouletävlingar och allt möjligt. 91 år har han blivit, har haft problem med lungorna men är på benen igen. "Jag hörde av Gösta att du bor i Spanien nu" sa han, och än en gång blev jag förvånad över att någon vet om det. Jag har visst många fler bekanta som har koll på mig än jag trodde.
Redaktionen var helt tom, inte ens sporten var på plats, så jag lyssnade på musik och åt godis när jag la in bilder, åt en pirog framför skärmen och var nästan klar med veteranfordondagen när det ringde.
Nej, inte nu! En olycka! Ett tåg som krockat med en personbil. Fem mil bort.
Det var bara att åka.
Ingen fara, endast chock, totalt stopp i tågtrafiken och 30 resenärer som fick åka buss istället, och så en väldigt stressig fortsättning på eftermiddagen för att bli klar.

I veckan kommer ett par kompisar från Spanien och hälsar på. Det blir roligt.

Bubblan

De första dagarna på jobbet kände jag mig som inuti en bubbla. Det har inte helt gått över än.
När vi har åkt till Sverige tidigare har vi träffat vänner och släktingar, och man pratar vardagssaker, om Disa och vad som hänt sedan sist och sådant.
Jobbet är en annan situation. Jag hamnade mitt i en vanlig vardag. Folk runt omkring mig pratade om saker som folk bruka prata om här. Resor, semestrar, mobilappar, politiker, kändisar, ja, om vad som helst. Det kändes så konstigt. Jag studerade dem och tog in, samtidigt som jag ofrivilligt hela tiden jämförde vad jag såg och hörde med Spanien. I Spanien pratar ingen om sina semesterresor, för folk reser inte.  De flesta har inte råd, och de som har det stannar i närområdet. Och de har inte mycket semester heller. I Spanien äter vi lunch senare. I Spanien i Spanien I Spanien...
Det pratas om någon som kan bli av med jobbet vid nästa neddragning, och jag blir irriterad. Säg inte att han inte kommer att få något jobb! Det här är Sverige, här finns massor av jobb! I Spanien är det 25 procents arbetslöshet, DÄR kan vi tala om svårigheter att få jobb! Kanske får han inte samma tjänst i stan där han bor, men det finns säkert massor av liknande tjänster i andra delar av landet! Annars kan han jobba med något annat, eller gå en utbildning för att jobba med annat. För tusan, här finns alla möjligheter!
Jag säger inget (förutom det med arbetslösheten), för om jag gjorde det skulle det bli väldigt tjatigt med mitt jämförande med Spanien. Så jag är tyst.
Men det känns konstigare än jag trodde att plötsligt leva svenskt vardagsliv igen.

Hemma

Det här var det första jag skrev, men som jag inte kunde publicera, när vi kom till Sverige.

Nu är jag hemma.
Efter en natt då jag aldrig hann gå och lägga mig för allt som måste göras, och 15 timmars resa på det, men så värt det.
Jesús har plockat kantareller, Disa och jag har plockat blåbär som hon äter och äter av. Hon har lekt i vattentunnan och tittat på sniglar och ätit smörbulle.
Disa och jag har suttit på farstutrappan och ätit glass en solig morgon, när Jesús kommit hem med nyplockade kantareller.
Jag går hela tiden och drar in dofter i näsan, lyssnar på träden och fågelkvittren, stryker gräs och trädstammar med händerna. Disas siestapromenad gick mellan odlade fält och hästhagar. Vilken kontrast mot Sevilla.
Vi har varit i stan, köpt brödkaka på bageriet, lånat böcker på biblioteket, sett Ulla Holmstrands utställning, ätit korv med mos i korvkiosken, varit och handlat. Finns det någon roligare affär än Ica? Vi gick runt i över en timme. Vilket sortiment! Så mycket ekologiskt! Så mycket gott att köpa!
Fast fiskdisken hade stängt, så det blev ingen sill.
Vad tidigt allt stänger.
Fast det finns affärer som har öppet på söndagar här. Har svårt att komma ihåg det.
Allt är så snyggt och stilrent, se bara Landvetter flygplats. Rent. Behaglig belysning. Älskar mysbelysning och prydnadslampor.
Ur kranen kommer varmt eller kallt vatten, beroende på vad jag önskar.
Det är tyst, till och med på stan. Folk är tysta. Bilarna åker så långsamt, det känns säkert samtidigt som jag har svårt att anpassa farten när jag kör. Minns att Jesús brukade vara rädd för att köra när vi kom tillbaka till Sevilla efter en sommar här.
Jag kände mig... annorlunda när vi gick på stan. Här är mitt hemma, men jag bor inte här. Har inte gjort det på länge. För ett par dagar sedan var vi fortfarande i den heta, sydspanska storstaden, vilken kontrast. Allt här är både välbekant och nytt, det är spännande att gå in i välkända butiker. Det syns inte på mig, men varenda butikspling, hälsning, ordskifte är en upplevelse just nu. Jag betalade en leksakstraktor på loppis och fick tillbaka växeln i 20-sedlar. ”Åh, vad fina”, slank det ur mig och jag blev stående och tittade på de nya 20-sedlarna med Astrid Lindgrens ansikte. Det känns litegrann som att vara på resa och uppleva en massa nya saker, bara det att det inte syns eller hörs att jag är turist. Folk runt omkring pratar om saker som jag inte känner till, i tidningarna står om personer och händelser som alla utom jag vet om, de tittar på tv-program som jag aldrig hört talas om. Nya kändisar och musiker.
Tre tjejer tittar på bikini i en affär och pratar om att åka till Spanien. Nej, gör inte det, vill jag säga, åk inte dit nu! Jag kommer just därifrån, det är alldeles för varmt.
De tycks höra mina tankar, funderar på att åka i höst istället, och går vidare utan bikini
Inte jag, jag köper en färgrann sak som påminner mig om en mormorstapet. Jag har ångrat i ett år att jag inte köpte en bikini under förra Sverigevistelsen. Den jag har sitter illa efter graviditeten, och i Spanien säljs bara små, små bikinisar anpassade efter små, små spanjorskor.

