En spansk sjukhusvistelse bygger på anhöriga. Det är den inlagdas anhöriga som matar, ger vatten, byter lakan, hjälper till toaletten, pratar med sjukvårdspersonal och så vidare.
Dessutom lämnar man inte en sjuk familjemedlem ensam. Till och med vid vanliga läkarbesök brukar en anhörig, ibland två, följa med.
Det här med besökstider är alltså inte särskilt strikt. Det skulle ju inte gå. På det här sjukhuset får nya besökare inte gå upp till avdelningarna efter klockan 20 på kvällen, men det sköts si och så, och alla som redan är uppe stannar så länge de vill.
Jesús mamma är inte ensam en sekund. Vill det inte heller. De turas om att halvsova i fåtöljen på natten, och under dagen är minst två familjemedlemmar där och hjälper till. på kvällen när det blir för många går ett par ut och vilar huvudet lite.
Jesús bror, trollkarlen, pratar med mamman med en sådan mjuk röst att jag tänker, hoppas någon pratar med mig så när jag är i samma situation.
Den här veckan har inrättats rutiner i besökandet och hjälpandet. Även här hemma har vi nya rutiner. Gällande inställda jobb, vem som kan ta Disa, när (om) äta någon mat, när åka till sjukhuset (jag, J är där hela tiden) rapportera till Jesús vänner, själv pratar han inte med någon.
Han är lite lugnare efter att, bara halvt lagligt, ordnat så att han slipper jobba nästa vecka. Han har bara rätt till fem dagars ledighet för vård av anhörig.
Så fort allt ändras. Det känns som om det var längesedan som vi skrattade åt Pollito Pio vid middagen med Disa, eller som Jesús skrev fåniga lappar som han lämnade på morgonen när han åkte till jobbet, eller som vi veckohandlade och planerade mat. Han sa något sådant vid middagen. Tyckte att det kändes som det gått ett år sedan de förberedde nästa dags konsert, inte bara en vecka.
Jag har helt tappat kollen på veckodagarna, och Jesús som alltid ger Disa en morgonnappflaska kom på sig själv, när hon ätit hälften, att han hade glömt att skaka om mjölkpulvret i vattnet.
Sorgen.
Lungfibros. Kan inte tänka mig något grymmare än den sjukdomens slutstadie. Långsam kvävning.
lördag 30 januari 2016
onsdag 27 januari 2016
Tufft just nu
Tack för alla kommentarer på förra inlägget.
Jag kommer inte att svara på dem än, förmodligen inte blogga mycket heller de närmsta dagarna.
Jesús mamma är mycket sjuk och ligger på sjukhus. Jesús är där hela tiden, han kommer bara hem och sover och är ledsen.
Jag har varit helt själv med Disa de här dagarna, men i går när jag närmade mig gränsen för vad som går ordnade jag så att jag kan få hjälp med henne medan jag jobbar några eftermiddagar, och så att jag kan komma ikapp med disk, matlagning och sådant som måste göras.
Stackars Disa lär också märka av situationen, vi har inte så mycket tålamod just nu.
Jag var på sjukhuset i söndags och ska åka i dag igen. Barn får inte komma in, så jag ska byta med någon av de andra, som får vara med Disa ute under tiden.
En tuff period just nu.
Jag kommer inte att svara på dem än, förmodligen inte blogga mycket heller de närmsta dagarna.
Jesús mamma är mycket sjuk och ligger på sjukhus. Jesús är där hela tiden, han kommer bara hem och sover och är ledsen.
Jag har varit helt själv med Disa de här dagarna, men i går när jag närmade mig gränsen för vad som går ordnade jag så att jag kan få hjälp med henne medan jag jobbar några eftermiddagar, och så att jag kan komma ikapp med disk, matlagning och sådant som måste göras.
Stackars Disa lär också märka av situationen, vi har inte så mycket tålamod just nu.
Jag var på sjukhuset i söndags och ska åka i dag igen. Barn får inte komma in, så jag ska byta med någon av de andra, som får vara med Disa ute under tiden.
En tuff period just nu.
måndag 25 januari 2016
Bästa mamman? Struntprat.
"Du är den bästa mamman till ditt barn!"
Jag har läst den meningen många gånger på olika ställen. Det verkar vara modernt att säga så.
Nu ska det kanske inte tolkas ordagrant, men jag tänker ändå, att vad är det för dumheter? Vem hittade på det?
Åtminstone i mitt fall tror jag inte alls att jag är den bästa mamman till mitt barn. Jag tror att Disa kunde ha fått en bättre mamma som fixar det här med maten mycket bättre än vad jag gör.
Om hon hade haft en annan mamma kanske hon skulle ha vägt mer, ätit mer, växt mer, haft bättre rutiner.
Det är några veckor kvar till nästa läkarbesök hos specialisten. Det gick inte så bra förra gången, Disa hade inte gått upp ett hekto på nästan fyra månader, inte heller växt, och jag undrar varenda dag vad som händer om det inte går bra den här gången heller.
Disa har varit lite krasslig ett tag. Jag smittade henne med en förkylning, hon fick feber och var ledsen och gnällig och het och trött och tappade matlusten. Och mitt i alltihop kändes det så skönt! Disa hade tappat matlusten på grund av sjukdom, det fanns en anledning till att hon inte åt! Det är normalt att inte vilja äta när man är sjuk! Det spelar ingen roll om jag trugar, lurar, läser, visar film, försöker med annan mat, för flickan är sjuk och har ingen matlust, det är normalt! Så jag slappnade av, försökte inte så mycket, tog det för vad det var. Det var som en liten mental vilopaus.
Samtidigt tänkte jag hela tiden, att det här är en vecka utan någon viktuppgång alls. Jag får nämna det för läkaren.
Jag har skrivit om det här tidigare.
Jag har läst den meningen många gånger på olika ställen. Det verkar vara modernt att säga så.
Nu ska det kanske inte tolkas ordagrant, men jag tänker ändå, att vad är det för dumheter? Vem hittade på det?
Åtminstone i mitt fall tror jag inte alls att jag är den bästa mamman till mitt barn. Jag tror att Disa kunde ha fått en bättre mamma som fixar det här med maten mycket bättre än vad jag gör.
Om hon hade haft en annan mamma kanske hon skulle ha vägt mer, ätit mer, växt mer, haft bättre rutiner.
Det är några veckor kvar till nästa läkarbesök hos specialisten. Det gick inte så bra förra gången, Disa hade inte gått upp ett hekto på nästan fyra månader, inte heller växt, och jag undrar varenda dag vad som händer om det inte går bra den här gången heller.
Disa har varit lite krasslig ett tag. Jag smittade henne med en förkylning, hon fick feber och var ledsen och gnällig och het och trött och tappade matlusten. Och mitt i alltihop kändes det så skönt! Disa hade tappat matlusten på grund av sjukdom, det fanns en anledning till att hon inte åt! Det är normalt att inte vilja äta när man är sjuk! Det spelar ingen roll om jag trugar, lurar, läser, visar film, försöker med annan mat, för flickan är sjuk och har ingen matlust, det är normalt! Så jag slappnade av, försökte inte så mycket, tog det för vad det var. Det var som en liten mental vilopaus.
Samtidigt tänkte jag hela tiden, att det här är en vecka utan någon viktuppgång alls. Jag får nämna det för läkaren.
Jag har skrivit om det här tidigare.
söndag 24 januari 2016
Skaldjurssoppa och hopplösa läggningar
När vi träffade Bortugal-Åsa och hennes familj fick vi världens godaste skaldjurssoppa.
Efter att ha fått receptet och gjort den själva, bestämde vi oss för att bjuda hem vännerna på lördagssoppa.
De blev en förrätt bestående av sill med rödlök, potatis och ägg, soppan med skaldjur och fisk och saffransalioli samt tjocka, varma vitlöksbröd till huvudrätt och så hemgjord chokladmousse till efterrätt.
Jesús stack tidigt, han skulle spela på kvällen. De andra åkte några timmar senare, ett par av dem skulle gå på spelningen.
När vi blev själva gick Disa och jag gick till mataffären för att handla några saker. Vi ägnade en lång stund av tillbakavägen åt att gå upp och ner för trappsteg till olika hus eftersom Disa gillar trappor.
