Hemma

Det här var det första jag skrev, men som jag inte kunde publicera, när vi kom till Sverige.

Nu är jag hemma.
Efter en natt då jag aldrig hann gå och lägga mig för allt som måste göras, och 15 timmars resa på det, men så värt det.
Jesús har plockat kantareller, Disa och jag har plockat blåbär som hon äter och äter av. Hon har lekt i vattentunnan och tittat på sniglar och ätit smörbulle.
Disa och jag har suttit på farstutrappan och ätit glass en solig morgon, när Jesús kommit hem med nyplockade kantareller.
Jag går hela tiden och drar in dofter i näsan, lyssnar på träden och fågelkvittren, stryker gräs och trädstammar med händerna. Disas siestapromenad gick mellan odlade fält och hästhagar. Vilken kontrast mot Sevilla.
Vi har varit i stan, köpt brödkaka på bageriet, lånat böcker på biblioteket, sett Ulla Holmstrands utställning, ätit korv med mos i korvkiosken, varit och handlat. Finns det någon roligare affär än Ica? Vi gick runt i över en timme. Vilket sortiment! Så mycket ekologiskt! Så mycket gott att köpa!
Fast fiskdisken hade stängt, så det blev ingen sill.
Vad tidigt allt stänger.
Fast det finns affärer som har öppet på söndagar här. Har svårt att komma ihåg det.
Allt är så snyggt och stilrent, se bara Landvetter flygplats. Rent. Behaglig belysning. Älskar mysbelysning och prydnadslampor.
Ur kranen kommer varmt eller kallt vatten, beroende på vad jag önskar.
Det är tyst, till och med på stan. Folk är tysta. Bilarna åker så långsamt, det känns säkert samtidigt som jag har svårt att anpassa farten när jag kör. Minns att Jesús brukade vara rädd för att köra när vi kom tillbaka till Sevilla efter en sommar här.
Jag kände mig... annorlunda när vi gick på stan. Här är mitt hemma, men jag bor inte här. Har inte gjort det på länge. För ett par dagar sedan var vi fortfarande i den heta, sydspanska storstaden, vilken kontrast. Allt här är både välbekant och nytt, det är spännande att gå in i välkända butiker. Det syns inte på mig, men varenda butikspling, hälsning, ordskifte är en upplevelse just nu. Jag betalade en leksakstraktor på loppis och fick tillbaka växeln i 20-sedlar. ”Åh, vad fina”, slank det ur mig och jag blev stående och tittade på de nya 20-sedlarna med Astrid Lindgrens ansikte. Det känns litegrann som att vara på resa och uppleva en massa nya saker, bara det att det inte syns eller hörs att jag är turist. Folk runt omkring pratar om saker som jag inte känner till, i tidningarna står om personer och händelser som alla utom jag vet om, de tittar på tv-program som jag aldrig hört talas om. Nya kändisar och musiker.
Tre tjejer tittar på bikini i en affär och pratar om att åka till Spanien. Nej, gör inte det, vill jag säga, åk inte dit nu! Jag kommer just därifrån, det är alldeles för varmt.
De tycks höra mina tankar, funderar på att åka i höst istället, och går vidare utan bikini
Inte jag, jag köper en färgrann sak som påminner mig om en mormorstapet. Jag har ångrat i ett år att jag inte köpte en bikini under förra Sverigevistelsen. Den jag har sitter illa efter graviditeten, och i Spanien säljs bara små, små bikinisar anpassade efter små, små spanjorskor.