Hej igen!

Hej blogg-gänget!
Jag är redan inne i tredje jobbveckan i Sverige.
Vi har bott på landsbygden och har nu flyttat över till småstaden.
I morgon ska vi åka till Göteborg för ett svindyrt synintyg för körkortet. Jag måste gå privat.
Har inte kunnat blogga. Dels för att jag inte har kunnat logga in på bloggen på okända datorer, dels för att jag inte haft internet på andra.
Jag har skrivit lite ändå, så jag tar och lägger ut det.
Kul att vara tillbaka!
Hoppas att ni har en bra sommar!

Veckans gäst hos Freedom Travel

I dag är jag veckans gäst på Freedom Travels blogg!
Jag pratar bland annat om barnuppfostran i Spanien - Sverige, och ger tips till Sevillaresenärer.
Läs här på Freedoms blogg!

Köpa sniglar

Just nu är det snigelsäsong, och alla tapasbarer som serverar sniglar skyltar om det. Sevillaborna älskar att äta sniglar.
(Berätta inte för Jesús att jag skriver det här. Han älskar att äta sniglar men vill inte höra ordet snigel, om ni minns.)
Många kokar själva hemma, och snigelförsäljarnas stånd ser man på gatorna, ofta utanför snabbköp, sjukhus och inte sällan bredvid olivförsljare med egeninlagda oliver. Det är lite faschinerande att se hur sniglarna försöker  krypa ut ur lådan.
Utanför vårdcentralen på Maria Auxiliadora säljs tre olika sorters sniglar i lösvikt. 2,50 - 3 € per kilo kostar det.
I samma stånd kan man köpa de tillhörande krydddorna, samt få recepttips.

Samtal från Sverige - och önskelista

Moster ringde för ett par veckor sedan.
Jag jobbade och hann inte prata just då, men kunde inte släppa det korta samtalet.
Hon skulle ringa senare. Hade det hänt något?
Var någon sjuk?
Det är sällan som någon ringer mig från Sverige, så varje gång det händer tror jag att det har hänt något.
Men nej, inte alls. Hon undrade vad vi skulle vilja att det finns i kylen när  vi kommer till Sverige! Jag var välkommen att komma med en lista på saker jag längtar efter, vilket får mig att ana att vi kommer äta limpsmörgåsar med prickig korv och cider när vi kommer fram, bland annat.

Två månader i Sverige

- Tut tut, säger Disa och härmar ett tåg.
Jag har förklarat för henne att först ska vi åka tåg, sedan buss, sedan flygplan, ett sådant som vi ser på himlen när vi går i parken, och sedan ska vi träffa Ulla som hon har pratat med i telefon.
- Ulla, säger hon. Ulla. Parque.
Och sedan den långa bilresan.
En resdag på närmare 13 timmar. Och nu när jag skriver önskar jag att allt vore över, att det vore läggdags på fredagskvällen, för jag vill bara sova.
Det var en pärs det här. Hela juli och augusti ska vi vara i Sverige, och att packa för två månaders Sverigevistelse är inte lätt. Alla väderomslag! Enligt väderleksrapporten ska det vara 16 grader och regn när vi kommer fram. 16 grader?! Så kallt! Jag har vant mig vid värmen. Ibland när vi går ut på kvällen slås jag av hur kyligt det har blivit och överväger att hämta en tröja, när jag inser att det är 26-27 grader.
Värre än packningen i sig har varit alla småprojekt som ska avslutas, papper som ska ordnas, att få tag i insulin för två månader. Och så mitt i allt kom Vägverket och vill ha nya läkarintyg för körkortet eftersom de har slarvat bort (!) tre av de fem inskickade papprena. Det som var så svårt att fixa de första!

På tisdag börjar jag jobba. Jag ska jobba sju av våra åtta veckor i Sverige. Det ska bli roligt!

I går kväll kände jag mig lite vemodig. Resfeber kanske. Det blir konstigt att bo och jobba i Sverige efter så lång tid. Jag kände solvärmen mot huden, doften av blommor och avgaser, mat, täntke att det var sista gången på ett tag. Tänkte på kopieringsaffären där jag fick mina utskrifter, eftersom jag glömt portmonän hemma. Skulle det hända i Sverige? Nä. Det finns förresten inga kopieringsaffärer där. Var brukar man skriva ut och kopiera nu igen?
Tänkte på slaktaren där jag köpt chorizo att grilla. Disa fick syn på de smala, ljusa korvarna och blev sugen. "Una salchicha también, till flickan" sa jag, och fick både den korven och ytterligare en nedstoppad i påsen gratis. Skulle det hända i Sverige? Finns det slaktare? Finns det hemmagjord korv på snöre att köpa, eller någon korv alls som inte ligger plastförpackad från fabriken?
Och damen i frukt- och grönsaksaffären som ger Disa kanel-oblat och kex, jag har inte sagt till henne att vi ska åka till Sverige och vara borta länge, jag borde ha sagt något, tagit avsked liksom.
Och damen i brödaffären. Hon kommer att undra nu.

Men vad roligt det ska bli att komma till Sverige!
Jag skriver därifrån också, men kanske mindre frekvent eftersom jag ska heltidsjobba. Vi får se!

Vad har ni för sommarplaner?