Vi gick in i kinesbutiken, och medan jag betalade tog Disa affärsmannen i handen och gick ut med honom till ett litet trappsteg som hon ville gå upp och ned för. Mannen gick in i butiken efter en stund, och hur jag än lockade och försökte distrahera med månen så gick Disa tillbaka och ställde sig i ingången till affären. Mannen hade en kund, men jag såg hur han gav Disa något. En röd godisrem. Jag blev både glad och brydd. Så snällt, vad fint att du ger den till min flicka, tänkte jag, samtidigt som jag själv aldrig har gett Disa godis. Vi har inget sockerförbud. Sockerförbud är säkert bra, men det kan de som har barn som äter hålla på med. Men godis är, tja, är det inte lite tidigt, hon är ju bara ett och ett halvt år. Disa följde allvarligt med mig nu, höll mig i ena handen och godisremmen i den andra och bet på den. Jag funderade på hur jag skulle försvara det om jag mötte någon jag kände, samtidigt som jag undrade varför jag ville försvara att mitt barn åt på en godisrem.
Hon var så trött, så trött.
Jag hade oroat mig lite för läggningen. De har blivit ännu jobbigare. Det var längesedan nu men återigen måste man ibland hålla fast henne för att hon ska sova. Det spelar ingen roll hur trött Disa är, hon hatar att ligga ner och hatar att somna. Ibland finns det inte längre någon annan möjlighet än att faktiskt hålla fast henne för att hon ska ligga kvar tills hon slappnar av tillräckligt för att sova. Gråten, och skriken innan det, det skär i hjärtat.
Dagen innan hade varit riktigt jobbig. Vid tolv på natten var mitt tålamod helt slut efter alla Disas vredesutbrott som kom av trötthet, och en evighetslång läggning. Jesús kom hem efter repet med gruppen 20 minuter senare. och väckte Disa som precis halvsomnat. Jag orkade inte mer, lämnade rummet, stängde in mig i Fula Rummet för att få vara arg ifred.. Efter en stund gav Jesús upp att försöka söva Disa och tog med henne till vardagsrummet, han får henne ibland att somna genom att titta på film tillsammans. Kvart i två gick jag ut och hörde små fotsteg bakom dörren till vardagsrummet. Disa sov inte, det gjorde däremot Jesús. Disa lekte med den stora krukväxten i hörnet, hade lagt upp flera stora jordhögar på golvet, tröjan var svart av jord, liksom ansiktet.
Nu somnade hon redan halv elva. Det är så sällsynt så det är svårt att beskriva förvåningen ohc glädjen efter det.
Jag diskade, la kycklingfiléer i en burk med citronvatten och mortlad vitlök att göra filetes empanados av nästa dag, åt upp chokladmoussen och satte mig i soffan för att sticka pärlmuddar och lyssna på svensk radio.
Härlig lördagskväll.
Efter att ha fått receptet och gjort den själva, bestämde vi oss för att bjuda hem vännerna på lördagssoppa.
De blev en förrätt bestående av sill med rödlök, potatis och ägg, soppan med skaldjur och fisk och saffransalioli samt tjocka, varma vitlöksbröd till huvudrätt och så hemgjord chokladmousse till efterrätt.
Jesús stack tidigt, han skulle spela på kvällen. De andra åkte några timmar senare, ett par av dem skulle gå på spelningen.
När vi blev själva gick Disa och jag gick till mataffären för att handla några saker. Vi ägnade en lång stund av tillbakavägen åt att gå upp och ner för trappsteg till olika hus eftersom Disa gillar trappor.
Vi gick in i kinesbutiken, och medan jag betalade tog Disa affärsmannen i handen och gick ut med honom till ett litet trappsteg som hon ville gå upp och ned för. Mannen gick in i butiken efter en stund, och hur jag än lockade och försökte distrahera med månen så gick Disa tillbaka och ställde sig i ingången till affären. Mannen hade en kund, men jag såg hur han gav Disa något. En röd godisrem. Jag blev både glad och brydd. Så snällt, vad fint att du ger den till min flicka, tänkte jag, samtidigt som jag själv aldrig har gett Disa godis. Vi har inget sockerförbud. Sockerförbud är säkert bra, men det kan de som har barn som äter hålla på med. Men godis är, tja, är det inte lite tidigt, hon är ju bara ett och ett halvt år. Disa följde allvarligt med mig nu, höll mig i ena handen och godisremmen i den andra och bet på den. Jag funderade på hur jag skulle försvara det om jag mötte någon jag kände, samtidigt som jag undrade varför jag ville försvara att mitt barn åt på en godisrem.
Hon var så trött, så trött.
Jag hade oroat mig lite för läggningen. De har blivit ännu jobbigare. Det var längesedan nu men återigen måste man ibland hålla fast henne för att hon ska sova. Det spelar ingen roll hur trött Disa är, hon hatar att ligga ner och hatar att somna. Ibland finns det inte längre någon annan möjlighet än att faktiskt hålla fast henne för att hon ska ligga kvar tills hon slappnar av tillräckligt för att sova. Gråten, och skriken innan det, det skär i hjärtat.
Dagen innan hade varit riktigt jobbig. Vid tolv på natten var mitt tålamod helt slut efter alla Disas vredesutbrott som kom av trötthet, och en evighetslång läggning. Jesús kom hem efter repet med gruppen 20 minuter senare. och väckte Disa som precis halvsomnat. Jag orkade inte mer, lämnade rummet, stängde in mig i Fula Rummet för att få vara arg ifred.. Efter en stund gav Jesús upp att försöka söva Disa och tog med henne till vardagsrummet, han får henne ibland att somna genom att titta på film tillsammans. Kvart i två gick jag ut och hörde små fotsteg bakom dörren till vardagsrummet. Disa sov inte, det gjorde däremot Jesús. Disa lekte med den stora krukväxten i hörnet, hade lagt upp flera stora jordhögar på golvet, tröjan var svart av jord, liksom ansiktet.
Nu somnade hon redan halv elva. Det är så sällsynt så det är svårt att beskriva förvåningen ohc glädjen efter det.
Jag diskade, la kycklingfiléer i en burk med citronvatten och mortlad vitlök att göra filetes empanados av nästa dag, åt upp chokladmoussen och satte mig i soffan för att sticka pärlmuddar och lyssna på svensk radio.
Härlig lördagskväll.
fredag 22 januari 2016
Recept: Empanada med pisto
Dagens husmorstips: deg på rulle!
Ända sedan jag åt min första empanada har jag varit biten. Vem gillar inte empanada? Gott, och perfekt att ta med på picknick, eller att ha som en enkel lunch tillsammans med en grönsallad.
Jag har varit så imponerad av folk som gjort sina egna empanadas, ända tills jag själv lärde mig.
Man köper degen på rulle. "Masa de hojaldre", ungefär osötad wienerbrödsdeg, finsn i de flesta livsmedelsaffärer.
Det verkar som om jag är det sista av alla svenskar i Spanien som lärt mig det här, men om det mot förmodan finns någon därute som ännu inte har gjort empanadas, här kommer receptet:
Köp en rulle deg. (Eller gör egen.)
Lägg ut den på en plåt med bakplåtspapper och picka små hål med en gaffel.
Lägg fyllning på halva degen, vik ihop och kläm ihop kanterna.
Favoritfyllning: ett par burkar tonfisk blandat med pisto och kryddor, som svartpeppar, vild oregano och timjan.
Ofta har jag en burk färdig pisto, då är det ju supersnabb mat (varning: piston från El Día är lite sur), men godast är förstås att ha hemgjord pisto. Så här kommer ett bra recept:
1 röd paprika
1 lök
2-3 vitlöksklyftor
2 squash
3 tomater
1 aubergine
eventuellt morot och potatis
Hacka paprikan och stek den mjuk i olivolja. Lägg sedan i hackad lök i pannan och stek mjuk. Lägg därefter i finhackad eller pressad vitlök samt övriga grönsaker. Tomaten ska skalas och därefter hackas. Tillsätt en tesked socker. Höj temperaturen lite, låt koka under lock tills allt vatten kokat bort och bara olivolja bubblar. Smaka av med salt.
Ända sedan jag åt min första empanada har jag varit biten. Vem gillar inte empanada? Gott, och perfekt att ta med på picknick, eller att ha som en enkel lunch tillsammans med en grönsallad.
Jag har varit så imponerad av folk som gjort sina egna empanadas, ända tills jag själv lärde mig.
Man köper degen på rulle. "Masa de hojaldre", ungefär osötad wienerbrödsdeg, finsn i de flesta livsmedelsaffärer.
Det verkar som om jag är det sista av alla svenskar i Spanien som lärt mig det här, men om det mot förmodan finns någon därute som ännu inte har gjort empanadas, här kommer receptet:
Köp en rulle deg. (Eller gör egen.)
Lägg ut den på en plåt med bakplåtspapper och picka små hål med en gaffel.
Lägg fyllning på halva degen, vik ihop och kläm ihop kanterna.
Favoritfyllning: ett par burkar tonfisk blandat med pisto och kryddor, som svartpeppar, vild oregano och timjan.
Ofta har jag en burk färdig pisto, då är det ju supersnabb mat (varning: piston från El Día är lite sur), men godast är förstås att ha hemgjord pisto. Så här kommer ett bra recept:
1 röd paprika
1 lök
2-3 vitlöksklyftor
2 squash
3 tomater
1 aubergine
eventuellt morot och potatis
Hacka paprikan och stek den mjuk i olivolja. Lägg sedan i hackad lök i pannan och stek mjuk. Lägg därefter i finhackad eller pressad vitlök samt övriga grönsaker. Tomaten ska skalas och därefter hackas. Tillsätt en tesked socker. Höj temperaturen lite, låt koka under lock tills allt vatten kokat bort och bara olivolja bubblar. Smaka av med salt.
torsdag 21 januari 2016
Sverigeresan
På våren blir jag alltid så ressugen. Nu har det börjat tidigare än vanligt. Kanske för att vi nyss var på en sådan fin kortresa till Portugal?
I tankarna är jag i Grekland, Tyskland, Malaysia, Mexiko, Argentina, Norge, Norra Spanien, Frankrike, England...
Förra året åkte vi både till Portugal och till Rom, men den bästa resan var såklart hem till Sverige.
Låt oss minnas tillbaka lite, i denna kalla, triista vintermånad: Hela augusti månad var vi i Sverige och det var en sådan fin resa att vi pratar om det ofta.
Vi bodde billigt i en släktings gäststuga på landsbygden nära min hemstad. Den finaste och mest trivsamma gäststuga man kan tänka sig, dessutom med ett stort, nybyggt kök.
När vi kom regnade det, men det hade eldats och värmts i vedspisen, och i stugan fanns blom- och lövarrangemang i vaser, en godispåse, frukost till nästa dag och en burk oliver (som vi nu i efterhand inte är säkra på att de var till oss, men hoppas det eftersom de... inte längre finns kvar). Resan dit hade varit jobbig, det blir lätt så när man reser med en liten, men där... det var så värt det.
Vi gick ut i skogen i pyjamas morgonen efter ankomsten. Det kom en regnskur, men vi hann ta skydd. Sedan åkte vi och handlade all efterlängtad favoritmat. Gud, så roligt det är att gå in i en svensk mataffär!
Vi hade hoppats på en regnig månad, vi hade varit utan regn sedan april, men solen sken och sken och sken. Vilket också var fint förstås.
Dagarna flöt på. Jesús gick i skogen och letade svamp...
... jag plockade blåbär tillsammans med ettåringen,
Disa fick äntligen krypa utomhus i gräs...
... och leka med sand och stenar och vatten, som det ska vara.
Hon åt bär...
...firade ettårsdagen för andra gången...
... fick varje dag nyplockade bär av sin släkting.
Vi lagade svensk mat hemma, och åt ibland ute.
Vi hade tillgång till bil, vilket var toppen. Vi använde den mest till att åka in till stan, där vi gick på biblioteket, uträttade ärenden och handlade. Åkte på gator som det var längesedan jag åkte på, eftersom jag inte visste att jag inte skulle kunna åka där mer.
Åt svensk pizza på pizzeria, och gjorde misstaget att beställa en sallad att dela på innan maten. Man gör inte så i Sverige.
Vi åkte till stranden och badade.
Jag träffade vänner och var med på after work fast jag inte jobbar kvar.
Vi tog tåget till Göteborg en dag.
Gjorde en liten utflykt runt Hornborgasjön...
... hade picknick vid badsjö, gick bland klosterruinerna medan en konsert pågick i Varnhems klosterkyrka.
Tog en liten kvällsrunda på Kinnekulle.
Åkte till Läckö, åt rökt sik och såg det nya Victorirahuset - så fint!
Disa somnade tidigt, och vi satt bara och njöt, varenda kväll i varsin fåtölj med en hög med böcker bredvid, ibland en film.
Trots att vi var i Sverige så länge hann vi inte göra allt vi tänkt, inte träffa alla som vi skulle träffat. Lätt hänt att skjuta på saker då kanske.
Men det var en drömmånad.
onsdag 20 januari 2016
Feber och sömnlöshet
Föregående natt med febrig dotter och många uppvaknanden gjorde att vi redan var väldigt trötta vid nästa kvälls läggning. Hon somnade med Jesús vid ettiden. Jag stannade uppe med diskberget, och just som det var färdigt och golvet tvättat, vid tre, ropade Jesús från sovrummet, Disa hade varit vaken en bra stund och han fick henne inte att sova.
Den lilla sjuklingen, och hennes föräldrar, var vakna till halv sex på morgonen.
Vi har haft en sådan tur med Disa, som nästan aldrig blir dålig. Hon har varit litegrann förkyld fyra gånger, en gång med halsont och feber, annars ingenting under de här 18 månaderna. Jag framhärdar gärna att det förmodligen är vikingablodet i henne, att hon inte är som de klena spanjorerna som ständigt blir sjuka, att det är för att hon får vara ute trots att det är dimma/regn/blåst/dagg i gräset/valfritt annat väderfenomen, och inte hålls inne som de spanska barnen. Egentligen är det nog bara tur.
Under de här sjukdagarna har jag upptäckt att vi har en filmkanal, så Disa och jag har sett en del film.
Andra saker som hänt:
Jag har pusslat för att byta jobbdagar.
Fått en väldigt glad nyhet; en vän som studerat svenska har fått jobbkontrakt i Sverige. Tråkigt att hen flyttar härifrån bara.
Jag och J är inte överens om Disa ska till doktorn eller inte. Här i Spanien tar man barnen (och vuxna) till läkaren vid minsta hosta eller feber. Jag skulle kunna skriva långt om detta, men är rädd att Disa ska vakna när som helst. Jag blir bara så trött.
Disas ord! Just nu när hon är krasslig är det "mamma" hela tiden, och jag älskar det, men hon har så många egna ord också. Häromnatten när hon inte kunde sova sa hon plötsligt Mamma! Sluovlote! och tittade uppfordrande på mig. Jag svarade något allmänt, och det var fel svar. Mamma! Sluovlote! upprepade hon, och ännu en gång när jag fortfarande inte förstod vad hon sa. Frustrerande för oss båda. Men jag tyckte det var så fint så jag skrev upp det i närmsta papper jag hade till hands, vilket var Pixiboken om hundvalpen Kurre som försvann, och det såg Disa och vill nu gärna själv rita i boken.
För att få Disa att äta kör vi en del med youtubeklipp, och just nu är favoriten (Jesús och min) Pollito Pío. Jag kan inte förklara varför. jag ryckte till förskräckt när jag hörde den första gången, men den... satte sig. Vi har sett den många gånger, omöjlig att sjungna med i, men, tja, kul på något sätt, och igår letade Jesús efter varianter. Ville höra sången på italienska men det blev en Hallowenversion (som Disa inte tyckte var kul) och en rolig med premiärminister Rajoy som vi kollade medan vi matade Disa med pannkaka, fast den kanske bara är rolig om man bor här, och kan det vanliga versionen till leda.
Ett tips: se de här fantastiskt vackra bilderna på ammande kvinnor, av Ivette Ivens.
Säg att jag hör i syne. Att det inte regnar på riktigt, med den nyss torra tvätten hängandes ute...
(Jo, det är sant. Det rengar. Jag ville inte titta ut genom fönstret och se eländet så jag kollade väderprognosen på nätet istället. 95 procents risk för regn mellan midnatt och 06.)
Nä.
Gonatt.
Berätta något om er vecka!
Den lilla sjuklingen, och hennes föräldrar, var vakna till halv sex på morgonen.
Vi har haft en sådan tur med Disa, som nästan aldrig blir dålig. Hon har varit litegrann förkyld fyra gånger, en gång med halsont och feber, annars ingenting under de här 18 månaderna. Jag framhärdar gärna att det förmodligen är vikingablodet i henne, att hon inte är som de klena spanjorerna som ständigt blir sjuka, att det är för att hon får vara ute trots att det är dimma/regn/blåst/dagg i gräset/valfritt annat väderfenomen, och inte hålls inne som de spanska barnen. Egentligen är det nog bara tur.
Under de här sjukdagarna har jag upptäckt att vi har en filmkanal, så Disa och jag har sett en del film.
Andra saker som hänt:
Jag har pusslat för att byta jobbdagar.
Fått en väldigt glad nyhet; en vän som studerat svenska har fått jobbkontrakt i Sverige. Tråkigt att hen flyttar härifrån bara.
Jag och J är inte överens om Disa ska till doktorn eller inte. Här i Spanien tar man barnen (och vuxna) till läkaren vid minsta hosta eller feber. Jag skulle kunna skriva långt om detta, men är rädd att Disa ska vakna när som helst. Jag blir bara så trött.
Disas ord! Just nu när hon är krasslig är det "mamma" hela tiden, och jag älskar det, men hon har så många egna ord också. Häromnatten när hon inte kunde sova sa hon plötsligt Mamma! Sluovlote! och tittade uppfordrande på mig. Jag svarade något allmänt, och det var fel svar. Mamma! Sluovlote! upprepade hon, och ännu en gång när jag fortfarande inte förstod vad hon sa. Frustrerande för oss båda. Men jag tyckte det var så fint så jag skrev upp det i närmsta papper jag hade till hands, vilket var Pixiboken om hundvalpen Kurre som försvann, och det såg Disa och vill nu gärna själv rita i boken.
För att få Disa att äta kör vi en del med youtubeklipp, och just nu är favoriten (Jesús och min) Pollito Pío. Jag kan inte förklara varför. jag ryckte till förskräckt när jag hörde den första gången, men den... satte sig. Vi har sett den många gånger, omöjlig att sjungna med i, men, tja, kul på något sätt, och igår letade Jesús efter varianter. Ville höra sången på italienska men det blev en Hallowenversion (som Disa inte tyckte var kul) och en rolig med premiärminister Rajoy som vi kollade medan vi matade Disa med pannkaka, fast den kanske bara är rolig om man bor här, och kan det vanliga versionen till leda.
Ett tips: se de här fantastiskt vackra bilderna på ammande kvinnor, av Ivette Ivens.
Säg att jag hör i syne. Att det inte regnar på riktigt, med den nyss torra tvätten hängandes ute...
(Jo, det är sant. Det rengar. Jag ville inte titta ut genom fönstret och se eländet så jag kollade väderprognosen på nätet istället. 95 procents risk för regn mellan midnatt och 06.)
Nä.
Gonatt.
Berätta något om er vecka!
lördag 16 januari 2016
Böcker från bloggare
I går kom ett sådant roligt paket hem till mig! Ett bokpaket - bästa sortens paket!
Bloggaren Backstage i mammalivet, mamma till svensk-spanskt barn, har varit i Spanien på semester under julen och erbjöd sig att skicka svenska böcker som hon hade i huset där de brukar bo.
Nu har de alltså kommit, och i paketet låg dessutom en massa Pixiböcker till Disa. Så himla roligt!
Bloggaren Backstage i mammalivet, mamma till svensk-spanskt barn, har varit i Spanien på semester under julen och erbjöd sig att skicka svenska böcker som hon hade i huset där de brukar bo.
Nu har de alltså kommit, och i paketet låg dessutom en massa Pixiböcker till Disa. Så himla roligt!
fredag 15 januari 2016
Samsovning det finaste som finns
Den bästa stunden på dygnet är förmodligen när jag går och lägger mig och kryper ner under täcket bredvid mitt lilla barn. Jag låter alltid nattlampan vara tänd en stund för att kunna ligga och titta på henne.
Hon är så vacker. Det där lilla ansiktet. Jag tittar och tittar och ler, studerar ögonfransar och läppar, stryker med fingret över ögonbrynet, kinden, näsan, hakan, tar försiktigt hennes händer i mina, pussar de små fingrarna, lägger kinden mot hennes hår, leker med någon korkskruvlock. Tills hon börjar röra på sig, lägga sig på andra sidan, vända tillbaka och råka krypa intill mig av misstag, jag älskar misstaget, håller om henne och njuter tills hon öppnar ögonen till hälften och tittar allvarligt på mig, aldrig ett leende, då släcker jag genast lampan för att inte väcka henne på riktigt. Jesús har jag redan väckt, det är en del av min nattritual, inte meningen förstås, men han är så ljuskänslig, och då viskar jag alltid titta på henne, se och visar med blicken mot det varma barnet mellan oss, och han somnar om och jag fortsätter att titta och röra tills Disa vaknar till hälften och jag släcker lampan. Och så somnar jag med en arm om henne, hennes fötter mot mina ben, en liten hand letar sig upp till mitt ansikte, som för att känna min närvaro...
Samsovning måste vara det finaste som finns. Vi tänkte aldrig samsova, var lite motståndare till det, men det blev så med denna svårsövda unge. Jag kommer att sakna henne förskräckligt när hon sover i egen säng.
Hon är så vacker. Det där lilla ansiktet. Jag tittar och tittar och ler, studerar ögonfransar och läppar, stryker med fingret över ögonbrynet, kinden, näsan, hakan, tar försiktigt hennes händer i mina, pussar de små fingrarna, lägger kinden mot hennes hår, leker med någon korkskruvlock. Tills hon börjar röra på sig, lägga sig på andra sidan, vända tillbaka och råka krypa intill mig av misstag, jag älskar misstaget, håller om henne och njuter tills hon öppnar ögonen till hälften och tittar allvarligt på mig, aldrig ett leende, då släcker jag genast lampan för att inte väcka henne på riktigt. Jesús har jag redan väckt, det är en del av min nattritual, inte meningen förstås, men han är så ljuskänslig, och då viskar jag alltid titta på henne, se och visar med blicken mot det varma barnet mellan oss, och han somnar om och jag fortsätter att titta och röra tills Disa vaknar till hälften och jag släcker lampan. Och så somnar jag med en arm om henne, hennes fötter mot mina ben, en liten hand letar sig upp till mitt ansikte, som för att känna min närvaro...
Samsovning måste vara det finaste som finns. Vi tänkte aldrig samsova, var lite motståndare till det, men det blev så med denna svårsövda unge. Jag kommer att sakna henne förskräckligt när hon sover i egen säng.
torsdag 14 januari 2016
Förföljd av hotfull ballong
Så otäck en ballong kan vara mitt i natten!
När jag gick in med nappgflaskan till sovrummet befann sig Peppa Pig-gasballongen vid bokhyllorna. När jag kom ut ur sovrummet och in i vardagsrummet igen mötte ballongen mig i dörröppningen! Jag stod öga mot öga med Peppa Pig! Ja, sedan trettondagen har gasen pyst ut, ballongen hänger inte längre i taket utan står på golvet och vaggar olycksbådande.
Förnuftet sa mig att ballongen hade flyttat sig i vinddraget när jag gått förbi, men hjärnan kunde inte slappna av. Det ligger något hotfullt i att plötsligt möta en ballong så där mitt i natten, en ballong som mer eller mindre flyttat sig av egen kraft.
Jag knölade ner den bakom soffan, men fortsatte att tänka på ballongen när jag sedan hängde tvätt. Vände mig om ett par gånger för att se om ballongen dök upp i dörröppningen till köket, eller ville knuffa ut mig genom fönstret där jag hängde ut för att nå tvättlinorna... och om det var den som förde oväsen från vardagsrummet, även om förnuftet sa att det var Pipen. Och när jag satt vid datorn i Fula Rummet, vände jag mig långsamt om det är kallt i lägenheten på natten och Jesús tjocka vinterjacka förhindrar alla snabba rörelser) och tänkte, att om ballongen står här bakom mig nu så dör jag.
Lätt att skratta åt nu, men när man är ensam vaken mitt i mörka natten och har i minne alla skräckfilmer som Jesús tvingat en att se på, så skenar fantasin.
När jag gick in med nappgflaskan till sovrummet befann sig Peppa Pig-gasballongen vid bokhyllorna. När jag kom ut ur sovrummet och in i vardagsrummet igen mötte ballongen mig i dörröppningen! Jag stod öga mot öga med Peppa Pig! Ja, sedan trettondagen har gasen pyst ut, ballongen hänger inte längre i taket utan står på golvet och vaggar olycksbådande.
Förnuftet sa mig att ballongen hade flyttat sig i vinddraget när jag gått förbi, men hjärnan kunde inte slappna av. Det ligger något hotfullt i att plötsligt möta en ballong så där mitt i natten, en ballong som mer eller mindre flyttat sig av egen kraft.
Jag knölade ner den bakom soffan, men fortsatte att tänka på ballongen när jag sedan hängde tvätt. Vände mig om ett par gånger för att se om ballongen dök upp i dörröppningen till köket, eller ville knuffa ut mig genom fönstret där jag hängde ut för att nå tvättlinorna... och om det var den som förde oväsen från vardagsrummet, även om förnuftet sa att det var Pipen. Och när jag satt vid datorn i Fula Rummet, vände jag mig långsamt om det är kallt i lägenheten på natten och Jesús tjocka vinterjacka förhindrar alla snabba rörelser) och tänkte, att om ballongen står här bakom mig nu så dör jag.
Lätt att skratta åt nu, men när man är ensam vaken mitt i mörka natten och har i minne alla skräckfilmer som Jesús tvingat en att se på, så skenar fantasin.
tisdag 12 januari 2016
Tapasrunda, färskvin, balett
Jag tänker på regn och tvätthögar och kläder som inte torkar och börjar lukta, men det är lite... tråkigt att tänka på... Så jag skriver om helgen istället. Låt oss låtsas att det är helg igen!
Lördagen började väldigt bra, för kvällen innan hade jag fått nys om var det är utförsäljning på Roscónes de Reyes (Ibense på Avenida de la Constituición, där katedralen tar slut), 5 euros för en liten, 7 för en stor.
Vi åt alltså Roscón till frukost! Det kändes busigt och hemligt och otillåtet. Får man verkligen äta sådant efter trettondagen? Jag frågade Jesús som håller hårt på traditionen. Den femte januari, till exempel, ville jag gärna börja med vår (första) roscón som efterrätt efter lunchen, men det gick absolut inte, för det kan man inte äta förrän efter man sett Reyes Magosparaden, alltså på kvällen! Eftersom det regnade och paraden såg ut att ställas in, gick han med på att smaka tidigare.
Men inga problem nu, tydligen.
Det var en lång utvikning om vår frukost.
Därefter (sen frukost) åkte vi till ett litet ställe utanför stan, som är så litet att det inte finns skyltar dit ens i närområdet. Man får följa skyltarna till en mataffär istället.
Här, i Villanueva del Ariscal, brukar ett par vänner hålla till på helgerna, och vi hade länge pratat om att åka dit för en barrunda.
Till Villanueva åker man för två saker: för att äta traditionell mat på traditionella barer, eller för vinet.
Jag åkte för maten.
På det första stället; Melao, lagas visst utsökt inälvsmat, sådan som man inte hittar på barerna i stan längre. Leverkorv, komage, njure, blodkorv och sådant. Jag är löjlig med sådant och beställde vanliga chicharrones och griskind i sås och åt lite av Disas torsk-buñuelos, de andra njöt av den bästa inälvsmat de upplevt tydligen.
Om nästa bar som vi gick till finns inte mycket att säga, mer än att den var mysig, hade två eldstäder och att Disa var mycket trött, och ni som har småbarn vet vad det innebär att vara med ett mycket trött barn på ett matställe. Men hon hittade en kompis och fick en chokladpeng med Peppa Pig av hans mamma.
Efterrätt intogs på ett kafé snett mittemot. Varm choklad, kaffe, marängbakelse... Och Disa somnade sittandes i vagnen (!).
Söndagen. Romeo och Julia på La Maestranza.
Wow.
Och Dance of the Knights är så vacker. Och pampig.
Wow.
Jeús kan det här med julklappar.
Lördagen började väldigt bra, för kvällen innan hade jag fått nys om var det är utförsäljning på Roscónes de Reyes (Ibense på Avenida de la Constituición, där katedralen tar slut), 5 euros för en liten, 7 för en stor.
Vi åt alltså Roscón till frukost! Det kändes busigt och hemligt och otillåtet. Får man verkligen äta sådant efter trettondagen? Jag frågade Jesús som håller hårt på traditionen. Den femte januari, till exempel, ville jag gärna börja med vår (första) roscón som efterrätt efter lunchen, men det gick absolut inte, för det kan man inte äta förrän efter man sett Reyes Magosparaden, alltså på kvällen! Eftersom det regnade och paraden såg ut att ställas in, gick han med på att smaka tidigare.
Men inga problem nu, tydligen.
Det var en lång utvikning om vår frukost.
Därefter (sen frukost) åkte vi till ett litet ställe utanför stan, som är så litet att det inte finns skyltar dit ens i närområdet. Man får följa skyltarna till en mataffär istället.
Här, i Villanueva del Ariscal, brukar ett par vänner hålla till på helgerna, och vi hade länge pratat om att åka dit för en barrunda.
Till Villanueva åker man för två saker: för att äta traditionell mat på traditionella barer, eller för vinet.
Jag åkte för maten.
På det första stället; Melao, lagas visst utsökt inälvsmat, sådan som man inte hittar på barerna i stan längre. Leverkorv, komage, njure, blodkorv och sådant. Jag är löjlig med sådant och beställde vanliga chicharrones och griskind i sås och åt lite av Disas torsk-buñuelos, de andra njöt av den bästa inälvsmat de upplevt tydligen.
Det är lite speciellt att äta på ett sådant ställe. Det är jordgolv, traditionella jordbruksredskap och svartvita foton på väggarna, enorma tankar med... mosto, uppptäckte jag när vi skulle gå. Vi köpte med två enlitersflaskor med mosto, en till Jesús, en till hans pappa som älskar mosto. Mosto är ett alldeles färskt vin. Det är nu den ska intas, och bästa platsen är byarna omkring Umbrete och Bollullos.
En kille drog fram en plastslang som satt uppe på en av jättetunnorna, öppnade en kran och fyllde våra båda petflaskor. Drygt två euro flaskan.
Om nästa bar som vi gick till finns inte mycket att säga, mer än att den var mysig, hade två eldstäder och att Disa var mycket trött, och ni som har småbarn vet vad det innebär att vara med ett mycket trött barn på ett matställe. Men hon hittade en kompis och fick en chokladpeng med Peppa Pig av hans mamma.
Efterrätt intogs på ett kafé snett mittemot. Varm choklad, kaffe, marängbakelse... Och Disa somnade sittandes i vagnen (!).
Söndagen. Romeo och Julia på La Maestranza.
Wow.
Och Dance of the Knights är så vacker. Och pampig.
Wow.
Jeús kan det här med julklappar.
söndag 10 januari 2016
Mellandagsresan - Sintra och parken med grottor
Sista dagen före hemresedagen, och vad vi än hade haft för planer så var det inte att vi skulle tillbringa större delen av dagen i en park.
Sintra är ett speciellt ställe. En av Portugals mest välbesökta platser. Läget för en Lissabonresenär är perfekt, en kort tågresa från storstaden.
Vi gick från boendet, mätta efter den oväntat bra frukosten men lite irriterade, igen, över att vi glömt regnskyddet till barnvagnen hemma.
När vi gick mot stan regnade det inte.
Det är en sådan vacker liten stad! Den äldre delen. Längs vägen stod kul, vackra, fantasifulla skulpturer.
Vi hade en fin utsikt mot Palacio Nacional och funderade på om vi skulle besöka det, men både Jesús och jag var trötta på salar med kunglig inredning sedan Da Pena-palatset dagen innan och kikade på fina hus och mysiga gator istället.
Det är så vackert i Sintra!
Många tycker om staden. När kungafamiljen valde Sintra som sommarresidens följde många högt uppsatta vänner och byggde egna sommarhus i staden. Svalka och fin natur lockade. Kändisar från olika Europeiska länder kom också.
Nu är många av de vackra husen som byggdes öde med tomma fönsterrutor, men det är ändå mycket vackert.
I absoluta centrum var det proppfullt med turister, så där så man blir lite vimmelkantig och vi ta sig därifrån, så det gjorde vi. Vi gick till Palacio y quinta da Regaleira. Ytterliga ett pampigt, speciellt palats med tillhörande park.
Den parken, alltså.
Den är som en lekplats för vuxna! Jag älskade den!
I och under hela parken finns ett tunnel- och grottsystem. Parken är full av symboler och förmodligen använde frimurare tunnlarna och det speciella tornet till olika riter.
Vi såg skulpturer, kaklade bänkar, dammar och fåglar, men det är tunnlarna och grottorna som är det bästa. Vi hade fått rådet av Bortugal-Åsa och Sverker att ta med en liten lampa, men det hade vi helt glömt bort ända tills vi hamnade i vår första grotta.
Så ta med er det tipset: Glöm inte ficklampan!
Jesús ville gärna se tvärtom-tornet, ett torn som går ner i marken.
Jesús gick upp igen efter halva vägen ner, jag fortsatte trappan en liten bit, såg någon komma inifrån berget och fann mig stå i en grotta. Jag följde gången i kolsvart mörker en bit, sedan kom folk med lampor och en bit därefter lystes gången upp av en ljusslinga längs marken, sedan stod jag vid utgången som var en skulptur vi sett tidigare, från andra hållet, utan att veta vad som dolde sig bakom.
Jag gick tillbaka, fortsatte till botten av tornet och hittade en ny grotta, en ny tunnel. som delade sig i två. Hamnade bakom vattenfallet vi stått framför tidigare!.
Då och då kom en regnskur, däremellan hängde de djupgrå molnen tunga över bergen runt om och över parken, det luktade gott av grön växtlighet och det var inte så många ute - det var perfekt väder. Och när lyktorna i parken började tändas... Åh!
Det blev inget besök i det tillhörande palatset, vi var som sagt trötta på möblerade rum och vi hittade ingen bra ingång för vagnen, och sedan stängde parken.
Dit vill jag åka tillbaka med Disa när hon blir äldre!
Nu spöregnade det utan uppehåll. Vi hade ett paraply att dela på. En röd tuktuk kom körandes och plockade upp oss. Han körde fort, den föraren, så fort på de backiga, smala gatorna! Stannade vid en utsiktsplats och guidade lite, jag förstod inte så mycket.
Vi körde tillbaka till Bortugal-Åsa och Sverker, hade blivit erbjudna att stanna en natt till nu när deras resa till Nazaré, för att titta på jättevågor, inte blev av.
(Vad intressant det är med surf, visste inte det innan jag träffade dessa!)
Det var så gott att komma tillbaka! Jag var glad när vi letade oss fram på gatorna, ännu gladare när vi hittat rätt hus och parkerade, och när vi kom in i hallen kändes det så bra att vara där igen att resan inte kunde ha slutat bättre.
Disa som varit så trött innan piggnade till med sina nya vänner och lämnade oss strax. Vi fick en underbart god middag bestående av fisk-- och skaldjurssoppa och härligt tjocka vitlöksbröd och efterrätt. Till och med Disa tyckte om maten och åt och åt i Åsas knä.
Sedan fortsatte Disa att leka med Frida och Jonna och skrattade så mycket att hon var tvungen att stampa i golvet, för allt skratt fick inte plats annars.
Dagen därpå åkte vi hem.
Sintra är ett speciellt ställe. En av Portugals mest välbesökta platser. Läget för en Lissabonresenär är perfekt, en kort tågresa från storstaden.
Vi gick från boendet, mätta efter den oväntat bra frukosten men lite irriterade, igen, över att vi glömt regnskyddet till barnvagnen hemma.
När vi gick mot stan regnade det inte.
Det är en sådan vacker liten stad! Den äldre delen. Längs vägen stod kul, vackra, fantasifulla skulpturer.
Vi hade en fin utsikt mot Palacio Nacional och funderade på om vi skulle besöka det, men både Jesús och jag var trötta på salar med kunglig inredning sedan Da Pena-palatset dagen innan och kikade på fina hus och mysiga gator istället.
Det är så vackert i Sintra!
Många tycker om staden. När kungafamiljen valde Sintra som sommarresidens följde många högt uppsatta vänner och byggde egna sommarhus i staden. Svalka och fin natur lockade. Kändisar från olika Europeiska länder kom också.
Nu är många av de vackra husen som byggdes öde med tomma fönsterrutor, men det är ändå mycket vackert.
I absoluta centrum var det proppfullt med turister, så där så man blir lite vimmelkantig och vi ta sig därifrån, så det gjorde vi. Vi gick till Palacio y quinta da Regaleira. Ytterliga ett pampigt, speciellt palats med tillhörande park.
Den parken, alltså.
Den är som en lekplats för vuxna! Jag älskade den!
I och under hela parken finns ett tunnel- och grottsystem. Parken är full av symboler och förmodligen använde frimurare tunnlarna och det speciella tornet till olika riter.
Vi såg skulpturer, kaklade bänkar, dammar och fåglar, men det är tunnlarna och grottorna som är det bästa. Vi hade fått rådet av Bortugal-Åsa och Sverker att ta med en liten lampa, men det hade vi helt glömt bort ända tills vi hamnade i vår första grotta.
Så ta med er det tipset: Glöm inte ficklampan!
Jesús ville gärna se tvärtom-tornet, ett torn som går ner i marken.
Jesús gick upp igen efter halva vägen ner, jag fortsatte trappan en liten bit, såg någon komma inifrån berget och fann mig stå i en grotta. Jag följde gången i kolsvart mörker en bit, sedan kom folk med lampor och en bit därefter lystes gången upp av en ljusslinga längs marken, sedan stod jag vid utgången som var en skulptur vi sett tidigare, från andra hållet, utan att veta vad som dolde sig bakom.
Jag gick tillbaka, fortsatte till botten av tornet och hittade en ny grotta, en ny tunnel. som delade sig i två. Hamnade bakom vattenfallet vi stått framför tidigare!.
Då och då kom en regnskur, däremellan hängde de djupgrå molnen tunga över bergen runt om och över parken, det luktade gott av grön växtlighet och det var inte så många ute - det var perfekt väder. Och när lyktorna i parken började tändas... Åh!
Det blev inget besök i det tillhörande palatset, vi var som sagt trötta på möblerade rum och vi hittade ingen bra ingång för vagnen, och sedan stängde parken.
Dit vill jag åka tillbaka med Disa när hon blir äldre!
Nu spöregnade det utan uppehåll. Vi hade ett paraply att dela på. En röd tuktuk kom körandes och plockade upp oss. Han körde fort, den föraren, så fort på de backiga, smala gatorna! Stannade vid en utsiktsplats och guidade lite, jag förstod inte så mycket.
Vi körde tillbaka till Bortugal-Åsa och Sverker, hade blivit erbjudna att stanna en natt till nu när deras resa till Nazaré, för att titta på jättevågor, inte blev av.
(Vad intressant det är med surf, visste inte det innan jag träffade dessa!)
Det var så gott att komma tillbaka! Jag var glad när vi letade oss fram på gatorna, ännu gladare när vi hittat rätt hus och parkerade, och när vi kom in i hallen kändes det så bra att vara där igen att resan inte kunde ha slutat bättre.
Disa som varit så trött innan piggnade till med sina nya vänner och lämnade oss strax. Vi fick en underbart god middag bestående av fisk-- och skaldjurssoppa och härligt tjocka vitlöksbröd och efterrätt. Till och med Disa tyckte om maten och åt och åt i Åsas knä.
Sedan fortsatte Disa att leka med Frida och Jonna och skrattade så mycket att hon var tvungen att stampa i golvet, för allt skratt fick inte plats annars.
Dagen därpå åkte vi hem.
fredag 8 januari 2016
Kul kritik mot paraderna
Jag kunde inte låta bli att skratta när det i ett tv-inslag talades om årets Cabalgata de Reyes Magos - vise män-parader.
I Écija hade 180 000 par sockar stulits från en företagare, och det verkar som om sockarna kastades ut till väntande barn och vuxna, istället för godis i paraden.
I Sanlúcar kastades dataväskor till bärbara datorer som staten köpt in till skoldatorerna.
En Melchor-kung i San Sebastián ramlade gång på gång av sin kamel.
Och det som hörs mest är förstås från huvudstaden. Där handlar kritiken om att de vise männens dräkter var så fula att de inte var trovärdiga och därmed sabbade barns tro på de tre vise männen.
Även Sevillas parad har fått kritik. Det handlar om att paraden har favoriserat fotbollslaget Sevilla FC, och utelämnat Real Betis som hälften av Sevillas invånare håller på.
I Écija hade 180 000 par sockar stulits från en företagare, och det verkar som om sockarna kastades ut till väntande barn och vuxna, istället för godis i paraden.
I Sanlúcar kastades dataväskor till bärbara datorer som staten köpt in till skoldatorerna.
En Melchor-kung i San Sebastián ramlade gång på gång av sin kamel.
Och det som hörs mest är förstås från huvudstaden. Där handlar kritiken om att de vise männens dräkter var så fula att de inte var trovärdiga och därmed sabbade barns tro på de tre vise männen.
Även Sevillas parad har fått kritik. Det handlar om att paraden har favoriserat fotbollslaget Sevilla FC, och utelämnat Real Betis som hälften av Sevillas invånare håller på.
torsdag 7 januari 2016
Trettondagen!
Säga vad man vill om den spanska julen, men trettondagen, då vill jag inte vara någon annanstans än i Sevilla. Den spanska julens höjdpunkt!
Klocka tio kunde Jesús inte vänta längre. Eftersom Disa inte vakande självmant för att öppna julklapparna var han tvungen att väcka henne. Jag protesterade, framhöll att hon hade sovit alldeles för lite, varit extra svårsövd natten innan, och tyckte att hon skulle få vakna när hon sovit färdigt, men icke.
Vi har berättat för henne om de tre vise männen som kommer med presenter medan alla sover. Att man kvällen innan ska ställa fram ett fat med mantecados, julkakor, och anissprit till dem, och ett fat mjölk till kamelerna. Los Reyes Magos, de magiska kungarna, och nog är det magik i detta. Här brukar barn på åtta, nio tio år tro på los Reyes Magos. Jesús menar att det beror på att ingen klär ut sig, ingen har sett något, ingen avslöjar mysteriet, paketen bara ligger på golvet på trettondagsmorgonen, och spriten är urdrucken...... Och att barn gärna vill tro. Jag har haft svårt att förhålla mig till det här. Att lura i Disa att de tre vise männen kommer med paket. Kanske borde jag säga Los Reyes Magos istället, det hjälper nog. Kanske har jag dåligt med fantasi. Har svårt att tala allvarligt om tomten också, och den tillhör ändå min egen tradition.
Nog om det.
Kvällen innan hade jag monterat den lilla trämotorcykeln och stativet med svart tavla och whiteboardtavla till Disa, och där väntade de på henne i vardagsrummet när hon stultade iväg efter att ha blivit väckt.
Tavlan kände hon igen från Portugalresan, där hon fick rita med Åsas barn, och gick genast fram och började rita förtjust. Det var svårt att få henne att öppna paketet med motorcykeln när rittavlan lockade så.
Jesús fick sex olika flaskor lokalbryggd öl, och jag... två biljetter till Romeo och Juliabaletten med Prokofievs underbara musik, på söndag! Jag blev så glad att tårar brände bakom ögonlocken och jag kände mig fånig. Den här från baletten råkade bli ledmotivet på vår julresa för två år sedan, då bilen så snopet gick sönder redan i Jaén och jag för bara drygt en månad sedan fått veta att jag var gravid, och jag kunde inte förstå hur något så litet i magen kunde göra mig så trött.
Sedan åt vi frukost.
Naturligtvis Roscón de Reyes med massa grädde. Vi satte i oss hela, jag och Jesús. Den lilla inplastade figuren fick ingen av oss, den hamnade mitt under kniven... Blir det ett olycksamt år, tro?
Vi åkte hem till Jesús föräldrar. Efter en stund kom Jesús syster och hennes familj. Jesús pappa gjorde paella.
Disa fick hans hemgjorda kyckling-croquetas och till efterrätt delade vi på en jättestor Roscón de Reyes med chokladkräm, och jag blir sugen varje gång jag ser bilden. Ett år till nästa gång...
Jesús blev traditionsenligt mycket trött efter det här. Han var nog nästan lika trött som Disa, men lika svårsövd som Disa är, lika lätt har Jesús för att somna. Jag gick med lillan till bilen och hämtade vagnen, och i den somande hon strax. Vi gick själva för att titta på Trianas Reyes Magos-parad... eller jag då, Disa sov ju. Hon sov sig igenom hela första orkesterns trummor och trumpeter, och jag hann ta några bilder innan hon vakande till nästa orkester. Stackaren, Reyes Magosparader är hennes stora skräck. Hon blev skräckslagen när de kastade godis från vagnarna. Jag satte mig med henen på marken och försökte lugna henne, men det gick sådär. Eller inte alls. En ordentlig mamma hade väl tagit henne därifrån med en gång, istället för att försöka stanna kvar och fånga karameller. (Men godisregn ÄR roligt!)
Så köpte vi Peppa Pig-ballong och gick hemåt, men ganska många karameller under vagnen.
I dag börjar skolorna igen.
Klocka tio kunde Jesús inte vänta längre. Eftersom Disa inte vakande självmant för att öppna julklapparna var han tvungen att väcka henne. Jag protesterade, framhöll att hon hade sovit alldeles för lite, varit extra svårsövd natten innan, och tyckte att hon skulle få vakna när hon sovit färdigt, men icke.
Vi har berättat för henne om de tre vise männen som kommer med presenter medan alla sover. Att man kvällen innan ska ställa fram ett fat med mantecados, julkakor, och anissprit till dem, och ett fat mjölk till kamelerna. Los Reyes Magos, de magiska kungarna, och nog är det magik i detta. Här brukar barn på åtta, nio tio år tro på los Reyes Magos. Jesús menar att det beror på att ingen klär ut sig, ingen har sett något, ingen avslöjar mysteriet, paketen bara ligger på golvet på trettondagsmorgonen, och spriten är urdrucken...... Och att barn gärna vill tro. Jag har haft svårt att förhålla mig till det här. Att lura i Disa att de tre vise männen kommer med paket. Kanske borde jag säga Los Reyes Magos istället, det hjälper nog. Kanske har jag dåligt med fantasi. Har svårt att tala allvarligt om tomten också, och den tillhör ändå min egen tradition.
Nog om det.
Kvällen innan hade jag monterat den lilla trämotorcykeln och stativet med svart tavla och whiteboardtavla till Disa, och där väntade de på henne i vardagsrummet när hon stultade iväg efter att ha blivit väckt.
Tavlan kände hon igen från Portugalresan, där hon fick rita med Åsas barn, och gick genast fram och började rita förtjust. Det var svårt att få henne att öppna paketet med motorcykeln när rittavlan lockade så.
Jesús fick sex olika flaskor lokalbryggd öl, och jag... två biljetter till Romeo och Juliabaletten med Prokofievs underbara musik, på söndag! Jag blev så glad att tårar brände bakom ögonlocken och jag kände mig fånig. Den här från baletten råkade bli ledmotivet på vår julresa för två år sedan, då bilen så snopet gick sönder redan i Jaén och jag för bara drygt en månad sedan fått veta att jag var gravid, och jag kunde inte förstå hur något så litet i magen kunde göra mig så trött.
Sedan åt vi frukost.
Naturligtvis Roscón de Reyes med massa grädde. Vi satte i oss hela, jag och Jesús. Den lilla inplastade figuren fick ingen av oss, den hamnade mitt under kniven... Blir det ett olycksamt år, tro?
Vi åkte hem till Jesús föräldrar. Efter en stund kom Jesús syster och hennes familj. Jesús pappa gjorde paella.
Disa fick hans hemgjorda kyckling-croquetas och till efterrätt delade vi på en jättestor Roscón de Reyes med chokladkräm, och jag blir sugen varje gång jag ser bilden. Ett år till nästa gång...
Jesús blev traditionsenligt mycket trött efter det här. Han var nog nästan lika trött som Disa, men lika svårsövd som Disa är, lika lätt har Jesús för att somna. Jag gick med lillan till bilen och hämtade vagnen, och i den somande hon strax. Vi gick själva för att titta på Trianas Reyes Magos-parad... eller jag då, Disa sov ju. Hon sov sig igenom hela första orkesterns trummor och trumpeter, och jag hann ta några bilder innan hon vakande till nästa orkester. Stackaren, Reyes Magosparader är hennes stora skräck. Hon blev skräckslagen när de kastade godis från vagnarna. Jag satte mig med henen på marken och försökte lugna henne, men det gick sådär. Eller inte alls. En ordentlig mamma hade väl tagit henne därifrån med en gång, istället för att försöka stanna kvar och fånga karameller. (Men godisregn ÄR roligt!)
Så köpte vi Peppa Pig-ballong och gick hemåt, men ganska många karameller under vagnen.
I dag börjar skolorna igen.
tisdag 5 januari 2016
Dan före dan i Spanien är den 5 januari
Jag är så trött så jag knappt lyckas hålla ögonen öppna. Så lite snabbt.
Det är dan före dan här i Spanien, dan före den stora julklappsdagen! Sevillas centrum är så proppfullt med människor att bilgator stängs av för att folk ska få plats att gå, det är som Semana Santa.
Vi har lite lösa planer för dagen:
Köpa Disas julklapp från de tre vise männen, se några julkrubbor på stan med henne - sista dagen, åka den vackra tvåvåningskarusellen på Plaza Nueva, äta grillade kastanjer, köpa Roscón de Reyes, kopiera bilder och köpa fotoalbum, Jesús föräldrar ska som julklapp få Disabilder från gångna året (därav tröttheten, har suttit hela natten med bilderna), de har bara till mars, se Reyes Magos-parad, antingen Sevillas stora, pampiga eller det lilla lokala i Bormujos där Disas kusin är med i år, se minst ett av ljusspelen - i Sevilla hålls i år ljusspel på tre platser; i Alameda med bland annat akrobater, på Las Setas vilket jag sett slutet av två gånger, samt på Palacio de San Telmos fasad. Den vill jag helst se, den lär vara spektakulär!
Julafton var skräp, nyårsafton också, låt trettondagen komma med sina festligheter och sedan är det slut på julen för den här gången, hurra!
Det är dan före dan här i Spanien, dan före den stora julklappsdagen! Sevillas centrum är så proppfullt med människor att bilgator stängs av för att folk ska få plats att gå, det är som Semana Santa.
Vi har lite lösa planer för dagen:
Köpa Disas julklapp från de tre vise männen, se några julkrubbor på stan med henne - sista dagen, åka den vackra tvåvåningskarusellen på Plaza Nueva, äta grillade kastanjer, köpa Roscón de Reyes, kopiera bilder och köpa fotoalbum, Jesús föräldrar ska som julklapp få Disabilder från gångna året (därav tröttheten, har suttit hela natten med bilderna), de har bara till mars, se Reyes Magos-parad, antingen Sevillas stora, pampiga eller det lilla lokala i Bormujos där Disas kusin är med i år, se minst ett av ljusspelen - i Sevilla hålls i år ljusspel på tre platser; i Alameda med bland annat akrobater, på Las Setas vilket jag sett slutet av två gånger, samt på Palacio de San Telmos fasad. Den vill jag helst se, den lär vara spektakulär!
Julafton var skräp, nyårsafton också, låt trettondagen komma med sina festligheter och sedan är det slut på julen för den här gången, hurra!
måndag 4 januari 2016
Mellandagsresan - Sintra och Palacio da Pena
Det hade blivit mörkt när vi körde över 25 April-bron i Lissabon. Vi stannade för blöjbyte och mellanmål innan vi körde den sista biten till Bortugal-Åsas by nära Cascais.
Det kändes lite obekvämt, vi skulle ju övernatta hos en familj som vi aldrig träffat (det har ju hänt tidigare...) och jag försökte minnas vad vi skrev i mejlen, ifall jag hade bjudit in mig själv eller vad det var frågan om, men så kom vi dit, träffade Åsa och Sverker och barnen Jonna och Frida som genast tog sig an en lycklig Disa.
Vi fick se det fantastiska huset, fick en sådan god middag med bland annat en hemgjord Bacalhau à Brás, vi fick eget rum underbart mjuk säng med fönster i taket ovanför, och Jesús låg och tittade på stjärnorna när han vaknade på natten... Brasan var tänd, katterna var inne, familjen var fin, ja, ni förstår att vi hade det bra!
På morgonen fick vi se utsikten över kullarna och hörde havets dån som nådde oss ända hit...
Det var dags att åka vidare, till det egentliga målet: Sintra.
Via småvägar hamnade vi direkt vid Palacio da Pena där vi hade tänkt börja.
Vi gick genom den stora parken, såg slottet högt, högt ovanför oss, pustade över den ändlösa uppförsbacken samtidigt som vi turades om att skjuta vagnen med Disa framför oss.
Vi gick faktiskt ännu högre upp än till palatset, kom av misstag upp på den högsta utkikspunkten i parken, och för att inte dö innan vi kom till palatset stannande vi och åt lite. Frukt hade vi fått av Åsa, bröd och sardinpastej hade vi med.
Och vi njöt av parken. Där finns mycket att upptäcka!
Palatset är en märklig mischmasch av olika stilar. Jesús suckade besviket, det blev för mycket för honom, jag tyckte att det var en skojig upplevelse, även om det kändes som att komma till Disneyland. Inte bara för det lustiga och på sina ställen vackra palatset, utan också för den långa kön till ingången.
Inne rörde vi oss mycket långsamt framåt. Det var så mycket folk att det inte gick att ta sig förbi.
Vi såg sal efter sal av kunglig prakt, något som varken jag eller Jesús är intresserade av. Vi hade nöjt oss med att se stället utifrån.
Penapalatset är en av Portugals mest välbesökta turistattraktioner.
Det var Ludvig II som beslöt sig för att skänka ett sommarresidens till hustrun, drottning Maria II av Portugal. Han köpte på 1800-talet ruinerna av ett hieronymuskloster i Sintra. Klostret hade förstörts i jordbävningen 1755, munkarna hade flyttat till Lissabon, bara kapellet fanns kvar, vilket har byggts in i palatset och är det vackraste man kan se invändigt.
Den tyske ingenjören Wilhelm Ludwig von Echewege, kompis med den portugisiske kungen tack vare ett gemensamt intresse för bland annat biologi, ritade den otroliga konstruktionen.
Den portugisiska monarkin tog slut och sedan 1910 är palatset ett nationalmuseum och står med på världsarvslistan.
Vi tillbringade hela eftermiddagen på området och var trötta när vi gick mot bilen. Disa somnade, vi letade efter vårt boende för den kommande natten i säkert en timme. Åkte förbi oändligt vackra hus och gator på vägen dit. Kom fram till slut och blev lite besvikna. Ägarna - toppenbra, boendet... sämre. Men vi fick en liten värmeapparat när vi bad om det, och handdukar också, även om de luktade mögel. Öppen spis fanns, och vi blev visade mjölk, yoghurt och annat som vi kunde ge lillan om vi ville.
Till middag blev det... Nä, vi stoppar där. Vi säger som så, att vi var tacksamma över att dagen var över.
Nästa dag var planen att bese staden, och vi hittade något helt fantastiskt!
